Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

Om konservatismen på Engelsbergsseminariet

Avesta bruksherrgård i Dalarna.

Att den brittiske konservative filosofen Roger Scruton skulle till Sverige under andra veckan i juni kände jag till, han hade själv frågat om jag och Konservativt Forum ville arrangera ett eget seminarium med honom i samband med detta besök som skulle vara under några dagars tid. KF:s resurser är dock alltför begränsade i dagsläget, och vi behöver använda det vi har till årets konferens som kommer att äga rum den 10 september i Uppsala. Däremot var det en glad nyhet att det s.k. Engelsbergsseminariet denna gång skulle ta upp ett antal olika konservativa perspektiv.

Engelsbergsseminariet arrangeras sedan ett antal år tillbaka av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse på Avesta bruksherrgård. Ämnet nu den 9-11 juni var ”Politik och ideologi” och handlade om ideologiernas betydelse för politiken. Programmet utgjordes i år av ett 30-tal europeiska och amerikanska föreläsare. Moderator var den välmeriterade Ulf Wickbom, numera politisk redaktör på Barometern-OT. Roger Scruton var som sagt en av de tillresta tänkarna, och ett av seminariets inslag var en debatt om miljön mellan Scruton och f.d. språkröret för miljöpartiet Maria Wetterstrand (här, här). Under denna debatt påtalade Wetterstrand att bevarande av naturen är en konservativ hållning, och att Miljöpartiet har konservativa drag!

Även den brittiske Tory-politikern Nicholas Boles diskuterade konservatismen under seminariet. Ett annat intressant inslag var ett föredrag om nationalkänslans betydelse för en positiv utvecklingen i samband med de aktuella arabiska revolterna.

Tidigare har Axess Play lagt ut filmklipp från Engelsbergsseminariet, låt oss hoppas att det dyker upp även denna gång. Jag lägger i så fall upp länken här i kommentarsfältet.

Fler intressanta rapporter kring Engelsbergsseminariet från Emils Tankar (ett antal finns samlade här), från Axess (här) och från Dick Erixon (här).

Avslutningsvis vill jag påpeka hur tråkigt det är att även ånämnda Emils Tankar nu har slut på sina ekonomiska resurser, och har meddelat att verksamheten upphör. Fram till slutet av juli kommer det material som hittills publicerats där att ligga ute. Å T&F-redaktionens vägnar vill jag rikta ett stort tack till Per Dahl, en av den svenska konservatismens nestorer, för sina insatser som redaktör för Emils Tankar.

Jakob E:son Söderbaum

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

• Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

• Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

• Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.

Hanif Bali vill diskutera Hanif Bali

SJÄLVDISTANS | När Roland Poirer Martinsson i en krönika beklagade sig över Kristdemokraternas deltagande i Pridefestivalen var det mycket svårt att ana vart diskussionen skulle ta vägen. De flesta av oss trodde kanske att den efterföljande debatten skulle handla om just KD:s deltagande i Pride. Men icke. Debatten spårade snabbt ur till att handla om Poirer Martinssons påstådda homofobi.

Nu har den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali tagit det hela ett steg längre. Hanif Bali försöker få diskussionen att handla om något så oväntat som Hanif Bali! Hanif Bali gav sig in i debatten via Twitter (sic) där han uppgav att han kräktes i munnen när han läste Roland Poirer Martinssons artikel. Han passade även på att kalla denne för ”idiot”. Roland PM uppskattade, fullt naturligt, inte detta. Den teatraliske Bali följde sedan upp sin spya med en riktig moralkaka till artikel på Newsmill. Diskussionen handlade nu inte längre om Kristdemokraternas deltagande i Pride. Nej, ämnet var Hanif Balis deltagande i Pride, som ingen överhuvudtaget ifrågasatt. Roland PM skrev förvisso att ”Jippot handlar inte om tolerans. Det är en politiskt propagandaapparat från vänster.” Och det borde väl passa Hanif Bali som handen i handsken.

