Dagspress i publicistisk kris

MEDIA | När moderaterna gick ut på en egen offentlig arena för att ge sin version av DN:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts syn på hyresrätter i Stockholm fick vi uppleva något som har legat och grott en längre tid. Det journalistiska arbetet ifrågasattes med motbevis. Journalistens ord var inte det sista. Det fanns en annan sanning. Personligen tror jag vi redan sett början på en ny alternativ journalistik i Sverige som skråets försvarare inte alls uppskattar men som det genom sitt sätt att arbeta själv har gjort sig skyldig till.

Jag vet att jag nu generaliserar, givetvis finns det undantag och jag hoppas att jag i min journalistiska yrkesutövning tillhört ett av dem – men de blir allt färre. Journalistiken idag är inte objektiv, den är inte nyhetsförmedlande och den är inte länge demokratins och yttrandefrihetens försvarare. Journalistiken har bestämt att alla politiker är skurkar. Att det politikerna säger, i vilket sammanhang det än må vara, är lögn och ska behandlas därefter.

Det är svårt att följa politiken i Sverige enbart genom att lyssna på radio, se på TV och läsa tidningar. Den tid är sedan länge förbi då media tog som sitt ansvara att förmedla vad som politiken beslutar och vad som är tankarna bakom den förda politiken. Idag går det journalistiska arbetet i första hand ut på att ifrågasätta – allt. Grunduppfattningen är: politiker vill folk illa. Sedan ska detta bevisas.

Schismer, konflikter och missförstånd är vad som speglas i media. Ofta utan att det sätts in i sitt större sammanhang. Bilden svenska folket får av politiken och det politiska arbetet genom media är sammanlagt felaktig.
Jag har varit journalist i snart 30 år. Jag har under denna period också periodvis varit både heltids-och fritidspolitiker. En kombination som fundamentalistjournalistiken tar kraftfullt avstånd ifrån. Men därför vet jag också hur illa ställt det är med den politiska journalistiken idag och hur det år efter år har försämrats. Politiker misstror journalister, journalister misstror politiker. Det är så. Det behöver inte vara så, men det är så…

I och med att den politiska journalistiken inte speglar den politiska verkligheten så höjs rösten på allt fler platser på kraven om nya arenor för politiken att nå fram till medborgarna. Samma debatt pågår i andra länder, i andra demokratier. Journalistiken ska avslöja korruption, orättvisor och i största möjliga mån ta den lille mannens parti. Men när journalistiken till största delen går ut på att misstänkliggöra allt som politiker har för sig uppstår ett tomrum som nu politikerna med all sannolikhet tänker fylla ut med egen nyhetsrapportering. Det kan bli via de nya, social medierna men det skulle inte förvåna om vi får se detta också i de sk gammelmedierna. Det vill säga att politiken ge ut egna tidningar. Kanske får vi också egna radiosändningar – på nätet.

I USA har vi Fox som rapporterar nyheter sett utifrån ett republikanskt perspektiv. Det finns också demokratiska TV-kanaler om än mindre framgångsrika. Det diskuteras lite runtom i landet att starta nya lokaltidningar med enbart politiskt lojala journalister som inte medvetet går in för att misstänkliggöra, medvetet missförstå eller feltolka när det politiska budskapet ska förmedlas till en bredare allmänhet.

I den senaste valrörelsen fick vi runt om i landet uppleva en ny avvisningssida från pressen. Politiker var inte längre välkomna på insändar- och debattsidorna. Dessa skulle vara reserverade för ”vanligt” folk. Var ska en fritidspolitiker synas med sitt politiska engagemang?  Begriper tidningarna vilket missgrepp de tar när de utesluter företrädare för de politiska partierna att synas i media? När de utesluter förtroendevalda i kommuner, landsting, regioner och riksdag att synas förklarande sin politik? Det är inte i första hand politikerna som drabbas, det är den svenska demokratin. Medias slentrianmisstänkliggörande och förakt få våra demokratiska institutioner urholkar vår svenska demokrati.

Jag säger inte att journalister ska var godtrogna och acceptera allt som kommer från politikermunnarna. Journalister ska vara kritiska och svårflirtade. Men framför allt ska de ha de kunskaper som krävs för att kunna göra en kritisk granskning. Att kritisera och misstänkliggöra allt blottar endast en ocean av okunskap som resulterar i rent stupid journalistik. Jag tror vi i en inte allt för avlägsen framtid får se politiska partier som startar egna lokaltidningar därför att man tröttnat på att bli misstänkliggjorda i allt vad man företar sig. Jag tror att den gamla ”endagarstidningen”, en tidning som kommer ut en dag i veckan får en renässans. Och jag är förvånad att fler inte utnyttjat de möjligheter som finns idag; tekniskt och bidragsmässigt (presstödet).

Det journalistiska uppdraget befinner sig i kris. Tidningen, framför allt, förlorar i betydelse. Den är inte längre viktig som folkbildare, opinionsbildare eller politisk nyhetsförmedlare. Kvällstidningarna var de första som gav upp och nu följer beklagligt många dagstidningar efter. Det är inte nyhetsjakt eller grävande journalistik som längre gäller. Det är snabbt billigt material som kan fylla sidorna. Sitta inne på redaktionerna och skriva om TV-program och kändisar!

Vi har fått en ny tidningsägarklass i Sverige. Tidningsägare som lika gärna kunde äga fabriker för tillverkning av  frukostflingor. Produkten är ointressant, det är vinsten som räknas. Ju fler tidningar som säljes desto bättre. Om det är smörja som säljer så – sälj smörja!

Förr hade vi tidningsägare som hade ett publicistisk syfte med att ge ut sin tidning. Man hade ett budskap att föra ut, att försvara en ståndpunkt eller så såg man det som en viktig samhällsuppgift att informera medborgarna och vad som hände i samhället och varför. Intresseorganisationer, partier, familjer eller enskilda med ett eget personligt intresse i produkten var oftast en garant för kvalité och seriositet. Det ekonomiska målet var nått om man kunde betala löner, driva verksamheten vidare och kanske sätta undan ett litet kapital för framtiden. Det var inte ett kvartalsöverskott som motiverade det man sysslade. Det var faktiskt högre och betydligt ädlare motiv. Jo, det fanns undantag också förr. Men då var det de undermåliga tidningarna som var i minoritet. Idag är undermåligheten dominerande.

