REDAKTIONENS MÅNADSBREV – december 2010

REDAKTIONELLT | Så är året 2010 till ända. Och visst har det varit ett händelserikt år, både ute i stora vida världen och hemma i den svenska politiken – liksom här på Tradition & Fason.

Såhär inför nyår är det förstås på sin plats att blicka bakåt på det fina år som varit! En stor händelse under året var när vi i november passerade 1000 inlägg publicerade på T&F. Nu snuddar vi också på 500,000 besökare sedan starten för drygt två år sedan! Enligt Bloggtoppen (som anses tillförlitlig) har vi 3000 unika besök i veckan. Det är vi stolta men inte nöjda över, för att parafrasera en statsminister från ”den andra sidan”. Bloggen Kommunisternas blogg, som drivs av fyra medlemmar av SKP, har ett par hundra fler läsare än T&F…

Självklart siktar vi på att bli större än dessa bloggar under det kommande året, och för det behöver vi Er, kära läsare! Det vore toppen om Ni kunde snacka runt om T&F i Er bekantskapskrets. Kanske var och en av Er rentutav kunde värva EN ytterligare läsare från den egna bekantskapskretsen som T&F-läsare under det kommande året? Visst låter det som ett realistiskt mål att ha tillsammans? Om det lyckas skulle vi passera ALLA socialistiska bloggar på Bloggtoppen, däribland Ali Esbati som ligger bara ca 500 besökare i veckan före oss.

Ett SÄRSKILT stort tack vill vi rikta till alla Er som har skrivit i vårt kommentarsfält, och bidragit såväl med tips och synpunkter som egna kloka analyser till att göra vårt arbete mycket mer intressant också för oss skribenter! Tack ska Ni ha!

Under december månad har vi fortsatt de senaste tre månaders inriktning med färre men desto mer kvalificerade inlägg. Denna månads skriverier har varit av sällsynt varierande slag. Allt från kommentarer kring bombattentatet i Stockholm (här, här) till mer partipolitiska inlägg som Jakob E:son Söderbaums analys av KD:s nuvarande utmaningar. En gästkrönika av Martin Edgélius har också publicerats. Men månaden har, som påpekats, framförallt präglats av några lite mer djupblodade artiklar. Här kan först och främst nämnas artikeln av Folke Leander, daterad 1945, som vi med tillåtelse av hans efterlevande haft förmånen att nypublicera tillsammans med en kort kommentar av professor Claes G. Ryn. Till samma skara av djuplodande artiklar sällar sig även Dag Elfströms artikel om statens politisering, Hugo Fiévets porträtt av den franska författaren Georges Bernanos och inte minst Jakob E:son Söderbaums historiska exposé över den svenska konservatismens historia.

Tacksamma är vi, som alltid, över månadens inkommande länkar: Martin Edgélius 1 och 2, Jan Olof Bengtsson, Basses Corner och Tanja Bergkvist.

Med detta vill vi nu önska er ett riktigt Gott Nytt År, gärna tillsammans med oss på T&F!

Redaktionen

Mer makt till de folkvalda

Jag vill ha mer sunt förnuft och mänsklighet i politiken. Jag vill att de politiker vi väljer också ska vara våra företrädare. Därför är det viktigt att varje vald politiker har uppgiften att använda sitt sunda förnuft, sina känslor och kunskaper när han eller hon fattar beslut i våra, väljarnas, namn.

Vad är det då som står i vägen för detta? Varför är det inte så idag? Det finns inget enkelt svar. Det är många faktorer i kombination som hindrar ett verkligt folkstyre.

Politiken idag är toppstyrd och detaljerad. Ju fler detaljer vi ser i partiernas program desto mindre utrymme finns för sunt förnuft, politiska diskussioner/debatter och gemensamma lösningar.

Redan innan frågorna kommer upp till en symbolisk debatt i våra valda församlingar är partierna och deras företrädare helt låsta eftersom man har internbeslutat hur varje fråga ska lösas ner till detaljnivå.

Detaljismen är demokratins och folkstyrets fiende. Ju fler detaljer och ju längre ner i de beslutande nivåerna som det finns fastlagda partiplaner desto starkare bli toppstyrningen och tjänstemännens kontolluppgifter.

I detta sammanhang kan man ju också plocka in subsidiaritetsprincipen om att alla beslut ska fattas på så ”låg” nivå och så nära de berörda som möjligt. En princip som ofta diskuterades och hyllades i de första EU-valen vi som svenskar deltog i. Och om jag inte minns helt fel åtminstone allianspartierna anslöt sig till.

