Ovärdigheten lockar inte längre.
KULTUR | Att vara “oblyg” anses idag vara något eftersträvansvärt. Det ger ett kontinentalt, spontant och progressivt intryck. Att kunna säga och göra vad som helst, när som helst och inför vem som helst. Vi lever i en våghalskultur där med skräckblandad förtjusning ser kaskadspyor och fylleligg i “Kungarna av Tylösand”. Oblygheten fascinerar och kittlar i en dionysisk fånga dagen-mentalitet. Men den senaste tiden har något hänt. Inget revolutionerande kollektiv förändring, utan snarare något som kommit smygande. Kanske är det ett behov av individuell upprättelse, kanske är det ett frö till tvivel på modernismen. Plötsligt har de mest vulgära kulturyttringarna börjat avta något.
Många minns kanske de kvinnor i Malmö som, påhejade av en nätmobb av gubbsjuka män, krävde att få bada topless i badhuset. De utmanade därmed en av våra sista välbevarade värdenormer – diskretionen kring sexuellt laddade kroppsdelar. Som Dan Berglund sjunger: “Sån är dekadensen, längtan till dyn”. Nåväl. Det som då ansågs vara varje kvinnas rätt (att visa brösten i kommunala inrättningar) skulle förmodligen anses vara en fullständig icke-fråga idag. Och även om det fortfarande figurerar förnedrings- och sexsåpor på TV så har de blivit betydligt färre.
Även när det kommer till modet har värdigheten fått sig ett uppsving. Det av kriminella gäng inspirerade huligan-modet som oblygt marknadsfördes av tidningar som Café och King har decimerats. Hängande jeans, nätstrumpor, mjukisbyxor och annat som återfinns på samhällets botten blir också mer och mer sällsynt. Värdigheten kommer tillbaka! Som efter en istid blomstrar det vuxna modet upp igen med en tydligt lantlig prägel. Lappade armbågar, tweedkavajer och oxfordskor upplever en renässans och syns allt oftare på gatorna. Och det är inte bara gammal skåpmat com sentimentala nostalgiker blåst liv i – nej, de gamla klassikerna kommer tillbaka i uppdaterad tappning. En organisk evolution av modet som vi länge saknat.
Det finns massor av områden där vi ändrat vår tidigare ansvarslösa livsstil till ett nytt sätt att leva. Vi äter mer närproducerad mat, försöker tappert minska de av våra utsläpp som för tillfället uppmärksammas mest, ger mer pengar till välgörenhet och tar på andra sätt vårt ansvar. En ansvarstagande livsstil som inte framtvingas med lagstiftning eller monopol, men som växer fram genom en växande känsla för hederlighet och värdighet. Det är inte någon ensidig utveckling eller tendens. Men den finns där. Och den är lovande.
Värdigheten är ett skydd för människan. En vän till min far sa en gång att blygseln är likt bark som skyddar den inre människan – om man skalar bort barken, blygseln, värdigheten, blir själen infekterad och sjuk. Att begrepp som hederlighet, värdighet, ansvar och självdisciplin åter börjar få positiv klang är fantastiskt. Länge leve värdigheten!
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Som vanligt med kristdemokrater, förbjud allt som är roligt. Sluta spela präktig!
Den “förförelsepropaganda” som hela västvärlden, Europa, varit utsatt för (konsumera, konsumera, konsumera! Allt, allt allt!), har verkligen varit gigantisk. Men så kom också produktionen inom de flesta industrier verkligen i uppsving; bilindustrin, klädhandeln, vitvaruindustrin, möbelindustrin, kosmetika, musik, skoproduktion (som tidigare också fanns i Sverige!), ja, absolut allt.
Det är dock viktigt att komma ihåg, att stil, och värdighet, respekt, blygsel, aktningsfullhet, aldrig kan köpas. Det är kulturella värden, som byggs upp inifrån en människa.
Den “image”-kultur som finns, ytans betydelse, är viktigt att undvika att bli förslavad under.
Därmed inte sagt att uppvisad stillöshet när det t ex gäller klädsel, skulle innebära att man är fri från “slaveri till det yttre”.
Men en välklädd person, som inte har en inre värdighet, blygsel och aktningsfullhet, utan “bara” en “tom image”, en “look”, kan vara i avsaknad av begreppet “hedervärd”, hur stilfull och fin
“klädsel” personen än bär?
Of course: Notera av ordet “förbjud” inte nämns en enda gång. Inte heller något som kan likna förslag till lagstiftning. Man måste ju kunna ha åsikter om kulturell utveckling utan att vilja förbjuda en massa grejer, eller hur? När vi om 30-40 år blickar tillbaka så kommer vi nog knappast att sakna Paradise Hotel och Temptation Island. Om det är att “spela präktig” att inte tycka att dokusåporna leder till kulturell föfining så spelar jag gärna präktig.
