Intervju: Jessica Rosencrantz (M) är nybliven riksdagsledamot

INTERVJU | Jessica Rosencrantz (M) är 23 år, och en i vårt tycke mycket lovande ung politiker som just kommit in i riksdagen för Stockholms kommun. T&F har fått tillfälle att intervjua henne om hur det är att bli riksdagsledamot i det intressanta och spännande nya skede av svensk politik som valet 2010 inneburit.

T&F: Berätta lite om ditt politiska engagemang. Hur länge du har varit partipolitiskt aktiv?

Mitt politiska engagemang tog sin början en höstdag 2001 då jag 14 år gammal bestämde mig för att engagera mig politiskt och detta kom att manifestera sig i ett medlemskap i Moderata Ungdomsförbundet. Som för så många andra som går med i ett ungdomsförbund i så tidig ålder var det besvikelsen över problemen i den svenska skolan som gjorde att jag tog beslutet att engagera mig. Lärare som inte såg till elevernas individuella intressen och förutsättningar, brist på ordning i klassrummet som gjorde studierna svåra och problem i klassen som lärarna inte ville se var några skäl till varför jag blev medlem i MUF och Moderaterna.

Under åren som har gått har mitt politiska engagemang fördjupats för varje dag och jag har engagerat mig på de flesta nivåer av politiken. Ungdomsförbundet har alltid haft en särskild plats i hjärtat och jag har sysselsatt mig med det mesta som går att arbeta med. Inför den föregående mandatperioden bestämde jag mig för att det var dags att påverka politiken mer direkt och ställde upp till kommunfullmäktige i Täby där mitt engagemang sedan också ledde mig till kommunstyrelsen och vice ordförande i Barn- och Grundskolenämnden. Jag har även arbetat en sväng på Stockholms läns landsting för sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och en period på Europaparlamentet hos Gunnar Hökmark. Så man kan säga att jag har testat på den politiska processen på många olika nivåer.

T&F: Hur känns det att ha nått ända hit, att bli riksdagsledamot?

Att nu få äran att bli invald i Sveriges riksdag ser jag som ett stort förtroende som jag kommer att göra allt vad jag kan för att förvalta väl. Det är en möjlighet att på riktigt påverka vårt lands och vårt samhälles utveckling i rätt riktning och den utmaningen ser jag med spänning fram emot.
T&F: För dem som betraktar riksdagen utifrån är ju Riksmötets öppnande en högtidlig ceremoni, men som ofta inte bjuder på så mycket nyheter. Hur var det så att säga inifrån, och hur tyckte du som nybliven riksdagsledamot att det var?

Riksmötets öppnande är en viktig händelse av såväl reell som ceremoniell betydelse. Det är en dag då vi hyllar demokratin som statsskick och dess särställning som sådan, men också en dag att känna stolthet över Sverige. Kung Carl XVI Gustaf inledde öppnandet med ett tal i enlighet med det som rollen kräver av honom. Det var högtidligt, allmänt hållet och värdigt en statschef. Det mest oväntade enligt vissa var att han framförde ett tack för den värme som visats kronprinsessan Victoria och prins Daniel i samband med deras bröllop, vilket möttes av högljudda applåder i kammaren. Applåder tillhör minsann inte vanligheterna i detta rum och det var glädjande att notera en rojalistisk vurm bland riksdagsledamöter och åhörare.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring följde på detta och innehöll egentligen inga större överraskningar. Tråkigt säger vissa, rimligt säger jag. Så blir följden av ett trovärdigt och samlat politiskt alternativ som redan innan valet tydligt deklarerat för svenska folket vilken politik man avser bedriva. Socialdemokraten och tidigare riksdagsledamoten Lennart Nilsson sa en gång: ”Folk uppfattar vallöften som löften. Det är ett problem för oss.” Oavsett vad denne Nilsson menade så symboliserar hans ord ett stort problem, nämligen att politiker uppfattas säga en sak innan valet och sedan gör en helt annan. Alliansen presenterade sitt valmanifest, Jobbmanifestet, under valrörelsen och det var också i stort detta som statsministern nu meddelade att regeringens politik kommer att bestå av. Det är fullt rimligt och en regeringsförklaring som innehåller få överraskningar av statsministern innebär en desto större respekt för väljarna.

Även om jag drar mig för att ge Sverigedemokraterna ännu mer uppmärksamhet så kan en analys av riksmötets öppnande inte riktigt undgå en kommentar gällande det som fyllde löpsedlarna den kvällen: Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan. Personligen sympatiserar jag med biskopen Eva Brunnes vilja att deklarera vikten av tolerans och respekt för människors lika värde. Tyvärr gjorde hon det på fel sätt. Predikan var i mångt och mycket en vilja till provokation snarare än försoning. Att dessutom hänvisa till vänsteraktivisters manifestationer som var riktade mot Sverigedemokraterna som parti och inte mot rasism var inte heller särskilt väl genomtänkt denna dag då demokratin ska hedras.

För att avsluta positivt kan jag konstatera att dagens sista programpunkt innehöll en mycket spektakulär kväll på Konserthuset med en blandning av klassiskt, opera och modernt. Det var en fantastisk kulturell avslutning på en redan överväldigande dag!

T&F: Du är bland de allra yngsta riksdagsledamöterna. Vilka utmaningar ligger i det, tror du?

Jag är bland de yngsta, tredje yngst för att vara exakt, men jag ser inte fler utmaningar i själva riksdagsarbetet än vad någon av en annan ålderskategori bör göra. Riksdagsledamöter uppvisar en allt större bredd i både ålder och bakgrund, vilket gör att vi alla är unika på vårt sätt. Jag ser inte min ålder som en last eftersom jag har ett gediget politiskt engagemang i ryggen och många erfarenheter med mig. Min unga ålder kommer att prägla mig på så sätt att jag förmodligen på naturlig väg kommer att engagera mig i en rad frågor som berör unga människor, eftersom de ligger mig nära till hands i livet och jag har en stor förståelse för hur det är att vara ung i dagens samhälle. Om jag ska peka ut någon generell utmaning för unga som ger sig in i politiken så skulle det vara att akta sig för att fastna där. Det är inget fel på människor som viger sitt liv åt politik, det behövs sådana experter. Men politiker måste också ibland våga lämna och gå över till den verkliga världen och det tror jag blir svårare ju tidigare man engagerar sig.

T&F: Vilka frågor kommer du att arbeta särskilt med under den kommande mandatperioden?

Mitt hjärta klappar särskilt hårt för frågor som rör trygghet och brottslighet. Det svenska samhället måste bli tryggare att leva i och brott får aldrig löna sig. Nu är det motionstid i riksdagen och en av mina motioner handlar om att se över den så kallade straffrabatt som tillfaller den gärningsman som begår upprepade brott. Viss straffrabatt är rimlig, mest för att motsatsen med strikt ackumulering är orimlig, men jag menar att varje ytterligare brott måste ge en avsevärd skärpning i det utdömda straffet. Det handlar också om att varje brottsoffer förtjänar upprättelse, något det sällan talas om i det svenska rättssystemet, vilket jag beklagar. Det och många andra frågor är vad jag vill verka för när det gäller brott och straff.

På mina affischer under valrörelsen stod det ”För ett Sverige där jobb och studier alltid ska löna sig”. Det är också en av de viktigaste frågorna för mig, att se till att flit och egna ansträngningar alltid ska löna sig och att människor ska kunna stå på egna ben, utan beroende av pappa staten.

Övergripande ser jag det som mitt kall att hindra klåfingriga politiker i alla läger från att vilja reglera eller kvotera. Kvotering är lika fel vare sig den äger rum i bolagsstyrelser eller i familjer. Företag ska välja själva vilka de vill ha i sina styrelser och familjer om mamman eller pappan ska vara hemma med barnet. Min huvuduppgift de kommande fyra åren är att verka för att besluten hamnar hos individer och familjer, inte hos politiker.

T&F: Tack för intervjun, och lycka till så mycket!

Redaktionen

About these ads