Tyskland beroende av flytande ryska kärnkraftverk

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Dubbelfel av kolossalformat
Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat.  Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Dubbla syften med kärnkraftspråmar
Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland. Framtiden får visa vilket priset blir.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Vad säger Sverige?
Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Vilka är riskerna under transporterna? Hur ser den ryska beredskapen ut? Krävs det utbyggd svensk beredskap? Detta en svensk angelägenhet. Detta är frågor  som måste få svar nu. Inte när kärnkraftsbogseringen har börjat.

Rolf K Nilsson

Huliganer – Demokratins parasiter

DEBATT | Huliganer är vår demokratis parasiter. De lever gott på att till det yttersta utnyttja alla de förmåner och friheter vårt system ger dem, samtidigt som de trampar ner alla andras rättigheter, och ofta kommer undan med det. De mer extrema använder till och med sina rättigheter i medvetna försök att störa eller kullkasta demokratin. I denna artikel tittar jag på vår ordningsmakts svårigheter att få bukt med fenomenet och ger några anspråkslösa förslag på hur man skulle kunna bekämpa det.

Demokrati och rättsäkerhet hör till vår västerländska civilisations främsta landvinningar. Tillsammans skänker de oss medborgare en historiskt sett unik frihet och trygghet. Detta är något som vi har en skyldighet att försvara och bevara så att kommande generationer också kan få åtnjuta det. Upprätthållande av allmän ordning och bekämpning av brott är en del i detta försvar, och en av statens allra viktigaste uppgifter.

Dessa uppgifter innehåller dock en av samhällets många målkonflikter, den mellan individens rätt till frihet, integritet och rättsäkerhet, och samhällets behov av att effektivt beivra brott och skydda allmänheten mot det fåtal individer som tar sig rätten att sätta sig över lagarna och hota sina medmänniskors liv och egendom. I ett samhälle allt mer präglat av individualism, egoism, ja till och med narcissism, har toleransen för inskränkningar i den egna friheten blivit allt mindre, och rättsväsendets befogenheter allt mer kringskurna.

Kläm åt fotbollshuliganerna

I spåren av detta har vi fått ett fenomen som vi kan kalla huliganism. Det finns många slags huliganer. Vissa går på idrottsevenemang för att puckla på folk med annan färg på halsduken och förstöra idrottsupplevelsen för de 99 % av publiken som faktiskt är där för att titta på matchen och som sköter sig. Andra sätter på sig rånarluvor och går bärsärk på gator och torg under någon obskyr politisk, gärna vänsterextrem, paroll. Butiker, partilokaler, bilar eller vilken annan egendom som helst är legitima mål. Politiska motståndares arrangemang våldgästas och deras företrädare utsätts för våld, liksom naturligtvis polisen.

Ytterligare andra bryr sig inte ens om att låtsas ha en agenda. De bara vandaliserar, rånar och plundrar rakt av. Inte ens ambulans och brandkår går säker för deras attacker. Detta är den typ av huliganism som platser som Rosengård brukar få uthärda, och den typ som nyligt hemsökt de brittiska storstäderna.

Vänsterhuliganer i aktion

Det finns dock även de som verkligen har en genuin agenda och som agerar mycket planerat och medvetet. Det kan vara miljö- eller fredsaktivister som inte kan acceptera eller respektera att demokratiska beslut går dem emot. Istället för att planlöst gå bärsärk, så genomför de aktioner mot riktade mål, t.ex. enskilda företagare eller försvarsinstallationer. Ofta följer man en uttalad icke-våldslinje, även om grov skadegörelse ofta ingår i aktionerna. Ibland slår det över till avsiktliga eller oavsiktliga angrepp på liv och hälsa.

Dessa demokratins parasiter lever gott på att utnyttja alla de fri- och rättigheter vi har till det yttersta, att utnyttja kryphål och svagheter som dessa rättigheter genererar, och de gör det för syften som inte alls har något med demokrati och individens rättigheter att göra, snarare tvärtom. Allt för ofta står det demokratiska samhället handfallna inför detta avskum, bakbundna av de regler som vi kringskurit dem med för att slippa känna oss övervakade och begränsade.

