När kronprinsessan knackade på min dörr

I samband med att kronprinsessan Victoria och prins Daniel bevistade en av Victorias väninnors föräldrahem i Uppsala knackade de på min dörr på Gropgränd – för att träffa mig. Sedan ett par år tillbaka hade dock min bror flyttat in i lägenheten. Och just då var han ute.

Skälet till det kungliga besöket var att väninnan ifråga gifte sig, och att hennes mor – som alltså håller sig ajour i samhällsdebatten och bor i samma bostadsrättsförening – vid sagda tillfälle berättade för Victoria och Daniel att ”den där Jakob som skrivit en del artiklar om monarkin” bor i nästa trappuppgång (Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Fokus, SVT Debatt och NWT – väl att märka är det inte jag som har satt rubrikerna). Då tyckte kronprinsessan och prinsen genast att de ville hälsa på hos mig, och gick dit med långa följet av livvakter och allt.

Jag fick just veta detta på bostadsrättsföreningens årsstämma, av modern Rüya Storm-Alm. Hennes dotter och Victoria lärde tydligen känna varandra och blev goda vänner medan de gick UD:s diplomatprogram tillsammans.

Vilken grej! Jag hade förstås tappat hakan totalt om jag hade öppnat dörren och Victoria och Daniel stått där. För att inte tala om min lillebror, om han hade öppnat och de stått där och frågat om det är han som är Jakob.

Detta är definitivt det roligaste i mitt liv som jag inte har varit med om. En alldeles egen ”fiskarehistoria” att ha att berätta framöver. Jag får försöka hitta ett sätt att återgälda denna heder vid tillfälle. Imorgon är det Valborg och konungens födelsedag, och då ska jag i alla fall skåla för monarkin.

Jakob E:son Söderbaum

Jante, min vän

KULTUR | Jante får numera aldrig vila. En gång verkar det som han var satt till bords i var mans hem; idag är han förjagad från varje hörn av våra värderingsmässiga garderober. För den som har för intention att lyfta en diskussion om värderingsmässiga skillnader länder emellan, eller dess påverkan på samhällsstrukturer i stort, är det omöjligt att inte stöta på Jantelagen. Han är ofelbart en del av vår svenska arvedel.

Aksel Sandemose (1899-1965), den danska författaren som först formulerade jantelagen.

Etniska eller kulturella kollektiv är alltid något svårt att bolla med, och likaså infekterat, men är samtidigt något som måste kunna diskuteras. Den humanistiska sentensen att man måste förstå sig själv för att förstå andra är lika enkel som den är självklar. För sannerligen säger väl jantelagen något om det svenska lynnet, även om Jante personligen råkar vara dansk. Att uttrycket spridit sig från sin apokryfiska tillvaro i den danska romanen ”en flykting korsar sitt spår” från 1933 till att ha antagit rollen som en vedertagen sociologisk arketyp understryker kanske bara riktigheten i den.

För den som levt utomlands under en längre tid börjar man inse att alla fördomar om olika nationaliteter inte är rakt igenom falska. När man penetrerat det yttre lagret av rena dumheter och missförstånd kommer man alltid ned till en kärna av någorlunda fasthet. De mest extrema anti-essentalisterna är helt enkelt inte värda att ta på allvar; de som ser rasism i glass men inte minsta skillnad på Jean-Jacques’ och Karl-Eriks beteenden. Man behöver inte söka några omöjliga urtyper – den egna personliga erfarenheten är ofta nog talande och de egna observationerna nog dråpliga.

När svensken jämförs med t.ex. fransmannen finns somliga drag som i ett försök till att vara objektiv – inte är till hans fördel. Nedsatt kulturellt kapital, avsaknad av finess i mötet med sina medmänniskor och vad som kan uppfattas som social passivitet. Drag som i hög grad kan kopplas till en jantelags antiindividualistiska och fäaktigt passiviserande potential.

Så här långt helt okontroversiellt. Det är dock här min tes kommer. Samtidigt som de negativa dragen som kan sammankopplas med svensken har sin rot i en jantelagsmentalitet har också de positiva dragen sitt ursprung där. Och visst finns de; svenskens positiva sidor i förhållande till t.ex. fransmannen. En märkbart förhöjd arbetsmoral och punktlighet, man avbryter inte andra och man tränger sig inte i kön, och kanske mest häpnadsväckande, man skryter inte. Att på bästa social umgängestid få höra någon framföra en lovsång till sig själv är oftast något man i ett svenskt sällskap slipper.

Det tvångsmässiga krossandet av Jantelagen hör kanske till den besynnerliga svenska kontrastrikedomen; eller oförmågan att kollektivt tänka två tankar samtidigt. Från 1800-talets titel- och gradsjuka till 1900-talets du-reform och antal-brödskiverekommendationer. I Sverige är det istället de tvära kasten som gäller. För det land som sällan upplevt politiska revolutioner blir de mentalitets- eller modemässiga stormarna närmast syndaflodsartade. I Frankrike munhuggs nationalisten och kommunisten i glada vänners lag över en gemensam måltid, i Sverige anses social utfrysning till följd av fel åsikt angående utsläppsrätter proportionerligt. En svenskhet när den är som sämst och med paradgren självutplåning – där de bägge ytterlighetsfaktorerna samverkar. Å ena sidan en överdriven ödmjukhet inför det egnas storhet, å det andra ett håglöst omfamnande av internationalisering. Skall man verkligen behöva göra sig av med sina goda sidor för att bli bättre?

Den moderata riksdagsledamoten Finn Bengtsson gick så långt så han motionerade om att avskaffa jantelagen.

Frågan är givetvis högst retorisk. Just därför bör skepsis visas mot denna typ av mentalitet. Att skrika på Jantelagen omedelbara avskaffandet har blivit något av den borgerliga progressismens favoritmantra. Överdriven gruppmentalitet, passivitet eller undergivenhet är givetvis sådana drag som bör motverkas och övervinnas. Förändring som inte leder till förbättring är dock inte bara onödig utan även skadlig. Att slutgiltigt avskaffa allt jantelagslikt, och med det hela den så bespottade och omoderna ödmjukheten – känns faktiskt som en del i ett smått futuristiskt laboratorieprojekt. Den slutgiltiga framtagningen av den nya erans übermensch – ”homo liberalicus”. Ett första steg till en värld lite bättre anpassad för maskiner, och lite sämre för människor. För visst behöver aldrig maskiner ställa frågor eller ibland fumla i villrådighet, vilket paradoxalt nog är beviset på människosläktets storhet, eftersom det visar att vi kan utvecklas och bli bättre av egen kraft.

Ödmjukhet må vara ett drag från den gamla världen. Noll internationell gångbarhet, säger någon, likväl uttals- som stavningsmässigt. För nyliberalen håller den tillbaka produktiviteten och för socialisten gynnar det någon mystisk struktur. Ingen vettig människa har efterfrågat självutplåning, men en vettig människa har begärt lite ödmjukhet. Högfärdighet är inte, och kommer helt enkelt aldrig att vara, ett bra drag att ha med sig när man skall bemöta framtiden.

Hugo Fiévet

Sannfinländarna – Fisk eller fågel?

Ingen torde väl vid detta lag ha undgått nyheten att valets stora skräll i vårt östra broderland var framgångarna för det populistiska partiet Sannfinländarna. Med 19% av rösterna i ryggen blev partiet landets tredje största, endast obetydligt mindre än det borgerliga Samlingspartiet och Socialdemokraterna, och kan mycket väl komma att ingå i det kommande regeringsunderlaget. Vilka är då dessa Sannfinländare, vad vill de, och vad kommer deras entré på den politiska scenen i Finland att innebära?

Timo Soinis parti är inte alldeles lätt att få grepp om. Försök har gjorts att dra paralleller till andra nordiska uppstickare, som vårt svenska SD, eller till tidigare finska partier och rörelser som Lapporörelsen, IKL och Finlands landsbygdsparti. Det sistnämnda torde vara ganska okontroversiellt att utse till Sannfinländarnas rötter, efter som de själva uttalat hänvisar till denna föregångare, och därför att Sannfinländarnas första partiledare, Raimo Vistbacka, också var landsbygdspartiets sista. Politiskt finns också tydliga likheter, vilket jag återkommer till. De andra kopplingarna är inte lika självklara.

Lapporörelsen och IKL

Lapporörelsens symbol

Lapporörelsen bildades 1929 av brinnande antikommunister som var missnöjda med den försoningspolitik som finska regeringar fört efter frihetskriget. Det fick sitt namn efter Lappo i Österbotten, där rörelsen grundades. Rörelsen var influerad av Mussolinis fascister och hyllade direkt aktion. I linje med detta ägnade man sig åt diverse angrepp på kommunistisk press och kommunistiska möten. Mest kända blev de för de s.k. skjutsningarna där vänstersympatisörer kidnappades, misshandlades, och sedan skjutsades till gränsen där de släpptes av på den sovjetiska sidan där de ”hörde hemma”. Vid ett par tillfällen utfördes även politiska mord.

