Kristdemokraterna gjorde ett dåligt val. Ett riktigt dåligt val. Partiet har gått från 11, 8 procent i riksdagsvalet 1998 till att nu vara nere på 5,6 procent. Partiet är i princip utrotat i Norrland och saknar, med ett undantag i Västerbotten, riksdagsledamöter norr om Uppsala. Man tappar 25 procent av sina kommunfullmäktigemandat och 30 procent av sina landstingsmandat i förhållande till valet 2006. Dessutom uppger nästan 40 procent av de som röstade på kristdemokraterna i valet att de taktikröstade, det vill säga att de egentligen föredrar något annat parti.
Jag varnade före valet att den retorik som partiledningen lanserat de senaste två åren – ”verklighetens folk”, ”politikens gränser” etc – kan komma att underkännas i en eftervalsanalys om partiet gjorde ett dåligt valresultat. Och nu står vi där. Risken är påtaglig för att just detta ska inträffa. Och så är partiet tillbaka till 2007 års retorik; då inget var viktigare än att stimulera abortturism, hylla jämställdhetsbonusen och att ha borgerlighetens radikalaste klimatpolitik. Detta får inte inträffa. Min analys är att kristdemokraternas dåliga valresultat beror på att man inte följde upp den nya, och mycket lovande retoriken, med konkreta förslag. Det blev inga tydliga förslag om hur man kan minska förmynderiet. Det blev inga förslag om hur staten i mindre utsträckning än för närvarande skulle fjärrstyras av kulturvänstern och minoritetsfundamentalisterna. Det blev helt enkelt en klyfta mellan retorik och politik.
I fredags lät den kristdemokratiska partiledningen meddela att man tillsatt en framtidsgrupp. Den ska ledas av den avgående riksdagsledamoten Michael Anefur. Det är ett ganska klokt val. Jag uppfattar Anefur som genuint borgerlig. Återstår att se om detta avspeglas i den kommande analysen.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Du har nog rätt i att det finns en betydande risk att KD drar fel slutsatser av sin eftervalsanalys. Än värre, skulle jag säga, är risken att analysen, vilken den än blir, kommer att få obefintliga konsekvenser.
KD är för fragmenterat, för uppdelat i olika falanger, för att kunna enas om en analys, och ett vägval. För den borgerliga högern i partiet (vilken jag självfallet sympatiserar djupt med) är slutsatsen att KD har misslyckats med att skapa en trovärdig konservativ profil, som kan locka de mest borgerliga väljarna i riket.
KD har blivit ett anonymt alliansparti bland andra. Istället för att vara bst på att vara konservativa, så har man valt att vara sämst på att vara socialliberala. Lösningen vore att en gång för alla göra upp med den svenska särarten av kristdemokrati, och fullt ut anamma den konservativt borgerliga kristdemokrati som resten av Europa håller sig med.
För KD:s gamla garde, frikyrkovänstern, blir slutsatsen naturligtvis den motsatta. KD har övergett sina flumsnällistiska ideal, och därmed blivit övergivna av sina kärnväljare. Deras lösning vore naturligtvis en återgång till det gamla, till den unikt svenska varianten på kristdemokrati.
I någon mening har båda rätt. Kärnväljarna har övergett KD för att de upplever att KD är på väg bort från det gamla, men inga nya strömmar till för att de litar inte på att KD verkligen skall orka med att omvandla sig till ett modernt allmänborgerligt parti på högerkanten. Många moderater, besvikna på “det nya arbetarepartiet” torde stå beredda att ta klivet, men vågar inte riktigt än.
I och med att båda falangerna har en stark ställning inom partiet äer risken betydande att de kommer att blockera varandra, och partiet kommer att förbli otydligt och därmed sakta blöda till döds. Vad KD skulle behöva göra är att sätta ned foten, att klart och tydligt bestämma väg.