I USA uppmärksammade man problemet för något år sedan. I senaten gjorde man konstaterandet att tidningarna inte längre var en del av den amerikanska demokratins fundament. Den undersökande, grävande, journalistiken blir allt ovanligare (eftersom den tar tid och därmed kostar pengar). Amerikansk dagspress skriver, precis som svensk, allt mer om nöje och underhållning på bekostnad av riktiga nyheter. Amerikansk press har tappat sin roll som en av demokratins grundpelare. Och det är en fara för hela samhällskonstruktionen. I USA var det ett underutskott i senaten under ledning av den förre demokratiske presidentkandidaten John Kerry som höll i förhör man kallat in till. Frågan tas på allvar. När ska problemet tas på allvar i Sverige?

Den goda journalistiken finns i Sverige. Men den blir allt ovanligare. Det finns fortfarande tidningschefer som tänker publicistiskt. Men de blir allt ovanligare.

Rolf K Nilsson
Journalist, fd chefredaktör, fd redaktionschef, fd redaktionssekreterare, fd ledarskribent, fd reporter, fd redigerare på Gotlands Allehanda, Svenska Dagbladet, Västernorrlands Allehanda, Morgonposten, Nordvästra Skånes Tidningar, Arbetet, Smålandsposten och Sydsvenska Dagbladet.

Kvoteringens logiska slutstation

Jag och många andra borgerligt sinnade brukar på goda grunder beklaga oss över den ideologiskt betingade lockelse som kvoteringar utövar på våra politiker. Ibland tvingas man dock medge att de förslag de jonglerar med är en västanfläkt jämfört med vissa utländska kollegors förslag.

Det finns en provins i Sydafrika där ANC inte har makten - Västra Kapprovinsen

I Sydafrika lägger det regerande ANC nu ett förslag om skärpt raskvotering på alla arbetsplatser. Redan idag finns en mängd regler som skall garantera att den etniska sammansättningen på en arbetsplats skall spegla befolkningssammansättningen i stort. Nu vill man bl.a. ta bort ett undantag som gör att hänsyn tas till regionala skillnader när arbetsplatsernas uppfyllnad av rasmålen bedöms. Tidigare räckte det att arbetsplatsen matchar den regionala befolkningssammansättningen. Nu skall de jämföras mot nationella siffror.

I och med att befolkningen är tämligen ojämnt fördelad i Sydafrika får detta omfattande konsekvenser. I Kapprovinsen är de svarta i minoritet. Där bor huvuddelen av landets färgade (av blandad vit-svart härkomst) och vita befolkning. I resten av landet är de svarta i kraftig majoritet. Skall arbetsplatserna i Kapprovinsen uppfylla de nya lagarna kommer det att innebära att ungefär en miljon Kapbor måste flytta till andra delar av Sydafrika, och ersättas av lika många svarta från andra delar av landet. Vi talar om folkomflyttning i massiv skala, ja hade offren för dessa tvångsåtgärder varit några andra än vita Sydafrikaner hade vi sannolikt kallat det etnisk rensning.

Inte blir det bättre av att motivet bakom denna drakoniska åtgärd tycks vara att stärka regeringspartiets grepp om makten. I västra kapprovinsen styr nämligen oppositionspartiet Demokratisk allians. Genom att flytta in stora skaror av svarta, ANC:s kärnväljare, hoppas man utradera denna bastion för oppositionen som nu fungerar som ett skyltfönster mot resten av Sydafrika, ett exempel som visar att det finns andra än ANC som kan regera, och som gör det mycket bättre.

Våldsbrottslighet är ett svårt problem för Sydafrika

Detta bådar inte gott för Sydafrika. Redan idag har landet problem att hantera konsekvenserna av den stora emigration som följt på ANC:s maktövertagande. Galopperande brottslighet har fått många att lämna landet, och ännu fler att vilja göra det. Allra störst har utvandringen varit bland de vita. Var femte vit Sydafrikan har lämnat landet, vilket berövat Sydafrika en stor del av den mest kvalificerade arbetskraften. Denna typ av radikala kvoteringslösningar torde inte hjälpa till att stoppa detta utflöde, tvärtom. För en ung välutbildad vit Sydafrikan är det inte alldeles självklart att välja Durban eller Johannesburg före Toronto och Melbourne när regeringen bestämmer att denne inte längre får jobba i Kapstaden.

Man tycker också att ett land som genomlidit så mycket trauman kopplade till raspolitik snart två decennier efter apartheidsystemets avskaffande skulle ha nått därhän att man slutade klassa sina medborgare efter etnisk tillhörighet, och istället börja betrakta dem som individer, att färgen på huden inte skall vara avgörande för var man får jobba, utan enbart lämplighet för arbetsuppgifterna. Så tycks dessvärre inte vara fallet.

Att ANC i Sydafrika har ännu mer extrema kvoteringsförslag än sina partivänner gör dock inte de svenska socialisternas kvoteringsförslag bättre. Det tjänar bara som en varning hur illa det kan gå om man låter verklighetsfrånvända ideologer göra samhället till sitt privata laboratorium, och oss medborgare till sina försökskaniner.

Patrik Magnusson

Expressen om Burke och diktaturer på fallrepet

Expressens Ann-Charlotte Marteus och Svenska Dagbladets Johan Wennström.

IDÉDEBATT | Ann-Charlotte Marteus, socialliberal radikalfeminist och ledarskribent på Expressen, skriver i en ledare 24/2 om ingen mindre än konservatismens lärofader Edmund Burke. Resonemanget handlar om att Fredrik Reinfeldt verkar rätt konservativ i det att han inte med stor entusiasm applåderar de fallande diktaturerna i den muslimska världen. Någon liberal är Reinfeldt uppenbarligen inte, slår hon fast.

Johan Wennström, liberalkonservativ ledarskribent och en av Svenska Dagbladets mest lysande rekryteringar under de senaste 10 åren, svarar Marteus metodiskt och sakkunnigt att hon är ute på fel spår när hon efter att ha läst Burkes portalverk ”Reflektioner om franska revolutionen” kopplar samman Burkes frihetliga men organiska samhällssyn med Reinfeldts sätt att uttrycka sig försiktigt.

