REDAKTIONENS MÅNADSBREV – mars 2011

Jakob E:son Söderbaum och Dag Elfström

REDAKTIONELLT | Isen smälter bort, våren står inför dörren – och det känns onekligen som att solen strålat över T&F den gångna månaden.

Mars månad har bjudit på många spännande och viktiga artiklar. Stor uppmärksamhet har ägnats åt diverse inrikespolitiska frågor, inte minst gällande partiledarbytet i Socialdemokraterna (här, här, här, här, här, här). Men också olika kulturella och ideologiska artiklar har publicerats, där inte minst Elise Claesons gästkrönika om ideologiernas dogmatism och Hugo Fiévets artikel om olika rörelsers splittringstendenser tål att uppmärksammas.

Under månaden har vi också sjösatt två nya projekt. Det första med personporträtt av historiskt betydelsefulla personer (hittills har publicerats Benjamin Disraeli, Winston Churchill, Axel Oxenstierna). Det är Carl Johan Ljungberg som står bakom dessa, och fler är på gång. Vi räknar med att publicera ungefär ett porträtt i veckan den kommande tiden. Håll utkik! Det andra projektet är CITERAT. Tanken är att vi avslutar varje vecka genom att sumera samhällsdebatten med några tänkvärda citat (v.9, v.10, v.11, v.12). Förhoppningsvis bidrar detta ytterligare att öka kvalitetskänslan på T&F.

Av mycket stor glädje är att Newsmill under mars har dragit igång en stor debattserie på temat nykonservatismen. I skrivande stund har 24 artiklar publicerats, varav det stora flertalet är både kvalificerade och riktigt läsvärda. Läs också vår kommentar om detta här.

Som alltid är vi glada och tacksamma för månadens inkommande blogglänkar: Martin Edgélius 1, Martin Edgélius 2, Martin Edgélius 3, David Tinglöv, Basses Hörna,  Karl Roos, Jan Kallberg, Feminix, I skuggan av Alperna, Peter Soilander, Kaffe Paus, Gunnar Axén och Anders Edwardsson.

Avslutningsvis vill vi uppmärksamma att vi har bytt hemvist på facebook. Från en ”grupp” till en ”sida” – ni vet en sådan där som man kan Gilla. Vill man kan man se detta som en manifestation över att även konservativa tycker det är viktigt att hänga med sin tid. Eller så kan man helt sonika se det som organisk utveckling, där det gamla lever vidare som del av det nya. Den nya sidan hittar ni i vilket fall här. De läsare som ännu ej bytt över till den nya sidan uppmuntras gladeligen göra detta.

Allt gott!

Redaktionen

De förment objektiva

I april 2008 skrev 253 universitetsanställda akademiker ett upprop mot regeringens, då nya, direktiv till Forum för levande historia. Det handlade om att Forum för levande historia fått i uppgift att informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Detta innebar, enligt akademikerna, att man politiserade historieskrivningen. Regeringen borde inte styra var fokus ligger när akademin sammanfattar 1900-talet. Inte ett helt ologiskt resonemang. Men bilden klarnade ganska snabbt. När man började beta av de 253 personerna uppifrån, stod det ganska klart att en överväldigande del av dem var, eller hade varit, aktiva i vad som på den gamla goda tiden kallades författningsfientliga organisationer. Det var helt enkelt den gamla 68-vänstern som samlade sig för att socialismen inte skulle smädas.

Och på denna lilla historia gick osökt mina tankar när jag till morgonkaffet studerade Svenska Dagbladets debattsida idag. 108 läkare skriver en debattartikel under rubriken ”Sluta straffa våra patienter”. De är upprörda över att sjukförsäkringsreglerna försöker få ut fler i arbete. Att ordentligt gå igenom de 108 läkarna och vilka de egentligen är har jag faktiskt inte tid med. Men låt oss ta ett stickprov. Om man googlar de fem första namnen ger det för handen att tre av dem är aktiva socialdemokrater(här, här, här) och en är landstingspolitiker för vänsterpartiet(här). Fyra av fem, alltså.

Det är uppenbart att de försöker använda sin yrkesidentitet som spjut i ett politiskt slag. Ett slag där de för länge sedan valt sida. Behöver jag påpeka att vi har ganska dåliga erfarenheter av en politiserad läkarroll?

Dag Elfström

Håkan Juholt – En begriplig man på vänsterkanten, eller…

Det sägs att Göran Greider jublade när han hörde Håkan Juholts första tal som socialdemokratisk partiledare. Det är i och för sig tillräckligt för att inge oro. Men egentligen kände jag ingen större oro. Varken när jag hörde talet eller då jag i lugn och ro efteråt kunde läsa igenom det. Allt tal om en socialdemokratisk vänstersväng har fått mig lite ur balans. Jag har aldrig haft uppfattningen att Juholt är speciellt mycket vänster inom socialdemokratin. Jag har alltid uppfattat honom som en gammeldags socialdemokrat och det tycker jag att hans tal också bekräftar. Visst fanns där vänsteråsikter i talet – men socialdemokraterna är vänster – inte någon förtäckt borgerlighet. Det fanns en hel del i hans tal som jag tycker är sympatiskt och faktiskt också kan ställa mig bakom. Men med den absoluta reservationen att vi möjligen inte tolkar det sagda ordet och dess följder på riktigt samma sätt.

Han började sitt tal med kultur. Och det var åtminstone för mig oväntat. Men han fick snabbt sitt kulturresonemang att landa i vardagen. Det var skickligt gjort. Önskar att Fredrik Reinfeldt någon gång med samma inlevelse och övertygelse talade om kulturens betydelse.