Huliganer – En polisiär utmaning

När man skall bekämpa huliganutbrott har man som polis ett antal problem att hantera. För det första är det ofta mycket folk i rörelse, varav många kan vara oskyldiga åskådare, andra inte fullt så oskyldiga sympatisörer till bråkmakarna som dock själva håller sig passiva, och så de aktiva bråkmakarna. Dessa tenderar att vävas samman med varandra och det blir ibland svårt att skilja ut dem från varandra.

Även om bråkmakarna sett till befolkningen i stort inte är så många, så är de i relation till polisens styrka på tok för många. De uppnår ibland en lokal överlägsenhet som gör att ordningsmakten helt enkelt inte har kapacitet att ingripa mot alla samtidigt. Detta gör att ordningsmakten stundtals lokalt tappar kontrollen över skeendet, och mobben kan härja fritt. Detta gör också att det blir svårt att i efterhand lagföra förbrytarna.

Så minns vänsterpöbeln sitt upplopp i Göteborg

En grundläggande princip i ett rättssamhälle är att var och en individuellt ansvarar för sina handlingar. Det innebär att för att en deltagare i denna typ av upplopp skall kunna fällas måste den individuellt knytas till en specifik brottslig gärning. I ett kaotiskt förlopp där polisen stundtals är i underläge, där gärningsmännen kan dölja sig i folksamlingar som delvis sympatiserar med dem och skyddar dem, och inte minst där gärningsmännen skyddar sin identitet med maskering, är det svårt att samla hållbara bevis mot enskilda.

Ytterligare ett problem är rättsväsendets släpphänta attityd till denna typ av brottslighet. Eftersom man är så överseende med huliganbrott så väntar inga kännbara straff även för den som trots allt lyckas åka dit. Det avskräcker ingen och det håller inte dessa brottslingar borta från gator och torg särskilt länge. I och med att de som regel släpps i avvaktan på rättegång så kan det i vissa fall, som längre kampanjer mot politiska toppmöten och militärövningar, vara så att en huligan som arresteras i början av en sådan aktion hinner med att återvända ut och fortsätta sin brottslighet under en och samma aktion.

Några anspråkslösa förslag

Det borde för var och en vara uppenbart att dessa tingens ordning inte är tillfyllest. Vi behöver ge ordningsmakten bättre verktyg för att bekämpa huliganerna och skydda hederliga medborgare till liv, hälsa och egendom. Frågan är bara hur man kan göra det på sådant sätt att man så långt möjligt undviker att inskränka rättstrygghet och frihet för folk i gemen?

Jag tror att man måste angripa detta från flera olika håll. En grundförutsättning är att vi behöver fler poliser i tjänst ute på våra gator när sådana utbrott av laglöshet sker. Detta kan åstadkommas på olika sätt, allt ifrån att anställa fler poliser, organisera ett system för reservpoliser, eller ändra på polisens prioriteringar och arbetsmetoder. Värt att notera är att många av dessa händelser inte kommer som någon överraskning, utan det är väl känt och i förväg annonserat att det kommer att ske och var. Ofta finns således möjlighet att kraftsamla och att kalla in reserver om man har sådana. Med fler poliser på plats minskar risken att pöbeln skall nå lokal överlägsenhet och ökar chansen att med kraft slå ned ett upplopp och gripa de skyldiga.

Förutsättningarna för att identifiera enskilda huliganer och knyta dem till brottsliga gärningar bör förbättras. Maskeringsförbud bör generellt råda, och i samband med upplopp bör maskering i sig vara belagt med kännbara straff. Möjligheten att utnyttja olika typer av elektronisk övervakning, t.ex. med kamera vid insatser mot upplopp bör ökas så att det blir lättare att knyta individuella brottslingar till platsen och till enskilda gärningar.

