Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige - Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

The Usual Suspects

Bomben i Oslo och massakrerandet av de norska socialdemokraternas ungdomsförbund är bland de värsta attentat som drabbat Europa efter andra världskriget. Vad som från början såg ut att vara ett dåd av en islamistisk terrorgrupp visade sig vara något helt annat – en rubbad grönsaksodlare med radikalnationalistisk agenda var istället den som utlöst bomben i Oslo och avrättat ungdomarna.

Anders Behring Breivik blev över en natt världskändis, precis som så många massmördare innan honom. Men han sticker ut från mängden. På Facebook och på nätforum har han kallat sig konservativ och kristen. Därav drar man slutsatsen att han är ”kristen fundamentalist”. Han var också medlem i populistiska Fremskrittspartiet till för fyra år sedan. Därav drar man slutsatsen att han sypatiserar med FrP, fastän han själv tagit avstånd från dem på internet. Det kokas soppa på en spik när det ska slås mynt av människors olycka. Längst av alla går Lisa Bjurwald i Expressen, när hon påstår att hans åsikter stämmer överens med SD:s. SD:s åsikter ges skulden för att en psykopat fullproppad med anabola steroider och efedrin mördar hundra människor. Det är långsökt, magstarkt och osmakligt.

En snabb avsökning av Facebook, kvällstidningar och debattsidor visar på flera absurda slutsatser som dras. Men Lisa Bjurwald vill gärna vara värst, och kopplar in den kulturkonservativa intellektuella tidskriften Axess i terrorattentatet. De ”driver samma linje” som Behring Breivik, menar hon. David Cameron och Angela Merkel är också insyltade, eftersom de offentligt kritiserat det multikulturella projektet som segregerat både Storbritannien och Tyskland istället för att skapa samhörighet medborgare emellan. Kontentan av det hela blir att den som inte ställer upp på multikulturalismens tämligen offensiva krav medverkar till massavrättningar av unga socialdemokrater i Norge. Jodå.

Efter dådet kommer förnumstiga och plikttrogna debattörer att slå oss i huvudet med Europol-rapporten som säger att islamistisk terrorism utgör en tredjedels procent av alla terrordåd i Europa. Och ja, så kan det säkert vara med en väldigt bred definition av begreppet terrorism (enligt rapporten ska 1770 dåd ha utförts mellan 2006-2009). De kommer att peka på det stora antalet ”högerorienterade” dåd i rapporten. Ja, för enligt deras definition är all separatism högerorienterad. Och bland dåden räknas även misslyckade, planerade och avbrutna dåd. IRA stod år 2010 för 124 sådana dåd. PKK och ETA räknas även de in som högergrupperingar i statistiken. Separatister i Frankrike och Spanien stod år 2010 för över 80 procent av terrorismen i Europa, Storbritannien exkluderat. De högerextrema attentaten 2010 uppgick till fyra stycken, samtliga i Ungern. Om man tar på sig tillräckligt skeva glasögon skulle man dock kunna påstå att det socialistiska ETA är en högergrupp. Och det är precis vad som kommer att påstås. Jodå.

Oavsett vilket, är statistiken ungefär lika intressant som frågeställningen vem av Stalin och Hitler som dödade flest. Siffervändande är i slutändan bara just siffervändande. Kampen mot terrorism fortsätter och måste fortsätta att prioriteras. Oavsett om den finansieras av främmande makt, ihopskramlade slantar från beundrare eller en enskild galnings egen kassa. Oavsett om dåden beordras av inre röster, globala organisationer eller utförs på eget initiativ. En blond norrman som beundrar Geert Wilders, tar anabola steroider, ser sig som en modern korsriddare och fyllt hela sin Facebook-profil med obskyr trance-musik dagarna före dådet har lyckats slinka igenom nätet. Det lär Europas säkerhetstjänster ta lärdom av.

Vilken grupp sitter då på skulden den här gången? Svaret är samma som förra gången, och gången före det: De som ser våld mot oskyldiga civila som ett politiskt medel. De som ser sig själv som heliga krigare med rätt att utplåna människoliv. De som i sin skruvade låtsasvärld får 72 oskulder i himmelen eller ett ”rent” Europa genom att våldföra sig på andra, de har skulden. De kommer även fortsättningsvis att bekämpas i kriget mot terrorn. Fremskrittspartiet har inte dödat någon. SD har inte dödat någon. En synnerligen rubbad individ fullproppad med droger och vanföreställningar har gjort det.