Partierna ganska lika

Det finns ingen enskild politiker som kan, eller kan ta till sig, hela sitt partis partiprogram – knappt ens på det egna området. Därför finns det politiskt tillsatta tjänstemän som ska bistå och hjälpa till. Detta är en god tanke. Men alltför ofta har dessa tjänstemän en dubbel agenda, en dubbel lojalitet som de mer eller mindre tvingas in i. Dels ska de vara lojala med ”sina” riksdagsledamöter. Men de har också en lojalitet uppåt som de inte så sällan påminns om. Tjänstemännen är anställda av partiledningar, gruppledningar etc. och tvingas i sina tjänsteutövningar alltför ofta agera poliser vars uppgift är att se till att de valda representanterna för Sveriges folk håller sig till de beslutade detaljerna och inte avviker när förslag, reservationer och kompromisser sätts samman. Partiernas pressavdelningar får mer uppgiften att stoppa ledamöternas kontakter med media än att fungera som den hjälpande hand de förväntas vara.

De politiska partiernas inre strukturer ser också ganska lika ut. Problemen med demokratin och inflytande underifrån är skrämmande lika. Detta trots att hela den organisatoriska apparaten finns där för en synnerligen levande och kreativ demokrati.

Ska vi kunna få människor som är villiga att satsa på politiken, dela med sig av sina erfarenheter och komma fram till beslut som är medborgarna till nytta måste dessa få ett handlingsutrymme, en möjlighet att utnyttja den egna kraften och förmågan. Dagens politiker håller på att förlora den egna initiativkraften, förmågan att självständigt komma fram till politiska lösningar eftersom det redan är beslutat hur de ska tänka och resonera ner i minsta beståndsdel av samhällsbyggandet.

Valet ska ha betydelse

Vad spelar det för roll vilken politiker jag väljer, när han eller hon är låst av detaljerade planer och andras godtycke på bekostnad av den egna förmågan? Planer och program som media ofta använder emot den förtroendevalde när han eller hon avviker från det skrivna ordet.

Partiprogram måste vara enkla och övergripande. Inte minst för att människor ska kunna se skillnaderna, kunna bedöma alternativen utan att först behöva gå en högskolekurs i jämförande partikunskap. Men framför allt – för att det ska göra en skillnad beroende på vem jag väljer att låta mig företrädas av. Den som väljes måste få ta det förtroende med sig som väljarna gett in i de beslutande kamrarna. Och där fritt kunna använda sin egen intelligens, förmåga och omdöme.

Allmänna Valmansförbundet 1919

Så här såg partiprogrammet ut som Allmänna Valmansförbundet antog på sin stämma den 2 december 1919.

”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern är reformvänlig. Den erkänner, att det svenska samhället har mycket att lära, mycket att förbättra. Erforderliga reformer böra ske för folket och genom folket. Känslan av ansvar och samhörighet med riket, med fosterlandet skall därigenom stärkas. Reformerna böra syfta till hela folkets bästa. Den svenska högern är ett folkligt parti.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

1. Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning för fredens bevarande. Samförstånd i Norden.

2. Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.

3. Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.

4. Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.

5. Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.

6. Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.

7. Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.

8. Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.

9. Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.

10. Sparsamhet med statens och kommunernas medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.

11. Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.

12. Fördjupad folkbildning. Skolväsendets ändamålsenliga utveckling under hänsynstagande till de ekonomiska betingelserna. Främjande av praktisk yrkesutbildning.

13. Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.”

Med inte speciellt många tidsanpassningar och justeringar skulle ett politiskt parti som vill ge makten till de förtroendevalda kunna gå till val idag på ovanstående program.

På många plan saknar jag ”Den svenska högern”…

Rolf K Nilsson

Svensk konservatism – en historik

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. Timbro har två gånger erbjudits bokprojektet men visat obefintligt intresse.

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Peter Forsskål (1732-1763)

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

Gustav III (1746-1792) sympatiserade med och stöttade Edmund Burke.

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Erik Gustaf Geijers (1783-1847) författarskap bidrog starkt till att popularisera konservativa idéer och värderingar i 1800-talets Sverige.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Oskar II (1829-1907) på en högerpolitisk affisch kring sekelskiftet.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne (1848-1922)

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Tage Lindbom (1909-2001)

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

Med antologin Kämpande konservatism (1971) inleddes den moderna konservativa idédebatten i Sverige.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

Tomtar antastade och stal högvakts vapen

Natten till julafton blev en av högvakterna vid Stockholms slott misshandlad och bestulen på sin automatkarbin av två personer utklädda till tomtar! Förutom det smått komiska i händelsens detaljer är det fruktansvärt skrämmande. För självklart är tomteutstyrsel en perfekt förklädnad för både rånare och terrorister i juletid – ingen ser hur de egentligen ser ut, och de kan gå förklädda mitt i centrala stan utan att någon har en tanke på att dessa rödvita, skäggiga gestalter vill annat än väl. Det inträffade manar på många sätt till eftertanke.

Den stora frågan i sammanhanget är givetvis: hur kunde det ske? Den kungliga högvakten får försvara både sig själv, slottet och kungafamiljen. Även om det är ett stort steg att öppna eld mot en inkräktare som upplevs som ett hot kan man använda både pipan och kolven som tillhygge. Högvakten får visserligen öppna eld i särskilda fall, men förutom det mycket allvarliga i att göra det hade det – förstås – sett ännu mera absurt ut i pressen:

Högvakt sköt ner två tomtar utanför Stockholms slott. Båda vårdas nu på Karolinska sjukhuset. För den ene är läget fortfarande instabilt, den andres skador är allvarliga men inte livshotande. Den utpekade högvakten kommenterar: ”Jag kände mig hotad.”

Det är dock ett MYCKET stort säkerhetsproblem om det bara är att gå fram till en högvakt på Stockholms slott, övermanna honom (eller henne) och gå därifrån med en skarpladdad AK5:a under rocken. Vapnet innehåller i och för sig ”bara” fyra patroner – men dessa kan åstadkomma mycket stor skada. För att inte tala om att ammunitionen till AK5:an är standard i hela västvärlden och därmed borde vara relativt enkelt att komma över på svarta marknaden.

Att den stulna AK5:an kommer att användas på något sätt mot oskyldiga är tyvärr lika sannolikt som att förövarna inte kommer att hittas av polisen. Låt oss verkligen hoppas att den inte dyker upp i ett nytt terrordåd. Och låt oss hoppas att det nu vidtas åtgärder för kungliga högvakten som gör att de fullt ut kan freda sig själva, slottet, kungafamiljen och civilsamhället mot dylika övergrepp framöver! Väl att märka har dessa tomtar också statuerat exempel för andra kriminella. Detta är fullständigt oacceptabelt.

Jakob E:son Söderbaum

God Jul önskar T&F!

En riktigt God Jul tillönskar vi alla våra läsare med era respektive familjer! Traditioner är till för att hållas och föras vidare, så fira nu julen riktigt ordentligt – och glöm för allt i världen inte julbocken!

Detta försöker T&Fs medarbetare själva leva upp till så gott det går, vilket är skälet till den senaste veckans bristande uppdateringstakt. Men vi hoppas återkomma i mellandagarna med vår sedvanligt salta samhällskritik och traditionsenligt tunga tyckande angående angelägna aktualiteter.

Glada hälsningar!

Redaktionen

Var Dulee Johnsons åtal också en konspiration?

Julian Assange har varit i medias blickfång ett tag nu. Han som drog ner byxorna på USA, avslöjade krigsbrott och drog fram den tysta diplomatin i solljuset står nu anklagad för sexuellt ofredande. Det tog inte lång tid från det att åklagaren fick ärendet på sitt bord tills dess att begreppet ”honey trap” började cirkulera. Kända personer inom politik, media och underhållning har skyndat till den vithårige vänsteraktivistens försvar. Demonstrationer har hållits. Facebook-grupper har startats (om någon nu orkar bry sig om Facebook-grupper längre). Nu har flera rika vänsterprofiler erbjudit sig att betala borgen åt Assange. Direkt kommer jag att tänka på Dulee Johnson, AIK:aren som jagades av media, även han anklagad för sexbrott. Varför ställde ingen upp för Dulee?

Redan från början har det funnits en envis underton i rapporteringen kring Assanges misstänkta ofredande: Karln är ju oskyldig. Sexuellt ofredande är sådant som fotbollsspelare och technoartister håller på med, inte populära politiska aktivister. Kvinnorna som anmält Assange utmålas som lössläppta och svartsjuka, medan han själv antas vara utsatt från en konspiration. Surmulna svenska feminister och Ondskan Själv, CIA, i ohelig allians. Assange antas vara oskyldig, eftersom han gjort sådant som det mediala etablissemanget uppfattat som ”bra”. Inte kan man begå sexuellt ofredande då, det förstår väl vem som helst. Nej, nog är han oskyldig.