Wennströms kommentar räcker långt i själva sakfrågan. Likväl vill jag från min sida ge Marteus en klapp på axeln för att både ha läst Burke, och försöka relatera honom till dagsaktuell politik snarare än att i likhet med många andra ägna sig åt pajkastning med illa ideologiskt förankrade synpunkter på vad som kanske är konservatism (och oftast inte är det). Vi konservativa har tyvärr inte förmånen att kunna hänvisa till konservatismens portalverk på samma sätt som t.ex. kommunisterna kan hänvisa till ”Det kommunistiska manifestet” som en bibel och ett uppslagsverk.

Reinfeldt och konservatismen

I ”Reflektioner om franska revolutionen” formulerar Burke med den intellektuelles förmåga att teckna en både djup och bred bild i resonerande ordalag, i kombination med den genuine statsmannens utsökta finess, den uppsättning värden och grundprinciper som sedan dess har kännetecknat konservatismen som idébildning. Därför tycker jag att man kan förlåta Marteus – som förmodligen läser konservativ källdoktrin lika ogärna som undertecknad grottar ner sig i radikalfeministisk dito – hennes svårighet att helt och hållet ta till sig essensen av Burkes idélära och relatera den på ett korrekt sätt till dagens svenska politik.

Vad gäller Reinfeldts förhållande till konservatismen så är det viktigt att förstå att man inte blir konservativ bara för att man inte är liberal. Ej heller för att man – som Reinfeldt gör – vill bevara socialdemokratiska strukturer i Sverige, eller för den delen för att man svarar mera statsmannamässigt försiktigt än demagogiskt onyanserat på journalisters frågor om statsministerns syn på vad som synes vara en nybörjad demokratiseringsprocess inom den muslimska världen.

De konservativa poänger som Reinfeldt plockat som statsminister är (tyvärr) lätt räknade, och kan begrundas i vissa inlägg här på Tradition & Fason. (särskilt här, här och här) För den som vill läsa om hur konservatismen mår inom Nya Moderaterna rekommenderas denna artikel, och den som vill läsa mer om var någonstans konservatismen finns i dagens svenska politiska landskap rekommenderas även denna artikel. I det följande tänker jag istället knyta ihop säcken gällande sakfrågan om huruvida Reinfeldts inställning till folkets resningar mot sina förtryckare i olika muslimska länder nu i början av det uppenbarligen världspolitiskt superviktiga året 2011, och sålunda ge min syn på saken.

Värnandet om folkets frihet

Självklart är folkets resningar i frihetens namn mot diktaturerna i Tunisien, Egypten och Libyen någonting som ska applåderas – både ur mänsklig, västerländsk och konservativ synpunkt. Som konservativ kan man inte försvara en brutal och hänsynslös diktatur. Värnandet om folkets frihet inom ramen för ett tryggt civilsamhälle är grundläggande inom konservatismen, godtycklig maktutövning ses som roten till allt ont, och politiker måste förstå att de är till för folket istället för tvärtom. Några relevanta citat ur ”Reflektioner om den franska revolutionen”:

”Det är bättre att vårda dygden och humaniteten genom att lämna mycket åt den fria viljan, även med risk att förlora en del av målet, än att försöka att göra män till bara maskiner och redskap för den politiska viljan.” (s. 103)

”Att förgöra den makt som växer okontrollerat ur den yppiga produktiva kraften i människans medvetande, är nästa likvärdigt, i den moraliska världen, med förgörandet av de synbarligen aktiva egenskaperna hos organ i den materiella världen.” (s. 153)

”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan handledning eller återhållsamhet.” (s. 235)

F.ö. bör i detta sammanhang noteras att Burke motsatte sig det förtryckande och alltför centraliserade enväldet i Frankrike och såg därför den olyckliga revolutionen som en naturlig följd av detta. Jag tycker också, förmodligen i min enda åsiktsmässiga likhet med Ann-Charlotte Marteus, att västvärldens politiska ledare tydligare än vad man hittills gjort borde visa sitt stöd till dessa frihetsrörelser.

Vikten av försiktighet i optimismen

Men det ÄR viktigt att se på denna utveckling med försiktiga, och framför allt inte naiva, ögon. Vi har ingen aning om vad som väntar bortom dessa ”revolutioner”. Den stora franska revolutionen 1789 började med att kullkasta det kungliga enväldet under Ludvig XVI, fortsatte med massmördandet av Frankrikes adel – och slutade med upprättandet av en imperialistisk militärdiktatur och en ny fransk adel under kejsar Napoleon. Samma öde – att bli till militärdiktatur – har många andra folkliga resningar i frihetens namn dessvärre landat i. Andra, som den iranska revolutionen 1979, har gått från en påbörjad väg mot demokrati till att bli något så odemokratiskt och ofrihetligt som en kombinerad militärdiktatur och teokrati.

Konservatismen skiljer ut sig genom sin historiemedvetenhet, något som inte alls finns i de liberala och socialistiska ideologierna. Det är också – som Marteus noterat – viktigt ur konservativ synpunkt att förhålla sig vaksam inför det alldeles okända. Men något av det allra viktigaste i sammanhanget är ändå att begrunda och ta till sig följande välkända citat av Burke: ”All that is necessary for the triumph of evil, is that good men do nothing.”

Det minsta vi kan göra är att visa vårt stöd, så länge som det som sker är bättre än det som var. Och så länge det är vad folket själva vill hade också Edmund Burke tveklöst stöttat det.

Jakob E:son Söderbaum

Det tomma folkbegreppets återkomst

FOLKET | Över arabvärlden och även där utanför sveper en flodvåg. Så mycket har vi alla noterat. Den ena auktoritära regimen efter den andra faller eller skakas i sitt fundament under trycket av något. I DN får vi höra att det är folkets röst som ropar och folkets seniga arm och kraftiga hand som störtar det gamla i gruset. Av de stora morgontidningarna drar DN utan tvekan frågan längst, men tendenserna finns även i SvD. Det finns dock anledning att ställa sig fler frågor och framförallt att problematisera dessa utsagors sanningsvärde.

Lika visst som att ingen vettig människa skulle gråta över psykopatokratins fall i Libyen, likväl som ingen skulle beklaga despotiska monarkers avgång eller begrät faraoniska presidenters fall – är vi tvungna att ställa oss frågande. Problematiken är enkel. Som SvD:s P J Anders Linder konstaterar via Gunnar Hökmark, betyder inte en diktaturs nedgång per automatik demokratins uppgång. Förändring är inte nödvändigtvis förbättring. Att man kan ifrågasätta om det kan bli värre än att ha Gadaffi som ledare må vara ett faktum – men problemet kvarstår.