Några rader i kulturavsnittet fäste jag mig extra mycket vid: ”Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet – människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad.” Just det här citatet om medborgaren ställer jag mig som konservativ helt bakom. Vi är alla medborgare i samhället, vi är inte reducerade till kunder. I såväl stat och kommun har vi fått leva med ofoget att myndigheter har börjar betrakta oss medborgare som kunder och försöker få oss att tro at det är något positivt, något mer än vår tidigare status. Jag vägrar att bli reducerad till kund. Som kund har jag att välja om jag ska köpa eller om jag ska avstå. Som medborgare har jag en rätt att kräva mina medborgerliga rättigheter. Det betyder att stat och kommun har skyldigheter mot mig precis som jag har skyldigheter mot stat och kommun, mot samhället där jag lever.

Lite längre fram kommer Håkan Juholt fram till ännu en sanning som inte borde gälla bara det socialdemokratiska partiet och som jag är beredd att ställa upp på till hundra procent när det gäller förhållandet inom mitt parti:

Vårt parti är inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.

Nu har jag som partimedlem i endast ett parti – moderaterna -de senaste 42 åren förvisso en begränsad erfarenhet i hur det fungerar i andra partier. Men om vi ser till moderaterna så vill allt för många i avgörande positioner att partiet ska styras som ett företag. Och då gärna ett företag där inte ens aktieägarna har något betydande inflytande. Juholts sanning i det här fallet är generell. Politisk ledning och företagsledning är inte samma sak och bör inte heller vara det.

Det finns några frågor som den nye socialdemokratiske partiledaren kom in på i sitt jungfrutal som stämmer överens med min konservatism. En offentlig sjukvård som ska vara av första klass precis som den offentliga utbildningen. Det finns ingen som säger emot detta. Att hävda att borgerligheten vill ha dålig sjukvård och usla skolor är trams. Möjligen stärker det de redan övertygade om den egna förträffligheten när man utmålar sina politiska motståndare som onda. Några nya väljare lär det knappast locka.

Håkan Juholt gav i sitt tal lite till var och en och i tillräckliga doser. De socialdemokratiska traditionalisterna fick sitt, de offentliganställda fick sitt men också de privatanställda fick veta hur högt de värderas av den nye partiledaren. Miljövännerna fick sitt, ungdomarna fick sitt och både nuvarande och blivande pensionärer fick sitt. De enda som han egentligen inte hyste något förtroende för och ville ge bättre villkor var företagen. Varken de stora eller de små. Trots att också han vet att alla de löften och alla de grupper han vill tillfredsställa aldrig blir verklighet om inte företagen i Sverige får chansen att utvecklas, expandera och göra lysande affärer på världsmarknaden. Hånet i hans tal, som riktades mot nyföretagande och småföretagens möjligheter, bådar inte gott. Hans tidigare uttalanden mot RUT passar allt för väl in i ett mönster. Kanske sa han vad han trodde publiken ville höra – eller så tror han på företagen som en aldrig sinande resurs att tappa på pengar. Då är det riktigt illa.

I stort var det ett småputtrigt tal. Det var kända lösningar utan några revolutionerande omstöpningar av samhället. Litar man på staten, på partiet och på facket så löser sig allt. Håkan Juholt nämnde Olof Palme tre gånger, Göran Persson två, August Palm två, Ingvar Carlsson en gång och Mona Sahlin också en gång. Per-Albin Hansson nämnde han inte alls. Och det var konstigt för hela talet var egentligen en stor folkhemsdröm där allting skulle bli bra om det bara var tillräckligt av allt i en ordnad blandning styrt av parti och fack.

Den socialdemokratiska godheten fick nästan himmelska proportioner i Juholts verklighetsbeskrivning. Det blev något religiöst över det hela. Endast socialdemokraterna har insett livets högre värden och det är endast med socialdemokraterna i ledningen som Sverige kan uppgå i Nirvana. Det blev lite kletigt. Men med de låga opinionssiffrorna och två förlorade val så är det kanske vad de trogna, de tvivlande socialdemokraterna behöver höra för att kunna ta sig tillbaka. Men de andra som inte är socialdemokrater, som själva fått uppleva hur den nu sittande regeringens politik inte stämmer in på beskrivningen om det personifierade onda? Hur lätta är de borgerliga väljarna att locka till s-partiet? Troligen inte lika enkelt som att i kongresstal måla upp socialdemokratin som alla problems lösning.

Håkan Juholt talar så man förstår honom. Politiken känns även som icke socialdemokrat viktig när man hör honom. Och det största pluset är kanske att man känner sig viktig som en del av politiken för att den ska kunna fungera. Jag tror att Håkan Juholt kan engagera människor på en betydligt bredare front än Mona Sahlin var mäktig att göra. Risken finns att han också kan engagera människor bättre än vad partiledarna i alliansen har förmåga till.
Märkligt nog talade Juholt inte om det ämne han behärskar bäst – försvaret. Inte ett ord. Mycket lite utrikespolitik, men vi fick i alla fall veta att ”banden över Atlanten är viktiga”. Om det sedan ska tolkas som en målsättning eller ett konstaterande får vi se.