Dulee Johnson å andra sidan passade inte alls in i den mediala bilden av en ”snäll” människa. Han anklagades för rattfylleri, hängdes ut och dömdes i media, men friades. Han anklagades för sexköp, hängdes ut och dömdes i media, men friades. Han blev åtalad för våldtäkt, hängdes ut och dömdes i media – och friades. Han är den perfekta slagpåsen. En svart fotbollsspelare, ofta osportslig på planen och strulig privat, från ett land som plågats av inbördeskrig under många år. Missar träningar gör han också. Klart att killen är våldtäktsman. Ingen försökte bevisa hans oskuld. Ingen skrev debattartiklar till hans försvar. Ingen brydde sig ens om att han friades från samtliga åtal. Något system med borgenssumma har vi inte i Sverige, men någon av dem som nu ifrågasätter åtalet mot Assange kunde ju åtminstone sagt något. Det gjorde de inte. Klart att Dulee våldtar svenska tjejer även om han kommer undan med det.

Inte ens någon teori om ”honey traps” lanserades, trots att sannolikheten skulle ha varit betydligt större i Dulle Johnsons fall. Att AIK:s sponsorer ansåg att Dulee var ett dåligt varumärke, och därför ville göra sig av med honom. Det är trots allt betydligt enklare att leja en prostituerad till ett sådant jobb än att gå den svåra vägen och försöka få en socialdemokratisk feminist att ställa upp, och risken att konspirationen skulle avslöjas vore betydligt mindre. Men nej, ingen brydde sig om att hjälpa Dulee. Han behövde inte ens svartmålas, för svart var han redan. Så praktiskt.

Nej, jag försöker inte ta ställning till vem som har blivit ofredad eller våldtagen och vem som inte har blivit det. Jag tycker inte heller att andra, som vet lika lite som jag, ska ta ställning. Det bästa vore faktiskt om rättssystemet kunde få fälla avgörandet. Bråkiga liberianska fotbollsspelare är inte per automatik skyldiga till allt som de anklagas för. Politiska superkändisar och vänsterhelgon är inte per automatik oskyldiga. Så varför ställde ingen upp för Dulee?

Andreas Braw

Frihet eller jämlikhet?

Liberté, égalité, fraternité. Frihet, jämlikhet, broderskap. Det var den franska revolutionens motto, och har sedan dess skrikits i samband med fredsmarscher, partikongresser och stenkastningsorgier världen över. Alla håller med. Frihet, jämlikhet och broderskap är ju idel positivt, menar de flesta. Det har således fått bli vår tids motto, älskat av alla och problematiserat av ingen. Eller? Jo, visst finns det kritiker som lyft fram paradoxerna i att massan vill ha både frihet och jämlikhet, två helt motstridiga begrepp. Och som grädde på moset broderskap, vad nu det är.

En av jämlikhetens elakaste kritiker är, som vi tidigare tagit upp på Tradition & Fason, den svenska idéhistorikern Tage Lindbom. I boken Konservatism i vår tid (Norma, 1996), skriver han i sitt kapitel om Alexis de Toqueville, att: När alla liknar alla, upplever var och en att han inte skiljer sig från den andre, att han ej besitter en egenart. Han börjar till slut att förakta sig själv. Just Alexis de Toqueville har Lindbom lyckats beskriva mycket bra. I Sverige har denna denna franska politiker och jurist inte fått särskilt stort genomslag, vilket är väldigt synd. Kanske beror det på att ”jämlikhet” i Sverige är ett näst intill sakralt begrepp som inte får problematiseras. Det är emellertid precis vad de Toqueville gör. Demokratins strävan efter jämlikhet, menar Toqueville, leder till mänsklig förnedring.

Jämlikheten är till sin natur totalitär, samtidigt som den enligt många är en förutsättning för frihet. Kanske flyter den moderna sammanblandningen av ord in i problemet här. Jämställdhet och jämlikhet tenderar i många fall att blandas ihop. Nåväl. Olika grupper tenderar att sätta friheten och jämlikheten i olika ordning. Några vill ha frihet för att bli jämlika, andra vill vara jämlika för att bli fria. Klart är dock att jämlikheten i de flesta fall tar hem segern, den går inte att stoppa när den väl har släppts lös. de Toqueville beskriver det som att friheten först erövras av ett folk för att sedan förintas: De ville friheten för att bli jämlika; men allt eftersom jämlikheten med frihetens hjälp bredde ut sig bland dem, blev det allt svårare för dem att bevara friheten. Jämlikheten, viljan av nivellera människorna, är en så stark kraft att friheten inte kan bevaras samtidigt.

