Det ännu nyare MUF

Erik Bengtzboe som nyvald förbundsordförande.

Under helgen har Moderata Ungdomsförbundet haft sin förbundsstämma. Undertecknad har till och från följt den livesändning som förbundet lagt ut på sin hemsida. Med tanke på att MUF:s externa profil har förändrats så pass radikalt under den nuvarande förbundsledningen förvånar det mig att det faktiskt låter som det brukade göra. Det är fortfarande virriga debatter om äganderätten och expropriering där man slår varandra i huvudet med döda filosofer (snarare än att använda sakargument).

För MUF har förändrats ordentligt under den gångna mandatperioden. Under de tidigare ordförandena under 2000-talet (Lifvendahl, Fjellner, Forssell) agerade MUF som en ideologisk pådrivande organisation som bet ifrån när man ansåg att moderpartiet i allt för hög grad avvek från den libertarianska dogmen. Detta bröts i och med Niklas Wykmans ordförandeskap. Wykman förklarade på DN Debatt (24/10-07) att ”tiden då vi [MUF] var en nyliberal vakthund är över”. Istället för att skälla på partiet i de klassiskt liberala frågorna (”Ni sänker inte skatten tillräckligt mycket”, ”Varför är ni mot knark!?” etc.) har MUF de senaste åren valt att markera i helt andra frågor. Sommaren 2008 mobiliserade exempelvis förbundsledningen för att stoppa Moderaternas mer välvilliga syn på säljakt, en kritik som man även följde upp med en blixtkampanj. I tidningen Medborgaren (nr 1/2010) fick ordförande Wykman chans att utveckla ungdomsförbundets syn på moderpartiets brister: ”Moderaternas politik och samhällsanalys behöver bli mer queer och mer normkritisk”.

Men i huvudsak har ungdomsförbundet omvandlats till en lydig stödgrupp till de nya moderaterna. Och kanske har just den processen varit ett nödvändigt ont för att bära moderpartiets intåg i socialdemokratiska väljargrupper (även om blixtkampanjer mot säljakt och ”normkritik” näppeligen kan anses nödvändiga). Då är alltså frågan hur förbundet kommer utvecklas under den nyvalda förbundsordföranden Erik Bengtzboe. Källor inom förbundet talar om Bengtzboe som Wykmans högra hand, och att business as usual således kan förväntas.

Det som spontant slår mig angående MUF:s nya förbundsstyrelse är den låga åldern. Bengtzboe själv är 23 år, vilket gör honom till den yngsta förbundsordföranden sedan Anders Björck 1966 tillträdde ämbetet vid en ålder av 22 år. Men övriga förbundsstyrelsen är också rekordung. Majoriteten verkar vara födda 1988 och äldst i rollen är den nya 2:e vice ordföranden, född 1985. Vad har hänt med spannet av studenter och tjänstemän mellan 25 och 30, som brukar ta en ansenlig plats? En snäll tolkning kan vara att de sugits upp av partiet, som i takt med det växande väljarunderlaget har ett allt större behov av både tjänstemän och politiker. En mindre snäll tolkning kan vara att se det som en fortsatt och naturlig övergång från ideologiskt producerande stridsgrupp, där behovet av erfarenhet och akademiskt kunnande varit stort, till lydiga nickedockor åt det nya statsbärande partiet.

Dag Elfström

KD-ledningen har tappat greppet

KRISHANTERING | En partisekreterare med underliga kontrollbehov. Utspel utan förankring i partiet. Gamla konflikter som åter bubblar upp till ytan. Och mitt i allt detta, en utåt sett populär och rolig partiledare som gör allt för att bli älskad av alla. Det blåser till storm i Kristdemokraterna. Partisekreteraren och partiledaren uppmanar alla att sitta still i båten och hålla tyst, medan andra vill kasta barlast över bord eller byta kapten.

Konflikten mellan partiledningen och ledande kristdemokrater på lägre positioner beror på en rad olika faktorer, och handlar inte alls bara om partiets politiska inriktning.

• Organisationen. Partiets högsta tjänsteman är partisekreteraren. Han har inte fått något mandat att likt andra partisekreterare vara ute och opinionsbilda, men ägnar sig däremot åt att med någon form av frireligiösa härskartekniker försöka kväsa oppositionen inom partiet.
• Toppstyrningen. Underliga utspel från Göran Hägglund har avlöst varandra mellan ordvitsarna. Dessutom har han flera gånger visat att medlemmarnas åsikter inte berör honom särskilt mycket. På Rikstingen har det varit tydligt att partistyrelsens linje gynnas i propositionsordningen och att opposition inte är välkommen.
• Politiken. Partiet har framstått som viljelöst i valrörelsen, och vem som egentligen dikterar den politiska agendan är mycket oklart. Den spretar åt alla håll, och blir ibland ganska absurd. 2009 gick partiet till EP-val på att förbjuda snus, året därpå myntades begreppet ”politikens gränser”.
• Bristen på visioner. Visionen har under mandatperioden verkat vara att bli omtyckt av alla. En röd tråd i politiken har saknats. Dessutom har inte Hägglund lyckats fylla sin borgerliga retorik med politiskt innehåll. Hägglund har bytt slogan nästan varje halvår.

KDU var först ut på banan i en modest kritik av partiledningen genom att tillsätta en kriskommission. Kommissionens slutsatser fick inte någon respons från partiledningen. Det fick inte heller någon annan kritik heller, för den delen. Istället är det någon form av upplyst despotism på demokratisk grund som har utövats. ”Vi har partiets förtroende” har varit mantrat för de som befinner sig i toppen, fram tills dess att Lennart Sjögrens beryktade hotfulla mailkorrespondens med kommunpolitikern och partistyrelsemedlemmen Bengt Germundsson läckte ut (läs här, här, här). Nu verkar KD-ledningen ha tappat greppet helt.