Allt detta gjorde att Lapporörelsen som i sin antikommunism hade ganska brett folkligt stöd snabbt blev en paria i det finska samhället. I och med Mäntsäläupproret 1932 då anhängare till Lapporörelsen utan framgång försökte ta makten i en väpnad kupp, så krossades Lapporörelsen och förbjöds. Den återuppstod dock snart som det politiska partiet Isänmaallinen kansanliike (IKL), eller fosterländska folkrörelsen. I valen på 30-talet samlade IKL 6-8% av rösterna. Starkast stöd hade man bland den finska över- och medelklassen, t.ex. jordägare, präster, ämbetsmän och studenter.

IKL var starkt pådrivande för ett revanschkrig 1941

Partiet, som i sin politik och stil efterliknade Mussolinis fascister, bekämpades med olika medel av de etablerade partierna. Bland annat drabbades de av ett förbud mot politisk uniformering, som riktades mot deras svartskjortor. Politiskt utmärktes deras politik utöver antikommunismen av en aggressiv utrikespolitisk hållning till Sovjetunionen och fientlighet mot det svenska språket. Efter vinterkriget ändrades dock det politiska klimatet i Finland och IKL fick i mångt och mycket gehör för sin linje. Sovjetunionen hade ju klart visat att de inte hade några vänliga avsikter mot Finland.

Under åren 1941-43 ingick IKL i den finska samlingsregeringen. I och med vapenstilleståndet 1944 förbjöds partiet. Det var ett av de sovjetiska villkoren i förhandlingarna. Under hela det kalla kriget kvarstod sedan ett förbud mot fascistiska organisationer, vilket med tanke på Finlands nya utrikespolitiska linje att till varje pris blidka ryssarna, tolkades tämligen strängt.

Finlands Landsbygdsparti

Veikko Vennamo - Landsbygdspartiets grundare

Finlands Landsbygdsparti uppstod 1959 som en utbrytning ur Agrarförbundet (nuvarande Centern). Bakom utbrytningen låg både politiska och personliga motiv. Den som skapade Landsbygdspartiet var Veikko Vennamo, som förlorade kampen om ledarskapet i Agrarförbundet mot Urho Kekkonen som han hade personliga motsättningar med. Politiskt var utbrytningen en reaktion mot upplevd centralisering, och att Agrarförbundet alltmer orienterade sig mot städerna, och förknippades med maktens herrar i Helsingfors.

Landsbygdspartiet var utpräglat populistiskt. Det byggde sitt stöd på småbrukares, arbetslösas, och andra marginaliserades missnöje med, och misstro mot, det politiska etablissemanget. Sitt största stöd hade partiet under 70-talet och början av 80-talet, då man som bäst nådde omkring 10% av väljarnas stöd. Utan sin karismatiska grundare som drog sig tillbaka 1979 hamnade partiet snabbt i problem när man i början på 90-talet ingick i regeringen och tvingades ta ansvar för en del tuffa beslut som det då svårt krisdrabbade Finland måste fatta. 1995 gick partiet i konkurs och tvingades lägga ned verksamheten. Partiet efterträddes då av Sannfinländarna.

Nordiska grannar

Ett antal nordiska partier skulle potentiellt kunna pekas ut som Sannfinländarnas motsvarigheter i sina respektive länder. Det handlar om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, och norska Fremskrittspartiet. Ingen av dessa känns dock som helt självklara kusiner, även om Dansk Folkeparti faktiskt ingår i samma partigrupp som Sannfinländarna i Europaparlamentet. Dels har de lite olika historisk bakgrund, dels lite olika politisk inriktning.

Carl I Hagen - arkitekten bakom Fremskrittspartiets framgångar

Norska Fremskrittspartiet grundades 1973 som ett protestparti mot höga skatter och statliga ingrepp i samhällslivet. Det var i slutet av 80-talet som partiet fick sitt stora genombrott, och från och med valet 1997 har det varit ett av Norges största partier, med 15-22% av väljarna bakom sig. Partiet har med tiden blivit mindre utpräglat nyliberalt, och mera allmänborgerligt. Man förenar en starkt högerbetonad ekonomisk inriktning med konservativa sociala värderingar, och en restriktiv invandringspolitik.

Dansk Folkeparti skapades 1995 genom en utbrytning ur det ultraliberala Fremskridtspartiet. Det var i början av 70-talet som det av Mogens Glistrup skapade Fremskridtspartiet steg upp som en sol på den danska politiska himlen med sitt program för avskaffande av inkomstskatt, slopande av nästan hela statsapparaten, inklusive försvaret, och avskaffande av 90% av landets lagar. Snart kom dock partiet ned på jorden igen. De 16% i väljarstöd man som mest nådde krympte stadigt och efter utbrytningen av den mindre liberala falangen 1995 föll partiet samman totalt.

Pia Kjersgaard och Mogens Glistrup - den danska populismens två viktigaste kämpar

Dansk Folkeparti växte däremot stadigt från slutet av 90-talet, och har de senaste tio åren haft ett stabilt väljarstöd på omkring 13%. DF har tonat ned mycket av den nyliberala retoriken från sin föregångare och har till och med framstått som en välfärdsstatens försvarare, men istället renodlat och fört fram den invandringskritiska och antimuslimska hållning som fanns redan hos Fremskridtspartiet. DF har uttalat satsat på att få genom sina hjärtefrågor genom att ge sitt stöd till de borgerliga partierna i Danmark. DF är också ett av få danska partier som är klara motståndare till EU. DF:s väljare är till stor del arbetare som tidigare röstat med socialdemokraterna.

Slutligen har vi våra egna Sverigedemokrater som vad jag förstår jublat högt över sannfinländarnas framgångar, detta partis antisvenska hållning till trots. SD har ju en helt annan historia än alla tidigare nämnda partier, med sina rötter i nynazismen. Sedan mitten av 90-talet har det dock pågått en reformering och moderering av partiet där mera extrema företrädare fått anpassa sig eller lämna skutan. En klar förebild för SD tycks ha varit Dansk Folkeparti, vilka man idag verkar ha stora likheter med, både avseende väljarbas och politiskt innehåll.

Politisk inriktning och hjärtefrågor

För att då, efter denna utvikning, återgå till sannfinländarna – vilken politik står de för? Kortfattat kan de beskrivas som nationalistiska, EU-kritiska och skeptiska till invandring. Partiet har i Sverige mest uppmärksammats för dess motstånd mot undervisningen i svenska i finska skolor, men hela deras politik genomsyras av framhävandet av finsk kultur, och en strävan att vända sig inåt, att vända ryggen mot omvärlden. Partiet motsätter sig ett finskt NATO-medlemskap och vill lämna EU. Finlands redan blygsamma flyktingmottagning vill man skära ned, liksom biståndet.

Väck med "tvångssvenskan" - En av sannfinländarnas hjärtefrågor

Ekonomiskt står man för en tydlig vänsterprofil. Progressiv beskattning, välfärdsstat, statliga infrastruktur- och industrisatsningar, samt landsbygdsstöd är viktiga delar i deras politiska arsenal. Vidare förespråkarman tuffare tag mot brottslighet.

Sammantaget liknar den politik man står för i huvudsak företrädaren Finlands Landsbygdsparti. Det som här skiljer Sannfinländarna från föregångaren är fokuseringen på invandring och EU. Detta har sina uppenbara skäl i och med att Landsbygdspartiet redan var i fritt fall när Finland gick med i EU, och att invandringen vid denna tidpunkt var ett okänt fenomen i Finland. Kort sagt var detta politiska ickefrågor vid den tiden. Detta, snarare än att ideologin skulle ha förändrats, förklarar skillnaderna i politisk inriktning mellan Sannfinländarna och Landsbygdspartiet. Här är det befogat att betrakta partierna som politiskt likvärdiga.

För övriga studerade partier är bilden mera blandad. Visst finns det en del gemensamma drag mellan Sannfinländarna och Lapporörelsen/IKL, däribland nationalismen och motviljan mot det svenska språket. När det gäller invandring och EU får man förmoda att IKL skulle ha applåderat Timo Soinis linje, men det vore som sagt en anakronism att ställa IKL inför dessa frågor. Ekonomiskt upplever jag Sannfinländarna som ganska utpräglat vänsterinriktade, medan IKL om de även i dessa frågor lutade sig mot lärofadern Mussolini torde ha varit mera mittenorienterade.

Den stora skillnaden torde vara utrikespolitiken. Sannfinländarna är inåtvända, närmast isolationistiska i sin nationalism, medan IKL var utåtriktade och aggressiva i sin nationalism. Den antisovjetiska hållningen IKL hade har av uppenbara skäl inte varit aktuell för Sannfinländarna. De senare riktar sitt ogillande snarare mot sina västeuropeiska grannar i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Jämför man sannfinländarna med nordiska populistpartier som SD, DF, och Fremskrittspartiet, hittar man också likheter och skillnader. Det parti som här framstår som mest annorlunda är det norska partiet, som är tydligt högerorienterat och som inte tycks lägga samma ensidiga fokus på migrationsfrågor som SD och DF. Också när det gäller EU skiljer sig FrP från de övriga, genom att inte varat uttalade motståndare till EU, utan närmast neutrala i frågan om medlemskap. Däremot finns vissa beröringspunkter i form av viss värdekonservatism.