Sedan har vi då det här med ”socialdemokratin”, den ”sociala demokratin” och ordet socialism som vi inte fick höra en enda gång. Hur mycket socialist är Håkan Juholt? Är han socialist? En socialdemokrat är i grunden socialist, det vet vi. Socialdemokratin vilar på en marxistisk grund.  Men en ”social demokrat” är han eller hon verkligen socialist? Marxist? Tror inte det. Är vi på väg att se en avsocialiserad socialdemokrati eller är den ”sociala demokratin” lanserad för att få borgerliga sympatisörer på vänsterkanten att se socialdemokratin som ett möjligt röstalternativ, en socialdemokrati utan socialism?. Detta precis som mycket annat återstår att se. Håkan Juholt kan i fortsättningen inte kryssa mellan de stora frågorna utan att ta ställning. Allting kan inte vara både och. Inte minst blir kraven internt säkerligen allt starkare på att han ska tydligt markerar var han står i de olika frågor som idag faktiskt splittrar socialdemokratin.

Håkan Juholt är en bra talare, han är begriplig. Han ser socialdemokratin som en frälsarlära med rötterna i ett folkhem han så gärna vill ska återvända med honom som statsminister. Hans lösningar på dagens och framtidens problem går att hitta i det förflutna där de redan misslyckats. Håkan Juholts tal var bra om man vill glömma verkligheten, drömma sig tillbaka till en tid som aldrig varit och hoppas att ens önskningar ska slå in. Men verkligheten är brutalare än så vilket också Håkan Juholt får erfara. Dock finns i talet korn av visdom och riktighet som är värda att ta till sig. En del att betrakta som konservativa. Något som ju är positivt att Håkan Juholt tagit till sig – även om han inte har en aning om det.

Rolf K Nilsson

CITERAT – v. 12

REDAKTIONELLT | Åter tid att sumera veckan genom några tankvärda citat. Mycket nöje!

***
…om utrensningen i SAP

Men det lutar allt mer mot en djupfrysning av socialdemokratin. Det lilla töväder som kom strax efter valet, ser ut att ha stoppats. Domus ska heta Domus. Det bådar illa för Socialdemokratin. En rörelse där Thomas Östros anses vara för färgstark mår nog inte riktigt bra.

- Svenska Dagbladet, huvudledare. (22/3-2011)

…om katastrofen i Japan

En sak är åtminstone säker. Den japanska civilisationen präglas av starka normer och värderingar, dessutom fast förankrade i traditionen. Denna värdegemenskap medför inte bara ordning och reda vid katastrof, utan också kulturell variation och rik mångfald med individuell frihet och trygghet i den samhälliga vardagen.

- Jessica Rosencrantz, moderat riksdagsledamot, på debattsidan Newsmill. (25/3-2011)

…om nystarszoner och fri vård för papperslösa

De två förslagen som lagts under de senaste veckorna utmanar den positiva bilden av Fredrik Reinfeldt och hans regering som trygg och stabil och med Sveriges bästa ständigt för ögonen. Förslagen innebär i båda fallen att parallella rättsliga system, med olika måttstockar för olika människor, tillåts växa fram. Stick i stäv med idén om rättstatens blinda rättvisa.

- Markus Jonsson, Chefredaktör för MUF:s medlemstidning Blått, i sagda tidnings ledarspalt (25/3-2011)

…om striderna i Libyen

Att avlägsna Gaddafi torde vara det enda sättet att långsiktigt garantera skyddet för libyerna. Det får inte bli som i Irak efter Gulfkriget 1991 då Saddam Hussein kunde sitta kvar trots flygförbudszoner och en de facto delning av landet. Förhoppningsvis klarar rebellerna av att besegra Gaddafis styrkor under det skydd som Natos flyg ger. Omvärlden måste emellertid hjälpa till ännu mer med till exempel logistiskt stöd och underrättelser. Reguljära marktrupper medger dock inte FN-resolutionen. Men vad händer om detta inte räcker?

- Nya Wermlands-Tidningen, huvudledare (23/3-2011)

… med anledning av Elizabeth Taylors bortgång

Elizabeth Taylor’s importance as an actress was that she represented a kind of womanliness that is now completely impossible to find on the U.S. or U.K. screen. It was rooted in hormonal reality — the vitality of nature. She was single-handedly a living rebuke to postmodernism and post-structuralism, which maintain that gender is merely a social construct.

- Camille Paglia, amerikansk konst- och kulturhistoriker, i webbtidningen salon.com. (23/3-2011)

***
Redaktionen

Håkan Juholt (S) om konservatismen och sin önskan att öka folks frihet

Håkan Juholt har valts till Socialdemokraternas nye partiledare. Han säger sig vara emot förnyelse, efter vad som meddelats om hans syn på socialdemokratins väg framåt. Det händer emellanåt att media kallar ryssar som vill tillbaka till Sovjet-tiden för ”konservativa”. Jag tror faktiskt inte att Juholt, Stalin-mustaschen till trots, är i närheten av dessa politiskt. Och givetvis har en sådan politik ingenting med konservatism att göra. Men en fråga som jag vill passa på att adressera i det här läget är vad Håkan Juholt anser om konservatismen.

Låt oss ta ett steg tillbaka i händelserna. Jag hade faktiskt fått lite koll på Håkan Juholt innan han lades fram som valberedningens förslag till ny S-ledare. Detta eftersom jag förra sommaren vikarierade som politisk redaktör på Kalmar-tidningen Barometern, och Juholt närmast varit socialdemokraternas starke man där. På uppdrag av redaktionen skrev jag en artikelserie om modern konservatism, och därefter bjöds representanter för de olika partierna in att ge sin syn på konservatismen i modern politik. En av dessa var skriven av Håkan Juholt (S).

