Nu är vargjakten igång igen, för andra året i rad (här, här, här, här, här, här). Och det låter precis som det gjorde förra året. Tänk, ju längre ifrån Sveriges natur man lever, desto mer verkar man tro sig veta om den. Storstadsliberalerna verkar vara de som har tagit på sig ledartröjan i racet om vem som kan vara mest mån om naturen. Med självbelåtna miner påpekar de hur exceptionellt viktigt det är med vindkraft, drivmedelsskatter, kilometerskatter, gödselskatter, och så med varg naturligtvis. Vargen, som onekligen plågar både bönder och samer och jägare, betraktas med sentimentalt fuktiga ögon. Ja, av människor som aldrig har sett den.
Nu ska jag inte säga att jag i det avseendet är särskilt mycket bättre själv. Jag har aldrig sett en varg, jag har tillbringat hela mitt liv i fel landsända. Det är dock inget jag sörjer över. De av mina vänner och bekanta som stiftat bekantskap med djuret, hade nog i de flesta fallen helst sluppit. Tamdjur blir rivna, det går knappt att jaga med hund längre, och viltet i skogen löper amok där vargen gått fram. Det är fullt förståeligt att människor som försörjer sig på djurskötsel eller ser jakten som den stora höjdpunkten på året, blir irriterade när ett rovdjur förstör allting för dem.
“Jamen jägare och bönder”, tänker vi storstadsbor. “Såna kan vi ju inte lyssna på.” Men det kan vi visst, förstå ni. Det är inte orimligt att de som får samla ihop kadavren av sina djur efter vargens framfart, också får vara med och bestämma vad som ska hända med vargen. Vad som däremot är tveksamt, är vad stockholmare, skåningar och östgötar har med vargen att göra. Vargen är ingen hotad art globalt. Vargen utgör knappast någon nödvändig del av den svenska faunan längre. Och vargen påverkar inte en stockholmare mer än vad en kamelspindel i Irak gör.
Rovdjurspolitiken idag präglas av dåligt samvete. Människor bosatta i städer som grämer sig över att ha förlorat kontakten med naturen (eller aldrig haft någon kontakt med densamma), som är rädda för djur men blir djurvänner så fort de tittar på National Geographic, som klagar på att människor kör för mycket bil men själva aldrig bott utanför tunnelbanenätet, som vill “värna om naturen” men som är rädda för bladlöss. Det är de som vill bestämma vargens framtid. Jag ser hellre att de låter bli.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Visst, men om inte Sverige med sin vildmark kan ha en livskraftig, ej inavlad vargstam så kan vi lägga ned att försöka rädda tigern eller snöleoparden osv.
Intressant förakt för landsbygdens folk,Svejne.. Det här är inte Amerika med inavlade klantomtar från texas,utan Sverige.
Mvh
Klarar vi verkligen inte av att ha vargar i Sverige? Vad är vissa så rädda för? Att dom inte ska få gratis kött fast jägare skjuter mellan 90000-100000 älgar om året?!
Rädd om sina hundar? Ha dom kopplade och släpp inte ut dom i vargrevir!
Bara storstadsfolk som vill ha varg kvar? NEJ! Jag bodde i en liten liten by mitt i skogen mellan 2004-2009 och var mycket ute i skogarna med mina hundar, kände mig aldrig hotad av varg.
Känner folk både i Dalarna och andra vargtäta områden som VILL HA KVAR VARGEN!
Så det där löjliga snacket om att Stockholmare inte har nåt att säga till om… ja vad ska man säga om det?
Vargen tillhör vår fauna och klarar du inte att leva med rovdjur runt dig så flytta till storstaden istället.
Pia E: Eftersom vargen inte utgör något hot och rentav är omtyckt i vargland, så kan alltså beslutet tas regionalt. Idag präglas rovdjurspolitiken av att människor som inte har problem med vargen bestämmer att de som har problem med den inte ska få göra någonting åt det.