SD och DF, jag behandlar en här som en enhet då de faktiskt är ganska inbördes lika idag, är mera lika sannfinländarna än vad norska FrP är. De är liksom Sannfinländarna EU-skeptiska, nationalistiska, invandringskritiska och varma anhängare av välfärdsstaten. Det som skiljer är främst att Sannfinländarna har en mera utpräglad landsbygdsprofil. Det finska partiet uppfattar jag även som klart mera vänsterorienterat än de båda andra, särskilt Dansk Folkeparti som nog ändå får beskrivas som ett mitten-, eller kanske t.o.m. mitten-högerparti.

Sannfinländarnas väljarbas

Vilka är då Sannfinländarnas väljare? Jag har inte hittat någon bra analys av detta, men två slutsatser kan man nog dra. För det första så tar partiet väljare från alla övriga partier, framförallt socialdemokraterna och centern. För det andra har partiet ett anmärkningsvärt jämnt stöd regionalt över landet. Endast i Helsingfors, och i de områden som har stor svensk befolkning har man dippar. Generellt är man något starkare på landsbygden än i städerna, men inte så utpräglat som arvet från Landsbygdspartiet kunde leda en att tro.

Det är väl knappast en vågad spekulation att Sannfinländarnas väljare socioekonomiskt liknar landsbygdspartiets, det vill säga övervägande lågutbildade, arbetare, småbönder och arbetslösa, d.v.s. samhällets förlorare. Det är bland dessa grupper som omvärlden mera ter sig som ett hot än en möjlighet, och det är dessa som hellre ser att staten slösar sina omsorger på det egna samhällets olycksbarn än på bistånd och flyktingar. Det är också där man finner drömmen om att staten skall kunna radera ut ekonomiska realiteter och med stora industrisubventioner ge arbetstillfällen åt den okvalificerade finska arbetskraft som konkurreras ut av låglöneländernas hårt arbetande befolkning.

Detta gör att Sannfinländarnas väljare i stor utsträckning kommer från samma samhällsskikt som Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis. Däremot får man anta att det pro-västliga och globaliseringsvänliga Fremskrittspartiets väljare har en liten annan bakgrund. Även IKL på den tid det begav sig hade en annan väljarbas, i det att det snarare var högutbildade och väletablerade medborgare som var deras främsta anhängare.

Sammantaget får man nog säga att Sannfinländarna är en tämligen unik företeelse. De uppvisar en del gemensamma drag med SD/DF, och en del med den forna Lapporörelsen/IKL, men knappast något med Fremskrittspartiet. Det är delvis en produkt av samma globala trender som fött liknande partier över hela Europa, inklusive de nordiska grannarna Sverige och Danmark, delvis en produkt av unika finska förutsättningar grundat på landets historiska och politiska arv, förhållandevis agrara profil, och unika demografiska förutsättningar.

Populism

Sannfinländarna anses, liksom t.ex. SD, ofta vara populister. Beroende på vem som använder begreppet populist kan det ses som allt ifrån ett skällsord till en hederstitel, och är därför ett ganska trubbigt begrepp. En mera positiv tolkning är att populistiska politiker, till skillnad från mera elitistiska, snarare lyssnar på sina väljare än talar om för dem hur saker och ting bör vara. En populist enligt denna tolkning är en person som undviker storslagna och abstrakta utopier till förmån för det beprövade, lite som en konservativ faktiskt.

En mera negativ tolkning är att en populist är en principlös opportunist som säger vad som helst som kan vinna honom väljarnas gunst. Enligt denna tolkning har populisten en förkärlek för förenklade förklaringsmodeller, snabba, enkla och oftast felaktiga lösningar på komplexa problem, och en galopperande oförmåga att få ihop en hållbar polisk helhet, mera som en fascist eller socialist.

Sanningen hittar man allt som oftast någonstans mellan ytterligheterna. I fallet Sannfinländarna lutar jag dock nog åt att den senare tolkningen ligger närmare till hands. Sannfinländarna tycks i sin politik drömma sig tillbaka till en svunnen tid som aldrig kan komma åter, föreslår lösningar som kan tyckas lockande, men som bevisligen utgör återvändsgränder, och har förutom ett antal hjärtefrågor där man är tydliga en tendens att vara ganska luddiga och beredda att vända kappan efter vinden.

Amatörer, extremister och en karismatisk ledare

Timo Soini - Sannfinländarnas karismatiske ledare

Tittar man på partiets ledande företrädare så hittar man en brokig skara människor. Partiledaren Timo Soini är onekligen en karismatisk och skicklig politiker. Han kan konsten att tala, och att göra det på ett sätt så att väljarna upplever att han talar till dem son en jämlike, en av dem, inte som en fin herre från Helsingfors som på nåder nedlåter sig att adressera populasen.

Soini anses intelligent och har en pol.mag.-examen. Att partiets väljare ofta är lågt utbildade får inte förleda en att tro att alla är det, och än mindre att partiets ledande företrädare skulle höra till den kategorin. Jag har inte sett någon statistik på detta, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att även en studie av SD:s ledande företrädare skulle visa att de är överlag nog så väl utbildade som andra partiers ledande politiker (vilket i och för sig inte är någon större bedrift). Soini har konverterat till katolicismen, vilket sannolikt sätter en del spår i hans personliga syn i moralfrågor, även om det kanske inte alltid får genomslag på partiets politik.

Det som annars präglar partiets nya parlamentariker är just att de är nya, orutinerade, amatörer. Det är en tämligen självklar konsekvens av att partiet växer från 5 till 39 mandat. Detta torde bädda för en del turbulens, men skall nog inte överdrivas som problem. Säkert kommer en och annan ledamot att göra något fatalt misstag eller skämma ut sig, men det händer ju ibland andra partier också.

Allvarligare torde vara att partiet uppenbart har företrädare vars åsikter inte är rumsrena ens i det frispråkiga Finland. Rami Sipilä, Jussi Halla-aho, och Heikki Tala är partiföreträdare som i olika sammanhang figurerat med tämligen extrema åsikter. Soini själv framstår som mera moderat, men kritiseras för att se mellan fingrarna när öppet rasistiska kommentarer fälls av partivänner.

Varför sådan framgång?

Hur förklarar man då att detta parti har fått nästan var femte finländares stöd? Det finns nog ett antal samverkande faktorer som dels stöter bort väljarna från de traditionella partierna, dels drar dem till sannfinländarna. Finland har den senaste tiden upplevt ett antal politiska skandaler, vilket naturligtvis spär på politikerföraktet och missgynnar etablerade partier. Finlands ganska speciella politiska klimat, med otydliga politiska frontlinjer, och mycket av konsensuskultur, bäddar också för en utmanare som verkligen sticker av.

Eurons kris gav Sannfinländarna vind i seglen

Sannfinländarnas EU-motstånd har nog också spelat in. När Finland för omkring 15 år sedan tog steget ut i Europa så var det med stor enighet. EU sågs som en garant för att Finland skulle vävas in i den västliga kultursfären, och därmed föras utom räckhåll för arvfienden i öster. Idag har finnarna vant sig med en betydligt tamare rysk björn, den europeiska integrationen är inte längre en unik möjlighet, utan något man tagit för givet. Samtidigt har myntets baksida börjat gå upp för finnarna.

När Medelhavsländerna till följd av odisciplinerat slösande befinner sig i kris och kräver räddningspaket av övriga medlemsländer är dt finska medlidandet synnerligen begränsat. Finland har två gånger under sin korta historia som självständig nation betalat av på stora skulder som krig och fred belastat dem med, utan att det var fråga om några hjälppaket. Det var bara att bita ihop och visa lite sisu. Östblockets kollaps lämnade inte Finland oberört. Mer eller mindre frivilligt hade Finland en betydande östhandel som nu rasade samman. 90-talet blev ett stålbad för Finland, förvisso framgångsrikt, men knappast smärtfritt. Kanske borde Grekland m.fl. lära av Finland istället för att förvänta sig att bl.a. Finland skall ta deras nota, anser nog många Finländare. Och Timo Soini är den politiker som säger just det.

Timo Soini är för övrigt en faktor som inte kan förbises när man skall förklara hans partis framgångar. Han tycks omåttligt populär, en karismatisk ledare av den typ som finnar tycks ha en förkärlek för. Föregångaren Vennamo i Landsbygdspartiet hade också denna egenskap, liksom landsfadern Kekkonen.

Regeringsmedverkan – vägen till undergång?

Vad kommer då Sannfinländarnas framgångar att innebära för finsk politik? Det som alla tycks ense om är att Sannfinländarna kommer att sitta med i nästa regering, sannolikt tillsammans med Samlingspartiet som ju blev största parti, och något eller några partier till. Socialdemokraterna är en trolig kandidat, Andra som kan bli aktuella är Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna. Valets stora förlorare Centern går nog i opposition, och Miljöpartiet har som enda finska parti sagt att man inte kan tänka sig samarbeta med Soini, så de står nog också över.

Min gissning är att vi inte kommer att få se så dramatiska förändringar i finsk politik. Soinis retorik till trots inser han nog, eller kommer i förhandlingarna att inse, att man som politiker i ett litet land som Finland inte har så stort manöverutrymme, utan att de politiska och ekonomiska realiteterna sätter snäva gränser. Säkert får han något symboliskt viktigt köttben att visa väljarna, sannolikt i flyktingfrågan, möjligen i språkfrågan. När det gäller EU kommer han dock att bita i gräset.