Andreas Braw

Fortfarande långt kvar innan vänsterextremism behandlas adekvat

Minns ni rabaldret som blev när tidningen Nationell idag, knuten till det lilla sekteristiska partiet Nationaldemokraterna, blev beviljad presstöd förra året? Vår förment borgerliga kulturminister gick ut och krävde regeländringar i systemet, med instämmande av oppositionens främste kulturpolitiker Leif Pagrotsky, och en ledamot i presstödsnämnden avgick i protest. Det som slog mig, mitt i de upprörda reaktionerna, var att de ursinniga potentaterna inte ens verkar ha höjt på ögonbrynen åt det faktum att den vänsterextrema tidningen Proletären erhållit motsvarande presstöd i flera decennier. Det blev på en gång, svart på vitt, så oerhört tydligt att kommunismen, inte heller av borgerlighetens företrädare, behandlas på samma sätt som hel- eller halvnazister.

Och nu uppenbarar sig ytterligare ett exempel. Journalisten Bengt Olof Dike uppmärksammar det faktum att ett nazistläger för barn nyligen fått väldigt stor uppmärksamhet, alltmedan svenska stalinister ostört, och utan kritik, i åratal kunnat anordna indoktrineringsläger för barn. Dike skriver:

Men varför mäter medierna den politiska extremismen i vårt land med helt olika mått, blir den logiska frågan? Varken TT, radion, DN eller andra tidningar med ett nämner med ord att sommarläger – tillika en hel vecka långt och med små barn närvarande – är årligen återkommande på västkusten för det stalinistiska Kommunistiska Partiet, tidigare KPMLr

(…)
Till detta sommarläger, som alltså har hållits årligen sedan lång tid tillbaka, kallas både vuxna och barn, även barn under 3 år. För barn, som är mellan 7 och 13 år anordnas i sann kommunistisk och tidigare östeuropeisk stil ”Pionjärläger”, vartill kommer bland annat RKU-läger för ungdomar mellan 14 och 25 år. På den politiska indoktrineringen i lika sann och demokratifientlig stil är det inget fel: vad sägs exempelvis om det, som KPs ordförande, Anders Carlsson, skall tala, enligt vad han själv säger i nr 14 av Proletären? ”Det blir både historia och aktualitet. Jag kommer att tala en hel del om Sovjetunionen och om Stalin”.

Företrädarna för den här typen av rörelser balanserar förvisso på gränsen, men de följer uppenbarligen den kodex som journalisterna satt upp. De får skriva på sidor som Newsmill, de som hyr ut lokaler åt dem hängs inte ut i media och företrädare för Kommunistiska Partiet och Svensk-Koreanska föreningen har flera gånger fått lägga ut texten i etablerade medier, inte minst Sveriges Radio (vilket naturligtvis hade varit fullständigt otänkbart för en nazistanstruken organisation).

Ja, visst är förklaringen delvis det faktum att det kryllar av vänstertroll i den svenska journalistkåren. Men det är inte hela sanningen. Det finns en likgiltighet inför extremvänstern även inom borgerligheten. Det är en farlig likgiltighet. Av flera skäl. För borgerligheten måste insikten infinna sig att en verkligt genomgripande högervåg aldrig kan iscensättas så länge axelryckningarna inför kommunismen finns kvar. Det kommer aldrig kunna bli mainstream att vara konservativ samtidigt som det är okontroversiellt att vara kommunist.

Att göra kommunismen oacceptabel, att få den socialt bannlyst, att få våra barn att gråta när de hör den nämnas, bör allra högsta grad ses som en del i ett större högerprojekt där hela samhällsmedvetandet steg för steg måste flyttas i rätt riktning. Därför är kampen mot kommunismen fortfarande viktig; mer än 20 år efter Berlinmurens fall.

Bild från Kommmunistiska Partiets sommarläger, 2007:

- Nej, Frida, du får inte se så glad ut. Alla barn ska le lika mycket!

Dag Elfström

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

20 JULI OCH DET NYA EUROPA

Överste Claus von Stauffenberg (1907-1944).

