Burke och formandet av konservatismen

Edmund Burke (1729-1797)

PORTRÄTT & RECENSION | I en relativt nyutkommen bok, Edmund Burke (SNS Förlag, Pocketbiblioteket nr 34, 2008), beskriver T&F:s Carl Johan Ljungberg på 95 sidor (inklusive årtalskronologi, litteraturförteckning och personregister) i minipocketformat Edmund Burkes liv och tankevärld. Ljungberg, som en gång i tiden disputerade på en avhandling om Burke, tar ner Burke på ett enkelt och lättbegripligt sätt och ger oss de nödvändiga huvuddragen i hur denne jurist, politiker och filosof kom att bli konservatismens grundare och lärofader. Här följer en kombinerad recension och referat.

Edmund Burke (1729-1797) såg sig själv som liberal, och skulle ha ryst vid tanken på att sammanlänkas med ”tories” som på den tiden stod för rojalistiska och imperialistiska värderingar. Men det var alltså ganska annorlunda tider. Burke var framför allt en anti-radikal kulturvärnare, någon ”konservativ” idébildning existerade ännu inte och ej heller begreppet ”konservatism”. Det var i och med Burkes på klassiskt anglosaxiskt manér, minutiöst utformade och nästan överdrivet pedagogiskt framställda tänkande, som den erfarenhetsbaserade konservativa idébildningen tog sin början. Under 1800-talet utvecklades den konservativa idéläran i Burkes efterföljd, begreppet konservatism kom att bli dess beteckning och det brittiska tory-partiet började att kalla sig för ”the conservative party”. Efter Andra världskriget återaktualiserades också Burke själv som tänkare i den västerländska samhällsdebatten.

Burkes tänkande

Burke publicerade sig skriftligen i fyra stora frågor i sin samtid: om de amerikanska kolonierna (sedermera det självständiga USA), om det av katolska och protestantiska konflikter härjade Irland, om kronjuvelen i det världsomspännande brittiska imperiet Indien, och om den stora franska revolutionen som ägde rum mot slutet av hans levnad. Burke stödde de amerikanska koloniernas och Indiens frigörelse från det brittiska imperiet, och den franska revolutionen motsatte han sig. Ifråga om Irland förespråkade han likaberättigande mellan protestanter och katoliker.

Edmund Burkes tänkande kretsar å ena sidan kring människans väsen, å andra sidan kring frihetens möjligheter. ”Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” (s. 5) I hans tankevärld möts tänkande som idag ofta betraktas som åtskilt: Bibeln, Augustinus, Justinianus, Cicero och Thomas av Aquino. Ljungberg beskriver hur Burke förenade kristen naturrätt med sitt lands sedvanerätt (common law-systemets principer av lagstyre och sedvänjor). Att förädla, och även kritiskt granska, traditionen var för honom någonting helt annat än att förkasta den. Ljungberg sammanfattar Burkes genuint välutvecklade åskådning sålunda: ”Människan föds in i samhället och övertar dess värden, dess regler och förbud. Samhället är ett gemensamt projekt, som utöver nyttan möjliggör inre personlig utveckling. Kulturen, fantasin och religionen är för detta lika viktiga som lagen och ekonomin. En sorts kulturell och ekonomisk arbetsdelning bör råda. Denna bestäms av individernas talanger liksom av konsters och yrkens behov. Trots att Burke ser samordningens roll i denna fria samhällsordning, anser han att den ytterst tjänar individernas, inte statens, utveckling. Han godtar en rättighet till allt det goda som samhället ger, men ser den som lokal och tidsbestämd, inte abstrakt universell.” (s. 7)

Det lilla sammanhanget, som t.ex. familjen eller grannskapet, var ”för Burke ett medel för individers fria anpassning, en dygdens och tillitens plantskola.” Som han skriver i Reflections on the Revolution in France: ’Ty att äga hemkänsla i, och älska den lilla grupp som vi tillhör i samhället, är den första principen (eller kärnan) i de känslor vi hyser för det allmänna. Det är den första länken i den känslokedja som ytterst binder oss till vårt land och till mänskligheten.’ Det är alltså detta som gör oss till människor, och kosmopolitanismen måste för Burke ha framstått som någonting fruktansvärt.” (s. 69)

Som en röd tråd genom hans tänkande löper idén ”att ett samhälles förmåga att mobilisera ett historie- och traditionsmedvetande bidrar till individernas utveckling.” (s. 9) Burkes syn på social utveckling framhåller traditionen som en tyngd i politiken, som Ljungberg skriver ”en återhållande kraft mot ögonblickets och egenintressets impulser. Han vill inte att reformer ska bromsas helt, men de ska förlöpa i sådan takt att goda invändningar hinner beaktas.” (s. 66) Ljungberg refererar också i en passage den amerikanske klassicisten och Harvardprofessorn Irving Babbitt (1865-1933), som skrev att ”kärnan i Burkes läror är självbesinning och självdisciplin. Som en summering av Burkes insats påminner Babbitt samtidigt om ’hur mycket av livsinsikten som består av att med fantasin fånga det förflutnas erfarenhet, så att denna kan bli till en levande kraft i nuet’”. (s. 75)

Burke och idén om universella värden

”Burke talar ofta om det naturliga och tycks då mena det som stämmer överens med en ’naturlig’ och ’sann’ förebild som har prövats historiskt. Det naturliga är därmed inte identiskt i alla länder utan det naturliga har växt fram ur ett folks egna erfarenheter, ur dess kulturella och geografiska förutsättningar.” (s. 60) För Burke är det goda tidlöst: ”inga upptäckter görs i moralen” skriver han i Reflections. Denna inställning går stick i stäv med imperialismen, d.v.s. att underkasta fler folk samma centralstyre. I och med att Burke personligen var väl bekant med det brittiska imperiets förtryck av Irland, framträder i hans tänkande inte bara en kritik mot imperialismen som organisationsform, utan även en kritik av anspråk på att en viss religion skulle vara rättare än någon annan. Burke såg religiös fundamentalism/fanatism som någonting lika negativt och farligt som världslig ”obsession”. Själv hade han en delad katolsk och protestantisk bakgrund, och gjorde ett aktivt och överlagt val att bli protestant. För Burke är likväl den ”rätta tron” beroende av tid och rum, det ”rätta” är vad som bygger på hävden lokalt.

Appropå imperialism och universell ordning åter ger Ljungberg vad Burke-kännaren Peter J. Stanlis skriver i Edmund Burke and the Natural Law (1958): ”Medan naturrätten kom från Gud och band alla människor, var de olika rådande lagarna och sedvänjorna utslag av människors förnuft och vilja och därmed tillämpbara enbart på dem som tillhör enskilda politiska gemenskaper.” (s. 40) ”Enligt Burke fick däremot ingen nation påtvinga en annan sitt styresskick, utan detta skulle utövas enligt lokala förutsättningar.” (s. 69) För Burke var det viktigt att de styrande hade känsla för de styrda. Folket bör i så måtto styra sig självt, och de styrande bör agera i folkets bästa intresse. Burkes uppfattning om hur Storbritannien borde regera Indien formulerade han sålunda: ”Vi måste, om vi styr ett sådant land, styra det efter dess egna åskådningar och principer och inte efter våra, vi får inte tänka på att påtvinga dem våra trånga idéer, utan vidga vår föreställning så att vi kan fatta deras”. (s. 54) Samtidigt var naturrätten alltid överordnat alla andra moraluppfattningar, enligt Burke. Och Burke ifrågasatte starkt Jean Jacques Rousseaus idéer om folksuveränitet.

Burke som politiker

Ljungberg ger en välkommen historisk betraktelse över det sammanhang som Burke levde och verkade i: 1700-talets Storbritannien, världens då största imperium, och dess konkurrens på världsscenen med andra stormakter som Frankrike och Spanien. I samband med att Frankrike gav upp mot Storbritannien i kampen om herraväldet i Nordamerika öppnades den politiska dörren på allvar för den i franska, allmäneuropeiska och nordamerikanska frågor mycket insatte Burke. Han blev vad vi idag skulle kalla partisekreterare, mellan 1765-1782. I detta läge valde alltså Burke, utifrån sin politiska övertygelse och dess principer, att stödja Nordamerikas frigörelse från den brittiska kronan. Irländare som han var, med känsla för Irlands relation till Storbritannien å ena sidan och till den irländska utvandringen till Nordamerika å den andra, hade han särskilt goda förutsättningar att förstå amerikanerna.

I nästan 30 år, 1765-1794, satt Burke som ledamot i underhuset. Som retoriker var Burke enastående vältalig för sin tids parlamentariska debatter, men han var knappast någon folktalare. Han hade stor allmänbildning och personlig integritet, men hans ärlighet och självständiga agerande som folkvald lär ha legat honom i fatet i den politiska karriären.

