REDAKTIONENS MÅNADSBREV – oktober 2010

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Hösten är här på allvar när Tradition & Fason publicerar sitt tjugofemte månadsbrev i ordningen. Denna månad har kännetecknats av ett mindre antal men desto mer kvalificerade inlägg, av vilka ovanligt många har följts av en livlig efterkommentarsdebatt. Att få många kommentarer, särskilt bestående av kvalificerade argument och kompletterande information, är något av det bästa vi vet!

Till följd av regeringsbildningen och den allmänna turbulensen i riksdagen har naturligtvis de partipolitiska aspekterna tagit en betydande plats (här, här, här, här, här). Ideologi-inriktade analyser av såväl utrikes som inrikes förhållanden har varit ett annat av månadens stora nummer (här, här, här). Ur akademisk synpunkt utmärker sig särskilt Lars Gauden Kolbeinstveits gästkrönika om en hegeliansk syn på ekonomi, liksom Hugo Fiévets påbörjade serie om ”intellektuella fransmän” som inletts med ett praktfullt porträtt av den franska publicisten Philippe Muray.

Vi är – som alltid – tacksamma för den gångna månadens inkommande länkar: Upplysning om Kommunismen, Ung Moderat, Civita.no, Jan Olof Bengtsson, Christer Sturmark, Fredrik Runebert och Svenska Dagbladets ledarblogg.

Avslutningsvis tänkte vi återigen påminna om vår Facebookgrupp som våra läsare är hjärtligt välkomna att ansluta sig till.

Ha nu en fortsatt trevlig höst, gärna tillsammans med oss på Tradition & Fason!

Redaktionen

Vänsterns tillbörliga påverkan

Det lär ha undgått få att de senaste dagarnas politiska toppnyhet har handlat om den moderata partisekreteraren Sofia Arkelstens förbindelser med oljebolaget Shell. Hon har som riksdagsledamot, under tiden hon var miljöpolitisk talesman för Moderaterna, deltagit på en konferens i Frankrike anordnad av Shell. Hennes resa och boende betalades av nämnda bolag. Jag har väldigt svårt att bli upprörd. Det är inte speciellt märkligt att ett företag betalar resa och logi till en inbjuden gäst när de anordnar en konferens. Det har ju knappast varit frågan om någon nöjesresa.

Om kritiken hade varit konsekvent hade jag i vart fall haft respekt för den. Men Arkelstens kritikers största problem verkar inte vara resan i sig, utan att det arrangerats av Shell. Johannes Forssberg, dumliberal vid Expressens ledarredaktion, går längst och hävdar i TV4 att det är att jämföra med om justitieministern lät sig bjudas på en resa av Hells Angels. Miljöpartiets Gustav Fridolin var en av de första som gick ut och fördömde Arkelsten. SVT Aktuellt frågor honom vad skillnaden är mot hans egen resa till Tanzania som bekostades av RFSU. Varpå Fridolin svarar att det är viktigt att skilja mellan ”folkrörelser som varit med att bygga den här demokratin” och ”företag som har ett direkt intresse av att riksdagsledamöter röstar på ett visst sätt”. Precis som att RFSU inte skulle ha direkta intressen i de konkreta beslut som fattas av riksdagen. I själva verket har RFSU en uttalad politisk dagordning och är i sin kärna en lobbyorganisation – i kontrast till Shell.

Det handlar alltså mycket tydligt om vilken organisation som är god och ond. Misstankar om otillbörlig påverkan kan således avfärdas om det är goda organisationers intressen som främjas. Vem som är god och ond bestämmer i vanlig ordning vänstern.

Dag Elfström

Vad är egentligen ett fackförbund?

ARBETSMARKNAD | Den senaste månaden har Frankrike mer eller mindre konstant befunnit sig i strejk. Transporterna fungerar knappt, universitetens arbetsrytm är reducerad medan bibliotek och museum håller stängt. Upprinnelsen till strejkerna är givetvis den mycket infekterade franska pensionsfrågan där president Nicolas Sarkozy vill höja pensionsålder från nuvarande 60 till 62 år. Sakfrågan kan man säkerligen ha olika uppfattningar om även om det på våra breddgrader kan kännas som ett lyxproblem. Desto mer intressant är kanske istället frågan om de franska fackförbundens roll i det hela. Ja eller ännu mera fundamentalt och oberoende av land – vad är egentligen ett fackförbund?

I SAOB definieras en fackförening som ”organiserad sammanslutning av (en orts) till samma fack l. fackgrupp hörande lönarbetare med syftemål att tillvarataga gemensamma intressen beträffande arbetsvillkoren o. att söka höja arbetarklassen i ekonomiskt o. kulturellt hänseende”. Således en intresseorganisation för att gagna sina medlemmar ekonomiskt (samt kulturellt) och inget annat. Att denna definition vart vi än vänder oss, i Sverige och annorstädes, inte stämmer vidare väl överens med verkligheten är bara att konstatera. Man kan tala om två typer av avarter på fackförbund som bägge två tyvärr är tämligen vanliga. Den första är den socialdemokratiska korporationstanken med facket som ett av de bärande benen i en närmast Mussoliniartad statskonstruktion. Denna konstruktion och dess följder skall vi inte här fördjupa oss i då den redan fördelaktigt avhandlats på T&F av Jakob E:son Söderbaum genom artikeln ”Korporativismen lever i socialdemokratins Sverige”.

Den andra avarten vi desto mer skall belysa är problematiken kring de ideologiserade fackförbunden. Ett problem mer påtagligt i Frankrike och andra länder där desto färre är fackanslutna och kopplingen stat-fackförbund är långtifrån lika kordial som i Sverige. Praktiskt taget alla publika sammanslutningar uppvisar någon typ av ideologi, konsekvent eller bara fragmentariskt, men här talar vi om något helt annat. Det handlar om fackförbund och studentgrupper som är så hänförda av revolutionära drömmar och inkletade i utopiska visioner att målsättningar som att hålla uppe löner eller förbättra administration m.m. helt har placerats i bakgrunden.

Längs de franska universitetens väggar sitter plakat med budskap som ”Gör upp med kapitalismen” och ”Krossa kapitalet”. Inte nog med att det känns som att vara tillbaka vid 1968 utan framförallt att man undrar hur dessa organisationers prioriteringar ser ut. Var inte målet att förhindra en pensionsreform – och är det verkligen nödvändigt att avskaffa kapitalismen på kuppen för att uppnå detta? Känns den inte kombinationen onödigt drastisk? Intressant nog finns även en glidning åt denna paradox med längre ned i SAOB:s definition av begreppet fackförning: ”i samma män [sic] som avgjord anslutning skett till det socialistiska progranimet [sic], i realiteten alltmera äv. för att bidraga till dettas förverkligande”. Det verkar alltså redan tidigt ha varit otydligt om fackföreningen fanns till för dess medlemmar eller för en ideologis propagerande. Att stridsåtgärder som metod för att höja löner just bara fungerar under kapitalistiska förhållanden förblir för dessa grupper även lika okänt som det för undertecknad är obegripligt var varför den från dessa grupper så ofta uppvisade kollektivismen inte kan leda till offervilja inför en sanering av den nationella ekonomin.