Vargen är såklart en känslig punkt för dem som med stor sentimentalitet åbäkar sig om “vargslakt” och gnäller på “jägarlobbyn”. Människor som inte bor i de berörda länen borde vara tacksamma och låta de berörda ta besluten själva.
Människor som inte klarar av att bo nära rovdjur bör flytta, menar du. Det innebär i praktiken att de glesbefolkade områden där vargen härjar blir än mer avfolkade och att näringar, till exempel fäbodsbruk och fårskötsel får mycket svårt att överleva. Men ändamålet helgar kanske medlen…
Vargproblematiken är ett utmärkt exempel på hur det blir när politikerna får för sig att tvärvända och sedan är förvånade att vanligt folk inte hänger med. Fram till 1967 var det skottpengar på varg, 1968 blev vargen fridlyst. Det är faktiskt inte rimligt att politiken ska tillåtas tvärvända på det sättet (inom något område).
@Pia E
Det är väldigt svårt, faktiskt omöjligt, att hålla hundar kopplade om man jagar med drivande hund.
Patetiskt. Så vi som valt att inte ha en sysselsättning som kräver systematiska rensningar av utrotningshotade djur får alltså inte ha en åsikt i frågan? Och angående ditt amatörpsykologiserande: vad i hela världen vet du om mina, och andra vargjaktmotståndares motiv?
För övrigt finns det numera vargflockar inom en dagsmarsch från Stockholm.
@Hans Rosenberg
“För övrigt finns det numera vargflockar inom en dagsmarsch från Stockholm.”
Så är det och då noterar vi särskilt att dessa vargar konsekvent avlivas medelst skyddsjakt så snart de vågar sig lite närmare storstaden.
@Populisten
Vänligen läs på:
http://projektwebbar.ab.lst.se/templates/InformationPage____15716.asp
Jag måste säga att jag blir ständigt lika förundrad över hur starka känslor denna fråga konstant tycks väcka. Bara på ett fåtal kommentarer har vi redan hunnit samla på oss invektiv som “Förbannat löjligt”, “inavlade bondekompisar”, “Löjliga snacket” och “patetiskt”.
Hur vore det att diskutera sakfrågan på ett sakligt och repsektfullt sätt?
Jag kan ha förståelse för att folk på landsbygden som på goda grunder känner sig ständigt överkörda av stadsborna, och vars utkomst allvarligt hotas av vargen, känner sig trängda och biter ifrån, men var allt detta hat och förakt mot landsbygdsborna kommer ifrån har jag lite svårare att se.
Jag har inget emot vargen (så landsbygdsbo jag är) och tycker nog att det kan finnas skäl att bevara den svenska vargstammen, men jag har all förståelse för artikelförfattarens invändningar mot att rovdjurspolitiken skall dikteras av de som inte personligen berörs av den.
Vill man bevara vargen så får man nog göra sig lite mera besvär att faktiskt sätta sig in i situationen för de som närmast berörs av dess existens och försöka sig på en lite mera respektfull hållning än att kalla dem inavlade bönder.
Vill man bevara vargen så får man nog vara beredd att plocka upp notan för kalaset också. Det är inte rimligt att ett fåtal personer skall åsamkas stora kostnader till följd av ett beslut man motsätter sig, medan det inte kostar något för de som genomdrivit det.
Vill man bevara vargen får man nog se till att sockra budet till landsbygden så ordentligt att de allra flesta som bor där faktiskt ser sig som vinnare på förslaget.
Även om vargen i sig av hävd väckt starka känslor så tror jag att vargdebattens hetta idag snarare kommer sig av att den blivit en symbol för en konflikt mellan storstad och landsbygd, där landsbygdens folk känner sig överkörda, där man upplever att beslut efter beslut fattas av den överväldigande majoritet politiker som är storstadsbor, utan hänsyn till att livet utanför tullarna ter sig lite annorlunda än innanför.
