Etienne Gilson – nythomistisk historiker

Étienne Gilson (1884-1978)

KRISTDEMOKRATI | Återigen presenterar Tradition & Fason en översättning av en av de filosofer som under mellankrigstiden aktualiserade thomismen och personalismen – de idémässiga grunderna för den kristdemokratiska rörelsen. Denna gång är det den franska filosofen och historikern Etienne Gilson som har översatts. Tidigare har här översättningar av Jacques Maritain och Emmanuel Mounier presenterats.

Vårt syfte med att uppmärksamma den moderna kristdemokratins filosofiska grunder är att hjälpa den nutida kristdemokratiska rörelsen i Sverige att förstå sitt politiska sammanhang och sin ideologiska kontext.

Precis som i fallen med Maritain och Mounier är det Hugo Fiévet som översatt texten av Etienne Gilson. Den presenteras nedan med ett förord av Fiévet.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

Utanför den franska kulturkretsen är han idag till stor del bortglömd men hans gärning för att återpopularisera den tänkare han höll högst av alla bland de västerländska klassikerna står sig fortfarande. Den franske filosofen och historikern Etienne Gilson vigde hela sin akademiska livsgärning till att analysera, försvara och popularisera Thomas av Aquino.

Etienne Henri Gilson föddes 1884 i Paris i en varmt religiös familj. Efter examen vid det prestigefyllda gymnasiet ”Lycee Henri IV” påbörjar han sin filosofiska skolning vid Sorbonne och College de France. Han undervisas där av den på T&F tidigare omvända vitalistiske och antimaterialistiske filosofen Henri Bergson. 1913 framlägger han sin doktorsavhandling Friheten hos Descartes och teologin (fr. La Liberté chez Descartes et la théologie). Infallsvinkeln är ovanlig men typisk för Gilson. Han söker efter spår av den skolastiska metoden i René Descartes tänkande. Tankarnas genealogier skall bli något av hans framtida signum. Hans akademiska karriär är lysande. Han undervisar på bägge sina tidigare lärosäten och deltar i grundandet och utvecklandet av akademiska tidskrifter och det påvliga institutet för medeltidsstäder i Kanada. Hans karriär kröns med den högsta utmärkelsen 1946 då ha upptas i kretsen av ”de odödliga”; han väljs in i den Franska Akademien.
Etienne Gilsons angreppssätt när det kom till filosofin var oftast historikerns. Inte för att på reduktionistiskt manér förminska metafysikens giltighet, men de olika systemens framväxt och utveckling intresserade honom mycket. En av de system han kommer att viga mycket stor tid åt är just det thomistiska. Hans föga originella, om än excellenta, biograf står i viss kontrast till hans desto djärvare intellektuella produktion.

För Etienne Gilson är thomismen inte en form av skolastik. Den har visserligen sin grund i dessa miljöer men blir för Gilson genom sin objektiva och empiriska världsbild närmast ett uppror mot skolastikens spekulativa och rationalistiska synsätt. Tesen må idag vara att betrakta som tämligen vederlagd. De flesta historiker betraktar idag ofelbart thomismen som en skolastisk riktning; om än med sina unika drag. Situationen är dock idag radikalt annorlunda än under Gilsons dagar. Medeltiden som epok är idag en återupprättad period inom historieforskningen. Under 1800-talet pågick fortfarande en ideologiskt färgat förminskande av en av Europas viktigaste kulturepoker. Idag kan ingen akademiker längre använda termen ”Dark Age” utan att betraktas som vulgär – under Gilsons dagar var det en självklarhet. Gilsons märkliga vilja att skilja sitt hjärtebarn thomismen från dess tillkomstmiljö kan kanske förklaras av det utbredda medeltidsföraktet. Något ligger det ändå i Gilsons ansats. Samtidigt som dess tillkomst är tydligt betingad av sin tid vilar det något evigt över thomismen. Det är svårt att tänka sig att Descartes eller Kants tänkande skulle göra en storstilad comeback sisådär år 2300. Thomismen gjorde denna resa! Den kom tillbaka efter att till stor del ha slumrat under femhundra år.

Vari består då Etienne Gilsons gärning som gör honom värd att nämna på nytt? Likt få andra bidrog Etienne Gilson till arbetet att återföra Thomas av Aquinos tänkande till framkanten av det humanistiska arbetet. Från att en gång haft en mycket framstående position inom kyrka och akademi var Thomas under 1800-talet undanskymd i den förra och förtalad i den senare. För den som är intresserad av den kristdemokratiska rörelsens tänkande, är den parallella utvecklingen av nythomismen något som bara måste tas med i beräkningarna. Startskottet för bägge rörelserna skjuts nämligen av en och samma man, påve Leo XIII. Kristdemokratin genom encyclican Rerum Novarum 1891 och nythomismen genom Aeterni Patris 1879. Trots att den senare har ett mycket smalare syfte än man kanske kunnat tänka sig; modernisering av kurslitteraturen för prästkandidater, möts projektet av en sådan våldsam entusiasm även utanför de kyrkliga kretsarna att de nythomistiska svallvågorna skall gå höga en lång period framåt. Thomas av Aqunio är dock en viktig tänkare för oss alla. Hans utveckling av naturrätten och återintroducerande av Aristoteles har haft mycket stor påverkan på många senare tänkare. Men det allra viktigaste i hans tänkande förblir ändå syntesen, viljan att varken upphäva ett jota av det grekisk-romerska arvet eller den judeo-kristna uppenbarelsen, utan låta dem sammansmälta till en ny och än starkare enhet.

Thomas är en svårläst författare, det måste påtalas, och den tunga terminologin gör att man lätt tappar bort sig även i de mindre verken. Till vår hjälp har vi dock otaliga guider och sammanfattningar om honom och hans tänkande. Och ta verkligen chansen att bekanta Dig med honom käre läsare; för att utforska Thomas av Aquinos tänkande är sannerligen en otroligt befriande och fascinerande fräsch upplevelse i vår samtid som ju ibland filosofiskt kan tyckas helt försjunken i relativism, nihilism och navelskåderi.

Den översatta text som här föreligger är ett utdrag ur förordet till Etienne Gilsons bok Thomas d’Aquin från 1930. Flera fina biografier har skrivits över Thomas. Den här tidigare avhandlade Jacques Maritain har skrivit en, den för de mer anglosaxiskt inriktade bekante ”paradoxprinsen” G. K Chesterton en annan. Denna text har aldrig tidigare översatts till svenska.

Hugo Fiévet, Strasbourg, maj 2011

***
Förordet till biografin Thomas d’Aquin
Paris; 1930
Av Etienne Gilson (Översättning: Hugo Fiévet)

Född 1225 på slottet Roccasecca i grevefamiljen Aqunio lämnades han som femåring av sina föräldrar som oblat [översättarens anmärkning: klosterbarn] till det närliggande klostret Monte Cassino, där de hoppades att han skulle bli abbot och utöka familjens inflytande. Efter ett tiotal år i benediktinerklostret skickades han till universitetet i Napoli, där han även kom i kontakt med dominikanerorden och tog steget att inträda i den. Hans familj gjorde kraftigt motstånd mot detta tilltag helt emot deras planer – men till föga nytta. Thomas studerar vid universitetet i Paris från 1245 till 1248 under ledning av Albert den store, därefter i Köln 1248-1252 under ledning av densamme och kommer slutligen tillbaka till Paris 1252 där han examineras i teologi. Han undervisar där till 1259 och sedan från 1256 till 1268 i Italien, oftast vid den påvliga kurian, och reser sedan tillbaka till Paris för vidare undervisning 1268 till 1272. Kallad av påve Gregorius X att delta i konciliet i Lyon, insjuknar han på vägen och dör den 7 mars 1274 på cistercienserklostret Fossanova nära Terracina.

