Jag har varit på resande fot ute i Europa den senaste veckan har således bara följt den politiska utvecklingen hemma i Sverige via sporadiska rapporter hemifrån. Och det finns naturligtvis väldigt mycket att kommentera kring det som hänt veckan som gått. Jag hade emellertid tänkt att koncentrera mig kring de frågorna som berör kristdemokraterna och regeringsbildningen.
Att Mats Odell, mot sin vilja, fick sluta som statsråd känns inte alls bra. Odell har på många sätt visat att han är en förnyare som vågar titta åt höger. Att han lämnar regeringen är således en stor förlust. Men förlusten är större än så. Att Odells utmärkta stab, som spelat en aktiv roll i den interna förnyelsedebatten i partiet, försvinner är likaledes en stor förlust. Jag har inga problem med Stefan Attefall, som alltså blir nytt kristdemokratiskt statsråd. Tvärt om har även Attefall visat prov på nytänkande under den gångna mandatperioden. Men att peta Odell sänder ut helt fel signaler både externt och internt. Och att den nya ordningen dessutom innebär att kristdemokraterna blir helt instängda på socialdepartementet är inte alls bra. Trösten i sammanhanget är att Odell tar sin riksdagsplats i anspråk, och där något förvånande blivit vald som gruppledare för partiet.
Slutligen har partisekreteraren Lennart Sjögren annonserat sin avgång. Det är positivt ur många aspekter; Sjögren har inte direkt varit en positiv kraft i arbetet med att föra partiet i rätt riktning om jag uttrycker mig försiktigt. Men för att det ska få något gott med sig måste naturligtvis hans efterträdare vara av rätta virket, någon som förstår behovet av att förnya åt rätt håll. För det finns utan tvekan de som vill förnya åt fel håll. På tidningen Dagens ledarblogg skriver exempelvis Håkan Arenius:
Fyra år till med ökande klyftor i samhället så kan nog KD ta sin hatt och rock och lämna riksdagen (…) I det här fallet kan inte ungdomsförbundet visa vägen. KDU:s konservativa hållning skrämmer långt mer än den lockar. (…) Ett råd i all enkelhet: Gå i de mest utsattas mockasiner medan ni tänker. Byt annars namn.
Den kristliga socialismens parti, som Håkan Arenius uppenbarligen går och drömmer om, är ett döfött projekt. Låt oss hoppas att denna insikt är tillräckligt djupt rotad hos partiledningen att inte vänsterkrafterna tillåts ta över.
Dag Elfström
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Bra skrivet! Undertecknad firade Sjögrens avgång med fika på konditori tillsammans med en annan kristdemokrat.
Precis som KD skulle tidningen Dagen tjäna på att byta ut vissa människor med årgång 68 mot sådana som är så att säga “uppdaterade”. Dessutom kommer Arenius med helt felaktig information, det är just KDU:s nytänkande som lyft förbundet även rent statistiskt sett.
Man kan ju undra om inte Arenius upptäckt att det finns en socialdemokrati och en broderskapsröresle för de som delar hans åsikter? Men måhända är han en av alla dessa svenska medelklassocialister som inte vill smutsa ner sig med att tillhöra ett arbetarparti utan istället ägnar sitt polistiska liv åt att kontaminera borgerligheten.
Själv tycker jag att KD är det av de mindre partierna som klarat sig bäst. Finansmarknadspolitiken var knappast ett område gjort för att vinna röster, speciellt då det ändå stod i skuggan av moderaterna. KD behåller stora delar av sina tidigare områden.
Värre då för Centern som framstår som helt avlövade, då de både blivit av med infrastrukturen och de statliga företagen.
Hos FP är det ju mest så att Björklund stärkt sin personliga makt genom att låta Krantz gå och istället ge Sabuni en utsmetad portfölj med det han själv inte ville ta hand om. Inte heller Ullenhag eller Ohlsson lär göra så mycket väsen av sig då de sitter på luddiga mandat i departement styrda av moderaterna.
I min mening klarade sig KD rätt bra.
Jag har läst nånstans att över en tredjedel av KD:s röster var stödröster. Om det är sant så har KD fallerat som riksdagsparti. Om man inte inom en snar framtid (=ett år) har kastat ut kvinnoförbundet och socialisterna bör det vara dags för konservativa krafter att tacka för sig i KD. Jag föreslår igen en ny partibildning med sikte på en obestämd framtid. Konservativa Partiet, någon?