De uttryck för ringaktning och inte bara oförmåga utan ovilja att försöka sätta sig in i dessa villkor som kommit till uttryck från vargens försvarare i denna tråd bådar tyvärr inte gott för hoppet att överbrygga denna klyfta. Detta gynnar knappast vargen heller. De överkördas lösning blir väl som vanligt Skjut-tig-gräv.
@essenonvideri
Min ton hade kanske varit mer försonlig om Braw inte talat om oss vargjaktmotståndare som “storstadsliberaler” med “självbelåtna miner” eller “sentimentalt fuktiga ögon”. Uttrycken för ringaktning saknas inte på någon sida i debatten.
Jag bor i Täby; varg har siktats i de marker där jag vandrar om sommaren och skidar om vintern. Till skillnad från dig och Braw ser jag inte detta som en motsättning mellan stad och landsbygd, och därför betackar jag mig från resonemang som fråntar mig rätten till en åsikt på basis av befolkningstätheten i min hemkommun.
Och för att återvända till frågan om respekt och ringaktning: det förtäckta hot om olagligheter som du framför i ditt sista stycke är ett bra exempel på varför fördomar gentemot “landsorten” frodas; du visar själv att åtminstone somliga av dem inte är ogrundade.
Hans Rosenberg:
Naturligtvis har du rätt i att heta känslor svallar på båda sidor, och det är naturligtvis lika improduktivt från båda håll. Däremot har jag lättare att förstå att bönder och jägare tappar humöret än att vargjaktsmotståndarna gör det, inte för att jag anser att de förstnämnda har mer rätt (läser du mitt inlägg noga kanske du noterar att jag i sakfrågan tar ställning FÖR en svensk vargstam), men för att dessa på ett mera personligt plan drabbas i frågan.
På samma sätt skulle jag finna förståelse för om stockholmarna skulle bli upprörda om resten av den svenska befolkningen gick samman och drev genom beslut om att turtätheten på alla svenska tunnelbanor skulle halveras, eller att fastigheter med taxeringsvärde på över 1 milj skulle straffbeskattas.
Rätt till en åsikt har man alltid. Däremot inte alltid rätt att få sin vilja genom. I ett samhälle måste man försöka finna vägar att hantera åsiktsskillnader. Min utgångspunkt är att alla beslut skall fattas så nära de som berörs som möjligt, helst av individer eller familjer. Därför stödjer jag Braws tanke att lokala beslutande organ skall få mer att säga till om i denna fråga, även om vi inte har samma uppfattning i sakfrågan.
En annan av mina käpphästar är att när man måste fatta ett gemensamt beslut där oundvikligen vissa enskilda kommer i kläm skall detta beslut så långt möjligt utformas så att de som kommer i kläm kompenseras rejält. Det kan handla om att en fastighet måste exproprieras för ett järnvägsbygge, eller som här när ett allmänt intresse av att bevara viss fauna drabbar vissa enskilda personer hårt.
Till sist ett litet förtydligande. Jag stödjer på intet sätt olaglig jakt, och min kommentar härvidlag skall inte tolkas som ett förtäckt hot, utan som ett sakligt konstaterande att detta dessvärre är vad som kommer att inträffa om landsbygdsbefolkningen återigen blir överkörda. Vad jag menar är att man kanske hamnar i en valsituation där man måste ta ställning till om det är viktigare att skydda vargen eller att sätta bondtölparna på plats. Jag tror inte att man kan få båda. Jag beklagar om jag uttryckte mig klumpigt här.
Får jag fråga om du på allvar menar att det inte råder någon motsättning mellan stad och land i Sverige? Det är fullt möjligt att det ser ut så från Täbys horisont, men jag kan avslöja att det allmänna uppfattningen i mina hemtrakter är en annan. Folk här på den västerbottniska landsbygden känner sig (mer eller mindre befogat från fall till fall) oerhört överkörda av Stockholm i fråga efter fråga. De upplever att de som beslutar inte begriper sig på eller tar hänsyn till de mycket annorlunda villkor som rådär här jämfört med i Stockholm, och jag som också har bott i Stockholm kan intyga att det är annorlunda.