Vid sin död efter ett relativt kort liv vigt helt åt intellektuellt arbete lämnade Thomas en ansenlig produktion efter sig. En lång serie av kommentarer till Aristoteles viktigaste verk, varav utgivningen påbörjades 1265 och pågick ända fram till slutet av hans liv, ger oss möjlighet att närmare studera det teologiska innehållet i hans lärosystem. Verk som Scriptum super libros Sententiarium [översättaranmärkning: kommentarer till Peter Lombards famösa ”Sentenser”], Summa Contra Gentiles, Compendium Theologiae och Summa Theologica innehåller de systematiska utläggningarna av hans lära. Denna mycket rika produktion låter sig dock inte förklaras utan lyckliga omständigheter och ett extremt välreglerat arbetsliv.

Traditionen framställer honom som lång, korpulent, mycket fåordig och vi skall utifrån hans egen lära se att han betraktade det mänskliga ideallivet som ett präglat av oupphörlig kontemplation med undantag för de stunder av ro som behövs för att detta skall kunna fortgå utan avbrott. Men man har misstagit sig grundligt angående denne mans liv om man bortser från att den fasta punkt som närde honom var den religiösa. Han vigde hela sin tankekraft åt att utveckla ett djupgående system med den kristna läran och att visa på enhetligheten i detta tankesystem, som gav möjlighet att med samma ord tolka förnuftets koncept likaväl som trons sanningar. Samtidigt visste även Sankt Thomas att förbehålla mystiken den plats den krävde i hans teologiska system, och sättet på vilket han talade om detta överrensstämmer med vittnesbörden om hans liv på vilket han visste att tillämpa det. Man vet att kort innan sin död avbröt han arbetet med Summa Theologica till följd av en extas, och när man bad honom återuppta arbetet svarvade han bara ”jag kan inte längre, ty allt jag har skrivit verkar för mig som inte mer än hö”.

Samtidigt som det enda vi här skall bekanta oss med i detta enorma verk är etiken, skulle det vara helt fåfängt att studera dess karaktär utan koppling till verkets helhet. Det första villkoret för att förstå den thomistiska moralen är att förstå att det i thomismen inte finns någon särmoral; man kan inte förklara tanken som ligger bakom själva utläggningen utan att definiera thomismens hela väsen. För historikern som studerar Thomas verk för dess plats i det kristna tänkandets historia framstår två ting som särskilt uppenbara – thomismens otroliga nymodighet och hur snabbt den slog igenom trots den kritik som fanns mot den (och till viss del fortfarande finns). Om man försöker specificera vari denna läras nymodighet ligger, tänker man givetvis omedelbart på den enorma roll Aristoteles tänkande spelat för det thomistiska tankesystemet. Om vi håller oss inom etikens ram är det tydligt att Summa Theologica är det första verket av sin sort där boken Den Nichomakiska etiken har spelat en så avgörande roll. När vi tittar närmre på detta, kan vi inte annat än slås av den avgörande roll detta spelat för hela filosofins historia, inte bara den kristna utan även den humanistiska. Att ett verk som presenterar sig själv som den fullödiga sammansmältningen av de religiösa sanningar på vilken människan måste tro för att försäkra sig om sin frälsning genom Jesus Kristus samtidigt anser sig i sitt system integrera det helleniska livsidealet såsom Aristoteles hade frambragt det enbart genom förnuftets kraft – är för mig beviset att thomismen under 1200-talet lyckades att vidareutveckla hela civilisationens samlade kapital. Genom att ta detta steg gav Thomas oss på intellektuellt vis lösningen på ett problem av vilken det mänskliga tänkandet tidigare lidit mycket och genom vilket han initierade en mycket fruktbar framtid. Denna motsättning som sedan kristendomens ankomst drivit representanterna för den klassiska kulturen och bekännarna av den nya tron mot varandra, är en motsättning som inte bara hetsar den ena människan mot den andra, men som ännu mer och ännu oftare driver två personer inom samma individ mot varandra. Den ene som inte ser vägen till frälsning någon annanstans än i den kristna religionens radikala övernaturlighet och den som inte kan ge upp och förneka hellenismens livsideal och arv.

Denna fruktbara framtid är det som vi kallar Renässansen och hela den moderna civilisationen. Ja det var verkligen den grekiska stadsmänniskan, såsom i den Nichomakiska etiken, som återtog sin plats i Kristendomen och tog plats där utan att överge något av sina legitima behov. Man kan säga att de frågor om människosläktet som besvarats i det förgångna garanterar enhetligheten i dessa frågor långt senare. Men än mer, lösningen på denna fråga i den kristna läran var inte möjlig utan detta pris, och Sankt Thomas hade inte bara som sin avsikt att visa att den grekiska människan med perfekt precision kunde anpassa sig till Kristendomen med alla sina övernaturliga delar såsom tron och nåden, utan att den dessutom skulle komma att förverkliga hellenismens alla löften.

Detta är också anledningen till att koordinationen av aristotelismen med kristendomen inte gjorts hos Aquino som ett närmande av två heterogena realiteter, utan som ett infriande av naturens löfte om en nåd som upphöjer samma natur; en hellenismens oförväntade fulländning som inte blir helt fulländad förrän den går upp i Kristendomen. Detta är även slutligen anledningen till att Renässansen, när det kommer till dess första uttryck, växer fram på 1200-talet. Det är den rent estetiska renässansen och de uttryck som skulle resultera däri som skedde på 1400- och 1500-talet, och som var dess sista men absolut inte dess viktigaste uttryck.

Därför kan vi säga att när Guillaume Budé 1535 ställde sig frågan [om hellenismen och kristendomen] i De Transitu hellenismi ad christianismus hade redan Sankt Thomas teologi sedan länge gjort detta övergångsproblem överflödigt genom att placera hela kristendomen i det hellenistiska arvet. Om vi i ett ord skulle sammanfatta det första och mest urskiljande i den thomistiska moralen, skulle vi säga att det är en kristen humanism, och med detta vill inte sägas att den är ett godtyckligt blandande av humanism och kristendom, utan att den snarare uppvisar en välgrundad kristen identitet i vilken hela humanismen finns innesluten, en fullödig humanism som inte finner sitt fulla uttryck någon annanstans än just i kristendomen.

***

CITERAT – v. 21

REDAKTIONELLT | Efter en paus i citerat-projektet, återupptas det nu. Pausen har motiveras med att vi hade en låg publiceringsfrekvens under första delen av maj, och vi inte velat att T&F helt skulle dominerats av citerat. Men nu kör vi alltså igång igen!

***
…om den amerikanska svängningen i mellanöstern-konflikten

No matter. “The status quo is unsustainable,” declared Obama, “and Israel too must act boldly to advance a lasting peace.”