Antingen går man tillbaka till det gamla, varmed man förmodligen tappar en tredjedel av sina väljare och medlemmar, men samtidigt vinner tillbaka en del av sina gamla väljare som nu övergivit partiet. Detta skulle kunna stabilisera KD runt 5%-nivån.
Eller så fullföljer man den omvandling som man inlett. Rensa ut allt gammalt flum, och träd fram offentligt som sveriges konservativa parti, det självklaras alternativet för oss längst till höger. Även detta torde kosta ungefär en tredjedel av medlemmarna och väljarna, men de potentiella vinsterna är enorma. Med en sådan lyckad omvandling torde de gamla rekorden från Alf Svenssons dagar vara i fara.
Vilket alternativ jag förerdrar torde vara uppenbart, men även en renodlad återgång till broderskapsinfluerad kristdemokrati är bättre än dagens velande. Då kunde vi konservativa sluta att förgäves hoppas på KD, och finna andra vägar att få uttryck för vår politiska övertygelse.
Men KD måste välja väg. Velar man vidare nu, är det tveksamt om ens stödröster kan rädda KD i nästa val. Ett sjukt parti hamnar förr eller senare i den sitsen att kamrat 4% börjar arbeta mot en istället. När stödet för ett parti sjunker till en viss nivå tycker inte folk att det är lönt att stödrösta längre. Istället börjar kärnväljarna lägga sin röst på närliggande partier för att inte riskera att den skall bli bortkastad. KD är redan farligt nära den nivån.
Nu är tillfället att göra en drastisk kursändring. Med fyra år till nästa val skulle en sådan omläggning hinna få genomslag, och inflödet av nya väljare ersätta dem man tappar under processen. Jag hoppas KD tar chansen, men jag tror inte på det. Tyvärr.
Jag röstade på KD just utifrån den nya retoriken, och ser med tillförsikt fram mot förslag i den anda de gått till val på.
”politikens gränser”
Det var en diskussion som jag uppskattade och som Sverige verkligen behöver och kommer till konkret uttryck i kritiken av tvångskvoterad föräldrarförsäkring.
Jag saknar ett konservativt parti som stödjer företagande och arbete med låga skatter och enklare regler och ett starkt försvar.
Problemet med KD var helt klart att deras retorik och faktiska politik inte hängde samman. Man talade visserligen om “politikens gränser” och om hur “verklighetens folk” borde slippa pekpinnar från politiker,och hade det varit vad deras politik gått ut på hade jag kunnat tänka mig att rösta på dem.
Men då de i samtliga faktiska sakfrågor förutom familjepolitiken var lika eller ännu mer inriktade på förmynderi som andra partier, så avstod jag och de flesta andra som gillade retoriken från att rösta på dem.
Man bör nog också se detta ur perspektivet att skillnanden mellan våra fyra borgerliga partier (…av vilka jag själv gärna röstat på åtminstone tre, däribland kristdemokraterna, om möjligheten givits) är liten. Såväl centern som folkpartiet gick tillbaka i valet så kristdemokraterna är inte ensamma om denna problematik. Detta innebär också att man ska vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Visst hade kristdemokraterna 11.8 röster 1998 men betänk då som perspektiv att folkpartiet år 2002 hade 13.3 procent och egentligen fallit mer än kristdemokraterna.
Jag tror att ledarskap och förtroende är en mycket viktig parameter. I en situation, med stor likhet mellan partierna, blir nämnda parameter mycket betydelsefull och i många fall avgörande. Både Reinfelt och Borg åtnjuter ett mycket stort förtroende och har utan tvekan visat på stor kompetens. De har dessutom till skillnad från många andra, både borgerliga och socialistiska debattörer, förmågan att undvika “sandlådedebatt”, något jag tror många väljare uppskattar. Utifrån detta är valresultatet inte så märkligt.