En sund fackföreningen skulle till skillnad från i ovannämnda exempel ha skakat av sig sina bojor och insett sin roll som lobbyorganisation. Ett ord i Sverige både misstänkliggjort och hatat då det stipulerar individer som agerar påtryckare och opinionsbildare utan statlig styrning. En ovilja som förhoppningsvis kommer att tonas ned i takt med att sossesverige börjat avvecklas. Ett Sverige där det är självklart att fackförbund inte stöttar regeringsalternativ och pungar ut miljarder till deras verksamhet, där medlemmarna röster som de vill och där deras ekonomiska förutsättningar och utveckling sätts först. För att inte säga för mycket är det tydligt att vissa förbund har kommit längre än andra i denna utveckling.

Samtidigt kan det säkerligen vara skäligt med en borgerlig självkritik. Det finns antifackliga attityder bland delar av borgerligheten som knappast är konstruktiva. Medbestämmandelagen m.m. kan och bör förmodligen revideras men en rättvis konservativ politik kan inte med hedern i behåll ta ställning för arbetsgivarorganisationer framför arbetstagarorganisationer – bara för att röda politiker bygger hela sin ideologi på det motsatta. En fri men reglerad marknad gynnas näppeligen av detta. Sverige som så många andra länder förtjänar en sundare och värdigare fackföreningskultur.

Hugo Fiévet

Intervju: Jessica Rosencrantz (M) är nybliven riksdagsledamot

INTERVJU | Jessica Rosencrantz (M) är 23 år, och en i vårt tycke mycket lovande ung politiker som just kommit in i riksdagen för Stockholms kommun. T&F har fått tillfälle att intervjua henne om hur det är att bli riksdagsledamot i det intressanta och spännande nya skede av svensk politik som valet 2010 inneburit.

T&F: Berätta lite om ditt politiska engagemang. Hur länge du har varit partipolitiskt aktiv?

Mitt politiska engagemang tog sin början en höstdag 2001 då jag 14 år gammal bestämde mig för att engagera mig politiskt och detta kom att manifestera sig i ett medlemskap i Moderata Ungdomsförbundet. Som för så många andra som går med i ett ungdomsförbund i så tidig ålder var det besvikelsen över problemen i den svenska skolan som gjorde att jag tog beslutet att engagera mig. Lärare som inte såg till elevernas individuella intressen och förutsättningar, brist på ordning i klassrummet som gjorde studierna svåra och problem i klassen som lärarna inte ville se var några skäl till varför jag blev medlem i MUF och Moderaterna.

Under åren som har gått har mitt politiska engagemang fördjupats för varje dag och jag har engagerat mig på de flesta nivåer av politiken. Ungdomsförbundet har alltid haft en särskild plats i hjärtat och jag har sysselsatt mig med det mesta som går att arbeta med. Inför den föregående mandatperioden bestämde jag mig för att det var dags att påverka politiken mer direkt och ställde upp till kommunfullmäktige i Täby där mitt engagemang sedan också ledde mig till kommunstyrelsen och vice ordförande i Barn- och Grundskolenämnden. Jag har även arbetat en sväng på Stockholms läns landsting för sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och en period på Europaparlamentet hos Gunnar Hökmark. Så man kan säga att jag har testat på den politiska processen på många olika nivåer.

T&F: Hur känns det att ha nått ända hit, att bli riksdagsledamot?

Att nu få äran att bli invald i Sveriges riksdag ser jag som ett stort förtroende som jag kommer att göra allt vad jag kan för att förvalta väl. Det är en möjlighet att på riktigt påverka vårt lands och vårt samhälles utveckling i rätt riktning och den utmaningen ser jag med spänning fram emot.
T&F: För dem som betraktar riksdagen utifrån är ju Riksmötets öppnande en högtidlig ceremoni, men som ofta inte bjuder på så mycket nyheter. Hur var det så att säga inifrån, och hur tyckte du som nybliven riksdagsledamot att det var?

Riksmötets öppnande är en viktig händelse av såväl reell som ceremoniell betydelse. Det är en dag då vi hyllar demokratin som statsskick och dess särställning som sådan, men också en dag att känna stolthet över Sverige. Kung Carl XVI Gustaf inledde öppnandet med ett tal i enlighet med det som rollen kräver av honom. Det var högtidligt, allmänt hållet och värdigt en statschef. Det mest oväntade enligt vissa var att han framförde ett tack för den värme som visats kronprinsessan Victoria och prins Daniel i samband med deras bröllop, vilket möttes av högljudda applåder i kammaren. Applåder tillhör minsann inte vanligheterna i detta rum och det var glädjande att notera en rojalistisk vurm bland riksdagsledamöter och åhörare.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring följde på detta och innehöll egentligen inga större överraskningar. Tråkigt säger vissa, rimligt säger jag. Så blir följden av ett trovärdigt och samlat politiskt alternativ som redan innan valet tydligt deklarerat för svenska folket vilken politik man avser bedriva. Socialdemokraten och tidigare riksdagsledamoten Lennart Nilsson sa en gång: ”Folk uppfattar vallöften som löften. Det är ett problem för oss.” Oavsett vad denne Nilsson menade så symboliserar hans ord ett stort problem, nämligen att politiker uppfattas säga en sak innan valet och sedan gör en helt annan. Alliansen presenterade sitt valmanifest, Jobbmanifestet, under valrörelsen och det var också i stort detta som statsministern nu meddelade att regeringens politik kommer att bestå av. Det är fullt rimligt och en regeringsförklaring som innehåller få överraskningar av statsministern innebär en desto större respekt för väljarna.

Även om jag drar mig för att ge Sverigedemokraterna ännu mer uppmärksamhet så kan en analys av riksmötets öppnande inte riktigt undgå en kommentar gällande det som fyllde löpsedlarna den kvällen: Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan. Personligen sympatiserar jag med biskopen Eva Brunnes vilja att deklarera vikten av tolerans och respekt för människors lika värde. Tyvärr gjorde hon det på fel sätt. Predikan var i mångt och mycket en vilja till provokation snarare än försoning. Att dessutom hänvisa till vänsteraktivisters manifestationer som var riktade mot Sverigedemokraterna som parti och inte mot rasism var inte heller särskilt väl genomtänkt denna dag då demokratin ska hedras.

För att avsluta positivt kan jag konstatera att dagens sista programpunkt innehöll en mycket spektakulär kväll på Konserthuset med en blandning av klassiskt, opera och modernt. Det var en fantastisk kulturell avslutning på en redan överväldigande dag!

T&F: Du är bland de allra yngsta riksdagsledamöterna. Vilka utmaningar ligger i det, tror du?

Jag är bland de yngsta, tredje yngst för att vara exakt, men jag ser inte fler utmaningar i själva riksdagsarbetet än vad någon av en annan ålderskategori bör göra. Riksdagsledamöter uppvisar en allt större bredd i både ålder och bakgrund, vilket gör att vi alla är unika på vårt sätt. Jag ser inte min ålder som en last eftersom jag har ett gediget politiskt engagemang i ryggen och många erfarenheter med mig. Min unga ålder kommer att prägla mig på så sätt att jag förmodligen på naturlig väg kommer att engagera mig i en rad frågor som berör unga människor, eftersom de ligger mig nära till hands i livet och jag har en stor förståelse för hur det är att vara ung i dagens samhälle. Om jag ska peka ut någon generell utmaning för unga som ger sig in i politiken så skulle det vara att akta sig för att fastna där. Det är inget fel på människor som viger sitt liv åt politik, det behövs sådana experter. Men politiker måste också ibland våga lämna och gå över till den verkliga världen och det tror jag blir svårare ju tidigare man engagerar sig.