Israel too? Exactly what bold steps for peace have the Palestinians taken? Israel made three radically conciliatory offers to establish a Palestinian state, withdrew from Gaza, and has been trying to renew negotiations for more than two years. Meanwhile, the Gaza Palestinians have been firing rockets at Israeli towns and villages. And on the West Bank, Palestinian president Mahmoud Abbas turned down the Olmert offer, walked out of negotiations with Binyamin Netanyahu, and now defies the United States by seeking not peace talks but instant statehood — without peace, without recognizing Israel — at the U.N. And to make unmistakable this spurning of any peace process, Abbas agrees to join the openly genocidal Hamas in a unity government, which even Obama acknowledges makes negotiations impossible.

- Charles Krauthammer i National Review. (27/5-2011)

…om antalet politiker

… dessutom har vi alldeles för många riksdagsledamöter, jag tycker vi borde halvera riksdagen.

- Thomas Bodström (s),i SVT Rapport. (24/5-2011)

…beträffande skandalrubrikerna om HMK

Det är ingen vacker bild man får av nyhetsredaktionernas arbetsmetoder.
Visst ska statschefen granskas, men kom igen! Då får det ju ske med seriösa och väl underbyggda faktauppgifter. Eller med öppenhet om att kungakritiken bygger på ideologiskt avståndstagande från monarki som statsskick.
Att rida på löst skvaller blir bara tragikomiskt. För journalistkåren.

- Dick Erixon, dagensps.se. (25/5-2011)

… om de borgerliga småpartier

Att som KD retirera in i snällism och förmynderi efter att ha prövat vingarna som frihetsparti – att pröva tålamodets gränser istället för politikens – bidrar bara till ännu större vaghet. Centerns nya partisekreterare Michael Arthursson konstaterar däremot att problemet varken ligger hos väljarna eller M, utan i att C inte har varit tillräckligt relevant. Det lägger i alla fall en grund för att röra sig framåt. Men vägen är lång och tiden kort.

- PJ Anders Linder, Svenska Dagbladets ledarsida. (29/5-2011)

***
Redaktionen

Schyman erkänner svårighet att argumentera sakligt

Gudrun Schyman - stolt över sin osaklighet

Att Gudrun Schyman har svårigheter att argumentera sakligt är ju något många länge haft på känn. Ändå är det ovanligt att höra en politiker som Schyman så tydligt erkänna sitt totala nederlag i en debatt som hon gör på Svd debatt 25/5.

Där kläcker den förre VPK- och F!-ledaren ur sig:

”Svårigheten med att bemöta Pär Ström sakligt är att han saknar sakligt underbyggda argument”

Detta med anledning av Ströms bok ”Sex feministiska myter”, där han gör upp med de vanligaste av de myter som feministerna sprider omkring sig, och lyckats få antagna som samhälleliga axiom, vilka inte får ifrågasättas. I boken tar Ström sig bl.a. en titt på lönediskriminering, kvinnors karriär, våld mot kvinnor, och kvinnors dubbelarbete. I fråga efter fråga lyfter han fram relevant statistik och argumenterar för hur hans teser stöds av denna statistik.

Jag kan inte hävda att jag har full koll på den statistik Ström presenterar, men en sak står för mig helt klar. Med de källhänvisningar han lämnar bör var och en som är läskunnig, och ids lägga lite möda på att kontrollera hans källor kunna göra det också. Givet att faktauppgifterna är korrekta så är det lätt att följa Ströms resonemang. Man behöver inte hålla med om alla, eller ens någon, av hans slutsatser, men man kan inte med hedern i behåll hävda att hans argument inte skulle vara sakligt underbyggda.

Men det gör alltså Schyman. Inte nog med det. Hon fyller dessutom på med den märkliga slutsatsen att denna bristande saklighet hos Ström gör att han inte går att bemöta sakligt. Jag skulle annars föreställa mig att en meningsmotståndare som brister i saklighet skulle utgöra en debattörs närmaste motsvarighet till öppet mål. Om Ström hade kastat ur sig påståenden helt utan att underbygga dessa med någon uppgift som i alla fall gör anspråk på att vara sann, så vore det ju den enklaste sak i världen att peka på påståendet och ifrågasätta var det kommit ifrån. Att bara i svepande ordalag hävda att någon är osaklig, utan att ens göra ett försök att visa konkreta exempel på var i denna osaklighet skulle bestå, det är osakligt.

Sanningen är nog snararare att Schyman inte kan bemöta Ström sakligt därför att hans uppgifter och resonemang i allt väsentligt inte bara är sakliga, utan också korrekta. Det är helt enkelt svårt att argumentera sakligt när ens ståndpunkter så uppenbart saknar kontakt med verkligheten. Tittar man på ytterligare ett par citat ur Schymans artiklar börjar man även ana konturerna av ytterligare en förklaring:

”Grundfelet i Pär Ströms resonemang om feministiska myter är att han inte förstått, eller vill förstå, vad feminism är.”

”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad.”

”Svagheten i Pär Ströms resonemang är just att han utgår från att vi redan lever i ett samhälle som är befriat från patriarkala strukturer.”

Pär Ström och hans bok - För hård nöt för feministerna att rå på

Ström kan avfärdas som osaklig eftersom han inte förstått vad feminismen är, och tar sig friheten att argumentera från en utgångspunkt utanför feminismens slutna system av cirkelbevis. Feminismens dogmer är för Schyman en självklar utgångspunkt. Patriarkala maktstrukturer, könsmaktsordningar och sociala konstruktioner av kön är inga hypoteser som kan falsifieras, utan axiom, på förhand givna sanningar, som all forskning, all argumentation, måste utgå ifrån.

All kritik som inte respekterar ofelbarheten hos dessa axiom kan enkelt avfärdas som osaklig. Kritikern har ju uppenbart inte förstått ”sanningen”. Om man å andra sidan accepterar att axiomen om den patriarkaliska världsordningen är korrekta, ja då har man ju ingen anledning att ifrågasätta de myter som Ström angriper, deras äkthet garanteras ju av det faktum att de bygger på de feministiska axiomen, som man ju först måste underkasta sig för att få lösa biljett till debatten. Alltså, bara det faktum att man ifrågasätter feminismen bevisar att man har fel. Mycket bekvämt! På så sätt behöver man ju inte bemöda sig med att bemöta sakargument, de är ju per definition osakliga.

Pär Ström och hans bok i all ära. Den är väl argumenterad och välbehövlig, men frågan är om inte Schyman med sitt patetiska angrepp på Ström gör än mer för att öppna folks ögon för hur snedvriden feministernas världsbild är. Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål. Tack för det!

Patrik Magnusson

Fotnot: Pär Ströms bok är utan tvekan ett stort bidrag till samtida debatten om jämställdhet och genus. Men för att understryka den mångsidighet som ryms på T&F, vill vi också påminna om Hugo Fiévets kritiska artikel mot Ström: Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister. / Redaktionen

Att knäböja framför tidsandan

Den franska provokatören Mercel Duchamps "konstverk" de la Fountain. Framröstad som 1900-talets viktigaste konstverk. Värd att dyrka?

