REDAKTIONENS MÅNADSBREV – januari 2011

REDAKTIONELLT | Första månaden på det nya året är avverkad med kraft. Först och främst har vi under denna månad kommit att passera en magisk gräns. Vi har nämligen nått upp till 500,000-besökare sedan starten för drygt två år sedan! Det känns givetvis jättekul, och det tyder på att vi i alla fall gör en hel del rätt.

Inför det nya året har vi också glädjen att förstärka den redan rätt gedigna skribentstocken med en förmåga av beprövat bästa virke. Välkommen tillbaka säger vi till Patrik Magnusson, efter fem månaders frånvaro som både han och redaktionen hade befarat skulle vara betydligt mer bestående.

Eftersom vi hunnit fylla två år har under månaden publicerats en tvåårskrönika, där vi sammanfattat T&Fs bildande och utveckling så här långt.

Liksom färgsprakande fyrverkerier för att fira det nya och kommande året har januari månad karakteriserats av en sällsam ämnesblandning. De partipolitiska vardagsfrågorna, inte minst gällande försvaret, har det författats både längre och kortare inlägg om (här, här, här, här, här).  I övrigt har frågor som kultur, utbildning och historia tagit plats (här, här, här, här, här, här).

Vi är som alltid tacksamma över månadens externa uppmärksamhet: Martin Edgélius, I skuggan av Alperna (1, 2), Tommy Hansson och Jan Olof Bengtsson (1,2,3,4).

Medverka gärna till allt detta firande genom att gå med i T&F:s alldeles egna Facebook-grupp! Både sympatisörer och meningsmotståndare som tycker att vi bidrar på ett positivt sätt till den svenska samhällsdebatten är välkomna både att ansluta sig och att diskutera T&F i allmänhet tillsammans med andra medlemmar.

Redaktionen

Försvaret måste få kosta mer

Den traditionella Folk & Försvar-konferensen i Sälen i början av januari lämnade inget direkt lugn efter sig. Snarare har oron för det svenska försvaret förstärkts.

Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig

ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret. Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster. Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri

Varför vi inte har en diskussion om – eller ens en plan för – reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.

Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred – då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner. Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”

Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen. Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!

Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den. Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta. Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet. De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken

Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare. I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.

Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

Rolf K Nilsson

En grundlig och välbehövlig sågning

Professor Wilhelm Agrell

För en tid sedan avhölls den årliga Folk och Försvar konferensen i sälen. Politiker, militärer och akademiker var på plats för att diskutera säkerhetspolitik och det svenska försvaret. Konferensens mest lysande föredrag var det som hölls av professor Wilhelm Agrell, författare till boken ”fredens illusioner” som avhandlar den svenska försvarsmaktens sammanbrott sedan slutet av 80-talet.

I en saklig och resonerande ton levererar han något som inte kan betraktas som annat än en total sågning av 20 års svensk försvarspolitik. Föredraget är väl värt att se i sin helhet. Agrell beskriver en total nedmontering av det nationella försvaret, en nedmontering som skett utan debatt och utan att de centrala beslutsfattarna egentligen varit medvetna om vad de ställt till med. Den följande analysen är min egen, men jag tror Agrell skulle instämma i det mesta.

Det som började med en allmän eufori över den tillfälligt förbättrade strategiska situationen för Sverige, och en i grunden riktig insikt om behovet att reformera det ålderstigna och sedan länge underfinansierade svenska försvaret utmynnade i en total slakt på allt vad försvarsförmåga heter. Lärdomarna från Gulfkriget 1991 visade med all tydlighet att en stor teknologiskt underlägsen värnpliktsarmé hade mycket lite att sätta emot när en välutrustad stormakt svingade sin sabel.

Att Sveriges väpnade styrkor i början av 90-talet behövde skäras ned i omfattning för att kunna finansiera en kvalitativ uppryckning torde ha rått stor enighet kring bland både militärer och politiker. Under andra halvan av 90-talet började det dock spåra snett. I ett land som just genomlidit en svår ekonomisk kris, och där politikerna hellre flörtar med väljarna genom att sänka skatter eller, som i Sveriges fall, höja olika bidrag, än tar långsiktigt ansvar för rikets säkerhet blev frestelsen att göra stora besparingar på försvaret alltför stor när det visade sig att förfallet hos stormakten på andra sidan Östersjön fortsatte.

Redan här borde man ha insett vartåt det hela var på väg. Att reparera decennier av försvarspolitiska försummelser (grunden till haveriet lades egentligen på 60-talet när klyftan mellan resurser och uppgifter tilläts börja öka konstant) och att genomföra en genomgripande reform för att göra försvaret ”smalare men vassare”, samtidigt som man genomförde stora besparingar, kan bara inte för den någorlunda nyktre betraktaren ha tett sig som realistiskt.

Inte blev läget bättre av att försvarets medel till stor del var bundna i gamla materielbeställningar (militär verksamhet arbetar med enormt långa planeringshorisonter), vilket gjorde att neddragningarna föll ut med full kraft på övriga utgiftsposter, vilket innebar förbandsnedläggningar och indragna övningar. Nedläggningarna av förband och anläggningar i krigsorganisationen medförde i sin tur stora kostnader, både för att riva och sanera, men också för att flytta, bygga om, och bygga nytt. Detta i sin tur gjorde att ytterligare neddragningar krävdes för att få det hela att gå ihop. Av industripolitiska hänsyn gjordes också en del fortsatta materielbeställningar som inte var befogade ur försvarets synpunkt.

Till och med "Bagdad Bob" skulle ha svårt att säga något positivt om sveriges försvar

I detta läge protesterade många experter, och även glada amatörer som jag själv, högljutt. Neddragningarna var redan då så omfattande att invasionsförsvaret i praktiken upphört att existera annat än på papperet. Den politiska reaktionen på de protester som hördes försökte vara lugnande. Det är ingen fara. Vi skall bibehålla alla grundförmågor, och om situationen förvärras kan vi alltid återupprusta, lät det då. De riktiga olyckskorparna (dit jag återigen får räkna mig) svarade då att detta nog låter bra i teorin, men att i praktiken skulle aldrig politikerna ta sig samman och fatta ett sådant beslut hur tydliga signaler de än får. Dessa farhågor har ju tyvärr besannats under de senaste åren. Precis de varningssignaler som man då angav som grund för ett återtagande av svensk försvarsförmåga har på punkt efter punkt kommit, men inget har gjorts.

Vad som sedan skedde i början av 2000-talet (för övrigt ganska exakt som de ryska militärutgifterna åter började öka) var att de sista resterna av invasionsförsvaret i tysthet försvann in i glömskan. Utan något formellt politiskt beslut upphörde hela mobiliseringssystemet att existera. Att detta skett konstaterades i förbigående i en bilaga till en skrivelse från försvaret. Förband som under en tid bara existerat på papper försvann nu även i teorin. Samtidigt firade nyspråket nya triumfer i takt med att förskönande omskrivningar av vad som skedde presenterades.