Reading the Riot Act

Straffen bör skärpas, liksom möjligheten att hålla gripna under upplopp i fängsligt förvar under den tid upploppet/aktionen pågår. Den som fälls för deltagande i denna typ av brottslighet bör kunna åläggas särskilda restriktioner efter avtjänat straff i syfte att förhindra dem att återuppta liknande verksamhet, t.ex. kan fotbollshuliganer bannlysas från fotbollsmatcher, eller våldsamma politiska aktivister underkastas någon form av anmälningsplikt i samband med olika politiska tilldragelser.

Riot Act

Det fanns en gång i Storbritannien något som kallades för ”Riot Act”. Detta var en lag som tillät myndigheterna att upplösa folksamlingar på över 12 personer som uppträdde aggressivt. Efter att behörig myndighetsperson inför en folksamling läst upp kungörelsen om att denna lag skulle tillämpas hade de närvarande en timme på sig att upplösa folksamlingen:

Our Sovereign Lord the King chargeth and commandeth all persons, being assembled, immediately to disperse themselves, and peaceably to depart to their habitations, or to their lawful business, upon the pains contained in the act made in the first year of King George, for preventing tumults and riotous assemblies. God Save the King!

Därefter hade ordningsmakten fria händer att slå ned folksamlingen och straffet för alla som befanns bryta mot samlingsförbudet var döden. Förutom den sköna formuleringen i själva texten kan jag ibland känna att jag saknar någon sådan typ av lagstiftning i vårt land. Ok, straffsatserna var ju drakoniska och tillämpningen för godtycklig, så en modern svensk variant skulle ju behöva vara utformad helt annorlunda, men som princip tycker jag den är intressant.

Hellre än att tvingas välja mellan att generellt inskränka mötesfriheten eller låta pöbeln förstöra för sin omgivning kanske man bör titta på olika metoder att selektivt vid behov ändra på spelreglerna. Ge ordningsmakten mandat att i samråd med åklagare för en begränsad tid förklara ett visst område för en undantagszon. Det kan vara en idrottsarena med omgivningar, platsen för ett politiskt möte eller en militär övning.

En sådan klassificering av ett område skulle då ge ordningsmakten vissa utökade befogenheter just där och just då. Det skulle också initiera vissa förebyggande åtgärder, t.ex. att tillfälligt avlyssna, skugga eller omhänderta personer som tidigare orsakat problem vid liknande tillställningar, och med kamera och annan elektronisk utrustning övervaka den plats saken gäller. Med denna skulle också vissa tillfälliga straffansvarsbestämmelser inträda, t.ex. kännbara straff för olovlig maskering.

Ordningsmakten skulle också i det läget ges rätt att upplösa folksamlingar, och det skulle vara ett straffbart brott att inte hörsamma den uppmaningen, inte med dödsstraff som följd naturligtvis, utan snarare kännbara bötesstraff och registrering för framtida preventiva åtgärder. Den som väljer att stanna kvar i en upplöst folksamling bör också kunna hållas solidariskt ansvarig för all materiell skada som uppkommer i området och som ingen enskild kan fällas för. Utländska medborgare skall kunna utvisas för lång tid.

Tillämpningen bör vara sådan att yttrande-, mötes-, och demonstrationsfriheten så långt möjligt upprätthålls. Till exempel måste man se till att extrema grupper inte kan använda lagen för att störa och få sina motståndares legitima möten upplösta. Ett parti som har tillstånd för en politisk manifestation och som själva följer spelreglerna skall skyddas från motdemonstranter, och de senares samling upplösas innan de får en chans att ställa till med elände. Möten som inte har tillstånd bör tolereras så länge de går lugnt till och inte riskerar störa andra möten eller allmän ordning.

Jag inser att allt detta kan låta hårt och skoningslöst, men det är inga oskyldiga stackare vi har att göra med. Det här är kallhamrade våldsverkare som hänsynslöst utnyttjar vår demokrati och vårt rättssystem. Det är dags att ta av silkesvantarna.