Att dra in sin egen person i debatten i tid och otid är en besvärande ovana, inte bara hos Hanif Bali, utan hos ett otal politiker. Hanif Bali tar det dock ett steg längre. I hans artikel ”Jag hade glömt hur lättkränkt den vita heterosexuella urmannen är” förekommer ordet ”jag” hela 28 gånger. Orden ”mig” och ”mitt” förekommer vardera fem gånger. Vart han vill komma med det hela är oklart. Han berörs knappast av att Roland PM tycker att Kristdemokraterna borde avstå från Pride. Han berörs faktiskt inte alls av debatten. Kanske såg han bara en möjlighet att få utlopp för egenkärlek eller att få berätta lite om sitt liv. Publicitetsonani skulle vi kunna kalla det för.

Hanif Bali är inte ensam om att dra in sin egen person i debatten i tid och otid. Han är bara den som gör det oblygast och med minst självdistans. Allvarligt talat, vem bryr sig om Hanif Balis uppväxt på barnhem när KD:s informationstält på Pride diskuteras? Gissningsvis bara Hanif Bali.

Andreas Braw

Den mustaschprydde mytomanen

När Mona Sahlin avgick jublade många. Mona var, som hon själv uttryckte det, slarvig. Hon var slarvig med många saker, och ibland också med sanningen. Ja, det fanns säkert tillfällen då hon medvetet ljög också. Men även om det är lätt att göra sig lustig över Mona, så spelade hon oftast med öppna kort. Hon hade åtminstone en ambition att tala sanning, även om det inte alltid blev så. Mona Sahlin var, trots sina fel och brister, i grunden hederlig.

Detsamma kan man dock inte säga om hennes efterträdare. Håkan Juholt, tidigare mest känd som ”han med mustaschen”, har gjort en magnifik entré som partiledare. Inte nog med att han ersatt Mona Sahlins ganska torra retorik med sin egen skojfriska svada. Han har dessutom ersatt Sahlins förhållandevis ärliga grundinställning med ett koncept som går ut på att säga precis vad som helst för att få uppmärksamhet och rubriker.

Insatsen i Libyen har varit Juholts huvudvärk ett bra tag nu. Och Juholt är en mästare i självmedicinering. Medicinen? Att ljuga. Lögnerna har varit många. Det svamlades om att Juholt hade varit i kontakt med ledande NATO-länder som bad honom ordna en ny marin insats. Sannolikt en lögn. Att han brevväxlade med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och därigenom fick information som regeringen inte har tillgång till – FN:s ledning skulle alltså förhandla med oppositionen. Sannolikt en lögn. Juholt påstod att de svenska planen skulle döda drogade barnsoldater. En lögn. Juholt har inte ens försökt att vara ärligt, utan nystar ständigt in sig i ett virrvarr av lögner, halvsanningar och, naturligtvis, hans fantastiska felsägningar. Det är som om det vore ett vanebeteende. Det är inte slarv – det är tydligen sådan han är.

Utöver Libyen har Juholt även förvandlat sin egen person till en måltavla. Han påstår att han fick 800 svar på en kontaktannons. Andra medelålders, gråhåriga, mustaschprydda män från Oskarshamn utan vare sig atletiska färdigheter eller förmögenhet kan förmodligen intyga att det är omöjligt. Ja, media har blivit så tjusad av att hacka på Juholt att de till och med hackar på hans billiga piratkopierade Hugo Boss-bälte. Avsättningsmedia är återigen ute på jakt. Men den mustachprydde mytomanen blir inte avsatt förrän han förlorar ett val.

Tills dess får vi som vanligt nöja oss med att konstatera: Det var bättre förr. Till och med sossarna var bättre förr.

