Åsa Linderborg är inte direkt den person i Sverige som är noggrannast med att kontrollera fakta. Det må väl vara hänt någon gång ibland, att små faktafel släpps igenom. Men hur slarvig med sanningen kan en redaktör egentligen tillåtas att vara? Kan man exempelvis tillåta att en redaktör på en av landets största tidningar helt enkelt ljuger om något så allvarligt som folkrättsbrott?
Åsa Linderborg påstod nyligen att filmen Armadillo, där filmaren följer ett danskt förband i Afghanistan, avslöjat hur “danska soldater under Natobefäl avrättade obeväpnade män, kvinnor och barn”. Nu råkar det vara så att sådant inte förekommer i Armadillo. De enda som dödas under filmens gång är de tre beväpnade talibaner som lagt sig i bakhåll för danskarna, och som kämpas ned med hjälp av handgranater och finkalibrig eld. Inga kvinnor. Inga barn. Inga obeväpnade män. Och fiender som faller i strid kan knappast räknas som “avrättade”.
Detta lämnar oss med ett antal alternativ. Antingen så lider Aftonbladets kulturredaktör av så grova sinnesrubbningar och vanföreställningar att hon faktiskt tror sig ha sett detta i filmen “Armadillo”. I så fall torde hon höra hemma på dårhus snarare än på en av landets största tidningar. Det kan också vara så att hon helt enkelt inte gör skillnad på beväpnade fiender som tar initiativ till strid å ena sidan, och oskyldiga kvinnor och barn å den andra. I så fall kan varje ord töjas in i oändlighet. “Stridsvagn” kan då betyda “cykel”, “motorväg” kan i själva verket vara “åsnestig”, osv. Det mest sannolika alternativet är dock tveklöst att Åsa Linderborg ljuger. Att hon skiter i sanningen. Att hennes vilja och åsikter står över sanningsbegreppet som sådant.
Hur ska vi hantera detta? Hur hanterar Aftonbladet detta? Kommer det någon rättelse i tidningen? Vad blir påföljderna för den journalist som medvetet ljuger eller som slarvar så grovt med sanningen att beväpnade talibaner beskrivs som obeväpnade kvinnor och barn? Blir det någon påföljd alls? Förmodligen bryr sig inte Aftonbladets ledning. Det är sådant som gör att tidningen knappast tillskrivas högre trovärdighet än Saddam Husseins informationsminister “Bagdad Bob”.
Som Tage Danielsson skrev i sin “postilla”:
- När sanning liksom inte duger,
blir allting bättre om man ljuger
I livets stora centrifug
är mjölken sanning, grädden ljug.
Andreas Braw
På djupet
Porträtt
Bokrecension
Åsa Linderborg bör ha psykiatrisk vård.
I och för sig är ju kön och ålder sociala konstruktioner. En man med kalashnikov, är det en vän eller fiende? Svårt att säga.
Frågan är som sagt om detta är medvetet eller om den svenska journalistkåren verkligen är så distanserad från verkligheten.
Det mest troliga är väl att Linderborg aldrig ens sett filmen Armadillo. Varför göra sig besvär att kolla källorna när man redan vet vad man vill att de skall säga? På så sätt slipper man ju också risken att konfronteras med något som “inte stämmer”.
Att en person som Linderborg ser avrättning av civila där något sådant inte förekommer är dessvärre inte förvånande. För en person med så kraftigt rödfärgade glasögon ter sig nog verkligheten betydligt annorlunda än för oss andra. Jag är därför inte heller främmande för din teori att hon faktiskt själv tror på vad hon säger. Det är ingen ursäkt, men en förklaring.
Patrik Magnuson: Säger de som tycker att NATO skyddar “civlia” när man hindrar Libyen från att slå tillbaka ett väpnat uppror.
Paelo, utveckla gärna. Förstod inte riktigt din kommentar….
Alltså när Åsa Linderborg säger att NATO/Alliansen skjuter civila när de skjuter qvasi-millitära tallibaner är det lögn för er, (vilket är korrekt) men ni stödjer insatsen i Libyen vars syfte är att FN ska skydda “civila” som i själva verket är rebeller som gör väpnat uppror mot regimen. Två fel gör inte en rätt.
Min bild är att Åsa Linderborg i det närmaste är att betrakta som en hårdför stalinist. Hon omskrivs ofta, och då med mycket positiva ordalag, i den stalinistiska avgrundens publikation Proletären. Att vi talar om ömsesidighet i relationen till avgrunden framgår bl.a. i vad Linderborg skriver i Aftonbladet 3/8 2008:
“I Proletären är inte ord som jämställdhet pliktskyldig fernissa med anledning av ett årsdatum, utan ärligt kompromisslös politik kring krav som alla feminister med hjärtat till vänster borde ställa upp på”
I detta perspektiv är Linderborgs lögner ingenting alls att förvånas över. För kommunismen är lögnen ett verktyg och inget annat. En av de kommunistiska lärofäderna, Lenins, syn på detta verktyg var:
“En lögn sagd tillräcklig ofta blir en sanning”
Det som är verkligt anmärkningsvärt är att en tidning som Aftonbladet håller sig med en kulturredaktör som bekänner sig till tvättäkta antidemokratisk kommunism. Gör tankeexperimentet att t.ex. Expressen skulle anställa en nynazist som kulturredaktör. I detta scenario skulle hela kulturetablisemanget helt berättigat gå i taket. Att Aftonbladet, år ut och år in, har en kulturredaktör, vars åsikter är lika exterma som nynazistens, bekommer dock inte samma kulturetablisemang.
Paelo:
Jag tror att vi har lite olika syn på vad som sker i Libyen. Vem av oss som sedan är ute och seglar får väl bli upp till andra att avgöra.
Min bild av situationen i Libyen, vilken jag som du säkert sett har redogjort för mera i detalj här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2011/04/02/for-lite-for-sent/
är att det förvisso är som du säger att det pågår ett uppror mot Gadaffis diktatur, men det är också så att Gaddafis regim låter beskuta civila urskillningslöst, något han gjorde redan innan NATO ingrep, och innan de folkliga protesterna övergick till ett fullskaligt uppror.
Jag vet inte om det är din uppfattning att det aldrig i något läge är befogat och legitimt för en befolkning att resa upprorsfanan mot sina förtryckare, men din kommentar kan definitivt tolkas så. I så fall måste jag även här anmäla avvikande upfattning.
Jag är förvisso generellt skeptisk till uppror och revolutioner, av den enkla anledningen att de allt som oftast leder till kaos och anarki, följt av någon ny slags diktatur. Denna praktiska invändning förtar inte min uppfattning att det ibland ändå är legitimt att ta till vapen. När statens företrädare åsidosätter den mest grundläggande uppgiften att skydda sin befolkning, och istället blir till det största hotet mot detta folks fysiska överlevnad så har den mist all sin legitimitet.
Skulle man följa en konsekvent antiupprorslinje till sin logiska slutsats skulle man t.ex. bli tvungen att fördöma de judar i Warszawas ghetto som under andra världskriget gjorde upror mot den nazistiska ockupationsmakt som ville föra dem till gaskamrarna. Där är jag uppenbart inte alls med i resonemanget.
Sedan är jag den första att hålla med om att situationen i Libyen är allt annat än glasklar och att NATO befinner sig i en mycket olycklig och märklig situation. Deras mandat är att skydda civilbefolkningen, men inte att störta regimen, vilket naturligtvis hade varit nödvändigt, om än inte nödvändigtvis tillräckligt, för att skydda befolkningen mot övergrepp.
Det är detta som har lett till en diskrepans mellan NATO-styrkornas officiella mandat, att skydda civila, och den faktiska målsättningen, att störta Gaddafiregimen. Jag skulle föredra att man gjorde det senare till den officiela målsättningen och agerade därefter, d.vs. mycket mera offensivt och aktivt. För det finns det dock inget stöd i FN:s säkerhetsråd, så vi får nog leva med nuvarande kluvenhet.
Braw skrev: “I så fall torde hon höra hemma på dårhus snarare än på en av landets största tidningar.”
Men landets största tidningar är dårhus.
“Men landets största tidningar är dårhus.”
Så sant! Alldeles särskilt gäller det Aftonbladet.
När de öppnade institutionerna gick folk direkt på led till ABs redaktion har jag hört…
Usch, det är faktiskt riktigt lågt att anklaga personer som lider av en sjukdom för att vara som människorna på svenska tidningar. Jag tar tillbaka allt.
Bra artikel och riktiga slutsatser. Dock tror jag författaren här skulle vinna på att slipa sitt språkbruk en smula. ord som “skita i” skulle med fördel bytas ut med något annat. Det lyfter texten och trovärdigheten.
Robert Stenkvist
I de allra flesta fall skulle jag hålla med dig. Ett vårdat språkbruk är värdefullt och förväntas i detta forum.
Men när det gäller personer som Åsa Linderborg är “skiter i” eller “skiter på” en (tyvärr) adekvat metafor för deras förhållande till sanning. De smetar ned det vi alla borde värna och eftersträva med sin vidriga smuts.
Min uppfattning lutar åt att Linderborg tror på vart enda ord hon säger.