Allt ovan sagt innebär dock inte på något vis att man inte kan arbeta med att långsiktigt förebygga att unga män (för det är mest unga män) glider in på denna väg. Tvärtom torde detta vara nog så viktigt. Men det är en annan historia och den får jag återkomma till en annan dag.

Patrik Magnusson

Inlägget ursprungligen publicerat på Esse Non Videri

Vikingarna, normanderna och Erik den helige

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1″, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2″ tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.

Jakob E:son Söderbaum

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

IDEOLOGIERNA OCH SAMHÄLLET

Ett samhälle är utsatt för påverkan från många håll: ekonomi, omvärld, tidsanda. En av de kraftfullaste faktorerna är ideologierna, ”dessa människoandens proteser”, som Tage Lindbom kallade dem. Med det vill han ha sagt, att ideologierna söker ersätta något som människoanden har förlorat, men att de – i likhet med protesen – inte har någon egen livskraft.

Det är framförallt i den offentliga sektorn, som ideologierna har sin verkan. Den offentliga sektorn är nämligen inte utsatt för konkurrens. Resultaten är svåra att mäta, eftersom de oftast består i kvaliteter, som inte låter sig kvantifieras, t.ex. rättssäkerhet. Ideologierna bygger alla på ett antal grundläggande antaganden. Det ligger i dessa antagandens natur att de är överordnade verkligheten i övrigt och inte låter sig bevisas. Det är istället så, att verkligheten tolkas utifrån dem. Ideologiernas grundläggande antaganden fungerar som axiomen i matematiken och geometrin. Men det finns en skillnad. Axiomens riktighet visar sig genom erfarenheten. Det är t.ex. ovedersägligt att en rät linje är den kortaste vägen mellan två punkter. Ideologiernas axiom fungerar på ett annat sätt. Om verkligheten inte stämmer med axiomen skall verkligheten omgestaltas så att den stämmer. Detta är bakgrunden till ett yttrande, som tillskrivs Olof Palme: ”Verkligheten är vår fiende.”

Eftersom den offentliga sektorn är den mest ideologiberoende, är det i dess styrdokument vi kan finna de tydligaste uttrycken för vårt samhälles ideologi, dess andliga proteser – för att tala med Tage Lindbom. Skollagen ger ett exempel på en sådan ideologi. Där heter det: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. Främja jämställdhet mellan könen. 2. Aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.” Två viktiga faktorer kan man här ge akt på: människovärdet samt jämställdheten mellan könen. Detta är sådana grundläggande värderingar, som i skolan fungerar som axiomen i matematiken. Man bevisar inte deras riktighet, man förutsätter dem som självklara och drar slutsatser av dem.

Så enkelt är det emellertid inte. Det verkliga förhållandet är att skolan kraftfullt motverkar dessa grundläggande antaganden genom sin undervisning i – historia och biologi. I denna undervisning utgör nämligen Darwins evolutionism grundmönstret. Darwin ser hela tillvaron som en oavbruten antagonism, där de starkare övervinner och utplånar de svagare. Detta gäller inte bara i individernas kamp, det gäller också de genetiska kollektiven, d.v.s. raserna. Genom ständig kamp slås de genetiskt svagare ut. Det blir ett naturligt urval, där de starkare överlever och breder ut sig och på detta sätt går utvecklingen framåt. Darwin är mycket tydlig på denna punkt, särskilt i sitt verk Descent of Man.

Eftersom ideologiernas grundläggande antaganden inte vilar på något annat än sig själva, har de ingen naturvetenskaplig eller annan grund som ger dem deras berättigande. De måste tros och uppfattas som självklara. Ställda inför en naturvetenskaplig kritik som den från Darwin, är de mycket bräckliga. Om vi överhuvudtaget skall ha en gemensam värdegrund i samhället, måste de bygga på en fastare grund än riksdagsmajoriteten.