En kvarnsten runt halsen för Kristdemokraterna torde vara att man låtit konungasmädaren och advokaten Althin vara aktiv i partiet. Denne konungasmädare har till och med ingått i partiets styrelse. Nämnde konungasmädare är ordförande i republikanska föreningen.
Detta gjorde att jag för egen del icke ens övervägde att lägga min röst på Kristdemokraterna.
Instämmer!
KD kan inte gå mer till vänster än vad de redan har gjort. Då förlorar de sina sista traditionella kristna väljare. Några nya från vänster lär nog inte tillkomma. Dessa är ateister, av ren princip, och trivs bra med Lars Ohly eller Mona Sahlin.
FredrikN,
Jag tror tyvärr att Konservativa Partiet redan är upptaget som namn.
Vad svensk borgerlighet skulle behöva är inte främst ett nytt parti utan en rörelse av typen “Tea Party”.
Populist: Jag håller med dig. Partierna verkar ofrånkomligen vara inriktade på röstmaximering, mindre på påverkan. Hur ska en sådan rörelse uppstå? Tradition och Fason bidrar på sitt sätt, men hur gå vidare?
FredrikN,
Jag tror man måste utgå från ett kortfattat program för vad man vill åstadkomma liknande Tea Party’s “Agenda from America”. Sedan gäller det få igång en verklig gräsrotsrörelse samtidigt som ett antal kända ansikten måste finnas med. Gärna personer med klart borgerlig politisk framtoning men utan partikoppling, personer som Elsie Claesson (stavning?) och Johan Hakelius kanske.
Förslag till namn: Verklighetens folk.
Nu när Moderaterna har gått till vänster finns ett tomrum till höger om dem, helt klart. Varför inte återuppliva de gamla moderaterna från tiden innan de bytte namn till ”Moderata samlingspartiet”. Då hette de ”Högerns riksorganisation” eller bara ”Högerpartiet”.
Kanske är det bra med ett namn som innehåller både ”Sverige” och ”höger”, t ex ”Svensk höger”, ”Svenska högerpartiet”, ”Svensk högerallians” (om man kan få till en allians med eventuella existerande små högerpartier). Elise Claeson bör utnämnas till partiledare!
Själv skulle jag lägga min röst på ett sådant parti, utan tvekan.
Vad gäller tänkbara namn på ett nytt konservativt parti, ges förslag på sådana nedan.
Sveriges konservativa demokrater, Svensk konservativ samling, Svensk konservativ allians, Konservativa alliansen, Allians för konservativa, Sveriges gröna konservativa parti, Sverigepartiet de konservativa, Svenska konservativa partiet, Sveriges socialkonservativa parti, Sverige värdekonservativa parti, Sveriges högerkonservativa parti, Sveriges nationalkonservativa parti, Sveriges medkännande konservativa parti.
Det finns säkert fler intressant namn på ett i grunden nytt, svenskt, konservativt parti. Ett parti som bör undvika alla religiösa kopplingar i partinamnet, och det mesta av liberala och socialistiska inslag i partiprogrammet.
Mvh
Nu tror jag att vi kommer alltför långt från ämnet. Jag vill inte riskera en reprimand av bloggens värdar så detta är mitt sista inlägg i frågan.
Men ja, en Högerns samlande paraplyorganisation skulle kunna vara en mycket god idé. Där skulle man kunna samlas i fastare former men ändå tillräckligt lösa för att inte vara beroende av ett fåtal eldsjälars ork. Samtidigt behöver man inte förtvivla i det jättearbete det innebure att gå från noll procent till fyra.
Det skulle vara rätt intressant om det här på T & F skapades en tråd explicit rörande ett tänkbart, nytt, konservativt parti i Sverige. I denna tråd kunde det diskuteras såväl tänkbara namn, som lämpligt innehåll ang detta parti.
Detta sagt som ett ödmjukt förslag.
Mvh
FredrikN,
Undrar om KD varit listiga nog att skydda “Verklighetens folk”? Om inte så är det ett mycket bra namnförslag.
Förslag på paroll: Vi behöver ingen ny regering, vi behöver inget nytt parti, vi behöver en ny politik!