T&F: Vilka frågor kommer du att arbeta särskilt med under den kommande mandatperioden?

Mitt hjärta klappar särskilt hårt för frågor som rör trygghet och brottslighet. Det svenska samhället måste bli tryggare att leva i och brott får aldrig löna sig. Nu är det motionstid i riksdagen och en av mina motioner handlar om att se över den så kallade straffrabatt som tillfaller den gärningsman som begår upprepade brott. Viss straffrabatt är rimlig, mest för att motsatsen med strikt ackumulering är orimlig, men jag menar att varje ytterligare brott måste ge en avsevärd skärpning i det utdömda straffet. Det handlar också om att varje brottsoffer förtjänar upprättelse, något det sällan talas om i det svenska rättssystemet, vilket jag beklagar. Det och många andra frågor är vad jag vill verka för när det gäller brott och straff.

På mina affischer under valrörelsen stod det ”För ett Sverige där jobb och studier alltid ska löna sig”. Det är också en av de viktigaste frågorna för mig, att se till att flit och egna ansträngningar alltid ska löna sig och att människor ska kunna stå på egna ben, utan beroende av pappa staten.

Övergripande ser jag det som mitt kall att hindra klåfingriga politiker i alla läger från att vilja reglera eller kvotera. Kvotering är lika fel vare sig den äger rum i bolagsstyrelser eller i familjer. Företag ska välja själva vilka de vill ha i sina styrelser och familjer om mamman eller pappan ska vara hemma med barnet. Min huvuduppgift de kommande fyra åren är att verka för att besluten hamnar hos individer och familjer, inte hos politiker.

T&F: Tack för intervjun, och lycka till så mycket!

Redaktionen

Visst finns det militära lösningar i Afghanistan

> Även publicerad på debattsidan Newsmill (25/10)

INTERNATIONELLT | Våldsmonopolets funktioner är kanske inget vi går och tänker på till vardags. Här i Sverige har vi inte haft våldskonkurrens på länge, så vi tar monopolet för givet. För våldsmonopolet är nog det mest grundläggande i en fungerande stat. I korta drag innebär det att man helt fråntar gemene man möjligheten att ostraffad utöva våld mot andra. Den som har monopol på våld kan välja att använda sitt våldsutövande för att upprätthålla ordning och säkerhet så att det gynnar kreti och pleti. Men despotiska våldsmonopol tenderar att göra på andra sätt – använda våld för att tvinga män att ha skägg, utföra etniska rensningar, hota människor istället för att skydda dem. Med dagens teknik är det alltid någon som har tillgång till mer våld än någon annan, och därmed kan sätta villkoren.

Detta gäller överallt, från den hustrumisshandlande maken, till KGB, den svenska polismakten, till NATO. Någon har alltid övertaget, och därmed är det inga som helst konstigheter. Förespråkarna för total våldsanarki är idag relativt få. Den springande punkten är alltså inte ATT någon har monopoliserat våldet, utan VEM vederbörande är, VAD monopolinnehavaren ämnar använda monopolet till, HUR våldsutövandet går till och till viss del även VARFÖR. Och häri finns det en skillnad mellan olika alternativ. Om man tar exemplet Afghanistan så är alternativet till en någorlunda ofarlig regering understödd och beroende av västvärlden de religiösa och kulturella vardagsterrorister som vi lärt känna som talibaner. Dessa har terrorn som sitt varumärke och använder sitt våldsmonopol till att utöva just terror – att styra genom skräck. Man kan tycka vad man vill om Hamid Karzai och de lokala makthavarna som tillsatts av väst och deras metoder, men de förmår åtminstone att styra genom andra metoder än skräck.

Våld som problemlösare

Nu gapas det högljutt om att det inte finns några ”militära lösningar” och jag blir lika fascinerad varje gång. Vad är det för tjafs? Klart att det finns militära lösningar! Om ett land besegrar ett annat land, en armé, en terrorgrupp eller en krigsherre för att förhindra blodbad och barbari, då är väl det en bra militär lösning? Våld löser visst problem! Det är naturligtvis inte våldet i sig utan dess mål och karaktär som är intressant. När polisen griper en hustrumisshandlare, så löser det ett problem. Likadant fungerar militären, men i betydligt större skala. När USA störtade det skräckvälde som tidigare styrde Afghanistan och som därtill använde terrorismen som exportvara – var inte det en militär lösning? Läget är ännu inte stabilt i landet, och militären har naturligtvis stött på hårt motstånd, precis som brukligt är vid invasioner. Fredsbevarande styrkor brukar bli kvar länge, och det finns alltid de som är beredda kritisera militärens förmåga att skapa fred. Det var samma personer som klagade över västvärldens ingripande i Bosnien när den etniska rensningen var som grymmast. Inte blir det väl fred för att man tvingar den ena parten att ge upp, menade man. Idag sänder bosnierna själva ut fredsbevarande styrkor, de har röjt minor i Irak. De som olyckskorparna dömde ut räddar idag liv i en annan världsdel.

Jag är konservativ. Konservativa är i grunden pessimister. Vi tror inte på perfekta lösningar, eller att människan är i stånd att åstadkomma perfekta system. Men vi tror också att alla människor har en plikt att följa sitt samvete. Om en regim terroriserar sina undersåtar – säger inte då vårt samvete oss att avbryta detta? I många fall möter man en skrämmande fatalism hos människor i Sverige: ”Låt dem slå ihjäl varandra, det är inte vårt problem” är en mening som ofta yttras i olika former. Men ondska ÄR vårt problem. Ondskan är en cancersvulst och det är var människas plikt att göra sitt för att bekämpa den så gott det går. Socialdemokratiske f.d. jämställdhetsministern Jens Orback menade i en intervju i DN (14/10-2010) att: Neutralitet är i dag närmast omoraliskt. Vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser.

Neutralitet – en omöjlighet

Och det stämmer. Hur kan man ställa sig neutral till tyranni? Bara för att vi i grunden respekterar nationsgränser så tolererar vi inte vad som helst. Bara för att vi respekterar äktenskapets och hemmets gränser, så innebär det inte att man får göra vad som helst innanför hemmets väggar. Vi har tvärtom en skyldighet att se till att mänsklig värdighet upprätthålls så gott som möjligt där så kan ske. Andra kanske kallar det solidaritet, välgörenhet eller broderskap. Men det är något större än så – det är en plikt att inte blunda och se åt ett annat håll. Det är att vara människa.

Egentligen handlar det om våldsmonopolet. Någon måste ha monopol på våldet, och lämpligt är att monopolinnehavaren är så lite despotisk som möjligt. Så lite ond som möjligt. När någon missbrukar sitt våldsmonopol, sin vapenmakt, för att tvinga människor in i ovärdiga liv, då skall vi ingripa. Det gäller på alla nivåer, från enskild individ och uppåt. På de nivåer där det är möjligt. Om du som individ kan hjälpa en frysande man genom att ge honom ett par handskar, vad finns det då egentligen för argument för att inte göra det? Om vi som folk kan hjälpa ett annat folk genom att bryta terrorns våldsmonopol och ge dem en värdigare tillvaro, vad finns det då för argument att inte göra det?