Omständigheterna var tyvärr sådana att jag inte på ledarplats kunde bemöta Juholts såvitt jag förstår ärliga försök att föra debatt om konservatismen från ett klassiskt socialdemokratiskt håll. Jag vill därför ta tillfället i akt att som en gratulation till den nye oppositionsledaren lyfta in mitt svar i denna debatt på T&F:

Håkan Juholt (S) skriver i Barometern den 20/7 2010 att Sverige ”har en lång tradition av att vara ett icke-konservativt land”. Så är det, och jag förstår om socialdemokraterna är stolta över det. Men frågan är hur bra det egentligen har varit för Sverige att domineras så länge av socialdemokratin – 65 av de senaste 80 åren? Civilsamhället och välfärden – två viktiga konservativa frågor – håller idag på att kollapsa totalt. Juholt skriver i sin artikel att det är viktigt med en gemensamt finansierad välfärdsstat, men det är ju bara socialdemokratisk stridsretorik utan politisk förankring. Välfärden började de underminera genom den bidragslinje som inleddes på 70-talet. Och civilsamhället har S alltid motarbetat med sin sociala ingenjörskonst.

Enligt Juholt talar ingenting ”för en nykonservativ våg över Sverige”. Men över en tioårsperiod är det bara att konstatera att konservatismen i alla fall är på stark frammarsch i den svenska samhällsdebatten. I början av 2000-talet blev man reflexmässigt avfärdad och omedelbart misstänkliggjord om man kallade sig ”konservativ” eller ville föra fram en ståndpunkt under konservativt baner. Så är det inte idag – konservatismen både debatteras och bildar opinion. Juholt tycks basera sin analys av konservatismen på att ”progressionen inte kan hejdas”, underförstått att konservatismen som den normalt (miss)uppfattas är emot utveckling. Men saken är ju den att samhällsutvecklingen pågår helt naturligt, den behöver inte drivas av politikerna. Det förstår konservativa, som inte vill motverka samhällsutvecklingen – men däremot att den inte ska drivas ur händerna på folket. Även Juholt förstår faktiskt detta, han skriver att ”människors naturliga färdriktning är framåt”. Men ändå vill han och S alltså motverka denna naturliga utveckling, och stöpa alla människor i samma form så att ingen står i vägen för socialdemokratins politiska skrivbordskonstruktioner. Det är väldigt synd.

En annan sak som Juholt träffar förvånansvärt rätt i är att politikens syfte måste vara att ”öka människors frihet”. Detta hör absolut inte till vanligheterna att ledande socialdemokrater påtalar som meningen med politiken. Vidare skriver han att ”endast tillsammans kan vi lösa de svåra ekologiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska uppgifterna” – och det kan man ju skriva under på. Att det sociala ansvaret behöver omfatta miljön, ekonomin och säkerhetspolitiken är också en konservativ ståndpunkt.

Juholt skriver att medan Kristdemokraterna tappert försöker höja den konservativa fanan så håller de på att straffas ut ur riksdagen för detta. Den som har följt opinionsmätningarna sedan valet 2006 vet mycket väl att KD varit på väg ut ur riksdagen hela tiden, och det till en början med anledning av en politisk vänstersväng följt av en retorisk högersväng utan politisk förankring. Därmed har i mycket stor utsträckning tveksamheten inför KD under valrörelsen bestått i att den nya konservativa retoriken mest är en fernissa.

Som Juholt också är inne på är det verkligen på tiden att vi konservativa träder fram och gör vårt bästa för att försöka formulera attraktiva politiska alternativ. Inte minst viktigt känns det självklart i det svenska betongväldets iskalla sken: att om borgerligheten går vänsterut så gör även S det. Detta är precis vad som förväntas nu när Juholt tagit över. Men utan att för den skull lovorda den nye S-ledaren vill jag i alla fall framhålla det faktum att han själv alltså förra sommaren sade sig stå för att politiken ska gå i riktning mot frihet under ansvar för människorna. Även om det kanske inte visar att Juholt skulle vara konservativ utan att själv veta det (”frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll), så visar det ändå på något sätt att konservativt tänkande är på väg fram även där man minst kanske anar det.

Låt oss också hoppas att detta bara är början på en lång och intressant debatt mellan S-ledaren och oss konservativa. Man behöver inte vara för allt som är nytt, som maxim håller vi konservativa också med om detta juholtska uttalande som ekat i media under de senaste dagarna.

Jakob E:son Söderbaum

Axel Oxenstierna – en konservativ statsman

Axel Oxenstierna (1583-1654)

PORTRÄTT | Den svenska stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstiernas märkliga insats infaller över ett sekel innan man kan tala om konservatism i egentlig bemärkelse. Ändå uppvisar den drag som måste kallas konservativa. Själva arten av hans insats – som en ”grå eminens”, en förtänksam välorganiserad medarbetare till en ung monark med talang för att påverka de stora politiska frågorna, ligger väl till för ett konservativt kynne.

Oxenstierna är den konservative som kosmopolit, den som medlar mellan sitt lands intressen och det Europa vars maktspel och personligheter han så väl kände. Sverige kunde inte ställa sig utanför. Vad Oxenstierna på sitt märgfulla språk kallat ”de tyska sakernas tillstånd” fordrade svenskt ingripande. Målet var ”att conservera sakerna så gott han kan”. Rent militär- och hegemonitänkande var honom djupt främmande. Utan rättslig grund blir freden en tillfällig slump. Även när krig ej kan undvikas, borde maximen vara belli fini pax est – krigets mål är fred. Oxenstierna företrädde tveklöst nästan instinktivt det allmänna bästa, det var för honom i djupare mening det verkliga, mot vilket han bekymrat såg ”små privata saker” och ”phantasier” störande avteckna sig. Han värjde sig också mot den då som nu utbredda driften till personligt berikande, sysslade därtill redan då med vad som senare skulle kallas lyxbekämpning.