Om jag fick gissa tror jag att det är fler i mina hemtrakter som är mot vargar för att deras existens är något som upplevs påtvingat från Stockholm, än för att de hatar vargarna i sig. Skulle beslutet tas lokalt, och kombineras med ett juste system för ersättning till rovdjursdrabbade, tror jag att de fleta län/regioner i Sverige skulle vilja bevara vargen.
Hans:
Problemet med ditt resonemang om vargar i täby är förmodligen följande:
Du har inga hundar
Du har inga kossor
Du har heller inga kor.
Ditt värsta problem med vargen är att den kanske släpar sitt byte i ditt skidspår och förstör ditt skidspår. Det kan man stå ut med.
Men att bli av med kor och får för ansenliga summor.
Att bli av med sin jaktkamrat och vän (hunden).
Det kan du inte jämföra med ditt skidåkande
Och till sist. Vargen är inte utrotningshotad.
@ essenonvideri
Ditt inlägg förvånar mig av två skäl: dels är, såvitt jag vet, Västerbotten inte särskilt hemsökt av vargar; dels har vi i Sverige ett valsystem som faktiskt gynnar glesbefolkade områden på bekostnad av de tätbyggda områdena. Utan att känna till detaljerna vågar jag påstå att glesbygden är tämligen väl representerad i Sveriges riksdag.
Bilden av ett Stockholm som styr och ställer över landsbygden har jag därför svårt att förlika mig med. Jag ställer mig också frågande till det närmast federala system som du och Braw tycks förespråka – ska man då också låta storstadsborna bestämma om glesbygdsstödet?
Däremot är det möjligt att frågan om ersättning till rovdjursdrabbade bör ses över, och jag ifrågasätter inte att skyddsjakt ibland kan behövas. Det är licensjakten jag vänder mig mot.
För att förtydliga mitt tidigare inlägg, så anser jag inte att vargfrågan är en stad- mot landsbygdsfråga – eftersom vargens utbredning inte ser ut på det sättet. Däremot förstår jag att vargmotståndarna gärna vill få det att se ut på det sättet.
@mikael
Du har helt rätt i dina första påståenden: som jag skrev i mitt första inlägg har jag valt en sysselsättning som inte kräver återkommande systematisk jakt på vargjakt. I ursprungsinlägget talades om att “storstadsbor” själva är så avlägsna problemet, och denna bild ville jag nyansera. Om gränsen för vilka som bör delta i debatten nu ska snävas in till att endast omfatta dem med dylik försörjning blir den tämligen poänglös.
Och slutligen: vargen är rödlistad och har statusen “starkt hotad”. http://www.artdata.slu.se/vargen-rodlistan.asp
Under 1800-talet och början av 1900-talet ökade Sveriges befolkning från ca 2 miljoner till att vi nu snart är 9 miljoner. Senare delen av 1800-talet togs skogarna i besittning för att klara försörjningen. Det behövdes inte så många bonddrängar som tillgången var. Lösningen blev att de drog ut i skogen och bröt torp. Detta finns väl beskrivet i bl. a. boken “Från torparkultur till miljardindustri”. Vid tiden för andra värlskriget levde ca en tredjedel av Sveriges befolkning som torpare och småbrukare. Då var det en nödvändighet att ha fritt från rovdjur eftersom skogens bete utnyttjades för att kunna hålla husdjur.
Under 60- och 70-talen rationaliserades jord o skogsbruk och köttproduktionen för “torparna” flyttades från tamboskap till viltkött. Så är förhållandena på landsbygden fortfarande idag.