Besegra ondska

Fred kan nås genom styrka. Och den som är starkast måste använda sin styrka för det som är rätt. Sergeanten och före detta FN-soldaten (som även bloggar under pseudonymen Morgonsur) Magnus Ernström skrev för en tid i Svenska Dagbladet: ‎ Klyschan att det inte går att bomba fram demokrati må låta tilltalande, men tyvärr är den fel (7/10-2010). De som talar om biståndets helande kraft har naturligtvis till viss del rätt, men att förmedla bistånd utan att det finns ett pålitligt och välvilligt våldsmonopol är oerhört svårt. Det är inte heller någon som sagt nej till bistånd, tvärtom.

”Peace through superior firepower” fungerar. Det är oerhört svårt att bestrida. Ondskan i sig kan vi aldrig riktigt besegra. Men vi kan göra vårt bästa för att den inte ska besegra oss. Varje dag vi kan göra mänskligheten lite värdigare, om än så bara marginellt, vinner vi en seger i försvarskriget mot ondskan, tyranniet och mänsklighetens medfödda uselhet. I fallet Afghanistan handlar det om vem som utgör det värdigaste våldsmonopolsalternativet. Alla som tror att det är talibanerna kan räcka upp en hand. Nä, just det.

Andreas Braw

Bo Lundgren och det nyliberala spöket

Gårdagens artikel, Hur mår konservatismen inom moderaterna? av Rolf K Nilsson, innehåller väldigt många sanningar som tål att upprepas. Speciellt avseende nya moderaternas svek i försvarsfrågan. Däremot tycker jag artikeln ger en lite väl negativ bild av Bo Lundgren. Artikeln berör förvisso endast Bo Lundgrens partiordförandeskap (1999-2003) i förbigående men framhåller det ändå som ett ”nyliberalt fiasko”. Nilsson är knappast ensam om denna uppfattning. Över portvinsglas och punschbägare förfäktas denna linje av en stor del av min bekantskapskrets.

Ja, Lundgrens tid som partiledare var tvivelsutan ett fiasko såtillvida att valresultatet var katastrofalt. Underträffade endast av det legendariska fiaskot Yngve Holmberg (partiordf. 1965-1970). Kommunikativt misslyckades Moderata Samlingspartiet under Bo Lundgren. Men att demonisera Lundgren som ett nyliberalt spöke, som vissa av mina meningsvänner gör, menar jag blir lite fel. För vad är det för konservativa sakfrågor Lundgren anses ha svikit? Den moderata försvarspolitiken förblev intakt under hans år som partiledare. Den moderata kriminalpolitiken skärptes (partiet lanserade exempelvis en svensk version av ”Three strikes and you’re out”-lagstiftningen). I sitt sommartal i Simrishamn i juli 2000 pratade han om betydelsen av familjer och civilsamhälle. I SVT:s partiledarintervju med Lundgren inför valet 2002 svarade han utan omsvep att han var motståndare till homoadpotioner. Han avvisade under samma valrörelse också ungdomsförbundets krav på en radikal liberalisering av migrationspolitiken.

För mig är det tydligt att Bo Lundgren inte tvekade att gå över de politiskt korrekta trösklarna och säga sitt hjärtas mening. Något som knappast gäller hans efterträdare. Många av de frågor som under den gångna mandatperioden kan betraktas som ”konservativa nederlag” hade tveklöst hanterats annorlunda av Bo Lundgren. Äktenskapsfrågan, för att ta ett tydligt och konkret exempel, hade aldrig behandlats på samma nonchalanta sätt av Lundgren som den gjordes av Reinfeldt våren 2009.

Bo Lundgren är ingen Gösta Bohman – Bohman hade en betydligt djupare konservativ analys av samhället och västerlandet. Men det är svårt att inte slås av en viss likhet. Gösta Bohman har nämligen ur en aspekt gått samma öde till mötes som Bo Lundgren. Båda hade den ekonomiska liberaliseringen som huvudnummer, varpå man felaktigt antar att resten av deras politik också varit entydigt liberal.

Dag Elfström

Hur mår konservatismen inom moderaterna?

Finns det någon konservativ ideologi kvar inom moderaterna? Eller har den planenligt avvecklats? Är det ideologin eller är det andra fundament som styr politiken och de politiska målen? Man kan med en gång slå fast att konservatismen inte är populär i den nuvarande moderata partiledningen. Det är överhuvudtaget inte populärt att bekänna sig till någon ideologi. Så har den nu förre detta partisekreteraren Per Schlingmann arbetat för en avideologisering av partiet såväl i skrift som i handling. Han har lyckats väl i sin strävan.

De ”nya moderaterna” och ”det andra arbetarpartiet” slog igenom när moderaterna gick till val 2006. För många uppfattades det som fräscht, nytt och framtidsinriktat. Det fanns skeptiker då, och de finns fortfarande. Men så länge framgångarna håller i sig ligger skeptikerna lågt. Alla vill vara vinnare, vissa till vilket pris som helst.

Moderaternas och andra partiers ideologisyn

År 2006 kunde man i moderaternas egen beskrivning av den idégrund som partiet baserade sin politik på läsa:

Från början var partiet klassiskt konservativt och nationalistiskt. Successivt har liberala och internationalistiska idéer vunnit insteg. Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar partiets ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.

I handlingsprogrammet från 2007 finns meningen:

Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer som har visat sig vara mest framgångsrika för att skapa utveckling som kommer alla till del.

På den moderata hemsidan år 2010 nämns varken konservatism eller liberalism. Det är uppenbarligen inte i den moderata politikens intresse och mål att grunda sina beslut ideologiskt.

Vad betyder ideologin inom övriga partier? En snabb och ovetenskaplig koll på Socialdemokraternas respektive Folkpartiets hemsidor kanske säger något. Socialdemokraterna är socialister, det vet vi. Talar man om det eller undviker man denna uppgift? För Folkpartiet betyder ideologin mycket och man har det också som adelsmärke i sitt partinamn – Folkpartiet Liberalerna. Hur mycket använder man begreppet liberal när den egna politiken och verksamheten ska beskrivas?

På socialdemokraterna hemsida kan man hitta ”socialism” på drygt 50 olika platser. Kanske inte det mest använda affischordet, men ändå tydligt förekommande . På folkpartiet liberalernas hemsida får order ”liberal” över 10,000 (tiotusen) träffar (anmärkningsvärt högt). Här finns en stolthet för ideologin. Kanske också ett sätt att markera äganderätten över ordet ”liberal” i en tid då vi kan hitta liberaler på de mest oväntade platser i politikens värld.

Moderaterna på väg mot ideologilöshet

Vilken slutsats kan man dra av moderaternas mörkning och i praktiken avståndstagande från konservatismen? Jag kan bara dra en: moderaterna är på väg mot ideologilöshet och konservatismen har gjort sitt i partiet. Nu är det andra krafter och influenser som styr politiken.

Opinionsundersökningar om vad väljarna vill ha och vad som kan locka dem att rösta har sakteligen ändrat den moderata politiken. Det marknadsekonomiska tänkandet slår igenom ”det kunden vill ha – det ska kunden få”. Den politiska idén får i bästa fall konkurrens med vad ”marknaden” vill ha, men risken att marknaden slår ut den politiska idén är betydigt större. Makten för maktens skull tar över målet. Att få makten för att kunna genomdriva en idé verkar numera vara sekundärt.