Samhällets ideologi kan också angripas av andra ideologier, t.ex. av marxismen. Även den uppfattar tillvaron som en oavbruten antagonism, där klasserna bekämpar varandra. Här finns inget människovärde, här finns endast en skoningslös klasskamp, som når sitt mål, när proletariatets politiskt medvetna del, det kommunistiska partiet, förintar kapitalisterna och övriga klassfiender. Därför är också terror, våld, tortyr, massavrättningar och förvisningar ständigt återkommande i alla kommunistiska stater. Terrorn är inte ett olycksfall i arbetet. Terrorn är en viktig del av systemet.

Inför naturvetenskapens och ideologiernas utmaningar är det inte tillräckligt övertygande att hänvisa till skollagen. En bättre grund krävs, för att demokratins positiva värden skall kunna föras vidare.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Statsministern och masken

I sitt kanske sista tal som partiledare, i Gnesta, valde Lars Ohly att bl.a. annat kritisera Fredrik Reinfeldt för sitt bristande engagemang i samband med massakern i Norge. Vid sidan av det ganska uppenbara faktumet att Ohly är synnerligen olämplig att tala om massakrer och dess motiv, med tanke på hans ambivalenta relation till Sovjetunionen och fortsatt reservationslösa stöd för allskönes vänsterdespoter, kan vi inte fly från tesen i hans argumentation. Karln har rätt.

Fredrik Reinfeltds mer osynliga ledarstil än sin företrädare, den allestädes närvarande Göran Persson, är förknippade med uppenbara brister. Att en borgerlig politiker varken leker superpappa, är tjänixen med hela folket eller tror sig sitta inne med lösningen på just dina privata problem är givetvis i sin ordning. Men någonstans i denna diskretion har det personliga brustit. Reinfeldts reaktioner, både i ord och uppförande i samband med terrorattacken i Stockholm och massakern i Norge är anmärkningsvärda. Ja de är faktiskt när de kommer från en statsminister – stötande.

Att kalla ett terrordåd i det egna landets huvudstad, misslyckat visserligen, för ”oönskat” kan aldrig vara lagom. Försiktiga kondoleanser kan aldrig bli tillräckligt när ett brödrafolk utsatts för det värsta övergreppet sedan Andra Världskriget. Kontrasten mot hur andra statschefer har hanterat liknande situationer är minst sagt bjärt. Vi behöver inte ens nämna Jens Stoltenberg. Rösten, minspelet, gesterna; i allt framgår budskapet. Eller bara tänka på George W. Bush uppträdande under 9/11 eller vid begravningarna för amerikanska soldater i Irak. Inte ens den tämligen strame Bush kunde hålla tårarna tillbaka.

Vad försöker jag säga med detta? Den hårdkokte pr-konsulten skulle kunna peka på de uppenbara fördelarna med att visa känslor och sin sorg offentligt; men här handlar det om något mycket mer grundläggande. De politiskt sakkunniga skulle kunna varna för farorna med otydlighet i fördömandet av internationell eller inhemsk terror; men det är inte i första hand detta som stör. Det handlar om att visa ett känslomässigt deltagande. Att visa att statsmannen inte är en känslokall byråkrat, en inskränkt person utan intresse för personliga öden utanför regeringskansliet. Skall det vara så svårt att ta av sig masken?

Det kan påpekas hur många gånger som helst att emotionellt engagemang inte manar hem döda eller kan användas som valuta i ett återställningsarbete. Men statsmannaskap är inte synonymt med sakpolitik. Skall en statschef ge minsta uttryck av att vara såsom en fader för sina landsmän; måste detta korrelera med det personliga beteendet. Om grannen på gatans barn blev massakrerade av en vettvilling – vem skulle kalla erbjudan om lite hjälp att se till att det inte händer igen samt några korta statements från den egna balkongen för tillräckligt?