Burkes parti Whigs var det parlamentariska forumet för liberalism, men det var inte något renodlat liberalt parti utan snarare det parlamentariska språkröret för de engelska storgodsägarna – en socialgrupp som Burke personligen inte hörde till, men stod bakom åsiktsmässigt. Burkes inställning till adeln som samhällsinstitution var att han (med hans egna ord) höll den ”i sval respekt” och såg den som ”en elegant prydnad för den civila ordningen”. Burke såg ”en tränad och disciplinerad ledargrupp, som också spelar en kulturellt tongivande roll, [som] en förutsättning för en riktig nation och ett civiliserat samhälle. Eliten [håller] nationens arv levande och utgjorde en moralisk förebild.” (s. 16) Burke visade samtidigt stort engagemang för eftersatta individer och grupper. Inte minst argumenterade han mot slavhandeln, vilken kort efter hans död avskaffades i Storbritannien. Whigs företrädde politiskt värnandet såväl om privategendom och handel som parlamentarismen som sådan, de motsatte sig kungligt envälde och folklig radikalism. I takt med att Whigs radikaliserades blev Burke alltmer välvilligt inställd till Tories, det parti som framåt 1800-talet skulle komma att etablera sig som det konservativa partiet i Storbritannien.

Burkes frihetssyn

Burkes icke-liberala frihetssyn är förstås särskilt relevant, och Ljungberg ägnar den också ett eget kapitel. Enligt Burke, skriver Ljungberg, ”är friheten central därför att den bistår människans skapande. Den konservative Burke ville följaktligen bevara det som bäst garanterar friheten. I detta ingår att värna individerna från maktövergrepp och godtycke, både från staten och från andra individer. Likaså ville han göra lagen icke-diskriminerande. Samtidigt som Burke tror på traditionen och dess förenande värden, ser han samhället som frihetens barn.” (s. 38) ”Burkes syn på frihet speglar hans strävan att förena traditionen med ny erfarenhet. För honom innebär människans kreativa förmåga att praktisk, kollektiv prövning avsätter en både bredare och mer ingående kunskap än individens begränsade erfarenhet.” (s. 38)

För Burke är friheten oskiljaktig från moralen. ”Burke säger sig behöva se vad en person gör med sin frihet, innan han avgör om dennes frihet är av godo.” (s. 39) ”För Burke är samhällets frihet historiskt betingad.” (s. 41) Burke fordrar en konstitutionsbunden frihet, som vilar på maktdelning, lagar och beslutsmetoder som minskar godtycket – en ordning som är förutsägbar. Liberalismens lärofader John Lockes radikala och individualistiska frihetssyn står helt klart i viss motsatsställning till Burkes.

Även Burkes syn på reformer får sig ett välförtjänt kapitel i Ljungbergs framställning. Den allra mest ihärdiga fördomen mot konservatismen är ju att konservativa är emot förändring. Men konservatismen är inte alls emot förändring, och inte var Burke det heller förklarar Ljungberg. Burke betonade själv att nästan varje fråga som han intresserade sig för i Underhuset var en reformfråga.

Den franska revolutionen

Bokens längsta kapitel ägnar Ljungber åt Burkes syn på 1789 års stora franska revolution. Han skrift Reflections on the Revolution in France (1790) blev en betydande inspirationskälla för samtidens kritiker. Även om det inte är det konservatismens manifest som många kanske skulle önska, så är det likväl en kännetecknande uppvisning i Burkes tänkande – han anknyter på punkt efter punkt till sina egna tidigare teser och uttalanden, även om hans idéer nu kombineras på nya och tillspetsade sätt. ”I Reflections… tar Burke upp värdet av politiska gränslinjer: mot kyrkan, det lärda samhället och konsten, lagstiftningen, affärslivet och krigsmakten. Montesquieus maktdelningslära och förståelse för nationers olika livsvillkor har satt tydliga spår i Burkes tankevärld.” (s. 61-62) Enligt Burke var det som hade framkallat terrorn i Frankrike ytterst en konsekvens av ”det slags folkliga avund och självömkan som i frihetliga länder hålls tillbaka i vetskapen om att ha del i ärvda rättigheter.” (s. 68) D.v.s. det måste finnas en känsla hos folket att de inte bara lever i ett fritt samhälle, utan också att denna frihet bygger på vårdandet och odlandet av ett folkligt arv av kultur och sociala konventioner.

Det är inte bara Burkes kritiska samtida skildring av revolutionen som gjort Reflections… odödligt som verk. Desto mer är det de principer han upptecknar för en sund, välbalanserad syn på en samhällsutveckling i harmoni med historiens erfarenheter i strid och protest mot den aktuella revolutionen som renderat den sådan berömmelse. I boken får reformer och kontinuitet ett rationellt och välformulerat försvar.

Burkes ekonomisyn

Vid sidan om de franska revolutionärerna, kallade jakobiner, och deras sympatisörer oroades Burke av den nya borgerlighet som ägnade sig åt hanterandet och förmerandet av ”papperspengar” – i vår tid kallar vid dem kapitalister. ”Dessa två grupper slog till mot de institutioner som för Burke var avgörande för ett civiliserat samhälle: kyrkan och adeln. Burke kallar revolutionen 1789 ’det totala politiska utsläckandet av en stor, civiliserad nation’.” (s. 67) ”En allmän åsikt på den tiden, som inte bara jakobinerna hyste, var att ett land för att utvecklas bara behövde gynna handel och företagande. Burke tillmäter religionen, de lärda yrkena, litteraturen och konsten den avgörande rollen: först då individer formas av kultur och arbete i frihet kan genuint välstånd alstras.” (s. 70)

Annars var Burke ”anhängare av en fri marknad och av ekonomiska reformer genom liberalisering. Han delade huvudsakligen de nya tankarna om en lagstadgad fri ekonomisk samverkan. Enligt den skotske ekonomen Adam Smith var Burke en av de få som verkligen hade förstått hans tankar om arbetsdelningen och den osynliga handen”, skriver Ljungberg. ”Även att staten försökte påverka priser och löner mötte hård kritik från Burke.” Burke författade också framåt slutet av sin levnad en pamflett om ekonomi: Thought on Scarcity (1795). I denna förordar han ”en ekonomi som är styrd av parternas fria ansvar under självkontroll”. (s. 48) Burkes kritik mot centralstyre går igen även i hans ekonomiska tänkande. Han menade att ”i Frankrike hade statens affärer råkat i olag när det sökt styra över för mycket och det var en viktig orsak till landets revolutionära utveckling”. (s. 51) I Reflections… (1790) skrev han att enskild äganderätt ”är en av de krafter som nedlagts i oss för att motverka orättvisa och despoti”. (s. 51)

Burkes efterföljd

I och med Reflections… blev Burke en välkänd och aktad politisk debattör över hela Europa, både under sin samtid och kanske desto mer efteråt eftersom detta ses som det egentliga startskottet för den ideologiska konservatismen. Burkes parti Whigs, vars inre krets var anhängare till revolutionen, råkade med anledning av detta ut för intern splittring Därefter formulerade Burke skillnaden mellan revolutionsanhängarna och traditionalisterna inom sitt parti genom boken An Appeal from the New to the Old Whigs (1791). Framöver var det Torypartiet – sedermera The Conservatives – som skulle komma att betrakta honom som sin främste ideologiske föregångsman, även om Tories efter Burkes tid inte undantagslöst har följt Burkes idéer och principer.