Alexandra: Ja visst är inte utseendet det viktiga i sammanhanget. Men det är ändå intressant att just klädmodet ändrats så tydligt åt det traditionella hållet. Konsumismen lever såklart kvar, men i annan form. Jag tror dock att utvecklingen är på väg åt rätt håll.
Ifrån vilka har ” förförelsepropagandan” utgått och vilket har syftet varit, Alexandra?
Hela “industrialismen” och massproduktionen, så klart! Teknikutvecklingen, har du missat den? Kan man massproducera billigt, så vill man ju kunna öka försäljningen av varorna.
Mycket har varit till ökad glädje och tillfredsställelse för många människor men att det också varit ett överdrivet, och förföriskt vältrande i materialistiska njutningar i hela västvärlden, som också förlett många till en nedbrytande, respektlös, aktningslös livsstil, utan blygsel, det är ju också en mindre tillfredsställande sanning?
Att allting i sociala och samhälleliga “trender” verkar ha vissa pendeltendenser, råder det kanske inte så stor tvekan om, och att det nu verkar växa fram en trend som verkar stabiliserande, återhållsammare, och där större inre samling, ja, mobilisering om man så vill, verkar bryta fram, det är bara bra. För individerna själva, för familjernas stabilitet, för släkterna, för ätterna och för hela folk, och hela samhällen.
Men, som sagt, det är viktigt med att lyssna in, från sig själv, och inte lägga sig till med ytterligare en image…
Då kan ett sant kultiverande ske…en sann resning av blygsel, respektfullhet och aktning, som kan visa sig i olika samhälleliga relationer, från den minsta enheten, individen, familjen, osv.osv., till slutligen hela nationen.
En sant konservativ “revolution”, det vore en intressant, och behövlig, väg….?
Då förstår jag, Alexandra.Kan du nämna fler dålga konsekvenser som “förförelseindustrin” gett upphov till?
Tänk själv. Reflektera. Fundera. Undra.
I vilka tankespår skall jag fundera? Kanske du kan hjälpa mig lite på traven?
Tankespåren väljer du själv, utifrån dina preferenser, din position, din “utkikspost” i tillvaron, med det “språk” som tilltalar dig och som du förstår dig på.
Eftersom jag inte känner dig och inte vet någonting om var du befinner dig i livet, i vilka sammanhang, med vilka ideal, osv., så kan jag inte uttala mig om i vilka tankespår DU skall fundera i.
Var och en får fundera utifrån sin förståelse-pusselbit i tillvaron. Tilltalar det också andra, som tycker att beskrivningen verkar begriplig, så är det i princip så som de flesta mänskliga sociala grupperingar fungerar.
Man skulle, förenklat, kunna säga att de flesta helt enkelt är sammanslutningar av FFIB-typ….
Tack för råden, Alexandra, Kanske du också skulle kunna ge mig några bra tips om llitteratur och websiter?
Leta själv. Den som söker skall finna…
Hmm, det är en märklig värld när man inte skall få ge uttryck för god smak, och motvilja mot osmakliga perversioner utan att för den skull stämplas som “präktig” (som om nu det vore något negativt), och framförallt bli beskylld för förbudsiver.
Det må i yttrandefrihetens namn vara tillåtet att producera och sända smörja som dokusåpor, men det kan väl ändå inte vara ett krav att alla måste gilla det. Hur rimmar det i så fall med åsiktsfriheten?
Kanske ser vi nu de första tecknen på att en liberal inställning till vad som “får” visas, faktiskt efter en tid av långa och svåra plågor leder till en insikt hos den breda massan om värdet av det sansade, smakfulla, eleganta och vårdade. Det vore i så fall mycket glädjande.
Sedan kommer det alltid att finnas subkulturer i samhällets utmarker som lockas av det snaskiga, det kriminella och det vulgära. Så må det vara, men nog vore det skönt om det kunde begränsa sig till dessa grupper, och besparas oss övriga. För tydlighets skull är det bäst jag tillägger: detta är min önskan och min dröm, inget jag tänkt försöka skapa lagstiftningsvägen, dels för att jag inte tror det behövs, dels för att jag tror det vore principiellt fel.
Utmärkt inlägg.
Värdighet…
Antonio Vivaldi bjuder på värdig musik i “Autumn” till skillnad från många hipp hoppare:
Ett strålande bra inlägg Andreas, ska säga att jag faktiskt inte reflekterat över det du skriver om innan jag läste denna artikel. Någon form av värdighet och blygsel verkar faktiskt ha kommit tillbaka efter 68, även sådan som ibland tar sig lite absurda uttryck. (som underbyxor under badbyxorna)
Andreas m fl;
“… Att begrepp som hederlighet, värdighet, ansvar och självdisciplin åter börjar få positiv klang är fantastiskt. Länge leve värdigheten!”
Amen.