Hjältarna från i april omvalda

Den första april 2009 drev Fredrik Reinfeldt igenom homoäktenskap i Sveriges riksdag. Han bröt sönder sin egen allians och beslutade att diskussionen i frågan var avslutad. Den kulturradikala linjen skulle genomdrivas även på bekostnad av borgerligt-liberala förslag som civilrättsliga lösningar.

15 moderata riksdagsledamöter bröt då med partipiskan och valde samvetslinje före partilinjen. 11 st utav dem omvaldes 2010. Det är riksdagsledamöterna Lars Elinderson, Jan Ericson, Walburga Habsburg Douglas, Krister Hammarberg, Bengt-Anders Johansson, Göran Pettersson, Marietta Pourbaix-Lundin, Fredrik Schulte, Lars-Arne Staxäng, Elisabeth Svantesson och Hans Wallmark.

Två av ledamöterna, Jeppe Johnsson och Rolf K. Nilsson, ställde inte upp till omval. De två kvarvarande ledamöterna, Marianne Watz och Peder Wachtmeister, flyttades båda ner på valsedlarna jämfört med 2006. Marianne Watz stod redan 2006 långt ifrån valbarplats (nr. 17) men p.g.a. den stora mängden ledande moderater som lämnade riksdagen blev hon tillsista statsrådsersättare för Beatrice Ask. Ifrån årets val var hon placerad på plats 19 och ser inte att kunna återvända till riksdagen ifrån sin plats som 9:e ersättare. Hon drev dock en stark personvalkampanj som gjorde henne till den tredje mest kryssade moderaten i Stockholms kommun efter Fredrik Reinfeldt och Maria Abrahamsson.

Peder Wachtmeister flyttades ner på listan i Södermanland efter en diskussion kring geografisk spridning, åsiktsbredd och de lokala riksdagsledamöternas överklass-stämpel. Oförtjänt ja, men inte oväntat.

Det faktum att 11 av de 15 ledamöterna blev omvalda pekar på både styrkan och svagheten för konservativa idéer i moderaterna. Jag är fullt övertygad om att det fanns fler moderata riksdagsledamöter som kunde tänka sig att rösta mot Reinfeldt men som valde partipiskan. De som vågade bryta partilinjen var i slutändan främst de som hade ett så starkt mandat att de inte riskerade sin position. Vill vi se fler konservativa idéer få genomslag i riksdagen behöver vi fler ledamöter som dem. Person som kan skaffa sig egna starka mandat och på den grunden stå för sina värderingar.

Per Lagerqvist

Värdigheten, vår beskyddare

Ovärdigheten lockar inte längre.

KULTUR | Att vara ”oblyg” anses idag vara något eftersträvansvärt. Det ger ett kontinentalt, spontant och progressivt intryck. Att kunna säga och göra vad som helst, när som helst och inför vem som helst. Vi lever i en våghalskultur där med skräckblandad förtjusning ser kaskadspyor och fylleligg i ”Kungarna av Tylösand”. Oblygheten fascinerar och kittlar i en dionysisk fånga dagen-mentalitet. Men den senaste tiden har något hänt. Inget revolutionerande kollektiv förändring, utan snarare något som kommit smygande. Kanske är det ett behov av individuell upprättelse, kanske är det ett frö till tvivel på modernismen. Plötsligt har de mest vulgära kulturyttringarna börjat avta något.

Många minns kanske de kvinnor i Malmö som, påhejade av en nätmobb av gubbsjuka män, krävde att få bada topless i badhuset. De utmanade därmed en av våra sista välbevarade värdenormer – diskretionen kring sexuellt laddade kroppsdelar. Som Dan Berglund sjunger: ”Sån är dekadensen, längtan till dyn”. Nåväl. Det som då ansågs vara varje kvinnas rätt (att visa brösten i kommunala inrättningar) skulle förmodligen anses vara en fullständig icke-fråga idag. Och även om det fortfarande figurerar förnedrings- och sexsåpor på TV så har de blivit betydligt färre.

Även när det kommer till modet har värdigheten fått sig ett uppsving. Det av kriminella gäng inspirerade huligan-modet som oblygt marknadsfördes av tidningar som Café och King har decimerats. Hängande jeans, nätstrumpor, mjukisbyxor och annat som återfinns på samhällets botten blir också mer och mer sällsynt. Värdigheten kommer tillbaka! Som efter en istid blomstrar det vuxna modet upp igen med en tydligt lantlig prägel. Lappade armbågar, tweedkavajer och oxfordskor upplever en renässans och syns allt oftare på gatorna. Och det är inte bara gammal skåpmat com sentimentala nostalgiker blåst liv i – nej, de gamla klassikerna kommer tillbaka i uppdaterad tappning. En organisk evolution av modet som vi länge saknat.

Det finns massor av områden där vi ändrat vår tidigare ansvarslösa livsstil till ett nytt sätt att leva. Vi äter mer närproducerad mat, försöker tappert minska de av våra utsläpp som för tillfället uppmärksammas mest, ger mer pengar till välgörenhet och tar på andra sätt vårt ansvar. En ansvarstagande livsstil som inte framtvingas med lagstiftning eller monopol, men som växer fram genom en växande känsla för hederlighet och värdighet. Det är inte någon ensidig utveckling eller tendens. Men den finns där. Och den är lovande.