Under 1800-talets andra hälft åberopades Burke och hyllades oreserverat av den framväxande konservativa intellektuella rörelsen över hela västvärlden. ”Men i den mån man på 1800-talet ägnade Burke uppmärksamhet var det den saklige, framsynte problemlösaren Burke, och inte profeten eller moralisten Burke”. (s. 79) ”Ännu i förra sekelskiftets europeiska reaktion mot positivismen och nya intresse för idealismen spelade arvet från Burke en roll.” (s. 79)

Att konservatismen från slutet av 1800-talet framför allt fått sin främsta idéutveckling i Amerika, förklarar Ljungberg att det nog i stor utsträckning beror på Burkes försvar av koloniernas rättigheter. ”Han ägde en dimension av fantasi och psykologi, som Amerikas grundlagsfäder saknade. I Amerika lästes han mycket. I amerikanska skolor blev Burkes tal om försoning med kolonierna en stående text. […] Burke skulle från 1920-talet, och särskilt efter 1945, ge upphov till en stark naturrättslig liberal eller nykonservativ renässans med betydelse för amerikansk politik och amerikanskt kulturliv.” (s. 79)

Bland berömda tänkare som influerats av Burke är t.ex. i Frankrike den liberala efterföljden utvecklad av Alexis de Tocqueville (1805-1809), och den kontrarevolutionära av Joseph De Maistre (1753-1821). I Italien märks särskilt den idealistiske filosofen Benedetto Croce (1866-1952). I USA har efter Andra världskriget som sagt en nykonservativ idébildning tagit vid, driven och utvecklad av humanisten Russell Kirk (1918-1994), historikern och poeten Peter Viereck (1916-2006) och den humanistiskt orienterade sociologen Robert Nisbet (1913-1996). Bland viktiga ledare som uttryckt stora sympatier för Burke märks dels USA:s 28:e president Woodrow Wilson (1856-1924), men även svenske kungen Gustav III (1746-1792). Gustav III läste Reflections…, han delade personligen Burkes syn på det gamla Europa och beviljade Burke en mindre svensk statspension. Faktum är att både USA:s konstitution och den svenska Regeringsformen 1809 bär tydliga influenser av Burkes tänkande. ”En liberal gestalt som Geijer uppfattar samhällets etiska, rätsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade – under inflytande av Burke. Också för den anglosaxiskt inriktade, tematiskt breda ’junta’ som åren kring sekelskiftet 1900 verkade kring historikern Harald Hjärne var Burke en idépolitisk inspiratör. Likaså uppskattade nationalekonomerna Gösta Bagge och Eli Heckscher honom. På 1900-talet har bland andra humanister som John Landqvist, J.A. Eklund och Knut Hagberg redovisat påverkan från Burke. Edmund Burkes tänkande har därmed fått ett visst gensvar i Sverige.” (s. 83)

Slutord

Carl Johan Ljungberg är Sveriges kanske främste Burke-kännare, och hans nya biografi Edmund Burke har fördelen att vara både lättläst, väldisponerad, tryckt i behändigt format och framför allt är den av ett omfång som gör att man kan läsa den på en kväll. Det är en utmärkt introduktion till konservatismens lärofader som person, politiker och tänkare, och detta är överhuvudtaget en bok som länge har saknats i svenskt utförande. Den är ett nyansrikt och mångsidigt porträtt tecknat på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Det märks att boken är skriven för en bred publik, och jag har överhuvudtaget ingen anledning att betvivla någon sida av detta porträtt. Men som själv mera konservativ än liberalkonservativ tycker jag möjligen att Burke som konservatismens grundare i polemik mot dåtidens liberalism kunde ha gjorts tydligare. Mot detta kan dock invändas att Burke var mycket mer än en kritiker av liberalismen och konservatismens grundare, särskilt viktigt är det att förstå Burkes värnande om den civila friheten, och det framhåller helt klart Ljungberg. Detta är en bok som alla borgerliga i Sverige kan läsa – och bör läsa.

Läs även följande artiklar av mig:

• Burke mellan upplysning och romantik
  
• Burke: Reflektioner om Franska revolutionen

Jakob E:son Söderbaum

”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka”

Lars Tobisson - under många år en av de centrala profilerna i den moderata partiledningen

RECENSION | Lars Tobisson har kommit ut med något som väl närmast ska betraktas som memoarer. Med titeln ”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka” (Atlantis) får vi följa Lars Tobisson från det han föddes fram till idag. Lars Tobisson har fyllt 70 år. Han kan se tillbaka på en lång och för moderaterna mycket betydelsefull gärning. Först som partisekreterare mellan åren 1974 till 1981 och sedan som förste vice partiordförande i 18 år, mellan 1981 och 1999. Till detta ska också läggas de år han var gruppledare för moderaterna 1981 till 1999.

Lars Tobisson är en politiskt mycket intressant figur som upplevt mycket och själv varit med om att fatta för moderaterna och Sverige avgörande beslut. Hade Lars Tobisson varit en berättare hade detta kunnat vara en riktigt bra minnes bok. Men nu är Lars Tobisson ingen berättare. Till detta ska läggas hans (fortsatta) lojalitet med moderaterna och en klar avgränsning från de verkligt innersta tankarna som måste ha funnits där. Han har personliga kommentarer, men de blir aldrig privata. Detta är en ganska tråkig och träig bok. Men om man plöjer igenom den finns där en hel del intressanta avsnitt och avslöjanden som är värda att lägga på minnet.

Själv har jag, främst som MUF:are, träffat Lars Tobisson vid några tillfällen. Träffat betyder i det här fallet att vi har varit på samma tillställningar (partimöten av olika slag) och att jag nog vid åtminstone ett tillfälle fått skaka hand med honom. Enda gång Tobisson lagt märke till min person var vid ett torgmöte i Helsingborg på tidigt 80-tal där han skulle framträda. Inte speciellt många hade slutit upp och inte speciellt många moderater. Utfrågare var dåvarande moderaten, och nuvarande kristdemokratiska regionrådet i Skåne, Rolf Tufvesson. Något uppgivet hade Tobisson betraktat åhörarna där han inte kunde identifiera så många vänliga ansikten och frågat Tufvesson om ”Den tjocke där borta – han tillhör väl oss?” Och det gjorde han. Så någon större personlig erfarenhet av honom har jag inte trots snart 40 år som medlem i moderaterna.

Jag har alltid betraktat Lars Tobisson som mer tjänsteman än som politiker och förtroendevald. Och med denna uppfattning hade jag inte heller väntat mig de stora avslöjandena när jag öppnade hans bok. Och mycket riktigt, de finns inte heller där. Ganska snart kan man förstå att Lars Tobisson är bitter. Bitter på hur han mer eller mindre kuppartat från valberedningen med dess ordförande Carl Cederschiöld i spetsen petades från partipresidiet och bitter även på de nya moderaterna. Och möjligen också lite bitter för att inte ha blivit uppskattad efter förtjänst för sina insatser under många år i partiets tjänst.

Lars Tobisson är mycket göteborgare och det är mycket en göteborgares besök i den kungliga huvudstaden som vi får ta del av, även om besöket har varit och är långvarigt. Det är också mycket besökaren i maktens korridorer som delar med sig av sina erfarenheter.

Mest intressant är det att börja i slutet och se vilka kommentarer den gamle partiveteranen har om den nuvarande moderatledningen och om den sittande regeringen.
Jag tror det går upp för de flesta läsarna att det inte är så mycket han har till övers för de nya moderaterna. Men det känns att han håller igen, även om kritiken är indirekt. Bland annat skriver han så här:

En betydelsefull förklaringsfaktor bakom den moderna frammarschen var den vikt vi fäste vid konsekvens och kontinuitet i vårt uppträdande. I politiskt arbete är frestelserna många att överge den rätta läran för att göra kortsiktiga vinster. För en del framstår sådan smidig anpassningsförmåga som tecken på politisk fingerfärdighet och kanske till och med som förutsättning för framgång. Och visst ska man vara beredd att ompröva en ståndpunkt, när förutsättningarna ändras. Men att tumma på principer ger intryck av att man saknar ryggrad.

Och han fortsätter några rader längre ner:

Jag är övertygad om att principfasthet och långsiktighet inger respekt och skänker självförtroende, vilket är mera värt än tillfälliga opinionsvinster.

Kritiken från Lars Tobisson mot de ”nya” moderaterna är han är inte ensam om. Möjligen är han den förste bland tidigare högt uppsatte moderater som uttrycker sin mening. Inte minst från ett antal moderata ledarsidor har nya moderaterna anklagats för att makten nu är viktigare än åsikterna, viktigare än de principer partiet tidigare vårdat sig om för att inte svika eller ställa åt sidan. Så också Lars Tobisson: ”Ökad röststyrka är naturligtvis alltid välkommen och användbar. Men det är inget självändamål. Ett parti är endast ett medel att nå politiska mål.”

Det står en hel del att läsa om de tidigare moderatledarna Gösta Bohman, Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Här är återigen Tobisson den lojale tjänstemannen. ”Avslöjandena” som kommer kan i de flesta fall sorteras in under avdelningen harmlöst skvaller.

Letar man efter positiva och förhoppningsfulla omdömen om nuvarande partiledaren Reinfeldt får man leta. Däremot så finns det kritik – inte mot partiledaren Reinfeldt utan mot den unge Reinfeldt som var ny i Riksdagen. Tobisson skriver:

Fram till och med Beatrice Ask hade avgångna MUF-ordförande lojalt inordnat sig i riksdagsgruppen och snabbt etablerat sig genom att ta vara på de chanser de fått. Det oroade oss att när vi gav uppdrag till Kristersson och Reinfeldt i riksdags- eller partiarbetet, hade de svårt att leverera. Själv såg jag till att Fredrik Reinfeldt kom till finansutskottet efter valet 1994. Som både allmänpolitiskt kunnig och ekonomiskt skolad borde han kunna avlasta mig en del av min stora arbetsbörda. Men när jag bad om ett motionsutkast, blev jag ofta besviken över att det kom sent och var ofärdigt.