Andreas Braw

Märkliga myndigheter – några avvecklingsförslag

STATEN | Att borgerligheten skulle drivas av en tvångsmässig vilja att kapa staten är en myt. I den borgerliga samhällsvisionen ingår idén om en välavgränsad stat, som är effektiv inom sitt tillskrivna hägn, och idén om tydliga och enkla lagar. På detta område finns dock alltjämt en hel del att göra för den borgerliga regeringen, och tyvärr kan man inte heller säga att svensk borgerlighet har gått i bräschen för kapandet av den vildvuxna svenska myndighetsfloran.

För vänstern är en större stat alltid en bättre stat. För högern är en större stat ofta förknippat med en rad problem. Helt fjärran är (förhoppningsvis) högern från t.ex. vänsterpartiernas yrande om behovet av en stor offentlig sektor. Det är väl idag klart att vänsters stora offentliga sektor inte skulle vara till för spanings- och förvaringsverksamhet av sina politiska motståndare – utan ett sätt att dölja arbetslösheten som ofelbart skulle uppstå till följd av deras ickefungerande jobbpolitik. Det tvångsmässiga ökandet av staten är ett problem på många sätt. Den mer ideologiska är givetvis dess kvävande av civilsamhället och den individuella friheten; den stora statens naturliga motsättning mot det stora samhället. Problemet kan dock kokas ner till ett ännu enklare. Det är slöseri med pengar. För högern, och speciellt i ett land som Sverige som genomgått så många år med vänsterstyre, är det extra viktigt att recensera och utvärdera sina myndigheter. Undertecknad tänkte här, på ett lekmannamässigt sätt utvärdera några myndigheter. Här finns de kontraproduktiva, de komiska, de onödiga, de fullkomligt obegripliga och alla förenas de av en sak – de borde omgående läggas ner, eller ännu bättre aldrig ha skapats.

Diskrimineringsombudsmannen. Avhandlad här, här och här på T&F. Kontraproduktiv och oseriös. Lägg ner!

Nämnden för hemslöjdsfrågor. Myndigheten som kanske mer än de flesta andra måste sägas ligga något utanför välfärdens kärna. Grundad 1981 med målsättningen att stärka den svenska hemslöjden. Här jobbar 48 stycken hemslöjdskonsulenter som stöttar hemslöjdsarbetet lokalt. Ett flertal rikskonsulenter är inriktade på fackområden. Vad sägs t.ex. om rikskonsulenten i knyppling som jobbar i Vadstena i Föreningen Svenska Spetsar? Låter som en helfestlig fritidssysselsättning för pensionerande damer; inte för svensk myndighetsutövning. För den som tycker att detta låter klaustrofobiskt kan även meddelas hur man får dessa jobb. Från och med höstterminen 2011 ges utbildningen ”Ledarskap i slöjd och kulturhantverk”, ett treårigt kandidatprogram som vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En skräddarsydd utbildning med syfte att fylla på denna myndighet. Ledarskap i slöjd. Minst sagt fascinerande.

Men inte nog med det. Man beviljar även bidrag. Bland annat ”Hemslöjdens spjutspets”. Verksamhetsåret 2010-2011, beviljades kring 1.3 miljoner i projektmedel . Myndighetskostnaderna ligger visserligen på inte speciellt höga 25 241, men med den totala kostnaden för styrelsearvodena landar kalaset på 119 952 kronor. En styrelse som alltså drar fyra gånger mer pengar än verksamhetens egen omsättning hör sannerligen till ovanligheterna. Lägg ner!

Nordiska Afrikainstitutet. En institution som beskriver sig som ett ”ett nordiskt finansierat institut, men till formen en svensk statlig myndighet”. Myndighetens mål är enligt egen utsaga ”att främja forskning om den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen i Afrika genom att bedriva egen högkvalitativ forskning, verka som centralpunkt och katalysator för den nordiska Afrikaforskningen, stimulera till forskning om Afrika i Norden samt främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare”. Målbeskrivningen blir dock ännu märkligare. Man säger sig även vilja verka för ”aktuell, kritisk och alternativ forskning”. Notera den sista skrivningen, den låter sannerligen mycket exotiskt.