En klarsynt karriärist i statstoppen

Efter kung Gustav II Adolfs död var Oxenstierna kronans ”fullmyndige legat” vid romerska riket (det bestod som bekant alltjämt) och arméerna. Han utgick från att svenskarna kan agera så länge tillräckligt stöd finns för detta från andra furstar. Han insåg arméernas beroende av god finansiering och försörjning. Det s.k. heilbronnska förbundet var just avsett att säkra ett sådant stöd. Oxenstierna hade dock inga illusioner om hur länge detta kunde bestå. Det gällde att kunna försörja sina stridande förband. Villkoren var enkla: fick inte (de värvade) trupperna betalt skulle de göra myteri. Oxenstierna spelade högt och arbetade bl.a. med utdelande av förläningar i erövrade områden för att hålla de berörda på gott humör. Samtidigt arbetade han hemma på att skapa en svensk stats- och arméledning som inte är beroende av en mans (kungens) närvaro. Detta tedde sig desto viktigare som kungen bara efterlämnat ett enda barn, den femåriga, blivande drottning Kristina. Det förklarar också Oxenstiernas intensiva arbete med en förvaltningsreform och hans geniala lösning med de självständiga kollegierna, likaså hans omsorg om hur de högsta besluten skall fattas. En modernisering tvingades fram främst av det prekära successionsläget.

1600-talet är en ”yxtid, en vargatid”. Maktens män talar med tänkaren Hobbes ett fränt språk. Oxenstierna företrädde i första ledet svenska intressen, och måste därvid balansera bl.a. mellan stridande och självmedvetna adelsfraktioner. Han talade och skrev i en nordisk politisk stil som av Richelieu i en berömd formulering betecknas som ”en smula gotisk” (d.v.s. barbarisk). Samtidigt delade Oxenstierna sin tids europeiska politiska grundvärderingar, som ytterst var hämtade ur det klassiska arvet. Aristotelisk etik, romersk rätt och vältalighet, och därur härledda föreställningar och begrepp genomsyrar hela Oxenstiernas gärning, fast hans språk må vara mer korthugget målande än latinskt elaborerat.

Vi vet inte hur mycket i den berömda 1634 års regeringsform som bär Oxenstiernas signatur. Förslag kan ha diskuterats med kungen före dennes död. Det är också svårt att avgöra i vad mån rikskanslern i regeringsformen snarare befäste en rådande än nyskapade praxis. Det säger sig självt att det saknades erfarenhet av vad en modern förvaltning kan åstadkomma. Sverige som centralstat var även ung. Den svenska ledningen tvangs följaktligen agera improviserat. Oxenstiernas sätt att arbeta var i sig omvittnat pragmatiskt, experimentellt, och rikskanslern satte i tidens anda heller ingen ära i att skapa något helt nytt. Det gällde att undvika godtycke och lämna blottor som motståndare kunde använda sig av. Nya skattebaser borde t.ex. vara väl motiverade. Som den realist han var insåg Oxenstierna att ett envälde aldrig mera var tänkbart. Det gällde att handla så att politiken fortlöpande vann riksrådets och ständernas gillande. Bättre procedurer för att pröva offentliga beslut infördes. Ekonomin frigjordes också successivt från onödiga regleringar. Skickliga personer bjöds att inflytta till och starta näringar i Sverige. Bönderna borde enligt Oxenstierna behandlas väl, ty de är inga livegna – påminde han om. Stränghet, men inte grymhet, visades i rättstillämpningen. Att som Oxenstierna satsa på nya utbildningar var ett sätt att underlätta det politiska beslutsfattandet och att försörja det med ny kompetens.

Med makten som verktyg mot godtycke

Fast 1600-talsgestalter som Gustav II Adolf och Oxenstierna möts av ett visst intresse från dagens svenskar, ser vi dem samtidigt skevt då vi använder vår tids glasögon. Den svenska statsledningen och det evangeliska lägret avfärdas av vissa som maktspelare bland andra. Ett skäl är att en syn på det trettioåriga kriget med dess blodsutgjutelse och förstörelse liksom 1648 års fred som ”nationell olycka” undanskymmer insikten, att flera aktörer ändå sökte uppträda återhållsamt. Ett alternativt synsätt påminner den tyske historikern Gunter Barudio om, i sitt verk Gustav Adolf der Grosse (1982). Barudio pekar på ett begrepp med lång hävd, ”den tyska freden”. Denna hade en rad furstar åberopat då de under medeltiden utlyste ”freder”. Barudio framhåller med rätta 1600-talslutheranernas konsekventa strävan att anknyta sin politik till en rättslig och avtalsorienterad metod och till ett erfarenhetsgrundat, kumulativt juridiskt vetande. De sökte t.ex. medvetet att undvika konflikt mellan sig och det tysk-romerska riket. Huset Habsburgs och Wallensteins dåvarande destruktiva makthävdelse i strid mot all rättssäkerhet, och dess öppna arrogans mot den obeprövade randstaten Sverige, måste däremot leda till konflikt. I sina krigsskäl åberopade svenskarna gammal rätt inbegripet motståndsrätten mot tyranner. De såg med oro skuggan av ett centraliserat kejsarvälde avteckna sig. Den fred till vilken Oxenstierna så vitalt medverkade – 1648 – var byggd på maktens och godtyckets motsats – en lag: lex imperii fundamentalis. Med Hugo Grotius kan Oxenstierna ses som sin tids störste europeiske fredsstiftare, menar Barudio.

Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.