Med utgångspunkt i en mycket förenklad världsbild, ivrigt påhejad av vänsterns våldsromantiska vurmanden och liberalernas progressivism, hyllas revolutionerna som ”folkets” verk. Feministerna har visserligen redan varit snabba med att utropa revolutionen till kvinnornas, något som väl ingen är speciellt förvånad över. Frågan är dock vilka är ”folket” som har gjort uppror i Arabvärlden? Politisk majoritet är en sak, folksuveränitet en annan – men vilka är det mytomspunna ”folket”? Frågan är givetvis retorisk. ”Folket” är vänstermystifikation i arbete. I dess namn kan man lugnt rensa ut historiens, geopolitikens, kulturen, sociologins ja t.o.m. klassmotsättningarnas förklaringsvärde. När det vredgade folket reser sig faller de auktoritära regimerna likt mogna dadlar; över sanddynors dallrande hägringar kan redan anas den sol som snart skall stråla mera klar. Till och med undertecknad klarar av att skriva revolutionsromantisk prosa.

Finns det således något begrepp i den marxistiska vokabulären man kan klara sig utan så är det just begreppet ”folk”. Bara genom att kasta på ”folk-” på ordet republik (”folkrepublik”) hoppades man kunna skapa en ny image, bara genom att lägga till ett ”folk-” till ordet polis (”folkpolis”) blev misshandeln genast mycket lindrigare. Och bara genom att lägga till ett ”folk-” på ordet domstol (”folkdomstol”), blir rättsosäkerheten i praktiken omöjlig, eller hur? Det finns marxistiska begrepp som helt klart är intressanta och även skulle kunna ha en potential inom en borgerlig diskurs, såsom alienation och reifikation. Till den gruppen hör dock inte mystifikationen av folkbegreppet.

Till ”folkets” revolutioner hör också faktumet att de tenderar att bli ”kapade”. Revolutionen i Iran 1979 blev kapad får vi höra, 1917 blev också kapad, till och med 1789 blev kapad. Faktum är ju just att radikalernas revolutioner alltid blir kapade! Anledningen är enkel; det finns ingenting despoter älskar mer än att få härska just i folkets namn. Härska bortom traditioner, härska bortom historien, härska bortom varje naturlig eller gudomlig lag – att enbart få härska i folkets namn. Till och med få härska bortom majoritetens vilja, ty Rousseau lärde oss ju att folkviljan inte är synonymt med majoritetsviljan.

I kraft av sin totala verklighetsfrånvändhet har Gadaffi-regimen antagligen lyckats åstadkomma mer än vad den mest bisarra politiska teoretikern kunnat drömma om. Vid sidan av Nassers storslagna galenskap och Baath-tyrannernas skräckvälden har Gadaffi gått steget längre. I ett glesbefolkat ökenland har den f.d. översten skapat sin jamahiriyya, sitt ”massvälde”, väglett av sin egen ideologiska cocktail. En legering av arabsocialismen, en så från all tidigare känd marxistisk teorin frånvänd lära att nationalsocialism skulle framgå som ortodoxt, samt en hemmagjord tolkning av Islam med den enda bärande doktrinen att Gadaffi själv är både Kalif och Storayatolla. Hans ”Gröna boken” läses nog med störst behållning med den gröna fen [slang för spritdrycken absint, reds anm] i andra handen. Såsom högtflygande skrivbordskonstruktion är projektet alltför osannolikt för att vänstern inte skulle vara där och hylla det. Den perfekta fasaden av total idealism och sköna ord för att dölja vad som finns där bakom; en av Afrikas råaste militärdiktaturer.

Att denne besynnerlige ledare nu är på väg ut är helt klart något att applådera. Vem som avsätter honom spelar egentligen mindre roll, vem det än blir är det väl gjort. När denna dag förhoppningsvis snart kommer får vi hoppas att det inte på nytt oavkortat tillskrivs folket – eller att en ny man med ambition att oavkortat representera folket klättrar upp i rampljuset. I Egypten har omvälvningarna lett till ett militärövertagande, och på vilket sätt detta är mer än en tillbakagång är otydligt. Allt vi kan hoppas på är att de personer som i framtiden kommer att härska i Arabvärldens länder kommer ha principer som rättsstat, måttfulhet, folklig förankring och inhemsk kultur som bärande delar i sitt styre – och inte något odefinierbart folkets väl, ivrigt påhejat av 68-patrullens egna grusade revolutionsdrömmar.

Hugo Fiévet

Även vänsterns främste kelgris i Nordafrika är rökt

VÄRLDEN | Få politiska ledare i världen har under sin långa tid vid makten varit så omhuldad bland vänsterns anhängare som överste Muammar Gaddafi. När det nu tycks som om klockan klämtar även för denne terrorist och massmördare, är entusiasmen vänsterut betydligt måttligare. Urban Ahlin (s), som var så snabb att kräva den USA-vänlige Mubaraks avgång, har såvitt jag kan se ännu inte formulerat någon uppfattning vad gäller den libyske ledarens framtid. Mattias Gardell, som tidigare hyllat just Gadaffi, torde knappast hurra idag heller.

Diktatorn Gaddafi - snart historia

När detta skrivs är det ännu oklart hur dramat i Libyen skall sluta, men rykten gör gällande att Gaddafi redan kan ha lämnat landet för att söka asyl hos Lars Ohlys husgud, Hugo Chavez i Venezuela. I vart fall ser man tydliga tecken på att regimen håller på att falla samman. Stridsflygare som fått order att bomba civila tar sina flygplan och hoppar av till Malta, diplomatiska representanter för Libyen runt om i världen hoppar av och tar avstånd från sin ledare, och i vart fall delar av armén gör gemensam sak med folket, som nu tycks ha kontrollen över ett antal städer, däribland rikets andra stad, Benghazi.

Att Gaddafi skulle kunna vända denna kollaps tycks uteslutet, så har han inte redan försökt fly landet, så torde han göra det inom kort, och när han väl gör det är det nog ingen vågad gissning att det blir just till Venezuela han beger sig. Lika barn leka som bekant bäst. I och med det faller en av värdens mest despotiska regimer, och en av efterkrigstidens mer blodbesudlade ledare lämnar scenen. Mycket glädjande! Låt oss bara hoppas att slutet nu kommer snabbt, så att inte många fler får sätta livet till.