År 2009 producerade skogens vilt >15 miljoner kg kött. Motsvarar 12% jämfört med Svensk nötköttsproduktion och är 3 ggr mer är fårköttsproduktionen och 10 ggr mer än renköttsproduktionen. När vi når upp till en vargstam på ca 1000 djur har vi i stort sett gjort oss av med utbytet från den EXTENSIVA DJURHÅLLNINGEN som skogens vilt utgöt idag.
Utöver detta försvinner det mesta av frigående nötboskap. Totalt torde detta leda till att vi tvingas importera ca 30 miljoner kg kött ytterligare. Med en ökande värlsbefolkning och en kontrakterande värld är detta knappast en förnuftig väg att gå.
Ersätta ekologiskt närproducerat kött med importerat kött uppfött med soja från Brasliens skövlade djungler. Betänk också de transportförluster som uppstår.
Hans Rosenberg: “dels är, såvitt jag vet, Västerbotten inte särskilt hemsökt av vargar”
Detta är helt korrekt, men om du nu skall vara konsekvent borde inte detta faktum diskvalificera mig från att tycka i frågan
“Utan att känna till detaljerna vågar jag påstå att glesbygden är tämligen väl representerad i Sveriges riksdag.”
Både ja, och nej. Glesbygdslänen är väl företrädda i Riksdagen, men tendensen finns att västerbottningar företräds av umebor, norrbottningar av lulebor, värmlänningar av karlstadsbor, o.s.v. som dessutom under sitt uppdrag med tiden blir mer och mer stockholmsbor.
Dessutom hör det ju till sakens natur att att glesbygdsbefolkningen är just gles. Det innebär att glesbygdens företrädare hur väl reprenterade de än är kommer att vara en förkrossande liten minoritet. Detta spelar i många fall inte så stor roll, men i de fall där ett beslut påverkar landsbygden på ett radikalt annorlunda sätt än storstäderna kan det få stor betydelse, om man inte ser detta, och är beredda att ta hänsyn till det.
“Bilden av ett Stockholm som styr och ställer över landsbygden har jag därför svårt att förlika mig med.”
Nej, det är ju uppenbart att detta inte går övertyga dig om. Som en kringflackande med en fot i Stockholmregionen och en i Norrland kan jag hålla med om att den uppfattning om er “Fjollträskare” som många här uppe håller sig med är överdrivna och felaktiga, men nog tycker jag det finns visst fog för en känsla av utanförskap.
Min poäng är dock just att denna känsla finns och är tämligen utbredd (oavsett hur mycket grund det finns för den). Det står dig naturligtvis fritt att avfärda denna känsla som irrationell och felaktig. Om ditt syfte är att skapa större stöd för vargstammen ute i landet (vilket man väl ändå får förmoda) tror jag dock att du motverkar ditt syfte.
@ essenonvideri
Självklart diskvalificerar det inte dig!
Jag avfärdar heller inte känslan av utanförskap som irrationell – jag sökte medvetet att stanna hitom något sådant uttalande. Vad jag vänder mig emot är just Braws (och senare signaturen mikaels) försök att diskvalificera mig och andra storstadsbor från debatten – först genom att avfärda mig som storstadsbo, trots att jag bor nära ett vargrevir, och sedan för att jag inte äger boskap.
Jag är för en livlig och bred debatt om frågan, men tror knappast att den gynnas av att glesbygdsbor, som själva bor långt från varg, klagar på storstadsbor som faktiskt har varg i närheten för att de inte har tillräcklig verklighetskontakt. Jag är inte ute efter att uttrycka mig nedlåtande om glesbygden eller om dem som bor där; så riktade sig också mitt ursprungliga invektiv mot en storstadsbo.
“I Sverige befinner sig vargen mycket långt ifrån att uppnå god bevarandestatus. Vi har dock sett en långsam vandring mot detta mål under de senaste 15 åren. Denna utveckling medför att arten bedöms som Starkt hotad i 2010 års rödlista.”