För den som har ambitioner att bli en fadersgestalt, och visst har Reinfeldt möjligheter att bli den första högerpatriarken sedan Arvid Lindmans dagar, krävs mer. Trots välskötta finanser och gott anseende i Europa kan man inte komma hela vägen om man bortser från det allra viktigaste. Den gamla psalmen ”blott en dag” säger det mer poetiskt än vad undertecknad kan uttrycka. Vad som behövs om någon skall kunna bli som en fader, är någon ”som bär för mig en faders hjärta”. Det börjar bli dags för Fredrik Reinfeldt att ta av sig masken.

Hugo Fiévet

Paneuropeisk konservatism-konferens i Belgien

REPORTAGE | Den årliga paneuropeiska konferensen för konservativa intellektuella ägde i år rum den 7-10 juli i Leuven, Belgien. Det var den sjätte sedan grundandet av The Vanenburg Society och samlade ett 30-tal deltagare från Belgien, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Ungern, USA och Österrike. Det övergripande temat för konferensen var ”Democracy, Secularism, and the Conservative Argument”, till vilket alla diskussionsseminarier anknöt på olika sätt. Till de mer internationellt välkända deltagarna hörde Roger Scruton (Storbritannien) och Andreas Kinneging (Nederländerna), båda framstående konservativa tänkare.

Konferensen inleddes kvällen den 7 juli med ett anförande av Roger Scruton för medlemmarna av Vanenburg Society. Ämnet var “The boundaries of, divisions within, and prospects of European conservatism”. Förmiddagen den 8 juli ledde Mark Henrie (USA), ansvarig för tankesmedjan ISI:s akademiska affärer, en diskussion för hur vi tillsammans kan producera en bok om vad modern europeisk konservatism är och innebär. Han identifierade ett antal kriser, och i diskussionen kring dessa beslöts om olika kapitel som medlemmarna kunde skriva.

Vid lunch den 8 juli anlände övriga deltagare vid konferensen, d.v.s. personligt rekommenderade av Vanenburg Society’s medlemmar. Ett allmänt inledningsanförande hölls av vår belgiske värd Frank Judo och den paneuropeiska tankesmedjan Center for European Renewals ordförande András Lánczi, vilket följdes av ett diskussionsseminarium av Lánczi på temat ” Democracy and the need for transcendence”. Nivån på samtliga dessa diskussionsseminarier var i år rekordhög, det var helt enkelt filosofi på väldigt djup nivå. Under eftermiddagen hölls ett av Ryszard Legutko (Polen) på temat ”Socrates, democracy and God”, och därefter ett av Andreas Kinneging på temat ”Democracy, populism & virtues”. Efter middagen höll Mark Henrie en country report om läget i USA och det förestående valet 2012.

Lördagen den 9 juli höll Melvin Schut (Nederländerna) ett diskussionsseminarium med nya och anslutande perspektiv till Kinnegings ämne, med rubriken ”Tocqueville, populism & democracy”. Attila Károly Molnár (Ungern) höll en country report som fokuserade på den nya mycket konservativa ungerska konstitutionen, och den debatt som följt i spåren av att parlamentet antagit denna. Harald Bergbauer (Tyskland) höll i ett seminarium på temat ”Voegelin, gnosticism and democracy”.

På söndagen höll Frank Judo en country report om Belgien, och den svenska delegationen presenterade en country report. Konferensen avslutades med en sammanfattande diskussion av Center for European Renewals sekreterare Jonathan Price (Storbritannien).

Liksom tidigare var det en mycket givande konferens, både sett till vad som diskuterades och beslutades och det faktum att det finns en märkbart växande konservativ rörelse i Europa. Att konservativa intellektuella från såväl Väst- och Östeuropa som USA träffas och utvecklar sitt samarbete är ovärderligt, och det märks såhär på sjätte året att samarbetet också verkligen leder till konkreta resultat.

Jakob E:son Söderbaum

- – -

Vem bryr sig om motiven?

Upploppen i England är än så länge en gåta. Alla tycks undra vad våldsverkarna vill. Är de arbetslösa? Är de utsatta för rasism? Plundrar de för sin överlevnad? Vilket utstuderat budskap kan den som sätter eld på någon annans bil tänkas ha? Alla undrar. Ingen vet. Och ärligt talat: Vem bryr sig? Varför frågar vi oss ens varför en plundrare plundrar? Var det någon som frågade sig vad Attila och Djinghis Khan ville? De ville plundra såklart!