Vid det här laget hade fokus helt skiftat till operationer i utlandet. All försvarspolitisk energi lades på att säkerställa förmågan att hålla trupp i Afghanistan. I det läget kom värnplikten, den sista påminnelsen om det nationella försvaret, i skottgluggen. För att hålla stora trupper utomlands måste man kunna kontraktsanställa soldater.

Här kliver så den borgerliga regeringen in och fullföljer den nedmontering som socialdemokraterna påbörjat. Av alla möjliga kombinationer av personalförsörjning väljer man en av de mest radikala. Värnplikten skrotas helt, och försvaret skall framöver helt utgöras av yrkessoldater. Man tillskapar tjänster med villkor som nog enklast kan beskrivas som usla, och sedan blir man förvånade när man har svårt att fylla rekryteringskvoterna.

Ett annat hinder för försvarets internationalisering är anställningskontrakten. Officerare har tidigare frivilligt kunna tjänstgöra internationellt, och även gjort så i allt ökande omfattning, men det har inte varit ett tvång och i ett krympande försvar blir det allt svårare att bemanna nyckelbefattningar utomlands på frivillig väg. Alltså inför man ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Detta görs med en sådan finkänslighet och finess att hundratals anställda vägrar skriva på och får sparken.

Även bland de som skriver på råder allt ökande grad av förstämning i takt med att försvarsledningen fortsätter att skämma ut sig som arbetsgivare, och går lös även på anställda som ställer upp på utlandstjänst, men har fräckheten att kräva att förändringarna skall genomföras på ett städat och civiliserat sätt. Överlag har försvarsledningen ofta, vid sidan av politikerna, spelat en nyckelroll i att rasera försvaret.

Idag står vi alltså med en beväpnad biståndsorganisation vars uppgifter är i Långtbortistan, med en till stora delar modfälld personal som saknar förtroende för sin ledning, och med gapande vakanser i organisationen. Något försvar, i betydelsen organisation vars syfte är att med vapenmakt försvara rikets suveränitet och territoriella integritet, existerar inte längre. Visst finns på papperet ett fåtal bataljoner vikta för nationellt försvar, men inte ens dessa är i praktiken gripbara under överskådlig tid, och någon försvarsplanering vare sig för att försvara Sverige på egen hand eller tillsammans med andra finns inte.

Leni Björklund (s) - En av försvarets ivrigaste dödgrävare

För den som vill ägna sig åt att leta skyldiga till den soppa vi hamnat i finns många att välja på. Det råder ingen tvekan om att socialdemokraterna får ta på sig huvudansvaret för skeendet. Det var sossarna som från 60-talet lät underfinansiera försvaret på ett sådant sätt att det i slutet av 80-talet var en koloss på lerfötter. Det var sossarna som i 1995/96 års försvarsbeslut genom sin spariver rationaliserade bort ”vassare” i den ursprungliga försvarsreformens slogan ”smalare men vassare”. Det var socialdemokraterna som under de kommande tio åren ansvarade för den totala nedmonteringen av det svenska försvaret, och det är sossarna som idag, samtidigt som man kritiserar regeringen för slapphet i försvarsfrågan, vill drämma till försvaret med ytterligare nedskärningar.

Men inte heller de borgerliga kan svära sig fria. Förvisso har man tidvis protesterat mot neddragningarna och efterlyst en djupare säkerhetspolitisk analys, men när man väl fick makten så gjorde man ingenting för att rätta till problemen. Endast det ryska anfallet på Georgien räddade försvaret undan ytterligare neddragningar, men några förstärkningar att tala om blev det inte. Sedan genomför Tolgfors & co en sällsynt dåligt underbyggd och dåligt förankrad reform av personalsystemet som raderar ut det sista av folkförankring som fanns och som verkar bli både mycket kostsamt och samtidigt oförmöget att leverera de blygsamma personalnumerärer som behövs.

En tredje bov i dramat är försvarsledningen. Med facit i hand tycks det som herrarna med eklöv på kragen visat sig vara synnerligen inkompetenta organisatörer, och mera mån om att säga vad deras politiska chefer vill höra än att säga vad de hade behövt höra. Förmodligen handlar det i deras fall, liksom i politikernas, om en kombination av önsketänkande och opportunism som styrt handlandet. För militärerna tillkommer sannolikt en dos desperation, och för politikerna ett genuint ointresse av försvarsfrågor. Däri ligger förklaringen att detta kunde ske, snarare än att någon egentligen ville att vi skulle hamna där vi nu är. Inte ens socialdemokraterna, med de gängse undantagen i dess vänsterflygel, hade nog tänkt sig att avskaffa försvaret.

Det är ofta av vikt att blicka tillbaka för att förstå varför något gått snett. Visst kan man även ägna sig åt att peka ut skyldiga och ställa dem till ansvar, och det har jag i detta fall faktiskt delvis gjort, men framförallt handlar det om att dra lärdomar, göra om, och göra rätt. Vi är där vi är nu. Den viktiga frågan är: Hur kommer vi ur denna soppa? Hur kan vi åter bygga upp en realistisk säkerhetspolitik, och ett försvar som förmår hantera de uppgifter denna säkerhetspolitik ålägger det? Åt detta tänkte jag ägna min nästa artikel.

Patrik Magnusson

Utbildningens stora värde

Uppsala universitet har i 543 år varit centrum för högre svensk utbildning.

DEBATT | Jag tror på utbildning, och jag tror på folkbildning. Därför att jag är övertygad om att bildade människor både har större frihet och att ju fler bildade människor ett land har desto bättre både för näringslivet, den offentliga sektorn – och även för demokratin. Bildning har nog aldrig gjort någon människa lyckligare på det stora taget (hej alla utilitarister!), men däremot gör den en alltid klokare och mera genomtänkt. Ju mer välgrundat varje beslut är, desto bättre naturligtvis för ALLA berörda. Vid sidan om egen erfarenhet är utbildning den enskilt viktigaste och mest grundläggande förutsättningen för bildning, och ju högre grad av utbildning desto bättre ur bildningssynpunkt.

Folkbildning ligger givetvis väl i linje med en konservativ grundsyn om vikten av ett starkt civilsamhälle. Redan hos Edmund Burke finns också ett tydligt värnande av utbildningens värde i samhällslivet (t.ex. Reflektioner om franska revolutionen, s. 102, s. 106). Frihet utan visdom är för Burke någonting otänkbart, och ett känt Burke-citat i denna riktning är också ”Människan har ibland förletts stegvis, ibland skyndat sig, in i saker som hon om hon anat helheten aldrig skulle ha tillåtit sig att genomföra.”