KULTUR | Som jag konstaterade i min artikel i måndags är tidsandan närmast en naturkraft. Den påverkar allt, den raserar det som kommer i dess väg och gör oss människor individuellt och kollektivt svaga. Tidsandan är grym. Tidsandan är totalitär. Tidsandan kräver att vi knäböjer framför den, att vi accepterar modets nycker med entusiasmen hos en befriad fånge. Den tolererar inga avvikelser.

Den senaste tiden har vi kunnat följa några särskilt tydliga fall av tidsandan totalitära krav. Först ”avslöjades” att Frälsningsarmén, det samfund i Sverige som förmodligen gör störst insats för ekonomiskt och socialt behövande, inte tyckte att utlevd homosexualitet var något framgångsrecept för den som önskade en plats i himmelriket. PK-media gick i taket och krävde indragna bidrag. Kort därefter visade det sig att Kristdemokraterna stöder så kallade samvetsklausuler för anställda inom vården – ingen som tycker att exempelvis abort är fel ska behöva assistera vid ett sådant ingrepp. Det blev för mycket för moralens väktare i RFSU som deklarerade att man ville vägra ”vårdsökande kvinnor” vård.

Den moraliserande undertonen hos dem som gjort sitt yttersta för att avslaffa moralen är i sig smått komisk. Men deras självbild är det inget komiskt med. De ser sig själv som den ideologiska utvecklingens spjutspets. De kräver att alla ska göra och tycka som dem. Ingen ska få dela föräldraledigheten ojämnt. Ingen ska få ha ett eget samvete att följa. I det söndrade individsamhället är ingen tillräckligt stark för att få göra på sitt eget sätt.

Tidsandan och dess hantlangare kräver att vi knäböjer inför deras ideal. Om vi gör det ska vi belönas med popularitet, karriär, möjligheter och oändliga mängder bekräftelse, denna individsamhällets hårdvaluta. Och kraven blir striktare och striktare hela tiden.

Som Dan Berglund skaldar:

Den är säkrad snart, den eviga fred,
när vi satt yxan i Satans svans.
Och trätt upp på spetsen av vår lans
det osande svarta hjärtat hans

En ganska bra sammanfattning av tidsandans strävanden.

Andreas Braw

Motvilliga monarker eller illvilliga republikaner?

Hösten 2004 startades ett republikanskt PR-nätverk vars syfte var att långsiktigt underminera monarkins legitimitet genom smart PR-tänkande och djupa förgreningar inom den till mycket stor del republikanskt sinnade svenska journalistkåren.

Nu har detta nätverk producerat boken ”Den motvillige monarken”, liksom debatten runt densamma. Tidigare var strategin att påstå att monarkister inte har några demokratiska argument, vilket dock motbevisats genom en utdragen debatt (här samlas en mängd av de argument som framförts). Därefter var strategin att förlöjliga kungen som person, att han skulle vara lika intelligent som vissa vassa journalister som ansträngt sig för att få honom att göra bort sig på olika sätt. Nu är strategin att kritisera kungen som person. Är det någon som tror att det är en tillfällighet att ”Den motvillige monarken” var känd och t.o.m. omdebatterad ett bra tag innan boken kom?

I dagens SvD skriver Republikanska Föreningens ordförande advokaten Peter Althin (m.fl.) att det väcker uppseende utomlands att Sverige är en monarki eftersom vi uppfattas som ett föregångsland bland demokratiska länder – och just därför bör vi nu ta steget att bli en republik. Vad som gör detta argument väldigt ihåligt är att Sverige givetvis inte skulle bli ett dugg mer demokratiskt bara för att vi fick ännu en folkvald person.

Istället borde man satsa på att förbättra det demokratiska underskottet i Sverige (läs t.ex. denna artikel) genom att t.ex. ha folkomröstningar om angelägna demokratiska frågor (som FRA) och förbättra representativiteten i representantsystemet (t.ex. genom att öka personvalets betydelse). Detta är reformer som verkligen skulle spela roll för den svenska demokratin, i motsats till att avskaffa monarkin. Det bör i sammanhanget påpekas att Sveriges statsminister sedan 1974 i praktiken har en presidents roll, men inte titeln.

Althin & C:o argumenterar vidare för att kungen skulle vara den enda makthavare som kan vända det ena skandalbladet efter det andra utan krav på avgång. För det första hörs väl visst krav på avgång från de välkoordinerade republikanska megafonerna VARJE GÅNG det avslöjas (eller fås att verka troligt tillräckligt länge) någonting mer eller mindre skandalöst kring kungahuset. För det andra är det inte speciellt mycket skandaler som vårt kungahus utsätter sig för – kungen har kört för fort, skandal! Och nu: kungen har varit på porrklubb, skandal! Mig veterligt – för det tredje – var det som ett jämförligt exempel inte p.g.a. att dåvarande näringsministern Björn Rosengren varit på porrklubb som han fick avgå. Skandalen handlade snarare om att han låtit facket stå för notan för detta, och en mängd andra saker.

En person som onekligen kunnat vända det ena skandalbladet efter det andra utan att kraven på avgång blivit tagna på allvar är Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, vars karriär bokstavligen kantats av skandaler. Skandaldrottningen har hon kallats – förvisso folkvald. Och det var inte heller i hennes fall skandalerna som till slut tvingade Sahlin att avgå, utan hennes brist på ledarskap.

Det är alltså sannerligen inte monarkin som är anledningen till att svenska makthavare kan agera godtyckligt. Kungen har dessutom ingen politisk makt, och eventuell brist på ledarskap blir därför heller inte något bekymmer ur demokratisk synpunkt. Däremot är det alldeles uppenbart att den svenska demokratin har grundliga problem när dess folkvalda makthavare inte går att avsätta trots mängder av skandaler rörande sådana saker som folkvalda absolut inte bör ägna sig åt. Vänner av den svenska demokratin borde fokusera på de reella problem som genomsyrar hela den svenska demokratin. Men republikanerna har en annan agenda, som de driver under förevändningen att de skulle vara de enda ”sanna” demokraterna.

Althin & C:o besparar oss inte heller denna gång det lika lätt som ofta motbevisade påståendet att ”det finns inga argument kvar för att behålla ett föråldrat statsskick som monarkin”. Mig veterligt är republiken mer än ett par tusen år gammal, vilket knappast gör den direkt purfärsk i jämförelse. Även republiken har haft sina chanser att visa vad den går för i praktiken. Till skillnad från den konstitutionella monarkin – den form av monarki som vi idag har i Sverige – finns i republiken inget inbyggt hinder mot maktcentralisering. Och väl att märka har också de stabilaste demokratierna under 1900-talet varit just konstitutionella monarkier.

Rubriken på SvD-artikeln är ”Från enande symbol till splittrare”. Kungen är sannerligen inte mer av en splittrare än alla folkvalda, som givetvis alla som inte röstat på dem tycker mer eller mindre illa om. Väl att märka är Carl XVI Gustaf också de svenska republikanernas kung, hur mycket PR-folk de än anlitar för att komma ifrån detta. Vad det söndrade och splittrade svenska folket av idag behöver mer än någonting annat är en samlande kraft, som är opolitisk och representerar svenska folket genom historien. Inte ännu en folkvald pamp som bara representerar drygt hälften av befolkningen.

Jakob E:son Söderbaum

Hans Järta – en svensk Burke?