Som jag gissade skulle du komma dragandes med det. Men jag skrev att den inte var hotad globalt. Att den är hotad i sverige är ju ganska ointressant. Det är ju även kamelen, lejonet, gnun, och den i sverige helt naturliga vildrenen och visenten. Varför vurmar du inte om dem med samma engagemang?
Den svensk/norska vargstammen är en del av den ryska, som innefattar 45000 djur. Utrotningshotad? Nåja.
@ mikael
Nej, du skrev inte att den inte vargen inte var hotad globalt. Du skrev “Vargen är inte utrotningshotad.” Du får förlåta mig om jag tror att du, i en debatt om den svenska vargstammen, syftar på just den svenska vargen och inte någon annan stam. Ja, jag “kommer dragandes” med belägg för det jag påstår, till skillnad från dig.
Vad vet du om mitt vurmande för andra djur? Och varför skulle jag vurma om dem i en diskussion om den svenska vargen?
Jag kan meddela att det finns folk på Svenska Jägareförbundet som gärna skulle se vicenten återförd till Sverige (som jaktbart vilt då förstås). Nu inställer sig frågan varför hans Rosenberg inte sympatiserar med dem och bara bryr sig om att det finns just varg?
Jag är ingen principiell vargmotståndare men vill ändå framhålla att vårt lands ursprungliga vargstam i princip varit utrotad. Runt 1980 fanns egentligen inga vargar alls i landet. Det som sedan skett är att vargar invandrat vilket lett till en återetablering.
Att återetablering av utrotade djur i en fauna, som förändrats sedan djuret senast levde där, är något positivt och eftersträvansvärt är inte nödvändigtvis självklart.
Utan alla andra jämförelser kan det ändå vara värt att se på vildsvinet. Detta djur, utrotat från 1700 talet fram till dess att rymningar från hägn skedde under 1940-talet, är nu återetablerat på bred front och stammen växer lavinartat. Även om det säkert finns positiva effekter av vildsvinets återkomst så finns det även negativa, som skador på grödor och trafikolyckor.
@ Populisten
Liksom jag frågade mikael så frågar jag dig: vad vet du om min inställning till visenten, och vad har den i denna diskussion att göra?
Jag väntade mig mer av T&F:s läsare än den här sortens debattknep. Jag har ifrågasatt Braws åsikt att storstadsbor inte bör yttra sig i vargjaktfrågan; argumentera för varför han har rätt istället för att försöka byta ämne.
@Hans Rosenberg
Då kan du ju upplysa oss om vad du anser i vicent- och vildrensfrågan så slipper vi ha den delen av debatten.
Principiellt så anser jag att beslut ska tas så nära de berörda som möjlighet. Subcidaritetsprincipen ser jag som en grundbult i konservatismen. Därmed är din och min åsikt som storstadsbor av tämligen akademiskt intresse.
Jag tror att du helt saknar insikt om den kompakta misstro mot “Stockholm” (dvs överheten i allmänhet) som finns där ute på landsbygden. Det är t.ex. en utbredd upfattning att den svenska vargstammen är inplanterad av Naturvårdsverket. Detta är inget som det spekuleras runt utan något som man “vet”.
@ Populisten
Min syn på visenter, lejon, gnuer och vildrenar har inte med saken att göra, så den delen av debatten slipper du helt och hållet.
Varför är min åsikt som storstadsbo av akademiskt intresse? Vi har ju redan konstaterat att jag lever med varg betydligt närmre in på knuten än de flesta norrlänningar – om något bör min röst i så fall väga tyngre än deras i detta fall. Och det du ser som en grundbult i konservatismen låter för mig mer som ett recept på nationellt sönderfall.
Ja, jag lever uppenbarligen i lycklig okunnighet om den s k landsbygdens misstro mot storstaden. I den mån sådana paranoida föreställningar är utbredda i glesbygden – och jag tvivlar starkt på att så är fallet – är det ingenting som bör ligga till grund för politiska beslut, snarare tvärtom.