Med Bo Lundgren som partiordförande nådde nyliberalismen sin kulmen inom moderaterna. När Fredrik Reinfeldt tog över som partiordförande var vi många som trodde att partiet var på väg att återvända till sitt ideologiska ursprung. Och Fredrik Reinfeldts första tid som partiordförande var lovande. Det fanns mycket socialkonservatism i hans tankar och uttalanden. Men sedan hände något. Löftena om att de ”nya” moderaterna skulle användas som beteckning på partiet endast under valrörelsen 2006 glömdes snabbt bort. Samtidigt dök affischerna upp med moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. ”Nya moderaterna” var/är en nästan genant flirt med Tony Blairs New Labour. Och ”det nya arbetarpartiet” är lika illa det. Inget fel i att se politiken från löntagarsidan. Tvärt om. Men moderaterna har alltid varit ett idéparti, inte ett intresseparti.

Det har varit med idéerna som man vädjat till väljarna för stöd. Inte för att göra det bättre för vissa utplockade grupper eller kategorier. Moderaterna har gått till val såväl under moderat etikett som Högerpartiet med en politik som riktar sig till alla. Och det är ingen dålig tanke.

Reinfeldts positiva insatser

Många inom moderaterna satte stort hopp till Fredrik Reinfeldt. Han hade en svår uppgift framför sig; att rädda partiet efter Bo Lundgrens nyliberala fiasko. Därför var det också många som trodde på en förnyelse av partiet. En mycket stor majoritet var för en sådan förnyelse. Inte alls lika många var för ett utbyte eller ett avskaffande av den ideologiska grunden partiet stod på. Men det är till stor del vad som har skett. Dock, och det måste poängteras, med några väsentliga och synnerligen betydelsefulla undantag.

Jag tänker då på arbetslinjen, på uppfattningen att det ska löna sig att arbeta. Att skapa förutsättningar för arbete är det riktiga i jämförelse med att ge bidrag eller erbjuda terapeutisk sysselsättning. För människor som är arbetsföra är det arbete som gäller och inte bidrag. Vi har regeringens satsning på sänkta skatter när det gäller arbete. Det är bra, det är riktigt och något som jag uppfattar som god konservativ politik. Men när det gäller skatter så är det inte bara på arbete som dessa måste sänkas. Det finns en rad andra områden där dessa är för höga för att det ska vara tillfredställande. Och här har regeringen inte varit lika intresserad av sänkningar som när det gäller skatten på arbete.

Utbildningspolitiken är ett område där regeringen har klarat sig bra och är inne på rätt väg, även om det inte är moderaterna som har det direkta ansvaret för denna. Men den genomförs dock av en moderatledd regering. Undervisning, ordning och reda är en bra grund att stå på. Att elever som lämnar grundskolan ska kunna läsa och skriva är så självklart att det egentligen inte borde vara en politisk fråga. Något annat kan inte accepteras. Detta kan också beskrivas som god konservativ politik, även om det sker under liberal ledning.

Partiet har helt abdikerat i försvarsfrågan

Om man utgår från en konservativ grundståndpunkt har moderaterna svikit när det gäller försvarspolitiken. Partiet har abdikerat från att vara det försvarspositiva alternativet i svensk politik. Jag har varit en kugge, en del av detta svek eftersom jag varit en del av systemet. Men jag är övertygad att om det inte hade varit för den moderata gruppen i Riksdagens försvarsutskott uppbackade av många andra försvarsengagerade moderater – och ett för tillfället försvarspositivt folkparti – under den gångna mandatperioden, så hade det sett bra mycket värre ut än vad som är fallet idag.

När Allians för Sverige bildades gick moderaterna med på att sänka sina krav på hur stor försvarsbudgeten skulle vara. Moderaterna låg flera miljarder högre än sina borgerliga allianskollegor. Men moderaterna skulle ganska snart bli omkörda av folkpartiet som alliansens mest försvarsvänliga parti. Varthän det lutade stod helt klart redan när finansminister Borg i Almedalen 2007 förklarade hur mycket försvarets kostnader skulle dras ner. På ett mycket pinsamt sätt avslöjade Borg hur beslutsordningen såg ut i den borgerliga moderatstyrda regeringen. Det vill säga att det spelar ingen roll vad som tycks i övriga departement. Och de överläggningar som förekommer för att nå fram till ett gemensamt resultat är ofta betydelselösa eftersom det är finansen som har sista ordet.

Försvaret har inte varit en prioriterad fråga för den sittande regeringen. Resurserna har dragits ner och det har varit tilldelad budget som fått forma styrka, storlek och förmåga. Intresset från partiledningen att lägga mer pengar på försvaret har inte funnits. Trots att statsminister Fredrik Reinfeldt i årets regeringsförklaring nämnde vårt geografiska närområde och utvecklingen i Ryssland, har varningsord om Ryssland och inte minst de säkerhetspolitiska och rent militära konsekvenserna av gasledningen genom Östersjön viftats bort eller ignorerats trots varningar från mycket sakkunnigt håll.

Mikael Odenberg var Reinfeldtregeringens första försvarsminister. När han stod inför fullbordat faktum och kunde konstatera att försvars- och säkerhetspolitiska skäl inte var tillräckliga argument inför finansminister Anders Borg avgick han. Han efterträddes av Sten Tolgfors. En minister som säkerligen ligger i täten som den mest påläste och mest plikttrogne ministern i regeringen. Men det hindrar inte att det var ett misstag av Reinfeldt att utse honom till försvarsminister. Ja, rent av en onödig oförskämdhet och provokation mot alla militärer och mot alla med militär bakgrund. Men det var också en signal hur högt, eller lågt, statsministern själv placerade försvarsfrågorna.

Sten Tolgfors var en aktiv vapenvägrare. Och därmed borde han ha diskvalificerats som att ens vara påtänkt som försvarsminister. Att han senare har modifierat sin uppfattning är givetvis till hans fördel med tanke på det departement han är chef för.

Även nyliberalerna har tystnat

I valet 2006 fanns ett stort antal yngre nyliberaler bland moderaternas 97 riksdagsledamöter. Och även i centern och folkpartiet kunde företrädare för dessa åsikter hittas. Man bildade till och med sitt eget liberala nätverk. Tonen var från början hög från de unga nyliberalerna, men den byttes ganska snart ut mot en mer teknisk-pragmatisk syn anpassad för att göra karriär.

Efter FRA-debatten har inte några direkta nyliberala inspel kunnat märkas i den moderata riksdagsgruppen. Men åsikterna finns där och kommer fram vid spontana diskussioner över en kopp kaffe eller i hastiga kommentarer. Det finns beslut och ställningstaganden inom moderaterna som ligger helt i konflikt med den konservativa idétraditionen inom partiet. Två hänger intimt samman. Ställningstagandet till könsneutrala äktenskap och en aktiv uppmaning, inte minst från partisekreteraren, till riksdagens moderata ledamöter att delta i diverse så kallade prideaktiviteter under den årligen återkommande prideveckan i Stockholm.

Det har under decennier varit tradition inom moderaterna att i så kallade samvetsfrågor låta ledamöterna utan några större konvulsioner få tycka och rösta fritt. De flesta trodde att när det gällde samkönade äktenskap skulle samma ”regel” gälla. Men yngre gayaktivister inom partiet och riksdagsgruppen hade en annan uppfattning och ville att ledamöterna skulle tvingas rösta för könsneutralt äktenskap. Nu blev det inte så.

