> Även publicerad på Emils Tankar.
Att de svenska utbildningsfabrikerna producerar på tok för många “akademiker” är helt klart en underdrift. De flesta av dessa saknar helt uppgifter när de kommer ut på det rullande bandet från någon av landets högskolor med studentmössan i ena handen och studieskulden i den andra. Ett skämt som ibland orskakar sura miner lyder:
- Vad säger man till en fil. kand. som firar tioårsjubileum?
- En BigMac och co., tack.
Det är onekligen ett kul skämt, men det är också en del av den bistra sanningen. Vad ska alla dessa filmvetare, högskolejournalister, statsvetare och kulturgeografer göra hela dagarna? Vad ska de arbeta med? Vem ska anställa dem? I några fall lyckas dessa sysslolösa akademiker tvinga till sig jobb. Vem är det som vill att det anställs genuspedagoger runtom i kommunerna? Jo, genuspedagogerna! Ingen vet egentligen vad man ska ha en genuspedagog till, men likväl anställs de av snart sagt varje kommun. Om de inte anställs så skriker de i högan sky. När de väl anställs, så betalas de för att “synliggöra föråldrade strukturer”. Om de inte finner några sådana strukturer, så finns det inget behov av att behålla dem på lönelistan. Således finner dessa yrkesmänniskor de mest absurda könsmönster att bekämpa i kommunens verksamhet. Om pojkar talar för mycket i klassrummet så är det en struktur. Om pojkar är för duktiga på fotboll, så är det en struktur. Om flickor har rosa på sig, så måste det bekämpas. Om pojkar inte har klänning på sig så måste de börja med det. Och allt detta ska naturligtvis synliggöras och botas genom den universitetsutbildade genuspedagogens upplysta despoti. Som Dan Berglund sjunger: “Den är säkrad snart, den eviga fred, när vi satt yxan i Satans svans”
Jag har alltså en teori. Anledningen till att alla dessa strukturer (t.ex. flickleksaker och pojkleksaker) tvunget måste ändras i den svenska skolan, är inte att det utgör något problem. Anledningen till att alla dessa problem plötsligt “upptäcks” är för att alla dessa människor som utbildat sig till genuspedagoger annars skulle bli sysslolösa. Sysslolösa människor innebär problem, särskilt om de har skaffat sig en framskjuten ställning i opinionen. Att en genuspedagog eller genusforskare hittar strukturer som “måste” förändras är ungefär lika intressant som att Estrella hittar goda anledningar till att vi ska äta mer chips. Om de inte hittar strukturerna så innebär det att deras år på universitetet har varit lögn, och att de inte kommer att få varken lön eller forskningsanslag. Det är således inte underligt att det sägs vara ett problem när pojkar inte bär klänning. För om det inte vore ett problem, så skulle genuspedagogen snällt få packa sin väska och söka ett riktigt arbete istället.
Samtidigt som dessa icke-problem bekämpas i Sverige, håller ett inbördeskrig på att bryta ut i Elfenbenskusten. Ryssland har höjt sina försvarsanslag med hela 60 procent. Kina testar stealth-flygplan. Kristna egyptier beskjuts med tårgas av myndigheterna efter att deras vänner slaktats av islamister. Minsta smärta i ditt lillfinger gör dig mera besvär och obehag än miljoner människors undergång och död.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
De kan väl alltid starta en politikblogg.
Instämmer fullständigt. Det finns en inneboende expansionslust i alla system. I privata företag begränsas denna av marknaden; inom den offentliga sektorn finns det ingen naturlig broms annat än budgetramen. Problemet är att alla de här nya uppgifterna – ex genusprofilering – tränger undan organisationerna verkliga uppgifter.
“Vad gör alla dessa akademiker hela dagarna?”
—————-
Det har jag också undrat?
Vilka skall sedan sy kläder och göra skor och bygga hus?
Inte akademikerna väl?
“De kan väl alltid starta en politikblogg.”
Där satt den. Vi bad nästan om den, va?
Men värt att notera är att man inte försörjer sig på en politikblogg (tro mig, jag vet), så ska man ha mat på bordet får man nog se till att skaffa sig en typ av examen, och åsikter, som man kan få betalt för att indoktrinera befolkningen med, typ feminism.
“Problemet är att alla de här nya uppgifterna – ex genusprofilering – tränger undan organisationerna verkliga uppgifter.”
Deta är ett problem för offentligt finansierade organisationer, men faktiskt också för privata företag, i och med att de senare genom olika regelverk åläggs att lägga allt mer energi på olika ideologiskt motiverade aktiviteter, typ skriva jämställdhetsplaner.
Det hade varit en bättre artikel om du hade fokuserat på genusvetare istället för att attackera ett flertal utbildningar och yrken. Du verkar vilja vara journalist, vilket är ett utav de nämnda utbildningarna.
Dessutom verkar du vara partisk i vad du nämner som viktiga frågor i omvärlden. Åter igen, det luktar neokonservatism.
Jag tycker att det är en relevant fråga även när det gäller statsvetare, kulturgeografer och journalister. Vad gör de hela dagarna? Själv har jag inga planer på att verka som journalist, men jag råkar veta att högskolejournalister har väldigt svårt att få jobb, eftersom vi utbildar på tok för många.
Ja, det kanske luktar neokonservatism om det lilla urval av betydligt viktigare frågor som jag avslutar med. So what? Om du inte har något vettigare att komma med än att slänga epitetet “neokonservativ” på människor, så föreslår jag att du försöker utöka ditt begreppsförråd. Det är ett stort problem att både Ryssland och Kina skaffar avancerade offensiva vapensystem. Det är ett problem att kristna egyptier massakreras. Är det inte det? Eller är det värre att svenska pojkar inte bär rosa klänning?