Hans Järta (1774-1847)

Misstror man som traditionalist den som varit radikal i sin ungdom, bör inte Hans Järta (1774-1847) tas med i det urval som här har gjorts. Han var tidigt nackstyv och höll på sin åsikt. Järtas fall är samtidigt speciellt. Han blir med tiden en trovärdig och sansad liberalkonservativ. Omvändelsen går hos Järta knappast blixtlikt utan i det stegvisa växandets och den djupnande erfarenhetens tecken. Av renegatens renlärighet och behov att dölja eller förklara bort sitt förflutna har det hos Järta aldrig funnits ett spår.

Vi möter hos Hans Järta tvärtom en man med stark politisk känsla för vilken den juridiska skolningen samtidigt stödde hans känsla och respekt för det tidsprövade. Järta var efter Uppsalastudier kunnig i både teologi, latin och statsrätt, och fick god användning för samtliga dessa ämnen. Han hade sina rötter såväl hos svenska lantadliga officerare som, på mödernet, hos den uppåtsträvande (så brukar det heta) stockholmska handels- och politikersläkten von Plomgren. Järta fördes redan som levnadsglad ung ämbetsman in i huvudstadens tongivande litterära och politiska kretsar, han stod för övrigt den krets nära där avsättningen av Gustav IV Adolf förbereddes. Han sökte som många ivriga unga litteratörer utlopp i dikt för hur han kände inför tidens stora omvälvningar med franska revolutionen i täten. Som vän till Kellgren och medlem av den så kallade juntan misstänktes han tidvis för jakobinska tänkesätt, något som dock drabbade många begåvade men oförutsägbara personer med egna åsikter i en av misstänksamhet och politiskt spioneri präglad småstat som Sverige.

Hans tidige biograf Hans Forssell betonar att Järta inte tillhörde dem som kategoriskt avvisade de nya borgerliga friheterna, men anser att han heller inte rycktes med av den revolutionära yran utan tog avstånd både från utopierna och skräckväldet. Det som för Järta tedde sig fast och utvecklingsbart var svensk lag, och den därmed förbundna frihetstraditionen. Häri märks i hans livsbana en tydlig kontinuitet.

En självständig frihetsivrare

Sin första skrift avfattade Järta, liksom hans engelske åsiktskollega Burke, i satirisk stil. I Några tankar om sättet att upprätta den urgamla franska monarkien från 1799 lekte han med den fruktan som revolutionen hade framkallat, och framlade olika äventyrliga ekonomiska förslag i förbudsivrares och frihandelsbekämpares anda. Han driver med den stela ämbetsmannastilen och militarismen, och gör utfall mot den sittande svenska akademien. Ironin är påtaglig, stilen behärskad, och själva satiren blir verkningsfull då den inte överdrivs. Liksom Burkes skrift ”A vindication of natural society” väckte Järtas opus förbryllade reaktioner. Var upphovsmannen verkligen en reaktionär, eller en engagerad framstegsvän? I det osäkra europeiska läge som rådde kan dess förslag ha tett sig mindre orimliga än de på tidsavstånd verkar. Den franska inramningen lät antyda att måltavlan trots allt var Sverige där det så kallade ”trycktvånget” och ”yppighetsförbudet” liksom andra problem i rättsväsendet just då var känsliga teman.

Tidigt visar Järta den för honom typiska självständigheten och oböjligheten i åsikter. Den tog sig först det anmärkningsvärda uttrycket att han utan att ha någon ny försörjning tog avsked från utrikestjänsten där han en tid verkat. Att han i stället valde att fördjupa sina juridiska kunskaper gynnade samtidigt hans fortsatta bana. Detsamma gäller om de positiva intryck han vann ur ekonomen och frihandlaren Adam Smiths skrifter, en påverkan vi också möter hos Burke. Järta medarbetade med smärre inlägg i politiska och litterära tidskrifter och skaffade sig snart anseende som en oppositionspolitiker med breda vyer och skarpt omdöme. Han stödde till exempel kravet på att riksdagen skulle ges rätt att ta del av underlaget till de beslut som den hade att fatta, liksom kravet att riksdagen för en begränsad tid skulle åta sig bevillning, alltså godkänna extra skatteuttag. Hans Järta bidrog i centrala frågor konstruktivt till att utforma ståndpunkter och mynta formuleringar, som underströk riksdagens självständighet och samtidigt ifrågasatte en kungamakt oberoende av riksdagen. Även här påminns vi om Burke som bekämpade det kungliga godtycket i England.

Principfast och vältalig politiker

Järtas skrivna ställningstaganden (så kallade memorial) och muntliga inlägg präglas genomgående av klokhet, skarp vältalighet och konsekvens. Med emfas framhöll han exempelvis att svenska folket, som godkänt en ganska hög upplåning, också behövde få veta hur dessa medel använts och i vad mån skulden avbetalats. Han vände sig likaså emot att riksgäldskontorets verksamhet sedan 1790-talets början bedrevs under sekretess, och framhöll betydelsen av riddarhusets självständighet, men fick vid tiden inget gehör för någondera synpunkten ens hos lantmarskalken. Hans Järta var en av de fem ledamöter som i sin vrede över riddarhusets osjälvständighet avsade sig ledamotskapet i ridderskapet och adeln för att under resten av sitt liv verka som ”ofrälse parvenue”. Den förre friherren Hierta blev därmed stamfader för den ofrälse släkten Järta.

Efterhand insåg dock flera av dem som avsagt sig sitt adelskap att de förgäves kastat bort den självständiga roll som adeln intagit gentemot den enväldiga kungamakten. Ty nu fortsatte Gustav IV Adolf sin olyckliga politik, och först när denna lett till vägs ände, kunde Järta och hans meningsfränder göra sig gällande. Den principfaste och temperamentsfulle Järta hade inte svårt att avstå sina ståndsrättigheter, då han var stark motståndare till privilegier. Hans beslut hängde också samman med hans kritiska syn på den dåvarande svenska aristokratins svagheter. Detta var över huvud taget en tid då svenska elitgrupper såg misstänksamt på varandra, och då personliga tvister ofta fördes inför domstol där de i sin tur gav upphov till utdragna förhandlingar och bittra paragrafstrider. Med Järtas kunskaper och skarpa omdöme kom han ofta att verka som advokat och försvarare av personer som motarbetades av kungapartiet.

Hans Järta kunde liksom från parkett nu betrakta ”enväldets fortgående självupplösning” (Hans Forssell), allt medan ett alternativt statsskick med den oberoende riksdagen och rättssamhället som grund tog form i hans tankar. Järta sågs av en del som en given ledare vid en statsvälvning, men han ägde knappast den naturliga hänsynslöshet i utförandet som detta skulle ha fordrat. Däremot var han starkt medveten om vilken kris som det svenska styresskicket hade råkat i och likaså väl skickad att intellektuellt utveckla grunderna för ett konstitutionellt statsskick. Järta mindes själv den fasa som de lössläppta folkliga lidelserna i Frankrike kort tidigare hade väckt. Att han anklagades för överdriven försiktighet brydde han sig inte om. I själva hans önskan om att förändra den svenska statsstyrelsens former låg därför kravet, att själva förändringen måtte ske i ordnade former.

Sveriges egen ”ärorika revolution”

Hans Järta sökte verkligen, utan att använda termen, ”förändra genom att bevara”. Det är nästan som om Burkes egen anda hade svävat över den det svenska statsskickets ”ärorika revolution” som skulle bli så nära förknippad med Järta. Järta avstyrde kategoriskt förslag om väpnade insatser, och han sökte likaså påverka som han ansåg omdömesgilla högre förvaltningstjänstemän att verka för en fredlig förändring, till exempel genom att vidta en ämbetsstrejk i protest mot den otillräknelige kungen. Vid ett kritiskt tillfälle gav sig Järta med milt våld tillträde till det hus, där en grupp sammansvurna hade samlats för att dryfta en plan att gripa kungen, då han var på väg till Haga slott. Med lugnande tal fick Järta intrigmakarna att avstå från sin plan. Det har av somliga hävdats att om Järta inte härigenom bidragit till att skjuta upp förändringen, kunde statsstyrelsen väl ha återvunnit sitt fasta grepp och Finland ha kunnat räddas. Hade kungen däremot kommit att gripas, kunde det som andra framhållit mycket väl ha slutat i ett kungamord. På feghet eller följsamhet tydde i varje fall inte Järtas handlingssätt.

När omvälvningen av det svenska statsskicket verkligen inleddes, sökte Järta efter förmåga verka dämpande och medlande på hur det förlöpte. Sin centrala insats gjorde han när den nya författningen arbetades fram, och detta i ett tempo, vilket som vi vet blev ovanligt högt. Han ingick i en förberedande författningskommitté, och då kungen avsatts och riksdagen tagit itu med att skapa en ny författning kom Järta att ingå i det för denna uppgift ansvariga utskottet. Det är i inledningen till detta utskotts berömda förslag, som vi finner den moderna svenska författningshistoriens säkert mest bekanta vägledande text – det berömda ”vördsamma memorialet”. Här möter vi Järta då han är som bäst. Hans ideal, tanken om två varandra uppvägande statsmakter, utvecklas på ett språk vars utsökta klarhet och lugna, en smula om Montesquieu påminnande stil, inte röjer att den skrevs på en enda natt. Det står där bland annat: ”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och fullkraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.”

Regeringsformen 1809 var till stor del Hans Järtas verk. Den var Sveriges grundlag fram till 1974.

Järta övergav inte detta sitt verk då det stadfästs. Han vakade över det och räknades snart till dem som sökte hindra att den nya författningen (RF 1809) sattes ur spel vilket kunde medfört att den förhatliga säkerhetsakten återinfördes. ”I detta stycke var Järta orubbligt hängiven sitt verk” fastslår Forssell kort. Av den misstänkte jakobinen hade det till sist blivit en samhällsbevarande, låt vara juridiskt förtänksam och konstitutionellt präglad, konservativ.

Utom att vaka över den ömtåliga balans som den nya författningen infört fick monarkiskeptikern Järta nu, till synes motstridigt, då så krävdes försvara den mer kringskurna kungamakten och dess självständighet enligt den nya grundlagen. Han bjöd även riksdagens krav på nya befogenheter stången, både vad gällde rätten att revidera statsverkets räkenskaper och kravet på folkig insyn i dess verksamhet. Starka krafter hade satts i rörelse på alla centrala politiska områden, och uppgiften att förhindra splittring och dämpa misstro var, fastän primärt negativ, samtidigt vital för att nå ett harmoniskt beslutsfattande. Här kunde svårigheter skapas. Det föll bl.a. på Järtas lott att i majestätets namn ta bondeståndsledamöterna i upptuktelse för deras vildsinta uppträdande i riksdagens plena. Även om hans tale- och sekreterarkonst rör sig inom den juridiskt präglade ämbetsprosan, har den mitt i sitt lilla format och just genom denna finstilta besinningsfullhet en republikansk fläkt och även ett kärvt behag som nog inte ens förbigår dagens läsare.

Den utmanande landshövdingen

Efter en konflikt med kronprins Karl Johan utsågs Järta år 1812 till landshövding i Kopparberg. Från sin nya hemstad Falun verkade han lika ivrigt som han förr slagits för grundlagen nu i stället för sitt läns och för dalkarlarnas intressen. Han insamlade och kommenterade uppgifter om landsdelens ekonomi men markerade också, då han ansåg att dess innebyggare agerat egensinnigt och utan nog hänsyn till den gemensamma nyttan. Utan problem fortgick inte Järtas arbete, och en del tvister byggda på olika tolkning av ämbetsverks respektive en landshövdings befogenheter förmörkade hans tid i Falun. Han såg en rad goda drag hos dalkarlarna, men beklagade ibland deras envishet. ”Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han känner sig brottslig, men förlåter aldrig ett slag som orättvisan utdelt.”

Till Järtas kända principfasthet och hetsighet kom med åren en ökad svartsyn och misstänksamhet, som ibland övergick i rent rättshaveri. Så kunde det till exempel låta, i vändningar vars stilistiska flykt genljuder av bister vrede:

”Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja medverka till en radikal förstöring av den styrelseordning, som Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd befrämja de välmenta, men därför icke lika säkert välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömt aristokrati av ämbetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda konungen, bilda en verklig av ministrar, som skola utöva konungens makt, och av deras chefs de bureau, ämbeten vilka ej med något svenskt ord kunna betecknas; – är detta ett fel, då erkänner jag mig vara skyldig därtill och berättigar publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då det visar sig, om mitt tänkesätt häröver är det allmänna eller icke, och då man finner, om mitt nit för de prövade svenska inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till Eders kongl. Maj:ts och fäderneslandets.”

När något går Järta emot, talar han ”med lugn undergivenhet under mitt öde.” Han kan även likna sig vid ”en köpman, vars egendom sjunkit under en storm på havet.” Järta utmanar en helt ny grupp av makthavare, nämligen publicisterna, och besvär dem att komma till Dalarna för att från Tuna och Mora kyrkvallar upprepa de beskyllningar som de har vågat yppa i Stockholm: ”Det är denna självinvigda makt, nämligen en tillfällig opinions, som de sig kallande publicisterna strävar att uppresa. Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas därhän, att ingen makt skulle finnas över henne, icke lagarnas, icke de gamla sedernas, icke det stadiga vettets. […] Det var visserligen denna samma makt, som dömde Aristides till landsflykt, som Sokrates och Kristus till döden; det var med en av den självinvigda opinionens lustbarheter, som Henrik den fjärdes bröllop firades; det var hennes vishet, som ledde trollrannsakningarna i Sverige; det var hennes energi, som mördade greve Fersen.”

Järta angriper i samma anda ”folkledares och folkhopars lösa meningar för dagen” och försvarar mot dessa kungamakten, enligt den nya författningen, som han anser inte står i strid med utan är förenad med folkets tänkesätt och åtnjuter svenskarnas ”livliga tacksamhet”. Järta försvarar inte minst kungens rätt att stå opinionsmakten emot, och angriper dem som naiva som hävdat att kungen kan skyddas genom att fråntas all befattning med den högsta maktutövningen. Åsikter som dessa bör inte ha varit den förre marskalken Bernadotte misshagliga.

