En parodisk tolkning av de mänskliga rättigheterna

Svenska FN-förbundet är på krigsstigen igen. Förbundet lägger tillsammans med en del andra organisationer idag fram en rapport om mänskliga rättigheter i Sverige(SvD, DN, AB). Men trovärdigheten är extremt låg. Vilket alla borgerliga själar som försöker studera förbundets konkreta förslag lätt kan se. Svenska media verkar dock inte betrakta rapporten ens med en smula kritik. SvD presenterar rapporten under rubriken ”FN riktar hård kritik mot Sverige”, Aftonbladet skriver i brödtexten till sin artikel ”FN och ett 15-tal organisationer riktar hård kritik mot Sverige”. Men det är inte FN. Det är en organisation som jobbar med FN-relaterade frågor som kritiserar Sverige i en rapport till FN i Genève som rent rutinmässigt nästa år ska granska de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men den skillnaden verkar inte existera i medievärlden. Vilket naturligtvis är rent oseriöst. Det är ju som att beskriva en remissinstans åsikter som liktydiga med regeringens.

Svensk FN-förbundets tolkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är högst suspekt. I den framlagda rapporten påstår förbundet exempelvis att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ta krafttag mot rasismen. Det låter det. Vad exakt är det Sverige ska göra för att, enligt förbundet, leva upp till FN:s krav på just detta område? Jo, såklart, mer lagstiftning. Mer och fler förbud. Faktum är att förbundet faktiskt går så långt så att de anser att svenska staten ska förbjuda organisationer enbart på basis av dess åsikter. Förbundet vill alltså förbjuda alla organisationer som de tolkar som rasistiska. Det om något måste rimligtvis tolkas som ett brott mot den av FN sanktionerade organisationsrätten.

Men det finns mer kritik. Det faktum att papperslösa immigranter inte alltid har rätt till gratis sjukvård i Sverige tolkar också förbundet som varande i strid med de mänskliga rättigheterna. Svenska staten ska alltså vara skyldig att ge valfri och gratis sjukvård som helst till vem som helst som bara tar sig till Sverige och kastar passet på vägen. Annars bryter man mot de mänskliga rättigheterna, hävdas det. En sådan tolkning av rättighetsbegreppet blir naturligtvis helt bisarr. FN:s deklaration om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter hävdar också att alla har ”rätt till bostad”. Hur vill Svensk FN-förbundet tolka det? Ska svenska staten vara skyldig att dela ut bostadsrätter till all världens befolkning? Resonemanget faller på sin egen orimlighet.

Riktigt fånigt blir det dock när förbundet i den aktuella rapporten också kritiserar Sverige för att inte ta tag i jämställdheten mellan kvinnor och män. Sverige, där kvinnorna inte på en enda punkt av lagstiftaren särbehandlas negativt, anses alltså bryta mot konventionens krav på jämställdhet! Men det är den privata sfären där företagare anställer män och ojämställda familjer inte fördelar barnaledigheten ”rättvist” som anses vara problemet. Hur man vill lösa detta problem är mer svårtolkat än frågan än påstådd rasism. Men jag misstänker att lösningen är den samma. Kvoteringar, lagar, förbud, regleringar och tvång.

Det är ganska tydligt att det är en förbuds- och regleringsivrig tolkning av de mänskliga rättigheterna som det svenska FN-Förbundet är anhängare av. Men så är ju dess ordförande föga förvånande också socialdemokratisk riksdagsledamot.

Dag Elfström

Socialdemokratisk undervisning

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

”Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan”
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

Rap mot social snedrekrytering

DEBATT | I förra måndagens DN mötte vi återigen rapporter om att det går trögt med att stävja den sociala snedrekryteringen till högskolan. ”I sju år har arbetet med att bredda den sociala mångfalden på högskolan varit ett krav från regeringen. Trots anslag, projekt och satsningar har inte mycket hänt.” Det är någonting som knappast bör förvåna men måste man betrakta snedrekryteringen som ett problem i sig? Finns det kanske en helt ny sorts socialsnedrekrytering som orsakas av arbetet mot den? En del arbete mot den sociala snedrekryteringen är ändå bra men kanske av andra orsaker än de tänkta.

Skillnader mellan högskolor

DN-artikeln redovisar statistik som visar på hur andelen studerande med högutbildade föräldrar varierar mellan ett antal högskolor i ett spann mellan 22% (Gymnastik- och idrottshögskolan) och 76% (Handelshögskolan). Totalt sett i landet är andelen 34%. Artikeln talar inte om hur stor andel föräldrar till barn i studentåldern det är totalt sett som är högutbildade (vilket ju är avgörande om man vill hävda att det är en snedrekrytering). I ett faktablad från Arena för tillväxt hävdas dock att det var 19 % av befolkningen i åldrarna 25-64 år som hade en minst 3-årig eftergymnasialutbildning år 2005.

Förutom Handelshögskolan finns störst andel studerande med högutbildade föräldrar på en del konstnärliga utbildningar med Kungl. Musikhögskolan i topp. Långa utbildningar som riskerar att inte bli ekonomiskt lönande förekommer alltså främst bland dem som kommer från en studerad bakgrund, knappast en överraskning. Inte heller bör det förvåna att andelen är lägre vid ett en lågstatushögskola som Södertörns högskola (32%) än den är vid Stockholms Universitet (44 %) eller Karolinska institutet(38%).

Södertörns högskola ser sin låga andel studerande med högskoleutbildade föräldrar som en bekräftelse på att man lyckats relativt sett väl i sitt arbete mot social snedrekrytering som pågått sedan högskolan startade 1996. Säkert kan man inhösta beröm från Högskoleverket. Själv tror jag att det också finns helt andra faktorer. Att flumstället Lärarhögskolan hamnar näst lägst med 25% bekräftar bilden. De som kommer från högutbildade hem vet oftare att söka sig till högskolor med viss tyngd, tradition och kvalité, medan de som inte gör det oftare blir offer för skattefinansierad reklam från mindre bra högskolor.

Rapp ska locka studenter till Malmö.

studiemotiverande?

När jag igår var på bio rappades det i en reklamfilm för att man ska söka till Högskolan i Malmö. Reklammakarna (som liksom filmen naturligtvis var betalda med skattepenningar) avsåg förstås att arbetarklassens och invandrarnas barn skulle lockas av rappandet. Detta ser jag snarast som en förolämpning av målgruppen. Jag har mycket svårt att förstå hur någon alls vill söka till nämnda högskola p.g.a. ett rappbudskap. Skulle så ändå vara fallet är det mycket illa ställt. Om barn till lågutbildade söker sig till Malmö högskola istället för Lunds universitet förstärks också den sociala snedrekryteringen mellan högskolor som Stockholmstatistiken ger prov på.

I högskolornas arbete för mer ”representativa” studenter görs ändå en del bra. Bl.a. agerar studenter mentorer för studieovana högstadielever. Detta är liksom läxläsningshjälpprojekt naturligtvis ett alldeles utmärkt arbete och är ifall det är lyckosamt bra för såväl samhället (fler studiebegåvade går vidare till högre utbildning) som eleverna (bättre möjlighet och motivation att välja högskoleutbildning). Man får hoppas att dessa projekt också leder till att man söker sig till goda utbildningsinstitutioner.

Liknande arbete som jag känner till utförs av studenter på frivillig basis och (kan säkert) organiseras av studentkårerna till en ringa kostnad. Det ideologiskt motiverade och politiskt ordinerade arbetet mot snedrekryteringen som kräver en massa anställda och kostbara ”satsningar” kan vi dock vara utan.

Snedrekrytering – naturliga och politiska förklaringar

För några decennier sedan talades det ofta om den s.k. begåvningsreserven, d.v.s. den andel av befolkningen som av ekonomiska skäl inte kunnat läsa vidare trots begåvningsmässiga förutsättningar. När de statliga studiemedlen infördes på 60-talet ökade antalet studenter på universiteten dramatiskt (högskolorna var tack och lov knappt uppfunna!) och den sociala snedrekryteringen minskade. Minskningen har nu förbytts i en ökning.

Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat. Föräldragenerationens mest begåvade hade ju redan dem möjlighet att studera vidare och många gjorde det. Begåvningsreserven minskade som följd och den första generationens högutbildade förde sina begåvningsgener vidare till sina barn som ökade på snedrekryteringstalen när de började studera. Det borde vara vanligare att begåvade föräldrar har begåvade barn än att mindre begåvade föräldrar har begåvade barn och fler begåvade föräldrar är högutbildade än vad som var fallet på sextiotalet. Nästan två generationer efter att statliga studiemedel införts är det därför kanske inte så konstigt om snedrekryteringen ökar. Den avgörande frågan är förstås hur många ur begåvningsreserven som började studera på 60- och 70-talen, förr eller senare borde en sådan effekt uppstå.
”Verkligheten är vår fiende” lär Olof Palme ha sagt. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det bara sociala faktorer som spelar roll för begåvningen. Tilltron till att ändra saker med politik är total. Man tror sig med olika åtgärder som ska kompensera intellektuellt torftiga hemmiljöer helt övervinna den sociala snedrekryteringen. Skolan måste ge alla samma chans, säger man, och resultatet är en undervisning som inte passar någon.

Den sociala motivationen och förutsättningarna för att läsa vidare betyder utan tvekan mycket och skolan är här ännu viktigare för dem med studieovan bakgrund. Gårdagens kunskapsskola, innan socialdemokraterna förstörde den, gav goda förutsättningar för alla att läsa vidare. Flumskolan missgynnar i synnerhet dem som kommer från studieovan bakgrund och detta spär på snedrekryteringen.

Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.

Snedrekrytering – ett problem?

Samhällets behov av fler med högre utbildning (som kan diskuteras men inte är ämnet för detta inlägg) är numera också en faktor bakom arbetet mot social snedrekrytering men det borde i detta fall kallas något annat – målet är ju då att få fler att studera överhuvudtaget – inte social utjämning.
Arbetet mot social snedrekrytering handlar i hög grad fortfarande om en socialistisk vilja att minska klassklyftor. Bakgrunden är den socialistiska synen på samhället som bestående av klasser mellan vilka råder en nödvändig animositet. Lösningen blir att avskaffa klassamhället. Arbetet mot den snedrekryteringen har då nått sitt mål när det är lika sannolikt att ett läkarbarn väljer att bli ”arbetare” som att en ”arbetarson” väljer att bli ”arbetare”. Hur sannolikt är det att det målet nås?

Grundfrågan är ändå: Vad är problemet med att barn till högutbildade väljer högre utbildning i högre grad än barn till lågutbildade? Vad är problemet med att läkarbarn blir läkare och målarens son blir målare? Klassargumentet håller inte, de sociala skillnaderna i Sverige är relativt små och det råder knappast klasshat i Sverige som måste stävjas genom större rörlighet mellan ”klasserna” med klassamhällets utplånande som det utopiska målet. Klass är överhuvudtaget ett svårt begrepp till att fånga in den sociala verkligheten i Sverige idag (högutbildade kan vara fattiga, lågutbildade rika och deras värderingar och intressen är inte alltid så olika) men visst kan man tala om grupper med skilda förutsättningar. Konservatismen anser inte att det finns någon naturlig antagonism mellan olika grupper i samhället. Men en rörlighet mellan klasser har alltid funnits i Sverige och det har varit till stor nytta. Konservatismen tror däremot inte att skillnader måste eller kan utplånas.

Såväl socialister som liberaler har en förenklad bild av människans frihet, liberaler bortser ofta från sociala och historiska faktorer, socialister (och ganska ofta liberaler) tänker sig att sociala och historiska faktorer utgör hinder för frihet och därför måste undanröjas. Sociala faktorer må begränsa antalet troliga utfall av en människas val, men frihet att välja är inte att undanröja betydelsen av alla faktorer av social art som kan tänkas ha betydelse för en människas val. Det är omöjligt att något sådant alls vore möjligt. För en konservativ är betydelsen av social och historisk kontext av väsentligen positiv betydelse för människan. För de allra flesta människor är ens bakgrund en källa till positiv identitet. Att man vill gå i sina fäders eller mödrars fotspår behöver inte vara resultaten av en social insnävning utan kan vara uttryck för stolthet över sina föräldrar, en vilja att fortsätta deras verk, ja en förnöjsamhet med det liv som man känner och vet något om. Frihet är inte frånvaron av sociala och kulturella sammanhang utan uppstår endast ur ett positivt bejakande av de sammanhang i vilka vi ingår. Vi lever i Sverige i ett samhälle med goda möjligheter till social rörlighet och det ska vi vara glada över. Klåfingriga politikers försök att med social ingenjörskonst leka ”hela havet stormar” kan vi däremot vara utan.

Vad vi behöver är en skola som är kunskapsinriktad, det är bäst för alla. En skola som inspirerar till att söka sig till högre utbildning men som inte nödvändigtvis ser det som ett misslyckande när vissa elever med studieovan bakgrund istället väljer att söka sig till yrkesprogram. De kommer också behövas i morgondagens samhälle.