Gaddafi föddes 1942 i en beduinfamilj, inspirerades tidigt av Nassers arabnationalism, och blev 1963 militär. Han konspirerade flitigt mot den libyska monarkin, och ledde 1969 den militärkupp som förde honom till makten. Väl vid makten inledde han den gröna revolutionen, där Libyen omformades till ett samhälle präglat av Gaddafis unika mix av socialism och islam.

Libyen har under Gaddafi varit världens mest notoriska bråkstake. Landet har stött allehanda terrorgrupper, bl.a. Svarta september, och även organiserat egna terrordåd, såsom bombningen av ett diskotek i Tyskland, och sprängningen av ett passagerarplan över skotska Lockerbie. Han lät invadera grannlandet Tchad på 80-talet, och skickade dödspatruller runt om i världen för att mörda dissidenter som gått i exil.

Efter Irakkriget 2003 har han försökt hålla en lägre profil, och har bland annat gått med på att betala ersättning till offren för ett antal terrordåd, i utbyte mot normaliserade relationer med väst. Någon förbättring av den inrikespolitiska situationen har det inte varit frågan om dock, och när nu folket inspirerade av händelserna i grannländerna tycks ha fått nog var hans första instinkt att sätta hårt mot hårt. Hundratals civila har redan fått sätta livet till när han låtit sina trupper öppna eld mot de protesterande, men det tycks också som att denna brutala politik blivit för mycket för många av regimens företrädare, som nu överger det sjunkande skeppet.

Patrik Magnusson

Kulturkonservativ stridssång!

KULTUR | I höstas skrev Johan Hakelius en fantastisk liten krönika i Aftonbladet under rubriken ”Född i rätt kropp men i fel tid – då blir man utstött”. Den satte tvivels utan fingret på något viktigt. Etablissemangets hyllande av normkritik och gränsöverskridande identiteter är på inget sätt konsekvent. Hakelius dristade sig till att föreslå att överskrida gränsen till historian är bland det mest tabubelagda man idag kan ta sig för. Att anamma värden och synsätt som varit dominerande tidigare, men idag anses förlegade.

Det politiska i detta konstaterande är naturligtvis en dimension. Det anses inte tidsenligt att försvara den traditionella familjen eller att hävda det kristna kulturarvet som fundamentet för vårt samhälle. Men det behövs ingen politisk varelse för att känna sig träffad. Det räcker med att ha en välsorterad bokhylla med svenska och internationella klassiker, eller för den delen att äga en tavla som faktiskt har ett motiv, för i det närmaste känna sig som en social outcast när man slår upp tidningarnas kultursidor.

Lars Anders Johansson är kulturskribent och vissångare. Och det var faktiskt han som vid närmare eftertanke först uppmärksammade mig på Hakelius krönika, vilket annars lätt hade gått mig förbi (nej, jag är inte en av Aftonbladets trognaste läsare). Det är tydligt att även Lars Anders tog intryck av krönikan och dess träffande rubricering. Och när Lars Anders tar intryck, ja då blir det inte sällan musik av det hela. Så även denna gång. Han släppte nämligen en visa på YouTube här om dagen, som har sökt sin inspiration i Hakelius rubricering. Det hela går inte gärna att kalla något annat än en kulturkonservativ stridssång. Och, seriöst, hur ofta komponeras sådana i världens modernaste land?

Besök gärna Lars Anders hemsida.

Dag Elfström

T&F-redaktör på Newsmill

Jakob E:son Söderbaum skriver idag på Newsmill under rubriken ”Stort misstag om SD tillåts lägga beslag på konservatismen”, där han analyserar Sverigedemokraternas politik i jämförelse med konservatismen. Han kommer bl.a. fram till att SD bör både betraktas och bemötas som ett nationalistiskt parti samt att Alliansen måste göra mer för att behålla de konservativa väljarna. Söderbaum, som tycker att debatten kring SD mestadels kännetecknas av ”floskelfetischism” och intellektuell ohederlighet, efterlyser också en motsvarande ideologisk analys från socialdemokratiskt håll i det att SD:s socialpolitik och ekonomiska politik ter sig klassiskt socialdemokratisk.

Läs hela artikeln här.

Redaktionen

Egypten: Ur askan i elden?

Den störtade Hosni Mubarak

Så har då Egyptens president Mubarak slutligen kastat in handduken, eller snarare verkar det som om armén kastat in den åt honom. Att proteststormarna i Kairo skulle leda till Mubaraks sorti stod nog ganska tidigt klart för de flesta. Den 82 årige presidenten klargjorde tidigt under den uppblossande krisen att han skulle avgå i höst, så frågan har snarast varit hur övergången till en ny regim skulle gå till.

I takt med att det blev uppenbart att folkmassorna inte skulle acceptera annat än omedelbar avgång, så kom ansvaret för att avgöra frågan allt mer att hamna hos den mäktiga och alltjämt respekterade armén. Militären, som inledningsvis förhållit sig tämligen passiva under krisen, kom slutligen att ställas inför ett akut val, antingen fortsatte man att stå vid sidan och lät folket störta Mubarak i en blodig revolution, eller så slöt man upp bakom Mubarak och slog ned upproret, eller så klev man själva in och tvingade Mubarak att lämna över makten. Av tre dåliga alternativ valde man det minst onda och övertog själva makten.

Vad som nu kommer att ske kan man bara spekulera i. Egypten har förvisso något av en tradition att syras av militären, så fortsatt militärstyre är knappast uteslutet. Å andra sidan är det uppenbart att det finns starkt folklig förväntan på parlamentariska reformer, och att militären knappast kan fortsätta att åtnjuta samma respekt om man inte ganska snart inleder reformer med sikte på en ny konstitution och allmänna och fria val. Min gissning är därför att vi inom ett år kommer att få se sådana val i Egypten.

Muslimska brödraskapet

Muslimska brödraskapets emblem

Ännu osäkrare torde frågan vara om vad dessa val leder till. Får man tro svenska experter i frågan så ser framtiden lovande ut. I centrum för spekulationerna står föga överraskande det muslimska brödraskapet, Egyptens i särklass starkaste och bäst organiserade oppositionsrörelse, och de två huvudsakliga frågor som ställs handlar dels om hur starkt stöd brödraskapet faktiskt har, dels om vilken slags politik man skulle kunna tänkas föra om man fick en ledande ställning efter ett val.