Det trettioåriga kriget bars av tilltagande brutalitet, och inte alla svenska generaler visade Oxenstiernas eller Torstensons självtukt. Det är ändå intressant att Axel Oxenstierna på flertalet punkter bestått historiens prövning. Med sin relativa tillbakadragenhet och skeptiska metod (det tyska kriget t.ex. övervägdes med pro et contra-resonemang som kan föra tanken till en disputation) vann han ett gott rykte som ansvarsfull europé och statsman. Bara det att han lyckades hindra Sverige från att låta den militära organisationen färga av sig på den civila förvaltningen var en bragd. Oxenstiernas egen rättskaffens personlighet, hans goda kunskaper, konsekvens och uthållighet sågs som en tillgång främst för det evangeliska lägret. Få svenskar genom tiderna torde genom sin flit och sina många kontakter dessutom ha varit bättre orienterade än han om de vitala europeiska frågorna. Oxenstiernas råd och åsikt efterfrågades, och han kom i en tid då resor var tidsödande till stor del att styra genom brev, som ännu finns bevarade. Hans goda omdöme röjdes inte minst i förmågan att välja medarbetare (de som stupade i krigen fick snabbt ersättare) liksom utse ”agenter” som från Europas olika hörn höll rikskanslern underrättad om händelserna.

Land skall med lag byggas. Gå varsamt fram, men var beredd att vid läge nyttja ”occasionen”. Bygg på samvetet, inte blotta statsräsonen. Inse att en stat byggs med regler och känsla för billighet, anpassade efter landet men grundade i naturrätten. Lägg allt som görs på minnet, och var konsekvent. Få har mer konkret än Oxenstierna insett, eller mer helgjutet än han lyckats praktisera, innebörden av dessa enkla satser. Hans politik byggde på en rik och väl reflekterad erfarenhet. Med sådana principer blev han ”det möjligas mästare” skriver Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg. Fast pragmatiker och improvisatör, såg han beslut i skiftande omständigheter som ett test på naturrättens klassiska grundprinciper.

Banade han också väg mot den stora stat som i dag är vårt största bekymmer? Nej den utvecklingen får sägas ha startat senare och utifrån helt andra tänkesätt. Tveklöst hör Axel Oxenstierna ännu hemma i den storsint konservativa, i den vidsynta europeiska statsmannatraditionen.

Carl Johan Ljungberg

Corpus Delicti

Mänsklig interaktion

KULTUR | Trots att historiens vindar blåser starkare omkring oss nu i Anno 2011 än vad de flesta av oss antagligen kunnat ana vid årsskiftet skall detta inlägg inte vigas åt att behandla vattenvågor, män i tält eller den generella situationen i den svenska jämmerdalen. På konservativt manér skall detta inlägg istället handla om något så föga originellt och fullkomligt tidlöst som människonaturen. Ty hur spännande det dagsaktuella är förblir alltid det bestående mer storslaget.

De flesta diskussioner man har med människor i sin närhet; vid matbordet, över bardisken och bland kursböckerna är inte beroende av fundamentala frågeställningar. Diskussionen flyter lätt och smidigt enbart till följd av vilken välvilja vi kommer till den med, hur vi sovit föregående natt och att vi inte är alltför stressade. I de samtal vi kommer ihåg, mer än bara högst ytligt, börjar helt andra faktorer spela in för en god kommunikation. En diskursanalytiker skulle kunna komma med påpekanden om vårt sätt att visa omdöme och en filosof skulle fundera på våra epistemologiska utgångspunkter – bägge utgångspunkterna blir dock snabbt överteoretiska och fragmentariska En desto lättare och mer beskrivande utgångspunkt för att förklara olika människors olikartade synsätt är oftast den annorlunda människosynen. De flesta mer övergripande frågor kan oftast kokas ned till att bli antropologiska.

Ordet människosyn må vara ett av de mer vulgariserade orden i svensk debatt. Analysdjupet brukar vara begränsat, oftast finns underförstått att de två människosyner som finns är den humanistiska och den dumma. Sverigedemokraterna kritiseras gärna för sin omoraliska människosyn – när en mer rimlig kritik antagligen hade varit att undra om de ens har någon. Feministerna kritiserar sina motståndare för taskig kvinnosyn och någon maskulinist gormar om unken manssyn. Kanske är det detta som i ordets rätta bemärkelse kan kallas sexism; en diskussion om kön utan koppling till det mänskliga. Likadant blir det ofruktbara låsningarna ofta snabbt ett faktum. Vi kan alla se klichébilderna framför oss. Den nyfrälsta feministbruden som skriker ”det är en social konstruktion” och den pumpade machomannen som suckar ”det är naturen”. Frågan om var uppfostran/socialitet möter natur/arv, för att bägge två i alla fall i någon grad existerar kan nog de flesta acceptera, tar sin början igen.

Det är omöjligt att inte på något sätt nämna evolutionsteorin när människonaturen diskuteras. Dess applikationsmöjlighet är dock mer än omstridd. Vissa finner däri svaret på alla människosläktets frågor medan andra ser det som första steget på väg till Aktion T4. Vi skall ändå här försöka ge oss in i denna diskussion. Att evolutionsteorin erbjuder mycket deskriptivt är ett faktum få skulle förneka. Ingen mer tillfredsställande biologisk teori har någonsin presenterats. Floran av forskningsdiscipliner som framgångsrikt inkorporerat den i sig är långt. Vare sig det gäller neurologi eller fysiologi ger den upphov till nya landvinningar. Nya pusselbitar faller på plats. Steget från att studera djur till människor sker givetvis inte utan gnissel – men att den mänskliga anatomin uppvisar släktskap med andra djurs eller att våra drifter inte är helt olika andra varelsers torde dock inte vara okänt. I det nu några månader gamla numret av Axess-magasin argumenteras även för estetikens objektivitet utifrån ett evolutionsperspektiv med utgångspunkt i att skönheten har en evolutionär bas i människan. Hur långt denna utveckling kan sträcka sig är oklart – men antagligen är det långt. Betyder detta att mänskligheten inom en inte allför avlägsen framtid kommer att besitta nyckeln till sin egen natur?