Min förhoppning är att vi vid nästa val 2014 har ett valförbund “Allians för Sverige” att rösta på och att vi sedan med såväl olika listor som flitigt “kryssande” väljer den mer ideologiska inriktningen. Detta skulle göra partierna minder betydelsefulla och den ideologiska dimensionen starkare.
Stefan Karlsson:
Jag förstår helt ditt resonemang, och tror att många gjort som du. Själv tillhör jag en annan (förmodligen ganska stor) grupp som röstade på KD i förhoppningen om att deras retorik nu skall omsättas i praktisk politik. Det kommer jag inte att göra en gång till. Skall KD få min röst ännu en gång så måste de leverera under de kommande fyra åren, då räcker inte vaga förhoppningar.
Så sent som i bilen på väg till vallokalen funderade jag på att rösta på KD just eftersom risken är så stor att en tillbakagång tolkas som att dessa lovvärda initiativ var fel, men jag kunde inte förmå mig av följande skäl:
1. KD har infört abortturism.
2. KD gjorde inte kabinettsfråga av homoäktenskapen.
3. KD vill höja alkoholskatten (där kom de gamla socialliberala pekpinnarna fram snabbt igen).
4. KD ställde sig bakom storebrorssamhället i FRA-frågan.
5. Sist och slutligen avslog regeringen genom ansvarigt KD-statsråd Tullingepartiets begäran om utredning angående delning av Botkyrka kommun med motiveringen att kommunen inte ställde sig bakom.
Det blev blankröstning för första gången istället.
Man ska komma ihåg att KD aldrig hade 11,8%, det var Alf Svensson som hade de siffrorna.
Såg just denna artikel på Dagen.se: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=228052
I Göteborg verkar i alla fall analysen vara enkel att göra.
Populisten:
Attans, jag som trodde vi skulle kunna vinna dig för alliansen till sist
När jag ser din lista på konkreta prestationer kan jag tyvärr inte annat än hålla med om att KD inte levt upp till sin ambition, så jag förstår din besvikelse.
För min del var det aldrig någon tvekan att rösten skulle gå till ett alliansparti, inte för att något av dem är bra, men för att de är så attans mycket bättre än det rödgröna alternativet, med kommunisterna i släptåg. Aldrig min själ att jag skulle ha ställt mig neutral i frågan: “skall Sverige ha ett par kommunister som ministrar”?
Nåväl. Vi får hoppas (utan allt för god grund är jag rädd) att alliansen visar god tåga denna mandatperiod och att både jag och du kan rösta på dem nästa val, inte för att alternativet är fasansfullt dåligt, men för att alliansen faktiskt förtjänar det av egen kraft.
Patrik Magnusson, du pratar som om Alliansen och de Rödgröna vore det ända alternativet, har du hört om ett parti som heter Sverigedemokraterna och är det allra mest konservativa parti vi har i riksdagen idag?
MVh!
Varangern:
Hmm, Sverigedemokraterna? Har jag inte hört det namnet någonstans? Jo, det vore naturligtvis omöjligt att undkomma det, så omtalade som de varit på sistone.
Jag delar dock inte din uppfattning om partiets ideologiska hemvist. Visst finns konservativa drag som även jag kan uppskatta, men framförallt uppfattar jag dem som nationalistiska, vilket är något helt annat.
Ser man till de politiska realiteterna får man nog säga att min utgångspunkt att det endast finns två alternativ, två block, som kan nå den styrka som krävs för att regera Sverige, är ganska rimlig.
Inte ens med det parlamentariska läge vi fått kommer SD att kunna spela något annat än en extremt undanskymd roll. Det enda man med sin “vågmästarroll” kommer att kunna påverka är att tvinga fram lite fler blocköverskridande kompromisser. En röst på SD kommer, liksom en blankröst, att visa sig vara en röst för att Mona Sahlin och de nya språkrören skall få chansen att vrida alliansregeringens politik ytterligare lite till vänster.
Men det är så jag ser det. Jag är övertygad om att du har en annan uppfattning.