20 juli är en av de viktigaste dagarna i 1900-talets historia. Det är dagen för det mordförsök på Adolf Hitler som utfördes i Varglyan 1944 av Claus von Stauffenberg, och som har populariserats exempelvis genom filmen Valkyria (2008). Attentatet misslyckades, men det som 20 juli-männen ville har präglat det nya Tyskland och därmed det nya Europa. Det kostade stora offer. Nästan alla, som hade någon förbindelse med attentatet, avrättades. Också familjerna drabbades.

Somliga har kallat detta för ett konservativt attentat. Så vad var det 20 juli-männen ville? För att förstå det, behöver man se på Tysklands utveckling efter 1918. I Tyskland före 1918 hade rättsmedvetandet stått på en höjdpunkt. Staten var grundad på rättsprinciper, som ingen politisk makthavare förfogade över. Till dessa rättsprinciper var den enskilde också förpliktad. Det innebar också att man hade respekt för den enskildes samvete. Den nya författningen efter Tysklands sammanbrott 1918 öppnade vägen för en annan syn. Nu var allt grundat på majoritet. Något högre än ett majoritetsbeslut kunde inte tänkas. Det fanns inte heller några gränser för vad en majoritet kunde besluta. Detta medförde att hela samhället politiserades. Tidigare hade statliga tjänster tillsatts efter klara rättsregler. Det var duglighet och erfarenhet, som var avgörande. Efter 1918 kom den politiska hemhörigheten att bli viktigare. Under åren före 1933 var t.ex. Berlins polismästare en fackföreningsledare utan någon som helst polisiär erfarenhet. Sådan var partistaten. Den politiska nyttan och godtycket kom att tränga undan rättvisan. Detta fick dramatiska konsekvenser, när Hitler fick majoritet. Mot partistaten satte 20-julimännen rättsstaten. Deras första mål var att återupprätta den tyska rättsstaten.

Det som 20-julimännen kallade rättsprinciper och rättsstat har i det nya Tyskland och det nya Europa ofta kallats naturrätt. Förbundsrepubliken är liksom EU grundad på naturrätten, övertygelsen om att det finns det som är rätt och det som är fel, oavsett majoriteter. Det innebär också att människan som människa har rättigheter, som står över parlamentariska beslut. Dit hör äganderätten, yttrandefriheten och föräldrarätten. För att skydda dessa rättigheter har Förbundsrepubliken en författningsdomstol och EU en Europadomstol. Båda kan upphäva beslut av myndigheter, även då de grundar sig på gällande lag; en gällande lag kan nämligen vara olaglig i den meningen att den strider mot naturrätten. I Sverige har Högsta Domstolen börjat fungera på samma sätt, t.ex. i fallet Åke Green.

I Tredje riket hade familjen slagits sönder genom nedmontering av äktenskapslagstiftningen och främjande av att barn föddes utom äktenskapet. I sin regeringsdeklaration skriver 20-julimännen: ”…lyckliga familjer, hållbara äktenskap och friska barn finns bara där man bygger på ansvaret inför evigt giltiga lagar.” Det var just dessa ”evigt giltiga lagar” – t.ex. äganderätt, föräldrarätt och yttranderätt – som hade brutits ned i Tredje riket. I det nya Tyskland och det nya Europa återupprättades de.

Hos Adolf Hitler fanns inget medvetande om att varje makt begränsas av evigt giltiga lagar. Därför saknade han också respekt för den enskildes samvete. Det var han, som hade makten genom riksdagsmajoritet, och de statsanställda skulle lyda utan att fråga. Ett samtal mellan Hitler och 20-julikretsens ledande man, generalöverste Beck, visar detta. 1938 frågade Beck direkt, om Hitler avsåg att börja krig. Hitler svarade att krigsmakten är ett redskap för politiska beslut, och den skall lyda utan att diskutera. Beck svarade: ”Denna ståndpunkt är oacceptabel för mig som chef för generalstaben. Jag kan inte ta ansvar för beslut, som jag inte kan godkänna.” Därmed begärde han sitt avsked och vägrade att vidare beträda sitt ämbetsrum.

Många av 20-julimännen var övertygade kristna. En av dem, general Hans Oster, uttryckte det så: ”Vi fruktar inget utom Guds vrede.” Medvetandet om det yttersta ansvaret gjorde möjligheten till framgång till en andraplansfråga. Även om attentatet misslyckades fick syftet bakom det större genomslag än någon kunde ana: rättsstaten återupprättades i hela Europa. Det innebär för oss ett ansvar att också försvara den.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

Axess TV om konservatismen vs. liberalismen

Axess TV presenterar ett seminarium som arrangerades under årets Almedalsvecka på temat huruvida det äktenskap mellan konservatismen och liberalismen som pågått sedan Reagan och Thatcher ska fortsätta. I panelen sitter den konservative statsvetaren Johan Tralau, den konservatism-vänlige liberale ledarskribenten för SvD Per Gudmundson och den icke konservatism-vänlige nyliberale redaktören för Neo Mattias Svensson. Moderator är Paulina Neuding. Programmet pågår i ungefär en timme, och publiken ser faktiskt väldigt intresserad ut.

Inledningsdelen är helt klart bäst, och mycket goda förutsättningar byggs upp. Jag tycker faktiskt att nyliberalen Mattias Svensson gör ett både sakligt och bra inlägg om sin skeptiska syn på saken. Hans analys landar i slutsatsen att det är på ekonomins område som konservativa och liberaler kan samarbeta. I sitt öppningsanförande intar han inte alls någon konfrontativ inställning, vilket också den efterföljande talaren Johan Tralau uppmärksammar såsom någonting både märkvärt och positivt.

Tralau håller ett lika bra anförande där han driver tesen att konservatismen och liberalismen behöver varandra, framför allt att liberalismen behöver konservatismen. Han menar att liberaler idag i allmänhet missförstår John Stuart Mill, och betonar att liberalismen är beroende av vissa sociala konventioner vilket även denne liberale tänkare ansåg även om han allt som oftast citeras på ett sätt där denna aspekt helt förbises.

Per Gudmundson ägnar sitt anförande åt att lyfta frågan om det dödshot mot honom som instämts i, skrattats åt och nyligen avfärdats som satir av JK. Gudmundson verkar också ta avstamp i det här sammanhanget i det faktum att Mattias Svensson har skrattat med vänstern i detta. Hans slutsats är att yttrandefriheten hotas när liberalerna går i säng med socialister, och därmed borde de hålla sig till den konservativa sidan av politiken – varifrån Gudmundson sett att han fått allt stöd som visats honom i samband med detta.

Debatten totalhavererar dessvärre efter att Gudmundson tagit upp sitt case, vilket jag för all del tycker han har all rätt till när han står i TV i Almedalen direkt efter händelserna. Men det är synd, eftersom panelen är bra, och diskussionerna hade börjat i helt rätt ände innan de kom på avvägar.

Efter Gudmundsons öppningsanförande tar Svensson vid med att försvara sin ståndpunkt att det är helt OK att skriva i tryckt skrift att Per Gudmundsson bör skjutas, och att det dessutom kan vara roligt. (Han går t.o.m. så långt som att säga att om inte den här sakens yttranden får förekomma så kan INGENTING sägas – och bortser uppenbarligen från att OM detta får sägas så kan det innebära att den utsattes yttrandefrihet blir inskränkt av blotta obehaget att behöva utsätta sig för den sortens personangrepp för att man vågar diskutera samhällsproblem på ett sätt som få andra gör.)

Debatten fortsätter på Gudmundson-spåret via hans liberala kritik mot invandringsrelaterade samhällsproblem, till huruvida alla människor oavsett medborgarskap ska ha rätt till Sveriges välfärd. Svensson angriper därefter halmdockan att konservatismen är en känsla och ett förhållningssätt snarare än en ideologi, för de konservativa han mött har talat på det viset. Detta bemöts inte ens av Tralau, så jag vill passa på att inflika här att självklart är det så att de flesta konservativt sinnade utgår ifrån en känsla av att någonting är rätt eller fel snarare än att de har läst en bok som talar om vad de ska tycka eller tänka. Ingen liberal är heller född med Locke, Mill eller Rand inprogrammerad i huvudet sedan födseln. Intellektuella liberaler som Mattias Svensson gör därför bättre i att diskutera konservatismens tankevärld och idéinnehåll med intellektuella konservativa, än med personer som uppenbarligen inte kan ge en mer principgrundad analys eller motivering till konservativa ståndpunkter.

Den röda tråden i fortsättningen av Axess-debatten är i alla fall skillnader mellan liberaler som lutar antingen åt vänster eller åt konservativt håll. Jag tycker det är synd, och faktiskt svagt av moderatorn Paulina Neuding, att inte under åtminstone programmets andra halvtimme kunna leda in debatten igen på huvudämnet som är förutsättningarna för ett framtida samarbete mellan konservatism och liberalism. För precis som alla tre debattörerna är inne på är konservatism och liberalism två olika huvudideologier, jämte socialismen som är den tredje huvudideologin. Liberalismens framtid lär diskuteras vitt och brett på andra håll, men en debatt som den förevarande borde ha fokuserat på det ideologiska innehållet i konservatismen och liberalismen snarare än om liberaler blir gladare eller mer sympatiska i väljarnas ögon av att samarbeta med socialister eller konservativa.

I slutet av programmet får dock var och en debattör ge sitt korta svar på ursprungsfrågan, och alla tre drar slutsatsen att konservatismen och liberalismen bör gå skilda vägar i det nya politiska sammanhang som nu tornar upp sig i världen med anledning av att de ekonomiska frågorna har hamnat mer i skymundan i den internationella politiska debatten.

Programmet är framför allt sevärt för debattens utmärkta koncept, och för de första 22 minuterna. Men Per Gudmundsons historia är definitivt både viktig och sevärd för sig själv, och han förtjänar allt moraliskt stöd. Så se gärna hela programmet och fundera över Mattias Svenssons perspektiv på Gudmundsons case som definitivt är representativt för hur vänstern tänker kring det här med att skoja om att deras meningsmotståndare ska dö. Gudmundson är absolut inte ensam, utan bara det senaste exemplet i raden och jag tycker det är viktigt att man tar sig en funderare på att detta är en realitet som vi tydligen ska behöva leva med i Sverige på 2000-talet. Efter att vi just lämnat det blodigaste seklet i mänsklighetens historia bakom oss, där miljoner människor har mördats av politiska skäl och för sina åsikter. Att ge uttryck för att vilja döda sin politiske motståndare tycker jag absolut inte är någonting som bör tolereras, just precis därför att vi har yttrandefrihet i det här landet.

Jakob E:son Söderbaum

Belgien – ett regeringslöst land mitt i EU:s hjärta

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena fall för fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva – åtminstone inte i Sverige. I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet).

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer utanför EU-parlamentet.

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

Jakob E:son Söderbaum

De oantastliga

Socialdemokratin går kräftgång och precis som sin föregångare utsätts Juholt för hård granskning. Vänsterpartiets ofta irrelevanta detaljlösningar lika så. När det kommer till Miljöpartiet är det dock tyst. Mycket tyst. Blotta ordet miljö har blivit ett alibi som skyddar mot den mesta granskning. Inte ens filosofen Roger Scruton verkade ta tillfället i akt att tvåla till Maria Wetterstrand under deras möte på Engelsbergsseminariet för några veckor sedan. Borgerligt sinnade måste stå upp mot vänsterekologismen, sluta flirta med Miljöpartiet och börja utveckla en egen trovärdig miljöpolitik.

I grunden har Miljöpartiet två problem. Miljöpolitiken är det ena. All övrig politik det andra. Låt oss ta avstamp i ideologin, då partiet precis som hela den ekologiska rörelsen, ideologiskt står på mycket osäker grund. Den mossigare filosofiska termen ”ekologism” används inte i miljöpartiets partiprogram, vilket istället är titulerat ”grön ideologi – ett krav på handling”, vilket låter fräsigare. Vad innehåller då denna ideologi?

Partiprogrammet fastslår att solidaritet med djur, natur, kommande generationer, ja, varenda levande varelse är grunden. Dessa givetvis lovvärda men mycket luddiga målsättningar kan givetvis innebära vad som helst. För en utomstående finns det all anledning att höja på ögonbrynen. För det första för att det används till absurda filosofiska slutsatser. Partiprogrammet fastslår exempelvis att i ett gott samhälle har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden. Att våra nyttodjur och till viss del även vi själva står på denna meny måste bli en bitter upptäckt. Det andra problemet är det realpolitiska. De politiska ståndpunkter partiet härleder ur sitt fundament hänger mycket illa ihop med de ideologiska punkter de härleds ur. En närmare titt på partiet visar tydligt en miljöpolitik grundad på extrema lösningar, kontraproduktiva förslag och segrar uttagna i förskott.

Låt oss börja med partiets ekonomiska politik. Partiet profilerar sig gärna som småföretagarvänligt, men för den som tagit sig tiden att läsa partiprogrammet blir frågorna snart många. Med medgrundare som t.ex. Per Gahrtons bakgrund hade en sådan glidning kanske varit naturlig redan från början, men partiets ekonomiska politik är tydlig marknadsfientlig. Partiet är emot tillväxt! Borgerlig floskel, säger någon, inte ens vänsterpartiet är emot tillväxt! Faktum är dock att Miljöpartiet här är helt unikt i svensk politik. Redan i första avsnittet i partiprogrammet hyllas vad man kallar ”kretsloppsekonomi”. Vägledda av detta konstaterar man att vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.

Hur detta ekonomiska system skulle fungera är oklart och en googling på temat bjuder mest på mysiga citat från indianhövdingar eller spekulation om utopier. Man kan undra varför miljöpartiet så ivrigt förespråkar entreprenörskap och småföretagande när risken är överhängande att dessa just genererar tillväxt? Entreprenörskap tillför något nytt till marknaden; kretslopp betyder att inget nytt kan tillföras. Men bara entreprenörskapet är grönt, säger någon. Vad detta fina begrepp är vet dock ingen, och att staten antagligen förväntas skjuta till enorma medel i ”satsningar” får vara osagt. Varför gör man så här? Kanske känns retoriken ny och fräsch? Kanske är den ett tillfälle att pola med borgarna? Antagligen skall vi vara glada att Sveriges riksdags tredje största parti inte tar hårdare på sitt partiprogram.

Energipolitiken sedan. Här hävdar miljöpartiet att man leds av försiktighetsprincipen, vilket ju låter trevligt. Slutsatserna partiet drar av detta är dock djupt orimliga. Till skillnad från Alliansen som vill testa alla energilösningar vill Miljöpartiet redan idag upprätta sitt ”försiktiga” uranfria utopia. Man vill omedelbart bränna alla broar till kärnkraften och enbart förlita sig på förnyelsebara källor. Att de i denna fråga befinner sig på månen är tydligt. Varför det är mer miljötänk att täcka hela vårt land med rätt anskrämliga snurrande master och lägga halva Norrland under vatten, än att aktivt utveckla och förnya några få kärnkraftsanläggningar, är oklart. Försörjningsfrågan är man uppenbart inte heller intresserad av och en eskalering av elpriserna om kärnkraften lades ned skulle komma som ett brev på posten. Att importen av energi tillverkad genom t.ex. kol förbränning i Tyskland kan väl knappat vara en bättre lösning? För den som lever i 2000-talets Sverige är det tydligt; en ansvarstagade energipolitisk cocktail måste innehålla kärnkraft.

Slutligen, natur- och djurskyddspolitiken. Miljöpartiet talar sig både i sitt partiprogram men också i retoriken varma om både decentralisering och lokalanknytning. I partiprogrammet talas om direktdemokrati och egenproduktion. Märkligt är att dessa principer enbart gäller när det kommer till andra frågeställningar än just miljöfrågorna. Helt främmande är man t.ex. inför Roger Scrutons tankar om att appellera till medborgarna kärleken till hembygden och lokalbefolkningens naturliga instinkt att skydda sin närmiljö. På frågan om vem som är mest lämpad att bestämma om det skall finnas varg i Norrlands skogar är Miljöpartiets svar enkelt. Det är de kloka beslutfattarna i Stockholms uppgift! Samma sak gäller politiken kring strandskyddet där tomtägaren inte ses som kapabel att sköta sin egen gräsmatta. I frågan om säljakten är linjen samma. Och slutligen; vad skall göras med alla landsortsbor som ofelbart kommer att protestera när deras skog och mark fylls med vindkraftverk och täcks med artificiella vattenkraftssjöar?

Dessa tre nog så viktiga politikområden visar tydligt på partiets positioneringar. En ekonomisk politik tvärs emot det egna fundamentet, eller ännu värre, ett väl inlindat förakt mot marknadsekonomin. Detta toppat med en energipolitik som skulle få katastrofala konsekvenser för landets elkonsumenter. Och slutligen en vurm för centralisering och beslutsfattande över huvudet på dem som berörs av miljöfrågorna. Listan på varför borgerligt flirtande med Miljöpartiet är vansinne kan göras längre. Säkerligen finns många borgerligt sinnade även i detta hägn men detta kan aldrig tas som intäkt för partiet som helhet. Nu behövs andra tag. Det är dags för svensk borgerlighet att än mer profilera en fungerande, effektiv och lokalbefolkningsvänlig miljöpolitik!

Hugo Fiévet

Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Det förvirrade och värdelösa KD

Kristdemokraterna ter sig idag som ett ganska osympatiskt parti med kontroversiella åsikter. KD:s riksting (alltså partistämma) har nu i helgen beslutat sig vara för tvångssterilisering – av personer som genomgår könsbyte. Dessutom är ju KD emot homoäktenskap, emot homoadoptioner, de ogillar Pride-paraden, och innerst inne är de emot abort. Underlivsfrågor är överhuvudtaget en grundläggande del av KD:s profil. Alltså den egentliga profilen, till skillnad från den mysprofil som partiet själva vill sätta med företrädare i slipovers som på lite lagom nedtonat frireligiöst manér vill tala om barn och ungdomar med väljarna. I övrigt vill KD förbjuda snus, förbjuda dagis, tillåta religiösa friskolor där evolutionsläran ifrågasätts, tvinga vanliga medborgare att som en del av vardagslivet vara beredda att närsomhelst utsätta sig själva för gatuvåld… Dessutom är det mycket partitoppen säger som de inte sedan står för, t.ex. att man inte är något förbudsparti, att bensinskatten skulle sänkas och att fastighetsskatten skulle avskaffas om KD kom till makten. Rösta på KD för att de är snälla och goa att hålla i handen när mörkret tätnar? Host host, jag tror jag fick halsfluss…

Denna bild av KD är ganska utbredd, och omfattas såväl av den större andelen journalister, alla mer eller mindre socialliberalt lagda och för den delen de väljare som lättare tar till sig av etablissemangets syn på avvikarna än av avvikarnas egen argumentation. Och beskrivningen är inte heller felaktig, även om den är tillspetsad. Jag har själv varit med i partiet, men sedermera sällat mig till dem som lämnat i protest. Ett av KD:s många problem är att man har självbilden att man är ett snällt och mysigt parti, långt ifrån Vänsterpartiets dundrande demagoger och Moderaternas kalla individualister. KD är livrädda för att uppfattas som kontroversiella, när man ju vill vara ”ett parti för alla” på samma sätt som den kristna läran menar sig vara till för alla människor. Därför – framför allt därför – vill KD:s partitopp sedan Göran Hägglund tog över ordförandeklubban släta över de sidor av partiet som sticker ut och sticker i ögonen på andra, och efter den gångna helgen täcka över allt det där kontroversiella med att KD fr.o.m. nu alltså vill vara ett parti för barn och ungdomar. Detta är, milt uttryckt, verkligen inte alls de ”nya friska tag” som partiet är i så skriande behov av. Både omgivningen och partimedlemmarna själva lär uppfatta detta som ”business as usual”.

Att ha eller inte ha en idégrund

Ett annat problem i KD:s sätt att fungera låter sig väl illustreras i detta att man trots allt nu vid 2011 års riksting har fastslagit att personer som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras. Partiet lyckas följaktligen inte undgå att anta kontroversiella ståndpunkter, hur okontroversiella och hyggliga man än vill framstå i alla andras (särskilt de som aldrig för sitt liv skulle rösta på KD) ögon. Men även om man skulle lyckas släta över detta på något vis, på samma sätt som partitoppen gör allt den kan för att släta över allt som kan verka kontroversiellt med partiet, så är det därigenom bara sjukdomens symptom man behandlar. Den stora sjukdomen, som partiet saknar insikt om, är att partiet sedan ett bra tag tillbaka totalt saknar en ideologisk grund för sin sakpolitik. Det är otroligt, och pendlar mellan komedi och tragik, när man hör KD:s företrädare upprepa det eviga mantrat om att de är det enda ”värdeorienterade” partiet i Riksdagen.

Det är just här som skon klämmer allra mest för KD. I ljuset av att all annan form av tvångssterilisering är avskaffad ter ju sig KD:s ståndpunkt onekligen hemsk, och partiet hamnar nu i en situation där de lär dra på sig nedgörande kritik för lång tid framöver. Saken är dock den när det gäller politik att i ljuset av en tydligare ideologisk grund hade det sannolikt varit en annan sak. Då hade denna ståndpunkt nämligen varit en del av ett mycket större åsiktspaket där just detta hade kunnat framstå som en både logisk och framför allt argumenterbar ståndpunkt. Så är nu absolut inte fallet, och ståndpunkten om tvångssterilisering av personer som genomgår könsbyte blir därmed ytterligare en spik i foten för KD istället för att frågan intar den mycket lilla plats i en större helhet som den egentligen är berättigad. För på samma sätt som ett eventuellt burka-förbud (Folkpartiet har drivit denna fråga) berör få individer, berör tvångssterilisering av personer som bytt kön förmodligen inte ens alla inom det fåtal som genomgår könsbyte. Ett manligt könsorgan kan ju t.ex. knappast göras om till att likna ett kvinnligt utan att det går ut över spermaproduktionen.

Det ideologiska inbördeskriget

KD har under flera år befunnit sig i ett ideologiskt inbördeskrig till följd av det principprogram partiet antog 2001, där dörren öppnades på vid gavel för konservatismen. Under detta inbördeskrig har konservatismens motståndare inom partiet t.o.m. föreslagit att principprogrammet görs om i grunden för att till slut bli av med de hemska konservativa som vill göra KD till någonting mycket större än att enbart vara representanter för vissa frireligiösa grupper. Risken är ju faktiskt uppenbar att man inte blir ett parti för alla om man tar ställning för en av de tre huvudideologierna liberalism, konservatism eller liberalism. Risken är ju också stor att man uppfattas som ännu mer kontroversiell om man tar ställning för konservatismen när det svenska etablissemanget är framför allt liberalt och socialistiskt. Med anledning av detta har också andra grupper i partiet dragit mycket åt det rödgröna hållet och en del åt det liberala hållet, och med dessas större popularitet hos media har det inte varit svårt för dem att ge en både splittrad och förvirrande bild av KD.

Det är i precis ett sådant läge som de små men desto kontroversiellare frågorna tar större plats – och galna idéer som t.ex. att KD ska vara med i Pride (utspelet här, förklaring till det galna med det här) framstår som ett självklart steg att ta eftersom i stort sett ingen människa eller organisation klarar av att driva ståndpunkter som de inte kan backa upp med en bra och logisk argumentation. Saken är den att alla de ståndpunkter som särskiljer KD från andra partier och ger dem ett existensberättigande i debatten och för den delen riksdagen, kommer att gå samma väg till mötes. Utanför politikens mittfåra måste man ha en klar ideologi om man ska kunna överleva – man måste kunna sätta sin egen bild av verkligheten för att kunna verka någorlunda oberoende av hur etablissemanget sätter sin verklighetsbild. Och redan namnet ”kristdemokraterna” gör det omöjligt för detta parti att någonsin kunna inta en plats hos det egentliga etablissemanget i ett så sekulariserat och sexualiserat land som Sverige.

Trängande behov av ny partiledning

KD är sannerligen inte ”riksdagens enda värdeorienterade parti”. Vänsterpartiet kan möjligen göra anspråk på denna beteckning, och det är för all del inget bra betyg på svensk borgerlighet. Om man skådar den bistra verkligheten i vitögat så är sanningen snarare den att KD är ett värdelöst parti i riksdagen. Deras enda funktion efter 2006 har varit att garantera att Alliansen vinner valen. Efter helgens riksting ser jag ingenting som skulle tyda på att nuvarande KD-ledning, som än en gång har återvalts, besitter förmågan att få upp partiet på banan igen. De har suttit alldeles för länge, och de har uppenbarligen sedan länge gett allt de har. KD-ledningen måste bytas ut vid partiets extrainsatta riksting om ett halvår. Om 28-årige Gustaf Fridolin platsar som nytt språkrör för Miljöpartiet borde den 28-årige och minst lika kvalificerade Charlie Weimers platsa i KD:s absoluta topp.

Genom Weimers lika idémässigt välutvecklade som faktamässigt välunderbyggda glasögon skulle KD dels sätta färg på den annars väldigt gråa svenska samhällsdebatten. Dels sätta mer färg på det egna partiet genom att våga stå upp för principer och sakfrågor som en stor mängd (men förvisso inte alla) väljare sympatiserar med och som få politiker idag företräder. Att ha Weimers i KD:s partitopp skulle ovedersägligen skapa ett mycket större intresse för KD både inom media och hos väljarkåren. Weimers har just avgått som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, och att inte föreslå honom inför partiets extra riksting om ett halvår vore tjänstefel. KDU:s medlemstidning har det talande namnet Ny Framtid – en ny framtid är precis vad KD nu behöver.

Jakob E:son Söderbaum