Håkan Juholt påpekade att ”nedlagda fritidsgårdar” kunde vara en del av orsaken. Andra har fört fram arbetslöshet eller brist på framtidstro. Britterna själva är inte lika förstående. Trots min skepsis mot opinionsundersökningar kan jag inte låta bli att peka på YouGovs mätning i samband med förstörelsevågen. Nästan 50 procent av britterna ser kriminalitet som ett av de tre största hoten mot landet. Nästan 70 procent lägger skulden för upploppen på ”kriminellt beteende” och gängkultur. Vad gäller polisens befogenheter är statistiken generös mot ordningsmakten.

90 procent vill att polisen använder vattenkanoner
84 procent vill att ridande poliser sätts in
82 procent vill att utegångsförbud ska kunna införas
78 procent ser positivt på att polisen använder tårgas.
72 procent tycker att elpistoler ska kunna användas mot folkmassorna
65 procent vill att polisen bekämpar oordningen med gummikulor.
33 procent skulle inte klaga om polisen sköt skarpt mot de kriminella.
….och hela 77 procent vill att armén kallas in för att få ordning på gatorna igen!

Det är alltså tämligen få som tycker synd om de kriminella. Det vore tvärtom underligt om den som plundrar en butik, sätter eld på en bil eller bränner ner ett helt kvarter (!) skulle vara ett offer för omständigheterna. Deras motiv är ointressanta. De är kriminella. De ska stoppas och straffas. Det handlar om att från första början vara tydlig med att kriminellt beteende och huliganism inte accepteras.

Den dag då ingen tror sig kunna gå fri från straff för våld, stöld eller annan kriminalitet, den dagen kommer inga upplopp att förekomma. Den som begår ett brott, krossar ett fönster, sätter eld på en bil, får inte komma undan. Kanske är det dags att vi lär oss det.

Till sist uppmanar jag alla som är intresserade av det brittiska proletariatets destruktiva leverne att läsa boken ”Livet på samhällets botten” av Theodore Dalrymple.

Andreas Braw

Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

Tack och adjö, din gamle Bolsjevik!

Lars Ohly - den siste svenske kommunistledaren?

Så kommer då det besked vi länge väntat på. Kommunisten Lars Ohly har blivit utrensad (förlåt, meddelat sin avgång skall det ju stå) som ledare för Vänsterpartiet. Ohly, som under sin karriär aldrig hymlat om sina kommunistiska sympatier, har fört sitt parti till två nederlag. Han har säkerligen haft ett starkt stöd bland partiets mera klarröda anhängare, men lyckades aldrig vinna förtroendet hos de mera allmänt vänsterinriktade väljare för vilka inte Sovjetunionen utgjorde skapelsens krona.

Han har också utgjort ett mycket trovärdigt vänsterspöke i den borgerliga arsenalen, och får nog anses ha en inte obetydlig del i att osäkra väljare i mitten tenderade att föredra alliansen framför sossarna. Det är inte utan viss saknad vi därför avtackar en av alliansens mest framgångsrika valarbetare.

Nu återstår att se vilken väg Sveriges mest vänstervridna riksdagsparti väljer. Tre kandidater spås kämpa om partiledarplatsen (eller platserna?), Hans Linde, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Samtliga dessa tre står naturligtvis för en vänsterinriktad politik där avundsjuka och regleringar trumfar frihet och utveckling, och där diktaturer och terrorister får sympatier medan demokratier kritiseras. Samtidigt är det mig veterligen ingen av de tre som på samma uttalade sätt som Ohly offentligt stoltserar med att vara kommunist. På det sättet kommer skiftet på den röda tronen att bli något av en demokratisk sanering.

