Orangegrön röra?

Hotet från Åkesson (SD)...

Det alltmer uppenbara hotet om SD som vågmästare i Riksdagen efter nästa val har fått statsminister Reinfeldt att sträcka ut en hand till Miljöpartiet. Om det parlamentariska läget efter valet ser ut så att alliansen behöver aktivt stöd från Åkesson & Co, d.v.s. om inget block har majoritet, men de rödgröna är större än de orangea, så vill Reinfeldt i första hand samarbeta med mp, och om det inte går så avgår han hellre än ta stöd från SD.

Nu torde detta handla mer om politiska markeringar, att framstå som trovärdig i avståndstagandet till SD, än verkliga förhandlingsinviter, och miljöpartiet tycks i alla händelser rätt kallsinniga, men det torde ändå vara intressant att spekulera i vad som sker om valresultatet blir, låt säga, rödgröna 47%, orangea 45%, gulblåa 5%, eller för den delen om rollerna mellan blocken är omvända, en problematik som av olika skäl inte är lika uppmärksammad.

Mp som vågmästare istället för Sd?

Den negativa parlamentarismens princip ger den sittande regeringen företräde att sitta kvar i ett sådant oklart läge som kan bli aktuellt, i och med att regeringen inte behöver stöd av en majoritet, den behöver endast tolereras av majoriteten. Detta innebär att Reinfeldt kan sitta kvar om inte de rödgröna får egen majoritet och SD inte gör gemensam sak med Sahlin och fäller regeringen.

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

När sedan den politiska vardagen tar vid har det dock betydelse vilket av blocken som är störst. Det större blocket kan nu få genom sin politik så länge SD stödjer den eller lägger ned sina röster. Det mindre blocket behöver dock aktivt stöd från SD för att få genom sin politik. Det är här Miljöpartiet kommer in i bilden. Om alliansen blir mindre än de rödgröna skulle Reinfeldt ändå kunna sitta kvar, men blir då beroende av att något parti, SD eller något av de rödgröna, stödjer regeringens förslag. Eftersom Reinfeldt vägrar söka stöd hos SD återstår således något av de rödgröna, och valet har alltså fallit på mp.

Just nu verkar ju detta inte som en vinnare, givet mp:s svala mottagande. Efter valet, om problemet är ett faktum, torde saken komma i en annan dager. Då har mp lite att förlora på ett samarbete med de orangea. Som vågmästare torde de kunna få genom en hel del av sin politik, inte minst som Reinfeldt numera framstår som en fullfjädrad klimatalarmist av egen kraft. Sannolikt är detta det mest sannolika alternativet, men knappast önskvärt. För oss som redan är missnöjda med den urvattnade inriktning alliansens politik tagit, torde inte ett betydande miljöpartiinflytande göra saken bättre.

Storkoalition med s?

Vilka alternativ till detta kan man då tänka sig? Ett samarbete med Ohly lär man kunna utesluta. Då återstår Sahlin. Det finns ett och annat som skulle kunna tala för en sådan lösning. Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas. För båda finns också vinster att göra i att framstå som ansvarstagande, att ”uppoffra” sig för att frälsa landet från den bruna faran.

Ändå verkar inte det särskilt sannolikt. Just att de båda parterna är så lika innebär paradoxalt nog problem. Ju mer lika de blir, desto större tycks behovet vara av att utmåla sig som olika. Att i det läget inleda samarbete är i det perspektivet kontraproduktivt. Att sossarna skulle bli den mindre parten i ett sådant samarbete är också problematiskt. Det finns inget i det partiets historia som förbereder dem mentalt för att spela andra fiol.

Man måste också betrakta de inre förhållandena inom s. Sahlin har definitivt sina fel och brister. Med bästa vilja i världen kan man dock inte anklaga henne för at tillhöra partiets vänsterflygel. Det finns många på den flanken som gärna skulle se Sahlin falla, och ett samarbete med ”högern” skulle definitivt ge dem ammunition. Av den anledningen enbart är det tveksamt att Sahlin vågar sträcka ut handen till Reinfeldt.

Ett vänsteralternativ

Det finns dock ytterligare ett alternativ som inte kan uteslutas. Alla analyser tycks utgå från att alternativen handlar om vem Reinfeldt skall samarbeta med. Att SD skulle släppa fram en alliansregering tas som givet. Men är det givet? Partiets nyligen avhållna landsdagar visar ju tydligt dess vänsterprofil i ekonomiska och välfärdsfrågor, och i den enda fråga partiet egentligen bryr sig, invandringen, är ju de båda huvudalternativen ur SD:s horisont samma skrot och korn.

I ett läge där de rödgröna är större än de orangea skulle man kunna tänka sig att Sahlin bildar regering med Åkessons passiva godkännande, och sedan för en traditionell vänsterpolitik, vilket SD knappast torde motsätta sig, medan man i t.ex. invandringsfrågor kan påräkna säkert stöd från alliansen.

Det som talar mot detta är naturligtvis att man lika hårt som Reinfeldt bundit sig vid att inte samarbeta med SD, och att man fruktar att ett sådant handlande skulle kosta för mycket PR-mässigt. Mot detta står en stark lockelse att återkomma till maktens köttgrytor, och i praktiken med hoppande majoriteter få genom praktiskt taget allt man önskar.

Lösningens svagaste länk torde vara miljöpartiet som ju inte egentligen är särskilt tända på den folkhemssocialism som S och SD båda företräder. Även om S och V skulle vara beredda att regera med passivt stöd av Åkesson, är det inte säkert att miljöpartiet är det. Till skillnad från sina röda kollegor har de också ett guldläge att spela ut röda och orangea mot varandra och agera verklig vågmästare. Vi är så åter till den orangegröna röran.

Majoritet för alliansen trots allt?

Det alternativ som trots allt, vid sidan av den orangegröna, verkar mest sannolikt är att Reinfeldt kan sitta kvar stödd på en alliansmajoritet. Just nu kanske det verkar optimistiskt givet opinionsläget, men det finns två faktorer som ändå talar för det.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

För det första kommer valrörelsen att sätta strålkastarna på regeringsalternativen och statsministerkandidaterna. Hur man än vänder och vrider på saken framstår ju Reinfeldt som en vida mer kapabel ledare än Sahlin. Det tycker ju många sossar också. Likaså framstår alliansen som ett samspelt lag, medan de rödgröna spretar åt alla håll. När det kommer till kritan tror jag det fäller avgörandet för många mittenväljare.

För det andra måste man nog fundera på var de väljare kommer som eventuellt skulle föra SD in i Riksdagen. Tittar man vilka som gick till SD i 2006 års val, så kom nästan alla från vänsterblocket. Det är sådana väljare man lockar med sin politik, och torde än mer vara så sedan man nu skärpt sin ekonomiska vänsterprofilering. Om SD kommer in i Riksdagen för att de tar vänsterväljare så kan det snarare hjälpa alliansen att behålla sin majoritet, eller i vart fall förbli större än vänsterblocket.

Det finns som jag ser det två frågor som alliansen kan tappa väljare till SD på, det ena är försvaret där SD förvisso inte verkar ha så mycket att komma med, men där alliansen verkligen stampat en stor del av sina kärnväljare på tårna, och det andra är brottsbekämpning som SD verkar vilja göra till en valfråga, och där alliansen skulle kunna göra mer.

För att förhindra att även högerväljare letar sig iväg till SD vore det därför klokt av alliansen att neutralisera dessa två frågor genom att ta initiativet där. Ta fram en rad förslag för att bekämpa brottsligheten, och ytterligare ett antal förslag för att återskapa Sveriges förmåga att åtminstone hjälpligt försvara vårt territorium. Det är god borgerlig politik och bra frågor att mobilisera de egna kring.

Patrik Magnusson

I försvaret dansar alla efter olika musik

Det svänger om försvaret just nu. Försvarsministern dansar swing, medan ÖB helst vill dansa tango. Medan de båda försöker dansa tillsammans bjuder Riksdagens NATO-grupperingar upp till samba och pacifisterna agerar panelhönor och försöker stänga av musiken. Moderaterna trippar fram och tillbaka i någon form av square dance. KD dansar tryckare med försvarsindustrin och facket. Dessutom har Högkvarteret i sitt klumpiga buggande med officersförbundet lyckats trampa sin partner på tårna, varpå officerarna tappat lusten att dansa med i den absurda ravejazz som blivit resultatet. Det är inte underligt att de flesta inblandade börjar känna ett lätt illamående i förvirringen.

Glada miner i Försvarsutskottet

I dagarna har flera politiker, företrädelsevis från Riksdagens NATO-läger, ropat efter fler soldater till Afghanistan. Det vill tydligen också Försvarsmaktens ledning ha, även om ÖB verkar mer sugen att imponera på det svenska folket genom ökad truppnärvaro i Sverige (som senast på Gotland) än att patrullera afghanska provinser. Radikalt nog har det även från höga poster i Försvaret antytts att man ska börja försöka försvara Sverige igen, men det vågar man inte säga utåt. Miljöpartiet förespråkar istället att vi inte försvarar någon alls, när de på samma gång vill ta hem trupperna från Afghanistan och undvika satsningar på hemmaplan. De hamnar alltså i miserabelt sällskap med före detta stalinisterna i Vänsterpartiet, som motsätter sig allt engagemang i Afghanistan och här hemma – en svidande uppgörelse med partiets historia. På den gamla goda tiden förespråkade Vänsterpartiet Kommunisterna minsann kraftig militär närvaro, både i Sverige och i Afghanistan. Ett kraftig sovjetiskt militär närvaro.

Debatten ges en ny twist när Officersförbundet och Fredsbaskrarna, tungt vägande organisationer i sammanhanget, får spaltutrymme för att påpeka att staten inte tar hand om veteranerna på ett värdigt sätt. Militärer som kommer hem från missioner plågas av psykiska besvär och av fysiska åkommor, en del är rentav allvarligt invalidiserade. Dessa får inte tillräckligt stöd, i vissa fall inget stöd alls. Staten har alltså skickat ut soldater till högriskområden utan att kunna ta hand om dem när de kommer hem i dåligt skick. Nu bör staten för att behålla någon som helst trovärdighet börja ta hand om sina stympade soldater. Och det ligger onekligen i Försvarets intresse att bli taget på allvar när man, till synes utan anledning, avskaffar värnplikten för att inskaffa yrkesarmé. Yrkesförsvaret ska samtränas med visstidskontrakt, så att soldaterna behåller kompetensen över tiden. Vänta, låter det inte som… Repövningar? Jo, för det är precis vad det är. Med den skillnaden att soldaterna nu är avlönade och mycket dyrare.

Samtidigt som det blåser vindar åt alla håll samtidigt i Sverige, verkar det blåsas i mistlurarna i öst. Ryssland och skurkstaten Vitryssland övar pansarslag tillsammans med en fantastisk eldstyrka. Allt inför inbjudna journalister, tyckare och utlänningar. Naturligtvis hade inte Försvarsmaktens beredskapsövning på Gotland något att göra med ryssens offensiva träning, och från svenskt håll hörs det teorier om att grannen i öst känner sig utanför och vill ha uppmärksamhet, ungefär som en tjurig pojke som river ner blomkrukor för att bli sedd. Jag undrar hur tongångarna går i Baltikum, Ukraina och Georgien, där man de senaste åren fått känna på ryssens rop på uppmärksamhet. Känner sig balterna trygga i sin pansarvänliga terräng? Gillar georgierna läget? Rycker ukrainarna på axlarna?

Det dansas för fullt i och kring Försvaret. Det är som ett dansgolv där alla har stoppat in MP3-lurarna i öronen och dansar efter egen melodi. Försvaret åläggs hela tiden nya uppgifter – öka närvaron i Afghanistan, öka närvaron här hemma, öva mera, börja värva soldater, ta hand om veteranerna. I en industri skjuter styrelsen till nya pengar när produktionen utökas. I Försvaret ska produktionen nu utökas åt alla håll samtidigt, men inga nya medel skjuts till. Många av ambitionerna hos de styrande, och särskilt ÖB, är värda beröm. Men till och med en värnpliktig vicekorpral förstår att om pengarna inte räcker till just nu, så kommer de inte heller att räcka till när verksamheten utökas och görs dyrare om inte anslagen höjs kraftigt. Det saknas ledarskap, gemensam framtidsvision och pengar i försvaret. Vem vågar slå näven i bordet och bestämma hur vi ska dansa?

Andreas Braw

Dags att lägga Ådalen bakom oss

För snart 80 år sedan inträffade en tragisk händelse i Lunde i Ångermanland. Det var i maj 1931 som en strejk urartade till våldsamheter vilka kulminerade med att fem personer sköts till döds av utkommenderad militär. Händelsen kom att bli en ikon i den socialdemokratiska, och därmed svenska, historieskrivningen. Generation efter generation skolbarn har matats med den officiella partilinjen, om hur den fredliga fackliga aktionen brutalt slogs ned av militär.

Sammandrabbningen i Ådalen 1931 påverkar oss än

Verkligheten är som oftast mer komplex än så. En rad våldsamheter hade begåtts av de strejkande, riktade mot strejkbrytare och mot ordningsmakt och militär. Dödsskjutningarna ägde rum när omkring 4000 arbetare tågade för att angripa strejkbrytare som skyddades av en handfull militärer. Exakt vad som skedde denna ödesdigra dag, och vad som hade skett om de strejkande inte hade hejdats, går nog inte att fastställa, men sannolikt kände sig militärerna svårt trängda och handlade i panik.

Vad som var en tragisk händelse, orsakad snarare av en kombination av olyckliga omständigheter och felaktiga beslut från båda sidor, kom att bli en av de största politiska myterna i vårt lands historia. Den bidrog sannolikt till det socialdemokratiska maktövertagandet 1932 och inledningen på en unik maktepok i ett demokratiskt land. Ådalshändelserna kom sedan i decennier att användas för att svetsa samman rörelsen och som knölpåk mot borgare och militär. Endast sedan de som var med då av naturliga orsaker börjat gå ur tiden har myten börjat falna.

En effekt av Ådalshändelserna lever dock kvar. Allt sedan dess är nämligen svensk militär förbjuden att ingripa i polisiära ärenden. Under lång tid har detta inte varit något problem, men de senaste decenniernas utveckling har gjort att ett samarbete mellan polis och militär kommit att te sig allt mer logiskt. Den internationella terrorismen är ett hot som inte självklart möts bäst med traditionella militära medel, men inte heller med traditionella polisära metoder.

Här krävs en samverkan mellan militär, polis, och underrättelseväsende, så som faller sig mera naturligt i andra länder, utan de svenska ideologiska låsningarna. Även den allt grövre brottsligheten hamnar ibland i ett gränsland när det inte är självklart att militära medel är irrelevanta.

Dags att måla Blåvit och sätta på saftblandare?

Det nyligen genomförda rånet mot en värdedepå i Stockholm då rånarna flydde i en helikopter utgör ett illustrativt exempel. Det visade sig nämligen att en rote Gripenplan befann sig i luften utanför Östersjön när rånet inträffade och dirigerades mot platsen av stridsledningen. Med sin radar skulle planen kunnat göra det Sverige i övrigt tycks sakna kapacitet för, nämligen spåra även luftfarkoster som inte har vänligheten att med transponder ge sig till känna. Vi hade således kunnat få veta var helikoptern tagit vägen och kanske t.o.m. kunnat tvinga ned den.

Så skedde dock inte. Insatsen avbröts med motiveringen att detta var en polisiär fråga, och således fy fy ajabaja för militären. Exakt var gränsen går för vad militären får och inte får göra är inte jag rätt man att avgöra, även om det skulle förvåna mig om inte det låg inom försvarsmaktens uppdrag att ingripa mot kränkningar av svenskt luftrum.

Det må vara hur som helst med den saken. Så här kan vi inte ha det. Tänk om nästa stulna helikopter innehåller massor med sprängmedel och Mehdi Gezali på hans nästa charterresa. Det är dags att lägga Ådalen bakom oss. Polis, militär och underrättelsetjänst måste ges möjlighet att samarbeta mot terrorism och grov brottslighet. Ja, inte bara möjlighet, som medborgare borde vi ha rätt att kräva att de gör det, och att de gör det bra.

Detta kommer att kräva att lagstiftningen görs om och anpassas till det 21:a århundradet, att en organisation sätts upp och övas för att samverka smidigt i dylika situationer, och att de medel som behövs för att få det hela att fungera skjuts till av statsmakterna.

Patrik Magnusson

Ansvarslös regering presenterar sin sista regeringsförklaring

ANALYS | Så har då Reinfeldt tillkännagivit vad hans regering kommer att lägga sitt krut på under det sista året på innevarande mandatperiod. Det är detta, givetvis tillsammans med vad som gjorts under de tre föregående åren, som väljarna har att bedöma regeringens prestation på, när de om ett år skall avgöra om regeringen förtjänar fortsatt förtroende.

Vad har då Reinfeldt att säga? Jo han utlovar pengar till både höger och vänster. Pensionärerna och studenterna skall få en liten slant. Kommunerna och de arbetslösa får en stor slant, och kanske, kanske blir det även ytterligare någon liten skattesänkning för de förvärvsarbetande. Annars handlade statsministerns tal som vanligt om klimatfrågor och om ansvarstagande, om att hålla hårt i pengarna.

Just talet om ansvarstagande får mig dock att se rött, illrött. Här står den statsminister som slutgiltigt utplånat det svenska försvaret och talar om ansvar! I en tid när den enda stormakten i vårt närområde är mitt inne i en massiv återupprustning av sin militära förmåga, i skrivande stund, i Östersjöns närhet, genomför de största militärövningarna sedan kalla kriget, med klart offensiva inslag, och nyligen har uttalat sin ambition att skydda ryssar även utanför sina gränser, så står Sverige helt utan försvar.

Vad har då statsministern att säga om denna prekära situation? Inget alls faktiskt! Inte med ett enda ord berörde han försvaret av Sverige. Bland alla de väljargrupper och samhällsfunktioner som nu utlovas godsaker ur Borgs kassakista lyser försvaret med sin frånvaro. Tvärtom verkar det som att slakten av förvaret nu kommer att följas upp med åtgärder för att definitivt rasera möjligheterna till återhämtning i och med att värnplikten skrotas och en rad stödfunktioner för forskning och utveckling, provning och anskaffning av materiel samt utbildning läggs under kniven.

Under tre smärtsamma år har jag, trots regeringens alla tillkortakommanden, tappert försvarat alliansen mot dess kritiker till höger och vänster. Visst har regeringen hanterat finanskrisen hyfsat, och nog kan man märka en positiv ansats i utbildningsfrågor, och i ambitionen att göra det mera lönsamt att arbeta, men på det stora hela har dessa år varit en besvikelse. På område efter område har det nya arbetarepartiet & co, övertagit det gamla arbetarepartiets positioner.

Inget har dock varit så totalt ansvarslöst och upprörande som regeringens försvarspolitik. Redan under alliansens första år fick vi en antydan om vad som var i görningen, när den kompetente försvarsministern Odenberg fick gå, och ersattes av den lojale partigängaren och vapenvägraren Tolgfors, som villigt åtog sig huvudlösa nedskärningar. Sedan dess har egentligen inget hänt, i den svenska försvarspolitiken alltså. Att vår omvärld radikalt har ändrat utseende, och en (förvisso ännu avlägsen) militär hotbild börjar ta form, har inte påverkat regeringen i dess övertygelse om vikten att göra sig av med vår nationella livförsäkring. Ansvar? I H*lvete heller!!!

Nu har bägaren slutligen runnit över. Det är uppenbart att alliansen inte heller framöver tänker ta något ansvar för vårt lands säkerhet. Detta kan jag helt enkelt inte ställa upp på. Jag kan omöjligen längre ta på mitt samvete att uppmana människor att ge Reinfeldt förnyat förtroende. Jag tänker inte ens längre själv rösta på alliansen 2010. Det är min förhoppning att denna Reinfeldts fjärde regeringsförklaring blir hans sista, inte bara denna mandatperiod, utan någonsin. Sverige har inte råd med sådana ansvarslösa ledare.

Istället tvingas jag konstatera att de tre gångna åren varit bortkastad tid. Istället för att försvara alliansen kunde jag ha ägnat tiden åt att arbeta med att lägga grunden för ett konservativt parti i Sverige. Nu är det för sent att göra något till nästa val, men till valet 2014 måste det finnas ett konservativt alternativ att rösta på i Sverige, ett parti dit de borgerliga väljarna som övergivits av alliansen, men som inte lockas av välfärdsromantik, och ensidig fokusering på invandring, kan vända sig.

Patrik Magnusson

Lovande strategiskifte i Afghanistan

ANALYS | Det torde knappast ha undgått någon att kriget i Afghanistan inte går något vidare. Trots flera års allierad truppnärvaro tycks talibanerna inte vara brutna. Tvärtom tycks det som de nu trappar upp sin verksamhet, och oron sprider sig till hittills ganska lugna regioner, däribland de områden i norr där Sverige har sin styrka.

Nu har de allierade styrkorna fått en ny befälhavare, den amerikanske generalen Stanley McChrystal. Han har inlett sitt befäl med att göra en grundlig översyn av den allierade strategin i Afghanistan, och han förordar genomgripande förändringar. Hans nya koncept går ut på att skydda den afghanska civilbefolkningen och vinna deras stöd, snarare än att som nu likt en tjur rusa efter det röda skynke som Talibanerna viftar med, och på vägen trampa ned de som man vill skydda.

Västerländsk krigskonst

Västerländsk krigskonst har sedan antiken präglats av strävan att nå ett avgörande. Medan andra kulturer ofta i sin krigföring tenderat att undvika en avgörande drabbning så har västerlänningarna allt sedan de grekiska falangerna sökt just denna drabbning. När västerländska arméer drabbat samman har segern allt som oftast gått till den part som förmått hålla sin formering till dess att fiendens brutit samman, och den kallblodiga och organiserade offensiven övergått i panikartad flykt.

När västerländsk krigskonst mött annan, har denna approach ofta medfört förkrossande segrar mot arméer som, tekniskt underlägsna eller ej, fört krig på ett mycket mera indirekt sätt. Dessa motståndare har förmått utdela nålstick, men inte på allvar bjuda allvarligt motstånd mot en beslutsam västerländsk motståndare. Att västerländska arméer gärna håller fast vid ett så framgångsrikt koncept är inte så konstigt.

Utmaningen från Revolutionär Gerilla

Under andra halvan av 1900-talet inträffade dock något. Revolutionära gerillaarméer i främst Asien började nu nå framgång med indirekta strategier som tidigare inte fungerat, men som nu gav fältherrar som Mao Tse Tung och Vu Ngyen Giap segrar mot västerländska arméer.

Framgången hade till stor del sin förklaring i förändringar som skett i de västerländska stater man mötte på slagfältet. Under tiden efter andra världskriget hade nämligen dessa länders tolerans för militära förluster kraftigt urholkats. Detta utnyttjades skickligt av gerillornas strateger. Plötsligt blev det möjligt att förlora alla slag, men ändå vinna kriget.

Nålstick blev under dessa förhållanden en hållbar strategi. Eftersom man själv föga besvärade för enskilda människoliv kunde man acceptera att förlora tio eller kanske hundra av sina egna för varje dödad fiendesoldat. Med tiden kom ändå de västerländska förlusterna att upplevas som oacceptabla, och än värre, den västliga opinionen adopterade även det moraliska ansvaret för gerillans förluster. Lika oacceptabelt som de egna förlusterna blev, lika oacceptabla blev de man tillfogade fienden.

Den västerländska jakten på det definitiva avgörandet spelade här gerillan i händerna. I Vietnam försökte amerikanarna söka upp fienden för att förgöra honom med sin överlägsna eldkraft. Gerillan utnyttjade dock terräng och lokalkännedom till att glida undan. Den amerikanska eldkraften drabbade inte bara de gerillakrigare som fångades, utan ofta även civilbefolkningen. På så sätt tillförsäkrades gerillan ständigt nya rekryter som blivit förbittrade på de amerikaner som inte förmådde skydda civilbefolkningen mot gerillans raider, och samtidigt ställde till med en hel del egen förödelse.

General McChrystal aviserar ny strategi

Ungefär så tycks situationen i Afghanistan vara. Talibanerna bedriver nålsticksattacker mot allierade trupper, hjälparbetare och mot civila funktioner och personer i landet. De allierade svarar med flyganfall och ”Search and destroy”-uppdrag på talibankontrollerat område. För varje taliban de allierade lyckas dräpa, så strömmar tio nya rekryter till. Den allierade närvaron tycks ha misslyckats med att erbjuda invånarna säkerhet, samtidigt som inte heller befolkningens materiella villkor märkbart förbättras.

Skall vi vinna kriget i Afghanistan måste vi vinna folkets förtroende och stöd. Vi måste se till att skydda befolkningen mot Talibanerna, samtidigt som vi med bistånd ser till att deras materiella villkor radikalt förbättras. Vi måste sluta jaga talibanerna runt Afghanistans bergstrakter, och vi måste se till att den krigföring som ändå är nödvändig inte i onödan kräver civila offer, eller inkräktar på befolkningens vardagsliv.

Det är detta som McChrystal nu föresatt sig att göra. Det är ingen enkel uppgift. Den strider mot den djupt rotade västerländska strävan att nå ett snabbt och definitivt avgörande. Det innebär att vi måste ge upp hoppet om en snabb seger, och i stället inrikta oss på att utkämpa ett lågintensivt krig i Afghanistan under åtminstone ett decennium, sannolikt längre.

Malaya – En förebild

Den goda nyheten är att om man gör så finns det en god chans att man i slutändan lyckas. Den närmaste historiska förebilden torde här vara de brittiska operationerna mot den kommunistiska gerillan i Malaya 1948-60. Nu är det självfallet vanskligt att dra allt för stora slutsatser från en operation som utfördes i en annan tid, med andra etniska, politiska och religiösa förutsättningar och i en annorlunda terräng, men vissa lärdomar torde vara mera generella.

Field Marshal Sir Gerald Templer KG GCB GCMG KBE - Arkitekt bakom den brittiska segern i Malaya

För den som inte är bekant med den framgångsrika gerillabekämpningen i Malaya kan jag kort redogöra för den strategi som britterna så småningom utvecklade där. Grundpelarna var att skilja gerillan från folket och att vinna befolkningens stöd. Förutsättningarna var att gerillan nästan uteslutande stöddes av den kinesiska minoriteten som var både förhållandevis fattig och politiskt diskriminerad. Istället för att jaga gerillan i djungeln så satsade man de militära resurserna på att försvara ekonomiskt viktiga anläggningar och befolkningskoncentrationer.

Ett av de mera kontroversiella inslagen var att man flyttade stora mängder folk, främst kineser, från områden som var svåra att försvara och där det var svårt att isolera befolkningen från gerillan. Genom att de förflyttade erbjöds bättre materiell standard i de nya byar som anlades, och genom att de slapp den kombination av propaganda och hotelser gerillan tidigare utsatt dem för så vann detta ändå till slut acceptans.

För gerillan innebar detta problem. Man var beroende av att få tillgång till befolkningen och dess resurser. Det var där man fick sina underrättelser, rekryter och livsmedel. Utelämnade till sig själva i djungeln avtog snart det romantiska skimret kring revolutionen. Istället övertog hunger och tristess vardagen. När administrationen så småningom fann tiden mogen att erbjuda amnesti så lommade de flesta gerillakämpar hem.

Överhuvudtaget genomfördes en rad åtgärder för att skapa förtroende för och lojalitet med administrationen. Olika missförhållanden rättades till, både av politisk och ekonomiskt slag. Britterna hade aldrig tillgång till stora truppstyrkor och massiv eldkraft. Däremot ägnade man stor möda åt att utbilda sina styrkor väl för att verka i den aktuella terrängen, att skaffa underrättelser, och att knyta kontakter med lokalbefolkningen. Genom belöningssystem uppmuntrades befolkningen att ange gerillan. Sedan gerillan väl trängts bort från befolkade områden kunde den bekämpas utan risk för civila offer när den väl visade sig.

Lärdomar till Afghanistan

Detta liknar på många sätt tankegångarna i det recept McChrystal tecknar i sin rapport. Han visar på en djup insikt om att detta inte är ett konventionellt krig där man vinner genom att nedkämpa fienden. Detta är ett krig om förtroende där man vinner genom att visa befolkningen att man bättre än gerillan kan erbjuda befolkningen trygghet och välstånd.