Värdigheten är ett skydd för människan. En vän till min far sa en gång att blygseln är likt bark som skyddar den inre människan – om man skalar bort barken, blygseln, värdigheten, blir själen infekterad och sjuk. Att begrepp som hederlighet, värdighet, ansvar och självdisciplin åter börjar få positiv klang är fantastiskt. Länge leve värdigheten!

Andreas Braw

C.D. Skogman: ”Till hälften örn, till hälften näktergal”

Carl David Skogman (1786-1856)

Carl David Skogman (1786-1856) var prästsonen från Finland som blev svensk finans- och sparbankspionjär. Han var
en av våra tidiga reformpolitiker, sökte väcka intresse för sparbanker och blev en omtyckt chef. Med en karriär i den svenska administrationen som kommittéslav och generaldirektör blev han under åren 1821-1838 Karl XIV Johans finansminister. Han ville få landet att ta efter Englands och USA:s nya idéer för att tillämpa dem på problem som Sverige mötte. Skogman som fick uppleva Karl Johanstidens dramatik tål att jämföras med den senare (mer kände) finanspolitikern J A Gripenstedt.

Om Skogman har det tyvärr funnits litet skrivet sedan tidigare. Nu har Ingvar Körberg, lärare och sparbankshistoriker, ur arkiven samlat vad som finns att säga om Skogman. I sin bok Friherren från Lovisa: Carl David Skogman, Den okände makthavaren (Storkamp Media, 160 s) tecknar han skickligt dennes profil, allt från uppväxten i Pernå över studierna i Åbo till den långa insatsen i svensk offentlighet.

Som son till kaplanen Jacob Skogman och hans maka Maria Magdalena utbildades Carl David som då var vanligt först i hemmet. Efter gymnasiet i Borgå fortsatte han bara 14 år gammal till Åbo Akademi där han fick stöd av Frans Michael Franzén, den blivande biskopen som då var professor vid akademin. Skogman var en klar talang, men var som ung dock även så självsäker och viljestark att det som Körberg framhåller nog blev påfrestande.

Som många unga män vid tiden hade Skogman stora livsplaner. Han reste till Stockholm där han antogs som kanslist i statsförvaltningen. Efter ett par år som jurist i Åbo fick Skogman snart en välgörare, statsrådet Mathias Rosenblad som även hjälpte honom ekonomiskt.

För en ofrälse person var den gången många karriärer stängda. Att Skogman så lätt kom fram berodde på att hans mångsidiga talang och arbetsförmåga erkändes av adliga ämbetsmän som insett förfallet i dåtidens Sverige. Skogman hade lätt för att få kontakter, samtidigt som han var realist och praktiker, och blev snart vän med tidens högsta ämbetsmän.

Snart fick Skogman tjänst på det som motsvarar finansdepartementet. Av sin chef där, finländaren Gustaf Fredrik Wirsén, gavs han 1812 tillfälle att göra en studieresa till England, Västindien (Guadeloupe samt kolonin S:t Barthélemy) och Amerika. Av dagboken framgår att Skogman tog starka och livsavgörande intryck. Han följde sina instruktioner och kommenterar träffsäkert inslag i det ekonomiska livet. Vetgirigt och kritiskt antyder han, vad som kan användas hemma. Om de människor han möter gör han ofta lustiga iakttagelser.

Vilka hinder ska tas bort i svensk lagstiftning? Hur kan amerikanska fartyg lockas till svenska hamnar? Är ön Guadeloupe något att satsa på? Skogman hade många frågor att svara på. I England blir han vän bl a med kanalbyggaren Thomas Telford, som hjälpt till med Göta kanal. Skogman skaffar även in bankrapporter och liberal litteratur, av Adam Smith med flera. Han sätter sig snabbt in i det han läser.

Skogman ville bl a se tullarna avskaffade. Åter i Sverige ville han främja den fria marknaden och frihandeln. Likaså utbildningen – Skogman låg bl a bakom bildandet av det som nu heter KTH, Tekniska Högskolan. Han verkade även för judarnas rättigheter i affärslivet. Det var dock hårt att få gehör för ekonomiska förslag. Kungen och vissa rådgivare misstrodde en snabb liberalisering. Det fanns även olika åsikter om finans- och industripolitiken. Svaga företag borde inte stödjas, ansåg Skogman. Däremot borde sparande uppmuntras.

Att driva på dessa idéer tog tid och Skogman blev frustrerad. I tidens primitiva förvaltning rådde godtycke och minsta motståndets lag. Tack vare klarsynthet, gott omdöme och arbetsförmåga var Skogman nog ändå rätt person att driva sina strider. Hans kunskaper i franska gjorde även att han hävdade sig mot kungen. Enligt en mentor, grundlagfadern Hans Järta, var Skogman ”dugligare än mästaren”. När han lämnade statens tjänst fick han beröm för hur han drivit frågorna och även för hur han bemött sina medarbetare.

Carl David Skogman tillhörde den begåvningsreserv som i en trött tid ville få fart på Sveriges näringar. Han var en av de sista finländarna som erbjöd det gamla moderlandet sina tjänster. Med sin energi, sin kunskap och integritet blev han pionjär för nya tänkesätt och inspirerade andra. Som tack för vad han uppnått upphöjdes han i friherrligt stånd.

Ingvar Körbergs bok ger med sin livliga perspektivrika stil chans att utom Skogmans livsöde begrunda villkoren under den tid då Sverige moderniserades. När man väl börjat läsa boken, har man svårt att sluta.