Svenska islam- och mellanösternexperter som Jan Hjärpe, Ann-Kristin Jonasson och Leif Stenberg tecknar i stort sett samma bild. Stödet för brödraskapet är inte alls så starkt som många befarar, menar man. Bedömningar av deras opinionsstöd tycks ligga runt 25-30%, och i vart fall knappast en egen majoritet. Det är närmast omöjligt att veta om detta är realistiskt eller ej. Onekligen finns en del som talar för att deras potentiella stöd är betydligt större.

I olika sakfrågor ligger egyptiernas åsikter nära brödraskapets. 49 % är positiva till Hamas, 20 % till al-Qaeda. Över 80 % anser att avfall från islam och otrohet bör straffas med döden. Betydligt fler betraktar sig som fundamentalister än som reformister. Även om inte brödraskapet ensamma når majoritet vore det således inte orealistiskt att tro att partier med åsikter liknande deras sammantaget kommer att få en mycket stark ställning. Värt att notera är också att i en politisk situation med en splittrad och svagt organiserad opposition så skulle ett 25 % -parti obevekligen få en mycket stark ställning, sannolikt i kraft av enda möjliga parti att hålla ihop en regering.

Vidare ser man med förtröstan på den politiska linje en brödraskapsledd regering skulle föra. Hjärpe menar att brödraskapet ungefär är att likna vid Kristdemokraterna, socialt engagerade och med en traditionalistisk familjepolitik. Förvisso medger Hjärpe att man förespråkar Sharialagar, men han menar att de har en väldigt snäll och positiv tolkning av dessa lagar.

Jonasson och Stenberg går inte riktigt så långt, men båda menar att brödraskapet dels kommer att visa sig pragmatiskt och kompromissvilligt, och att det är troligt att man med tiden driver in mot den politiska mitten. Stenberg avfärdar tanken på att brödraskapet skulle vilja utnyttja en stark position i en övergångsregering till att gripa makten och göra Egypten till en islamistisk stat.

Jaha ja, så brödraskapet är egentligen pragmatiska mittenpolitiker som bara vill ha snälla sharialagar och inte alls vill skapa en islamisk republik? Jamen då så. Då är det ju ingen fara…eller? Med all respekt för experternas sakkunskap på området vill jag nog ändå hissa en liten varningsflagga för att man låtit sig förblindas av sitt studieobjekt. Jag är helt med på att det sannolikt finns en tämligen stor spännvidd inom det politiska spektrum vi kallar islamism, och att långt ifrån alla brödraskapets sympatisörer önskar en totalitär teokrati. Att bortse från att dessa finns, att de sannolikt är ganska många, och att de i kraft av sin fanatiska övertygelse sannolikt kommer att kunna, med användande av alla till buds stående medel, manövrera ut sina mindre skrupelfria moderata rivaler, är en smula naivt.

Historiska exempel på totalitärt maktövertagande

Tittar vi historiskt på totalitära rörelsers väg till makten så ser vi regelmässigt starka välorganiserade massrörelser som dock långt ifrån haft folkflertalet bakom sig när de gripit tag om makten. I Sovjetunionen grep kommunistpartiet makten genom en kupp 1917. I de efterföljande valen samlade man bara knappt 25 % av väljarnas stöd, varefter man lät upplösa den valda församlingen och förbjuda all opposition.

Ayatollah Khomeinis totalitära regim hade sin rot i ett folkligt uppror

I Tyskland samlade 1932 Hitlers nazister som mest 37,4 % av rösterna, och tappade faktiskt några procentenheter i det sista valet innan Hitler utsågs till kansler. Sedan väl Hitler fått makten utmanövrerade han snart sina koalitionsbröder och krossade all opposition. Att kommunisterna erövrade makten i länder som Polen och Tjeckoslovakien beror naturligtvis ytterst på att röda armén erövrat dessa länder, men maktövertagandena följde ändå sin egen nationella logik.

I Polen säkrade kommunisterna, trots blygsamt folkligt stöd, makten under åren efter kriget genom att gradvis beskära de politiska friheterna. Högerpartierna förbjöds gradvis, medan socialisterna sögs upp och kuvades av kommunistpartiet. I Tjeckoslovakien fick kommunisterna 38 % av rösterna i valet 1946 och kunde därmed dominera den nationella samlingsregering som bildades. Kommunisterna såg till att deras folk besatte viktiga poster inom polis och krigsmakt, och 1948 kunde man så rensa ut de borgerliga vars öde blev exil, arbetsläger, eller avrättning.

Även efter den iranska revolutionen 1979 fanns det en kort period när en ganska bred koalition av islamister, sekulär vänster, och moderata krafter, som alla hade det gemensamt att de ville bli av med shahen, styrde Iran. Gradvis rensades Khomeinis rivaler undan och den totalitära teokratin kunde etableras.

Det finns således gott om exempel på att en auktoritär regim som störtas i en revolution efter en tids kaos kan ersättas av en totalitär regim. Det krävs inte att den rörelse som skall ta över måste ha ett överväldigande folkligt stöd, även om man i avsaknad av en ockupationsmakt att falla tillbaka på nog bör ha ett hyfsat opinionsstöd, en effektiv organisation, och gärna stöd av eller kontroll över militär och polis. Ett säkert tecken på att brödraskapet avser monopolisera makten att titta efter är om de i en samlingsregering söker få kontroll över inrikes- och försvarsministerierna.

Egyptens militär möjlig motkraft

Nu står endast armén mellan Egypten och avgrunden

Den egyptiska krigsmakten är annars den institution som inrymmer störst hopp om att kunna sätta käppar i hjulet för en islamisering av Egypten. Krigsmakten åtnjuter stor respekt hos befolkningen, och har så här långt under den nuvarande krisen spelat sina kort väl. Allt sedan fredsuppgörelsen med Israel för drygt 30 år sedan har de väpnade styrkorna i Egypten orienterats mot väst. Egypten har fått stora summor militärt bistånd från USA, dess utrustning är till stora delar västlig, och man har på olika sätt samarbetat med väst. Det torde finnas starka krafter inom krigsmakten som vill verka för att hålla de mera fundamentalistiska krafterna på mattan.