Det sägs att den bästa investeringen inför en osäker framtid är utbildning. Och nu under ”Internet-åldern” går samhällsutvecklingen tydligt i riktning mot ett informationssamhälle. Vi är alltså på god väg in i ett samhälle där kunskap och problemlösningsförmåga är hårdvaluta. I ett sådant samhälle är det den som styr informationskanalerna som mer än andra institutioner styr samhället (jfr t.ex. att media idag av många ses som mäktigare än Sveriges riksdag).

Därför är en av få socialdemokratiska politiska reformer som jag försvarar den att låta så många som möjligt läsa på högskolan. Sedan kan den socialdemokratiska politiken för högre utbildning kritiseras både för att hålla tillbaka de bästa, för att driva ett både obefogat och löjligt korståg mot den ”sociala snedrekryteringen” och för att hålla studenters ekonomi under existensminimum. Men grundtanken tycker jag är utmärkt att försöka få en så stor andel som möjligt av befolkningen välutbildade.

Visst är det bekymmersamt att det finns ett stort överskott inte minst av humanister bland nyutexaminerade, vad man i Andreas Braws kritiska och – för all del inte alldeles förvånande givet realiteterna – något raljanta tonläge kanske skulle beteckna som personer med ”fil. kand. i godisplockning”. Men även om det i stor utsträckning är bättre ju mera yrkesinriktade de högre utbildningarna är, så är det ändå väldigt bra med personer som läst humaniora – som har förkovrat sig i någonting som sätter ett ”annat” perspektiv på tillvaron än det rent yrkesmässiga och torrt vetenskapliga. (läs gärna Carl Johan Ljungbergs tidigare artikel på detta tema)

Mot detta kan man hävda samhällsekonomiska skäl– i Sverige är ju högre utbildning gratis, och studenterna betalar endast kurslitteratur och levnadsomkostnader. Det är klart att det är en ekonomisk belastning på samhället med alla dessa humanister som det inte finns tillstymmelsen av tillräckligt med utbildningsrelevanta jobb till. Men socialt är det åtminstone upp till en viss nivå (som jag med varm hand överlåter åt akademiker med denna inriktning att beräkna) av väldigt stort värde att folk läser högre utbildningar inom humaniora. Det handlar om frihet, trygghet och välfärd. Och vad gäller den lämpliga gränsen för hur långt vi kan låta detta belasta samhällsekonomin så har Alliansen redan börjat hantera den, i riktning mot att internationella utbytesstudenter ska betala för högre utbildning i Sverige. Det känns egentligen fullständigt orimligt att svenska skattebetalare ska betala för alla människor i hela världen som vill få en kvalificerad högre utbildning gratis i Sverige, medan högre utbildning kostar i övriga världen.

Däremot delar jag rakt av Braws uppfattning att det finns alldeles för många högskoleutbildade genuspedagoger, och som objektivt sett inte fyller någon rimlig funktion i samhället. Rimlighet i detta avseende handlar som jag ser det å ena sidan om intellektuell öppenhet inför världens komplexitet (dessa personer har ett både ensidigt och enögt perspektiv på allting) och å andra sidan om att bidra till samhällsutvecklingen (dessa personer kostar skattepengar under hela sina yrkesliv).

Här kommer en delvis annan fråga in i bilden, nämligen vikten av att forskningen står fri från politisk styrning. I annat fall riskerar hela högskoleväsendet att bli en enda stor indoktrineringsanstalt för typgodkänt tänkande av mer eller mindre socialistiskt snitt. Klimathysterin och genusperspektiven på allting är nutida, välbekanta exempel på hur forskning och undervisning undviker den för vetenskapssamhället så grundläggande ifrågasättandeprocessen i syfte att blidka tydligt artikulerade politiska krav. Historiematerialismen är ett något äldre exempel som för ca 50 år sedan rönte enorma framgångar som en direkt följd å ena sidan av inrättandet av ”massuniversiteten” fordrade stora mängder nyutnämningar av professorer och å andra sidan av att vetenskap går ut just på att ifrågasätta sig framåt. Detta vetenskapliga förhållningssätt utvecklat av Karl Marx lever i stor utsträckning kvar än idag emedan en del 68:or fortfarande styr och ställer på universiteten, och framför allt haft ett antal decennier på sig att diskriminera alla dem som har ett lite för borgerligt synsätt ur deras synvinkel.

Utbildningspolitiken, vågar jag säga, är i mångt och mycket det enskilt viktigaste politiska området av alla. Helt enkelt därför att vi fostras genom utbildningsanstalterna från sju års ålder till dess att vi kommer ut som fullvuxna människor i yrkeslivet och därför att utbildningen i grunden formar alla medborgares synsätt och överhuvudtaget tankestrukturerna i samhället. Inte helt och hållet, ska tilläggas – men definitivt väldigt mycket mer än vad föräldrars uppfostran gör. Och det är verkligen värt att tänka på, så länge som vi får fortsätta att ha våra tankar för oss själva.

Jakob E:son Söderbaum

Schack som social institution

KULTUR | Ett bräde med sextiofyra rutor och trettiotvå pjäser uppdelade på två färger. Ett spel man spelade som barn med morfar, en besynnerlig livsstil eller någonting som säger en del om den mänskliga naturen?

Schackspelets ursprung är som mycket höljt i dunkel. Att spel spelades redan i förhistorisk tid är högst sannolikt speciellt med tanke på hur lite det kräver av tekniska hjälpmedel. Redan i högkulturerna finns sofistikerade spel, egyptiernas Senet och mesopotamernas ”Kungliga Spelet från Ur” vilka bägge två är mer än fyra tusen år gamla vittnar om detta. Speciellt det sistnämnda har föreslagits som en urförlaga till schacket. Andra mer moderna kandidater är Indien och Kina. Det land som dock kan anses som avgörande är den sasanidiska dynastin i Persien (200-600 e.kr.) därifrån t.ex. släktskapet mellan spelets namn och titeln ”Shah” kan härledas.

Till Europa kommer spelet via morerna och förs sedan via den iberiska halvön till övriga Europa. På något sätt är detta faktum paradoxalt. De europeiska riddarna klarar vid Poitiers av att hålla stånd mot sina motståndares vapen men för deras leksaker faller man pladask. I den kastilianska konungen Alfons X spelbok, Libro de los juegos, från 1200-talet finns schackspelet noggrant beskrivit vid sidan av bland annat Backgammon. Att spelet är mer än bara ett tidsfördriv visar sig snabbt. Renässanshovens stilguru, Baldassare Castiglione, rekommenderar i sitt verk ”Il Courtegiano” varmt schackspelandet; inte bara som ett komplement till det vanliga stridandet utan som något som bör ingå i varje bildad mans repertoar. Lika mycket som den av Castiglione införda termen ”sprezzatura” , förmågan att få det svåra att verka enkelt, gäller för konst och musik gäller den även för schack. Mästarens år av träning att föra penseln eller analysera dragen döljs bakom den skenbara lekfullheten.