Carl Johan Ljungberg

Påtaglig risk för att KD gör felaktig eftervalsanalys

Kristdemokraterna gjorde ett dåligt val. Ett riktigt dåligt val. Partiet har gått från 11, 8 procent i riksdagsvalet 1998 till att nu vara nere på 5,6 procent. Partiet är i princip utrotat i Norrland och saknar, med ett undantag i Västerbotten, riksdagsledamöter norr om Uppsala. Man tappar 25 procent av sina kommunfullmäktigemandat och 30 procent av sina landstingsmandat i förhållande till valet 2006. Dessutom uppger nästan 40 procent av de som röstade på kristdemokraterna i valet att de taktikröstade, det vill säga att de egentligen föredrar något annat parti.

Jag varnade före valet att den retorik som partiledningen lanserat de senaste två åren – ”verklighetens folk”, ”politikens gränser” etc – kan komma att underkännas i en eftervalsanalys om partiet gjorde ett dåligt valresultat. Och nu står vi där. Risken är påtaglig för att just detta ska inträffa. Och så är partiet tillbaka till 2007 års retorik; då inget var viktigare än att stimulera abortturism, hylla jämställdhetsbonusen och att ha borgerlighetens radikalaste klimatpolitik. Detta får inte inträffa. Min analys är att kristdemokraternas dåliga valresultat beror på att man inte följde upp den nya, och mycket lovande retoriken, med konkreta förslag. Det blev inga tydliga förslag om hur man kan minska förmynderiet. Det blev inga förslag om hur staten i mindre utsträckning än för närvarande skulle fjärrstyras av kulturvänstern och minoritetsfundamentalisterna. Det blev helt enkelt en klyfta mellan retorik och politik.

I fredags lät den kristdemokratiska partiledningen meddela att man tillsatt en framtidsgrupp. Den ska ledas av den avgående riksdagsledamoten Michael Anefur. Det är ett ganska klokt val. Jag uppfattar Anefur som genuint borgerlig. Återstår att se om detta avspeglas i den kommande analysen.

Dag Elfström

Såsom på Facebook så ock i…

KULTUR | Under några dagar har Facebook, helt eller partiellt varit nere, rapporterar Svenska Dagbladet. Är detta ens en nyhet? Ja det är det! Internetgenerationens tillflyktsort framför andra och en av det passerade 00-talets kanske mest uppmärksammade milstolpar har slutat att fungera för en liten stund. Världen har, för en hel generation, på sätt och vis stannat upp för en liten stund.

Så som med alla nya sociala fenomen, teknologiska eller kulturella, är de alltid mångbottnade och potentiellt problematiska just för att många av dess eventuella följder och framtid är okänd. De kräver varsam analys och reflektion. På den konservativa lotten brukar det dock ingå att med betydligt strängare blick än de andra två ideologernas banerförare lägga dessa fenomen under lupp. Just därför tänkte jag här på ett mycket ickeuttömmande sätt reflektera över de två dimensioner som kanske utkristalliserat sig som de mest relevanta frågeställningarna kring internetkommunikation i allmänhet och Facebook i synnerhet.

Först den politiska. Enskildas hatiska utlopp kopplat till specifika rättsfall och politiska grupperingar har noterats. Ännu mer fundamentala frågeställningar kan dock framföras. I Axess Magasin (Nr 6, 2010) frågar sig Lennar Hast med all rätt i vilken mån politikens intåg på Facebook verkligen är en ny metod för rekrytering och inte snarare en politisk pacificering då man kan ta ställning via ett knapptryck. Att ens enda kontakt med politik är att lägga en lapp i en låda var fjärde år må vara alienerande men hur verklighetsfjärmat är inte ett virtuellt engagemang baserat på ett knapptryck som tar mindre än några sekunder per gång? Någon revolution är dock knappast att vänta. Trots ambitiösa men ack så dödföda projekt att flytta de faktiska politiska fora till internet såsom DemoEx i Vallentuna eller Piratpartiets planer på att digitalisera varje tum av tillvaron får vi nog konstatera att gammelpolitiken bestående av beslut tagna i mötesrum under fikande och pappersutdelande kommer hålla i sig i många generationer till. Nej det är något annat än den rent politiska dimensionen som de sociala medierna verkligen har börjat förändra.

På det plan Facebook istället är betydligt mer avgörande och framförallt transformerande är givetvis det sociala. I vilken grad kan, för att använda den urvattnade men ändå ganska talade sociologitermen, socialt kapital utvecklas på ett konstruktivt sätt via sociala medier? Eller riskerar dem att helt enkelt bryta ned det? Statsvetenskapsprofessor Robert Putnam konstaterade ju i sitt magnus opus ”Bowling Alone” (Simon & Schuster, 1995) att det sociala kapitalet i det amerikanska samhället befunnit sig på fritt fall sedan 1950-talet och en stor del av detta tillskriver han tv-apparatens popularisering och spridning. Det som skett är en atomisering, en radikalindividualisering. Skillnaden mellan tv:ns monologartade och de sociala mediernas just ”sociala” och dialogiska dimension är dock slående. Det är en form av kommunikation; men annorlunda den vanliga.