Konservativa debattörer brukar ofta tala om friheter, medan det från vänsterhåll kontrar med rättigheter. Detta har sin grund i jämlikheten. Har en fri butiksägare rätt att utforma sin affär efter eget sinne, eller kan en funktionshindrad jämlike rätt att kunna röra sig därinne likt andra kunder? Har en fri arbetsgivare rätt att anställa vem han önskar, eller har en jobbsökande rätt att bedömas på samma grunder som sina jämlikar? De två krafterna, friheten och jämlikheten, kan inte dominera samtidigt. Vi måste alltså välja: Frihet eller jämlikhet? Friheter eller rättigheter? Här kommer broderskapet intrampande i diskussionen som en tredje, medlande, part. Om något ska fälla utslaget till jämlikhetens fördel så är det broderskapet, likheten inför Gud, folkgemenskapen, nationen om man så vill. För ärligt talat så skiter de flesta i huruvida vi är jämlika i Margareta Winbergs ögon. Det kan omöjligt motivera den totala ofrihet som följer, någon högre stående vilja måste fälla utslaget. Men för jämlikhetens förespråkare existerar oftast varken någon gud eller någon nation.

Jämlikheten är i mångt och mycket en förnedringsprocess. Den anonyma massans makt över individen, över gruppen, över familjen. En politisk bulldozer följd av en kulturell ångvält. I de gamla aristokratiska staterna fanns friheten att inte fjäska för despotin. Men här, i massväldet, ges ingen sådan möjlighet eftersom det högre målet här är massans likriktning. Alexis de Toqueville skriver: Det är en stor skillnad på att göra något som man inte gillar och att låtsas gilla det som man gör: Det första tillhör en svag man, det senare tillhör en lakejs sinnelag.

Andreas Braw

Intellektuella fransmän, del 3 – Georges Bernanos

PORTRÄTT | T&Fs miniserie om intellektuella fransmän fortsätter. Efter att tidigare ha behandlat Philippe Muray och Simone Weil är det nu tid för Georges Bernanos. En hyllad skönlitterär författare, men också en filosofisk grubblare med starka pessimistiska drag. En nyckelperson för att förstå modern fransk litteratur liksom en genialisk skildrare av den västerländska civilisationen, menar artikelförfattaren.

Den franska författaren Georges Bernanos liv kan till viss del ses som en pendang till den tidigare avhandlade Simone Weils. Bägge två aktiva under det mycket spända franska 1920- och 30-talet, hon i vänster- han i högerkretsar och med en unikt klar förmåga att analysera sin tidsandas och, i Bernanos fall även, sina egna tillkortakommanden. Bernanos föddes 1888 i Paris men till största del uppvuxen i Pas-de-Calais i Nordöstfrankrike. Hemmet är enkelt och varmt religiöst. Hans läshuvud visar sig i skolan vara lysande trots begränsade förmågor i ickehumanistiska ämnen. Intresset ligger redan vid unga år i litteraturen och vid sidan av kanoniska franska författare såsom Balzac, Maupassant och Zola studerar han med entusiasm även alster av Action Francaise. Det sista en tämligen säregen fransk radikalnationalistisk organisation med starka monarkistiska drag och mycket verksam före och under mellankrigssiden.

Efter skoltiden kommer hans av många redan förutspådda bana som journalist igång på allvar och han skriver för en rad monarkistiska tidningar runt om i landet. Den franska monarkiströrelsens vitalitet trots de över hundra åren som förflutit sedan restaurationens fall 1830 och över sjuttio åren sedan julimonarkins kollaps 1848 kan idag kanske te sig märkligt. Den monarkism som förfäktades under 1900-talet var dock till stor del annorlunda den under 1800-talets senare hälft och antog rollen av en slasktratt för all form av nationalistagitation där man inte önskade att återinföra den maktutövande monarken utan enbart en symbol för nationell enighet. Det är denna form av monarkism som Bernanos och Action Francaise förfäktar. Bernanos politiska engagemang sträcker sig dock längre. Han invigs i den s.k. ”Cercle Proudhon” under ledning av Charles Maurras, Action Francaise chefsideolog, där man som namnet antyder försöker sammansmälta ett anarkosyndikalistiskt tankegods med ett nationalmonarkistiskt dito. För den nutida läsaren måste detta projekt te sig lika bisarrt som oxymoron-likt och kanske säger det just något om det överhettade intellektuella klimatet under perioden. En radikal motvilja mot det rådande systemet man upplever som korrupt och ineffektivt men med ett extremt spretigt knippe möjliga lösningar till hands.