Döden spelar schack med den tappre riddaren i en oerhört klassisk scen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957).

Kanske är det också här vi börjar nalkas hur ett enda spel kan ha fängslat så många människor århundrade ut och århundrade in. På något sätt står spelplanen som en sinnesbild för en annan, en bättre värld. En värld där kriget är så gentlemannamässigt det bara kan bli. Fritt från förräderier; det finns bara två sidor, fritt från pinor; ett slag och sedan döden. Och mest gentlemannamässigt av allt; den bästa krigaren på slagfältet är en dam. Schacket blir såsom en relik bland den moderna erans teknologiska, raska och ovärdiga krig. I schack finns inga skyttegravar, inga minor, inga civila. Spelet har i det närmaste dragit på sig utopiska visioner. Tänk om alla världens konflikter kunde lösas genom ett schackslag istället för ett verkligt! Somliga har velat få spelets upphovsmän till indiska buddhister som velat finna ett substitut till krig. Anledningen till spelets popularitet bär nog snarare sökas i dess motsats. I avskalad och stiliserad form visar planen en arketyp, en symbol för de mänskliga villkoren med dess olika funktioner, sammandrabbningar och öden. Inte är det förvånande att döden spelar just schack med sina offer.

Samtidigt är spelet något mer än bara pjäser, regler och drag. Det har sina utövare och sina sammanhang. Sinnesbilderna för de typiske schackspelarna är många; de ungerska farbröderna på badhuset med ett flytande bräde mellan sig, män med stora skägg och förryckta uppsyner eller nörden bortom all räddning. Något förenar dock alla dessa människor. Rent sociologiskt är det kanske motsatsen till det den amerikanske forskaren Robert D. Putnam syftar på med sin bok ”Bowling Alone”. Man kan helt enkelt inte spela schack ensam. Spelet är till sin natur socialt något som också gör att man måste interagera. Egentligen är det ovidkommande om spelet kräver två spelare eller som t.ex. bridgen fyra. Bara genom att ta sig tid att söka upp någon annan, organisera sig, gruppera sig har man tagit del av nått större. För radikalen är det ett första trevande steg mot en eventuell eskalering, för den konservative ett stilla men viktigt höjande av det sociala kapitalet. För den maniske individualisten ligger det givetvis något obehagligt över det. Över hela verksamheten vilar hela den tyngd som kan inneslutas i det träffande nyordet ”folkrörelsedoft”; lukten av insutten lokal, gamla böcker, burkar, svett och människor som gör saker tillsammans utan ekonomisk vinning. Om det är häftigt kan diskuteras, om det är roligt är högst personligt – men som byggare av civilsamhälle finns knappast något enklare. Man behöver inga stora planer, ingen dyr utrustning och inte ens duscha efteråt.

Där de flesta andra sporter, ja varför inte hela samhällsstrukturer, bejakar de höga hastigheterna, det spontana och det explicita är schacket precis som goda böcker, konst, musik, så mycket annat en uppmaning att vända sig inåt, till det långsamma, det introspektiva ja varför inte det rent mänskliga. I generation efter generation har det levt kvar och förts vidare; en klassiker av sällan skådat slag. En påminnelse om det som är nobelt och utvecklande i människolivet? Ett nöje bortom varje vinstmaximering eller revolution. Ett sätt att för en liten stund få vara härförare i en bättre värld. Kanske är just tiden vi ger vid ett schackbräde, en av många stunder, då vi bygger en lite bättre värld?

Låt oss spela schack!

Hugo Fiévet

Vad gör alla dessa akademiker hela dagarna?

> Även publicerad på Emils Tankar.

Att de svenska utbildningsfabrikerna producerar på tok för många ”akademiker” är helt klart en underdrift. De flesta av dessa saknar helt uppgifter när de kommer ut på det rullande bandet från någon av landets högskolor med studentmössan i ena handen och studieskulden i den andra. Ett skämt som ibland orskakar sura miner lyder:
- Vad säger man till en fil. kand. som firar tioårsjubileum?
- En BigMac och co., tack.

Det är onekligen ett kul skämt, men det är också en del av den bistra sanningen. Vad ska alla dessa filmvetare, högskolejournalister, statsvetare och kulturgeografer göra hela dagarna? Vad ska de arbeta med? Vem ska anställa dem? I några fall lyckas dessa sysslolösa akademiker tvinga till sig jobb. Vem är det som vill att det anställs genuspedagoger runtom i kommunerna? Jo, genuspedagogerna! Ingen vet egentligen vad man ska ha en genuspedagog till, men likväl anställs de av snart sagt varje kommun. Om de inte anställs så skriker de i högan sky. När de väl anställs, så betalas de för att ”synliggöra föråldrade strukturer”. Om de inte finner några sådana strukturer, så finns det inget behov av att behålla dem på lönelistan. Således finner dessa yrkesmänniskor de mest absurda könsmönster att bekämpa i kommunens verksamhet. Om pojkar talar för mycket i klassrummet så är det en struktur. Om pojkar är för duktiga på fotboll, så är det en struktur. Om flickor har rosa på sig, så måste det bekämpas. Om pojkar inte har klänning på sig så måste de börja med det. Och allt detta ska naturligtvis synliggöras och botas genom den universitetsutbildade genuspedagogens upplysta despoti. Som Dan Berglund sjunger: ”Den är säkrad snart, den eviga fred, när vi satt yxan i Satans svans”

Jag har alltså en teori. Anledningen till att alla dessa strukturer (t.ex. flickleksaker och pojkleksaker) tvunget måste ändras i den svenska skolan, är inte att det utgör något problem. Anledningen till att alla dessa problem plötsligt ”upptäcks” är för att alla dessa människor som utbildat sig till genuspedagoger annars skulle bli sysslolösa. Sysslolösa människor innebär problem, särskilt om de har skaffat sig en framskjuten ställning i opinionen. Att en genuspedagog eller genusforskare hittar strukturer som ”måste” förändras är ungefär lika intressant som att Estrella hittar goda anledningar till att vi ska äta mer chips. Om de inte hittar strukturerna så innebär det att deras år på universitetet har varit lögn, och att de inte kommer att få varken lön eller forskningsanslag. Det är således inte underligt att det sägs vara ett problem när pojkar inte bär klänning. För om det inte vore ett problem, så skulle genuspedagogen snällt få packa sin väska och söka ett riktigt arbete istället.

Samtidigt som dessa icke-problem bekämpas i Sverige, håller ett inbördeskrig på att bryta ut i Elfenbenskusten. Ryssland har höjt sina försvarsanslag med hela 60 procent. Kina testar stealth-flygplan. Kristna egyptier beskjuts med tårgas av myndigheterna efter att deras vänner slaktats av islamister. Minsta smärta i ditt lillfinger gör dig mera besvär och obehag än miljoner människors undergång och död.

Andreas Braw

T&F två år – en tillbakablick!

Under T&F:s första tid var uppmärksamheten tämligen stor, här intervjuas Jakob E:son Söderbaum på ett uppslag i tidningen Världen Idag.

TVÅÅRSJUBILÉET | Den 8 september 2008 startades Tradition & Fason och sajten lanserades med ett pressmeddelande den 24 september. Det var resultatet av ett omfattande förarbete, och som tidigare utlovats i samband med tvåårsjubiléet tycker vi att det kunde vara på sin plats att ge läsarna en liten inblick i hur vi blev till och hur vi idag blivit vad vi är.

När vi drog igång T&F hade Sverige inte på mycket länge haft en enda seriös konservativ publikation, med resultatet dels att fördomar om vad konservatism är dominerade den allmänna uppfattningen om konservatism, dels att konservativa där ute inte hade vare sig något sätt att komma till tals eller hämta kraft eller argument. Vi ville visa upp en allsidig ämnesbehandling utifrån ett perspektiv som i flera decennier saknats i den svenska samhällsdebattens rampljus och så gott vi kan utifrån våra ideella insatser fungera som ett nav för de idéer som spirar i den konservativa rörelse som nu under de senaste 10 åren börjat engagera både ungdomar som journalister i allt större omfattning.

Det hela började med Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum, som lite skämtsamt uttryckt båda två har en ovanlig faiblesse för att läsa och skriva. D.v.s. läsa idéburen litteratur och hålla sig uppdaterad på samhällsutvecklingen, samt att skriva om sina iakttagelser kring detta. Den grundläggande idén att skapa en konservativ nättidskrift hade funnits sedan länge, men gick igång på allvar först i samband med att Elfström och Söderbaum bestämde sig för att slå ihop sina gamla bloggar under en och samma beteckning. De hade vid den tiden bloggat i över tre års tid, hade god kännedom om varandras åsikter och sakkunskaper, och var helt överens om att de tillsammans skulle kunna åstadkomma någonting som var större än vad de var och en för sig kunde prestera.

Att locka läsare var det främsta målet, vilket förutsätter framför allt regelbundenhet och bredd i skrivandet. Genom att blogga ihop skulle bådadera kunna åstadkommas. Beslutet togs, namnet Tradition & Fason valdes efter mycket ingående diskussioner, inlägg som inte var relevanta för ett gemensamt arkiv raderades, och därefter började Elfström och Söderbaum söka skribenter som ytterligare kunde öka på bredden men som inte behövde blogga lika ofta som redaktörerna.

Bland T&F:s första uppsättning skribenter fanns Henrik L. Barvå (politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen), Carl Johan Ljungberg (Sveriges främste Edmund Burke-kännare), Rolf K. Nilsson (moderat riksdagsledamot och tjl chefredaktör på Gotlands Allehanda). Förutom att två professionella ledarskribenter således var med från början har därefter ytterligare två av skribenterna – Söderbaum och Daniel Bergström – vikarierat som ledarskribenter, på Barometern, Norrköpings Tidningar och Nya Wermlandstidningen. Idag är Bergström ordförande för Föreningen Heimdal.

Andra som är eller har varit skribenter på T&F är Staffan Andersson, Andreas Braw, Kalle Bäck, Hugo Fiévet, Karoline Goldberg, Peter Hermansson, David Högberg, Torbjörn Kvist, Pär Lagerqvist och Patrik Magnusson. Samtliga hörandes till Kristdemokraterna respektive Moderaterna. Flera av dem som varit våra T&F-skribenter har inte drivit några egna bloggar, och det känns på det viset extra roligt att ha kunnat tillhandahålla en plattform för duktiga skribenter som annars knappast hade synts till i debatten.

Genom att vara flera skribenter om att dela på samma blogg kunde vi både bibehålla publiceringstakt och lägga mer tid på att öka kvaliteten, och på det viset också behålla och utöka vår läsekrets – samtidigt som pressen på varje enskild skribent minskade. Det har hela tiden varit viktigt att ingen känner sig uppbunden av bloggandet, utan att det är ett rent utflöde av var och ens personliga intressen.

Idag är T&F Internets största öppna arkiv för konservativ idé- och opinionsbildning på svenska, med över 1000 artiklar inom allehanda områden som både är välkategoriserade och lätta att söka på genom hemsidans sökfunktion. Våren 2010 gav vi ut antologin Konservatism & kapitalism i PDF-format för gratis nedladdning på hemsidan, och fler småskrifter planeras. Drömmen är att kunna ge ut dessa i pappersform och kanske även utveckla T&F till en papperstidskrift – men för det behövs pengar, och det är väldigt svårt att hitta finansiärer för annat än liberal och socialistisk idé- och opinionsbildning i Sverige. Både tips och donationer skulle förstås mottas med stor tacksamhet! Enligt Bloggtoppen, vars statistik anses tillförlitlig, har vi i dagsläget ca 3000 läsare i veckan. Vår egen WordPress-statistik visar på något fler, men oavsett det exakta antalet så är vi mycket stolta över att ha en så pass stor läsekrets – och det visar också på den stora potentialen med T&F.

Under de två år som gått sedan starten har också ett antal bemärkta personer ute i media uttalat sig om T&F, vilket känns extra roligt för oss som skriver (se under fliken ”Sagt om T&F”). Än så länge är det uttalanden som dessa och de glada tillropen och kvalificerade synpunkterna i kommentarsfältet från Er, kära läsare, som vi lever på. Det räcker långt – men T&F skulle kunna bli mycket mer. Efter den inledande uppstartfasen och den utvecklingsfas som pågått fram tills nu är det dags att försöka ta T&F in i det tryckta formatet. Vi kommer i alla fall att jobba för det. Inte bara Ni läsare, utan hela Sverige förtjänar en seriös konservativ publikation i tryckt format.

Redaktionen

Alliansens flathet kan bli dess fall

Reformtakten under den nya regeringen Reinfeldts första 100 dagar vid makten är så pass mycket lägre än under den första regeringen Reinfeldts (2006-2010) första hundra dagar, att SvD (15/1) talar om det hela som att regeringspolitiken ”går på tomgång”. Det är naturligtvis mycket oroväckande. Borgerlig politik är inte enbart – och ska inte heller jämställas med – ordning och reda i statsfinanserna. Detta är också någonting som efter valet börjat debatteras i rätt stor omfattning, SvD:s insatser härvidlag har varit lika stora som lovvärda.