Precis som många andra svenska myndigheter finns även en opinionsbildande inriktning. Man har undersökt svenskarnas Afrikabild och är inte nöjda. Svenskarna Afrikabild är konserverande! Uppgiften att ändra gemene svensks men också forskare i största allmänhets bild av kontinenten Afrika är alltså så pockande att vi behöver en myndighet för ändamålet.

Inte nog med att denna verksamhet verkligen måste sägas ligga utanför myndighetsutövandets ram, en onödig myndighet legitimerar tyvärr också fler. Varför inte ett statligt Amerika- eller Asieninstitut, eller varför inte Europainstitutet? Bara fantasin sätter gränserna för vilka forskningsmyndigheter man inte skulle kunna skapa. Strukturen som egen statlig myndighet är även intressant. Med en kostnad på nätta 47 miljoner svenska kronor verksamhetsåret 2010 intar man verkligen en särställning bland forskningsinstitut. Jag misstänker att samtliga institutioner för Mellanöstern- eller Sydamerikastudier har en något mer åtdragen budjet att röra sig med och hemskt gärna skulle, om de fick, bryta sig loss från sin undanskymda roll som en universitetsinstitution och istället bli ett statligt institut. Afrika är tvivelsutan en oerhört varierad och intressant kontinent men att berätta detta kan knappast vara inom ramen för statlig myndighetsutövning. Lägg ner!

Forum för levande historia. Tidigare behandlat i artikeln Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket på ToF. Att informera om totalitära regimers brott mot mänskliga rättigheter är sannerligen en hedersvärd och viktig uppgift. Att upprätta en speciell myndighet för detta, vars fokus skiftar efter regeringens färg, är inte värdigt. Myndigheter vars syfte är att upplysa sina medborgare om rätt bild av låt vara Afrikas utveckling eller världshistoriens grymmaste folkmord – träffar fel. Detta misskrediterar det vetenskapliga arbetet vilken rätteligen hör hemma på landets universitet och inte i riksdagens kammare. Lägg ner!

Polarforskningssekretariatet. Bland de forskningsmyndigheter som sorteras under utbildningsdepartementet finns vid sidan av Kungliga biblioteket, Högskoleverket och Vetenskapsrådet samt de inriktade mot rymden ett som sannerligen sticker ut; Polarforskningssekretariatet. Sin egen verksamhet beskriver man som ”att främja förutsättningarna för och samordna svensk forskning och utveckling i polarområdena”. Då Sverige, tillskillnad från våra grannländer Norge och Danmark, inte besitter något territorium norr om den 70: onde bredgraden eller söder om ekvatorn, kan Sverige inte bedriva egen polarforskning. Några egna båtar har man inte heller utan inför expeditionerna får man låna in isbrytare av Sjöfartsverket. Sedan 2010 har man dock fått utvidgade uppgifter; man sköter då även mätstationen i Abisko. Varför det behövs en egen myndighet för att utforska polarområdena, vilka Sverige inte ens besitter, förblir ett mysterium. Varför har polarforskningen detta privilegium och inget annat område? Är det för att polarforskningen måste betraktas som statlig kärnverksamhet? Lägg ner!

Nämnden för styrelserepresentationsfrågor. Denna myndighet grundades 2007(således av den förment borgerliga regeringen), har ingen hemsida och tillhandahåller ingen egen information om sin verksamhet. På något sätt misstänker man att denna grad av verksamhet korrelerar med nämndens egen verksamhet.

På Arbetsmarknadsdepartementets hemsida kan vi läsa att nämnden ”prövar frågan enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda”, Lag (1987:1247). Då lagen har existerat sedan 1987 och klarat sig utan speciell övervakande myndighet fram till 2007 undrar man om det inte kunde förblivit så. Eller om tvister angående lagar inte lättast hade lösts i vanlig domstol eller tillbörlig specialdomstol? Lägg ner!