Konflikten inom KD är inte någon konflikt mellan koffessionella och icke-konfessionella, som media kommer vilja få det att framstå under de kommande dagarna. Att det finns tydligt konfessionella inslag i ledningen visade Lennart Sjögren med all önskvärd tydlighet i sitt brev till Bengt Germundsson. KD kan mycket väl ta sig ur sin kris som ett stärkt parti. Problemen måste rättas till. Kanske är Göran Hägglund den som kan lösa partiets problem, kanske inte. Den enda som skulle kunna utgöra ett alternativ till Hägglund just nu är Mats Odell, gruppledare i Riksdagen.

Andreas Braw

Mellan Skylla och Karybdis – konservatismens paradoxer

Titus Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.)

IDEOLOGI | När diskussionen om situationen i Afghanistan lyftes på Tradition och Fason av Andreas Braw blev det snabbt hetsigt i kommentatorsfältet. När Roland Poirier-Martinsson uttalar sig för konservatismens räkning får han ofta kritik, emellanåt också av T&F-skribenter, och eftersnacket blir även då mycket hetsigt. Varför, är inte konservatismen en enhetlig åskådning?

Att känslosvallen lätt går höga när frågor som exempelvis säkerhetspolitik diskuteras beror på att man här snabbt nalkas en konservativ paradox; en kärnproblematik inbyggd i ideologins innersta väsen. Det finns motsvarigheter i de flesta idéströmningar. Liberalerna spekulerar i hur mycket eventuell ofrihet man frivilligt kan försätta sig i. Socialisterna diskuterar hur mycket postmodern dekonstruktion man kan applicera på sitt eget tänkande innan det blir fullständigt intetsägande. I konservatismens paradox finns det två huvudsakliga spår jag huvudsakligen skulle vilja ta avstamp i: den historisk-politiska och det rent etisk-filosofiska synvinkeln.

Grekiskt och romerskt styrelseskick

Den första avvägningen eller problemkomplexet finner vi, som så många andra, redan tillbaka i Antiken. Ett vanligt missgrepp har, ända sedan renässansen, varit en oförmåga eller ovilja att skilja det specifikt grekiska från det unikt romerska. Att dåtidens intellektuella dock klarade av det framgår med all önskvärd tydlighet av den romerske historikern Titus Livius mastodontverk Ab Urbe Condita. Han gör där åtskillnaden mellan en grekisk och en romersk styrelseform, en stilisering som antagligen är historiskt vansklig, men faller tillbaka till de idealtyper som redan utarbetats av Aristoteles i Politiken. Det grekiska (ofta underförstått det atenska) har en demokratisk statsform där just folkviljan placeras i fokus och där yttrande- och tankefrihet för den enskilde är absolut avgörande. Här handlar alltså det politiska om konsensusskapande och gemensamt framarbetade beslut. Ett förehavande i sin mest idealistiska form inte helt olikt den ”deliberativa demokrati” som den moderne tyske filosofen Jürgen Habermas argumenterar för. En modell som trots sin mycket korta aktiva period lämnat ett outplånligt intryck och ideal för hela världen framåt. Samtidigt är dess bisarra excesser uppenbara. Efter hur majoriteten i Aeropagen förändrades kunde man utsätta sina motståndare för ostracism; landsförvisning. Sokrates, som på mycket vaga grunder dömts till döden, erkände sin egen dödsdom eftersom domstolen var legitim och rättegången gått demokratiskt till. Ett sådant förfarande skulle aldrig en romare ha accepterat.

Även om antikens Rom inte var främmande för styrande organ, val och skickliga oratorer så var Rom ingen demokrati. Maktutövning var aristokratins angelägenhet och man hade helt enkelt inga demokratiska ambitioner. Tankegången att stora talare uppträder i dåliga tider, såsom Cicero, visar just på Roms autokratiska drag. Romarnas stora bidrag till den Västerländska civilisationen är alltså inte demokrati utan någonting helt annat: den applicerade naturrätten. D.v.s. att ett rättfärdigt styre aldrig i första hand kan handla om att ha en majoritet av medborgarna bakom sig. Styrets rättfärdighet handlar istället om att försvara vissa redan givna principer, rättigheter och skyldigheter. Detta skulle i romarnas fall kanske kunna sammanfattas i den moderna liberala devisen ”Life, Liberty and Property”, bara det att friheten mer eller mindre har strukits. Det intressanta i denna modell handlar alltså om att skydda medborgarna och erbjuda dem vissa givna praktiker, inte om att rådgöra med dem i allsköns frågor. För att även göra en modern parallell till denna politiska idealtyp är kanske den liberatarianske tänkaren Hans-Herman Hoppe en av de få som med stridsropet ”Liberty instead of democracy!” tagit upp en striktare variant av denna skola.

Två infallsvinklar

Här möts alltså två infallsvinklar. Bägge två kan med all rätt kallas för konservativa. Inte i första hand för att de hör till klassicismen utan för att de just utgör rimliga och ickeutopiska ideal för hur ett samhälle skall och kan organiseras. Modellerna är båda tvåeggade och de kan uppträda som demokrati och rättstat respektive oklokrati och tyranni. Dessa frågeställningar är givetvis även relevanta för det moderna politiska systemet. När den tidigare moderatledaren Gösta Bohman hävdade att Sverige begåvats med ”världens sämsta grundlag” 1974 var det med all sannolikhet en obalans i just detta han syftade på. Montesquieus maktdelningslära utarbetad som ett ambitiöst försök att kombinera det bästa av dessa två fattas alltjämnt helt, eller snarare avskaffades genom 1974 års regeringsform, i Sverige. En anledning till denna klart svagare modell kan visserligen vara att vi varit förskonade från krig och politisk instabilitet. En tydlig kontrast mot det moderna Tysklands mycket ambitiösa ”checks and balances”-system, en förklaring som förvisso inte motiverar varför vi skall vara sämre rustade. Att gå till val på systemförändringar är emellertid sällan särskilt framgångsrikt, det blir lätt abstrakt och avancerat. Det finns emellertid en rad viktiga och fullt realistiska förslag som skulle skapa bättre politisk balans i Sverige; inför en konstitutionsdomstol, riv upp Torekovkompromissen och återinför Riksdagens första kammare, för att nämna några.

Den andra infallsvinkeln på detta problemkomplex jag skulle vilja ta upp är den filosofisk-etiska. Här skall vi förlägga våra utgångspunkter betydligt senare och ta avstamp i några 1800-talstänkare där en mycket snarlik problematik är uppenbar och två traditioner tydligt utkristalliserar sig. Förvisso skulle man kunna börjat något tidigare, det finns ju delvis fog för att kalla en så bland konservativa förtalad tänkare som Voltaire för konservativ av denna skola, men jag väljer ändå Georg Wilhelm Friedrich Hegel som start för denna tankegång. Av somliga har Hegels tänkande förts till romantikens tanketradition, något som i allt väsentligt dock är att betrakta som felaktigt i det att han avfärdade några av dess mest grundläggande principer: relativismen och subjektivismen. Att föra Hegel till den konservativa traditionen kan även vara problematiskt med tanke på hans vurm för den franska revolutionen och Napoleon samt hans mer eller mindre ofrivilliga faderskap till marxismen, samtidigt som det måste påpekas att det var den konservativa läsningen av honom – högerhegelianismen – som kom att bli tongivande i det kejserliga Tyskland. Hegel bygger i skarp kontrast mot romantikerna ett fast system, ett system som visserligen är mobilt ”inuti” genom den dialektiska processen, men som har fasta ramar omkring sig som är objektiva och inte kan ändras.

Mer romantisk än romantiken

Här skriver alltså Hegel in sig i den filosofiska systembyggartraditionen, där företrädare för mycket skilda skolor som Kant, Descartes och inte minst Karl Marx, kan sägas vistas. Till skillnad från alla dessa andra är dock höger-Hegels systembygge utpräglat konservativt då det är historiskt medvetet samt familje- och statsorienterat. Hegel är inte den ende som försöker men kan sägas vara den störste företrädaren för att med ett slutet men konsistent system som motivation försvara en konservativ ideologi. Samtidigt finns romantiska tänkare som den lustspelande filosofen Johann Georg Hamann som arbetade från rakt motsatt riktning. Många gånger mer romantisk än Romantiken själv och av liberalen Isaiah Berlin betraktad som den intellektuelle ledaren för Gegenaufklärung; Kontraupplysningen. Ännu mindre än Hegel en klockren konservativ men samtidigt en av upplysningens och hela rationalismens (och empirismens) skarpaste kritiker. Med en blandning av totalemotionalism, subjektivism och ironi sågar han alla utopiska, överteoretiska och ideologiska perspektiv på religion, politik och vardagsliv. I och med detta skriver Hamann istället in sig i den aforistiska filosofiska traditionen bland andra tänkare som t.ex. Blaise Pascal, Sören Kirkegaard och senare tiders postmodernister. Till skillnad från de snare anser sig dock Hamann försvara ett traditionellt och kristet samhälle, en ambition som kan kallas konservativ, mot omänskliga och barbariska krafter.

För att avsluta porträtteringen av denna grupp tänkare skulle jag slutligen vilja, även om det kanske kan uppröra somliga, föra Edmund Burke hit. Valet må kanske chocka en del, speciellt då Burke inte alls kan sägas vara behäftad med de ofrihetliga drag man kan finna inom denna tradition, samtidigt som hans allra mest kända skrift Reflections on the Revolution in France just är en systematisk sågning av upplysningens abstraktioner, ahistoriska resonemang och orealistiska framtidsplaner. Burke förnekar inte existensen av objektiva moraliska principer men är samtidigt noga med att dessa inte kan plockas från idé- till tankevärld hur som helst utan att resultatet blir katastrofalt.

Ännu aktuellt

Med utgångspunkt i dessa två problemkomplex har vi alltså sett hur fyra olika ställningstaganden har utkristalliserat sig. Skiljelinjen mellan den grekiska och romerska styrelsemodellen verkar idag delvis kanske vara obsolet internationellt sett då det snarare handlar om konflikter mellan de stater som tillämpar bägge med varierande proportion och de som inte tillämpar någon överhuvudtaget. Den senare surdegen är dock desto mera vital. Det är som tidigare nämnts den som visar sig i konflikten i frågan om internationell säkerhet och nationell suveränitet, konflikten mellan USA:s neo- och paleokonservativa. Här handlar det alltså om den mycket svårlösta konflikt mellan de konservativa som ensidigt tar sin utgångspunkt i ett relativistiskt och organiskt försvar för vissa givna institutioner och värderingar samt de som lika ensidigt utgår ifrån att vissa frågor har ett slutgiltigt och för alla giltigt svar. Som alltid handlar det givetvis här om ett sunt övervägande mellan de två för att undvika bägge extrempositionernas excesser. En uppgift som givetvis är långtifrån lätt även om jag är övertygad om att blotta insikten om och erkännandet att ens ideologi innehåller problem är ett mycket stort steg i rätt riktning och en bra början på ett konstruktivt intellektuellt arbete.

Hugo Fiévet

På Östfronten intet nytt

Det nya Rysslands ansikte: Officiell bild från Vladimir Putins macho-semester och den tvättäkta ryska spionen Anna Chapman som omslagsflicka.

Många gånger blir man inspirerad av de kommentarer som skrivs här på T&F, och det är förstås alltid roligt! Signaturen Thomas’ hanterande i sina kommentarer till Rolf K Nilssons senaste inlägg” av vad som varit Ryssland och vad som varit Sovjetunionen (absolut inget fel, ska jag väl tillägga), får mig att minnas en elev från frågestunden efter att jag hållit föredrag om konservatismen på ett gymnasium. I slutet av detta föredrag hade jag påtalat att man som svensk konservativ inte är naiv inför det faktum att Ryssland alltid utgjort ett militärt hot mot Sverige.

I denna del av mitt föredrag – i syfte att lyfta ner de stora principerna på en mera välbekant svensk högernivå – påtalade jag också det faktum att vi kan vara glada över att ha haft kungar och fältmarskalkar som varit så kompetenta att det även under stormaktstid avsevärt mindre Sverige kunnat stå sig i 500 år mot ryssen. Den ifrågavarande gymnasieeleven satt längst fram, hånlog så att det blixtrade om ögonen på honom och sade att ”Sverige har ju aldrig varit i krig med Ryssland”.

Underförstått: jag är en krigshetsare som enbart använder det stora landet i öster som en förevändning för en lömskeligen önskad militarisering av det mysiga Välfärdssverige. Och nu hade han avslöjat mig inför sina klasskamrater. Spänningen växte i klassrummet.

Denne gymnasieelev är förmodligen inte ensam bland ungdomar idag att tro detta, vilket jag antar bottnar dels i att Sverige inte har legat i krig på 200 år och att det som idag kallas Ryssland ”tidigare” hette Sovjetunionen. Man ska nog inte klandra dem, de allra flesta har knappt hört talas om stormaktstiden i Sveriges historia, än mindre om Sveriges historia av krig.

Gymnasieelevens hånleende stelnade, mungiporna sjönk och han blev verkligen förstummad när jag berättade om det ”stora ryska kriget” 1554, via Karl XII till att det sista kriget som Sverige utkämpade på 1800-talet var mot Ryssland och att det är välbekant att Sovjetunionen hade kompletta invasionsplaner mot Sverige som de dock aldrig hade tillfälle att genomföra innan kollapsen 1989.

Jag tror tyvärr inte att denne gymnasieelev tystnade av den omvändes nyvunna övertygelse, utan desto mer för att han insåg att han saknade argument för stunden. Det var inte av bristande kunskap han hånlog mot mig – att han hånleende slängde sitt påstående i ansiktet på mig bottnade i något slags ideologisk övertygelse. Han VILLE inte tro att det finns något hot från Ryssland, och han har förmodligen nya argument för den saken idag.

Faktum är att Ryssland har hotat Sverige i 500 år, och den tid då landet kallades Sovjetunionen utgjorde på intet sätt något undantag. Inte ens de svenskar som drömde om Sovjetunionen mottogs med välvilja, och många svenska familjer väntade ända in på 2000-talet på Vänsterpartiets ursäkt för att partiet lockade och drev deras närmaste släktingar i famnen på en hänsynslös diktatur och ett förtryck som många gånger ledde till deras för tidiga död som slavar i arbetsläger. Så sent som år 2000 hade Lars Ohly stoppat en sådan formell ursäkt från Vänsterpartiet.

Precis som Rolf K Nilsson påpekar i sin artikel är Ryssland efter Boris Jeltsins tid på god väg tillbaka som stormakt, och man gör anspråk på den position Sovjetunionen tidigare hade i världen. Det är en i stor utsträckning ny typ av stormakt, där machokultur och sex går hand i hand med politiken (Jfr t.ex. de officiella bilderna på Putin i bar överkropp från en semester i Sibirien 2009, och hur den unga ryska spionen i USA Anna Chapman efter att ha avslöjats lyfts fram som sexikon i Ryssland). Men det gör inte hotet mindre. I synnerhet inte som stödpartiet Rättvisa Ryssland kräver en expansiv utrikespolitik och på samma gång garanterar Vladimir Putins stora personliga makt.

Man skulle kunna säga att Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Estland bara är början. Men man kan också se det som fortsättningen av en mycket lång historia. Och det enda ryssarna har kvar att vara stolta över är sin mäktiga historia – och sin fortsatta förmåga att påverka omvärlden.

Jakob E:son Söderbaum

Låt gå-kulturen proletariserar

KULTUR | Det finns en generell inställning att bildning inte är så viktigt. Att ny populärlitteratur kan ersätta klassiska böcker. Att språket inte är så viktigt. Att “sorteringsskolan” (eller kunskapsskolan) där man skiljer på bra och dåligt, där man inrättat en värdehierarki, är skadlig för människans kreativitet. Att det bästa är om alla kan söka “sin egen sanning” eller bli saliga på egen fason. Att det är fel att moralisera och tillrättavisa. Det är en låt gå-inställning. Vi svenskar lever i en låt gå-kultur.

Låt gå-kulturen är väldigt accepterande. Jag kommer själv ihåg hur första svensklektionen i högstadiet inleddes med ett kapitel ur boken “Ett öga rött”. Inget ont om boken som sådan – för en universitetsstuderande eller poesiintresserad som förmår att se de språkliga felkonstruktionerna med distans är det säkert en fantastisk bok. Men på samma sätt som barn inte förstår ironi, så förstår de inte heller hur finurliga språkliga felaktigheter kan användas för att uttrycka annat än korrekt grammatik. De drar slutsatsen att grammatik, stavning och språkvård är förlegat och oviktigt. Då hade låt gå-skolan lagt sin ribba. Så länge läraren hjälpligt kan förstå vad som skrivs, är allt som det ska. Likadan var inställningen i engelska. “Om en godhjärtad engelsman kan förstå er så är ni godkända” sa engelskaläraren. Likadant i tyska. En kravlös låt gå-tillvaro stympade oss elever, och särskilt de som kom från icke-akademiska hem. Dyslexifallen upptäcktes sent, vår engelska kom att präglas att TV-slang och rena felaktigheter, de tyska skrivuppgifterna urartade i oförståelig rappakalja (men VG var ett lågt betyg) och vårt svenska språk blev torftigt och undermåligt.

Det sades att skolans uppgift var att få oss att söka information. Men när jag nu ser tillbaka blev vi istället ett andligt proletariat, hänvisade till Wikipedia. Precis som Theodore Dalrymple skriver, blir den proletariserade människan i praktiken chanslös. Lärarna själva hade lärt sig att problemfritt skriva brev, men valde att inte vidarebefordra den kunskapen till eleverna. Otaliga svenska ungdomar kan nu varken uttrycka sig på svenska eller engelska på ett rimligt sätt. De som med hjälp hemifrån kan tillförskansa sig kunskap drar ifrån dem med dåliga studieförutsättningar. Detta är naturligtvis något som märks av och diskuteras av de pedagogiska högdjuren på vänsterkanten då och då. Ofta blir slutsatsen att hjälpen hemifrån ska begränsas eftersom den gör skolan ojämlik. Det är lättare attt dra ner en grupp än att lyfta upp en annan. På så sätt kan låt gå-kulturen fortsätta.

Den skola som nu håller på att byggas om från grunden tog ifrån massor och åter massor av ungdomar deras framtid, bara genom att inte bry sig. Den kreativitet den ville uppmuntra blev till destruktivitet. Den entusiasm som skulle frodas blev likgiltighet. Men jämlikheten då? Ja, när man vill hindra en grupp elever från att söka kunskap, då har man nog misslyckats med det också. Kvar blev ett andligt trasproletariat, intellektuellt nakna och utan de kunskaper som kunde ha gett det stora lyftet. Nu är det dags för ändring. Länge leve den nya skolan. Det kan ju knappast bli sämre i alla fall.

Andreas Braw

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Neville Chamberlain (1869-1940)

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland.

Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati

Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.

NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.

Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas. Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt. Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

 En stor risk

Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo. Även om den ryske presidenten Medvedev just nu – och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande – är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

 En ny Chamberlain?

Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd.

En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

 Rolf K Nilsson

Socialdemokratin – vilsna identitetssökare i 2000-talet

Rörd men inte skakad. Mona Sahlin avgår och socialdemokraterna är i akut behov av förnyelse. Artikelförfattaren summerar sina intryck och ger sin bild av Rörelsens nuvarande förutsättningar.

Mona Sahlin avgår som partiledare för Socialdemokraterna. Vad synd, en bättre slagpåse för borgerligheten med hela hennes skandalomsusade förflutna finns helt enkelt inte inom hela arbetarrörelsen. Jag medger i och för sig att jag faktiskt var orolig för att hon skulle bli ny statsminister nu i valet. Ett sämre betyg för Alliansens (o)förmåga att både göra politiska vinsthemtagningar och att ta debatten mellan valen går nämligen inte heller att tänka sig. Om Socialdemokraterna hade vunnit när de är som sämst och när den s.k. borgerliga regeringen profilerar sig på att bedriva socialdemokratisk politik bättre än socialdemokraterna själva – så hade det varit ingenting mindre än en politisk katastrof.

Nu hände inte det, och efter vänsterhövdingen Lars Ohly är det nu själva socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins tur att ta smällen för väljarnas desto större uppskattning för Alliansen. Det rödgröna samarbetet kapsejsade i valets efterdyningar, och är det någonting som just nu är alldeles säkert så är det att en förnyad socialdemokrati knappast kommer att ta sina första steg med stödpartier under armarna. Det ryms varken inom partiets självbild eller inom ramen för taktiska övervägningar under ett uppbyggnadsskede. Och vad socialdemokratin behöver nu är just förnyelse och återuppbyggnad.

Socialdemokraterna har alltså landat i sitt sämsta valresultat under Sveriges demokratiska historia. En ganska kall och äcklig dypöl, kan man lätt föreställa sig för det parti som ensamt har styrt Sverige under största delen av 1900-talet.

Trenden för partiet har i och för sig varit nedåtgående i 40 års tid. Men på 70-talet insåg partistrategerna att Sverige höll på att bli alltför rikt för att Socialdemokraterna skulle kunna fortsätta behålla makten. Den gången valde man att förnya sig genom att införa bl.a. bidragslinjen – genom att skapa alltfler bidragstagare samtidigt som man självfallet alltid kommer vara det parti som utlovar mest bidrag, kunde man lugnt räkna hem många kommande valsegrar. Nu är bidragslinjen i alla fall delvis bruten av arbetslinjen genom Alliansens (socialdemokratiskt klingande) retorik, och under Mona Sahlin har socialdemokratin förgäves försökt att återvinna förtroendet som Partiet för alla Sveriges arbetare.

Medan bidragslinjen infördes på 70-talet bibehölls emellertid den gamla retoriken. Med resultatet att socialdemokratin aldrig har uppdaterat sin retorik sedan 30-talet. Trots både liberalisering och pragmatisering har den svenska högern (traditionellt sett det parti som nu kallar sig för Nya Moderaterna) aldrig förändrats i den socialdemokratiska världsbilden. Det har funkat – så länge som folkflertalet har sett socialdemokratins spökbild i första hand. Men det fungerar inte längre när center-högerpartierna får sätta bilden av sig själva från regeringsställning. Och det kommer inte fungera igen framöver. Även retoriken måste med andra ord uppdateras.

De politiska och organisatoriska problemen

Ett mycket stort problem för socialdemokratin är just att Alliansen bedriver socialdemokratisk politik. Det är Rörelsen mycket väl medveten om, även om politiker som Thomas Östros och debattörer som Göran Greider likafullt hävdar motsatsen (de får som bekant också betalt för det). Socialdemokraternas sedan urminnes tider patenterade politik utsätts nu följaktligen både för hot från Nya Moderaterna, som kort och gott vill vara bättre sossar än sossarna själva – och från Sverigedemokraterna som samlar de gamla folkhemsromantikerna på ett för 2000-talet tillräckligt relevant sätt för att ha kunnat entra riksdagen. Detta innebär ett rejält politiskt problem, i det att själva livsnerven i socialdemokraterna är att vara som hund och katt med Moderaterna och såtillvida att Sverigedemokraterna är ”untouchables”.

Detta parat med ett allt större ifrågasättande av det svenska välfärdssamhället och miljöfrågans störtdykning efter Climategate, för att inte tala om feminismens magplask, pekar mot ett mycket stort behov av förnyelse för socialdemokratin. Man kan också konstatera att socialdemokratiska partier i allmänhet är på stark tillbakagång över hela västvärlden. Vilket ju rimligen beror på det faktum att medlemmarna av arbetarrörelsen allteftersom har lämnat arbetarrörelsen och man röstar mer och mer efter personlig övertygelse snarare än utifrån blodsband. Det var detta som var på väg att hända i Sverige på 70-talet, men förhindrades åtminstone fram tills nu av bidragslinjen.

I Storbritannien har socialdemokratin genomgått en markant förnyelseprocess. Med tanke på att brittisk politik sedan den konservativa premiärministern Margaret Thatchers dagar har befunnit sig i den svenska samhällsdebattens rampljus, är det inte otänkbart att New Labour kan framstå som en lämplig inspiratör för den svenska socialdemokratin. Det hade för all del varit trevligt att få se en svensk Tony Blair entra den politiska scenen. Blair tog Labour in i mitten, och har kallats för Thatchers enda politiske arvtagare. Samtidigt måste man nog tyvärr säga att det ligger i den svenska socialdemokratins gener att gå åt vänster när borgerligheten går åt vänster. Nya mittenfrågor som de rödgröna plockar upp och verkar ha framgång med kommer sannolikt Alliansen att göra till sina så snart de visat sig populära. Vad som nu händer i Storbritannien är förvisso också att den nya Labour-ledaren Ed Miliband drar åt vänster. Vad han lyckas åstadkomma framöver handlar alltså om att efter att Labours högerflygel tagit steget in i den moderna samhällsdebatten tar nu även vänsterflygeln det. Antingen misslyckas det – eller så kommer detta att inspirera de svenska socialdemokraterna, det är mitt nästa stalltips.

Nästa stora problem för socialdemokraterna är det organisatoriska problemet. Deras främsta interna problem är att de är ett så brett parti att de måste ha en stark ledare – för att kunna bibehålla bredden. Göran Persson var en stark ledare, men han agerade också på ett mandat att ”eftersom ni har valt mig när ingen annan fanns så får ni nu rätta er efter mig”. Och så blev det. Mona Sahlin valdes på ganska så lika premisser, men saknade helt denna starka ledarförmåga. Jag tror att man kommer försöka hitta en ny partiledare som är mycket lik Fredrik Reinfeldt i politiken, men som verkar stå i tydlig kontrast. Vem kan det då vara?

Sahlins tänkbara efterträdare

Vid en första anblick förefaller Thomas Östros vara den som passar in bäst på det nu sagda. Han är den ende socialdemokraten som riktigt har synts i debatterna mellan valen, och lyckas få till det med både skärpa och aggressivitet att även de mest utpräglat socialdemokratiska Reinfeldt-reformerna enbart handlar om att ”de rika skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad”. Östros är så evinnerligt sur på Alliansen att man undrar om han någonsin kan släppa loss och ha roligt med kompisarna så länge som Alliansen regerar. Jag tror att han har allt som krävs – utom utstrålningen. Och den betyder mycket för ett parti i kris. Dessutom har han stått väldigt nära både Persson och Sahlin, vilket därmed blir en psykologisk hämsko ifråga om den förnyelse som även sossar i allmänhet verkar uppfatta som nödvändig.

Min uppfattning är att Thomas Bodström är som klippt och skuren för att leda socialdemokratin på ett nytt sätt som kan kännas fräscht både inåt och utåt. Därmed inte sagt att jag skulle uppskatta vare sig hans politik eller taktik – exemplet med FRA-lagen, som han först uppfann och sedan röstade emot när Reinfeldt höll på att driva igenom det som Allianspolitik säger ganska mycket om att han har en betydande politisk förmåga vid sidan om sin karisma och ”svärmorsdrömlika sätt”. Är han verkligen utesluten under nuvarande omständigheter Over There? Jag tror faktiskt att det i stor utsträckning handlar om vad han själv vill.

Wanja Lundby-Wedin är, som jag ser det, den enda rimliga kvinnan på tapeten just nu. Att välja henne till partiledare skulle på ett gynnsamt sätt kunna stärka de mentala banden till LO, under en period då LO förmodligen kommer att behöva klippa de formella banden med Socialdemokraterna. Hon har i och för sig sagt att hon under inga som helst omständigheter står till förfogande. Men det gjorde som bekant även Göran Persson innan han valdes till partiledare, så det behöver inte betyda inte. Jag har svårt att tro att Veronica Palm har någon chans jämte ”elefanterna” på arenan. Hon är med all säkerhet en ”kommande kvinna”, men hennes tid är inte nu. Hon är för ung, och det är bara fem år sedan hon flera gånger debatterade mot oss i studentprojektet Förenade Monarkister.

Spelbolagen tycker att det lutar åt Sven-Erik Österberg. Visst, som T&F:s Dag Elfström nyligen uttryckte saken är han ”en lagom radikal mysfarbror”, och han har goda meriter som ”samlande kraft” i egenskap av gruppledare i riksdagen. För honom finns det dock skandalvarning i och med hans nyligen avslöjade dubbla löner – en genuin pamp av det gamla slaget, och det återstår att se om Rörelsens toppar känner att det är taktiskt riktigt att ta den debatten i detta ovanligt kritiska läge. Medan betongväldet (jfr min bok med samma namn på Empron 2007) endast fått sig vissa små sprickor i och med Alliansens sosse-light-politik, är pampväldet ett socialdemokratins barn som de flesta nog gärna kastar ut med badvattnet nu när hela den svenska riksdagspolitiken står inför en omfattande förnyelse. Mona Sahlins alla skandaler hindrade inte henne från att bli en ”förnyelsens partiledare” – men de låg henne givetvis hela tiden rejält i fatet, även om ingen försökte låtsas om det.

Man ska dock komma ihåg att Göran Persson på sin tid kom ”från ingenstans”. Och ska det till en seriös förnyelse av partiet talar nog faktiskt mycket för att Mona Sahlins efterträdare blir en person som är mera känd internt än externt. Eller som möjligen i likhet med Thomas Bodström har sina rötter inom sosse-adeln samtidigt som vederbörande haft en betydande del av sitt yrkesliv utanför den politiska bubblan, och på det viset kan komma in utifrån med stor legitimitet. Den sortens person har en betydligt bättre förmåga att agera samlande kraft i kristid, än en härförare för någon av socialdemokratins många olika falanger.

För egen del ser jag dock med lika mängder munterhet och nyfikenhet fram emot arbetarrörelsens nu begynnande inbördeskrig – och den politiska dokusåpa som de kommande fyra årens riksdagspolitik i alla hänseenden kommer att vara.

Andra T&F-artiklar som kan vara av intresse:

* Skandaldrottningen Mona Sahlin ny S-ledare?
* Socialdemokratisk förnyelse?
* Det finns viss konservatism också inom S

Jakob E:son Söderbaum

Så fick till slut SAP sin Yngve Holmberg

ARBETARERÖRELSEN | Det är svårt att inte vara skadeglad när man läser om Sahlins avgång och socialdemokratins kris. Historieskrivarna kommer onekligen vara osedvanligt grymma mot Mona Sahlin. Den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin, som avgick 1907, att inte bli statsminister. Hon har inte lyckats åstadkomma någonting annat än skandaler och katastrofval. Och att bryta det hundraåriga kommunist-tabuet som existerat i socialdemokraterna.

För mig står också Mona Sahlins ordförandeskap för en tydlig socialpolitisk vänstersväng, som lär bestå oavsett vad hennes efterträdare heter. En vänstersväng som inte uppmärksammats, men som icke desto mindre är väldigt påtaglig. Göran Persson hotade att avgå när kvinnoförbundet på partikongressen 2005 försökte driva igenom kvoterad föräldraförsäkring. Sahlin jämförde i en intervju med TT (26/10-2009) en icke kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Göran Persson lyckades bevara äktenskapet under sina tolv år som statsminister. Mona Sahlin kallade kristdemokraternas kompromissförslag med civilrättsliga avtal för homofobi. Mona Sahlins tid som partiledare präglas på väldigt många sätt av den ohämmade kulturradikalismen.

Men nu står SAP inför ett helt annat val. Antingen väljer man Östros väg, med ett ekonomisk-politiskt närmande mot Alliansen. Eller så går man i motsatt riktning, vilket nog lär vara lättare att motivera partifunktionärerna till, och låter det kravlösa spenderandet sättas på agendan. Allt åt alla, finansierat med massiva skattehöjningar. Har svårt att se hur någon av vägarna kan locka tillräckligt med väljare. Det första alternativet omöjliggör ett rödgrönt samarbete och där med finns det inget tydligt regeringsalternativ. Det andra alternativet dödsdömt, löntagarfondsnostalgi vinner inga val.

Men minst lika intressant som det politiska vägvalet är självklart frågan om Sahlins efterträdare. Spekulationerna i frågan saknas inte. Frågeställningen, som jag ser det, handlar om hur pass vågad valberedningen kommer att vara. Kommer man våga föreslå någon som verkligen kan leda en sakpolitisk och kommunikativ förnyelse. Eller så kör man på en lagom färglös kandidat med stor politisk förankring internt. Om väljer det senare alternativet är nog Sven Erik Österberg en kandidat med goda chanser. Om man däremot verkligen vågar inleda ett djupt och allomfattande förnyelsearbete så är nog Mikael Damberg den kandidaten jag tror mest på. Eller så kanske de återigen lyssnar på Nalin Pekguls ständiga visdomar i partiledarfrågan: ”Om vi ska ha en chans att slå Fredrik Reinfeldt nästa gång krävs det en kvinna. En man kommer inte att klara av det! ” (27/10-06).

Dag Elfström

En ideologisk jämförelse ur samhällssynpunkt

ANALYS | Många gånger får man höra att konservatismen inte har något mål med sin politik, och att den knappt är att betrakta som en ideologi. Men konservatismen är inte bara en filosofi, den har absolut politiska mål som bygger både på en genuin värdegrund och en utvecklad idébildning. Ett av dessa mål är den från Edmund Burke stammande välbekanta parollen ”frihet under ansvar”, vilket bl.a. förstås som ett samhälle med lite styrning och mycket självkontroll.

Styrning är att bestämma ovanifrån, och kontroll – såväl självkontroll som yttre kontroll – sker för att tillse att utvecklingen motsvarar styrningens mål. Det gäller i alla sammanhang, men blir särskilt betydelsefullt på samhällsnivå. För de radikala ideologierna – med vilket avses liberalismen och socialismen – är ideologins egen utopi politikens mål. För konservatismen, som anser att samhällsutvecklingen måste bygga på kontinuitet, är organisk utveckling på samma gång ett mål och ett medel. Styrningen ovanifrån är ur konservatismens synpunkt ett kompletterande verktyg, inte motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är utveckling den förändring som äger rum till följd av styrningen, medan liberalismen omfattar två olika syner: den socialliberala att styrning behövs för att befria alla människor, och den anarkoliberala att all form av styrning är dåligt. För de radikala ideologierna är det likafullt de egna idéerna som ska vara motorn i samhällsutvecklingen.

För konservatismen är det folkkulturen som ska vara motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är folkkulturen ett hot mot jämlikhet och global solidaritet, för liberalismen är folkkulturen ett hot mot individuell och global frihet. Liberalismen är emot all form av kontroll, detta är liberalernas syn på trygghet. Socialismen är endast för ideologiskt bestämd (i detta fall socialistisk) kontroll som helt och hållet utförs i statens tjänst, det är deras syn på trygghet – annan form av kontroll är ett hot mot statens maktmonopol.