Jag instämmer fullständigt i det stora behovet av en förnyad, fördjupad och breddad borgerlig idédebatt. Det är huvudskälet till att jag engagerade mig i det politiska livet för 12 år sedan, och till den lika starka som oupphörliga drivkraften i mitt politiska engagemang alltsedan dess. Att få se den svenska borgerligheten både väljas in i regeringsställning och dessutom väljas om från år 2006 och framåt är givetvis en stor fröjd. Men när vi nu är inne på Alliansens andra mandatperiod är det verkligen på tiden att vi får se lite tydligt borgerlig politik. Gärna presenterad i en retorisk skrud som klingar väl av klassiska borgerliga idéer som frihet, civilsamhälle och ett blommande näringsliv.

Hoppet om en borgerlig regeringspolitik

Men regeringen Reinfeldt II kör vidare i gamla spår, som går tillbaka långt innan regeringen Reinfeldt I. Skillnaden mellan socialdemokraternas politik och den som Alliansregeringen genomför är att Reinfeldt & C:o gör det bättre. Därmed bryter han förvisso framgångsrikt fördomarna om Moderaterna som ”samma gamla högern som alltid” och sänker tröskeln för gamla inbitna sossar att rösta på Nya Moderaterna i regeringsställning. Det är väl inget fel i sig – så länge som hoppet om en borgerlig politik i ordets egentliga bemärkelse fortfarande lever. Tyvärr är det till allra största delen än så länge bara ett hopp, såväl för oss konservativa som för liberalerna – ett hopp som alltjämt börjar likna ett oroligt frågetecken. Det är verkligen inte tillräckligt ens att skattetrycket idag har sänkts till rätt nära vad Reinfeldts företrädare på Moderaternas partiledarpost Bo Lundgren ville, när skattetrycket alltjämt är högre än det var under förr-förre socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson (1986-1991).

Så tummen upp för kritiken mot den alltför låga reformtakten hos Alliansregeringen! Den borde verkligen skruvas upp. Det socialdemokratiska betongvälde som vårt sargade samhälle har utvecklats till sedan socialdemokratin först kom till makten 1921 måste brytas ner, inte förvaltas av en till oigenkännlighet utslätad svensk borgerlighet som är nöjda bara de får regera. Borgerliga väljare vill ha borgerlig politik, och det är definitivt fler borgerliga väljare som stödjer Alliansen än de s.k. ”swing-voters” som ser utslätad mittenpolitik som viktigare än partibeteckningarna bakom regeringsbildningen. En urgammal statsmannasanning är att man aldrig kan bygga stabilitet på illojalitet. Detta är minst lika viktigt som det ena av två huvudperspektiv som SvD lyfter fram i sitt uppslag den 15/1 – att reformvänliga regeringar oftare blir omvalda.

SvD:s andra huvudperspektiv är att den låga reformtakten både går ut över de borgerliga småpartiernas (idag alla center-högerpartier förutom Nya Moderaterna) behov att synas med sina politiska profilfrågor och skapar en intern frustration som knappast är gynnsam för Allianssamarbetet som sådant. Det finns således risk för att Alliansen drabbas av en självpåtagen kris i den inbitna sosse-light-politikens kölvatten.

Den viktiga kritiken från höger

Med dessa vidgade perspektiv på det problem som SvD adresserar på ett helt uppslag den 15/1, är det faktiskt väldigt anmärkningsvärt att en stående politisk analytiker – Göran Eriksson – på detta dagstidningarnas liberalkonservativa flaggskepp samtidigt kan publicera formuleringen ”Då [under Alliansens första mandatperiod] betalades mycket stora skattesänkningar med nedskärningar i a-kassan och sjukförsäkringen, och allt motiverades med att det skulle skapa nya jobb.” (Inlägget på s. 9 i pappersupplagan finns inte på nätet.) Såvitt jag för min del har förstått det har Alliansen genomfört dessa förändringar i a-kassa och sjukförsäkring i uttalat syfte att det ska löna sig att arbeta framför att gå arbetslös eller sjukskriva sig. Detta är viktigt, och framför allt är det bra politik – så långt.

Sedan kan och bör man givetvis kritisera Alliansens politik i dessa hänseenden t.ex. utifrån att nyutexaminerade akademiker som i flera år har tvingats leva under existensminimum på lånade pengar inte får någon arbetslöshetsersättning medan de söker jobb. Och att Försäkringskassans tjänstemän har rätt att sätta sig över läkares yrkeskunniga bedömningar ifråga om förutsättningarna att gå tillbaka till arbete för dem som blivit sjukskrivna för utbrändhet. För så förhåller det sig med Alliansens politik, det är i allra högsta grad klandervärt och lätt att kritisera också från höger. Åtminstone på konservativ grund.

Rätt ska vara rätt, och fel ska alltid vara fel. Socialdemokratisk politik borde alltid vara fel ur borgerlig synvinkel, och att Alliansens reformtempo bort från det socialdemokratiska betongväldet är alltför lågt är absolut ingen nyhet såhär en bit in på andra mandatperioden. Om det ska till att folkpartiledaren tillika vice statsminister Jan Björklund blir statsminister innan vi får se en borgerlig politik värdig namnet – må då så ske i valet 2014. Björklund kan idag betraktas som Alliansens borgerliga samvete, med sina långa rader av klingande konservativa förslag och synpunkter riktade både mot den egentliga socialdemokratin och mot Alliansregeringens huvudlinje.

Lyssna på Björklund medan tid är

Jan Björklund (FP) borde lyftas fram mycket mer inom Allianssamarbetet, anser artikelförfattaren.

Om det idag är djupt problematiskt att Alliansen håller på att tappa inte bara den borgerliga politiken utan helt och hållet sin politiska idégrund, så är det likväl ingenting mot hur det kommer att bli den dag den ultrasocialliberala Birgitta Olsson, idag EU-minister, tar över efter Björklund som FP:s partiledare. För det förväntas hon tyvärr göra enligt både interna och externa bedömare. Därför står en mycket stor del av hoppet på en borgerlig framtid för Sverige till Jan Björklund. Och fler – både borgerliga väljare och i synnerhet nyckelpersoner inom Alliansen – borde ansluta sig till hans politiska linje medan det ännu är en linje som går att sluta upp bakom inom ramen för ett svenskt regeringssamarbete.

Den dag som denna möjlighet försvinner från Allianssamarbetet finns det en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.