David Hume (1711-1776)

Invändningarna låter sig dock göras tämligen snabbt. Filosofen David Hume som levde innan evolutionsteorins dagar har lämnat det mest sofistikerade argumentet för att så inte är fallet. Hans berömda ”Humes lag” kan mycket väl appliceras här. Ett ”är” kan inte automatiskt omvandlas till ett ”bör”. En giltig deskriptiv utsaga är inte nödvändigtvis en giltig normativ utsaga – lika lite i exegetik som i biologi. Hur en mänsklig hjärna ser ut eller vad ett statistiskt faktum pekar på säger lika lite om vad vi bör tänka på som vad vi bör göra.

Lika lite som en stenhård tilltro till biologin ger oss några goda imperativ gör den motsatta extrempositionen det. Jag tänker givetvis på det till leda brukade begreppet ”social konstruktion”. Vid sidan av att begreppet självt nog är ett av de bästa exemplen på en social konstruktion finns det något annat mycket intressant med det. En ”social konstruktion” kommer nämligen aldrig ensam! Underförstått i begreppet finns alltid de tre omdömena; den avhandlade konstruktionen är dålig, kan ändras och bör ändras. Sedan när abstraktioner i allmänhet skulle vara ovärdigt människosläktet är dock oklart. Kanske kommer det från Frankfurt-skolan, eller redan Marx eller varför inte Rousseau – men ett faktum är det uppenbarligen. Således finns även i detta ett brott mot Humes lag inbakad om än här i ännu mer svårgreppad form. Att Anna-Stina blir slagen av sin make är helt enkelt inte ett argument för könsrevolution.

Vad som så uppenbart saknas i dessa bägge extrempositioner är den mänskliga faktorn. Vare sig man bekänner sig till den ortodoxa biologismen eller sociologismen är man nödgad att förneka den fria viljan. Människan befinner sig antingen i mystiska strukturer omkring oss våld eller behärskas av kroppssubstanser mäktigare än trolldryck. I bägge fallen är människan ohjälpligt i händerna på krafter oändligt upphöjda och bortom vår egen värld. Man har inrättat ett slags vanmaktens titaniska panteon. Som inte alltför sällan känns en parallell till klassicismen på sin plats. Inom litteraturvetenskapen har föreslagits att den första romanen är Odyssén, som inte bara är uppföljaren till Iliaden, utan även skulle visa på en förändrad människosyn. Människan är inte längre en spelpjäs i händerna på makter långt ovanför oss utan en individ. Odysseus öde avgörs inte av gudarna på Olympen utan av hans egen karaktär och omdöme. Han har blivit subjektifierad. Ett förnekande av den fria viljan och därmed också personens ansvar erbjuder en möjlighet till mänsklig regression. Att göra den resa våra förfäder gjorde – fast baklänges. Det blir försvarbart, ja till och med det enda rimliga att skylla ifrån sig. Att återigen bli ett objekt i stora makters händer.

Det är mot denna antropologi en ickeförljugen humanism gång på gång måste sättas in. För visst är det ett faktum att människan liknar ett djur på många sätt – men mer viktigt är väl ändå att se till att människan inte uppför sig som ett? Den fria viljan är och förblir något helt unikt för människan. Människan är till sin natur något så väsensskilt från alla andra existerande varelser. Kanske är det bara den som aldrig sett Notre Dame eller David som kan påstå att människans kreativitet liknar djurens? Kanske är det, för att för ovanlighets skulle prata med Sartre, ett utfall av ”dålig tro” – ett förnekande av den mänskliga friheten för att dess svindlande svårbegriplighet känns för stor och smärtar för mycket. Kanske skulle det vara skönare om vi slapp men tyvärr är vi inte tillfrågade. Det är inte lätt men det måste göras ty inget annat är värdigt människan.

Hugo Fiévet

Fortsatt ungmoderat krig mot normer

VÄRDERINGAR | Jag har i en handfull artiklar förfasat mig över hur pass lättvindigt MUF-ledningen under Niklas Wykman svalt den ”normkritiska” agendan som proffstyckare och vänsterakademiker försökt introducera som vår nya statsreligion. Inför valet 2010, i en intervju med tidningen Medborgaren, hävdade exempelvis Wykman att det största problemet med Moderaterna var att partiet inte var tillräckligt ”queer” och ”normkritiskt”. Då jag nästan aldrig hörde några andra MUF:are uttrycka sig på detta sätt antog jag nästan att det var Wykmans egna idéer, och att dessa följaktligen inte var förankrade i organisationen i någon större omfattning. Jag gissade därför också att motsvarande tramsiga utspel skulle försvinna när Erik Bengtzboe tog över rodret i höstas.