***

För den vänsterinriktade är snällhetskorthet alltid lätt att spela ut. Den som motsätter sig dessa statliga myndigheters existens måste ofelbart hata hemslöjd, afrikaner och pingviner. Detta är givetvis nonsens. Staten har aldrig och kommer aldrig bli liktydigt med mänsklig aktivitet per se. Hemslöjd, inhämtning av kunskap om Afrika och polarresor är mycket nobla aktiviteter som säkerligen sköts bäst av det civila samhället och universiteten. Begreppet ”oanade följder” är och förblir mer intressant än intentionerna när det är realpolitik som är på tapeten. Alla dessa nämnda myndigheter, och säkerligen en hel del andra som jag i denna summariska genomgång har missat, har en sak gemensamt. De är onödiga prioriteringar, de fyller inte sin funktion, de kostar skattebetalarna pengar och de borde läggas ned.

Hugo Fiévet

Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist

KDU-kongress i Eskilstuna

Avgående förbundsordförande Charlie Weimers höll sitt avskedstal i Eskilstuna det gångna veckoslutet.

Den gångna helgen höll Kristdemokratiska Ungdomsförbundet kongress i Eskilstuna. Förbundet har onekligen gjort en ur ett konservativt perspektiv imponerande resa. När jag, för drygt sex år sedan, lämnade MUF till förmån för KDU var det i sanning ett helt annat förbund. Framträdande medlemmar argumenterade på allvar för att avskaffa försvarsmakten och det ansågs provokativt att kalla sig borgerlig. Och något år innan hade förbundet med knapp marginal beslutat att stödja Allians För Sverige. Utomstående betraktare brukar, när man presenterar dylika realiteter, häpna inför hur pass starkt inflytande vänsterkrafter trots allt hade på förbundet för inte så länge sedan. Riksmötet 2011, som alltså ägde rum den gångna helgen, markerade för förbundet en ny epok ur flera perspektiv.

För det första innebar den ett definitivt slut på striden om KDU:s politiska positionering. Förespråkarna av en tydligt borgerlig högerorientering har för all del varit i tydlig majoritet sedan 2007, men samvaron i förbundet har alltjämt präglats av stridigheter mellan dessa och de som drömmer sig tillbaka till kristdemokraterna som ett blockneutralt alternativ. För första gången upplevde förbundet en konsensus kring den politiska profileringen.

För det andra ägde ett ganska dramatiskt generationsskifte rum. Epoken Charlie Weimers fick sitt slut. Charlie har betytt så oerhört mycket, inte bara för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och dess utveckling, utan rent allmänt som en framstående opinionsbildare. Som en markör för att den den partipolitiska konservatismen inom ramen för borgerligheten inte är död. Roland Poirier Martinsson på Timbro har gått så långt som att säga att KDU:s val av Charlie Weimers som förbundsordförande är den svenska konservatismens mest betydelsefulla händelse det senaste decenniet. Generationsskiftena skedde också flera plan, en majoritet av den gamla förbundsstyrelsen byttes ut (ny i förbundsstyrelsen är bland annat T&Fs Hugo Fiévet, grattis till honom!).

Charlies avskedssanförande i Eskilstuna är väl värt att ta del av. Det beskriver inte bara den resa förbundet har gjort(på ett oväntat osminkat sätt), utan markerar också en tillspetsning av den politiska linjen. Charlie har tidigare, för att blidka interna kritiker, undvikit att använda ordet konservativ. Vilket jag faktiskt aldrig klandrat honom för, det är ju trots allt inte ordet i sig som är avgörande. Men uppenbarligen ansåg han att tiden nu var mogen. Ogenerat används konservatismen som en samtida nyckel till samhällsproblem både i Charlies anförande på riksmötet och en artikel han skrev tidigare i vår.