Jag kan för lite om de tre kandidaterna för att med någon säkerhet våga uttala mig om vilken som skulle vara bäst för Vänsterpartiet och, mera intressant, bäst för borgerligheten, och vem som har störst chans. Jag har tidigare tippat Sjöstedt som är en karismatisk och skicklig politiker. Under hans ledning tror jag (v) skulle kunna förnyas och göra rekordval. Han har egentligen bara en nackdel att leva med. Han är man. En obetydlig belastning kan tyckas, men vi skall komma ihåg att det är ett feministiskt parti han tillhör, och ett feministiskt parti som just haft en manlig partiledare.

Det för oss till Ulla Andersson, som idag för partiets talan i ekonomiska frågor. Hon är den enda kvinnan bland de heta kandidaterna, och torde därmed ha ett klart försprång från start. Hennes problem är att hon är ganska okänd, minst sagt färglös, och anses för förknippad med Ohly. Hade det inte varit för den där könsaspekten så hade jag nog räknat bort henne, men…

Hans Linde till sist är den yngsta kandidaten, och partiets utrikespolitiska talesman. Som sådan har han gått i bräschen för sådana tokigheter som Ship to Gaza och krav på stängning av amerikanska baser runt jorden. Jag tror han har större utsikter att tilltala Vänsterpartiets kärnväljare än Sjöstedt som verkar lite för odogmatisk, men samtidigt mindre chans att nå ut till nya väljare på vänster planhalva.

Hans Linde (v) - Har goda chanser att bli ny partiledare

Skall jag våga mig på en gissning (oj, vad jag kommer att få äta upp detta) så får vi ett dubbelkommando a là Miljöpartiet med Linde och Andersson som partiordföranden. Eftersom det av feministiska skäl måste bli en kvinna som partiledare, medan de två starkaste kandidaterna är män, så vore den delade posten ett smidigt sätt att komma ur knipan, förutom att det som princip är ideologiskt rätt. Det kan också bli Sjöstedt i par med Andersson, men att jag väljer att satsa på Linde beror på att han troligtvis har starkare ställning i partiet och större chans att nå acceptans även hos garderobskommunisterna.

Spelar det då någon roll för borgerligheten vem som blir vald? Jo, kanske. Min gissning är att oavsett vem som blir ny vänsterledare så kommer partiet att ta ett litet kliv in mot mitten, och samtidigt bryta sin nedåtgående trend. Linde har goda chanser att göra (v) till ett 8-10% parti, Sjöstedt skulle med lite tur kunna nå 12-14%. Eftersom praktiskt taget alla dessa vinster torde ske på sossarnas och miljöpartisterna bekostnad är det i sig inte något som alliansen behöver bry sig om.

Det som däremot kan få betydelse är hur vänsterpartiets omdaning påverkar mittenväljarnas vilja att rösta på sossarna. 2010 flydde mittenväljarna de rödgröna för att de fruktade Sahlins oansvarighet och Ohlys mörkröda inflytande. Frågan är hur de reagerar på en rödgrön koalition där vänsterpartiet förvisso är betydligt större, men samtidigt mindre radikalt? Jag är rädd att det kommer att te sig mindre avskräckande än när Ohly höll i vänsteråran. Stämmer den teorin är Sjöstedt farligare än Linde.

På sitt sätt kanske det vore bra om alliansen fick lite vassare motstånd. Just nu fruktar jag att de har det så bekvämt att de slumrat till. Varför anstränga sig när de rödgröna själva skrämmer väljarna i alliansens famn? Den tiden kanske nu är förbi, och i så fall bättre nu än tätt inpå valet. Än finns nämligen tid att vakna, vässa sin politik, och vaska fram de ledare som kan leverera resultat 2014. Nästa val kommer att vinnas av den som förmår presentera den mest trovärdiga och mest entusiasmerande visionen för hur ett gott svenskt samhälle skall se ut, inte av den som gör minst misstag, inte ens av den som kan uppvisa finast historiska resultat.

Men det är inte utan att jag kommer att sakna den gamle Bolsjeviken. Tack och adjö Ohly.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri