KULTUR | Det finns en generell inställning att bildning inte är så viktigt. Att ny populärlitteratur kan ersätta klassiska böcker. Att språket inte är så viktigt. Att “sorteringsskolan” (eller kunskapsskolan) där man skiljer på bra och dåligt, där man inrättat en värdehierarki, är skadlig för människans kreativitet. Att det bästa är om alla kan söka “sin egen sanning” eller bli saliga på egen fason. Att det är fel att moralisera och tillrättavisa. Det är en låt gå-inställning. Vi svenskar lever i en låt gå-kultur.
Låt gå-kulturen är väldigt accepterande. Jag kommer själv ihåg hur första svensklektionen i högstadiet inleddes med ett kapitel ur boken “Ett öga rött”. Inget ont om boken som sådan – för en universitetsstuderande eller poesiintresserad som förmår att se de språkliga felkonstruktionerna med distans är det säkert en fantastisk bok. Men på samma sätt som barn inte förstår ironi, så förstår de inte heller hur finurliga språkliga felaktigheter kan användas för att uttrycka annat än korrekt grammatik. De drar slutsatsen att grammatik, stavning och språkvård är förlegat och oviktigt. Då hade låt gå-skolan lagt sin ribba. Så länge läraren hjälpligt kan förstå vad som skrivs, är allt som det ska. Likadan var inställningen i engelska. “Om en godhjärtad engelsman kan förstå er så är ni godkända” sa engelskaläraren. Likadant i tyska. En kravlös låt gå-tillvaro stympade oss elever, och särskilt de som kom från icke-akademiska hem. Dyslexifallen upptäcktes sent, vår engelska kom att präglas att TV-slang och rena felaktigheter, de tyska skrivuppgifterna urartade i oförståelig rappakalja (men VG var ett lågt betyg) och vårt svenska språk blev torftigt och undermåligt.
Det sades att skolans uppgift var att få oss att söka information. Men när jag nu ser tillbaka blev vi istället ett andligt proletariat, hänvisade till Wikipedia. Precis som Theodore Dalrymple skriver, blir den proletariserade människan i praktiken chanslös. Lärarna själva hade lärt sig att problemfritt skriva brev, men valde att inte vidarebefordra den kunskapen till eleverna. Otaliga svenska ungdomar kan nu varken uttrycka sig på svenska eller engelska på ett rimligt sätt. De som med hjälp hemifrån kan tillförskansa sig kunskap drar ifrån dem med dåliga studieförutsättningar. Detta är naturligtvis något som märks av och diskuteras av de pedagogiska högdjuren på vänsterkanten då och då. Ofta blir slutsatsen att hjälpen hemifrån ska begränsas eftersom den gör skolan ojämlik. Det är lättare attt dra ner en grupp än att lyfta upp en annan. På så sätt kan låt gå-kulturen fortsätta.
Den skola som nu håller på att byggas om från grunden tog ifrån massor och åter massor av ungdomar deras framtid, bara genom att inte bry sig. Den kreativitet den ville uppmuntra blev till destruktivitet. Den entusiasm som skulle frodas blev likgiltighet. Men jämlikheten då? Ja, när man vill hindra en grupp elever från att söka kunskap, då har man nog misslyckats med det också. Kvar blev ett andligt trasproletariat, intellektuellt nakna och utan de kunskaper som kunde ha gett det stora lyftet. Nu är det dags för ändring. Länge leve den nya skolan. Det kan ju knappast bli sämre i alla fall.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
“Att “sorteringsskolan” (eller kunskapsskolan) där man skiljer på bra och dåligt, där man inrättat en värdehierarki, är skadlig för människans kreativitet. Att det bästa är om alla kan söka “sin egen sanning” eller bli saliga på egen fason.”
Vad hela frågan gäller är kunskapssyn. Hela “flumskole”-problematiken, vars grund finns i 60-talets socialistiska drömvärldar, bottnar i en mycket underlig och primitiv syn innebärande att ny kunskap kan byggas utan att utnyttjande av eller tillgång till befintlig kunskap. Detta är helt i linje med det revolutionära angreppsättet att kasta bort allt befintligt och börja från noll. Det hela är ungefär lika genomtänkt som att bygga hus utan grund eller att lära småbarn att springa innan de kan gå.
Detta innebär dock inte att vi behöver hamna i ett synsätt som innebär att ifrågasättande är något problem i sig. Ny kunskap innebär nästan alltid att befintlig kunskap fördjupas. I fördjupningen är såväl ifrågasättandet som kreativiteten viktiga verktyg. Dock måste ifrågasättandet alltid vara väl underbyggt och kunna relateras till befintlig kunskap. För att kunna göra detta ifrågasättande krävs dock grundkunskap, mycket grundkunskap, och det är förmedlandet av denna som är skolväsendets huvuduppgift från grundskola, via gymnasium till högskolans grundkurser.
Tag fysikens utveckling som exempel. Här utvecklades den klassiska mekaniken av storheter som Galilei och Newton. När kunskapen efterhand växte visade det sig att den klassiska mekaniken inte längre kunde förklara allt. Delar av denna ifrågasattes då av vetenskapsmän som Bohr, Schrödinger och Einstein och ur detta föddes kvantmekanik och relativitetsteori. Detta senare innebär dock inte att den klassiska mekaniken förlorade sin betydelse då den fortsatt var en fullgod modell för många fenomen.
Så här fortgår vetenskapen hela tiden. Bohrs atommodell var “state-of-the-art” när den kom. 100 år senare duger den fortfarande som en populärvetenskaplig förklaringsmodell, men knappast som utgångspunkt för nästa steg i forskningen av nano-teknik eller vad det nu kan vara.
Det något paradoxala är att ju mer kunskap som utvecklas och mognar till grundkunskap desto mer ökar behövet att tillgodagöra sig just denna grundkunskap med följd att det tar längre tid att nå kunskapens gräns där den nya kunskapen finns.
Denna problematik som Braw här mycket fördelaktigt tar upp är kanske en av de mest pockande i Västerlandet idag. Vad händer med det öppna samhället, det sociala/kulturella kapitalet m.m när de som är i störst behov av att lyftas social helt lämnas efter? Antagligen riskerar ett än mer låst klassamhälle än någonsin att uppstå; med hierarkier inte baserade på att alla är bra på något utan vem som kan roffa åt sig platser på denna sjunkande intellektuella skutas livbåtar.
Vidar läsning på samma tema finns på Axess, temanummret “Sämst i klassen” från 2008. http://www.axess.se/magasin/default.aspx?journal=6
Stycke 1, rad 11:
Står: engelskaläraren
Bör stå: engelskläraren
[SAOL har markeringen 'vardaglig' på 'engelskalärare'.]
Stycke 1, rad 13:
Står: och särskilt de som
Skall stå: särskilt dem som
[Ta ut satsdelarna, 'dem' är objektsform. 'Och' rekommenderas inte efter komma när det är samma subjekt i både huvud- och bisats.]
Stycke 2, rad 8:
Står: tillförskansa
Skall möjligen stå (fast det är konstigt i sammanhanget): tillskansa
['Tillförskansa' är inget etablerat ord i svenska språket. Det är däremot 'förskansa' och 'tillskansa'. Det senare passar minst dåligt i meningen. Varför inte skriva 'skaffa' om det är det du menar?]
Kunskaperna i svenska språket lämnar som sagt en del övrigt att önska.
Problemet är att inse att det inte finns någon motsättning mellan sakkunskap och försåelse, utan att förståelse tvärtom förutsätter sakkunskap. Det är helt otroligt att denna enkla sanning tycks undgå skoldebatten. Skolan måste kunna lära ut sakkunskap och samtidigt gynna den egna kreativiteten och försåelsen. Istället verkar ha man tagit den enkla vägen att bara prioritera ned sakkunskapen. Naturligtvis slår det hårdast mot dem som inte får den med sig hemifrån.
“VG var ett lågt betyg”
Något av problemet är också att eleverna tror att betygen är mål och inte medel. Skolans mål är ju inte att dela ut betyg, utan att elevernas kunskaper och färdigheter ska växa. Betygen skall blott avläsa och synliggöra detta växande. Tyvärr verkar många elever tro att betygen är verksamhetens mål. Har man fått ett MVG kan väl inte göra mer, tänker man.
Betygsfixeringen förstärks genom att intagningen till högskolor till större delen görs genom betygsurval. Detta skapar, förutom betygsfixering, också en orättvis konkurrenssituation. Mycket tyder på att vissa skolor (friskolor?) är mer generösa med sina MVG än andra.
Intagning till högskola borde istället ske helt genom skriftliga prov, menar jag. Högskoleprovet är bra, men väldigt allmänt. Det borde väl gå att utforma några olika sorters högskoleprov som mer specifikt avläser de kunskaper som är aktuella för varje utbildning? Det hade för det första gett en mer rättvis intagning och för det andra hjälpt eleverna att fokusera mer på kunskapen och mindre på betygen.
I övrigt instämmer jag helt med Tobias. Sakkunskap och förståelse bör inte spelas ut mot varandra.
“Intagning till högskola borde istället ske helt genom skriftliga prov, menar jag. Högskoleprovet är bra, men väldigt allmänt.”
Så den prestation någon åstadkommer under den dag ett högskoleprov genoförs är mer värt än de prestationer som åstadkoms under tre års heltidsstudier och som manifesteras i betygen?
Betygen återspeglar resultaten av flera prov och inte ett enda prov som högskoleprovet. Dessutom innebär viktningen vid beräkning att de ämnen man läst mycket av får större betydelse. Så var det inte när jag själv gick i gymnasiet då en termins psykologi, jag tror det var 2 timmar i veckan, hade lika stor vikt i medelbetyget som 6 terminers matematik.
För din information är för övrigt ett förbättrat betygsystem för beslutat (http://www.rod.se/beslutat-i-riksdagen/Nytt-betygssystem-klubbat-trots-oenighet/), vilket utgörs av en sjugradig skala istället för dagens allt för grova tregradiga skala.
För mig är systemet med högskoleprov ett djupt orättvist system. Ta därför bort högskoleprovet och grunda all intagning på gymnasiebetygen. Detta måste då kombineras med att möjligheten att läsa upp betyg säkerställs.
Det går aldrig att komma ifrån att förutsättningar för att klara högskolestudier ligger i både goda grundkunskaper och i studievana. Det är gymnasiets huvuduppgift att ge dessa förutsättningar varför det också är rimligt att intagningen grundas på gymnasiemeriter och inget annat.
Allianspartisten: “Så den prestation någon åstadkommer under den dag ett högskoleprov genoförs är mer värt än de prestationer som åstadkoms under tre års heltidsstudier och som manifesteras i betygen?”
Högskoleprov mäter givetvis inte bara en dags prestation utan hela det föregående livets kunskapsinhämtning!
Betygen säger inte heller något om nivån på kurserna: MVG i 50 p styrkelyft ger starkare konkurrenskraft än VG i 50p Astronomi. MVG i nybörjartyska ger starkare konkurrenskraft än VG i fortsättningstyska, som förutsätter tre års högstadiestudier.
Dessutom tror jag du överskattar lärares förmåga att sätta rättvisa betyg. I de ämnen nationella prov saknas har lärarna inte något handfast att gå efter. Fritt skolval har också ökat risken för “glädjebetyg” på skolor utan traditioner.
Slutligen drar jag mig till minnes att av antalet avhoppare från universitetet är de som kommit in via högskoleprov klart överrepresenterade. Dvs du har troligen rätt. Jag vidhåller att betygen fungerar dåligt just nu, men får sätta mig ner och fundera ut andra lösningar än högskoleprov….
Matti,
Det bästa kunskapsmätningssystemet, som vi känner, är betygen. Ingen har kunnat visa på något bättre system. Betygssystemet har, precis som alla system, som är politiskt styrda, förändrats över tiden, ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag står fast vid att betygssytemet nu är inne i en förbättringsfas, med fler betygssteg, och att det är klart bättre än när jag själv på 70-talet “klassificerades” i detta system, då det helt saknade t.ex. viktning.
Det finns ofta hos oss människor en föreställning om att “gräset-alltid-är-grönare-på-andra-sidan”. Tycker man att det finns något som inte fungerar finns en tendens att kasta bort det gamla och börja med något helt nytt. Min egen erfarenhet är, även om jag inte ska förneka att jag själv också gripits av “gräset-alltid-är-grönare-på-andra-sidan”-tänkande, att de bästa lösningarna ofta nås genom små stegvisa förbättringar av det som redan finns. Jag kan inte se att betygssytemet skulle vara ett undantag i detta avseende.
Sedan skall vi inte överdriva svårigheterna med att mäta grundkunskap. Tar vi kärnämnen som t.ex. svenska, moderna språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen är grundkunskapen ganska enkel att kvantifiera. Det samma gäller, enligt mitt förmenande även samhällsvetliga ämnen, där grundkunskap innebär att införskaffande av referensramar, som också den är kvantifierbara. Sedan finns det estitiska ämnen där det inte alltid är lika enkelt att objektivt kvantifiera kunskapskraven.
Betygen har sin största betydelse i grund- och gymnasieskola, d.v.s. de delar av skolväsendet som skall ägna sig åt att förmedla grundkunskap. Här tror jag därför att det är fullt möjligt att få till betygssystem som är hyfsat rättvisande.
“Slutligen drar jag mig till minnes att av antalet avhoppare från universitetet är de som kommit in via högskoleprov klart överrepresenterade.”
Detta ger mig associationen till min egen studietid då det inte var “högskoleproven” som var genvägen i intagningsköerna utan arbetslivserfarenhet. På den högskoleutbildning jag började fanns det ett antal som var intagna efter denna merit. Efter en termin fanns knappast någon av dessa kvar.
Att de försvann berodde givetvis inte på att de var “dummare” än oss andra utan på två andra faktorer. Den ena var att de inte hade samma studievana som oss, vilka kommit direkt eller nästan direkt från gymnasiet (…på den tiden fanns fortfarande en värnplikt värd namnet). Det andra var de genom att de var äldre ofta hade familj och också på andra sätt byggt upp olika former av förpliktelser. Följden var att de hade väldigt svårt att avsätta den tid som behövdes för de tidvis ganska krävande studierna.
Jag är inte helt övertygad om att Högskoleprovet är en så dålig idé (ok, jag kanske är partisk eftersom jag tillhör de som klarade mig rätt bra på högskoleprovet, men inte hade så lysande betyg). Fördelen med ett prov som högskoleprovet är att det är nationellt jämförbart, att lärarnas/skolornas egenintresse av att visa goda resultat kringgås, och att rent subjektiva aspekter i bedömningen (så som elevens politiska ståndpunkter) elimineras.
Sedan har provet också nackdelar. Den mest uppenbara är att för mycket hänger på “dagsformen” och på förmågan att prestera väl under en enda pressad situation. Det gynnar också ensidigt en viss typ av kunskaper och färdigheter, men förbiser andra.
Skulle jag föreslå en lösning vill jag nog ta lite av det bästa från båda systemen, och lägga till lite eget. Betyg kan nog vara bra om man kan minska det subjektiva elementet i dem, om man kan stärka rikslikandet och desarmera betygsinflationen(med vassare nationella prov eller att betygen sätts av någon oberoende instans, typ studentexamen).
När det gäller antagningen till högskolan skulle jag vilja se ett system där varje utbildning får större frihet att själva avgöra på vilka grunder deras elever skall antas. De bör trots allt vara de som har bäst förutsättning att avgöra vad som krävs för att klara utbildningen. Vissa kanske föredrar egna antagningsprov, andra kanske går på betyg, eller mer troligt viktade betyg där man ger vissa för utbildningen centrala ämnen stor vikt.
Om jag skall bli ingenjör torde mina betyg i matematik, fysik, kemi och liknande ämnen vara en mycket bra indikation på hur lämpad jag är. Huruvida jag är bra i barteknik, idrott, eller filosofi torde vara mindre relevant.
Patrik,
“Jag är inte helt övertygad om att Högskoleprovet är en så dålig idé …”
Vad jag kan förstå finns det en del forskning som faktiskt visar att Högskolprovet inte är någon alldeles lysande idé.
I en rapport (http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2010/r10-13-Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen.pdf) från IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, slätt 10 juni i år, finns en del intressanta iaktagelser. Ur denna rapport kan bl.a. följande citeras:
“Liksom tidigare studier finner vi ett mycket starkt positivt samban mellan gymnasiebetyg och studieframgång. Bara 35% av studenterna med de lägsta gymnasiebetygen har tagit en kandidatexamen efter fem å. Motsvarande siffra för studenter med de högsta betygen är mer än 90%
…
Sambandet mellan högskoleprovsresultat och studiframgång är mycket svagt. I den mån det finns något samband är det negativt. Ju bättre högskoleprovresultat desto lägre sannolikhet att slutföra studierna i tid. Den dåliga prognosförmågan för högskoleprovet är alarmerande med tanke på att 25% av alla studenter antas via högskoleprovet. Användandet av högskoleprovet som urvalsinstrument tenderar således att minska examensfrekvensen på högskolan”.
Rapporten stärker mig i min åsikt att det är betygen vi måste satsa på och att högskoleprovet bör avvecklas. Med detta inte sagt att betygssystemet inte kan förbättras.
När det gäller antagningssystemet så håller jag med om att ämnen som är relevanta för utbildningen bör viktas upp på något sätt. Ditt exempel på ingenjör är ett bra exempel, här skulle man nog också kunna ha krav på att motsvarande VG i matematik krävs för antagning eftersom det är mycket tufft för en student, som endast tillägnat sig kunskaper motsvarande G, att ta sig igenom första årets ganska krävande kurser i matematik på våra tekniska högskolor.
Patrik och AP: Tack för goda synpunkter! Tillåter mig att fundera vidare över betygen: varför har vi betygssystem egentligen? Varför vill vi mäta kunskap? Jag föreslår följande svar:
- Betygen är en spegel av elevernas prestationer. De är tänkta att fungera som morot och piska. Varje elev och förälder har rätt till respons från en lärare.
- Betygen fungerar som urvalsinstrument i samhället. Människor sorteras pga av sina prestationer. Alla är inte lämpade för t.ex. teoretiska studier. Därför görs ett urval – inte utifrån ålder, socialklass, eller utseende, men men utifrån i skolan uppvisade prestationer.
Särskilt den andra funktionen stör våra vänstervridna kamrater. De vill inte påminnas om att alla människors prestationer inte är lika mycket värda. Oftast används argumentet mot betygssystemet: “ni vill sortera människor”. Och det är precis det vi vill! Sortera människor utifrån deras prestationer, och inte utifrån andra eventuella kvaliteter.
Det man bör diskutera är tidpunkten för denna sortering: bör den ske efter mellanstadiet, högstadiet, efter gymnasiet eller redan tidigare? Jag vill minnas att Alva Myrdahl först tänkte sig differentiering av elever redan på högstadiet. Någonstans lockar ju tanken på att de ambitiösa eleverna inte ska behövas plågas av icke-ambitiösa kollegor. Men vart leder en sådan tanke?