Det är ganska märkligt egentligen. Landsortsbor påstås av dig och andra debattörer här ta lagen i egna händer, de påstås ha paranoida föreställningar om svenska myndigheter, och de påstås hata storstadsbor. Ändå är det jag som tydligen är fientlig mot landsbygden? För att vända på vad essenonvideri skrev tidigare: om ni är ute efter att skapa större förståelse för glesbygdens syn på vargjakten tror jag ni motverkar ert syfte.
@Hans Rosenberg
Jag avslutar debatten med dig för det ledar ingen vart. Det är t.ex. märkligt att det ska vara så svårt att utala sig om vicent och vildren. Det är genom att se en fråga i sin principiella helhet som man kan nå fram till något intressant, genom att inskränka sig leder det bara till ett tjatande om specialfall.
Själv anser jag att vi klarar oss gott utan dessa areter liksom vi klarat oss utan vargen när den väl var utrotad. Det sagt så tycker jag det var fel att utrota vargen.
Det pedagogiska tricket att bota misstro genom att än mer strunta i att lyssna på minoriteter och istället ta i än mer med hårdhandskarna har prövats av många totalitära regimer. Mig veterligen har det aldrig varit en fungerande metod
Hans Rosberg
Din sista kommentar skall du ha all heder för. Man kan inte köra över befolkninsgrupper när det gäller deras försörjning och sätt att leva. Det leder ofelbart till revolt. Läs gärna om varför vargen utrotades i boken “Från torparkultur till miljardindustri”. Finns på http://www.kulturkoppra.se .
En tredjedel av Sveriges befolkning var för att kunna överleva beroende av både kreaturens och viltet, främst då älgens, utnyttjande av betet i våra skogar. OM vi fortsatt att ha varg och björn i större antal, säg efter 1890 ca, hade ytterligare en halv till en miljon människor behövt utvandra till USA.
Befolkningsexplosionen på landsbygden var enorm.
Hans Rosenberg:
“Jag har ifrågasatt Braws åsikt att storstadsbor inte bör yttra sig i vargjaktfrågan”
Apropå debattknep, så utför du med denna mening just ett slugt sådant, i form av en liten halmgubbe. Såvitt jag kan se har Braw aldrig uttryckt uppfattningen att du och andra storstadsbor inte skulle få yttra er i frågan. Däremot ifrågasätter han lämpligheten att beslut i denna typ av frågor som har stor lokal påverkan sker på så central nivå.
Genom att tillskriva Braw denna uppfattning så får du ett fint mål att angripa, för att storstadsbor skulle berövas sin yttrandefrihet är ju en uppenbart galen åsikt som inte ens de mest inskränkta av mina grannar skulle skriva under på.
I övrigt tror jag inte vi kommer så mycket längre i vårt meningsutbyte. Mitt syfte att delta i debatten har varit att försöka skapa förståelse för ett som jag ser det stort problem i svensk politik, nämligen ett utanförskap som folk på landsbygden upplever till följd av att allt för många beslut fattas allt för långt bort, och utan hänsyn till de följder de får för människor som lever under helt andra betingelser än de som fattar besluten.
Denna ståndpunkt har jag nu framfört, och jag tvingas konstatera att jag misslyckats grundligt med min föresats att nå fram med detta mitt budskap.
En släkting har sedan flera decennier drivit ett mindre jordbruk i närheten av Nora. Bland annat har hon haft får som en binäring, framför allt för att hålla markerna öppna. Nu har hon tvingats sluta med fåren. Varför? Jo, vargen har tagit så många djur att verksamheten blivit en ren förlustaffär. I somras planterades gran på det som varit fårens betesmarker. Snart kommer det att vara skog.
Är det inte samma surdegshipsters, Gudrun Sjöden-tanter och kulturkoftor som vill bevara vargstammen och det öppna landskapet? Hur har de tänkt att det skall gå ihop?