Populisten m fl;
Du kan naturligtvis ha rätt i att “… Vi behöver ingen ny regering, vi behöver inget nytt parti, vi behöver en ny politik!2″, men uppenbarligen är ett (halvkonservativt) parti såpass bekymrade över de senare valen nedgång i väljarsympatier att partiet anser att något måste göras, enligt tidningen SvD.
Det handlar om det parti vi kallar Kristdemokraterna, som verkar ha mer än en medlem som anser att partiet som en del i förändringsprocessen kan börja med ett namnbyte, även om processen naturligtvis måste kompletteras med förändringar rörande partiprogrammet; förhoppningsvis i en mer traditionell riktning.
Även jag tror att nuvarande namn för KD är taktiskt fel i ett så ursinnigt sekulär-progressivt land vad Sverige ju trots allt är, och önskar härigenom partiet all lycka när det gäller förändring av såväl partinamn som partiinnehåll.
Mvh
Thomas,
Som jag ser det har diskussionen inom KD hamnat i diket från början i och med att namnfrågan kommit upp, särskilt som förslaget av “Familjepartiet” som tillägg är rent infantilt. Man verkar hamna i samma analys som socialdemokratin efter valet 2006 och skylla på att man inte nådde ut med sitt budskap. Efter ett ännu sämre val (för S en veritabel katastrof) verkar det dock som om allt fler, senast Ilja Batljan (eller hur hans namn nu stavas), inser att problemet snarast var att man nådde ut med budskapet. Det är behändigt att skylla på förpackningen, men ofta är det nog innehållet det är fel på.
KDs problem är delvis att retorik och praktik inte håller ihop. Hägglund har skrivit debattinlägg och talat om verklighetens folk och politikens gränser för att dagen efter låta sitt parti föreslå ännu en pekpinne. Hur rimmar det egentligen med politikens gränser att ställa sig bakom höjd alkoholskatt?
Hur som helst så anser jag att Sverige:
1) givet valmöjligheterna, har den bästa regering vi kan få,
2) inte har behov av ännu ett parti att splittra ut de borgerliga rösterna på.
3) skulle må bättre av en borgerligare politik.
“…inte har behov av ännu ett parti att splittra ut de borgerliga rösterna på.”
Precis, det räcker mer än väl med de partier vi har varför en bättre lösning vore att gå i motsatt riktning och vid valet 2014 ha ett valförbund mellan det som idag är de fyra borgerliga partierna där det finns alternativa listor att välja mellan.
En fördel med detta är att de som står på de olika listorna då måste profilera sig på ett helt annat sätt idag. Dessa listor kan vara partirelaterade listor eller listor med kandidater från olika borgerliga partier som profilerar sig i en viss åsiktsriktning.
Allianspartisten,
Om Alliansen går till val under gemensam beteckning 2014 så är idén med partiöverskridande konservativa spränglistor riktigt intressant. Dock är jag osäker på exakt hur rösträknigsreglerna fungerar då det finns olika listor.
Dock är det fyra år till dess så metoderna måste vara andra till att börja med.
Sökte runt lite och fann att 14 kap. 10§ i vallagen reglerar hur mandaten fördelas mellan olika listor. Riktigt enkelt att förstå var det tyvärr inte. (http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/lagar/vallagen/index.html#no18)
Populisten,
Jag tolkar reglerna (http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/valresultat/Manual_mandatfordelning.pdf) avsnitt 3.2 som att det skulle kunna fungera.
Allianspartisten,
Efter ännu en genomläsning inser jag att mandaten fördelas mellan listorna enligt d’Hondts metod (även känd som heltalsmetoden). Det är samma metod som användes för att dela riksdagsmandaten mellan partierna fram till början av 50-talet och som fortfarande används för kommunala nämnder. Metoden gynnar större partier till förmån för mindre. Kan det vara därför man är tveksam till gemensam beteckning för Alliansen? C, KD och FP skulle förlora på gemensam lista!
Populisten,
Intressant ämne som tål att fundera över då det uppenbarligen är så att proportionaliteten, mellan listor med samma partibeteckning i detta fall, inte blir lika god med heltalsmetoden som när jämkade uddatalsmetoden används för att fördela mellan listor med olika partibeteckning. Det är något förvånande att olika metoder används.
Dock är det så att personval (“kryss”) överrider heltalsmetoden vilket är en parameter som nog måste användas.
Allianspartisten,
Jo det tål att funderas på ordentligt.
Ska vi kosta på oss en utflykt i den politiska historien så kan vi konstatera att då heltalsmetoden användes var borgerliga valkarteller legio. Då bondeförbundet i början på 50-talet satte sig i regering med sossarna så villa man inte längre vara med i en sådan kartell, men samtidigt skulle man ju missgynnas utanför denna i heltalssytemet. Därmed verkar man ha förhandlat med sossarna om ett nytt mer proportionerligt system. Uddatalssystemt blev väl en självklar kandidat men som stort parti ville väl inte S ge upp alla fördelar och därmed uppfanns det jämkade uddatalssystemt ev en bondeförbundare som var statistiker. Det är ju proportionellt men inte så proportionellt som den rena uddatalsmetoden.
Mandatfördelningsmetoderna påverkar politiken mer än man kan tro…
Populisten,
“Mandatfördelningsmetoderna påverkar politiken mer än man kan tro…”
Ja, statistik är ju ett ämne för sig och här hade ju som bekant Mark Twain vissa synpunkter… Med olika statistiska beräkningsmetoder kombinerat med valkretsindelning går det att åstadkomma en hel del som gör att begreppet demokratiskt val kan ha fler än en dimension. Dock, i vårt land har vi nog ändå ett hyfsat rättvist system.
Värre beställt med millimeterrättvisan var det i vårt gamla broderland Norge där valet 2009 resulterade i 47,8 procent av rösterna för regeringskoalitionen och 49,5 procent för oppositionen. Mandatfördelningsmässigt blev det dock omvänt med 86 mandat för regeringskoalitionen och 83 mandat för oppositionen.
Ska vi sedan fortsätta med den historiska utvikningen så var den bondeförbundistiske (…heter det så?) statistikern professorn Sten Wahlund. Denne statade för övrigt sin bana vid Statens institut för rasbiologi där hans bidrag till den statistiska vetenskapen var den så kallande “Wahlund effekten”, som har med blandning av genetiskt distinkta populationer att göra. En effekt som fortfarande, såvitt jag förstår, används inom genetiken.
Allianspartisten m fl;
“… vid valet 2014 ha ett valförbund mellan det som idag är de fyra borgerliga partierna där det finns alternativa listor att välja mellan.
En fördel med detta är att de som står på de olika listorna då måste profilera sig på ett helt annat sätt idag. Dessa listor kan vara partirelaterade listor eller listor med kandidater från olika borgerliga partier som profilerar sig i en viss åsiktsriktning.”
Detta låter som en tanke som i bästa fall skapar ett högt samtalsklimat som i sin tur för den svenska borgerligheten framåt. Dock bör väl alla vara medvetna om, och förbereda sig inför, att ett sådant valförbund torde innebära en (helt) annan valrörelse jämfört med de som bedrevs år 2006 resp 2010.
I de senare var det ju viktigt att visa upp största möjliga enhet inom Allians för Sverige, för att framstå som ett verkligt samstämmigt, solitt, regeringsalternativ.
Med ett valförbund i 2014 års val, där såväl partier som enskilda politiker kommer att profilera sig och skilja sig åt sinsemellan i många avseenden, lär oppositionen söka göra ett stort nummer av att detta valförbund saknar all trovärdighet, för att t ex tala med en ekonomisk-politisk talesperson som Thomas Östros.
Visserligen kommer kanske även vänstern att köra sina egna lopp i nästa val, istället för årets röd-gröna trojkarace, och öppnar sig härigenom för samma kritik. Tre partier, tre uppenbart olika politiska upplägg; hur bildas en trovärdig regering av en dylik kompott?, kan ju ex Fredrik Reinfeldt drista sig till att stilla fråga under något valtal.
Jag tror att ett borgerligt valförbund kan klara de i förbundet inneboende olikheterna på ett gott vis, men de fyra partierna bör nog prata sig samman om huvuddragen i en sådan valansats. Allt för att undvika närmast kaotiska gräl inför öppen ridå mellan de borgerliga partierna. Åsiktsskillnader kommer visserligen att framkomma mellan Alliansens fyra medlemmar, men dessa skillnader kan förhoppningsvis skötas med värdighet och stil, och i bästa fall vändas till någonting gott. Detta genom framhållandet av att det är en styrka att ett förbund är så starkt, att det håller för att publikt uppvisa olika värderingsskillnader inför väljarna i god tid innan valet. De borgerliga politikerna bör dock redan nu vara tankemässigt förberedda på att steget från Allians i 2006 och 2010 års val, till ett valförbund i 2010 års val, är ett steg som rör mycket mer än ett namnbyte, och torde kräva mycket av kontemplation för att bli framgångsrikt.