Jag vill nog därför inta en något mera pessimistisk hållning än våra vänner experterna. Jag skulle vilja säga att det finns en betydande risk att brödraskapet kommer att dominera egyptisk politik efter Mubarak, och att dess politik kommer att vara av tämligen radikalt islamistiskt snitt. Betydande risk är dock inte detsamma som oundviklighet. Det finns också en chans att moderata krafter, med armén i spetsen, förmår tygla brödraskapet, och att på sikt en verklig demokrati kan börja växa fram. Det sätt på vilket militären till slut klev in och tog ansvar för situationen innebär trots allt ett visst hopp om att vi kan få en ordnad övergång till ett nytt politiskt system i Egypten.

Omvärldens demokratiska patos

Slutligen vill jag fästa blicken på omvärldens reaktion på skeendena i Egypten, och vad de har att säga om vår inställning till demokrati. Med undantag av Israel, för vilka Mubarak i 30 år har varit en garant för fredsavtalet mellan Israel och Egypten, har praktiskt taget alla västländer uttryckt sympati för de folkliga protesterna, och betonat vikten av övergång till demokrati. Däremot har man överlag varit mycket försiktig med att öppet lägga sig i vad som faktiskt rimligen borde vara en angelägenhet för det egyptiska folket.

Denna inställning har irriterat en rad debattörer på vänsterkanten, nu senast sossarnas utrikespolitiska talesman, Urban Ahlin, som skäller på utrikesminister Bildt för att han varit så passiv. Innan vi drar allt för långtgående slutsatser om kamraternas demokratiska patos, kanske vi bör stanna till lite och sätta dessa utspel i ett sammanhang. De nu störtade regimerna i Tunisien och Egypten har ganska lång historia på nacken, 20-30 år. Ahlins parti har således haft många chanser att i regeringsställning agera mot dessa regimer. Har man gjort det? Nej, faktum är att maktpartierna i båda dessa länder kamperat ihop med Ahlins parti i socialistinternationalen och där utdelat ömsesidiga ryggdunkar.

Urban Ahlin (s) - selektiv vän av demokrati, konsekvent motståndare till USA

Bilden kompletteras ytterligare om man studerar hur dessa vänsterdebattörer ställt sig till liknande situationer i regionen. För inte så länge sedan led Iraks folk under en av historiens värsta massmördare, Saddam Hussein. Krävde sossarna att USA skulle ingripa då? Nej, tvärtom protesterade man högljutt när USA faktiskt gjorde det. För ett drygt år sedan var Iran i samma sits som Egypten nyligen var. Folket gick ut och demonstrerade och krävde demokrati. Detta slogs dock ned. Var fans då Ahlin? Krävde han amerikanskt ingripande? Manade han på Bildt att fördöma regimen i Teheran? Vad har han att säga när nu orosmolnen åter hopar sig för mullorna i Teheran?

Den snälla tolkningen är att det vänsterfolket nu ägnar sig åt är ren och skär opportunism. Egentligen struntar man fullständigt i Tunisien, Egypten och Iran. Vad man däremot bryr sig om är att försöka få regeringen att framstå i dålig dager. En mera elak, och dessvärre inte helt osannolik tolkning, är att skillnaderna i engagemang helt enkelt handlar om vad det är för en slags diktatur som hotas. Så länge diktaturen håller på ”fel” sida, d.v.s. USA, så måste den bort, men om den är antiamerikansk, så låter man den gärna hållas. Det måste trots allt kännas skönt att i alla fall några regimer delar den svenska vänsterns uppfattning om var USA bör stoppa upp sina utländska militärbaser.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson

Skolans problem är kulturens problem

UTBILDNING | Jag är en ganska oentusiastisk anhängare av det s.k. friskolesystemet. Om inte den kommunala skolan klarar av att ge elever en god undervisning är det rimligt att med hjälp av den skattefinansierade skolpengen ge någon annan chansen. Poängen är då inte att friskolarna nödvändigtvis skulle vara bättre än de kommunala skolorna, i många fall kan det vara tvärtom. Vore det så att friskolorna med nödvändighet var bättre borde vi ju avskaffa de kommunala skolarna. Däremot kommer det in mer luft i systemet och alla skolor tvingas se över hur man sköter sig. Men skolproblemen löses inte så lätt. De är ytterst sett förbundna med den kultur- och livsåskådningskris som hemsökt västerlandet under mer än två sekel.

Eleven som skolkund

Det är i grunden samma dåliga skolpolitik som kommunala skolor och friskolor är satta att förverkliga. Den är resultatet av misslyckade skolreformer under mer än sextio år och av bildningsidealets tillbakagång under mycket längre tid. Den kommunala skolans problem är i allt väsentligt också friskolans. Skolan återspeglar samhället och kulturen i stort. Samhällets problem är skolans problem. De pedagogiska idéer, med rötter hos Rousseau, och den antihumanistiska jämlikhetstanken som förstört svensk skola, står i intimaste relation till hela det västerländska samhällets situation. Utan en kulturkrisinsikt, en förståelse för vad som gått fel, kommer inte ett politisk lappande och lagande att åstadkomma några verkligt betydande positiva förändringar i svensk skola.

I dessa gymnasievaltider finns överallt på allmänna transportmedel reklam för olika gymnasieskolor som lockar med olika ”profiler” och med duktiga och engagerade lärare. Det är alldeles befängt att skattepengar ska gå till att låta statligt finansierade verksamheter konkurrera med varandra i dyra reklamkampanjer. Elever och föräldrar behöver inte reklam utan saklig och objektiv information.

Kommersialiseringen av skolan för med sig risker. En viss inställsamhet från skolors och lärares sida är en uppenbar risk. Påhittigheten i de många olika inriktningarna och profilerna handlar nog mer om skolans behov av att få elever än om elevernas verkliga behov. Omyndiga elevers önskemål och vad som ligger i deras bästa intresse är nödvändigtvis inte samma sak. Eleven förvandlas till en skolkonsument och dennes förväntningar på skolan hamnar i centrum, inte skolans förväntningar på eleven. Passar inte galoscherna kan hon ju alltid gå vidare till en annan skola som vilken missnöjd kund som helst. Elevens energi riskerar att inte fokusera på vad som förväntas av henne i studierna utan på skolan, som kanske också (med rätt eller orätt) får skulden om eleven inte lyckas. När eleven istället för att vara just elev blir en skolkund har själva förutsättningen för en god lärandesituation ryckts undan.