Jakob E:son Söderbaum

Rovdjuren är knappast stockholmarnas problem

Nu är vargjakten igång igen, för andra året i rad (här, här, här, här, här, här).  Och det låter precis som det gjorde förra året. Tänk, ju längre ifrån Sveriges natur man lever, desto mer verkar man tro sig veta om den. Storstadsliberalerna verkar vara de som har tagit på sig ledartröjan i racet om vem som kan vara mest mån om naturen. Med självbelåtna miner påpekar de hur exceptionellt viktigt det är med vindkraft, drivmedelsskatter, kilometerskatter, gödselskatter, och så med varg naturligtvis. Vargen, som onekligen plågar både bönder och samer och jägare, betraktas med sentimentalt fuktiga ögon. Ja, av människor som aldrig har sett den.

Nu ska jag inte säga att jag i det avseendet är särskilt mycket bättre själv. Jag har aldrig sett en varg, jag har tillbringat hela mitt liv i fel landsända. Det är dock inget jag sörjer över. De av mina vänner och bekanta som stiftat bekantskap med djuret, hade nog i de flesta fallen helst sluppit. Tamdjur blir rivna, det går knappt att jaga med hund längre, och viltet i skogen löper amok där vargen gått fram. Det är fullt förståeligt att människor som försörjer sig på djurskötsel eller ser jakten som den stora höjdpunkten på året, blir irriterade när ett rovdjur förstör allting för dem.

”Jamen jägare och bönder”, tänker vi storstadsbor. ”Såna kan vi ju inte lyssna på.” Men det kan vi visst, förstå ni. Det är inte orimligt att de som får samla ihop kadavren av sina djur efter vargens framfart, också får vara med och bestämma vad som ska hända med vargen. Vad som däremot är tveksamt, är vad stockholmare, skåningar och östgötar har med vargen att göra. Vargen är ingen hotad art globalt. Vargen utgör knappast någon nödvändig del av den svenska faunan längre. Och vargen påverkar inte en stockholmare mer än vad en kamelspindel i Irak gör.

Rovdjurspolitiken idag präglas av dåligt samvete. Människor bosatta i städer som grämer sig över att ha förlorat kontakten med naturen (eller aldrig haft någon kontakt med densamma), som är rädda för djur men blir djurvänner så fort de tittar på National Geographic, som klagar på att människor kör för mycket bil men själva aldrig bott utanför tunnelbanenätet, som vill ”värna om naturen” men som är rädda för bladlöss. Det är de som vill bestämma vargens framtid. Jag ser hellre att de låter bli.

Andreas Braw

Beowulf och Sveriges äldsta historia

HISTORIA | Slottet Tre Kronors brand 1697 i kombination med weibullianismen inom historieforskningen har tillsammans berövat Sverige ca 1000 år av sin historia. I och med detta är det inte särskilt mycket innan Gustav Vasas dagar (1500-talet) som vi kan veta med säkerhet, fastän exempelvis kungshögarna i Gamla Uppsala minner om fornstora dagar i Sverige och Norden långt innan dess – och överhuvudtaget långt innan Sverige hade enats. De spår som finns kvar av denna historia är torftiga, glesa och betraktas till största delen som myter. Den politiskt drivna historieförnekelsen har också medfört att de flesta svenskar idag verkligen tror att det inte finns någonting att säga om ”fornstora dagar”. Men det gör det. Och jag tänkte i ett par artiklar bidra till att öka intresset kring dessa delar av Sveriges historia, särskilt de allra äldsta som det nästan är politiskt inkorrekt bara att uppmärksamma.

Jag börjar med: Beowulf. För tre år sedan kom en datoranimerad filmatisering som faktiskt är riktigt sevärd (den har också ett fantastiskt bra soundtrack, lyssna här på ledmotivet). Denna binder på ett sinnrikt sätt ihop de osammanhängande beståndsdelar som finns bevarade av Beowulf-kvädet, ett forntida hjälteepos som nedtecknades i England på 1000-talet men som majoritetsuppfattningen inom forskningen anser vara betydligt äldre än så. Det skildrar också relativt detaljerat händelser som ägde rum omkring 500-talet. Precis som någon av filmmakarna säger i en ”bakom kulisserna”-intervju består Beowulf-kvädets stora värde inte så mycket i dess litterära kvalitet (som dock för litteraturvetare på akademisk nivå har flera imponerande sidor), som i att det faktiskt tilläts att föras vidare också i den nya kristna eran. Även om kvädet i samband med att det nedtecknades under medeltiden uppenbarligen blev censurerat av kyrkan.

Englands eller Sveriges nationalepos?

Beowulf-kvädet betraktas som Englands nationalepos. Men i själva verket borde det betraktas som Sveriges ursaga. Beowulf var av sveaätt på fädernet och av götaätt (eller möjligen gutaätt, d.v.s. från Gotland enligt en minoritet forskare) på mödernet. Man vet inte om Beowulf är en historisk person, men de detaljer som i kvädet framgår om Sverige anses internationellt vara korrekta liksom det är belagt att det på 500-talet verkligen byggdes ett kungligt herresäte på den plats som kvädets kung Hrothgar byggde sitt hemsökta herresäte.

Ecgtheow som i kvädet anges som Beowulfs far betraktas som en historisk person och härleds i kvädet korrekt till en gren av den sveonska Ynglingaätten. Ynglingaättens stormän är de som ligger begravda i kungshögarna i Gamla Uppsala. Ecgtheow hade tidigare dödat Heatholaf som var av östgötsk kungaätt och därvid tvingats i landsflykt till Gotland. Danmarks kung Hrothgar hjälpte honom att betala den höga gälden att åter få fri lejd. Sonen Beowulf gjorde sig känd för sina många hjältedåd, gifte sig med den gotländske kungens dotter och kom så småningom för att undsätta kung Hrothgar med att döda ett stort odjur som hemsökte kung Hrothgars herresäte och höll på att ta kål på alla hans män – och detta är en av kvädets huvudepisoder. Beowulf beslutar sig för att kämpa naken mot det farliga odjuret som kallas Grendel, eftersom han fått veta att detta inte har några vapen – och efter en hård kamp segrar hjälten.

Det sammanhang som Beowulfs hjältedåd utspelar sig i skildrar striderna mellan svear och götar (båda folkslagen nämns också vid namn) i början av den verkliga historiska utveckling som ledde till att Svealand, Östergötland och Västergötland slogs samman till ett rike med Gotland som provins. Detta ägde rum någon gång under åren 500-1000. Beowulf-kvädet utspelar sig på 500-talet, och vi vet att när Olof Skötkonung år 1007 befäste ordningen att en enda kung styr över Sverige hade Sverige under lång tid styrts av en enda kung, ömsom sveon och ömsom göte.

Historiska kopplingar och spår

Kungshögarna i Gamla Uppsala.

Svearnas land liksom flera svenska kungar nämns i Beowulf-kvädet, t.ex. Ottar (Vendelkråka), Ale och Adils. Adils är begraven i en av kungshögarna i Gamla Uppsala. Denna hög öppnades 1874 och bekräftade att en man som med största sannolikhet var kung låg där, och de fakta man fick ut av utgrävningen ansågs internationellt ge stöd åt dessa delar av Beowulf-kvädet. I likhet med Adils begravs enligt kvädet även Beowulf i en storhög, fast i Götaland där han halvvägs genom kvädet har blivit kung.