Den åldrande konservative publicisten

Riksarkivets utmärkelse Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven

Sin sista period ägnade Järta åt icke-politiska sysslor, han blev chef för riksarkivet och spelade även en viktig roll som fri konservativ publicist. Från att ha haft duster med kungen blev han under trycket av radikalare strömningar dennes försvarare. ”Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet.” Järta gör även upprepade, vältaliga utfall mot de i hans ögon naiva politiska materialisterna och liberalerna. Han ikläder sig belåtet ibland till och med rollen som den gustavianska periodens försvarare. Hos Gustav, fastslår han, fanns ”en kärleksfull vördnad för hjältedygder”. ”Gustav den tredje såg vinningslystnaden och det klyvande förståndets tidevarv inträda, och han framstod för att rädda därifrån det svenska lynnets ädelhet och förena svenska sinnen.” Även hos de tidigare fienderna bland göter och fosforister fann Järta nu vänner och stödjare.

I sin tidskrift Odalmannen uttryckte Järta från 1823 sin åsikt om den aktuella politiken. Han hade redan kring 1815 kritiserat den bakåtsträvande handels- och finanspolitiken, men började nu mer systematiskt formulera sin syn på samhället. För Järta var staten inte en politisk mekanism, utan en organiskt utbildad gemenskap som påverkas av människans ande. I vändningar som återigen ligger Burke nära skriver han: ”Nej, staten är något högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade föreningsstadgar lämnar för vissa rättigheter värn emot yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som försträcker för att vinna… Biet och myran kunna ej såsom människan utbilda sina släkten till högre fullkomlighet…. Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rovdjuren; de känner vad de ej begriper, de känner och lyder en oemotståndlig dragningskraft till samhälleligt och ömsesidigt bistånd.” etc. Bland statens viktigaste behov är att bereda utlopp för denna anda, i litteratur och dikt. I dikten bör främst innehållet beaktas. Järta skriver: ”Till statens fullkomligare utbildning verkar skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt vilka han ger en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet, utan förnämligast genom väckelsen av det sinne, som allena kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria av en egen inre kraft, behöver människosamfunden mer än annat.”

Carl Johan Ljungberg

En sund skepsis mot samtiden

Tidsandan är en av de mäktigaste krafterna som människan själv kan sätta i rullning. Goethe har noterat det. Marx har noterat det. Pol Pot noterade det. Alexis de Toqueville menade att tidsandan var västcivilisationens öde, medan regimen i Kampuchea hävdade att den som inte hängde med i tidsandans hets skulle krossas under ”historiens hjul”. Oavsett på vilken sida av historien man står, är tidsandan hänsynslöshet något som får oss att darra. Av ilska, skräck, eller upphetsning.

Den konservative är skeptisk. Skeptisk till tidsandan och de moden som denna medför. Det må vara estetiska nycker, politiska omsvängningar, kulturella trender eller elakartad moralisk erosion. Förändring är inte per definition förnedring, men risken att tidsandan förnedrar oss är överhängande. Den som tycker att detta låter oriktigt kan ta sig en djupdykning i den musik som dominerade radiokanalerna runt milennieskiftet. Vi möter de i latex uppklädda Vengaboys (15 miljoner sålda skivor). Vi bekantar oss med rap- och dansgruppen Big Brovaz, som de flesta nog vill glömma och en del kanske redan lyckats förtränga. Och inte minst: Den dansk-norska hitmaskinen Aqua (med 33 miljoner sålda album).

Det finns naturligtvis de som hävdar att historien är ett linjärt förlopp, en ständigt stigande graf där slutprodukten alltid blir bättre och bättre. Rent materiellt kan man påstå att de har rätt, mycket eftersom teknikutvecklingen mycket sällan går bakåt. Att låta mänsklighetens förädlande bli en fråga om teknik är dock kanske inte eftersträvansvärt. Men även för den som ändå hävdar det materiella välståndets betydelse, kan det vara värt att betänka att vi idag stoppar i oss sådant som våra förfäder ansåg vara oätligt.

Tidsandan tvingar oss in i ovärdighet. Den är aldrig balanserad, alltid extrem. Den kan blåsa åt höger eller åt vänster, uppåt eller neråt, framåt eller bakåt – hur den än blåser så är det bäst att akta sig för vinden. Tidsandan får oss att riva palats och uppföra ovärdiga betongklossar i dess ställe. Den får oss att lyssna på Vengaboys, Scooter och Boomfunk MC’s. Och kanske är det en inbyggd mekanism i tidsandan som ger den en sådan kraft. Den förnedrar oss så till den grad att vi inte kan falla tillbaka på vårt ovärdiga förflutna. Vi blygs över vår dåliga smak så till den grad att vi låter tidsandan tvinga oss vidare ned längs förnedringens väg.

Med en sund skepsis mot samtiden besparar vi oss själva förnedringen. Men det är inte gratis. Vi ses som bakåtsträvare och pessimister. Kanske eftersom det är precis vad vi är. Men en sak är säker: En bakåtsträvare står kvar med hedern i behåll när den hypnotiserade massan står och skriker: ”Boom boom boom boom, I want you in my room. Let’s spend the night together from now until forever”. Värdigheten testas av tidsandan varje dag. Bara pessimisten behåller den.

Andreas Braw

Konservatismen inom arbetarrörelsen (II)

S-valaffisch 1940 - Känns avlägsen idag

Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet. Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare. Denna epoks Socialdemokrater var i mångt och mycket ansvarskännande och pålitliga personer, som förmådde lugna väljarna att de stod för stabilitet och försiktiga reformer.

Östen Undén - En tidig radikalsocialistisk utopist

Parallellt med dessa ”högersossar” har dock hela tiden funnits ett radikalt drag, av revolutionärer, utopiska sociala ingenjörer som med Marx och Engels i bakfickan trott sig kunna bygga det eviga lyckoriket, och vars hat mot det borgerliga samhället och dess värderingar måste ha tett sig mycket främmande även för många av deras partibröder. Dessa krafter befann sig länge i periferin. Sossarna gjorde sig tidigt av med sin vänsterfalang (ni vet de som Ohly med en tår i ögat av stolthet refererar till när han talar om sitt partis stolta historia).

Nästa steg bakåt för radikalerna var kohandeln 1932, då sossarna på allvar klev in mot mitten och inledde samarbete med de klart jordnära herrarna i Bondeförbundet. Andra världskriget, och det därpå följande kalla kriget inbjöd inte heller till några radikala utsvävningar, utan krävde ansvarstagande och nationell samling. Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jag behöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister.

Palme och Schori visar sina rätta ansikten

Det som plötsligt och radikalt skiftade styrkeförhållandena inom socialdemokratin var 60-talets radikala strömningar. På mindre än ett decennium förvandlades socialdemokratin från ett pragmatiskt mittenparti, till ett ideologiskt och dogmatiskt socialistparti. Visst fanns det kvar många gammelsossar, men nu var det radikalerna, anförda av den nya partiledaren Palme, som höll i taktpinnen. Palme må ha hur högborgerlig bakgrund som helst, men i ord och handling är det inget tvivel om att han anslöt sig till den radikala och utopiska vänsterströmning som tidigare utgjort en partiperiferi. Man kan spekulera i om Palme var en opportunist som såg vart vinden blåste, och lät sig blåsas med den ända in i Rosenbad, eller om han verkligen var en tvättäkta dogmatisk socialist, men faktum kvarstår, det var detta som blev hans linje. Jag kan svårligen tänka mig något mindre konservativt än Palme, i alla fall i vår ganska beskedliga svenska kontext.