Jag hade fel. Via Stefan Olsson blir jag uppmärksammad på en intervju med MUF-basen Bengtzboe, i tidningen Medborgaren. Bengtzboe beskriver MUFs samhällsvision på följande sätt: Vi vill skapa ett samhälle där ingen hålls tillbaka av normer och värderingar.Vänsterns idé om att normer är grunden till många av våra samhällsproblem köps alltså med hull och hår, inte bara av Wykman utan även av Bengtzboe. Det är naturligtvis är vettlös analys. I grunden förhåller det sig ju naturligtvis tvärt om; det är en allmän brist på normer som är problemet. Visst finns det dåliga normer, men inte tusan ska dessa ersättas med normneutralitet och ett allmänt värdemässigt vakuum, som MUF verkar tycka. Huruvida Bengtzboe fortsätter att anamma Wykmans krigföring mot majoritetssamhället i stort(och börjar bedriva en självdestruktiv kamp mot företeelser som ”heteronormen”), återstår att se. Men det verkar onekligen som att det lutar ditåt. I så fall kanske Erik Bengtzboe kan göra gemensam sak med Carin Jämtin och driva frågan om könsneutrala toaletter? Skulle i vart fall ge stort underhållningsvärde åt oss andra.

Det finns nymoderata idéer som jag förvisso avvisar på ett personligt plan, men samtidigt är beredd att acceptera som en väljarmässig nödvändighet. Men det finns också nya idéer som introducerats som varken kan sägas rimma med den borgerliga idétraditionen eller med väljarkårens allmänna tendenser. Idén om normkritik är ett typexempel på detta. Och då är ju den stora frågan varför det anammas av MUF. Är det så, att man verkligen har låtit sig övertalas av vänstern, och känner en djupare personlig övertygelse om att normkritik måste utgöra grunden för en sund samhällsanalys? Eller har man verkligen missuppfattat den allmänna opinionen så grovt att man tror att dylika tankar är en förutsättning för att vinna väljarnas hjärtan?

Dag Elfström

Newsmill debatterar nykonservatismen

På Newsmill har dragits igång en mycket intressant debatt på temat ”nykonservatismen – vad innebär den?”. Idag har mitt bidrag publicerats: ”Välfärd och miljö två viktiga konservativa frågor”, där jag argumenterar för just detta och visar på skillnaden gentemot vänsterns syn på och politiska hanterande av välfärds- och miljöfrågor.

Den svenska konservatismen anno 2011 växer i både omfång och självförtroende. Den har god intellektuell spänst och är mogen att formulera sig på ett uppdaterat sätt, den företräds av en mångfald debattörer, och den är redo att bryta befintliga fördomar och ta sin rättmätiga plats i den svenska samhällsdebatten i anspråk. Detta känns oerhört glädjande och inspirerande!

Bland de 12 debattörer som på bara en vecka har publicerat sig i Newsmills debatt om nykonservatismen märks särskilt Johan Lundberg, Elise Claeson, Roland Poirier Martinsson, Charlotta Levay, Carl Johan Ljungberg och Hans Wallmark.

Alla som är intresserade av hur en modern svensk konservatism kan formuleras av konservativa själva, och alla som har tröttnat på floskelfetischismen och pajkastningen i debatten mellan socialister och liberaler, kommer att finna ett stort värde i att följa denna viktiga debatt på Newsmill! Spread the word!

Jakob E:son Söderbaum

CITERAT – v. 11

REDAKTIONELLT | Åter tid att sumera veckan genom några tankvärda citat. Mycket nöje!

***
…om konservatismen

[D]et är inte en politisk hållning, snarare en grund för en politisk hållning. När man står på den kan man sedan luta åt vänster eller höger. Men med tanke på hur de liberala och socialistiska världsbilderna dominerar partierna i Sverige skadar det inte att spika upp ett anslag som säger: här finns något annat.

- Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut, på debattsidan Newsmill. (16/3-2011)

…om katastrofen i Japan

När olyckssambanden är fullständigt klarlagda i Fukushima gäller det för Japan – och omvärlden – att dra kloka slutsatser om vilka nya säkerhetsåtgärder som kan behövas. En enkel slutsats kan dock redan dras från Fukushima, som har reaktorer från 1970-talet: nya reaktorer är säkrare än gamla. Det som kallas tredje generations kärnkraft och som byggs på andra sidan Östersjön – Olkiluoto 3 – har andra och modernare nödkylsystem.

- Osignerad i Expressen(16/3-2011)

På Haiti dog eller skadades hundratusentals människor, medan dödssiffran i det betydligt mer tätbefolkade Japan i skrivande stund uppskattas till drygt 10 000. Och medan inte ens presidentpalatset stod pall på Haiti, så är det allvarligaste som hänt i Japan att mindre mängder radioaktivitet läckt ut från några kärnkraftverk. Dessa händelser är förvisso tragiska, men man måste ändå ställa dem proportion med den rent gammaltestamentliga förstörelse som drabbade Haiti.

- Anders Edwardsson, journalist och debattör, i en krönika på helagotland.se. (17/3-2011)

…om riksdagens beslut att stoppa ytterligare försäljning av statliga aktier i vissa bolag

Håkan Juholt tillsammans med Jimmie Åkesson visar vad han tycker är viktigt. Att äga aggressiva bolåneinstitut, att inte ta in vad som hände under finanskrisen, och att inte visa att han förstår att politik handlar om att sätta pengarna där de är som allra viktigast. För barnen i skolan och för att få sjukvården att fungera.

- Statsminister Fredrik Reinfelt, i SVTs Rapport (16/3-2011)

Jag tror att 1970-talet ringde och vill ha sin opposition tillbaka.

- Johnny Munkhammar, moderat riksdagsledamot, kommenterar riksdagsbeslutet på sin blogg. (16/3-2011)

…om Barack Obama

How Nixon conducted himself in office in times of crises made possible his triumphant re-election. Right now, how Obama is conducting himself in a time of crisis is having the opposite effect. He began his presidency as a potential colossus — but if he doesn’t change, he will finish it as a pipsqueak. Pipsqueaks don’t win second terms

- John Podhoretz, republikansk krönikör i New York Post. (15/3-2011)

***
Redaktionen