Staffan Andersson

Burke och formandet av konservatismen

Edmund Burke (1729-1797)

PORTRÄTT & RECENSION | I en relativt nyutkommen bok, Edmund Burke (SNS Förlag, Pocketbiblioteket nr 34, 2008), beskriver T&F:s Carl Johan Ljungberg på 95 sidor (inklusive årtalskronologi, litteraturförteckning och personregister) i minipocketformat Edmund Burkes liv och tankevärld. Ljungberg, som en gång i tiden disputerade på en avhandling om Burke, tar ner Burke på ett enkelt och lättbegripligt sätt och ger oss de nödvändiga huvuddragen i hur denne jurist, politiker och filosof kom att bli konservatismens grundare och lärofader. Här följer en kombinerad recension och referat.

Edmund Burke (1729-1797) såg sig själv som liberal, och skulle ha ryst vid tanken på att sammanlänkas med ”tories” som på den tiden stod för rojalistiska och imperialistiska värderingar. Men det var alltså ganska annorlunda tider. Burke var framför allt en anti-radikal kulturvärnare, någon ”konservativ” idébildning existerade ännu inte och ej heller begreppet ”konservatism”. Det var i och med Burkes på klassiskt anglosaxiskt manér, minutiöst utformade och nästan överdrivet pedagogiskt framställda tänkande, som den erfarenhetsbaserade konservativa idébildningen tog sin början. Under 1800-talet utvecklades den konservativa idéläran i Burkes efterföljd, begreppet konservatism kom att bli dess beteckning och det brittiska tory-partiet började att kalla sig för ”the conservative party”. Efter Andra världskriget återaktualiserades också Burke själv som tänkare i den västerländska samhällsdebatten.

Burkes tänkande

Burke publicerade sig skriftligen i fyra stora frågor i sin samtid: om de amerikanska kolonierna (sedermera det självständiga USA), om det av katolska och protestantiska konflikter härjade Irland, om kronjuvelen i det världsomspännande brittiska imperiet Indien, och om den stora franska revolutionen som ägde rum mot slutet av hans levnad. Burke stödde de amerikanska koloniernas och Indiens frigörelse från det brittiska imperiet, och den franska revolutionen motsatte han sig. Ifråga om Irland förespråkade han likaberättigande mellan protestanter och katoliker.

Edmund Burkes tänkande kretsar å ena sidan kring människans väsen, å andra sidan kring frihetens möjligheter. ”Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” (s. 5) I hans tankevärld möts tänkande som idag ofta betraktas som åtskilt: Bibeln, Augustinus, Justinianus, Cicero och Thomas av Aquino. Ljungberg beskriver hur Burke förenade kristen naturrätt med sitt lands sedvanerätt (common law-systemets principer av lagstyre och sedvänjor). Att förädla, och även kritiskt granska, traditionen var för honom någonting helt annat än att förkasta den. Ljungberg sammanfattar Burkes genuint välutvecklade åskådning sålunda: ”Människan föds in i samhället och övertar dess värden, dess regler och förbud. Samhället är ett gemensamt projekt, som utöver nyttan möjliggör inre personlig utveckling. Kulturen, fantasin och religionen är för detta lika viktiga som lagen och ekonomin. En sorts kulturell och ekonomisk arbetsdelning bör råda. Denna bestäms av individernas talanger liksom av konsters och yrkens behov. Trots att Burke ser samordningens roll i denna fria samhällsordning, anser han att den ytterst tjänar individernas, inte statens, utveckling. Han godtar en rättighet till allt det goda som samhället ger, men ser den som lokal och tidsbestämd, inte abstrakt universell.” (s. 7)

Det lilla sammanhanget, som t.ex. familjen eller grannskapet, var ”för Burke ett medel för individers fria anpassning, en dygdens och tillitens plantskola.” Som han skriver i Reflections on the Revolution in France: ’Ty att äga hemkänsla i, och älska den lilla grupp som vi tillhör i samhället, är den första principen (eller kärnan) i de känslor vi hyser för det allmänna. Det är den första länken i den känslokedja som ytterst binder oss till vårt land och till mänskligheten.’ Det är alltså detta som gör oss till människor, och kosmopolitanismen måste för Burke ha framstått som någonting fruktansvärt.” (s. 69)

Som en röd tråd genom hans tänkande löper idén ”att ett samhälles förmåga att mobilisera ett historie- och traditionsmedvetande bidrar till individernas utveckling.” (s. 9) Burkes syn på social utveckling framhåller traditionen som en tyngd i politiken, som Ljungberg skriver ”en återhållande kraft mot ögonblickets och egenintressets impulser. Han vill inte att reformer ska bromsas helt, men de ska förlöpa i sådan takt att goda invändningar hinner beaktas.” (s. 66) Ljungberg refererar också i en passage den amerikanske klassicisten och Harvardprofessorn Irving Babbitt (1865-1933), som skrev att ”kärnan i Burkes läror är självbesinning och självdisciplin. Som en summering av Burkes insats påminner Babbitt samtidigt om ’hur mycket av livsinsikten som består av att med fantasin fånga det förflutnas erfarenhet, så att denna kan bli till en levande kraft i nuet’”. (s. 75)

Burke och idén om universella värden

”Burke talar ofta om det naturliga och tycks då mena det som stämmer överens med en ’naturlig’ och ’sann’ förebild som har prövats historiskt. Det naturliga är därmed inte identiskt i alla länder utan det naturliga har växt fram ur ett folks egna erfarenheter, ur dess kulturella och geografiska förutsättningar.” (s. 60) För Burke är det goda tidlöst: ”inga upptäckter görs i moralen” skriver han i Reflections. Denna inställning går stick i stäv med imperialismen, d.v.s. att underkasta fler folk samma centralstyre. I och med att Burke personligen var väl bekant med det brittiska imperiets förtryck av Irland, framträder i hans tänkande inte bara en kritik mot imperialismen som organisationsform, utan även en kritik av anspråk på att en viss religion skulle vara rättare än någon annan. Burke såg religiös fundamentalism/fanatism som någonting lika negativt och farligt som världslig ”obsession”. Själv hade han en delad katolsk och protestantisk bakgrund, och gjorde ett aktivt och överlagt val att bli protestant. För Burke är likväl den ”rätta tron” beroende av tid och rum, det ”rätta” är vad som bygger på hävden lokalt.

Appropå imperialism och universell ordning åter ger Ljungberg vad Burke-kännaren Peter J. Stanlis skriver i Edmund Burke and the Natural Law (1958): ”Medan naturrätten kom från Gud och band alla människor, var de olika rådande lagarna och sedvänjorna utslag av människors förnuft och vilja och därmed tillämpbara enbart på dem som tillhör enskilda politiska gemenskaper.” (s. 40) ”Enligt Burke fick däremot ingen nation påtvinga en annan sitt styresskick, utan detta skulle utövas enligt lokala förutsättningar.” (s. 69) För Burke var det viktigt att de styrande hade känsla för de styrda. Folket bör i så måtto styra sig självt, och de styrande bör agera i folkets bästa intresse. Burkes uppfattning om hur Storbritannien borde regera Indien formulerade han sålunda: ”Vi måste, om vi styr ett sådant land, styra det efter dess egna åskådningar och principer och inte efter våra, vi får inte tänka på att påtvinga dem våra trånga idéer, utan vidga vår föreställning så att vi kan fatta deras”. (s. 54) Samtidigt var naturrätten alltid överordnat alla andra moraluppfattningar, enligt Burke. Och Burke ifrågasatte starkt Jean Jacques Rousseaus idéer om folksuveränitet.

Burke som politiker

Ljungberg ger en välkommen historisk betraktelse över det sammanhang som Burke levde och verkade i: 1700-talets Storbritannien, världens då största imperium, och dess konkurrens på världsscenen med andra stormakter som Frankrike och Spanien. I samband med att Frankrike gav upp mot Storbritannien i kampen om herraväldet i Nordamerika öppnades den politiska dörren på allvar för den i franska, allmäneuropeiska och nordamerikanska frågor mycket insatte Burke. Han blev vad vi idag skulle kalla partisekreterare, mellan 1765-1782. I detta läge valde alltså Burke, utifrån sin politiska övertygelse och dess principer, att stödja Nordamerikas frigörelse från den brittiska kronan. Irländare som han var, med känsla för Irlands relation till Storbritannien å ena sidan och till den irländska utvandringen till Nordamerika å den andra, hade han särskilt goda förutsättningar att förstå amerikanerna.

I nästan 30 år, 1765-1794, satt Burke som ledamot i underhuset. Som retoriker var Burke enastående vältalig för sin tids parlamentariska debatter, men han var knappast någon folktalare. Han hade stor allmänbildning och personlig integritet, men hans ärlighet och självständiga agerande som folkvald lär ha legat honom i fatet i den politiska karriären.

Burkes parti Whigs var det parlamentariska forumet för liberalism, men det var inte något renodlat liberalt parti utan snarare det parlamentariska språkröret för de engelska storgodsägarna – en socialgrupp som Burke personligen inte hörde till, men stod bakom åsiktsmässigt. Burkes inställning till adeln som samhällsinstitution var att han (med hans egna ord) höll den ”i sval respekt” och såg den som ”en elegant prydnad för den civila ordningen”. Burke såg ”en tränad och disciplinerad ledargrupp, som också spelar en kulturellt tongivande roll, [som] en förutsättning för en riktig nation och ett civiliserat samhälle. Eliten [håller] nationens arv levande och utgjorde en moralisk förebild.” (s. 16) Burke visade samtidigt stort engagemang för eftersatta individer och grupper. Inte minst argumenterade han mot slavhandeln, vilken kort efter hans död avskaffades i Storbritannien. Whigs företrädde politiskt värnandet såväl om privategendom och handel som parlamentarismen som sådan, de motsatte sig kungligt envälde och folklig radikalism. I takt med att Whigs radikaliserades blev Burke alltmer välvilligt inställd till Tories, det parti som framåt 1800-talet skulle komma att etablera sig som det konservativa partiet i Storbritannien.

Burkes frihetssyn

Burkes icke-liberala frihetssyn är förstås särskilt relevant, och Ljungberg ägnar den också ett eget kapitel. Enligt Burke, skriver Ljungberg, ”är friheten central därför att den bistår människans skapande. Den konservative Burke ville följaktligen bevara det som bäst garanterar friheten. I detta ingår att värna individerna från maktövergrepp och godtycke, både från staten och från andra individer. Likaså ville han göra lagen icke-diskriminerande. Samtidigt som Burke tror på traditionen och dess förenande värden, ser han samhället som frihetens barn.” (s. 38) ”Burkes syn på frihet speglar hans strävan att förena traditionen med ny erfarenhet. För honom innebär människans kreativa förmåga att praktisk, kollektiv prövning avsätter en både bredare och mer ingående kunskap än individens begränsade erfarenhet.” (s. 38)

För Burke är friheten oskiljaktig från moralen. ”Burke säger sig behöva se vad en person gör med sin frihet, innan han avgör om dennes frihet är av godo.” (s. 39) ”För Burke är samhällets frihet historiskt betingad.” (s. 41) Burke fordrar en konstitutionsbunden frihet, som vilar på maktdelning, lagar och beslutsmetoder som minskar godtycket – en ordning som är förutsägbar. Liberalismens lärofader John Lockes radikala och individualistiska frihetssyn står helt klart i viss motsatsställning till Burkes.

Även Burkes syn på reformer får sig ett välförtjänt kapitel i Ljungbergs framställning. Den allra mest ihärdiga fördomen mot konservatismen är ju att konservativa är emot förändring. Men konservatismen är inte alls emot förändring, och inte var Burke det heller förklarar Ljungberg. Burke betonade själv att nästan varje fråga som han intresserade sig för i Underhuset var en reformfråga.

Den franska revolutionen

Bokens längsta kapitel ägnar Ljungber åt Burkes syn på 1789 års stora franska revolution. Han skrift Reflections on the Revolution in France (1790) blev en betydande inspirationskälla för samtidens kritiker. Även om det inte är det konservatismens manifest som många kanske skulle önska, så är det likväl en kännetecknande uppvisning i Burkes tänkande – han anknyter på punkt efter punkt till sina egna tidigare teser och uttalanden, även om hans idéer nu kombineras på nya och tillspetsade sätt. ”I Reflections… tar Burke upp värdet av politiska gränslinjer: mot kyrkan, det lärda samhället och konsten, lagstiftningen, affärslivet och krigsmakten. Montesquieus maktdelningslära och förståelse för nationers olika livsvillkor har satt tydliga spår i Burkes tankevärld.” (s. 61-62) Enligt Burke var det som hade framkallat terrorn i Frankrike ytterst en konsekvens av ”det slags folkliga avund och självömkan som i frihetliga länder hålls tillbaka i vetskapen om att ha del i ärvda rättigheter.” (s. 68) D.v.s. det måste finnas en känsla hos folket att de inte bara lever i ett fritt samhälle, utan också att denna frihet bygger på vårdandet och odlandet av ett folkligt arv av kultur och sociala konventioner.

Det är inte bara Burkes kritiska samtida skildring av revolutionen som gjort Reflections… odödligt som verk. Desto mer är det de principer han upptecknar för en sund, välbalanserad syn på en samhällsutveckling i harmoni med historiens erfarenheter i strid och protest mot den aktuella revolutionen som renderat den sådan berömmelse. I boken får reformer och kontinuitet ett rationellt och välformulerat försvar.