För konservatismen är självkontroll – där den kulturellt grundade moralen är central – grunden för ett både tryggt och fritt samhälle, vilken också bör åtföljas av lagstyre och ett effektivt rättsväsende och polismakt som förverkligar lagens ord inom ramen för samhället. De radikala ideologierna ser lagen som ett sätt att påverka samhällsutvecklingen, socialismen i riktning mot alltmer statlig kontroll och liberalismen i riktning mot allt mindre kontroll överhuvudtaget (såväl statlig som kulturell och moralisk). Konservatismen vill att lagen ska spegla den organiska samhällsutvecklingen och det allmänna rättsmedvetandet så som detta har utvecklats genom folkkulturen utan politisk klåfingrighet.

Slutligen, i centrum för konservatismens samhällssyn står familjen. För liberalismen är det individen och för socialismen är det kollektivet (vilket många gånger är liktydigt med staten) som står i centrum för samhällssynen. För liberalismen är familjen ett fritt avtal för samlevnad mellan vilka människor som helst, och som kan få finnas givet att det är under förutsättningslösa former. För socialismen är familjen ett hot mot statens totalkontroll som måste undanröjas. För konservatismen är familjen mamma-pappa-barn, eftersom detta historiskt har visat sig vara den mest önskade och framgångsrika formen av nära mänsklig gemenskap – och det bästa sättet för människor att kunna stå på egna ben snarare än att vara beroende av någon utomstående. I detta visar sig också den tydliga skillnaden mellan liberalismens utopi om individuell frihet (ensam är inte stark, är ett gammalt ordspråk) och konservatismens historiskt välgrundade ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum

Uti Babylon – det långsamma folkmordet

Katolska kyrkans biskop i Sverige Anders Arborelius vid sitt Irak-besök 2009.

Kanske är ett paradigmskifte på väg. Kanske har Västerlandets skygglappar börjat glida av. Något har hänt och kommer förhoppningsvis att fortsätta hända i framtiden. En länge saknad medvetenhet inför ett tragiskt skeende har börjat infinna sig. Jag syftar på vad som kan kallas världshistoriens långsammaste folkmord; det pågående totala förintandet av den kristna befolkningen i Mellanöstern. Det är en process som fortgår alltjämt och som egentligen inleddes i samband med de islamiska erövringarna på 600-talet. Paradoxalt nog har de kristnas största lidande inte skett i händerna på traditionella islamiska regimer, såsom osmanerna vilka erbjöd minoriteter vissa rättigheter under millet-systemet, utan i händerna på sekulära nationalister som de sk. ungturkarna vilka genomförde det armeniska och syriska folkmordet 1915 och idag det eskalerande hotet från islamistiska terrorgrupper.

En kanske inte helt obefogad misstanke är att samma iver som drev talibanska extremister i Afghanistan att förstöra de ovärderliga Buddhastatyerna nu driver andra muslimska extremister att massakrera de kristna i Mellanöstern. Det handlar inte bara om att ta kål på alla former av dissidens, nej, det handlar om att skriva om historien. Det handlar om att för alltid förstöra Mellanöstern som en multireligiös region där olika religioner, i någon mån, kunnat leva sida vida sida. Det handlar, och denna punkt är även mycket avgörande för Västerlandet, om ett försök att klippa sönder banden till ett ursprung. Dessa befolkningsgrupper i Mellanöstern är det sista spåret av en kristen befolkning i dess urområde. Den sista vittnesbörden om att kristendomen är en orientalisk religion som av små grupper av hängivna fördes till våra breddgrader. Alltjämt ligger dock kristendomens, och givetvis judendomens, viktigaste platser i dessa regioner.

Det systematiska dödandet och fördrivandet av denna befolkning är något väl uttänkt. Det handlar om att rycka upp en hel religion och en hel kulturvärld med rötterna och det är i denna region rotfästena verkligen går ned i marken. Samtidigt handlar det om en attack från två håll. Å ena sidan islamister med religiösa monopolambitioner. Å andra sidan ett Västerland som helt enkelt inte längre bryr sig. Eller ännu tydligare; som inte har några större problem med att dess kristna rötter kapas av. Tvärtom. Nu verkar dock något ha inträffat. Även i de sekulära svenska medierna har man orkat upplåta lite radutrymme åt blodbadet som nyligen skedde i en kyrka i Bagdad där ett femtiotal människor brutalt dödades. På något sätt verkar det som även de mest förhärdade multikultisekularisterna och kulturrelativisterna inte riktigt längre kunde värja sig mot skriken från Irak.

Den kristna kommuniteten i Irak är en av de äldsta i Mellanöstern. Redan innan kristendomen fanns även en stor judisk kommunitet i regionen, ättlingarna till dem som förts dit under den babyloniska fångenskapen. Idag befinner sig dock den kristna kommuniteten i demografiskt fritt fall. Innan Irakkriget 2003 räknade man med över en miljon kristna i landet; en siffra som idag sjunkit till kring en halv miljon. De flesta har flytt till Syrien medan många även har tagit sig till väst. Det sistnämnda är givetvis för varje människa med självbevarelsedrift ett fullt förståligt beslut samtidigt som varje flykting är ett litet steg närmre islamisternas dröm om ett monokonfessionellt Irak. Många har dock inte ens varit så lyckligt lottade. Dödligheten för en kristen i Irak är mer en tre gånger så hög som för en muslim.

Som avslutning kan informeras om det upprop som tillkommit på initiativ av tidningen Dagen mot avvisning av kristna flyktingar i Sverige till Irak. Migrationsverket bedömning att det inte är någon fara att avvisa kristna till Irak då det ”inte längre är krig” är både felaktig och ovärdig. Man kan bara innerligt hoppas att inga fler avvisas och att de som gjort det modiga valet att stanna i sina hemländer förstår vilka hjältar de är och borde bli sedda som. Både av de i sin närhet och av oss – det Västerland som svikit dem.

Tidigare har på T&F även detta skrivits om förföljandet av kristna i Mellanöstern:

* Kriget mellan Israel och ”Palestina”

Hugo Fiévet