Såsom för en hel generation män blir Bernanos möte med livets kärvhet och dödens verklighet Första Världskrigets skyttegravar. Han äcklas av industrisamhällets dehumanisering, den storskalliga förstörelsen och det meningslösa dödandet. Han såras och dekoreras flera gånger men stiger aldrig nämnvärt i graderna. När han återvänder efter kriget är det inte för att ta upp journalistbanan och han börjar allt mer tvivla på sin samhörighet med Action Francaise vilket han upplever som allt mer vulgärt men också konformistiskt i sitt maktbegär. Han tjänar istället sitt leverbröd som inspektör vid ett försäkringsbolag och vänder sig alltmer till litteraturen. Hans första verk blir romanen ”Sous le soleil de Satan”, 1927 (sv. Satans sol), som ges ut med hjälp av den namnkunnige kristdemokratiske giganten Jacques Maritain. Framgången låter inte vänta på sig och hans karriär som professionell författare börjar på allvar ta fart och där den litterära kulmen kan sägas ske med romanen ”Journal d’un curé de campagne”, 1936 (sv. Prästmans dagbok). Verket som behandlar något så simpelt som en ung prästs andligt och kroppsligt förgörande vardag i en fransk landsortsförsamling visar på en mycket skicklig människotecknare som med fast hand målar det mänskliga psykets kuperade terräng. Verket skrivs även under Bernanos vistelse på Mallorca dit han begett sig under det brinnande spanska inbördeskriget, inte för att strida, men för att som journalist visa sitt moraliska stöd för general Franco och nationalisterna. Hans radikalism kan ses som en parallell till Simone Weils insats på barrikaderna i samma krig fast på den motsatta sidan. Hans besvikelse växer dock snabbt då han ser fascisternas besinningslösa våldsorgier och lögnaktigheten i deras tal om ett försvar av Västerlandet och Kristendomen. Hans bild av framtiden för Västerlandet i allmänhet och Frankrike i synnerhet har vid det här laget hunnit bli mycket negativ.

Nyss hemkommen från Spanien beslutar han sig för det kanske märkligaste steget i sitt liv. Inte lika personligt omvälvande som Simone Weils omvändelse men ändå ett stort steg. 1938 bestämmer han sig för att med familjen lämna Frankrike för gott och bosätta sig i Sydamerika. Är det ett excentriskt infall eller en föraning om Frankrikes fall som bara ligger två år fram i tiden? Inte ens han själv verkar veta och han skriver kort innan resan: J’ai quitté mon paye à l’heure où il se renait, je me suis senti renié moi même, ce ne sont pas là des choses qui peuvent s’ecrire (Jag lämnade mitt land vid tidpunkten då det övergav sig själv, jag kände mig även själv övergiven, det är inte något sådant som kan uttryckas).

Hans tillvaro i Brasilien är hård men enkel och 1940 sker det otänkbara. I den moderna historiens kanske snabbaste anfallskrig fäller Wehrmacht ett militärt förberett Frankrike med en snabbhet som överaskar hela världen. I sin betydligt mer förberedda exil understödjer nu Bernanos intellektuellt general Charles de Gaulle och ”La France libre”-rörelsen som opererar från sitt högkvarter i London och många av hans antinazistiska pamfletter smugglas vida i Frankrike och blir standardlektyr inom motståndsrörelsen. Efter kriget återvänder han trots allt till sitt hemland, bland annat inbjuden av De Gaulle att ansluta sig till den provisoriska regeringen. Bernanos har dock inga politiska ambitioner och tvärtom blir hans ovilja mot det Frankrike han återvänt till allt starkare. Trots sin ålder är han sina emigrationskallelser trogen och likt ett djur som flyr innan den närmande stormen beger han sig till det franska Marocko. Det är dock denna gång, enligt Bernanos, inte ett världsligt nederlag Frankrike går mot utan ett andligt. I vad som blir hans sista stora icke skönlitterära verk ”La France contre les robots” fördjupar han sig i konflikten mellan humanismen och teknologin, mellan människan och maskinen. Det blir även i Marocko han slutar sitt liv 1948 och en pessimist var han, i alla sina dar, Georges Bernanos. På något sätt placerar han sig på detta sätt i samma tradition som långt tidigare författare från den latinska kultursfären som Tacitus – ständigt fruktandes den så högt älskade civilisationens närmast oundvikliga dekadens.