Det som är frågan på sikt är hur långlivade partiets framgångar blir, när väljarna får se sitt parti i regeringen utan att särskilt mycket ändras. Landsbygdspartiet höll sig kvar i politikens centrum så länge man hade sin karismatiska ledare Vennamo vid rodret. När han klev av och partiet samtidigt fick ta ansvar för besk medicin i regeringsposition så föll partiet samman. Något liknande kan mycket väl hända Sannfinländarna, särskilt om Soini av någon anledning skulle försvinna från scenen. Ändå tror jag Sannfinländarna är där för att stanna, kanske inte på dagens rekordnivå, men i alla fall som ett medelstort parti.

Det som talar för det är att partiet följer en finsk tradition av skepsis mot överheten, men också att partiet på sitt eget speciella vis är en del av en alleuropeisk trend. De seglar på en kulturkonservativ, välfärdsromantisk, nationalistisk och populistisk våg, som i brist på gehör hos etablerade partier söker sig till nya aktörer.

För mig som konservativ, svensk och europé, känns inte sannfinländarna som någon särskilt fräsch uppenbarelse. Deras fientlighet till den finlandssvenska kulturen ogillar jag skarpt, dels för att svenskheten i Finland, med månghundraåriga anor, i sig förtjänar att bevaras, dels för att svenskan utgör bryggan till det övriga Norden, och ytterst till vår västliga civilisation. Utan den riskerar Finland att glida bort från Norden och istället bli en rysk randstat. Minns det gamla finlandssvenska slagordet:

”Idag svenska, imorgon finska, i övermorgon ryska”.

Deras motvilja mot EU och NATO passar heller inte in i min tankevärld. Visst kan jag också känna att vi på många områden skulle behöva mindre överstatlighet, men i vissa fall är det snarare fördjupat samarbete vi behöver. Den västliga civilisationen är inte i ett läge där det lämpar sig särskilt väl för vara och en att sitta i sitt hörn och tjura. Vi behöver samarbeta för att försvara vår gemensamma civilisation från det kommunistiska, fascistiska och islamistiska barbari som ständigt ligger på lur.

Jag tror också att de, sin populistiska etikett trogen, överlag har väldigt lite av hållbara helhetslösningar i sin politik. Det handlar mer om ett hopkok av opportunistiska förslag, utan ideologiskt sammanhang, baserade på en överförenklad världsbild. Detta till trots måste jag samtidigt berömma finnarna för deras sätt att hantera nykomlingen, korrekt och artigt, om än inte alltid hjärtligt. Det är än bättre taktik än den svenska utfrysningslinjen som SD fått känna på, och framförallt vittnar den om större demokratisk mognad. Hur man än vänder och vrider på det så har 19% av finnarna röstat på Soinis parti. Det bör man respektera, samtidigt som man får komma ihåg att 81% inte röstade på sannfinländarna.

Patrik Magnusson

CITERAT – v.16

REDAKTIONELLT | Trots att den gågna veckan knappast varit speciellt produktiv här T&F, tillföljd av påsk och annat, så skall vi i alla fall göra den sedvanliga citat-sumeringen. Allt gott!

***
…med anledning av Påsken

Människan längtar efter ett bättre liv. Just nu befinner sig den ”moderna människan” i ett tillstånd där hon – som alltid – famlar efter detta, men allt som oftast hamnar hon i konsumism. Hon söker sin lycka i en ny spis, en ny platt-tv. När hon tillfredsställt detta behov, blir hon omedelbart åter otillfredsställd. Varför? Därför att hon stannar på ytan, söker sig inte ner och in mot sina djupt liggande andliga behov.Påsken är en utmärkt tid för att bryta den andliga letargin.

- Göran Skytte, författare och fri skribent, i en kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. (24/4-2011)

…om valet i Finland

I vårt östra grannland har konsensustänkandet legat som en våt filt över politiken. Partierna har regerat med varandra i olika omgångar och konstellationer utan hänsyn till förment ideologiska skillnader. Det har skapat en otydlighet om alternativen (om det ens har funnits några) och oppositionen har varit svag och outvecklad. Väljarna har inte haft någon chans att påverka regeringsbildningen. Det har gjorts upp i kohandeln mellan partierna först efter valen. Då har Sannfinländarna framstått som ett tydligt alternativ.

- Huvudledar i Nya Wermlands-Tidningen. (19/04-2011)

I uppståndelsen över Sannfinländarna hamnar andra nyheter i skuggan. Samlingspartiet blir störst och lär få statsministerposten efter en förnyelse efter delvis moderat modell med arbetslinje och kvalitet i välfärd på programmet. En annan slutsats är att den samlade vänstern inklusive Socialdemokratin förblir svag i Finland. En tredje är att Miljöpartiet som rest stora förhoppningar på att vinna ytterligare mark bland urbana väljare i Helsingfors inte gick så bra som väntat, utan backade. Bilden av Skandinavisk politiker kommer helt klart att förändras.

- Martin Tunström, Smålandspostens ledarsida. (19/4-2011)

…om Moderaterna

För att behålla sin nyvunna position som Sveriges ledande parti är det nödvändigt för Moderaterna att förnya sig. Men förnyelse är inte detsamma som att greppa efter vilka idéer som helst som för stunden verkar vara populära. Hur det gick till när den ”normkritiska” utrensningsideologin fick fotfäste i Moderata ungdomsförbundet är fortfarande en gåta. Men vi får hoppas att partiet i övrigt inte går i samma fälla.

- Stefan Olsson, statsvetare och moderat lokalpolitiker i Uppsala, på Aftonbladets debattsida. (19/4-2011)

***

Redaktionen

Allt låter bättre om man ljuger

Åsa Linderborg är inte direkt den person i Sverige som är noggrannast med att kontrollera fakta. Det må väl vara hänt någon gång ibland, att små faktafel släpps igenom. Men hur slarvig med sanningen kan en redaktör egentligen tillåtas att vara? Kan man exempelvis tillåta att en redaktör på en av landets största tidningar helt enkelt ljuger om något så allvarligt som folkrättsbrott?

Åsa Linderborg påstod nyligen att filmen Armadillo, där filmaren följer ett danskt förband i Afghanistan, avslöjat hur ”danska soldater under Natobefäl avrättade obeväpnade män, kvinnor och barn”. Nu råkar det vara så att sådant inte förekommer i Armadillo. De enda som dödas under filmens gång är de tre beväpnade talibaner som lagt sig i bakhåll för danskarna, och som kämpas ned med hjälp av handgranater och finkalibrig eld. Inga kvinnor. Inga barn. Inga obeväpnade män. Och fiender som faller i strid kan knappast räknas som ”avrättade”.

Detta lämnar oss med ett antal alternativ. Antingen så lider Aftonbladets kulturredaktör av så grova sinnesrubbningar och vanföreställningar att hon faktiskt tror sig ha sett detta i filmen ”Armadillo”. I så fall torde hon höra hemma på dårhus snarare än på en av landets största tidningar. Det kan också vara så att hon helt enkelt inte gör skillnad på beväpnade fiender som tar initiativ till strid å ena sidan, och oskyldiga kvinnor och barn å den andra. I så fall kan varje ord töjas in i oändlighet. ”Stridsvagn” kan då betyda ”cykel”, ”motorväg” kan i själva verket vara ”åsnestig”, osv. Det mest sannolika alternativet är dock tveklöst att Åsa Linderborg ljuger. Att hon skiter i sanningen. Att hennes vilja och åsikter står över sanningsbegreppet som sådant.

Hur ska vi hantera detta? Hur hanterar Aftonbladet detta? Kommer det någon rättelse i tidningen? Vad blir påföljderna för den journalist som medvetet ljuger eller som slarvar så grovt med sanningen att beväpnade talibaner beskrivs som obeväpnade kvinnor och barn? Blir det någon påföljd alls? Förmodligen bryr sig inte Aftonbladets ledning. Det är sådant som gör att tidningen knappast tillskrivas högre trovärdighet än Saddam Husseins informationsminister ”Bagdad Bob”.

Som Tage Danielsson skrev i sin ”postilla”:

- När sanning liksom inte duger,
blir allting bättre om man ljuger
I livets stora centrifug
är mjölken sanning, grädden ljug.

Andreas Braw

CITERAT – v. 15

REDAKTIONELLT | Åter tid att sumera veckan genom några tankvärda citat. Mycket nöje!

***
…om vårbudgeten

Det är välkomna skattelättnader i ett land som fortfarande har världens högsta skattetryck. Regeringen kunde gott ha gått ännu längre fram, bland annat genom att avskaffa den så kallade värnskatten.

Noterbart är också att regeringen fortsätter att tala om jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Så är det förstås men många nationalekonomer menar att just den effekten håller på att klinga av med sänkt inkomstskatt. Nu finns det förstås ett ännu högre värde med sänkta skatter, nämligen att de ökar människors frihet och oberoende, men för att nå bättre sysselsättningseffekter så borde man istället fokusera mer på att öka efterfrågan på arbetskraft, särskilt genom generellt sänkta arbetsgivaravgifter. Tyvärr vill regeringen inte gå den vägen ännu.