Burkes ekonomisyn

Vid sidan om de franska revolutionärerna, kallade jakobiner, och deras sympatisörer oroades Burke av den nya borgerlighet som ägnade sig åt hanterandet och förmerandet av ”papperspengar” – i vår tid kallar vid dem kapitalister. ”Dessa två grupper slog till mot de institutioner som för Burke var avgörande för ett civiliserat samhälle: kyrkan och adeln. Burke kallar revolutionen 1789 ’det totala politiska utsläckandet av en stor, civiliserad nation’.” (s. 67) ”En allmän åsikt på den tiden, som inte bara jakobinerna hyste, var att ett land för att utvecklas bara behövde gynna handel och företagande. Burke tillmäter religionen, de lärda yrkena, litteraturen och konsten den avgörande rollen: först då individer formas av kultur och arbete i frihet kan genuint välstånd alstras.” (s. 70)

Annars var Burke ”anhängare av en fri marknad och av ekonomiska reformer genom liberalisering. Han delade huvudsakligen de nya tankarna om en lagstadgad fri ekonomisk samverkan. Enligt den skotske ekonomen Adam Smith var Burke en av de få som verkligen hade förstått hans tankar om arbetsdelningen och den osynliga handen”, skriver Ljungberg. ”Även att staten försökte påverka priser och löner mötte hård kritik från Burke.” Burke författade också framåt slutet av sin levnad en pamflett om ekonomi: Thought on Scarcity (1795). I denna förordar han ”en ekonomi som är styrd av parternas fria ansvar under självkontroll”. (s. 48) Burkes kritik mot centralstyre går igen även i hans ekonomiska tänkande. Han menade att ”i Frankrike hade statens affärer råkat i olag när det sökt styra över för mycket och det var en viktig orsak till landets revolutionära utveckling”. (s. 51) I Reflections… (1790) skrev han att enskild äganderätt ”är en av de krafter som nedlagts i oss för att motverka orättvisa och despoti”. (s. 51)

Burkes efterföljd

I och med Reflections… blev Burke en välkänd och aktad politisk debattör över hela Europa, både under sin samtid och kanske desto mer efteråt eftersom detta ses som det egentliga startskottet för den ideologiska konservatismen. Burkes parti Whigs, vars inre krets var anhängare till revolutionen, råkade med anledning av detta ut för intern splittring Därefter formulerade Burke skillnaden mellan revolutionsanhängarna och traditionalisterna inom sitt parti genom boken An Appeal from the New to the Old Whigs (1791). Framöver var det Torypartiet – sedermera The Conservatives – som skulle komma att betrakta honom som sin främste ideologiske föregångsman, även om Tories efter Burkes tid inte undantagslöst har följt Burkes idéer och principer.

Under 1800-talets andra hälft åberopades Burke och hyllades oreserverat av den framväxande konservativa intellektuella rörelsen över hela västvärlden. ”Men i den mån man på 1800-talet ägnade Burke uppmärksamhet var det den saklige, framsynte problemlösaren Burke, och inte profeten eller moralisten Burke”. (s. 79) ”Ännu i förra sekelskiftets europeiska reaktion mot positivismen och nya intresse för idealismen spelade arvet från Burke en roll.” (s. 79)

Att konservatismen från slutet av 1800-talet framför allt fått sin främsta idéutveckling i Amerika, förklarar Ljungberg att det nog i stor utsträckning beror på Burkes försvar av koloniernas rättigheter. ”Han ägde en dimension av fantasi och psykologi, som Amerikas grundlagsfäder saknade. I Amerika lästes han mycket. I amerikanska skolor blev Burkes tal om försoning med kolonierna en stående text. […] Burke skulle från 1920-talet, och särskilt efter 1945, ge upphov till en stark naturrättslig liberal eller nykonservativ renässans med betydelse för amerikansk politik och amerikanskt kulturliv.” (s. 79)

Bland berömda tänkare som influerats av Burke är t.ex. i Frankrike den liberala efterföljden utvecklad av Alexis de Tocqueville (1805-1809), och den kontrarevolutionära av Joseph De Maistre (1753-1821). I Italien märks särskilt den idealistiske filosofen Benedetto Croce (1866-1952). I USA har efter Andra världskriget som sagt en nykonservativ idébildning tagit vid, driven och utvecklad av humanisten Russell Kirk (1918-1994), historikern och poeten Peter Viereck (1916-2006) och den humanistiskt orienterade sociologen Robert Nisbet (1913-1996). Bland viktiga ledare som uttryckt stora sympatier för Burke märks dels USA:s 28:e president Woodrow Wilson (1856-1924), men även svenske kungen Gustav III (1746-1792). Gustav III läste Reflections…, han delade personligen Burkes syn på det gamla Europa och beviljade Burke en mindre svensk statspension. Faktum är att både USA:s konstitution och den svenska Regeringsformen 1809 bär tydliga influenser av Burkes tänkande. ”En liberal gestalt som Geijer uppfattar samhällets etiska, rätsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade – under inflytande av Burke. Också för den anglosaxiskt inriktade, tematiskt breda ’junta’ som åren kring sekelskiftet 1900 verkade kring historikern Harald Hjärne var Burke en idépolitisk inspiratör. Likaså uppskattade nationalekonomerna Gösta Bagge och Eli Heckscher honom. På 1900-talet har bland andra humanister som John Landqvist, J.A. Eklund och Knut Hagberg redovisat påverkan från Burke. Edmund Burkes tänkande har därmed fått ett visst gensvar i Sverige.” (s. 83)

Slutord

Carl Johan Ljungberg är Sveriges kanske främste Burke-kännare, och hans nya biografi Edmund Burke har fördelen att vara både lättläst, väldisponerad, tryckt i behändigt format och framför allt är den av ett omfång som gör att man kan läsa den på en kväll. Det är en utmärkt introduktion till konservatismens lärofader som person, politiker och tänkare, och detta är överhuvudtaget en bok som länge har saknats i svenskt utförande. Den är ett nyansrikt och mångsidigt porträtt tecknat på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Det märks att boken är skriven för en bred publik, och jag har överhuvudtaget ingen anledning att betvivla någon sida av detta porträtt. Men som själv mera konservativ än liberalkonservativ tycker jag möjligen att Burke som konservatismens grundare i polemik mot dåtidens liberalism kunde ha gjorts tydligare. Mot detta kan dock invändas att Burke var mycket mer än en kritiker av liberalismen och konservatismens grundare, särskilt viktigt är det att förstå Burkes värnande om den civila friheten, och det framhåller helt klart Ljungberg. Detta är en bok som alla borgerliga i Sverige kan läsa – och bör läsa.

Läs även följande artiklar av mig:

• Burke mellan upplysning och romantik
  
• Burke: Reflektioner om Franska revolutionen

Jakob E:son Söderbaum

Rätten att diskriminera

DEBATT | I SVTs Agenda debatterades i söndags bland annat om förskollärare ska ha rätt att bära niqab eller burka.  Det folkpartistiska skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, försvarade det nuvarande förbudet mot detta med att en så pass heltäckande klädsel stör undervisningen och samspelet med barn. Mimikens betydelse är viktig, framhävdes vidare av skolborgarrådet.

Den muslimska kvinnan som skolborgarrådet träffade i studion och som håller på att utbilda sig till barnskötare ansåg däremot att reglerna är *trumvirvel* diskriminerande. Ja, visst är det diskriminerande. Det är en särbehandling av en person för att denna bär en religöst motiverad klädsel.   En fullständigt berättigad diskriminering dock. Kunde inte riktigt låta bli att tänka på den klassiska sketchen med Robert Gustavsson från grogg.

För mig känns det rätt självklart att det finns situationer där det både är rätt och borde vara tillåtet att diskriminera.  Barnskötare är ju bara ett av oändligt många jobb och situationer där en uppdragsgivare borde ha rätt att förvänta sig att dess arbetstagare visar ansiktet.

Min motvilja mot den massiva antidiskrimineringskampanj som pågått de senaste åren är tudelad.  Det handlar för det första om majoritetssamhällets normhegemoni som något naturligt och sunt. Vi skakar hand med varandra. Vi visar ansiktet.  Det är så vi gör i Sverige. I västerlandet. Det är naturligtvis fritt fram att ställa sig utanför denna samhällsordning.  Men då kan man rimligtvis inte heller förvänta sig att bli behandlade som alla andra. Då har man förverkat sin rätt att skrika ”jag diskrimineras!”.

För det andra handlar det om makt och kontroll. Nu rörde sig ju just den här frågan om en kommunal anställning. Då är det kommunen, ”det offentliga”, som har ansvaret. Däremot finns det ju motsvarande fall där privata aktörer drabbas av statens politiskt korrekta överhet.  Ett aktuellt fall innefattar en muslimsk man som inte blev anställd hos ett byggvaruhus bland annat för att han tyckte det var en kalasbra idé att falla i bön vid företagets utgångskassor. Diskrimineringsombudsmannen har nu lyckats klämma ut 30 000 i skadestånd i en förlikningsprocess med det stackars byggvaruhuset.  Frågan är inte om det var rätt eller tillrådligt av företaget att göra som de gjorde. Frågan är vad farbror staten har med saken att göra? Det känns självklart att det borde vara företaget och inte statens ansvar att besluta kring anställningar och övriga avtal. Men denna självklarhet bryts om företaget anses ha agerat diskriminerande mot ett antal lagskyddade minoriteter(varför just dessa är viktigare än andra grupper i samhället är dock oklart). Det är en orimlig tingens ordning.  Diskrimineringslagstiftningen är i sig en paradoxal och en mot civilsamhället fientlig institution som omgående borde avskaffas.

Läs mer om diskrimineringsraseriets galna följder i Merit Wagers newsmill-artikel.

Dag Elfström

Den selektiva rapporteringen kring prolife-rörelsen

Svensk media och abort är ett ämne för sig. Igår gjorde exempelvis Aftonbladet en stor sak av att en kvinna i USA, som genomgått 15 aborter och stoltserar om saken i en bok, lever under hot.  Missförstå mig inte, det är klart att det är hemskt att en människa lever under hotelser. Men något problematiserande kring att kvinnan i fråga säger sig ”vara beroende av aborter”, kunde man faktiskt förvänta sig – till och med från Aftonbladet. Detta är alltså en nyhet, ja, det kan kanske vara motiverat att rapportera om. Men att aftonbladets artikel helt uppenbart syftar till att ställa de abortkritiska krafterna i USA i dålig dager förefaller rätt uppenbart.

Däremot tiger svensk media som en mur kring mordet på den prolife-aktivist i USA som blev mördad för någon månad sedan. Det var ett politiskt mord så till vida att mördare, som är gripen, utförde dådet för att han ogillade nämnde prolife-aktivistens åsikter i abortfrågan. Läs mer hos Världen Idag och hos Ja Till Livet.

Ensidigheten är slående.  Motståndare till aborter är elaka. Abortförespråkarna är goda. Allt som bryter den bilden filtreras bort av det svenska mediaetablissemanget.

Dag Elfström

Göran Hägglund, socialkonservatismen och Expressen

Göran Hägglund ryter till mot kulturvänstern.

KD-ledaren Göran Hägglund gör det igen. Först gjorde han det på Kristdemokraternas riksting, sedan i Almedalen, därefter på Newsmill och nu på DN Debatt 17/9. Ett otvetydigt KONSERVATIVT utspel! Hurra! Bravo! I sin nya DN Debatt-artikel angriper Hägglund ”överheten”. Oj. Är det möjligt att en socialminister, därtill en borgerlig sådan, gör det?? Kvällstidningen Expressen hugger, inte alls oväntat, på detta genom Ann-Charlotte Marteus och Anna Dahlbergs pennor. Den senare skriver ”Vad är det egentligen som händer? Håller vi på att få en konservativ backlash i Sverige?”.

Men först lite om KD-ledarens nya debattartikel. Hägglund skriver att kulturvänstern har blivit den nya överheten i Sverige. ”De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.” Fantastiskt!

I ett fungerande civilsamhälle ska politik kunna komma i andra hand för folkflertalet, detta berör också Hägglund. Istället har politiken sedan några decennier tillbaka alltmer kommit att inrikta sig på att ifrågasätta så mycket som möjligt av vanliga människors liv, velat tränga in i varje vrå av samhället och strömlinjeforma i enlighet med de senaste jämlikhetsteorierna om konstruktioner, strukturer och allehanda slags offer för yttre omständigheter. Och det är inte med måtta som strömlinjeformningen och angreppen på folks vardagliga privatliv sker, här lägger Hägglund in ett ovanligt klarsynt påstående för att komma från en svensk toppolitiker: ”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.” Ja, den svenska samhällsdebatten är sannerligen otrolig i detta avseende, men under sommaren och nu i början av hösten har väldigt många sundhetstecken börjat synas till, detta KD-utspel inräknat. Vi behöver verkligen komma bort från de floskler som hörde till den svenska samhällsdebatten på 1940-talet, och inse att nu två generationer senare måste vi se verkligheten med ganska så annorlunda glasögon. Den svenska högern har ju inte speciellt mycket höger kvar i sig, bara en sådan sak!

Hägglund angriper i sin artikel faktiskt t.o.m. den rådande socialdemokratiskt genomsyrade ”politiska korrektheten”. Att en svensk minister vänder sig mot den politiska korrektheten är i sig någonting sensationellt! Viktigast – och farligast i ljuset av att den svenska journalistkåren alltjämt har en majoritet socialister – är dock hans påstående att den offentliga debatten envist kretsar kring perifera frågor, och han konstaterar att detta är ett demokratiskt problem. Läs artikeln! Nu kan vi nästan börja känna islossningen!

Ann-Charlotte Matteus (Expressen 18/9) snubblar över sina egna ben helt och hållet i sin motattack. Inte bara med sitt inpyrda socialliberala perspektiv, utan desto mera plakat med en formulering som ”Hägglunds ‘elit’ är vanligt folk”. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det inte är vanligt folk som ger de stackars politikerna, akademikerna och opinionsbildarna där nere på samhällets botten dagliga arga pekpinnar för att de inte i tillräcklig utsträckning motsvarar någon teoretisk modell som ger Gudrun Schyman hennes senaste kickar i tillvaron.

Kollegan Anna Dahlberg (Expressen 20/9) är såtillvida något mera verklighetsförankrad, och skriver att ”Visst finns det en radikal elit i Sverige av kulturvänsterkoftor, radikalfeminister och queerforskare som torgför åsikter som ligger långt till vänster om vad folkmajoriteten tycker. Det går inte att förneka.” Vackert så. Men så kommer det, enligt den välkända logiken att rädd hund biter. Det finns nämligen, enligt Dahlberg, ”en motsvarande konservativ elit av abortmotståndare, konverterade katoliker och Bushkramare som står minst lika långt ifrån vanligt folks åsikter”. Schysst! Är det oss här på Tradition & Fason hon tänker på då, eller? Efter lite hånande landar hon till slut i konstaterandet att ”i debatten breder dessa socialkonservativa röster ut sig med allt större självförtroende.”

Att konservativa börjat få allt större självförtroende – och fotfäste – i den svenska samhällsdebatten på senare år råder det ingen tvekan om. Däremot känner jag faktiskt inte till någon annan socialkonservativ debattör – d.v.s. konservativa som är för välfärdssamhälle, skeptiska till kapitalismen och mot imperialism – vid sidan av mig själv och Rolf K. Nilsson här på Tradition & Fason. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kallar sig visserligen öppet för socialkonservativ, men den socialkonservativa retoriken från hennes sida har likafullt lyst med sin frånvaro. Man kan ju ändå konstatera att vi här har ett tämligen komplett perspektiv över vilka konservativa spelare det finns på arenan. Saken är den att arenan är uppdelad i två planhalvor, en socialistisk och en liberal. Och när det börjar dyka upp konservativa spelare så betraktas de, precis som Dahlberg skriver, som ”udda fåglar”. Men kanske inte så mycket av publiken som av de andra spelarna, som hellre spelar med varandra än konkurrerar med ett tredje lag om guldmedaljen.

Att det skulle finnas en socialkonservativ elit i Sverige är en fin önskedröm, men den ligger en bra bit in i framtiden. Det ni på Expressens ledarsida ser från er horisont är bara stränderna. Men visst kommer konservatismen – nu äntligen! Way to go Göran Hägglund!

Jakob E:son Söderbaum

Stjernkvist om Svenska kyrkan

Socialdemokraternas tidigare partisekreterare, kommunal- och kyrkopolitikern Lars Stjernkvist skriver i tidningen Dagen: ”Om kyrkan bara blir en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart den Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra.” Underförstått är andra kyrkor inte lika bra som Svenska kyrkan, eller saknar i varje fall något viktigt. Vad Svenska kyrkan till skillnad från andra kyrkor i Sverige har och som är något positivt, är att hon har en lång historisk kontinuitet bland befolkningen, hon har kontaktytor med många icke-troende medlemmar som hon kan föra ut evangeliet till. Trösklarna att besöka en gudstjänst i Svenska kyrkan är sannolikt lägre för de flesta svenskar än trösklarna till pingstkyrkan, Missionskyrkan eller Katolska kyrkan. Samtidigt får vi konstatera att Svenska kyrkan väldigt dåligt förmår utnyttja dessa fördelar. Kyrkfolket, de trogna som varje eller de flesta söndagar nöter kyrkbänk, växer inte.

Stjernkvist skriver:

Det var egentligen inte särskilt svårt att säga ja när jag för fem år sedan fick frågan om jag ville ställa upp som kandidat till kyrkomötet. Kyrkan är viktig. Trots medlemsförlust är fortfarande nästan sju miljoner svenskar med i kyrkan. Jag är en ganska typisk medlem. Inte särskilt flitig som gudstjänstbesökare, men den finns närvarande i mitt liv vid högtider, i glädje och i sorg. Som ny möttes jag av misstänksamhet från en del håll. Några undrade om jag var en slags politisk infiltratör. Andra uttryckte tydligt att de ogillade partipolitikers inblandning i kyrkans inre angelägenheter. För mig var reaktionerna förvånande.

Stjernkvist betraktar kyrkan ungefär som en myndighet, låt vara av ett något annorlunda slag. En politiker som t.ex. brinner för polisväsendet kan få i uppdrag att sitta i polisstyrelsen, men det är någon annan som utför själva polisens verksamhet. Ungefär så verkar Stjernkvist tänka om kyrkan – att engagera sig innebär att bestämma över henne, inte att delta i verksamheten vars centrum är gudstjänsten. Kyrkan finns därför att hon firar gudstjänst, inte för att hon har beslutande församlingar som bestämmer över vilken gudstjänst gudstjänstfirarna ska få fira. Gudstjänstfirandet har just ingen plats när de flesta ”kyrkopolitiker” uttalar sig. Ja, officiellt finns det inget som heter så, det kallas förtroendevald, men det fortsatta användandet av termen visar ju på hur man tänker. Istället pekas på kyrkans roll i samhället och vid kriser. Stjernkvist nämner kyrkans engagemang för flyktingar, för utsatta människor i vårt samhälle och för att hon fungerar som pådrivare i frågor om fattigdom och hemlöshet. Inget av det nämnda är väl i.o.f.s. negativt men är det inte sådana frågor som han redan arbetar med i den vanliga politiken?

Det mest anmärkningsvärda är väl hans ord att ” Kyrkan är viktig. Trots medlemsförlust är fortfarande nästan sju miljoner svenskar med i kyrkan”. Kyrkan är alltså viktig för att hon är en viktig arena för de egna idéerna om social rättfärdighet och mänsklig omtanke och inte för att hon håller nyckeln till den eviga saligheten. Att kyrkans engagemang i det sociala detta bottnar i evangeliet om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse sägs inte ord om. Utöver ”kyrkan” finns inga teologiska begrepp överhuvudtaget i Stjernkvists artikel.

Det finns som också påpekas i ett ledarbloggstick i tidningen Dagen inget som tyder på att andra kyrkor har ett mindre socialt engagemang. Så till sist detta missbrukade begrepp folkkyrka. Einar Billing som myntade begreppet skulle vända sig i sin grav om fick veta hur det missbrukats. Folkkyrka betyder inte att det är folket som kan bestämma vad en kyrka är eller vad hon ska ha för lära. Det är fortfarande Jesus Kristus och inte folket som är herre i kyrkan. Folkkyrka handlar istället om att alla döpta tillhör kyrkan, och att Svenska kyrkan har ett uppdrag gentemot alla döpta (som på Billings tid var närmast synonymt med det svenska folket). Att skilja mellan agnarna och vetet, mellan den yttre och den inre kyrkan, de sant troende och de icke-troende ska inte ske här på jorden, som i den tidens frikyrkor, utan av Herren själv vid tidens slut. Folkkyrkobegreppet har övertagits av politiker som av blandade orsaker hyser omsorg om kyrkan men som ytterst sällan talar om Gud och Jesus Kristus när de ska förklara varför kyrkan är viktig, och för vilka det mesta går att besluta om i demokratisk ordning.

Nu menar jag inte att de flesta s.k. kyrkopolitiker som representerar de politiska partierna endast använder använder kyrkan medvetet beräknande för att få igenom ett politiskt program. Det finns nog ofta en genuin känsla för kyrkan som en gemenskap som går lite utöver vad vi har i samhället i övrigt. Problemet är att kunskaperna om vad kyrkan är, är nästan obefintliga hos vissa, man ser inte innersidan som ligger bakom alltihop och därför ser man inte vad som är nödvändigt.. De politiska partierna måste släppa sitt grepp över Svenska kyrkan. De som väljs till beslutande församlingar måste vara sådana som delar dess tro och deltar i, inte bara bestämmer över, dess verksamhet. Det finns ingen elitism i detta, bara vanlig sund logik.

Staffan Andersson

Plötsligt blev det okej att strunta i lagen

DEBATT | Under år 2008 blev frågan om papperslösa flyktingar allt mer brännande. Eller, papperslösa immigranter borde det ju stå – att påstå att alla papperslösa är flyktingar i ordets egentliga mening vore en grov överdrift. Den illegala invandringen världen över är en miljardindustri och handlar i många fall mer om att få tag i pengar som man kan forsla ut ur landet än om att söka skydd från en förtryckande statsmakt.

Politisk enighet råder i riksdagspartiernas ungdomsförbund om att de papperslösa ”flyktingarna” är en grupp som måste ges fri sjukvård, fackföreningsmedlemskap och allt det som hederliga svenskar annars är förunnade. Att peta in epitetet ”hederlig” i sammanhanget är ytterst viktigt – de papperslösa immigranterna är nämligen brottslingar. De har ingen som helst juridisk rätt att uppehålla sig på svenskt territorium. En del av dessa immigranter har flytt (men av någon anledning inte fått med sig sina identitetshandlingar), medan en del helt enkelt har lurats hit av profitörer eller själva är ute efter pengar. Vad som än är anledningen till att de har invandrat, har de en sak gemensamt: De får inte vara här. De har ingen rätt att vara här. Genom att befinna sig i Sverige bryter de mot svensk lag.

Inte helt sällan hör man från invandrare som kommit hit på laglig väg om hur papperslösheten satts i system, och att identitetshandlingarna helt enkelt göms undan, eftersom det är lättare att få uppehållstillstånd som papperslös.

De etablerade ungdomsförbunden och ledarsidorna är, sorgligt nog, för gratis allmän sjukvård (inte bara akut) till papperslösa (se exempelvis här, här, här). Dock verkar till exempel Kristdemokratiska Ungdomsförbundet för införandet en civilkuragelag. Det innebär att varje medborgare som känner till att ett brott begås, själv gör sig medskyldig genom att tiga om det. Varje medborgare har en skyldighet att ingripa. Det ger sjukvårdsfrågan ett nytt perspektiv. Först måste läkarna vårda de illegala invandrarna. Sedan måste de anmäla dessa till ordningsmakten, varpå utvisning måste bli den odiskutabla påföljden.

Jag har tidigare tagit ställning för restaurangen Lilla Karachi när dess ägare anklagades för att utnyttja papperslös arbetskraft. Så här i efterhand är jag inte lika säker på att det var ett klokt ställningstagande. Att anställa papperslösa måste ge påföljder, hurdana än arbetsförhållandena har varit.

Statens uppgift är primärt att garantera de egna medborgarnas säkerhet och välstånd och att upprätthålla lag och ordning. Att då hjälpa de som olovligt vistas i landet att stanna här, det är inte annat än ren idioti – och framförallt, ett snuskigt hyckleri. Naturligtvis finns det säkert fall med papperslösa som i stor hast tvingats bort från sitt land och därmed förlorat sina handlingar och papper. Naturligtvis får inte det svenska myndigheterna undantagslöst bara luta sig mot stelbenta regler utan moraliskt manöverutrymme. Men vi kan inte heller acceptera att immigranter sätter i system att ljuga sig in i den svenska tryggheten. På samma sätt som lögn aldrig kan vara en bra början på en vänskap, så kan lögn heller aldrig utgöra grund för uppehälle och medborgarskap. Ungdomsförbundens hållning är kontraproduktiv – den skapar en lagvidrig och förljugen praxis, istället för att ändra lagen – vilket ju rimligtvis borde vara deras mål.

Som jag tidigare påpekat, och som den nyfrälste konservative bloggaren Dick Erixon också upptäckt, verkar alla tänka i samma banor vid samma tillfällen. Kanske är det ett sammanträffande. Förmodligen inte. När den politiska likriktningen leder till försvar av direkta lagbrott och lögner, börjar en fadd smak infinna sig.

Läs också:

• Den konsekventa staten – ett migrationspolitiskt exempel
• Statens ansvar och de gömda

Andreas Braw

Revolution med förhinder

Igår kväll var det så åter dags för elitrevolutionärerna att anordna gatufest i Malmö. Under parollen ”Reclaim Rosengård” sökte de sig till den hårt prövade stadsdelen för att än en gång försöka uppvigla befolkningen till uppror. Det hela slutade dock rätt snöpligt. Befolkningen i Rosengård visade sig nämligen inte alls välkomna revolutionen. Tvärtom hindrade man fridstörarna från att komma fram och jagade dem på flykten.

Av det stolta politiska arrangemanget blev istället bara lite klassisk vandalism mot en bensinmack, vilket väl i och för sig säkerligen tillgodosåg det egentliga syftet hos många deltagare, att få ha sönder någon annans egendom. Rosengårds befolkning skall ha all heder av sitt agerande, men nog känns det fortfarande bedrövligt att de skall behöva ta saken i egna händer. Polisen borde se till att bråkmakare som dessa inte får gå lösa och ställa till med sattyg för hederligt folk, oavsett om de bor i ett välbärgat eller ett mera socialt utsatt område.

Patrik Magnusson