Bernanos är för den konservativt sinnade än idag intressant ur flera synvinklar; hans solklara roll i den moderna franska litteraturen, givetvis, men också mer än så. Med samma precision som han gestaltar den mänskliga själens tillstånd beskriver han hela den västerländska civilisationens krämpor och umbäranden. Likt hos Simone Weil finns det drag i hans tänkande som för de liberalt inriktade konservative kan te sig svårsmälta. Under hela sitt liv, likväl i Frankrike som i Sydamerika, ser Bernanos en konflikt mellan den anglosaxiska kulturen, som han upplever som alltför materialistisk och efemär, och den egna latinska kulturen han upplever som kulturell och inriktad på det eviga. Det är även här han ser de små ljusglimtarna bryta igenom. Det är genom en förnyad tilltro till den egna långsamt samlande skatten av visdom och skönhet Västerlandet kan rädda sig själv från nya totalitära farsoter och en människoförgörande mekanisering och antihumanism.

Det är kanske även i själva applicerandet av denna ståndpunkt vi finner Bernanos mest fascinerande karaktärsdrag. Han drar sig inte för att, när han ställs öga mot öga med vad han tagit ställning för i t.ex. Spanien, ta avstånd från det när han inser dess rätta natur. Hur en man som med moderna ögon klart började sin intellektuella bana på fel sida, bland extremnationalister, senare med precis samma utgångspunkt kunde vända sig radikalt mot dem hör inte till vanligheterna. Som tidigare nämnts finns klara likheter mellan Bernanos och Simone Weil samtidigt som deras utveckling även visar på markanta skillnader. I hennes fall är det inte helt tydligt om det handlar om ett övergivande av hennes politiska ståndpunkter, kanske talar man hellre om ett överskuggande. Hennes intresse för politik som hon tidigare förstått det har för att tala med Thomas av Aquino blivit ”såsom hö” efter vad hon kommit till insikt om. För Bernanos är det annorlunda. I hans fall handlar det om en övertygelse så stark att han placerar sin brinnande kärlek till den västerländska civilisationen, kristendomen och humanismen över varje system och politisk gruppering. En kärlek som i alla hans verk formulerar sig såsom ett försvarstal så starkt att det även bär i våra dagar.

Hugo Fiévet

Självmordsbombaren, FRA och det öppna samhället

Avspärrningarna i Stockholms stadskärna på lördagen, efter självmordsbombningen.

Förutom att undertecknad var på väg till en fest ett par kvarter bort så passerade åtminstone två bekanta förbi invid händelserna kring Sveriges första självmordsbombare vid den tidpunkt då det inträffade. Detta säger framför allt en hel del om hur stor och nära detta terrordåd hade känts för väldigt många svenskar om det hade blivit som självmordsbombaren själv tänkt. Hade hans sprängladdningar detonerat i en folksamling, i det närliggande köpcentret PUB eller i stort sett var som helst i övrigt utom precis där det nu skedde, så hade dådet varit både fruktansvärt och brutalt. Nu blev det hela framför allt ett brutalt uppvaknande: en självmordsbombare kan inträffa även i vårt kära land. Det är dock inte en olycka – det är en katastrof.

I och med detta kommer världspolitiken genast rakt in i våra vardagsrum. Samtidigt inser vi hur värdefullt ett öppet demokratiskt samhälle är – och hur farligt det är utan ett starkt skydd från polis och militär. För faktum är att det öppna demokratiska samhället existerar endast som en tro, det är en idé inuti våra huvuden som vi vill ha och som vi är vana vid. Det kan räcka med ett eller två sådana här terrordåd så raseras hela den tron förödd. Om tron på det öppna demokratiska samhället faller hos dess medborgare, så faller också det öppna demokratiska samhället. Det är tron på tryggheten som skapar tryggheten. En trygghet som ingen tror på är ingen trygghet.

Och det är precis det som är syftet bland dessa islamistiska självmordsbombare och internationella terroristnätverk. Det är oerhört viktigt att Sverige upphör med sin naivitet, och ser till att skydda sina medborgare. Statens främsta syfte, för sin del, är just att skydda sina medborgare mot inre och yttre hot. Det är huvudskälet till att vi betalar skatt. Vi betalar inte skatt för att somliga ska få det lättare att leva på andras bekostnad – det kan vara en generositet, men absolut inte en förstaprioritering.

Så vad hände med FRA? Har inte det ENDA uttalade demokratiska existensberättigandet för FRA-lagen varit just att Försvarets Radioanstalt ska skydda oss mot sådant här?? Varenda svenskt mail, mobilsamtal och SMS granskas av FRA – något som i sig utgör ett grundskott mot det öppna demokratiska samhället. Likväl kunde man inte förhindra att denne självmordsbombare tog sig in fullastad med sprängmedel mitt i Stockholms julhandel och fyrade av! Han t.o.m. skrev ett öppet hotbrev till svenska folket i förväg som han mailade till bl.a. TT!! Kunskapen om detta påstås ha
funnits inom försvarsmakten, och oavsett vad det ligger i de rykten som nu går kring detta så borde det faktiskt vara väldigt konstigt om inte försvar och polis får omedelbar kännedom om den här typen av öppna hotbrev. Trots officiell förvarning kunde självmordsattentatet alltså ske, och det t.o.m. dröjde innan polisen var på plats efter explosionerna.

Avskaffa genast FRA:s möjlighet till allmän avlyssning och rusta upp Sveriges polisväsende och försvarsmakt med kraft, så att även Sverige kan skydda sina medborgare mot den moderna tidens hot. Detta måste göras innan de enda som känner sig säkra på Sveriges gator är de som är på väg att utföra nya brott mot det öppna demokratiska samhället och dess hederliga medborgare. En demokrati måste försvara sig för att kunna överleva, och FRA är bevisligen inte ett sätt att försvara det öppna demokratiska samhället. Ju fler synliga poliser desto större trygghet för hederliga medborgare, samtidigt som polisen alltid kommer vara snabbt på plats när någonting händer – och i många fall redan när det är på väg att hända. Att skydda de laglydiga och sätta åt förbrytarna är själva definitionen på en ansvarstagande statsmakt.

Statsminister Reinfeldts uttalande om att det här terrordådet är ”oönskat och oacceptabelt” låter förskräckande lamt i mina öron. Lördagens terrordåd i Stockholm är en brinnande politisk fråga. De som tar lätt på detta sviker de grundläggande demokratiska idealen. Låt inte det öppna demokratiska samhället bli sagan om en historisk parentes, som vi berättar om för våra barnbarn kring julbrasan i framtiden för att skapa en trygghetskänsla i familjen åtminstone runt juletid!

Tidigare artiklar om FRA:
* FRA och det ruskiga storebrorssamhället
* FRA-lagen och hur samhällets fiender bör hanteras

Jakob E:son Söderbaum

Mångfaldens skola

I den lilla pittoreska kommunen Hörby, beläget så mitt i Skåne det går att tänka sig, har nu en friskola väckt skolinspektionens vrede. Ludvigsborgs friskola har nämligen skolböcker i Kemi som anses ”otidsenliga” ur genus- och etnicitetssynpunkt. Som exempel nämns att de namn som tas upp i kemilitteraturen ”nästan uteslutande är västerländska” och att ”andra kulturer nämns överhuvud taget inte”. Böckerna anses med andra ord inte avspegla det mångkulturella samhället. Att kemiböckernas främsta uppgift inte är att upplysa om andra kulturer utan att lära ut kemi verkar inte spela någon större roll. Dessutom pratar man generellt för lite om genus och etnicitet i den aktuella skolan, slår skolinspektionen fast.

Det är märkligt, det här med den fria skolan. Friskolereformen från början av 90-talet sjösattes med det uttalade målet att större mångfald skulle komma till stånd och att elever och föräldrar själva skulle kunna välja vilken typ av skola de ville ha. Sedan dess har ett oräkneligt antal specialskolor lanserats och fått skolinspektionens välsignelse. Men det är uppenbart att de fria skolorna bara är fria i den meningen att avvikare ska avvika åt rätt håll. Waldorfpedagogik hit och hockeygymnasium dit, men gud nåde den som inte har genuscertifierade kemiböcker. För att inte tala om vad som skulle inträffa om någon skola började tumma på den skoldemokrati som nationalhelgonet Palme införde 1968. Det är alltså det gamla vanliga; toleransen är oändlig och öppen mot allt utom det som uppfattas som intolerant och otidsenligt.

Om man tror att man skapar tolerans och öppenhet genom att införa ett obligatorium på att all skollitteratur måste vara genus- och multikulticertifierade har man ärligt talat inte förstått speciellt mycket. I grunden förhåller det sig precis tvärt om; öppenhet, transparens och tolerans mäts i hur hög grad man tillåts avvika från den dominerande dogmen. Och där vid lag är Sverige uppenbarligen särdeles intolerant. Således: upp till kamp för en verklig mångfald!

Dag Elfström