- Huvudledare i Nya Wermlands-Tidningen. (13/4-2011)

Betonghäckarna drar igång betongblandarna.

- Finansminister Anders Borg replikerar på en socialdemokratisk kommentar om regeringens vårbudget. (13/4-2011)

Detta var nog en av de sämsta budgetdebatter jag sett. Regeringens Anders Borg hade inget nytt att säga och oppositionens Tommy Waidelich knappt ens något gammalt att säga.

- Göran Greider, politisk redaktör på Dalademokraten, i en intervju med Svenska Dagbladet. (13/4-2011)

…om jämställdhet

Jämställdhet är viktig. Men jag har aldrig trott på vänsterns 50-50-syn eller på kvoteringar. En avgörande brist är att traditionellt ”kvinnliga” arbeten alltjämt betalas så mycket sämre än traditionellt ”manliga”. Många kvinnor kan söka sig till tidigare manliga arbetsområden medan få män med vårdande läggning har råd att jobba inom barnomsorg eller hemtjänst. Orsaken ligger ytterst i nedvärderingen av vårdarbetet i hemmen. Det är den nedvärderingen vi måste komma åt om jämställdheten ska kunna öka. För att samhället ska blomstra måste vi ta tillvara både den teoretiska, praktiska, vårdande och konstnärliga läggningen.

- Ingegerd Troedsson, moderat partiveteran och fd talman, i en intervju med Svensk Tidsskrift. (15/4-2011)

…om egenmakt

När vi säger att vi har ett gemensamt ansvar att garantera alla människors tillgång till en god utbildning, men att varje förälder och elev själv ska få avgöra vilken skola de vill välja, säger våra politiska belackare att politiken abdikerat. Att ”planeringsförutsättningarna” för politikerna rubbats. Och att det är dåligt. Inte för att medborgarna genom gemensamma ansträngningar uppnått en historisk nivå av jämlikhet, utan för att politikerna inte längre får bestämma hur enskilda medborgare ska förvalta denna jämlikhet.

- Göran Hägglund, på DN-debatt. (15/4-2011)

***
Redaktionen

GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson

HUKA INTE FÖR DEN EGNA KRISTNA TRON

Svenska kyrkan verkar inte se skogen för alla träd.

Jag tillhör den skara som genom åren gång på gång irriterats över hur den forna statskyrkan i somliga delar förfallit till att både bli en vindflöjel och att verka som megafon för partipolitik. Måhända är det inte särskilt förvånande i en organisation som tio år efter skilsmässan från staten fortfarande styrs av partipolitiker.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan för några år sedan och har hittat till församling med en frimodig pastor i min hemstad Västervik. Så egentligen kunde jag lämna Svenska kyrkan därhän, åtminstone för min privata del. Men Svenska kyrkan har en särställning i vårt land som också gör den till en angelägenhet också för kristna utanför nämnda organisation. Vad som sker i Svenska kyrkan sätter sin prägel på den bild många har av kristenheten i vårt land.

Brunnes provokationer

Under det senaste halvåret har jag haft anledning att på ledarplats i Västerviks-Tidningen kommentera Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunne vid två tillfällen. Först när hon vid riksdagens öppnande mycket tydligt tog ställning mot ett av de invalda partierna –Sverigedemokraterna. Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen. Så skrev hon in sig själv i historieböckerna, och Jimmie Åkesson  – som lämnade kyrkan i protest mot Brunnes ställningstagande för aktivisterna.

Den andra gången var när hon ondgjorde sig i morgonsoffan över att svenskarna röstat fel då alliansen vann höstens val. Nåja, så exakt uttalade hon det inte, men andemeningen var mycket tydlig.

Kyrkimamen

I Eva Brunnes stift ligger Sofia församling som under våren har varit på tapeten i media efter sitt beslut att anställa en imam. Beslutet har motiverats med att förstärka ungdoms- och mångfaldsarbetet i den så kallade Fryshuskyrkan. En präst fanns men ingen imam, då ville Svenska kyrkan rycka in och vara snäll.

Det är helt orimligt att Svenska kyrkan, som kristenhetens största organisation i vårt land, med ekonomiska medel ska underhålla en annan religion. Kristendomen är en missionerande religion –således bör alla kristna kyrkor och alla i kristenheten verka för att fler ska ta ställning för och inneslutas i den kristna gemenskapen. På samma vis är islam också en missionerande religion och dessutom den religiösa inriktning som växer mest i vår del av världen just nu. Självfallet ska religionsutövare vara respektfulla gentemot varandra och visst kan det finnas behov av religionsdialog mellan kristna och muslimer. Men att pröjsa för en imam kan omöjligt vara rätt väg.

Kristendomen och vår kultur

Vi ska inte heller glömma att kristendomen skapat och bundit samman vår svenska kultur. Oerhört mycket kan – trots att det talas om det sekulariserade svenska samhället – härledas till kristna värden och traditioner samt till att det kristna missionerandet i Sverige för tusen år sedan vann anhängare. Den katolska kyrkan, protestantismen, väckelserörelser och frikyrkor – formerna har sett olika ut och ser olika ut än i dag, men det som enar är den kristna tron.

Det går inte att tillräckligt noga understryka missionens kraft i detta. Men i stället för att vara tydligt missionerande och fokuserande på religionen har kristenheten letat sig bort från sina centrala uppdrag. I det sekulariserade Sverige där många känner sig andligt rotlösa finns det absolut potential för en mer levande, öppen och utåtriktad kristenhet. Men en sak är säker – den vägen går inte genom att förneka sitt eget och satsa pengar och energi i vad som något elakt uttryck kan ses som muslimsk missionärsverksamhet.

Mångreligiöst paraply

Efter en offentlig debatt som pågick under ett par veckors tid, insåg Sofia församling det omöjliga i sitt projekt och ändrade anställningsförhållandena för imamen. Då lät man i stället Fryshusets mångfaldsprojekt stå för arbetsgivaransvaret. Men i sak har egentligen inget skett, eftersom det är Svenska kyrkan som står för fiolerna för och mångfaldsprojektet i vilket imamen arbetar.

Ett av de mer anmärkningsvärda inläggen i debatten kring detta stod stiftsprosten i Stockholms stift, Bo Larsson, för: ”Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den andre”, skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 mars.

Svenska kyrkan som ett mångreligiöst paraply? Notera ordet ansvar. Kan hans kommentar tolkas annorlunda än att han anser att Svenska kyrkan, eftersom den är stor och rik, ska ta ansvar – ekonomiskt och moraliskt – för projekt som detta? Nog är det mer än en smula underligt. Och det ligger resor ifrån den missionerande kristendomen att resonera så.

Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulvebrand uttalade sig i tidningen Dagen, efter att man ändrat sitt ursprungliga beslut. Han konstaterade att debatten kring projektet har handlat om något annat än det var tänkt: ”Vi är inte intresserade av att föra en teologisk debatt, vi vill arbeta med integration för ungdomar”. Man tar sig för pannan.

De små enheternas kraft

Vad som kommer att ske om förflackningen och partipolitiseringen får fortsätta råda inom Svenska kyrkan, vill väl ingen ens våga tänka på. För det har gått alltför långt redan i dag. Men det finns givetvis en väg ur den spiral som organisationen befinner sig i och en av dessa vägar dit finns i att hitta tillbaka till kärnan i verksamheten och till småskaligheten i församlingen.

Församlingarna i Svenska kyrkan är i bästa fall småskaliga enheter med en alldeles unik prägel. Att medlemmar i organisationen själva får välja församling är en möjlighet som skulle kunna uppmuntra frimodiga präster som vågar stå upp för tron och som vågar gå emot partiboksetablissemanget och arbeta för det som kyrkan faktiskt är till för. Att se över Svenska kyrkans styressätt borde också vara högprioriterat – det kan omöjligt vara rimligt att partipolitiker finns med i kyrkans beslutande organ. Risken för partipolitiska gentjänster är uppenbar. De kyrkligt aktiva borde givetvis vara de som tillsammans med prästerna styr vart kyrkan ska gå.

Kyrkornas absolut viktigaste uppgift måste vara att bevara och förstärka traditioner och det kristna budskapet. Anställningen av Svenska kyrkans första imam rimmar mycket dåligt med detta. Huka inte för den egna tron stå upp för den – Jesus Kristus är Herre.

Ola Mårtensson är politisk redaktör på moderata Västerviks-Tidningen.

Esaias Tegnér – humanist med konservativa drag

Esaias Tegnér (1782-1846)

PORTRÄTT | Esaias Tegnér hör till de geniförklarade. Men få verk av honom tillhör ännu vår levande litteraturskatt, fastän diktutdrag och tänkespråk kan höras i tal eller vid konfirmationer. En del Tegnér-strofer brukar äldre citera ur minnet. Det kan vara ut ”Frithiofs saga”, ”Det eviga”, kanske ”Nattvardsbarnen”, ”Hjälten” och ”Nyåret 1816”, ”Skaldens morgonpsalm”, eller något ur de akademiska festdikterna. En och annan minns en galant brevformulering, och många är stolta över att minnas den bekanta vändningen ”Vad du ej klart kan säga vet du ej…” ur ”Epilogen” från 1820.

Det finns en sida hos Tegnér som borde tilltala de flesta. Det är hans starka verbala energi, som säger oss att viljan räknas och det är bättre att handla illa än inte handla alls. Denna sida tillhör skaldens ungdom och handlar om symboliska men också om verkliga krig och drabbningar, allt i göticismens respektive Napoleon-krigens stormiga tecken. Tegnérs bildspråk är samtidigt ofta passé genom att det är så pass fornnordiskt:

Drick märg i benen, broder/ drick mod uti din själ!/ En skål för hjältars moder! en skål för Sveas väl!” Eller: ”Nu skiftas svärdshugg dryga,/ och dråpslag hagla nu,/ och bägges sköldar flyga/ på samma gång itu./ De kämpa utan tadel/ stå dock i kretsen fast./ Men skarpt bet Angurvadel,/ och Atles klinga brast.” ”Mulna hopar/ skaka fädrens spjut./ Stridslur ropar,/ lösen flyga ut./ Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra,/ härarna famna i vrede varandra.

I sin kända Frithiofs-gestalt har Tegnér sökt rymma in denna djärvhet och klarsyn i en särskild gestalt. Avsikten har nog varit att fånga ”svenska” egenskaper. Meningarna har varit delade, huruvida detta har lyckats då den ridderlighet parat med kraft, trots och svårmod som Frithiof uttrycker tycks allmänmänskliga och vi nog inte riktigt heller blir kloka på Frithiof som karaktär,

Det yvigt brusande i diktrader som de just citerade kan gå igen också då Tegnér behandlar kristna eller ljust visionära motiv. Då blir resultatet ofta mer åskådligt:

Ja, helig, helig Han, som skapat världen!
Han kastar himlen som en mantel kring sig,
och vår, som blommar, är hans andedräkt.
Sjustjärnorna, sju solar, sätter Han
som gyllne ringar på sitt skaparfinger,
Han hänger svärdet i Orions bälte,
och fästets Lyra klingar på hans arm.

Den samhällsbevarande nyhumanisten

Att Tegnér i första hand förstod sin kallelse som diktare är självklart. Var han då konservativ i politiskt-ideologisk mening, eller mera en humanist och bildningsförsvarare? Svaret är inte givet. Som ung hade Tegnér lockats av Voltaire och den franska upplysningen. Då kallade han sig ännu ”jakobin” och hyllade Napoleon som den odödlige tyrannbekämparen. I detta skulle han ändra sig. Att Tegnér personlighetsmässigt var en så utpräglad melankoliker, som inte sällan skrev under trycket av svår misantropi, gör att han har kommit att stämplas som konservativ eller reaktionär. Men det är bara en sida av saken. Politiskt blev han klart alltmer ”rabulistfientlig” (Böök) och var misstrogen mot dåtidens svenska liberaler. I sin åskådning närmade han sig efterhand det samhällsbevarande lägret och Karl XIV Johan. Någon utveckling likt den då vännen Geijer övergav sin konservatism genomgick Tegnér inte. Geijers anglosaxiska, liberala tankar slog inte an på Tegnér vars biograf Fredrik Böök ändå tillskriver honom ett slags dubbelt synsätt: ett ”konservativt patos”, som innehöll kärleken till den klassiska bildningen, och ett ”liberalt patos” vari låg tron på de begåvade undantagsmänniskornas rätt gentemot de mer vanestyrda. Längre kommer vi kanske inte, fast man kan tillägga att mycket i Tegnérs yttranden ter sig som maningar att låta det djärva och äventyrliga uppvägas av eftertanke och återhållsamhet.

Tegnér var alltså nyhumanist med tyska förebilder. Man brukar ju säga att nyhumanismen förnyade den stelnade latinkulturen och i personlighetsfrämjande syfte frigjorde den estetiska upplevelsen från det språkliga och filologiska intresset. Det gällde nu att finna det bästa, det förebildligt mänskliga, i olika tiders och länders kulturyttringar. Tegnér tog intryck av en rad samtida eller något tidigare tyskar som Jacobi, Herder och Jean Paul. Hos Tegnér tar alltså en sorts syntes form. Han visar flera för nyhumanismen typiska drag: människointresset och det estetiska skådandet, som inspirerar och stödjer våra etiska val och självbildning. I ett tal säger Tegnér: ”Bildade äro vi, icke i den mån vi äro lärde, utan i den mån som en självständig, genomgripande, inom sig själv sluten och överensstämmande utveckling av människans ädlaste anlag gått för sig inom oss.” Från olika erfarenhetskretsar än de tyska idealisternas hämtar han samtidigt sådant som han kunde använda: från orientens dess yppiga fantasi, från Norden dess djup och allvar, från romantiken innerligheten, från den nya tiden dess idédjup och psykologiska insikt.

Att med Tegnérs ord utvecklas ”genomgripande” och lyda höga förebilder, är nyhumanismen i ett nötskal. Den framhäver värdet av ”inre arbete”, med den sene nyhumanisten Irving Babbitts ord. Men förebilder räcker inte. På ett sätt som pekar mot Viktor Rydberg säger Tegnér, att det som hindrar världen från kaos och undergång är viljan: ”Erövrar det onda all världen till slut,/ så kan du det rätta dock vilja”. I denna vilja rör det sig inte om det råa, spontana begäret, utan om den skolade vilja som för till vår bestämmelse som personer. För Tegnér spelar dock ännu den humanistiska och platonska tanken roll, att mot den synliga världen svarar en idévärld, som ger oss förebilder och stöd.

Fast han väl kände den poetiska guldåldern är det riktigt, som Gunnar Rudberg har hävdat, att Tegnér värdesatte den klassiska arvet och poesin i den mån dessa stödjer människans självutveckling. Det är som pedagog och förkunnare han lånar ur det hellenska arvet; han återger vad han mottagit ur den stora människokunskapen och tecknar färgstarka, snabbt avlösande bilder. Hos klassikerna ser han chansen att lära av ”den klassiska forntidens frisinnade ande, av dess reda och bestämdhet, dess skönhetskänsla och sinnesstyrka”. Som inte minst Tegnérs danske biograf, Georg Brandes, i sin studie har påpekat, närmast dränker Tegnér läsaren i liknelser som ändå har både lekfullhet och praktisk insikt.

Tegnér levde på ingivelser. Bilderna trängde sig på honom som i ett rus. Han tvangs att sovra bland dem – för ”i begränsningen visar sig mästaren”. Tegnér insåg i sin mest otyglade fantasi väl, vad vi just här i Norden är grekerna skyldiga, nämligen känsla för mått och urskillning. Han skriver: ”bättre och renare smak ibland oss är… en grekisk koloni.” Därför måste vi lära känna ”vår hyfsnings stamfäder”. Tegnér ville rycka upp och förändra sina läsare, inte göra de klassiska språken och dikten till värden i sig.

Tegnér och kristendomen

I ljuset av hans antikintresse blir frågan om Tegnérs kristendom svår. På vilket sätt var han kristen? Var han det alls? Många har ställt frågorna. Han tillhörde ändå den svenska kyrkan och blev med tiden biskop. En rättrogen lutherdom väntades han ha. Tegnér påpekade skämtsamt att han var biskop i Växjö stift och inte på den hedniska parnassen (de grekiska gudarnas berg). Han förstod nog Kristus som uppenbarelse, men som han tänkte sig uppenbarelsen är den som Rudberg påpekar ”mångsidig, oändlig, ej logiskt eller tidsligt begränsad”. Att anden är med blir avgörande. I ett av sina tal säger Tegnér om den uppenbarade: ”Han går igenom världen, han är världens liv, egentligen gör han icke levande, utan han är livet; vad som är utan ande, det är dött, är massa och förstelning”. Samma tanke möter i de välkända orden: ”Skalden, tänkaren och hjälten,/ allt det härliga på jorden/verkar blint som Anden vill”.

Med den utgångspunkten blir det legitimt att låta klassiskt och kristet smälta ihop, som här i ett typiskt tegnerianskt Gustav III-porträtt:

Och högt på tronen sitter i sin ära
En apollinisk, evigt ung gestalt.
Hans blick är mild som en försoningslära,
hans stora ande sammanbinder allt.

Läsaren kapitulerar för det lätta anslaget, fast han samtidigt undrar om han ställts inför en kröningstavla eller en Apollonstaty. Den djärve krigaren, statsmannen och konstmecenaten Gustav III:s verk är för Tegnér ytterst sett ett enda. Allt beror på om Anden närvarar, i ”den tanke, varigenom hjälten vinner fältslaget, eller statsmannen omskapar världens utseende för århundraden, eller den vise spränger en ny port till sanningen, eller konstnären förtjuser och förskönar sitt tidevarv” (Rudberg).

Eftersom Tegnér kände de mörka stunderna i sitt liv måste man fråga om han tänkte bort denna verklighet i sin kristna övertygelse. Var finns hos Växjöbiskopen den plågade Kristus, var finns lidandets väg till uppståndelsen? Var är det ”Hjälplöshetens evangelium” som exempelvis Hjalmar Ekström talar om? Insikten om att en hand leder oss även i förtvivlans dagar? Att det som skall ändras kräver en hjältekraft, som Tegnér tror, d.v.s. att något gudomligt rör sig i varje aktiv personlighet på jorden, är en sak. Tegnér vill åter till de höga rymderna. Han talar om ”det blåa landet” som är själarnas urhem. Uttrycker detta land kristendom eller uppståndelselära? Fast Kristus (enligt ett Tegnér-tal 1836) ”födes av Jungfrun…blöder, försonar och dör” känns det knappast som om frälsaren blivit människa, utan Kristus förblir en abstrakt idé.

Tegnér var inte forskare eller systematiker. Det gick ut även över hans syn på teologerna. Några kända Tegnérord talar om teologin som ”en dödskalle stjälpt över en lilja”. I brev kan han vara rent smädande mot detta yrkes utövare, som då han skriver: ”De så kallade teologerna äro dövstumma väktare av trons mysterier, karyatider, som bär tempelbyggnaden, Hezekiels keruber med oxhuvuden, men utan vingar: de är så okunniga som de voro överhovpredikanter och så fördomsfulla som sutte de i Svenska akademien.” Hans misstro mot teologerna svarar mot det förakt han inom humaniora visade filologerna.

Få svenska skalder har som Tegnér sökt gripa inspirationens glädje och känt sorgen över dess frånvaro. För honom var den klassiska inspirationen inte bara ett mytförråd eller ett bildspråk. Han skriver: ”Men väl har jag erfarenhet av en högre livlighet och verksamhet i alla självförmögenheter, fantasi, associationsgåva, förstånd.”

Intressant nog förbinder Tegnér samtidigt inspirationen med svalka. Georg Brandes skriver: ”Graeciteten hade för honom tidigt blivit liktydig med självbehärskning i konsten”. I ”självbehärskning” ligger också en önskan att sovra och begränsa det diktade stoffet. Honnörsord är fattning, måtta och klarhet. Tegnér värderar hos en diktare både ingivelsen och de strama tyglarna. Han söker för egen del tillämpa båda. Det grekiska i den meningen märks hos Tegnér även då han gestaltar fornnordiska motiv. Det är ingen slump att hans version av Frithiofs saga skiljer sig från sin isländska förlaga just genom att inslag av våld, råhet och burleskeri tagits bort, och harmoni och försoning framhävs så pass att man nästan får tala om en anakronism (otidsenlighet). Vreden och hämndlystnaden har bannlysts. När Frithiof till exempel ser balderstemplet brinna, vill han genast släcka elden. Och när detta inte går, sörjer och gråter han.

En reformvänlig vurmare för historiens erfarenheter

Tegnér (till vänster) under en doktorspromotion i Lund 1829.

Tegnérs humanism går igen i hans roll som skolman och skolreformator. John Landquist som har sökt bestämma Tegnérs position i tidens skol- och bildningsdebatt menar, att han där företrädde en närmast opolitisk åsikt med personlig utveckling i centrum, medan Geijer klart lät nyhumanismen underordna sig den politiska strävan att ”höja” de breda samhällsskikten. I skolkommittén stödde Tegnér – fastän idealist – lundaprofessorn Agardhs både radikala och realistiska program. Men i Tegnérs utbildningstanke låg ju inbegripet att den inte skall begränsas till vissa klasser eller yrken, inte heller bara till språk och humaniora. Att flera fick del av bildning och kunskap var ett riksintresse. I en drastisk formulering skrev han: ”I ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare.” Orden antyder varför han ville förändra skolsystemet. Tegnér var påverkad av dåtida tyska reformer. Han talade för goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning, samt månade om kristendomskunskapen och litteraturstudiet, allt viktigt för att eleverna skulle kunna tillägna sig högre kunskaper. Skolan borde drivas med statliga anslag. Att skolan däremot skall ge mer än grundkunskaper ansåg Tegnér diskutabelt. Detta kunde skapa en halvmesyr utan kvalitet. Med tiden lade Tegnér starkare tonvikt på de klassiska studierna som motvikt till tidens liberala krav, något som fjärmade honom t.ex. från den praktiske och reformsociale biskopskollegan Agardh.

Frågan om vad som är evigt respektive tidsbundet var för Tegnér vital. Han erkände att historiens erfarenheter och omprövningar också utvecklar synen på det sköna och på hur dikten skall utformas. ”Det gives”, skriver Tegnér, ”poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning.” Mänskliga händelser anser han, som den historicist han är, för uppenbarelsen vidare. Nya insikter tar form som ”de gamla” inte kände till. Av motsvarande skäl prisar han Martin Luther (vid 1817 års reformationsjubileum) för att han med sitt nytänkande gav kristendomen en ny blomstring.

Tegnér insåg vilka värden vi måste skydda. Hans kritiska blick förstod lika snabbt, vad som inte längre klarade nya tiders prövning. I dikten ”Asatiden” heter det:

I höga minnen, i hävderna än stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck därifrån,
Och hjältelivet är endast en saga i Norden.

Inte bara tar han därför avstånd från den utbredda fornnordiska nostalgi som kallades göticismen, utan tillstår att många omhuldade uttryckssätt och värderingar blir ”passerade”. ”Sov roligt, forntiden” heter det till exempel. Tegnér såg inte kunskap om den klassiska antiken som ett egenvärde. Han studerade den men för att påverka och berika fantasin och med sikte på nuet. Klassikernas kraft att påverka och förädla var viktigare än att läsa dem av ren pietet.

Samtiden, jämlikheten och friheten

Tegnér ville först se till samtidens behov. ”Vantrons långa dröm är faren,/ giv den vakna jorden ro” skriver han. Vad detta innebar försköts dock med åren, i traditions- och institutionsbejakande riktning. Som ung hade han halvt på skämt kallat sig ”jakobin”. Det bör mer ses som en reaktion mot reaktionära drag i tiden. I allmänna åsikter liksom i skolkommittén lade han däremot ökad vikt vid att bevara, mindre vid experiment, som inte minst 1831 års skoltal visar.

Tegnér ägde allmän känsla för att tiden skapar värden, han hyllade ”de store gamle” och gav som tänkare och diktare prov på sin traditionskänsla. Närmast i tänkaren Burkes anda heter det:

Ej allt är fördom, som vi nu fördömme,
på mången grund, som nu är plöjd och harvad,
ha mänsklighetens bästa blommor växt.

Tegnér talade visserligen med oro och litet förakt om hur ”dagens infusionsdjur leka frihet i tanklöst vimmel”. Han beskrev ”jämkningsanden,” ”som bortskär höjderna och fyller djupen/ och icke tål att något mänskobarn / får bli ett huvud högre än de andra.” Från den liberala pressen i landet fick han efter detta höra många kritiska ord. Genom sådan kritik blev det svårt för honom att i debatten förhålla sig balanserat eller medlande. Han drevs, har det sagts, av själva motsättningen att inta mer utrerade positioner än han annars skulle ha gjort.

Klart är att Tegnér samtidigt upprördes av frihetsinskränkningar på olika områden. Det kunde gälla hans eget privata uppträdande, vilket han inte gärna ville ändra på, men lika gärna om storpolitiska händelser. Den ryske tsarens övergrepp fick sålunda hans humör att jäsa ”över breddarne”. Gick han i sådana saker till överdrift? Man undgår inte frågan om Tegnérs karaktär och psykiska hälsa. Hans väninna Martina von Schwerin kallade honom en gång ”lättsinnig, flyktig och fylld av fördomar”. En annan vän noterade ”ett självsvåld… och… ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare än vad jag då ännu hört på något studentrum.” I grunden låg utan tvivel personlig otillfredsställelse. Han sörjde över ett äktenskap, som saknade genuin förtrolighet makarna emellan. Sådana stämningar färgade andra händelser. I vissa brev tycks hans ton närmast paranoid: ”Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund och svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor som hoppa omkring mig, det är lögnens brevdragare som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt enskilda liv som uppretar och förstör mig…” I den berömda självkarakteristiken i ”Den döde” kallade sig Tegnér ”en rörlig själ som gjorde själv sin plåga/ och slutligt nedbrann i sin egen låga”. Man kan lägga Tegnér mycket till last, men knappast att i onödan ha dolt sina svagheter och sorger.

För Tegnér var friheten i första hand personlig. Han talar nästan aldrig om friheter kollektivt eller som lagstiftaren formar dem. Ofta antar friheten hos Tegnér konturen av en större, överpersonlig process, bakom vilken står ”frihetens höga genius”. Han tycks mindre ha tänkt sig ett yttre, mätbart framsteg än en inre, historisk fördjupning eller arbetsdelning vars börda delas av generationerna. Han skriver: ”Världshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oavbruten utveckling… Uppenbarelsen är icke en död månsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett levande träd, utbildat och mognat med tiden, ehuru dess frö är fällt av himmelens fåglar”. Här hörs tonfall, som skulle komma att utvecklas av kommande historicister. Några utförligare citat får belysa detta:

”Sådan som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han numera icke, varken med våld eller list, varken med sofismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnande och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk utan om dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsentligaste grundvalar”.

Här möter en sorts modernare, icke-hegeliansk historicism, med en delvis friare syn också mot det lärokristna, påtaglig i ord som dessa:

”För mig är nationernas öden den mänskliga frihetens verk; hur de sammanhänger med en högre nödvändighet, begriper jag icke, och tycker att i detta avseende grekernas eller turkarnas fatalism kan vara en även så god förklaringsgrund som munkarnes och ortodoxernas concursus divinus.”

Med skarp adress till samtida legitimister tillägger han: ”Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen änteligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är slutad; hon har sovit ruset av sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien.”

Är detta inte en god bild för – evolutionen? Vännen Geijers bekanta ord vid Tegnérs grav om att ”föryngringsprocessen i historien var honom förborgad” ter sig om svaret är jakande som en viss överdrift.

En strävan efter det avvägda

Två statyer över Esaias Tegnér.

Tegnérs store 1900-talsbiograf Fredrik Böök anser Tegnérs trotsiga överdåd förenligt med hans praktiska sinnelag. Böök hävdar att diktaren ägde inre balans. Hos Tegnér fanns menar Böök ”en prestabiliserad harmoni mellan hans poetiska inspiration och hans ljusa praktiska förstånd”. Men Böök har samtidigt inte glömt Tegnérs oroande självkarakteristik: ”Jag vill ha ordning och skick överallt – utom hos mig själv.” Orden rymmer en prognos för hans fortsatta, tunga levnad. Under krisåret 1825 skriver Tegnér: ”Min inbillning, redan förut lättrörlig, är nu som en vattenvirvel, vilken söndermal och kringdriver allt som råkar in däri.” ”Mitt sinne är okristligt, ty det har ingen sabbat.” Tegnér tecknade träffande den medfött rastlöses svåra uppgift så: ”Den vises bestämmelse är att bli allt mer och mer – sköldpadda.”

Liksom hos Goethe är hos Tegnér ändå strävan efter det rofyllda och avvägda centralt, och liksom hos Goethe är det tillkämpat. Tegnér ser allt framträda så klart och överskådligt, men uppenbarligen också i ett sådant rasande tempo att det blir en plåga för honom. Psykiatrin har sina namn på detta. Vännen Geijer kallade honom ”ögonblickets varelse”. Tegnér lämnade, i all sin rastlösa subjektivitet, samtidigt ett vitalt klassiskt arv vidare till Heidenstam, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg och andra.

Tegnér dyrkade solen och ljuset, fattade i idell mening. Hans gudomlighet var jämte den kristna Apollon, vars tillbehör är lyran men också bågen. Den apollinska bågens pilar sårar. Den som vill få något sagt i Sverige, helst vidröra den svåråtkomliga sträng som både är insikten och pliktkänslans, måste själv uttrycka sig lika lätt och självklart som Tegnér brukade göra, han den siste gustavianen och den förste historicisten.

Carl Johan Ljungberg

Reformera mera!

Sjömanshustrun som oroligt men tålmodigt väntar på att hennes käre make ska komma hem. Välkänd staty i Göteborg.

Idag har finansminister Anders Borg (M) presenterat vårbudgeten. ”Nådiga luntan”, som den kallas lite mera populärt, är alltid en stor händelse i svensk politik. Denna gång är den dock något av en sensation – redan året efter valet infriar nämligen Alliansen samtliga sina vallöften. På frågan hur han ser på den återstående mandatperioden svarar Borg att tid enkommer ägnas åt att ”vårda de reformer som genomförts”. Det låter inte bra. Det låter som att man inte vill leverera mer än vad man lovat, en inställning som ofta rynkas på näsan åt inom den privata sektorn där en borgerlig regering traditionellt har större delen av sina väljare.

Från vänsterhåll hörs redan spydigheter om att de borgerliga har slut på idéer. Samtidigt kan man ju konstatera att den gångna valrörelsen med facit i hand måste ha varit väl tunn, när det både handlade om två förhållandevis socialdemokratiska regeringsalternativ som ställdes mot varandra och Alliansen dessutom vann på vallöften som skulle visa sig avklaras på bara ett drygt år. Hur slut på idéer var då inte de rödgröna i jämförelse?

Nu har i och för sig de samhällsekonomiska förutsättningarna – för vilka Anders Borg ska ha mycket av äran – visat sig sällsynt goda. Detta är också den huvudsakliga anledningen till att det s.k. reformutrymmet för regeringen blivit så stort så fort. Men just precis därför är det viktigt att Alliansen inte bara nöjer sig med vad man lovade i valmanifestet.

För borgerligheten har sannerligen inte slut på idéer. Alldeles oavsett Alliansregeringens önskan att visa sig bättre på att förvalta det socialdemokratiska samhällsbygget än sossarna själva. Det handlar bara om att Alliansens spejare högst upp i masten ska vända sig mot det borgerliga idélandskapet och utbrista ”land i sikte!”. Inte minst på det konservativa fältet är det rentutav frodigt med både idéer, visioner och reformförslag – se bara Newsmills pågående artikelserie om nykonservatismen.

En borgerlig regering bär i sig med sig löftet om en borgerlig politik, i kontrast till socialdemokratisk dito. Och på den grunden borde Alliansen nu slå fast sina bopålar innan de på allvar blir akterseglade. Läget är nu, vi har inga oceaner av tid att vänta på nästa chans att börja bygga ett mera borgerligt Sverige. Den stora risken är att sossarna bara tar över rodret 2014, och tackar för skattkistan.

Några exempel på önskvärd borgerlig politik med konservativa förtecken är följande:

• Satsa på familjerna – inför möjligheten till sambeskattning.
  
• Satsa på civilsamhället – inför avdragsrätt för gåvor till välgörenhet och ideell verksamhet.
  
• Satsa på företagandet – minska regelkrånglandet för småföretagare avsevärt.
  
• Satsa på personlig ekonomisk trygghet – skapa incitament i skattesystemet så att det stora flertalet har möjlighet att spara ihop en årslön på bankkontot.
  
• Satsa på ett försvar som inte bara kan försvåra – rusta upp.
  
• Stärk rättsäkerheten – öka antalet poliser och bygg ut domstolsväsendet så att fler lagförs och färre brott hinner preskriberas.
  
• Driv arbetslinjen fullt ut – sänk skatten på arbete.
  
• Sluta straffa högre utbildning – ta bort värnskatten.
  
• Avskaffa fastighetsskatten och TV-avgiften – att behöva betala för att använda någonting man äger är löjligt.
  
• Gör om pensionssystemet så att man betalar till sin egen pension – istället för att vara beroende av dem som jobbar och hamna i kläm för att andelen välmående pensionärer växer.

Sitt inte bara stilla i båten. Gå i land nu. Kom hem.

Jakob E:son Söderbaum

CITERAT – v. 14

REDAKTIONELLT | Åter tid att sumera veckan genom några tankvärda citat. Mycket nöje!

***
…om de nya sedlarna

Man ska antagligen vara glad att de stannade där de stannade. Vi kunde ha fått Madicken på 100-lappen och Emil, den lille agrarkapitalisten, på 200-lappen. Leif Pagrotsky har varit med och fattat beslutet. Det kunde ha slutat med att vi fick en tusenlapp med Ace of Base.
Man får vara tacksam för det lilla

- Johan Hakelius, debattör och författare, i Aftonbladet. (9/4-2011)

Det är inget fel på vare sig kultur eller 1900-tal. Personerna som valdes är också utmärkta exempel på båda. Men är inte Sverige mer än så? Fanns det inte någon före dess som har betytt något för Sveriges utveckling? Med valet av personer till sedlarna finns en unik möjlighet att påminna nya generationer om några betydelsefulla livsgärningar som annars så lätt glöms bort. Chansen försattes helt. Och det är inte bara allting före 1900-talet som slängs ut med badvattnet. Med Linné försvinner dessutom vetenskapen, med Karl XI och Gustav Vasa statskonsten.

- Gustaf Almqvist, Svenska Dagbladets ledarsida. (7/4-2011)

…om kristdemokratin och konservatismen

Det är som att partiledningen är rädda för att deras självbild kommer raseras samma sekund som de tar begreppet ”konservativ” i sin mun, rädda för att den elaka och punschdrickande högermannen då kommer att uppenbara sig i badrumsspegeln. Men den nya konservatismen handlar om mellanmänskliga relationer snarare än repiga punschglas, och mot bakgrund av min beskrivning av den nya konservatismen: Vad är det som hindrar Göran Hägglund från att omfamna begreppet och välkomna konservativt sinnade till Kristdemokraterna? vara säkra? Borde vi inte åtminstone utverka ett löfte om att libyska Domus ska få fortsätta att heta Domus, även efter revolu…tionen, innan vi skickar Jas?

- Charlie Weimers, förbundsordförande för KDU, på debattsidan Newsmill (6/4-2011)

…budgetöverenskommelsen i USA

President Obama’s 2011 budget called for a spending increase of $40 billion. Tonight, he touted a bipartisan agreement on “the largest annual spending cut in our history” — some $38.5 billion. All told, he got $78.5 billion less than he originally requested. (…) House Speaker John Boehner (R., Ohio), on the other hand, initially proposed $32 billion in spending cuts. House Republicans, led by an undaunted freshman class, bumped that number up to $61 billion ($100 billion off the president’s budget), before settling on $38.5 billion.

- Andrew Stiles, krönikör på den konservativa veckotidningen National Review, sammanfattar budgetkompromissen. (9/4-2011)

***
Redaktionen