Jag tycker dock att idén med ett valförbund är intressant.
Mvh
Thomas,
“Med ett valförbund i 2014 års val, där såväl partier som enskilda politiker kommer att profilera sig och skilja sig åt sinsemellan i många avseenden, lär oppositionen söka göra ett stort nummer av att detta valförbund saknar all trovärdighet, för att t ex tala med en ekonomisk-politisk talesperson som Thomas Östros.”
Visst detta är en risk men den bör, som du säger, kunna hanteras om det sker på ett klokt och genomtänkt sätt. Dessutom är det så att åsiktspännvidden mellan Alliansens partier faktiskt nog är mindre än åsiktsspännvidden inom socialdemokraterna. Ser man sedan på hela den rödgröna åsiktsspännvidden framstår, vid en jämförelse, åsiktsskillanden mellan Alliansens partier som ibland knappt urskiljbara nyanser.
Vi såg också tydligt detta i valrörelsen där kommunistledaren, den ilskne kamraten Ohly, aldrig missade ett tillfälle att profilera sig. I slutdebatten ondgjorde han sig på alla sätt över privata alternativ i det offentliga medan vi kunde höra hur t.ex. en av miljöpartiets talrattar sa att “vi vill ha privata alternativ”.
Personligen tvivlar jag på att de rödgröna kommer att gå till val som ett samlat alternativ i nästa val då sansad partistrateg måste inse att det hela inte var något framgångskoncept utan ett sänke.
Allianspartisten m fl;
Ditt påpekande om att åsiktspännvidden mellan Alliansens partier förmodligen är mindre än åsiktsspännvidden blott inom socialdemokratin, är intressant och tänkvärd. Sedan hoppas ju jag att KD ökar den ideologiska spännvidden inom Alliansen genom att successivt bli allt mer värdeorienterade, men det är väl en delvis annan diskussion.
Att allas vår egen kamrat Ohly sällan eller aldrig missar ett tillfälle att profilera sig, är ju väl känt.
Utifrån detta välkända faktum, går det naturligtvis att stilla undra hur det egentligen går om de rödgröna skulle vinna ett val, och det rent allmänt i regeringsförhandlingar ska sammanjämkas åsikter mellan a) försvarsvänliga, tämligen marknadsbejakande, högersocialister av olika slag jämfört med b) smått ursinnigt vänsterorienterade smygkommunister?
Det blir även bekymmersamt ang de energibeslut en sådan regering tar, när det bara är 1) alltför uppenbart för allehanda industribejakande sossar och oss borgerliga, att en nordlig industrination som Sverige inte klarar sig utan kärnkraft, samtidigt som 2) ekofascister och allsköns vänstertokar i en sådan regering lär vägra att på minsta vis bejaka ett långsiktigt, framtida, kärnkraftsnyttjande.
Att ha så disparata värderingar i en och samma regering när samtidigt landet ska regeras, kanske t o m i någon verklig kris, tror jag kan bli en smula svårt.
Vidare har även jag tvivel om att de rödgröna går till val som ett alternativ i nästa val. Om inte annat lär det mullra alltför kraftigt ute i de socialdemokratiska distrikten för att denna ansats ska tillåtas, ty bland gråsossar ute i landet är väl näppeligen miljöalarmister och smygkommunister några älsklingsprojekt, om vi så säger.
Mvh
Kan FFFF utvecklas till en sådan konservativ rörelse? Visserligen är den just nu en rörelse inom KD, men när KD nu har misslyckats skulle den kunna spela en annan roll. Hur går det för FFFF?
FredrikN,
Personligen ser jag det som omöjligt. Vad jag ser framför mig är en gräsrotsrörelse inte något dom drivits fram inom ett parti. Dessutom tror jag man ska akta sig för att sätta en ideologisk etikett annat är borgerlig på en sådan rörelse.
FFFF kunde vara en naturligt allierad dock.