Högern inte längre ”att lita på”

Att vara äldre och ha många års partierfarenhet bakom sig är ingen merit hos de nya moderaterna. Snarare en belastning. Och detta ligger helt i linje med avideologiseringen. Det gamla tänkesättet, den konservativa grund som faktiskt politiken byggde på, gäller inte längre. Förr kunde man tala om att det fanns en ideologisk kompass hos alla moderater. När en ny politisk fråga eller problem dök upp kunde man ganska lätt komma fram till den troliga uppfattning partiet officiellt skulle inta i frågan. Idag är det inte längre så. Idag vet man inte alls med samma säkerhet i vilken riktning ordförande Fredriks tänkande går.

Så länge det finns kvar ”gamla” moderater som ser en trygghet och övertygelse i den konservativa ideologin, som inte håller med om alla infall och påbud som partiets kommunikationsexperter påbjuder så finns där ett motstånd. Ett motstånd som håller på att arbetas bort. Och vad är då bättre än att på så många poster och funktioner som möjligt tillsätta unga och av erfarenheter oförstörda ”nya” moderater? In med det nya, ut med det gamla!

Jag tror på förnyelse och jag tror på att också yngre företrädare ska finnas med i partiarbetet. Men jag tror på blandningen av unga och äldre, av kvinnor och män, av människor från städerna och från landsbygden. Moderaterna är inne på en riskabel väg. Partiet som på ett förtjänstfullt sätt agerat mot utanförskap i samhället bedriver internt en alltmer exkluderande politik. Likriktning och lydnad blir alltmer uppskattade egenskaper för uppdrag och utnämningar. Avvikande uppfattningar och politisk inkorrekthet straffas. Men jag hoppas att det inte är för sent att ändra riktning.

Så med avslutat riksdagsuppdrag sällar jag mig nu till den icke organiserade men väl existerande socialkonservativa oppositionen inom partiet. Winston Churchill förklarade sitt avhopp från det konservativa partiet under en tidsperiod med att han inte bytte uppfattning efter parti utan parti efter uppfattning. Något partibyte är inte aktuellt för min del. Det finns många goda krafter inom moderaterna och jag hoppas på en ideologisk debatt – en debatt som gärna får starta här och nu. Annars är risken, för moderaterna, stor att många följer Churchills exempel.

Rolf K Nilsson
Moderat ledamot av Sveriges Riksdag 2006-2010

Rätt och fel med ”snedrekrytering”

REPRESENTATION | Regeringen är snedrekryterad lyder rubriken på en debattartikel i Världen idag på onsdagen. Ja, tack och lov för det, vem som helst ska inte kunna sitta i en regering! Problemet är inte att den är snedrekryterad utan möjligen hur den är snedrekryterad. Artikelförfattaren Bengt Olof Dike tar upp två former av snedrekrytering – åldersmässig och geografisk. Dike redogör för de moderata ministrarna och kommer fram till att 8 av 13 är från Stockholm och hävdar en ökning av stockholmarna. På sätt och vis är det beklagligt, men man kan inte komma ifrån att eftersom landet inte bara politiskt leds från Stockholm så finns mycket kompetens samlad där. Det är skillnad på en riksdag och en regering. I riksdagen ska alla delar i landet företrädas enligt ett proportionellt system. En minister representerar dock inte som minister en viss landsända. Men visst finns det en risk att stockholmaren Reinfeldt lättast tänker på de människor som rör sig runt honom bland moderaterna i Stockholms län.

En regering för medelåldriga

Dike påstår inte direkt att regeringen är snedrekryterad till fördel för de unga. Dikes exempel gäller mest exempel utanför regeringen. Ser man på ministrarnas födelseår ska man helst vara mellan knappt 40 år och 55 år. Regeringen är alltså ”snedrekryterad” till fördel för de medelålders. Yngre än 40 år är fyra ministrar, yngst är Brigitta Ohlsson (f. 1975), sedan följer Tobias Billström (f. 1973), sedan Erik Ullenhag och Anna-Karin Hatt, båda födda 1972. Det innebär att lägsta åldern har höjts från förra regeringen (då Billström var fyra år yngre) och troligt är att medelåldern höjts från förra regeringen, trots att den som då var äldst, Mats Odell (f. 1947) inte fortsatt. Hur som helst hade den senaste socialdemokratiska regeringen ännu yngre ministrar. Ungdoms- och förskolemininster Lena Hallen berg var knappast fyllda 30 år. Äldst och ensam 40-talist i nuvarande regering är Carl Bildt (f. 1949), näst äldst är Lena Adelsohn-Liljeroth, född 1955.

Aristokratisk demokrati bör premiera erfarenhet

Själv anser jag inte att vare sig riksdag eller regering ska avspegla befolkningens ålderstruktur, då skulle vi f.ö. även ha omyndiga i riksdagen, vilket vi ju nästan har, moderaternas Anton Abele är bara 18 år. Ska demokratin bli lyckosam måste den sträva efter att välja de bästa till att styra, det betyder att demokratin blir i egentlig mening aristokratisk, för ”de bästa” är just betydelsen av grekiskans aristoi (bördsaristokrati är det alltså inte frågan om). Konsekvensen blir en viss åldersdiskriminering till fördel för erfarenheten. Naturligtvis kommer mognaden inte automatiskt med åldern och en del unga har bra mycket mer insikt än många äldre, men i ett civiliserat samhälle premieras ålder och erfarenhet. Den ”kult av ungdomen” som kännetecknar vår tid vänder upp och ned på en naturlig hierarki. För övrigt bygger all civilisation bygger på diskriminering. (Se här, fastän det inte specifikt handlar om åldersdiskriminering). Äldre har erfarenhet av att var både unga, medelålders och gamla. Unga har bara erfarenhet av att vara unga.

Dike tar upp att Moderaterna till gruppledare i riksdagen utsett Anna Kinberg-Batra (40 år) och till partisekreterare Sofia Arkelsten (34 år) och att Reinfeldt sagt att de ”har stor politisk erfarenhet”. Kinberg-Batra, hustru till en ståuppkomikern David Batra, gjorde för några år sedan den erfarenheten att man som politiker inte kan säga att ”stockholmare är smartare än dem som bor på landet”. Dike frågar sig om Kinberg-Batra politiska erfarenhet verkligen är större än de övriga drygt 100 ledamöterna i den moderata riksdagsgruppen? Och varför bara fråga efter politisk erfarenhet? Betyder livs- och yrkeserfarenhet ingenting?

Alla dessa som går direkt från universitetet till politiska tjänster och uppdrag utan att passera yrkeslivet är ett växande problem. Några, som Abele, hinner knappt börja sina utbildningar. Det finns naturligtvis utmärkta exempel på politiker som inte passerat yrkeslivet innan de satt sig i riksdagen, Anders Björck är ett exempel. Men skulle någon hävda att Björck blivit en sämre politiker om han hållits tillbaka några år och skaffat sig annan erfarenhet?

Mindre fördärvade unga?

Ett sammanhängande problem är den nästan totala frånvaron av pensionärer i Sveriges riksdag. Kulten av ungdomen och det bristande intresset av att ha äldre i politiken har menar jag rötter redan i Rousseaus tänkande. Att ungdomen tänks ha de idéer som är värdefulla kan lätt ses som ett utflöde av hans idéer om barnets naturliga godhet och den traditionella civilisationens fördärvlighet – ju äldre man blir ju mer ”fast” blir man i de förment fördärvliga och konservativa tänkesätten. Men är det så ett parti som fortfarande kallar sig konservativt, eller i varje fall liberalkonservativt, ska tänka?

Staffan Andersson

Hägglunds ihåliga kritik mot vänsteretablissemanget

På årets valaffischer satte Göran Hägglund (KD) hårt mot hårt men i verkligheten är han alltför tam, menar artikelförfattaren.