Lars Tobisson är gammalmoderat, en liberal-konservativ moderat som formades under Gösta Bohmans ledning, som inte gillar det nya som kanske framför andra Fredrik Reinfeldt representerar tillsammans med arkitekten bakom de nya moderaterna, en av Tobissons efterträdare som partisekreteraren, Per Schlingmann vilken Lars Tobisson inte ägnar en rad.

Detta är en lojal bok. Lars Tobisson vill inte skada moderaterna eller bidra till något negativt som kan drabba partiet inför valrörelsen 2010. Men samtidigt kan han inte, hålla inne med vad han tycker om utvecklingen. Ofta mest uttryckt i det han inte skriver, än i det vi kan ta del av på de 568 sidorna.

För den politiskt intresserade är boken intressant. För moderater som vill veta mer om sitt eget partis historia och hur resonemanget gått har den ett än större läsvärde.

Läs också:

• Tillskott till högerhistorian

Rolf K Nilsson

FFFF:s bok – den nya kristdemokratins bibel?

RECENSION | I mars 2009 startades FFFF, det nya kristdemokratiska nätverket för förnyelse i riktning mot Frihet, Familj, Flit och Företagsamhet. I juli under Almedalsveckan höll de ett välarrangerat seminarium och i samband med det släppte de en bok, närmare bestämt en antologi. Det är både vackert och snabbt rutet!

Boken innehåller betraktelser om Kristdemokraternas förnyelse, av personer som i de flesta fall saknar direkt koppling till partiet, men som står på samma eller mycket näraliggande värdegrund. Flera av dem är välkända mediapersonligheter och gemensamt för dem alla är att de önskar ett mera konservativt KD. D.v.s. konservativt utifrån den idébildning som kallas konservatism och som är en av de tre huvudideologierna jämte socialism och liberalism – ett begrepp som alltjämt är kontroversiellt i partiet, och därför gör sig allra bäst om det inte nämns som beteckning på de aktuella värdena och värderingarna. Likväl förekommer ”K-ordet” flera gånger i boken, och FFFF-nätverkets grundare Jessica Nyberg och Erik Sjöstedt har också själva en uppenbart avspänd inställning till konservatismen.

För att ge en glimt av vad antologin En ny kristdemokrati: Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet (Ett Till Förlag, 2009) har att bjuda på, så bär Jessica Nybergs inledning den talande rubriken ”Trångt i mittens rike”. Hon skriver om hur den förnyelse som genomfördes under Alf Svensson fram till dennes avgång som partiledare 2004 ledde till att KD blev ett bredare, värdeorienterat och mera allmänborgerligt parti. Ett parti som hon, som inte själv hör till dem som traditionellt betraktas som KD:s kärnväljare (framför allt frikyrkliga), kände sig hemma i och började engagera sig i. Givet hur partiet utvecklats i opinionsmätningarna sedan Göran Hägglund tog över efter Alf Svensson, med åratal av extremt många noteringar under 4%-spärren, slår hon också fast att ”Om kristdemokraterna siktar på att få 51 procent av väljarna, så är risken stor att man kammar noll. Siktar man istället på att nå de 15-20 procent som delar mer konservativa värderingar är chansen stor att man lyckas.” Och bara en sådan sak som att hon hänvisar till hur David Cameron har förnyat Storbritanniens konservativa parti i synnerhet avseende familjepolitiken känns oerhört härligt och välkommet.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder ger oss ett par betraktelser över livet som småföretagarfamilj, inramade i vass kritik mot 1900-talets socialdemokratiska samhällsbygge och historiska perspektiv på den svenska samhällsdebatten. Lika nödvändiga som förväntade är ståndpunkterna om behovet av mer frihet i civilsamhället, lägre skatter och minskad makt för fackrörelsen.

Poeten och författaren Marcus Birro, nybliven pappa, berättar personligt och med varmt hjärta om hur värdefull familjen är. ”Kärnfamiljen är under beskjutning”, skriver han. Familjens ställning i det svenska samhället måste stärkas, han angriper feminismen och betonar genomgående de andliga värdena i tillvaron framför de materiella.

Marcus Svensson är sedan några år ledarskribent på moderata Smålandsposten och tidigare medarbetare på tidningen Kristdemokraten och chefredaktör för den fristående kristdemokratiska idétidskriften Civitas. Hans kapitel ger en kristdemokratisk syn på den s.k. arbetslinjen, komplett med Gnosjö-perspektiv. I den småländska Gnosjöregionen spirar både samhällsgemenskap och småföretagande på ett unikt sätt i Sverige, och det är notabelt att medan Sverige haft världsrekord i sjukskrivningar så ligger den i sociala hänseenden konservativa Gnosjöregionen i helt andra änden av statistiken. Vid sidan om det ger han perspektiv på den kristdemokratiska ideologin som sådan, och det är givetvis med stor glädje i det konservativa hjärtat som man förutom ovansagda också får sig till livs följande ståndpunkt: ”Oavsett om vi är medvetna om det eller ej, så lever vi i en kulturell kontext som påverkar oss.”

Även författaren, filosofen och den konservative debattören Roland Poirier Martinsson skriver ett alldeles utmärkt kapitel, där han driver tesen om behovet av en folklig konservatism. Alltså en konservatism bortom tweedkavajerna och punschbägarna som omfattar den vanlige arbetaren i träningsoverall som dricker öl framför TV:n (ungefär). I sak har Poirier Martinsson givetvis rätt både om en sådan folklig konservatism och att den idag hör bättre hemma inom KD än i något annat svenskt parti. Viktigast i kapitlet är att han systematiskt desarmerar en mängd etablerade fördomar och missuppfattningar som finns kring konservatismen. Utöver det argumenterar han också tydligt för hur den väg som KD slagit in på efter valet 2006 är både misslyckad och helt utsiktslös.

Sista kapitlet står Magnus Kolsjö för, kristdemokrat och politiskt sakkunnig åt kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell. Titeln är ”Moralens väktare eller etikens främjare”, och han för sin del ger en historik över de svenska kristdemokraternas utveckling som parti och hyllar vägen bort från de moraliska pekpinnarna. Men till skillnad från många andra trycker han ändå på att det är viktigt att KD står upp för etiken – d.v.s. han poängterar skillnaden mellan att ha en fast värdegrund förankrad i kristendomen och att vara förbudsivrande mot allt som är dåligt. Förutom att lyfta konservativa grundprinciper som värnandet om de naturliga gemenskaperna och försiktighetsprincipen, sätter han också fingret på vikten för KD av att lägga sig till med en försvarsvänlig politik – en urgammal konservativ hjärtefråga.

För att summera mina allmänna intryck av boken så är den både läsvärd, intressant och uppiggande. Den sätter verkligen fingret på mycket av det som även jag tycker behöver dryftas. Lite grann känns det på det stora hela som att både moralfrågor och försvarandet av kärnfamiljen som ideal hamnar i kläm, men det är uppriktigt sagt också en fråga om hur man läser just de textpassagerna i förhållande till resten av kapitlet. Av just det skälet kan på goda grunder antas att det är behovet att ändå framstå som politiskt korrekt som lyser igenom när skribenter som Marcus Birro och Magnus Kolsjö berör sådana saker. Deras bidrag är ändå oerhört värdefulla. Att denna bok sägs vara bara en av flera debattböcker som FFFF ska ge ut, lämnar både ett stort hopp och stark framtidstro.

Initiativtagarna till FFFF Jessica Nyberg och Erik Sjöstedt ser med sällsynt klara ögon på vilken roll en dylik debattskrift ska spela och vilken roll partier i realiteten spelar för väljarna. Man blir ömsom tårögd och ömsom får man en kick, av att se hur professionellt de förhåller sig. Nätverket FFFF är ett politiskt initiativ av ett så fräscht, nyskapande och lättförståeligt slag att de allra flesta väljare omöjligen kan föreställa sig att någonting dylikt skulle dyka upp inom ramen för ett så ”tråkigt” parti som KD. FFFF är verkligen ett klockrent initiativ som har lyckats sätta fingret på ett mycket behövligt område inom svensk politik som både saknas idag och har sin självklara plats i och genom KD. Om partiet väljer att lyssna (märkbart) på dem så skulle Sverige få se ett KD som tar plats i debatten med perspektiv som alltid är både intressanta och relevanta för alla – även för dem som inte sympatiserar med partiet som sådant. Detta är i så måtto onekligen ett framgångsrecept. Äntligen känns det att svensk politik i allmänhet och KD i synnerhet har tagit steget in i 2000-talet.

Besök nätverkets hemsida: www.FFFF.nu

Jakob E:son Söderbaum

Tillskott till högerhistorian

En efterlängtad bok släpps i nästa vecka: Främling i folkhemmet: ett högerspöke ser tillbaka. Det är den moderata partiveteranen Lars Tobissons memoarer. Tobisson var aktiv i partiledningen under såväl Bohman, Adelsohn som Bildt. Han borde således ha en hel del intressant att berätta.

Jag har väl egentligen ingen åsikt om honom. Han har stått för mycket i bakgrunden för att en utomstående ska ha en klar bild av vad han betytt för partiet. Han nämns förvisso i såväl Gösta Bohmans båda memoarer, Så var det (Bonnier, 1983) och Maktskifte (Bonnier, 1984), som Ulf Adelsohns Partiledare : dagbok 1981-1986 (Gedin, 1987). Men något helhetsintryck får man ändå inte.

Desto roligare det goda intryck nämnde Tobisson gör i P1s Studio Ett när han intervjuas med anledning av sin nya bok. Klockrenaste svaret är ändå det han avger på frågan om alla verkligen skulle haft samma möjligheter om det varit moderaterna som styrt Sverige under efterkrigstiden:

Det är ju den eviga frågan – om man ska ha frihet eller om man ska ha jämlikhet. Det måste alltid bli en avvägning där emellan. Och jag tror det hade varit bra för det svenska samhället med lite mera frihet och lite mindre tyngdpunkt på jämlikhet.

Mindre tyngdpunkt på jämlikhet. Säg den borgerliga politiker som skulle våga säga den sanningen idag.

Memoarerna har redan varit uppmärksammade i andra sammanhang. Bokförlaget har nämligen släppt valda delar av boken för att öka publiciteten. Bland annat uppgifter om att Gösta Bohman ville stoppa Ulf Adelsohns kandidatur till partiledarposten. Vilket renderat lite uppmärksamhet. Jag har bestämt för mig att Gösta Bohman ganska klart uttrycker att han var tveksam inför valet av Adelsohn i sina egna memoarer. Men det var förståss några år sedan jag läste dem. Nåväl, nya avslöjanden eller inte så är boken helt klart en läsning att se fram emot.

Dag Elfström

Semestertips – Norrland

I denna tredje del av Magnussons hemsnickrade semestertips tar vi klivet längst norrut i vårt avlånga land. Eftersom semestern rusar på obönhörligt torde detta bli årets sista bidrag i denna serie, och jag hoppas kunna återkomma med resten inför nästa semester. Anledningen till att just Norrland får förtur i år är att man där kan erbjuda en lite speciell turistattraktion som bara gäller i år. Mer om detta nedan.

Bodens fästning och Försvarsmuseum

Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden. Dit vill jag aldrig mer.

Många är de värnpliktiga som tillbringat ett år i Boden, och säkerligen hört denna nidramsa. Dessbättre är den inte sann. Förvisso är vintrarna ganska långa uppe i Norrbotten, men sommartid lyser solen närmast dygnet runt över den gamla garnisonsstaden. Som på så många andra ställen i Sverige har den militära verksamheten genomgått hårdbantning i Boden, men än finns faktiskt ett regemente kvar. Denna säkerhetspolitiska härdsmälta för i alla fall det positiva med sig att många intressanta platser som förr varit stängda för allmänheten nu blivit turistmål.

Hjässan på Rödbergsfortet i Boden

Det var i slutet på 1800-talet som den lilla byn Boden, strategiskt belägen vid Luleå älv och vid knutpunkten mellan stambanan söderut och malmbanan till Narvik, hamnade i Krigsmaktens blickfång. Där skulle placeras en fästning som kunde hålla de anstormande ryssarna stången medan de svenska trupperna marscherade upp från södra Sverige. Fästningen anlades under det första decenniet på 1900-talet, och består egentligen av fem fort belägna på höjder runt det som snart växte till staden Boden.

Flera av dessa fort går idag besöka på egen hand, och det största av dem, Rödbergsfortet, är museum med guidade turer. Forten har gradvis moderniserats bl.a. för att kunna möta det flyghot som ännu var okänt när fästningen byggdes. Även under kalla kriget fortsatte fästningen att utgöra ett rejält hinder för fienden från öster, men 1999 lades slutligen det sista fortet ned.

I Boden kom en rad regementen att placeras med tiden från alla arméns olika grenar, infanteri, pansartrupper, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper, arméflyg, och säkert ytterligare någon jag har missat. Tusentals unga män gjorde varje år sin militära grundutbildning i staden, och kom naturligtvis att sätta sin prägel på den. All denna militära verksamhet under det gångna seklet kan man idag beskåda på det nyöppnade Försvarsmuseet, beläget mitt bland de gamla kasernerna. Både fortet och museet kan varmt rekommenderas.

Om Försvarsmuseum

Om Rödbergsfortet

Kalixlinjen och Struves Meridianbåge

Längre österut, vid Kalix älv, skulle fienden först mötas, i vad som kallades Kalixlinjen. I detta område finns en rad olika befästningar av olika slag som skulle stödja truppernas fördröjningsstrid mot den ryska övermakten. Vägar och broar var väl förberedda för sprängning, och den som varit i Tornedalen och sett de enorma myrmarker som breder ut sig där inser lätt att om man spränger ett antal viktiga vägar ställer man till rejäla problem för den som vill rycka fram där.

Detta är ett turistmål för den verkligen entusiasten, eller för nostalgiker som, liksom jag, en gång gjorde sin insats för fosterlandet under det kalla kriget i trakten. Det finns inga museer, inga stora ståtliga byggnadsverk, utan de konstruktioner som finns kvar, såsom i Kamlunge och Vuollerim, är små, väl kamouflerade och väl utspridda. Kanske passerar man Armasjärvi som var skådeplatsen för den värsta katastrof som drabbade den svenska krigsmakten under andra världskriget, då en färja sjönk, och 46 man omkom.

Monument vid norra slutpunkten för meridianbågen i trakten av Hammerfest

Väl i Tornedalen kan man passa på att se på ett av Sveriges märkligaste världsarv, Struves meridianbåge. Detta 2822 km långa världsarv som sträcker sig från Fuglenes i Nordnorge till Izmail vid Ukrainas Svartahavskust är resultatet av den tyske astronomen von Struves arbete åren 1845-55. Genom en kedja av geodetiska mätningar ville von Struve försöka beräkna jordens storlek och form. Av de 265 mätpunkterna har 34 sedan 2005 status som världsarv. Av dessa ligger fyra i Sverige.

Exakt hur mycket som är att se törs jag inte utlova. När jag senast var i trakten för några år sedan hade inget särskilt arrangerats på den svenska sidan, men väl på den finska, där man t.ex. i Aavasaksa kan läsa en del om denna vetenskapshistoriska händelse i anslutning till en av de sex finska mätplatserna. Mätpunkterna är annars typiskt markerade med ett inhugget märke i berget eller ett stenröse.

Om Kalixlinjen

Om Världsarvet Struves Meridianbåge

Hemsö fästning

En annan fästning med doft av det kalla kriget är Hemsö Fästning norr om Härnösand. Hemsö är belägen vid Ångermanälvens mynning och därmed lämpat att skydda såväl industriella anläggningar i området som förbindelserna mellan södra Sverige och gränstrakterna i Norrbotten. Beslut om att anlägga en fästning där togs 1914 då Sverige hotades av att dras in i storkriget i Europa. 1917, när kriget närmade sig sitt slut, stod fästningen klar. I den allmänna fredsyran några år senare lämnades den åt sitt öde, för att åter bemannas igen när stormmolnen hopades i slutet på 30-talet.

Eldledningscentral från Hemsö Fästning

1939 fick fästningen nytt artilleri. Historien om hur detta gick till kan vara sedelärande i en tid när man i Sverige fått för sig att framtidens melodi är att köpa sin militära utrustning över disk i utlandet. Slutet av 1930-talet var en tid av intensivt arbete på Bofors kanonfabrik i Karlskoga. Förutom det svenska försvaret så var det många andra länders krigsväsen som desperat försökte åtgärda decennier av försummelser på försvarsområdet. Bland dessa fanns Nederländerna och Siam som hos Bofors beställt fartygsartilleri. Tror ni att Bofors levererade detta till sina kunder? Nej, naturligtvis inte! Den svenska staten tog dem i beslag. Landet var ju i nöd. Dessa artilleripjäser kom istället att grävas ned på Hemsö.

Hemsö fästning kom i ny skepnad att stå i rikets tjänst under hela det kalla kriget, men är nu pensionerad och ett museum. Det hela är ett gigantiskt komplex av tunnlar och bergrum, designat för att motstå t.o.m. kärnvapenanfall, med allt från stridsledning till sjukvård, logement och naturligtvis själva bestyckningen.

Om Hemsö fästning

Ratan 200 år

Ratan är en liten sömning, men mysig, by vid Västerbottenskusten, och anledningen till att Norrland får förtur i årets semestertips. I år är det nämligen 200 år sedan det senaste (en del obotliga optimister brukar säga sista) slaget på svensk mark utkämpades i just Ratan.

Georg Carl von Döbeln - Den mest kände svenske hjälten från Finska kriget

För 201 år sedan överfölls Sverige av sin mäktige granne i öster. Ryska trupper vällde utan krigsförklaring in i Finland och kunde trots hårda strider under sommaren och hösten säkra kontrollen över vår östra rikshalva. På våren 1809 bröt ryssarna in i norra Sverige och ockuperade norrlands kustland ned till Umeå. En svensk expeditionsstyrka landsattes då vid Ratan, ett par mil norr om Umeå, för att skära av fienden.

Svenskarna marscherade söderut och mötte 19 augusti ryssarna i slaget vid Sävar. De svenska styrkorna besegrades och tvingades retirera till Ratan där de nästa dag åter mötte ryssarna. Denna gång avlöpte slaget lyckligare för svenskarna, och ryssarna tvingades retirera norrut mot Piteå. I det skedet slöts det stillestånd som i praktiken kom att avsluta kriget. I den efterföljande freden tvingades Sverige avstå Finland.

Med anledning av 200-årsjubileumet anordnas i år en rad aktiviteter i trakten av Sävar och Ratan. Bland annat genomförs den 19 augusti en reenactment av ”sista slaget” i Sävar, och Kungaparet kommer på besök. Valet av Sävar som plats för detta skådespel hänger sannolikt samman med att Sävar är en större ort och ligger närmare Umeå än vad Ratan gör, men nog känns det ganska typiskt svenskt att av de två slagen, ett med rysk och ett med svensk seger, så väljer man att lägga tonvikt på det med rysk seger.

Nåväl, ett spännande spektakel torde det bli, med soldater i tidstypiska uniformer och svartkrutsbössor, och säkert en hel del andra arrangemang som kan tilltala den historieintresserade. En unik händelse som jag i vart fall inte har tänkt missa.

Läs mer om märkesåret i norr

Patrik Magnusson

Kylskåpsalienation – en naturlig reaktion

Ibland är det svårt att inte förundras över storföretagens arrogans. Man blir förvånad över deras idiotiska floskler, upprörd över de rena lögner som de säljer sina produkter med. Och lögnerna ger utdelning. Konsumenterna, åtminstone de flesta av oss, vet inte vad de köper, utan litar blint på reklamen. Vi utgår helt enkelt ifrån att lögnaktighet inte lönar sig och ids inte kontrollera om löftena stämmer. En av de värsta branscherna är förmodligen livsmedelsindustrin. Den granskas i Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

När jag köpte den förra på Pocket Shop trodde jag att jag hade ett stycke kul läsning framför mig. Ungefär som dokumentärfilmaren Morgan Spurlocks snabbmatskristiska experiment Supersize Me, men i bokform. Det tog inte många sidors läsning förrän jag började känna ett lätt illamående. Vi bjuds på rökt kött som inte alls har rökts, glass som inte innehåller sin egen signatursmak och bröd som inte är bröd. Och framförallt serveras vi floskler. Vi har vant oss vid flosklerna, börjat tycka att de är naturliga. Men allvarligt talat, finns det någon som tror att den ”gammeldags” glassen är särskilt traditionell i smak eller innehåll, att Light-produkterna ger samma energimängd som de vanliga produkterna, eller att Familjen Dafgårds tillverkar micromat enligt orginalrecept från 1926? Tydligen är vi konsumenter väldigt lättlurade. Vi borde nästan skämmas som går på industrins enkla semantiska dribblingar.

Semantik, ja. I grunden går en stor del av matfusket ut på att slingra sig genom klatschiga forumleringar. Färskpressad juice är exempelvis mycket riktigt pressad när apelsinerna var färska. Men sen fryses den in, pastöriseras och proppas full med tillsatser innan den säljs. Den var färsk när den pressades, men långt ifrån färsk när den säljs. Semantiken förvirrar. Är maten verkligen vad tillverkaren påstår? Smaken förvirrar. Smakar vaniljglassen verkligen vanilj (nej, det gör den inte), smakar pistageglassen verkligen pistage (nej, det gör den inte). Konsumenten blir främling i sitt eget kylskåp – kylskåpsalienationen är ett faktum. Man vet helt enkelt inte vad man äter.

Riktig mat behöver inte proppas full med aromämnen, konserveringsmedel och stabiliseringsmedel, slår Nilsson fast. Och visst måste man hålla med honom. Om aromämnena är nödvändiga i maträtten, innebär då inte det att råvarorna är undermåliga? Jo, de är till och med i många fall närmast oätliga, visar det sig.

Värst ställt är det förmodligen med frukten. Förr i tiden sades det att ”ett äpple om dagen håller doktorn borta”. Idag rör det sig snarare om ett kilo äpplen. Äpplena plockas nämligen när de är omogna, får mogna i ett lastutrymme på ett fraktfartyg och går därmed miste om det solljus de behöver. Men var lugn, för de pengar som du sparar när du köper dåliga och tråkiga äpplen kan du köpa kosttillskott och massa andra nyttiga laboratorieprodukter som du inte vet någonting om.

Men för varje aktion kommer en reaktion. Och sen Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara kom ut har konsumentintresset faktiskt börjat vända – verkar det som. Ekologiska och närproducerade varor har blivit allt viktigare i snabbköpen, även och låtsasmaten fortsatt dominerar. Kunderna har börjat bry sig om hur djuren egentligen mår och vad E635 egentligen ska vara bra för.

Och trots att de uppvaknade konsumenterna bara vill ha riktig mat och vill slippa känna kalla kårar av kylskåpsalienation när det vankas lunch, vågar jag påstå att deras ambitioner är konservativa. De vill ha något äkta, genuint – keine Experiment, som Konrad Adenauer skulle ha uttryckt det. När konsumenten kommer nära företaget, produktionen och produkterna blir konsumtionen kvalitativ och trygg. Sunda ambitioner från ett tillfrisknande folk.

Mats-Eric Nilsson driver nu sajten www.aktavara.se och föreläser runt om i Sverige.

Andreas Braw

Semestertips – Södra Götaland

Midsommar har just passerats, och för många svenskar börjar semestern nalkas. Med anledning av detta tänkte jag passa på att ge lite semestertips för den historiskt, särskilt militärhistoriskt, intresserade. I sex delar tänkte jag beta av vårt avlånga land och ge lite personliga rekommendationer, och idag börjar jag med södra Götaland (Skåne, Blekinge och Gotland).

Jag gör absolut inga anspråk på att åstadkomma en heltäckande beskrivning, och läsare som vill dela med sig av goda tips är välkomna att göra det. Det behöver inte vara historiska resmål, utan kom med vad ni har. Det må så vara städer, djurparker, nöjesfält, aktiviteter, badstränder, eller något annat. Jag vill dock be er att försöka hålla er till den geografiska uppdelningen så det blir lite ordning. Andra delar av Sverige kommer så småningom.

Visby

Visby Ringmur

Gotlands gamla Hansestad torde inte kräva någon närmare presentation. Dess medeltida stadsmur, med status som världsarv, är ett mäktigt försvarsverk och sagolikt vacker. Själva staden har också en stor mängd gamla byggnader som politikerna inte, som i många andra svenska städer, förmått rasera, vilket gör att man lätt känner historiens vingslag i staden.

Räcker inte fantasin till för att på egen hand drömma sig tillbaka till svunna tider, så finns ett gott hjälpmedel i form av Medeltidsveckan som brukar gå av stapeln i början av augusti. Jag har själv aldrig haft förmånen att besöka Visby under detta arrangemang, men jag nämner det ändå, då jag är övertygad om att det är väl värt ett besök.

Gotland i sin helhet har ju en lång och spännande historia, och även utanför Visby finns försvarsverk och andra sevärdheter på ett flertal platser. Bland annat kan nämnas Enholmen utanför Slite och Fårösunds fästning. För den som vill läsa mer kan rekommenderas:

http://www.gotland.se/imcms/1529
http://www.medeltidsveckan.se/

Glimmingehus

En av nordens bäst bevarade stormansborgar är Glimmingehus på Österlen, uppförd omkring sekelskiftet 1500. Som fästning var den i princip omodern redan när den byggdes, men kunde tjäna som bostad och skydd mot lokala uppror. Det är också främst genom de inblickar man får i vardagslivet på en stormansborg under 1500-talet som borgen är värd ett besök.

Landskrona citadell

Ett något mera modernt befästningsverk som är nästan samtida med Glimmingehus är Landskrona citadell, som började byggas i mitten av 1500-talet. Det mera moderna sättet att bygga befästningar med bastioner som vid denna tid slagit genom i Europa har inte fullt ut anammats här, men viss hänsyn har tagits till artilleriets ökade betydelse.

Fästningen har gradvis moderniserats under 1600- och 1700-tal, men har därefter främst tjänstgjort som fängelse. Fästningen är väl bevarad och intressant att titta på för den som är intresserad av fortifikationskonstens utveckling, eller vill beskåda en kriminalvård som var lika hård och primitiv som våra tiders är mesig.

Karlskrona

Kungsholmsfortet utanför Karlskrona

Karlskrona är en av mina favoritstäder. Uppfört på 1600-talet som ny huvudbas för den svenska flottan, är det en ståtlig stad, med mycket äldre byggnader bevarade. Det marina basområdet är ett världsarv, och mycket intressant att beskåda. Där finns bl.a. en 300 meter lång repslagarbana, ett måste för sjöfart under segelepoken. Staden inhyser också Marinmuseum, som berättar historien om Sveriges marina historia, och där det finns ett antal fartyg att beskåda.

Runt om staden finns en rad befästningsverk främst för att skydda flottans basområde. Bland dessa kan rekommenderas Drottningskärs kastell och Kungsholmsfortet. Den som vill se den plats där den sovjetiska ubåten S-363 (mera känd under den felaktiga beteckningen U-137) gick på grund kan också besöka skärgården utanför Karlskrona.

Just denna incident kan ju vara intressant att studera för miljöpartister som likt deras riksdagsman Peter Rådberg tror att HMS Illustrious (som för övrigt inte går bestycka med kärnvapen) är det enda fartyg med kärnvapen som besökt Sverige.

http://www.marinmuseum.se/

Beredskapsmuseet

15,2 cm kanonen Maja

Ett sista nedslag gör jag i trakten av Helsingborg, närmare bestämt i Djuramossa, där vi finner Beredskapsmuseet. Detta relativt nya museum är uppbyggt kring det tunga kustartilleribatteri som i all hast smälldes upp på Skånes västkust sommaren 1940. På den tiden hette det att ”vår beredskap är god”, vilket den kanske var med dagens mått mätt, men likafullt satt Hitlers trupper sedan flera månader på kusten mittemot Djuramossa när batteriet stod stridsberett.

Museet är dock så mycket mer än bara de gamla kanonerna. Här finns militär utrustning av alla de slag, och även andra föremål som speglar beredskapstiden 1939-45. Museet präglas också av den speciella välkomnande atmosfär som kännetecknar helt eller delvis ideellt drivna museer.

http://www.beredskapsmuseet.com/

För den som vill läsa mer om dessa och andra intressanta resmål i Sverige kan jag rekommendera böckerna Svenska borgar och fästningar, samt Militär utflykt.

Patrik Magnusson

Borgerlig kanon i nytryck

Obligatorisk läsning för högerspöken. Köp och läs!

LÄSTIPS | Det är ett särdrag för böcker, som ju har fysisk skepnad, att vissa särskilda böcker kan anta närmast mytisk status. Oftast handlar det om böcker som av en eller annan anledning är svåra att få tag på, som är slutsålda på förlaget eller bara har tryckts i en upplaga. Några böcker som länge har haft denna legendstatus inom svenska högerkretsar är trilogin Operation Garbo av pseudonymen Harry Winter.

Operation Garbo I-III (med undertitlarna En thriller om en möjlig verklighet, Slutet och Upplösningen) utkom på Timbro förlag 1987-1992 och skildrar en fullskalig sovjetisk invasion av Sverige och Finland, den svenska motståndskampen, det politiska spelet och invasionens konsekvenser. Böckerna har länge varit slutsålda på Timbro bokhandel, men den envetne har kunnat få tag på dem på välsorterade bibliotek och antikvarier. Därför är det mycket glädjande att Timbro nu har beslutat sig för att ge ut hela bokserien i nytryck.

Borgerlig stridsskrift

Trots vissa litterära brister, som att böckerna ibland lider av ett något platt och stelt språk, är de på grund av det fantasieggande ämnet, författarens djupa ämneskunskaperna och den patos med vilken historien förmedlas ändå remarkabla verk i sin genre, den politiska thrillern. Men Operation Garbo är mer än bara äventyrsromaner, det är borgerliga stridsskrifter. Böckernas främsta syfte är inte att berätta en spännande historia, utan att utdela en ordentlig rak höger åt allt som 1987 var, och till stor del fortfarande är, fel i det svenska samhället. Men den spännande historien följer med på köpet.

Mellan raderna i Operation Garbo kan man utläsa en tämligen heltäckande katalog över borgerliga värden som frihet, familj, företagande, kristendom, bildning,  kulturarv och civilsamhälle, som inte sällan ställs i bjärt kontrast mot det kulturradikala socialdemokratiska statsbygget och den svenska salongsradikalismen och krypandet inför kommunismen. I grunden är Operation Garbo också en hoppingivande berättelse som berättar om hur traditionella och frihetliga värden trots allt har överlevt under ytan i Sverige, och återuppväcks i farans stund. Det är en historia om demokrati mot tyranni, om hur den  militärt starka diktaturen faller sönder när den ställs mot frihetens obändiga kraft. Väl att märka är att den första romanen gavs ut innan murens fall.

Försvarspolitiskt inlägg

När böckerna kom var de naturligtvis svårt politisk inkorrekta, även om den traditionella värdegrund som de ger uttryck för kanske är ännu mer fel idag än vad den var 1987. Men böckerna främsta politiska syfte var naturligtvis att utmana den svenska neutralitetsmyten och strutspolitiken, något som var fullkomligt otänkbart 1987. Det svenska hyckleriet i förhållande till väst- och östblocken och vår flathet mot Sovjetunionen skildras ingående. Böckerna har trots att de framförallt kan ses som ett säkerhetspolitiskt inlägg från 80-talet aktualitet än idag. Det är nog ingen tokig gissning  att Timbro nu väljer att ge ut böckerna i nytryck som en kommentar till den förda försvarspolitiken. Försvaret är äntligen på väg tillbaka upp på den politiska dagordningen.

En rolig detalj med böckerna är att, trots författarens försäkran om att de inte är nyckelromaner, de är just detta. Det är inte svårt att känna igen merparten av de karaktärer, i synnerhet politiker, som får mer eller mindre stor plats i böckerna. Den oförvägne unge moderatledaren Gustaf Berg, som till slut under brinnande krig samlar landet som dess statsminister är naturligtvis ingen annan än vår nuvarande utrikesminister. Och Fredrik Reinfeldts nuvarande statssekreterare och reservofficeren i infanteriet H G Wessberg (G:et står för Gustaf) sätter under namnet Gustaf Wassberg livet till under ett bandvagnsanfall mot sovjetiska luftlandssättningstrupper på Arlanda. Och så vidare.

Vem som står bakom pseudonymen Harry Winter har stötts och blötts i tjugo år. Det råder dock ingen som helst tvekan om att det är någon som är väl insatt i hur saker och ting fungerar, både i politiska och i militära sammanhang. Att böckerna är sprängfyllda med information bidrar till en spännande läsning.

För de av er som inte har haft möjlighet att göra det har jag bara en uppmaning; köp och läs!

Daniel Bergström

När normlösheten tar över

> Även publicerad i Barometern, 2009-03-06.

Flugornas herre är en romanklassiker med djupa sociologiska perspektiv som på ett lika förfärande som övertygande sätt visar på mänsklighetens eviga inre kamp mellan känsla och förnuft. Artikelförfattaren menar att den visar att liberalismen har fel.

ANALYS / BOKTIPS | Det är tydligen ädelt att kämpa mot normer nuförtiden. Normer förtrycker människor. Normer inskränker människor. Och normer gör framförallt att det sociala experimentet ”individen” aldrig friställs helt från kollektivets förtryck. Bara om människan får söka lyckan på egen hand, kan äkta frihet existera. Eller?

I William Goldings roman Flugornas Herre får vi en glimt av det normlösa samhället. En grupp välartade pojkar spolas iland på en paradisö och lyckas till en början ganska bra med att stabilisera tillvaron. Varje pojke har sin plats och reglerna är få men tydliga. Tillvaron synes stabil och det ser faktiskt ut som om barnen faktiskt kan hantera sin frihet. Men så smyger rädslan in – en av de minsta påstår sig ha sett ett monster på ön. Från att den lugne Ralph har fört befälet, sluter sig fler och fler till den våldsamme men karismatiske Jack. Reglerna – dem skiter man plötsligt fullständigt i. Ralph kan bara maktlös se på förfallet.

”Allting börjar falla sönder. Jag kan inte förstå varför. Vi började bra och vi hade det fint. Men sen (…) Sen började somliga bli rädda.”

Förnuftets röst på ön, en liten glasögonprydd astmatisk pojke utan fysiska färdigheter, dödas efterhand av de andra pojkarna. Medan de vill måla sig i blod och leva som barbarer, försöker han att tillrättavisa dem. Men moral och normer vill inte de fria pojkarna höra talas om. De välter en stor sten över Nasse, som pojken kallas. Och på så vis dödar pojkarna det dåliga samvetet, medvetenheten om rätt och fel. De passerar inte bara en mental spärr inombords, de gör sig också av med den ende pojken som vågar stå upp för normer och fasta värden – rätt och fel i en sjuk tillvaro. I brist på gamla normer skapas nya, betydligt sämre sådana.

När moralens röst tystnar tar dumheten och massväldet över. I en samling av rädda och svaga människor tar det sjuka, äckliga och onda makten. Det har hänt gång på gång under 1900-talet. Individens rädsla ger ondskan en chans. Nonsens, säger liberalerna. Den moderna kritiskt tänkande människan kan själv agera rationellt och förnuftigt i alla situationer, och därför blir de gamla normerna meningslösa.

Mänskliga rättigheter skulle alltså egentligen inte behöva lagstiftas – de fria individerna kan själva bedöma vad som är rätt och fel. Historien pekar på något annat. I en värld utan gamla normer lockar människors rädsla fram de allra sämsta sidorna hos människosläktet.

Liberalerna tror att människan är stark. Jag tror att de har fel. Människan är en svag varelse, en rädd varelse och en mycket lättpåverkad varelse. När hon ger sig in i ett politiskt lämmeltåg upphör tankeförmågan. Och sedan är förstörelsen lössläppt.

Monstret i Flugornas Herre är ingen annan än pojkarna själva. Pojkarnas rädsla skapar ett monster, de skapar sin egen skräck. I skräcken börjar de brittiska överklassgossarna misshandla, döda och bit för bit göra slut på varandra. De förstör allt som de har byggt upp. Inte för att de är våldsamma av naturen. Men för att de är rädda. Ralphs skrik tynar tämligen tidigt bort medan våldet tar över.

”Reglerna! Du bryter mot reglerna!”

”Vad bryr vi oss om reglerna?”

”Reglerna är ju det enda vi har!”

Men Jack gastade emot honom.

”Vi ger fan i reglerna! Vi är starka – vi jagar! Om det finns ett odjur så ska vi spåra upp det! Vi ska ringa in det och slå och slå och slå…”

De gamla normerna är kanske inte perfekta. Kanske kan de ibland behöva modifieras. Men de håller svaga människor på plats, de hindrar att rädslan kommer krypande och slår sönder en stabil tillvaro. De gamla normerna kan kanske ibland verka stela, meningslösa eller föråldrade. Men alternativet är barbari., massvälde och rädsla och nya normer baserade på människors skräck. Det har 1900-talet med sina massmord, världskrig och fruktansvärda övergrepp lärt oss. Människan är inte stark, utan svag. Vad vi behöver är gamla, starka och beprövade normer som håller oss och vår rädsla på plats.

Andreas Braw

What Would Gunnar Unger Think?

När den aktuella politiska debatten spårar ur i kulturradikala floskler är det alltid skönt att luta sig tillbaka med Gunnar Ungers skriverier. Gunnar Unger var under 50- och 60-talet en konservativ medarbetare på Svenska Dagbladet där han blev känd för sina egenartade politiska kåserier. Mest kända är kanske kåserierna om Onkel Heliogabalus, en fiktiv äldre, måttligt reaktionär och något kufisk herre som i en dialog med sin unga och moderna brorson ger knivskarp och kulturkonservativ kritik mot det moderna samhället. Gunnar Ungers underbara skriverier väcker känslor än i våra dagar. Det var bara något halvår sedan DN upplät plats i sin vedervärdiga kulturbilaga åt att förlöjliga och håna den gode Unger.

1964 gavs det ut en samanställning av Onkel H:s tyckande i bokform, på Bo Cavefors förlag. Boken bär titeln ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” och går fortfarande att få tag på i antikvariat. Den är uppbyggd så att man i kapitelindelningen kan söka efter ämnen och på så sätt med en gång få konservativa insikter om det ämnet man söker.

Efter att ha fått ett sms med inehållet ” WWGUT – What Would Gunnar Unger Think?” av en konservativ kamrat med anledning av den aktuella debatten om monarki och Daniel Westling slog jag åter upp den konservativa stridsskriften för att se vad Gunnar Unger hade att säga. Nu slapp Gunnar Unger uppleva det som föranlett den aktuella debatten, men Unger hade starka och välkända åsikter om monarkin i allmänhet.

Nedan har jag skrivit av vad Onkel Heliogabalus(det vill säga Gunnar Unger själv) hade för synpunkter när hans brorson hade mage att ifrågasätta monarkin.

- Varför ska vi egentligen ha monarki här i landet? Sade jag liksom i förbigående, men säker på effekten.
Onkel H. lät Spectator falla och var nära på att tappa cigarren.
- Är du alldeles rysk, pojke? Fräste den faslige åldringen.
- Inte mer än Dagens Nyhter, svarade jag och försökte låta så förnärmad som omständigheterna medgav.
- Det är alldeles tillräckligt i det här fallet sade onkel H. ironiskt. DN fortsätter att i ledarspalten försöka neutralisera verkningarna av den rojalistiska propaganda som bedrivs i nyhetsspalterna. Huvudsaken är väl att tidningen får ge prov på ett sant liberalt sinnelag genom att samtidigt tillgodose två sinsemellan stridande riktningars önskemål. I det avseendet praktiserar den troget folkpartiets program, som ju är utformat med tanke på att anhängare av diametralt motsatta åsikter ska kunna enas kring den ideella målsättningen att göra hr Ohlin [folkpartiets partiordförande 1944–1967, min anm.] till statsminister – eller om det inte går, åtminstone hjälpa till att bibehålla hr Erlander vid makten!
- Det var inte om den stackars misskände Ohlin vi skulle tala nu, sade jag skyndsamt. Onkel är alltså rojalist?
- Legitimist, rättade onkel H. med en fin betoning.
Jag tappade hakan. – Legitimist upprepade jag förvirrad och trodde mig först försatt tillbaka till Wienkongressens dagar.
- Ja, naturligtvis, sade onkel H. otåligt. Anhängare till huset Vasa.
- Huset Vasa!? Är det mot den siste ärorike Vasakungen, Carl XIII, som onkel känner sig huld och trogen? sade jag med vad jag hoppades lät som ett hånskratt.
- Dumheter. Tror du jag skulle vara en anhängare av den skurken, som svek sin bror, beskyddade Reuterholm, förrådde sin brorson och anstiftade Fersenska mordet? Nej du! Jag är givetvis gustavian, dvs. anhängare av Gusaf III . . .
- Grundare av de fosterländska musernas tempel! deklamerade jag.
- Just det. Det är inte mitt fel att de idioterna rivit ner de. Alltså av Gustaf III hans olycklige men aktningsvärde son och dennes ättlingar.
- Men de finns väl inga längre?
- Inte det? Den mest närstående råkar sitta på Sveriges tron. Din okunnighet är häpnadsveckande. Det vet väl alla människor att Gusaf VI Adolfs morfars mor var dotter till Gustaf IV Adolf.
- Inte riktigt alla, svarade jag matt.
- De föregående Bernadotterna har jag betraktat såsom usurpatorer på Sveriges tron. Men den nuvarande kan jag helt acceptera!

- Men varför ska vi över huvud taget ha en kung?
- Varför inte? Kungadömen har funnits i 10.000 år, republiker bortsett från Amerika och antiken har praktiskt taget endast existerat de senaste 50 åren. Och tycket du det varit mänsklighetens lyckligaste epok?
- Den långa tidens legitimation, precis som onkels lärofader Burke! sade jag med en suck.

Besök antikvariat.net och beställ Onkel H:s hädelser av Gunnar Unger om du vill läsa klart denna artikel och dessutom få njuta av många andra liknande artiklar.

Dag Elfström