Mitt i glädjeyran över förbundets lysande resa är det lätt att glömma den tragik dess moderparti befinner sig i. Kristdemokraterna famlar i mörkret efter en greppbar politisk profilering som inte bottnar i folkhälsoextremism eller mjukis-snällism. Men det verkar inte gå så bra. Trots att alla externa bedömare verkar eniga om att partiet bör lyssna på sitt ungdomsförbund för att kravla sig ur den fyraprocentmardröm man hamnat i, verkar partiledningen oförmögen att göra just detta.

Kristdemokratin i Sverige har en enorm potential, det har alltid varit med fasta övertygelse, och det är smärtsamt att se hur moderpartiet slösar bort den. Här har det växande ungdomsförbundet sin viktigaste uppgift, att våga vara hård och rättfram i sina råd till partiet. Jag önskar Aron och den nya förbundsstyrelsen stort lycka till i denna uppgift!

Dag Elfström

Artikel på Emils Tankar

Nationaldagen till ära publicerar T&F:s Jakob E:son Söderbaum en artikel på Emils Tankar. Ämnet är att även Sverige är ett land som förtjänar att älskas, och att det är dags att lämna 68:ornas anti-nationalism och kulturella självförnekelse bakom oss och stå upp för att Sverige är ett land vi kan och bör vara stolta över.

Läs artikeln här.

Redaktionen

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – maj 2011

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Sommaren är på stadigt antågande, och med tanke på det strålande vädret verkar den närmast ha anlänt. Under månaden som gått har båda redaktörerna varit inbegripna i akademiskt uppsatsskrivande, vilket inneburit en sällsynt låg publiceringstakt de två första veckorna. Men nu de senaste två veckorna har en viss uppryckning skett.

Diverse ideologiska betraktelser, dels om vår samtid i stort, och dels om socialdemokraternas eventuellt konservativa idéarv, har tagit mest utrymme under månaden (här, här, här, här).  Två värdefulla porträtt har också publicerats under månaden. Dels ett porträtt av Hans Järta författat av Carl Johan Ljungberg och dels ett porträtt av René Girard författat av Hugo Fiévet (det sistnämnda som en del i vår pågående serie om intellektuella fransmän). Fiévets översättning av Etienne Gilson tål också att nämnas som ett av månadens kvalitetsbidrag.

Sent, och en smula motvilligt, skänkte T&F också sitt bidrag till den rådande skandal-debatten om kungen. Dels här på sidan, och dels genom en artikel på Newsmill författad av T&F:s Jakob E:son Söderbaum (på temat att oseriös journalistik är ett betydligt större demokratiskt problem än både monarkin och kungens eventuella strippklubbsbesök för 20 år sedan). Kungen har sagt sitt, vi har sagt vårt, och förhoppningsvis dör nu debatten ut så att vi slipper kommentera detta trams igen.

Till följd av den sänkta publiceringstakten har Citerat legat nere största delen av månaden, då vi inte vill att dessa inlägg ska dominera listan över senast publicerat. I söndags återupptog vi även denna del och publicerade således CITERAT – v. 21. Vi kommer även fortsättningsvis att anpassa publiceringsfrekvensen av Citerat efter den allmänna publiceringstakten.

Trots den låga publiceringsfrekvensen under början av månaden har vi hållit en ganska jämn besöksstatistik, vilket tyder på en trogen läsarskara. Det är vi mycket glada för! T&F rankas också alltjämt som en ”mycket inflytelserik blogg” enligt sidan inflytande.se, sett till antal besökare och inkommande länkar. Endast 4,68% av svenska bloggar – modebloggar med multimycket mera inflytande inräknat – har mer inflytande än vad vi har, enligt beräkningarna. Hurra!

Som vanligt tackar vi för månadens inkommande länkar:  Konservativa tankar 1, Konservativa tankar 2, I skuggan av Alperna, Robsten, Kaffepaus och Feminix.

I gammal god ordning vill vi till sist påminna om att det går att följa oss via Facebook, och vi vill gärna ha kontakt med er läsare på detta sätt.

Glad sommar!

Redaktionen