Som vanligt arrangerade Publicistklubben en eftervalsdebatt (i år den 11/10) där partiledare från alla riksdagspartierna bjöds in, med rätt att sända någon annan partirepresentant i sitt eget ställe. En debatt som f.ö. var mycket sevärd. I denna fick Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund vad jag brukar kalla för en höjdboll som han fullständigt missade att smasha på. Först debatterades det faktum att en majoritet av landets dagstidningar har borgerliga ledarsidor. Därefter fick Hägglund den direkta frågan om han för sin del tror att det finns en liknande politisk snedvridning bland nyhetsjournalisterna. Det svarade han kort och gott att han inte tror.

Detta svar är häpnadsväckande, och förtjänar både att uppmärksammas särskilt och kommenteras.

Hägglund har i sina partiledartal under de senaste 18 månaderna flera gånger kritiserat vänsteretablissemanget, och i en välformulerad debattartikel i DN hösten 2009 t.o.m. angripit den rådande socialdemokratiskt genomsyrade ”politiska korrektheten”. Man undrar ju verkligen vilka han menar, om inte journalisterna inbegrips i detta etablissemang? Och om varken toppolitikern Hägglund eller journalisterna räknas till etablissemanget, vilka är då etablissemanget? Är det ens relevant att, som Hägglund börjat göra, kritisera etablissemanget?

Ja, det är självklart relevant att kritisera det vänsterdominerade etablissemanget så som Hägglund börjat göra. Han har också gjort det både rätt och bra, med fokus på att denna elit med makt att sätta agendan i samhället är genomgående vänsterorienterat och företräder ståndpunkter och åsikter som till stor del är främmande för ”verklighetens folk” (Hägglunds nya retoriska nyckelbegrepp). MEN ett sådan korthuggen, onyanserat nekande och uppenbarligen okunnig kommentar som Hägglund gav på denna fråga i Publicistklubbens eftervalsdebatt blir därmed ännu ett tecken på att hans nya konservativt klingande retorik enbart är en fasad. Det han sagt under dessa 18 månader skulle sannerligen behöva tränga djupare in i partiet, i allra första hand på så vis att han åtminstone själv vet vad det är han pratar om.

Under flera decennier har den svenska journalistkåren till största delen bestått av vänstersympatisörer. Så sent som för 10 år sedan var 31% av journalistkåren anhängare till Vänsterpartiet. Den senaste undersökning av journalisternas partisympatier (de utförs av JMG vid Göteborgs universitet) som jag känner till är från 2005, och visar att 67% sympatiserade med S, V och MP. Det är alltså två tredjedelar av den svenska journalistkåren, och det finns därmed verkligen fog för att tala om en ”liknande snedvridning bland nyhetsjournalisterna” som bland ledarsidorna – en mycket tydlig snedvridning i vänsterriktning.

Att 67% av journalistkåren är vänstersympatisörer återspeglar sig självklart i urvalet av vilka nyheter som rapporteras och även det sätt på vilket nyheterna rapporteras. För ett parti som KD borde Israelfrågan vara ett genuint välbekant exempel på detta, där Israel genomgående i svenska medier framställs som boven i dramat och man ytterst sällan ens får höra israeliska representanter ge sin syn på vare sig kriget i Mellanöstern i stort eller för den delen specifika händelser. Dessa begränsningar och denna vinkling av nyhetsrapporteringen är ett stort bekymmer både ur demokratisk och borgerlig synpunkt.

Dessa fakta är också av politisk-taktiska skäl mycket lämpliga att påtala i den här typen av sammanhang. Annars hör man ju bara ideligen om den borgerliga dominansen av medierna, en ståndpunkt som så länge den får stå oemotsagd givetvis riskerar att forma folkets verklighetsuppfattning. Precis som Hägglund också påpekar i Publicistklubbens eftervalsdebatt är det endast en bråkdel av folket som läser ledarsidorna. Vilka politiska åsikter som dominerar ledarsidorna har därmed en avsevärt mindre betydelse än vilka politiska åsikter som dominerar och kanaliseras genom den förment objektiva nyhetsrapporteringen. Att driva en politisk linje under förevändningen att man rapporterar nyheter objektivt är ett betydligt mera effektivt sätt att påverka den allmänna opinionen än att driva samma politiska linje med uttalad ideologisk inriktning via en ledarsida. För att inte tala om hur mycket mer effektivt det är än att driva samma politiska linje i form av en partikampanj.

Som ett personligt exempel på hur betydelsefullt det är med det sätt på vilket nyhetsrapporteringen utförs, vill jag framhålla min kärlek till Svenska Dagbladet. Det är en tidning som jag blir glad bara av att se i ett tidningsställ, och som jag läser en stor del av bara jag har tid. För mig är alla andra dagstidningar sämre och ger mig antingen väldigt lite att läsa eller rentutav illamående – om jag överhuvudtaget orkar ta mig igenom de texter som fångat min uppmärksamhet. Jag är ganska säker på att socialister känner samma slags avsmak inför SvD och kanske DN. Självklart spelar det väldigt stor roll HUR nyheter presenteras – och det torde vara välbekant för de allra flesta att alla dagstidningar ingalunda publicerar samma nyheter.

Därför borde det också vara alldeles självklart för en partiledare att det faktiskt spelar stor roll hur nyheter väljs ut och presenteras i svenska medier. Och det borde självklart vara en stor sak för en borgerlig partiledare att två tredjedelar av landets journalister är vänster. Att inte torgföra denna fakta och lyfta upp det i samhällsdebatten borde rentutav betraktas som tjänstefel för borgerliga toppolitiker oavsett partitillhörighet – i synnerhet som det omfattande vänsteretablissemanget har gjort en så stor sak under så lång tid av att de flesta svenska dagstidningar har borgerliga ledarsidor. Det var självfallet inte heller någon tillfällighet att just Hägglund fick denna fråga hos Publicistklubben, han har ju varit ensam fört detta baner i samhällsdebatten under valrörelsen och ett drygt år dessförinnan. Hur kunde han bara göra en sådan dundermiss?

Ännu mer så i ett sammanhang som Publicistklubben där toppolitikerna både kan tala direkt till journalistkåren och där de bygger sitt förtroende bland journalisterna på basis av sin kunskap och debattförmåga. Att på just detta sätt smeka den vänsterdominerade journalistkåren medhårs genom demonstrativ okunskap är inte att sätta sig i respekt. För KD-ledaren specifikt är det att göra både sig själv och sitt parti ytterligare irrelevant i debatten, vilket blir ännu mer bekymmersamt i ljuset av att majoriteten av journalistkåren redan förut tycker att KD är ett till största delen irrelevant parti. En uppfattning som, inte osannolikt till följd av den vinklade rapporteringen kring partiet och dess politik i svenska medier, numera även delas av folket. För väl att märka räckte ju inte KD:s sympatisörer till att rädda partiet över riksdagsspärren i årets val – det var stödröster som gjorde det jobbet endast i syfte att rädda Alliansen kvar i regeringsställning.

Man bävar inför tanken att Göran Hägglunds humor är vad som framför allt ger honom mediautrymme, något han visade goda prov på också i Publicistklubbens eftervalsdebatt. Det är i alla fall inte att han använder sin nyskapande retorik till att sätta hårt mot hårt i debatten som ger honom rubriker. Fortsätter det såhär är risken stor att hela partiet till slut uppfattas som ett skämt. Förutsättningarna finns inom KD för någonting mycket bättre, men partiledaren fortsätter att gå som katten runt het gröt. En mysig katt från gårdarna i Småland som gör allt för att inte vara en tiger.

Jakob E:son Söderbaum

Intellektuella fransmän, del 1 – Philippe Muray

PORTRÄTT | I detta första inlägg i en artikelserie om intellektuella fransmän presenteras journalisten och opinionsbildaren Philippe Muray, i stort sett okänd utanför Frankrike. Till viss del en fransk motsvarighet till Gunnar Unger, menar artikelförfattaren.

Den franske journalisten och författaren Philippe Muray var på väg mot samma öde som de flesta personer som någonsin skrivit i världshistorien. Avliden för inte alltför längre sedan, i sviterna av en lungcancer 2006. Men så hände något. En ambitiös skådespelare vid namn Fabrice Luchini tog sin an den märkliga uppgiften att bland verk av Nietzsche och Céline även läsa Philippe Murays verk och en stor del av Frankrike höjde på ögonbrynen. Detta räddade med lite tur en av det sena 1900-talet och tidiga 2000-talets mest intressanta och egensinniga skribenter och samhällskritiker från den totala glömskan.

Philippe Muray, född 1945 i Angers i nordvästfrankrike, utvecklade under sitt liv ett författarskap som skulle komma att täcka en stor blandning av ting. Han författade framförallt artiklar i en lång rad akademiska tidskrifter, ofta i sällskap med mer namnkunniga franska intellektuella som t.ex. Alain Finkielkraut. Tillsammans med denne och den dekadent-chicke kufen Michel Houellebecq har de kommit att kallas ”Nouveaux Reacs”; nyreaktionärerna. Ett epitet de med illa dold provokationslust gärna klistrar på sig själva, i ett land där detta ord ungefär väcker lika goda associationer som ”fascist” gör på våra breddgrader.

Deras socialkritik, Philippe Murays socialkritik, skulle kunna placeras i den kontinentala antimodernistfåran. En antimodernism som absolut inte skall kopplas samman med ”utvecklingskritiker” eller anarkoprimitivister, då kritiken närmast enbart är riktad mot vissa ideologiska, filosofiska och antropologiska strömmingar. Här handlar det alltså om att kritisera en ytlighetens ideologi; bestående av alienerade kommersialism, ultraindividualism och en rotlöshetens kultur. Vilka lösningar dessa tänkare erbjuder är mycket blandat. Somliga som Houellebecq vandrar närmast på den totala snusknihilismens rand medan Finkielkraut med ett järngrepp håller fast vid den nu tämligen åldrade franska republikanismen; en ultraelitistisk men också mer moderat variant av jakobinismen. Philippe Muray verkar tiga. Det vi bör söka hos dessa är således knappast lösningarna. Deras svar kan för den konservative många gånger ge ett tämligen socialistiskt intryck, ofta exklusivt franska och nästan alltid med en rejäl dos antiamerikanism inbakad i sig. Så vad kan då dessa herrar säga oss?

Philippe Murays kanske mest intressanta och användbara bidrag till den konservativa diskursen och retoriken är istället en mycket kreativ samling nyord; neologismer, vilka han ständigt återkommer till, ja nästan bygger upp en egen värld kring, för att illustrera vår egna. Många av dessa är trots sin franskhet mycket användbara även på våra bredgrader; då de till stor del skildrar och avslöjar samma allmänvästerländska självbedrägeri. På något sätt är det som att vandra runt i en underlig djurpark där Muray pekar ut och förklarar de märkliga varelserna i denna den intellektuella deformationens fauna för oss.

Vad sägs till exempel om artistokraten? Artisten/kostnären vars konst helt saknar estetiska ambitioner utan helt och hållet är politiskt motiverade ”statements” för att uppnå beställda eller självpåtagna syften. Ingen helt okänt fenomen i Sverige heller. En annan figur knappast någon av oss lär ha missat är rebellokraten. Det kan vara den långhårige rebellen som fått lite för mycket pengar och mäktiga vänner för att kombinationen skall kännas helt genuin. Det kan i det lilla vara den farlige rapparen som gör cykelreklam i svensk teve eller i det stora ministern som är så radikal och kontroversiell att hans faktiskt vågar visa upp sig på Stockholm Pride. Muren av frasradikalism uppbyggt runt det egna jaget för att vissa att det politiska innehållet, där bakom, egentligen bara består av tomhet.

Dessa två obehagliga figurer ägnar sig alltså åt vad Muray kallar ”Mutin de Panurge” en förvrängning av en metafor från den franske renässansförfattaren François Rabelais vilket på svenska skulle kunna översättas till ”myteri i fårskocken”. Här handlar det om provokationen, ja varför inte upproret, som är i helt i linje med sin samtids smakdomare och eliter och i grunden inte provocerar någon; och långtifrån de eliter man säger sig villa komma åt. En provokation som snarare är till för att befästa den sittande elitens idéer, smak och kamp mot ofta inbillade fiender. Känns fenomenet igen?

Alla dessa frasradikaler anser sig givetvis tillhöra den upplysta elit som monopoliserat allt vad godhet heter, denna rörelse i vilken Barack Obama, Che Guevara, Dalai Lama och Gandhi ingår, den grupp av människor man bara behöver ansluta sig till för att bli en av de ”goda”. Riktigt vad de står för är inte vidare intressant, att de olika personerna står för inbördes motstridiga idéer är inte intressant, det handlar om att ansluta sig till denna fantastiska, kloka, snälla, progressiva skara. Även för detta har Philip Muray ett namn, han kallar dem för ”L’empire de bien”; godhetens imperium. Dessa fantastiska människor som inte behöver analyseras eller kontextualiseras utan bara är ”goda”. Avslutningsvis pekar även Muray ut vilken typ av människor detta rör sig om, den nya människan. På biologiskt manér har hon även fått ett namn, hon heter ”Homo Festivus”; den totalt emanciperade individen som på radikalt manér kunnat lämna allt vad kultur, normer och historia bakom sig, ja lämnat hela ansvar- och vardagsbegreppet bakom sig för att istället leva sitt liv som om det vore en fest. Inte fest som hyllning till något, inte fest som belöning utan ständig fest som mänsklig rättighet.

Till skillnad från många andra franska intellektuella, vettiga som mindre vettiga, är Philippe Murays tillgänglighet utanför Frankrike fortfarande mycket begränsad. Inga av hans verk finns ännu översatta till engelska, än mindre till något av de andra europeiska språken. Inte ens på wikipedia hade han tills för lite sedan fått någon artikel på något annat än sitt originalspråk samt piedmontesiska; vilket undertecknad med sin knackiga engelska nu försökt råda bot på.

Hans figurer är dock så allmängiltiga att borgerligt sinnade oberoende av språktillhörighet borde kunna känns igen sig i dem.Att denna mycket intressante skribent tenderar att bli tämligen okänd även på våra breddgrader efter sin död må vara ett faktum, men i Frankrike kommer han nu kanske hålla i sig. Som en stridbar konservativ, eller antimodernist som Muray själv antagligen skulle sagt, går han till viss del att jämföra med t.ex. Sveriges Gunnar Unger. En livshistoria om en missförstådd journalist, i livslång kamp mot starka ideologiska vindar vilka samtiden förblindats av, och det är ytterst få förunnat att se vart de leder; nämligen ingenstans.

Hugo Fiévet