Förslaget från en regeringstillsatt utredning och från Maud Olofsson att elever ska kunna sätta betyg på sina lärare vore ytterligare ett steg mot en förändrad elevroll som rubbar den naturliga relationen lärare-elev. Som tur är har skolministern haft vett att ta avstånd från idén. Helt lugn för framtiden kan man ändå inte vara. Tanken är ju helt i linje med lärarrollens förändring under årtionden och med den missriktade jämlikhetstanken.

Skolan speglar en upp- och nedvänd värld

Läraren är inte längre en auktoritet utan jämlik med eleverna. Resultatet är en kaotisk och otrygg skola utan goda förutsättningar för lärande. Den antiauktoritära tanken är djupt förankrad i dagens radikala kultur. Auktoritets- och traditionsupproret är själva dess väsen. Skolans problem bottnar i 1700-talets antireligiösa idéer, i detroniseringen av den ultimata auktoriteten, Gud Fader, och det därpå följande uppsättandet på tronen av den s.k. folkviljan, något som öppnade upp för all slags manipulation i folkets namn. Följderna blev genomgripande på alla plan, inte minst på pedagogikens plan. Den rousseauanska människosyn som kom att ersätta den kristna, förkunnade att människan är i grunden god och om hon bara slipper fjättrande traditioner och ges så mycket frihet som möjligt så kommer hon att blomstra. Ingenting är människans fel, det är istället samhället och politiken det är fel på. Skolans därmed givna uppgift att ifrågasätta traditioner och auktoriteter blir självundergrävande.

Skolan har nu inte undandragit sig en fostrande roll, men hon fostrar inte längre till att leva i ”Herrans tukt och förmaning” utan till ”demokratiska värderingar”, vilket snarast betyder jämlikhetsvärderingar. Men bildning och kultur är till sitt väsen något aristokratiskt (d.v.s. en strävan efter något högre/bättre). Jämlikhetstanken får som Burke insåg konsekvenser även för moral och kultur. Om alla är jämlika blir allas smak och moral också jämlika. Vem kan döma? Människan behöver inte anstränga sig för att bli en bättre människa eller söka förfina sin smak. Bildningstanken är därmed död och mycket i skolan blir trist och trivialt.

Nu säger KD som bekant att vi ska ha kristen etik i skolan men fasthåller vid skolans religiösa neutralitet, en omöjlig tankekombination, som gör den kristna etiken, med dess båda sidor av lag och evangelium, en otjänst. Kristen etik är inte en religiöst neutral etik utan en kristen praxis. I själva verket är de ganska vaga etiska tankar som föresvävar KD inte så olika vad andra partier förespråkar under annat namn. KD:s kristendomsmärkning av de sekulariserade och med upplysningstankegångar uppblandade resterna av kristen kultur tyder på bristande krisinsikt och liknar mest en besvärjelse mot sekulariseringen.

Bortom individualism

Traditionell västerländsk kultur innefattar en likställighetstanke, men den är begränsad till sin omfattning. T.ex. är vi enligt vår rättskultur lika inför lagen, och enligt kristendomen är vi lika inför Gud, människan var en gång skapad till Guds avbild men alla är vi syndare utelämnade till hans nåd. Om vi utsträcker dessa likställighetstankar till en social jämlikhetstanke som gäller i alla mänskliga sammanhang, även i skolans, blir resultatet ett allas krig mot alla. I skolan krävs respekt för lärarna och i samhället krävs respekt för polis och domstolar, annars kan inga värden, inte heller jämlikhetsvärden, upprätthållas. Det av franska revolutionen eftersträvade broderskapet uppnås inte, vare sig i samhälle eller skola, för som Tage Lindbom så väl uttryckt saken: utan faderskap är inget broderskap möjligt.

För att grundligt lösa skolans problem måste alltså vår kultur söka en ny kurs bortom individualism, antiauktoritarism, nivellerande jämlikhet och religionslöshet.

Staffan Andersson

Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt?

I en debattartikel i SvD lyfter kristdemokraterna Ebba Busch och Christian Carlsson en angelägen fråga. Är det rimligt att vid rekrytering särbehandla vissa sökande på grund av kön? Svaret borde rimligen vara nej. Ändå är det precis vad man avser göra vid försvarsmaktens rekrytering. I syfte att få in mer kvinnor i Försvarsmakten tänker man sig tydligen införa lägre antagningskrav för kvinnor.

Mitt Beslut i stort: Inledningsvis sänker vi kraven, därefter kvoterar vi, och slutligen får jag hämta ut min genusmedalj av 1:a graden.

Jag tillhör de som tidigare applåderade beslut om att öppna upp fler yrken för kvinnor, bl.a. inom försvarsmakten. Självklart skall man inte hindras från att utöva ett yrke bara för att man är kvinna (eller man). Detta handlar både om individens rätt att så långt möjligt få chans att förverkliga sina ambitioner, men också om de olika arbetsgivarnas möjlighet att få de allra bäst lämpade personerna i sina organisationer genom att maximera urvalet.

Dock har jag alltid i denna inställning haft den reservationen att en sådan reform som att öppna upp nya yrken för kvinnor aldrig får leda till att man i syfte att nå vissa procentmål vad gäller de rekryterades sammansättning börjar tumma på de krav man ställer på de anställda, eller att man gör urvalet efter andra kriterier än vem som faktiskt är bäst lämpad för det. I så fall har man förfelat hela reformen. I så fall ersätter man en orättvisa med en annan, och per definition så förfelar man ambitionen att de bäst lämpade skall anlitas. Är det den vägen vi skall gå hade det varit bättre att behålla den gamla orättvisan. Då hade vi åtminstone haft bättre soldater.

Tyvärr inskränker sig inte detta problem bara till försvarsmakten (även om jag nog vill se det som det mest allvarliga exemplet). Andra yrken där god fysik är centralt, såsom polis och räddningstjänst, har också tendenser att tumma på antagningskrav i syfte att rekrytera fler kvinnor och att få pluspoäng hos statsfeminismens överstepräster.

Den fråga vi måste ställa oss är varför vi har ett försvar. Är det för att försvara landet, eller för att genomdriva genusideologiska utopier? Om det är det senare är vi på rätt spår. Är det däremot det förstnämnda är vi ute och cyklar. Inte så att jag vill förorda att t.ex. försvarsmakten åter utestänger kvinnor. Däremot skall de krav som ställs vara utformade utifrån den uppgift man förväntas lösa, och den skall självklart vara densamma för alla, oavsett etnicitet, kön, eller andra irrelevanta bakgrundskaraktäristika.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson