En del i denna var ”kålsuparteorin”, vilken nämns i inledningen av artikeln och som vi fortfarande på många sätt ser konsekvenserna av. Visserligen är tiden förbi när socialdemokrater hyllade diktaturen i Kuba och okritiskt gav diverse obskyra socialistregimer rundliga bistånd men vad vi har kvar är ett synsätt där Förenta Staterna, världens äldsta demokrati, som dessutom räddat Europa två gånger, är en tvivelaktig stat som i grunden vill ont.

Att detta synsätt är helt öppet i kamraten Ohlys kommunistparti vet vi, och det är inget att förvånas över då partiet står för en i grunden odemokratisk ideologi, men det lever också kvar långt utanför de kommunistiska källarhålorna. Vi ser det t.ex. i synen på ”kriget mot terrorismen” där man, hur uppenbart det än är i just detta fall, vägrar att se skillnaden mellan gott och ont.

Jo, visst fanns det en viss begriplig hänsyn till Finland att ta. Sedan kan det nog med facit i hand ha visat sig ha varit överförsiktigt, i och med att Sovjet mycket väl kände till Sveriges dubbelspel utan att det ledde till några skarpare åtgärder mot Finland. Denna passivitet berodde i sin tur förmodligen på att ryssarna också mycket väl visste att även finnarna spelade under täcket med NATO, och att en inmarsch i Finland med stor sannolikhet skulle utlösa ett storkrig.

Det som däremot förefaller mig helt onödigt var den ideologiska neutralitet som Palme företrädde, att man efter kalla krigets slut så omsorgsfullt försökt mörka historien, när det inte längre är nödvändigt, och att man hållit fast vid den neutralitetspolitik som bara var en täckhistoria även i det nya läget efter murens fall.

Därför finns t.ex. inte Kongokrisen upptagen i Wkipedia i listan på Sveriges krig. Myten är så stark att man helt enkelt inte får påpeka att Sverige medverkat i krig efter 1809 utan det bortförklras med alla möjliga konstigheter.

Detta är en intressant del i vår historia från andra världskriget som förtjänar att framhållas mycket mer än den gör. Hur det är nu vet jag inte men från den historieundervisning jag fick på högstadiet under ”det röda 70-talet” kan jag inte minnas att den ens nämndes. Samma sak gäller den beredskap som fanns att vid krigsslutet skicka svensk trupp till både Norge och Danmark i det fall att tyskarna inte kapitulerat.

Det kanske kan kanske tyckas märkligt hur jag med sådan säkerhet kan minnas denna brist i undervisningen efter så lång tid. Förklaringen är att, alldeles efter vi läst om andra världskriget, så berättade en beredskapssoldat för mig om hur han satt vid norska gränsen med kängorna på och geväret i hand och inväntade marschorder. Jag minns att jag då reagerade för denna brist i historieundervisningen.