Del av runsten från Garda, 500-tal med till synes naken man som slåss med odjur.

Ett annat historiskt spår vi har är en runsten i Garda på Gotland från 500-talet. Denna visar en till synes naken man som slåss mot ett odjur. Visserligen är Grendel i Beowulf-kvädet ett troll, men detta är forskarna överens om är en kristen omtolkning. Det är tydligt att kyrkan har gjort om denna del av berättelsen till att handla om en hjälte som strider med den kristne guden på sin sida, och troll var kyrkans sätt att porträttera okristna under medeltiden. Senare i eposet strider Beowulf också mot en drake. Av vilket skäl det än kan ha varit medgav alltså kyrkan tron på drakar, vilket under medeltiden ytterligare kom till uttryck genom att drakar blev en del av den europeiska heraldiken (t.ex. på adelsmäns vapensköldar).

Borde bli mer känt i Sverige

Karta över geografisk hemvist för de folkslag som omtalas i Beowulf-kvädet.

Engelsmännen anser att Beowulf-kvädet behandlar folkslag som har haft en enastående inverkan på Englands historia, och det är därför känt över hela den engelskspråkiga världen. Säkerligen med rätta. Men Beowulf-kvädet ÄR Sveriges nationalepos, hur mycket engelsmännen än vill att det ska vara deras. Ett äventyrsepos om stora hjältedåd med svear och götar i huvudrollen som skildrar politiska händelser som vi vet har ägt rum 1000 år innan Gustav Vasa, och som var en levande legend i hela 500 år innan det kunde nedtecknas i den ”kristnade” version som vi idag känner till från 1000-talet. Detta sällsynt omfattande äventyrsepos var alltså så omhuldat att det levde kvar fortfarande 500 år senare hos ett helt ANNAT folk – anglosaxarna – och det var t.o.m. så omhuldat när kristendomen nådde Nordeuropa omkring 1000-talet att kyrkan lät det nedtecknas och förevigas. Låt det nu även bli allmänt känt i Sverige!

Att Beowulf-kvädet inte alls är vidare känt i vårt land, när de händelser det beskriver så uppenbart rör vår egen allra äldsta historia, kan bero på rätt många saker där den socialdemokratiska historieförnekelsen bara är en del. Det var t.ex. inte förrän 1815 som det blev allmänt känt i England, efter att ha översatts från det gamla manuskript som 1753 också hade blivit skadat av en eldsvåda. Huruvida det kan ha funnits en ”svensk version” kan vi inte veta, eftersom i stort sett allt historiskt källmaterial gick upp i lågor när slottet Tre kronor brann. Men den sortens gamla texter hade i alla fall arkiverats där. Det är en kittlande tanke att det i slottet Tre kronor rentutav kan ha funnits en ocensurerad version, som den text man nedtecknade i England på 1000-talet speglar – men i detta är vi inne på vad man kan kalla för ren spekulation. På samma sätt får vi nog aldrig heller veta vad som en gång i tiden låg bakom berättelsen om hjälten Beowulf.

Men vad Beowulf än var för gestalt – om just han faktiskt har existerat – och vad han än gjorde, så är detta ofrånkomligen en superhjälteberättelse i forntidens Norden. En berättelse som inte bara var en tillfällig fluga – utan som hade en sådan kraft att den levde i 500 år till att kunna bli nedtecknad av ett annat folk en bra bit från där händelserna utspelat sig. För att ge detta något slags perspektiv kan man jämföra med legenden om Gustav Vasas skidflykt undan danskarna, som ju vid det här laget är en 500-år gammal svensk legend som än idag hålls vid liv. Vasa-legenden hade otvivelaktigt en klar politisk funktion, nämligen att göra landsfadern till hjälte och spä på ett för sin tid politiskt nödvändigt förakt mot danskarna i syfte att legitimera den nye kungen.

Eventuella forntida politiska implikationer

Ållebergskragen, guldsmide från Västra Götaland, 500-tal.

Även Beowulf-kvädet är historien om en hjälte som blir kung – i Götaland. Och det är inte utan att man anar någon form av politiska undertoner ifråga om relationerna mellan svear, götar och gutar å ena sidan, och i relationen mellan dessa och danerna å den andra. Väl att märka behövdes alltså – enligt Beowulf-kvädet – en superhjälte som var sveon på fädernet och göte på mödernet för att rädda den danske kungen undan undergång. Om inte kvädet rakt av speglar verkliga politiska händelser och relationer, var då kanske detta ett sätt för en utomstående berättare att vilja smickra svear och götar? Eller var det ett sätt att iscensätta hur bra det vore om svearna och götarna gick samman? Eller var det en provokation från ett alltmera kaxigt sveonskt-götiskt samarbete mot danerna?

Vi vet i alla fall att följande är säkert ifråga om dessa spörsmål: det fanns tillräckligt tunga bakomliggande skäl för legenden att den levde vidare som muntlig tradition i 500 år, och därefter förevigades i textform – om än motvilligt från kyrkans sida. Och det enande mellan Svealand, Götaland och Gotland som verkar påbörjas i Beowulf-kvädet ägde verkligen rum historiskt under perioden mellan legendens uppkomst och det att den slutligen nedtecknades på 1000-talet. Det är definitivt ingen tillfällighet att fingervisningar om allt det som lade grunden för medeltidens Sverige finns med i Beowulf-kvädet från 500-talet. Tillsammans med beskrivningar av verkliga händelser och personer i Sveriges äldsta historia som även var kända för den isländske historikern Snorre Sturlasson, vars verk anses till största delen tillförlitligt som historiskt källmaterial.

Fundera på detta, och har du inte sett 2007 års datoranimerade filmatisering med bl.a. Anthony Hopkins och Angelina Jolie så tycker jag Du ska göra det! Vill Du sedan veta mer föreslår jag dels den information som finns om Beowulf på engelska respektive svenska Wikipedia. Dels en dokumentär som finns på Youtube om hur engelsmännen betraktar händelserna i Beowulf-kvädet som början på den anglosaxiska civilisationen – vilket säkerligen är korrekt, men likväl ganska uppenbart mera långsökt än Beowulf-kvädet som urberättelsen om Sveriges grundläggande som nation. Dokumentären följer historien vidare in på normanderna och deras ockupation av England på 1000-talet. Det tänkte även jag göra i nästa del av denna artikelserie, fast ur ett helt annat perspektiv – ett nordiskt och svenskt perspektiv.

Dokumentären på Youtube: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8.

Jakob E:son Söderbaum