Radikalismens grepp om Socialdemokratin började förvisso lossna redan på 80-talet, när det börjat stå klart för partiet att de mest radikala lösningarna faktiskt kan kosta även sossarna ett val. Med Persson fullbordades sossarnas återgång till den ekonomiska vänstermittfåran, men i andra avseenden gick något 1968 – detta den västerländska civilisationens annus horribilis – förlorat mera permanent för socialdemokraterna. Den socialdemokrati som på 90-talet återvände från den planekonomiska mardrömmen hade då blivit ett parti där patriotism, arbetarmoral, familjevärden och samhällsgemenskap lyste med sin frånvaro. I dess ställe hade vi fått multikulturalism, individualism, mygel, hbt-fundamentalism, och feminism. Praktiskt taget alla spår av det konservativa arvet hade suddats ut. I dess ställe lånades en del av det sämsta från liberalismen in.

Sven Andersson(s) - Daltade inte med kommunisterna, varken hemma eller på andra sidan Östersjön

Om vi lämnar det socialdemokratiska partiet och går till dess traditionella kärnväljare, arbetarklassen, så tror jag nog att en stor del av dem faktiskt inte hängt med i partiets omdaning. För dem är det mera pragmatiska och traditionella värden som gäller, inte könsneutrala toaletter. Problemet för dessa väljare är att man dels ofta röstar efter vana eller grupptryck, och således väljer (s) trots att man inte gillar deras politik (eller kanske inte är medveten om att den ändrats sedan Erlanders dagar), dels att man faktiskt saknar bra alternativ. Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse).

Ett mindre dåligt alternativ tycks då SD ha varit. Där finner gammelsossen en hel del av det som saknas hos dagens sossar. Att partiet fått så starka framgångar bland just LO-medlemmar, trots att partiet har en del tämligen extrema inslag, och trots att det har varit förmeål för sådan smutskastning från etablerade partier (inte minst sossarna), vittnar om hur övergivna många arbetare känner sig. Jag tror att detta är något för oss (höger)konservativa att fundera över. Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.

Patrik Magnusson

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson

Konservatismen inom arbetarrörelsen

Olof Palme gillade Fidel Castro. 'Nuff said?

På T&F har Torbjörn Kvist tidigare skrivit om det. På Newsmill har Stig Björn Ljunggren skrivit om det. Och nu har även ledarskribenten i Göteborgs-Posten Gert Gelotte skrivit om det. Alltså den konservatism och de konservativa ideal som finns på vissa håll inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Ämnet är mycket aktuellt, både utifrån det faktum att konservatismen många gånger helt felaktigt anses vara ”de besuttnas ideologi” – och utifrån det faktum att konservatismen i många betydande avseenden har medverkat till socialdemokratins politiska framgångar i Sverige. Idéerna om välfärdsstaten, folkhemmet och även den goda svenska arbetsmoralen (”plikten framför allt”) är sprungna ur konservatismen som idéströmning respektive samhällsåskådning – och detta är företeelser som de flesta ändå vet har tjänat socialdemokratin väl.

Problemet är att de flesta inte kopplar ihop detta med konservatismen, utan kopplar ihop helt andra saker med konservatismen.

Det gör även Gert Gelotte. Nu, liksom så många gånger tidigare (jag tänker särskilt på hans flera gånger framföra uppfattning att de som kallar sig konservativa inom Kristdemokraterna är de som vill tillbaka till det gamla KDS), snubblar han på målet med en för all del både aktuell och intressant ansats till ledare om konservatismen och socialdemokratin. Gelotte bygger dessvärre hela sitt resonemang på att Palmes rötter i överklassen, med bördsaristokratins historia av att vara dem som tar hand om underklassen, visar på kopplingarna mellan socialdemokratin och konservatismen. D.v.s. de gamla slottsherrarna har lätt att identifiera sig med Staten.

På något sätt lyckas Gelotte få med relevanta idéhistoriska fakta som detta med att konservatismen givit upphov till både välfärdsstat och folkhem. Denna i sig korrekta iakttagelse hänger ihop med det behandlade ämnet såtillvida att idén om välfärdssamhället bygger på det sjuk- och pensionssystem som utvecklats i de gamla svenska bruksamhällena. Men det är precis här som Gelotte snubblar på målet. För det är ju inte bördsaristokratins eventuella nedärvda paternalism och maktsträvan som är kärnan i konservatismen, utan en strävan att åstadkomma ett samhällsystem tillräckligt balanserat för att vara både frihetligt och utan risk för revolutioner.

Det lär ha funnits en och annan förutom brukspatron själv i brukssamhällena som uppskattade att inte behöva jobba när hälsan inte medgav det. Och på samma sätt finns det konservativa inom alla samhällsskikt. (Även om detta ingalunda är hela konservatismen, men jag tillåter mig just nu att hålla mig till samma del av analysen som Gelotte.) Likaså finns det ideologiskt omedvetna och ointresserade inom alla samhällsskikt. Palme var förvisso inte en av dessa.

För egen del tror jag att Palme gick med i Socialdemokraterna inte så mycket av vare sig konservativa eller paternalistiska skäl, som för att han ville ha personlig makt. Och efter att sossarna hade regerat oavbrutet i 40 års tid lär ingen realistiskt lagd människa ha sett någon väg till makt genom de borgerliga partierna. Med tanke på Palmes extremt okonservativa politik tror i alla fall jag att man kan avfärda idén om att han gick in i socialdemokratin för att förverkliga en konservativ åskådning.

Både konservatismen och den tidiga socialdemokratin förordade att var och en ska kunna klara sig av egen kraft och inte vara beroende av någon annan, vare sig det handlar om slottsherren eller Staten. Palme var den som bröt denna viktiga koppling mellan konservatismen och socialdemokratin och införde bidragslinjen. D.v.s. ju fler bidragsberoende desto fler väljare kommer att rösta på det parti som utlovar mest bidrag, och det partiet kommer alltid att vara Socialdemokraterna. Med detta påbörjade Palme – väl att märka – också förstörandet av den svenska välfärdsstaten. Det bakomliggande skälet var att sossarna insåg att Sverige som då var trea i välståndsligan höll på att bli alltför rikt för att kunna behålla sina väljare utan en radikal politisk förändring.

Bidragslinjen innebär trots allt inte att hålla de beroende medborgarna under armarna när de behöver och försöka göra så många medborgare som möjligt självständiga. Den innebär att antalet beroende medborgare utökas maximalt. Som konservatismens lärofader Edmund Burke skriver i portalverket Reflektioner om franska revolutionen: ”Att driva oberoende människor att leva på allmosor, är i sig självt en stor grymhet.”

Det ter sig lätt förvånande att år 2011 behöva påpeka för någon som följt svensk samhällsdebatt ett tag att Olof Palme, oaktat hans rika bakgrund, inte var konservativ för fem öre.

Fler artiklar på temat konservatismen inom arbetarrörelsen:

-Arbetarkonservatism i Sverige
-Mer S-folk med konservativa åsikter
-Ta tillvara potentialen i den socialdemokratiska konservatismen
-Tage Lindbom: Muslim, socialdemokrat och oerhört konservativ
-Blåkragade konservativa – konservatismens kärnväljare i USA

Jakob E:son Söderbaum