Frågorna vilka skulle ge uppslag till tusentals working papers inom mycket skilda discipliner hopar sig snabbt. Enligt egen utsago är Facebook ett redskap som ”hjälper dig att hålla kontakten med vänner och familj”. Vad innebär detta i praktiken? Är att hålla kontakten samma sak som att umgås eller ens kommunicera via brev eller telefon? Vad innebär en ”vänskap” som inte är kopplad till fysiska möten med allt vad det innebär av gester, minspel och beröring? Blir dessa relationer till sin natur ytliga och omänskligt professionella, dvs. falska sociala nätverk, eller ger de tvärtom ökade möjligheter till att just upprätthålla starka sociala sådana? Att ursprungligen esoteriska nördtermer såsom ”IRL” nu ligger på var mans läpp känns talande.

För businessmannen må dessa nya kommunikationsformer kanske vara en förbättring. Det är smidigt. För den generation som tillbringar en stor del av sin aktiva tid i sociala medier faller det sig för den konservativt sinnade dock naturligt att vara tämligen skeptisk. Att den moderna människan just skulle vara i behov av fler ytliga relationer och inte färre verkligt djupa relationer förefaller osannolikt. Och mig veterligen byggs inte de sistnämnda kring kortare inlägg på någons ”wall” eller bland avatarerna i ett chattforum. För detta krävs betydligt mer långsamma och mänskliga processer.

För dem av oss som tycker sig tillhöra den bildade högern och har kännedom om de verk dessa rekommenderas att inte läsa – kommer jag i detta inläggs slutskede osökt att tänka på Dagny Taggard i Atlas Shrugged. Kvinnan som skulle stänga av världens motor genom att tömma finansvärlden på dess genier. Hade Dagny levt på tvåtusentalet vet jag vad hon hade gjort för att genomdriva sin plan; för att stänga av världens motor. Hon hade stängt ner Facebook.

Hugo Fiévet

Onödig moralpanik kring det ”osäkra” parlamentariska läget

Just nu talas det väldigt mycket om ”det osäkra parlamentariska läget”. Även om många tror det, handlar detta egentligen inte om huruvida Alliansen måste söka stöd av något annat parti för att kunna regera vidare. Sverige är byggt för att kunna styras genom minoritetsregeringar, och valresultatet har så här långt givit vid handen att Alliansen är en stark minoritetsregering. Det fattas bara ett par mandat för egen majoritet.

”Det osäkra parlamentariska läget” är såvitt jag kan bedöma endast en omskrivning för ”hur ska Alliansen kunna regera i minoritet utan att bli beskyllda för att SD färgar Alliansens politik?”. Det är alltså en MORALISK fråga snarare än en politisk eller juridisk, som inte hade existerat om samtliga av de etablerade partierna hade tagit demokratin på fullt allvar. Att SD röstar hur de vill i riksdagen är nämligen inte alls detsamma som att de samarbetar med dem vars politik de röstar för. SD har politiska ståndpunkter som hör hemma på båda sidor om blockgränsen, ekonomiskt och ifråga om det svenska folkhemmet driver de t.ex. klassiskt socialdemokratiska ståndpunkter.

Riksdagens vardagliga arbete handlar som bekant i ganska ringa utsträckning om invandringsfrågan. SD måste förhålla sig till de frågor som riksdagen behandlar, och i egenskap av folkvalda representanter har de givetvis rätt att både yttra sig och rösta hur de vill. Om SD inte röstar emot Alliansen i ett visst förslag så betyder det INTE att Alliansen är rasister eller ens bedriver en politik som ligger nära SD. Det vet vi mycket väl redan på förhand. Det är när SD röstar EMOT Alliansen som de kommer att kunna utöva visst inflytande, och i samband med det kommer ju SD många gånger att göra gemensam sak med de rödgröna. På det viset har de rödgröna precis samma moraliska dilemma som Alliansen nu har. Därmed borde det inte heller vara något bekymmer för Alliansen att hävda att om de väljer att regera i minoritetsregering så innebär det inte i sig att de regerar med stöd av SD.

Nu låter det som att varken Alliansen eller något annat parti vill driva några som helst frågor som SD för sin del kommer att driva eller stödja.Det är en fullständigt orimlig och ohållbar ståndpunkt. Risken med att helt kategoriskt inte vilja ha något som helst att göra med SD i riksdagen är att inget annat parti överhuvudtaget kommer kunna hantera samma frågor som SD. Det skulle ge detta parti en enorm legitimitet och politisk sprängkraft i frågor som onekligen bättre hör hemma bland de andra partierna. Att inte låta SD stödja t.ex. en proposition om viss förbättring av försvarsmakten skulle innebära att den propositionen aldrig läggs – och följdmässigt att SD skulle ”äga” den frågan framöver. Den typen av ”kringgående av SD” av ren beröringsskräck har inte något av de etablerade partierna råd med – och vad värre är att det skulle lamslå hela det demokratiska systemet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har räckt ut en hand till Miljöpartiet för samarbete. Något som givetvis vore precis så olämpligt som språkrören Wetterstrand och Eriksson redan har manifesterat genom sitt avståndstagande från ett sådant samarbete. Om lösningen på att ”inte vilja ha någonting att göra med SD” istället – som MP nu föreslagit – blir omfattande blocköverskridande överenskommelser, så medför det i praktiken att SD blir det enda oppositionspartiet i riksdagen. Den tanken är mycket obehaglig, och det är lätt att föreställa sig att det kommer att gynna dem inför valet 2014. För precis som många andra bedömare har sagt, så har en hel del av SD:s väljare sannolikt röstat på dem för att uttrycka kritik mot ”etablissemanget”.

Väl att märka rör det sig alltså bara om ETT PAR MANDAT som saknas för att Alliansen skulle ha egen majoritet i riksdagen. Det innebär att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste FÖRBJUDA alla sina riksdagsledamöter att någonsin rösta för ett Allians-förslag i riksdagen, för att SD ska kunna få något inflytande av betydelse. Om S, MP och V låter sina riksdagsledamöter rösta enligt personlig övertygelse lär ändå de allra flesta av Alliansens förslag kunna gå igenom utan att det spelar någon som helst roll hur SD röstar i riksdagen. Detta kan man på det viset i och för sig säga är den överenskommelse som Alliansen behöver göra med alla partier i det rödgröna blocket – att deras riksdagsledamöter får rösta efter eget huvud. I demokratins namn vore detta sannerligen rimligt.

Slutsatsen bör därför bli att Alliansen regerar vidare i stark minoritetsställning, om de nu under kvällen och morgondagen inte lyckas skrapa ihop de sista rösterna som behövs för att regera i majoritet – vilket vi ju förstås hoppas att de gör. Budget och annat grundläggande kan man lägga utan majoritet i riksdagen, och inga förslag går överhuvudtaget igenom i riksdagen som inte regeringen ställer sig bakom. Det är regeringen som har makten i Sveriges Riksdag, även om det är en minoritetsregering. Och de förslag som behöver ”kohandlas fram” kommer Alliansen och de rödgröna kunna fortsätta att hantera på precis samma sätt som de alltid har gjort. Om de rödgröna vill ha ”vanlig god ordning” i riksdagen så kommer ingen där att behöva bry sig om SD.

Så varför allt detta rabalder? Förutom att det skapar rubriker och säljer lösnummer inom pressen, så är det naturligtvis många på vänstersidan som vill göra SD till ett större problem än vad de är – och få detta problem förknippat med Alliansen. Lars Ohlys (V) kommentar på valnatten om att det är ”Alliansens fel att SD har kommit in i riksdagen” är ett ganska sanslöst exempel på detta. Det har förstås ingenting med Alliansen att göra – att SD nu kommit in i riksdagen hänger helt och hållet samman med att 5,7% av folket har röstat in dem. Den svenska demokratin står inte på spel i och med detta, men risken verkar nu vara att de etablerade partierna gör någonting som får ännu dystrare konsekvenser för demokratin än att ett parti med rasistiska rötter röstats in i riksdagen. Det är klart att detta faktum har andra betänkliga konsekvenser, men just nu förefaller moralpaniken vara ett större hot mot demokratin än vad valresultatet än så länge motiverar.

Låt Alliansen regera i minoritet, och låt alla riksdagsledamöter rösta efter egen personlig övertygelse – så kommer SD:s ståndpunkter att desarmeras genom att de inte spelar någon roll utan ”drunknar i mängden” i den normala demokratiska ordningen i riksdagen. Det är svårt att tänka sig att ett enda demokratiskt fattat beslut i riksdagen skulle kunna bli ”mer rasistiskt” bara för att SD finns med och för fram sin ståndpunkt i sammanhanget – och att SD:s egna förslag skulle gå igenom i riksdagen är osannolikt med tanke på att de uppenbarligen aldrig kommer att få majoriteten med sig.

Moralpaniken behövs inte. Vad vi behöver är en stark tro på demokratin. Och apropå moral så borde väl faktiskt sossarna överlåta det avgörande majoritetsmandatet till Alliansen, med tanke på att S har fyra mandat ”för mycket” givet att Alliansen redan har fått en majoritet av svenska folkets röster. Annars blir det ju ganska likt situationen när förre amerikanske presidenten George W. Bush fick en majoritet av elektorsrösterna i valet 20000 fastän majoriteten av folket röstade på Al Gore – och det gjorde ju det svenska vänsterblocket en jättegrej av den gången.

Jakob E:son Söderbaum

Massans mentalitet – demokratins fiende

I egenskap av distriktsordförande för KDU i Östergötland tillfrågades jag igår eftermiddag om jag och mina medlemmar ville deltaga i en manifestation under parollen ”Ungdomsförbund Mot Rasism”. Ungdomsförbunden till de sju gamla riksdagspartierna var inbjudna och målet var att visa missnöje med Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Jag tackade, efter en kort telefonöverläggning med den övriga distriktsledningen, artigt men bestämt nej. Att skrika ”rasism” till dess man blir hes är precis vad som försatt oss i den här parlamentariska situationen. Det löser ingenting. Och att göra det tillsammans med Ung Vänster blir faktiskt bara osmakligt. Sen damp ytterligare en inbjudan ner i inkorgen, jag uppmanades ta mig till stadens torg för att ”hålla en tyst minut för Sverige”, med anledning av vårt nya riksdagsparti. Och på Facebook uppmanas folk klistra in en text i sin status-rad enligt följande: ”Om jag har en FB-vän, som har röstat på SD, så ber jag er att avlägsna er från min vänlista”.

Under gårdagen hölls enorma manifestationer mot det i demokratisk ordning fattade valresultatet. På Sergels torg i centrala Stockholm deltog 10 000 människor i en manifestation mot det nya partiet i vår riksdag. Svenska Dagbladet rapporterar om en man i Stockholm som efter manifestationernas avslutande blivit knivskuren av ”något gäng”, eftersom de trodde att han tillhörde Sverigedemokraterna. Det gjorde han nu inte, men föreställningen om motsatsen räckte uppenbarligen för att ge honom en kniv i magen. En masspsykos håller på att växa sig stark. Det oförsonliga hatet har släppts löst.

Allt det här är ett mycket tydligt uttryck för en av de starkaste dogmerna i Sverige. När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig. Mycket.

Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten. Men svenska folket har bestämt att ge dem mandat i vårt parlament. Då får man respektera det. Och sedan sakligt förklara varför Sverigedemokraterna har fel. Det finns inga andra vägar, inga andra sätt.

Dag Elfström

Demokratin är valets stora vinnare

EFTERVALSKOMMENTAR | Grattis Sverige! Alliansen vann valet, och har dessutom stärkt sitt väljarstöd gentemot valet 2006. Moderaterna har gjort sitt bästa val någonsin. Vänstern har krympt till oigenkännlighet – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får tillsammans bara lika många röster som S fick under Göran Perssons ”katastrofval” 2006. Och vi kommer nu med största sannolikhet aldrig någonsin att få se kommunister ta plats i Sveriges regering. Det finns många goda skäl att fira.

Allra viktigast med detta valresultat, är ändå att det innebär ett demokratiskt genombrott för Sverige. Det tog 44 år att bryta den socialdemokratiska ”enpartistaten”, från 1932 till 1976. Men sviterna av den tiden har levt kvar ända tills nu. Efter 1976 har det tagit ytterligare 34 år att befästa fenomenet regeringsskiften som en ny trend i den svenska demokratin. Den socialdemokratiska regeringshegemonin har fortsatt genom att normaltillståndet i svensk politik förblivit S-regeringar, endast avbrutna med tillfälliga icke-socialdemokratiska regeringar när det socialdemokratiska samhällsprojektet misslyckats brutalt.

Jag skriver ”icke-socialdemokratiska” regeringar därför att regeringarna Fälldin, Bildt och Reinfeldt svårligen kan betecknas som borgerliga sett till den realpolitik de förde. De visade sig kort och gott endast bättre på socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva.

Några exempel ifråga om Reinfeldt och Alliansen är att de har försvarat de socialdemokratiska samhällsstrukturerna, det socialdemokratiska tänkandet och byggt sin politik på socialdemokratiska frågor. Alliansen har under de senaste fyra åren infört ett övervakningssamhälle genom FRA istället för att stärka civilsamhället, de har försvarat fackrörelsens stora makt i samhället och t.o.m. dess övergrepp mot enskilda småföretagare, och de har knappast gjort någonting för att förenkla för entreprenörer och småföretagare i privat sektor utifrån en i västvärlden unikt tillbakahållen position. Som gräddan på moset har Alliansens grundare Nya Moderaterna varit närmast övertydliga med att det är framför allt socialdemokratiska väljare som de vill locka.

Nu när Alliansen har vunnit valet, går mot en andra mandatperiod och trenden med återkommande regeringsskiften är befäst i svensk politik – är det dags att montera ned betongväldet. Betongväldet (jfr boken med samma namn av Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad utgiven av Empron 2007) handlar om att det svenska samhället byggts på så vis genom socialdemokraternas 65 regeringsår av de senaste 79, att det i allt väsentligt gynnar socialdemokratin. Och att de socialdemokratiskt strömlinjeformade samhällsstrukturerna omöjliggör för en ny regering att bedriva någonting annat än en socialdemokratisk politik om den ska kunna bli omvald. Den som har följt samhällsdebatten nu under de senaste fyra åren är välbekant med kritiken om att Alliansen bara är ”sosse-light” – vilket alltså hänger samman med det vi betecknat betongväldet.

Att bryta betongväldet handlar i princip om att riva ner en svensk Berlinmur för att öppna upp Sverige på allvar mot den politiska omvärlden, och normalisera oss ur ett europeiskt perspektiv. Det handlar ingalunda om att göra ”borgerlig revolution”. Det handlar om att ge alla riksdagspartier samma chanser inom ramen för demokratin, snarare än att systemet är uppbyggt för att gynna socialdemokratin och arbetarrörelsen maximalt. Det handlar om att få till stånd en sann yttrandefrihet, Sverige har en för västvärlden unikt omfattande och djupgående politisk korrekthet. Vidare handlar det om att vanliga människor ska förstå att de kan och måste kunna klara sig själva utan att Staten håller dem under armarna – att samhällets understöd ska vara till för dem som inte är tillräckligt ”vanliga” för att helt och hållet kunna stå på egna ben.

Det är inte förrän nu, efter det historiska riksdagsvalet 2010, som det har blivit möjligt att ta ett så betydande steg i demokratisk riktning i Sverige. Nu har Alliansen blivit omvald! Så nu börjar också arbetet med att göra Sverige till en sann demokrati som vi alla kan vara stolta över – inte bara den av samhällsstrukturerna så privilegierade socialdemokratiska delen av befolkningen. Detta är sannerligen också ett ansvar vi har över blockgränserna: socialdemokratiskt färgad politik ska inte vara den enda möjliga politiken att föra från regeringsställning. Ska detta betongvälde fortsätta måste ju inte bara borgerligheten lämna sina ideal därhän så som man i svidande utsträckning har gjort under de senaste fyra åren – då måste uppenbarligen även Vänsterpartiet vara beredda på att försvara äganderätten och vissa skattesänkningar och Miljöpartiet på att försvara industrin, så som nu skett under årets valrörelse. Det är helt klart för groteskt för att få fortsätta vara på det viset i svensk politik.

Trots alla dessa uppmuntrande inslag, kan nog ingen låta bli att känna sig fundersam över Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det finns för all del redan tidigare många politiker i riksdagen som skarpt ogillas av dem som inte själva sympatiserar med dem, men detta är ändå någonting nytt och ovant. Likväl får vi inte tappa koncepterna för att det plötsligt är en ny fågel i boet – alla folkvalda ska givetvis behandlas såsom folkvalda förtjänar i en demokrati. Det synes mig också ganska onödigt att – som både media och de rödgröna gör – skrämmas med att SD kommer att få något nämnvärt inflytande i riksdagen nu med anledning av att Alliansen inte fick egen majoritet. Sverige är ju byggt för att styras av minoritetsregeringar, och faktum är att endast två mandatperioder under 1900-talet regerade S med egen majoritet trots att de alltså satt ensamma i regeringsställning under större delen av seklet.

Det råder i alla fall ingen tvekan om att vi nu går mot helt nya tider, med andra utmaningar än dem som 1900-talet bjöd på – och med andra lösningar. Att de kommande fyra åren också innebär ett nyvaknat intresse bland den breda allmänheten för vad som tilldrar sig i politiken, är någonting vi alla verkligen får hoppas blir en ytterligare positiv följd av årets val.

Jakob E:son Söderbaum

DDR-funkisdrömmens återuppståndelse

Det fanns en tid då drömmen var att göra den mänskliga tillvaron så effektiv som möjligt. Det gällde att tillgripa all social, teknisk och arkitektonisk ingenjörskonst för att designa människors liv till full effektivitet. Det mänskliga kugghjulet ska snurra i maximal hastighet. När det var som värst revs halva städer för att ge plats åt detta nya fantastiska och effektiva system. Någon gång efter Berlinmurens fall började funkisidén självdö.

Nu är den tillbaka. Socialdemokraterna har väckt liv i det döda funkisliket och vill med hjälp av privata krafter skapa gemensamma tvätterier och offentlig butler i Stockholms tunnelbana. Jo, vi vet att vi är sent ute med att kommentera nyheten. Men ändå. Plötsligt ska lyxtjänster erbjudas till alla, men ändå vill partiet göra det dyrare att köpa sig till i form av städhjälp, trädgårdsarbete och matlagning. Vi ska få ”tid att älska”, lovar sossarna. Och det låter ju bra. Men perspektivet är snedvridet. Du ska inte själv kunna behovsanpassa din ”tid att älska”. Om du inte känner ett behov av en butler i tunnelbanan ska du ändå betala för en. DDR-funkisdrömmen lever!

Går vi mot ett nytt DDR-Sverige om den brokiga rödgröna röran tar makten? Nej, knappast. Men trots det är mina första intryck när jag läste om sossarnas tunnelbaneambitioner var just ”sovjetsamhälle” samt George Orwells ”1984”. Massamhället återuppståndet, fast nu med marknadens kraft. Låt inte människor själva skapa sina egna liv, ge dem ett skattefinansierat paket som pappa staten och mamma Mona tycker att alla ska ha, vare sig de vill eller inte. Den påstådda effektivitet för de fåtal som sossarna tror ska gynnas av detta ska gå före frihet, kvalitet och effektivitet för den enskilde.

Vi går mot ett proletärsamhälle där individen blir än mer beroende av kollektivet, där det blir fullt möjligt att sätta hårda riktlinjer för hur alla ska leva sina liv och på vilket sätt var och en ska välja att åka till jobbet, eller vilken tvättstuga man ska vilja använda. Är man borgerligt sinnad och tror på valfrihet och subsidiaritet fasar man naturligtvis för en sådan utveckling. Man blundar totalt för om jag som enskild person har något behov av en tvättstuga eller en skattefinansierad ”butler” som sköter mina inköp i de statligt subventionerade butikerna i t-banan, för att sossepoitikerns ofelbara idé ska gå före min frihet över min egen tid och mina egna pengar. Men det är klart, när vänsterkartellen dubblerat arbetsgivaravgiften för oss unga och gjort de flesta av oss arbetslösa lär den enda tvättstuga och den enda mataffär som vi har råd med vara just det skattesubventionerade experimentet i t-banan.

Skillnaden mellan Alliansen och Socialdemokraterna är därmed mycket tydlig. För Alliansen är det viktigt att var och en får de möjligheter som behövs för att anpassa vardagen efter de egna behoven. Detta förmedlas i form av skattesänkningar och avdrag. Socialdemokraterna vill tydligen också öka mängden fritid för gemene man, men de ser ett egenvärde i att politiker bestämmer vilken hjälp som ska anlitas, och denna hjälp ska vara likadan för alla. Alliansen vill ge möjlighet där det finns behov. Sossarna skiter i om det finns behov, utan tvingar alla att betala för tjänsterna ändå.

Andreas Braw

Skolan såsom drömfabrik

UTBILDNING | Det finns något som förenar i stort sätt alla grupperingar på den svenska politiska kartan och det är synen på skolan och utbildning. Vänta lite här nu säger någon! Det här kan ju inte stämma! Vilken utbildningspolitisk åsiktsskillnad kan vara mer fundamental än den mellan Jan Björklunds ordning-och-reda-skola och Lars Ohlys flumpedagogiska modeller?

Låt mig förklara. Så fort vi kommer bort från denna rent metodmässiga skiljelinje blir likheterna, om inte för att säga den totala samstämmigheten, uppenbar mellan de till synes mycket olika fraktionerna. För att börja på rätt plats i denna tankegång måste vi här bege oss tillbaka i tiden. Major Björklund må vara en hur ambitiös och rakryggad skolreformator som helst men detta förhindrar inte att det parti han leder och den ideologiska tradition de uppbär, i denna fråga åtminstone, har sina rötter i samma tankegods och samma praktiker som avgrundsvänstern. Den panteon, eller diskurs för att använda ett lite mer akademikertrendigt ord, som vi här talar om är givetvis jakobinernas världsbild, den första franska republikens världsbild och i slutändan den franska revolutionens egen världsbild.

De teoretiska trådarna är många och trassliga men alla delar de drömmen om att skapa en ny människa och göra upp med allt gammalt. Till stor del är det Rousseaus tanke att bara människan lyfts bort från det kringgärdande samhällets nedtryckande institutioner och normer kommer hon till sin fulla rätt samt Voltaires tankar om människan som av naturen alltigenom förnuftig, bara hon brukar sitt förnuft på ”rätt sätt”. Hur det gick med detta projekt i dåtidens Frankrike vet vi ju alla, det skapade Robespierres skräckvälde, men de mycket närliggande ideologiska projekten har inte på länge vägar kastat in handduken ännu. 

Att revolutionens lärjunge socialismen vill styra minsta detalj av människors privatliv för att kunna skapa sina fantasivärldar kommer knappast som en nyhet för någon. Så har det alltid varit och i denna kamp är ingenting för heligt för att inte ge sig på. Egendom, familj, utbildning, kultur och nu senast även amning, allt är exempel på legitima måltavlor att genom diverse tvångsåtgärder ge sig på för att göra samhället lite bättre.

Liberalismens roll i det hela är mer kluven. Att vara liberal är att vara kluven som Gunnar Helén sade, och detta stämmer givetvis inte på de mer konsistenta om än mer dogmatiska formerna av liberalism såsom nyliberalism/libertarianism, men det stämmer desto bättre in på den i Sverige betydligt starkare socialliberalismen. Då denna av kallt strategiska eller rent ideologiska överväganden har viss respekt för just de ekonomiska aspekter av medborgarnas liv som socialisterna inte respekterar, t.ex. egendomsrätten, har man inte alls lika många kreativa metoder att ta till för att föra människosläktet mot den annalkande emancipationen och drömsamhället.

Tvångsdela föräldraförsäkringen och förbjud vårdnadsbidraget, föreslår någon. Men även det räcker inte långt. Även om man lyckades med detta skulle man behöva kräva mycket mer för någon radikal förändring och det är här vi kommer till den springande punkten i denna diskussion. De ”problem” man inte lyckats åtgärda (socialisterna) eller inte vill åtgärda genom direkta tvångsåtgärder (socialliberalerna) på resan mot sitt drömsamhälle hänskjuts till alla dessa ideologiers drömfabrik par excellens, den obligatoriska institutionen för produktion av en ny människa; den svenska skolan och förskolan.

I denna magiska häxkittel skall allting stöpas om i grunden. Listan på alla beteenden, tillstånd och normer skolan har föreslagits reformera eller snarare revolutionera är närmast oändligt lång. Det är i sammanhanget egentligen irrelevant om man vill ta bort otrevligare företeelser såsom våld, övervikt och dålig hygien eller mer tveksamt dåliga såsom köns- och klasstillhörighet. Det är i sig ointressant om det är Gudrun Schyman som skall utbilda bort våldtäkter eller Maud Olofsson som skall utbilda bort Jantelagen. Tankegången är och förblir den samma. De orimliga kraven och förväntningarna på ”utbildning” staplas på hög och alla klassiska drivkrafter bakom bildning kastas över huvud.

Skolans allra mest fundamentala uppgifter såsom att vidareförmedla ett kulturellt kapital föräldrarna eventuellt inte själva besitter och kanske allra viktigast, att ge redskap för ett kritiskt tänkande, har ersatts med radikalt andra prioriteringar. Det första tar sitt uttryck i allskönes kulturrelativistiska doktriner och en tvångsmässig ovilja inför t.ex. litterära kanon. Det senare att ”kritiskt tänkande” reducerats till att i Frankfurtskolans anda kunna rapa upp färdigformulerad socialradikal kritik mot det moderna samhället och dess yttringar. Att kritiskt tänkande skulle handla om något så lättbegripligt, men ack så krångligt och tröttsamt att genomföra, som att i enlighet med den epistemologiska korrespondensteorin påvisa eller avvisa överensstämmelse mellan utsaga och verklighet blir här något förlegat. Kritiskt tänkandes ända syfte, säger de, är att angripa traditionella normer för sakens skull och för att de påbjudits genom majoritära politiskt beslut ovanifrån.

Att denna inställning till skolan är både omoralisk, då den fråntar föräldrar och familj det principiella ansvaret för barnen, och kontraproduktivt då människor helt enkelt inte går att förändra efter eget tyckande och egna preferenser om hur vi ”bör” vara kan vi hoppas att denna tendens inom svensk politik inte förstärks ytterligare. Än så länge ligger den dock fortfarande som ett tjockt raster över i stort sett hela den svenska skolpolitiken.

Hugo Fiévet