Om en handling kan vara omoralisk, neutral eller god, måste olika kulturella karaktärsdrag kunna delas in på det sättet också. Ingen kultur har rätt till sina eventuella omoraliska element. På det sättet har neokonservatismen rätt. I den mån neokonservatismen även kräver att de andra variationerna måste utjämnas, har den fel, och det är i såfall på det sättet den verkar skilja sig från konservatismen. Eller har jag missat något?
Jag är kluven till detta. Förvisso läser fler på uniuversitet och högskolor än vad vi behöver akademiker, men kunskap är en lätt börda även för den som sedan försörjer sig som taxichaufför eller snöskottare. Problemet är nog snarast att man alls ser ett behov av att anställa vissa yrkesgrupper vars bidrag til samhället utanför akademin måste ses som ytterst tveksamt.
Personligen har jag dessutom haft ytterst svårt att tycka synd om alla dessa människor som kommer ut från universiteten och känner sig lurade när det inte finns så många jobb inom yrket som de inbillat sig. Det är faktiskt ganska enkelt att lista ut själv i de allra flesta fall innan man väljer utbildning. Det är ju t.ex. sällan man hör talas om någon som går ut i arbetslöshet direkt efter en riktig ingenjörsutbildning (dvs de morderna mediaingenjörerna oräknade).
Målsättningen att minst 50% av årskullarna ska högskoleutbildas har fått många negativa följder. En massa “hittepå”-utbildningar som är rent ideologiskt motiverat resursslöseri. Kvantitet blir viktigare än kvalité och högskolan blir en förlängning av gymnasiet (som ju sedan länge är en förlängning av högstadiet i de flesta fall) med mindre kompetent personal fördelad på mångdubbelt fler studenter.
Kravnivån sänks kraftigt, vilket är pinsamt tydligt inom stora områden (man kan ju inte underkänna 50-70% av de man på oklara grunder pressat in i systemet). Man kan lätt konstatera att “högre utbildning” inte alltid är så hög idag.
Att utbildningen på högskolor och universitet i så hög grad politiserats att det finns institutioner som uteslutande bedriver ideologiprudoktion och kallar det vetenskap, har helt tagit död på tanken om den fria akademin. Akademin i Sverige, liksom kyrkan, springer uteslutande den politiska maktens ärenden.
Varför i h-e gör inte regeringen Reinfeldt något på riktigt?
Suck… Om tre decennier ska väl hälften av årskullarna doktorera, hälften av dem i genus-”vetenskap”. Sverige – det andefattiga och snara U-landet.
“Att de svenska utbildningsfabrikerna producerar på tok för många ”akademiker” är helt klart en underdrift.”
Grundproblemet är inte att vi strävar att utbilda många utan att decennier av socialdeomkratisk utbildningspolitik strävat efter att likforma hela utbildningsväsendet för att till varje pris få in allting i det “akademiska högskoleväsendet”. Detta kombinerat med en explosion av antalet utbildningsanstalter, vilka ibland har så svårt att nå upp till kvalitetskraven att de mister eximinationsrätten, har lett in oss i en mycket bekymmersam situation.
Det som krävs är en förändring av den högre utbilningen i riktning mot att skilja ute de traditionellt akademiska delarna och de delar som är mer tillämpnings- och yrkesinriktade. I dagens strömlinjeformade system är det fullt möjligt att bedriva doktorandstudier på de mest triviala ämnen utan någon egentlig höjd vilket närmast är ett hån mot de forskare som arbetar på vetenskapens framkant. Detta leder endast till urholkning.
Ett annat problem i utbildningsväsendet är det stora antalet olika utbildningsvarianer. Istället för att fokusera på att ge grunderna utbildas ofta i sådant som inte är bestående utan som har ett värde som är mycket kortlivat och av flyktigt värde. Den riktigt tillämpade kunskapen om ett yrke kan endast nås genom praktiserande av yrket.
När jag själv ser tillbaka på 25 års erfarenheter från arbetslivet, föregångna av en traditionell “akademisk” utbildning inser jag att de grundkunskaper jag fick var av ett mycket stort värde även om det är relativt få av dessa som jag praktiskt tillämpat. Det de “akademiska” studierna lärde mig var kanske främst uthållighet, problemlösningsförmåga och ett “vetenskapligt” förhållningssätt i det att varje påstående måste ha en grund som på något sätt kan troliggöras.
Den problemställning som artikeln tar upp är intressant och viktig. Även om jag inte tror det är avsikten finns dock risken att krtiken riktas mot det “akademiska” vilket vore olyckligt då grundproblemet är något annat.
Huvudet på spiken!
Det är alltså inte de strukturer som genusvetarna “upptäcker” som är problemet, det är genusvetarna själva som är problemet. Och vi andra måste sota för deras idiotier.
Varför inkludera kulturgeografi tillsammans med genuspedagogik och filmvetenskap? Mig veterligen ser arbetsmarknaden även de närmaste åren mycket god ut i och med att många studenter kommer ut från samhällsplaneringsutbildningarna i framför allt Uppsala, Stockholm och Lund. Dessutom ökar efterfrågan efter kulturgeografer/samhällsplanerare i den privata sektorn i och med att fler och fler kommuner lägger ut projekt på entrepenad.
I övrigt kan jag till viss del hålla med om vad du skriver.