Lika mycket som det handlar om att göra rätt saker, att knyta kontakter, distribuera hjälp och organisera utveckling, handlar det om att undvika att göra fel saker. Det handlar om att inte tillåta att civila blir offer i striderna mot talibanerna. Det handlar om att inte komma klampande med våra västerländska värderingar och tvinga dem på en befolkning som är föga mogen för dem, utan att lyssna på befolkningen, sätta sig in i deras situation och respektera deras traditioner och värderingar.

Förhoppningsvis lyckas McChrystal omsätta sin framsynta strategi i praktiken, för då finns det gott hopp att våra soldater kan komma hem som vinnare inom ett decennium eller så. För detta är ingen strategi för otåliga. Det kommer att ta tid, men vad är alternativet? Vi kan välja en strategi som gör oss till vinnare på lång sikt, en som gör oss till förlorare på lång sikt, eller så kan vi ge slaget förlorat redan nu. Att vinna snabbt finns inte på menyn. Det är strävan efter detta som leder på vägen mot förlust på lång sikt, den väg som ISAF dessvärre, i alla fall delvis, tycks vandra just nu.

Kanske bör dock ett sista varningens ord tillfogas om att inte alltid lita på den negativa bild media presenterar. Svenska journalister har ju varken gjort sig kända för sin militära sakkunskap eller några pro-västliga böjelser. Jag har en känsla av att många inslag i den kloka strategi generalen föreslår är precis vad många ISAF-förband redan nu försöker leva upp till. Tyvärr räcker det att en del av dem inte lyckas med detta, för att allas ansträngningar skall spolieras.

General MCChrystals rapport finns att läsa i sin helhet här.

Patrik Magnusson

Lästips: Om svenska försvarets förfall

Ibland kan man som skribent känna sig lite trött i pekfingrarna, och lite trög i bollen. Då är det skönt att konstatera att det finns andra som ändå skriver det man vill uttrycka, och gör det på ett bättre sätt än man själv kunnat göra. Då kan man nämligen ta den bekväma genvägen att hänvisa till ett färdigt inlägg istället för att skriva det själv.

Det är precis vad jag tänker göra nu. Den som likt jag är intresserad av säkerhetspolitik torde nämligen ha stor glädje av denna artikel av Lars Ulfving, på bloggen ”Strategi och Krigskonst”. Ulfving beskriver där det sorgliga tillstånd vårt försvar befinner sig i, hur vår försvarspolitik befinner sig i total avsaknad av kontakt med den säkerhetspolitiska verkligheten, och vilket enormt resursslöseri det senaste decenniets försvarspolitik medfört.

Den bistra sanningen är att vi idag kastar ut 40 miljarder årligen i försvarsutgifter, men att vi i praktiken knappt får något för pengarna i form av försvarsförmåga, att försvaret enligt alla rimliga sätt att bedöma redan är skrotat, och att det sannolikt kommer att ta i storleksordningen 30 år att bygga upp det igen – från början. Läs och rys. Tyvärr har Ulfving helt rätt i det han skriver.

Patrik Magnusson

Revolution med förhinder

Igår kväll var det så åter dags för elitrevolutionärerna att anordna gatufest i Malmö. Under parollen ”Reclaim Rosengård” sökte de sig till den hårt prövade stadsdelen för att än en gång försöka uppvigla befolkningen till uppror. Det hela slutade dock rätt snöpligt. Befolkningen i Rosengård visade sig nämligen inte alls välkomna revolutionen. Tvärtom hindrade man fridstörarna från att komma fram och jagade dem på flykten.

Av det stolta politiska arrangemanget blev istället bara lite klassisk vandalism mot en bensinmack, vilket väl i och för sig säkerligen tillgodosåg det egentliga syftet hos många deltagare, att få ha sönder någon annans egendom. Rosengårds befolkning skall ha all heder av sitt agerande, men nog känns det fortfarande bedrövligt att de skall behöva ta saken i egna händer. Polisen borde se till att bråkmakare som dessa inte får gå lösa och ställa till med sattyg för hederligt folk, oavsett om de bor i ett välbärgat eller ett mera socialt utsatt område.

Patrik Magnusson

En olycka händer så lätt

Pansarskott m/86 - Nu i händerna på FARC

Hugo Chavez regim i Venezuela har råkat ut för ett litet missöde. Ett antal pansarskott som landet på 80-talet köpte från Sverige har dykt upp i händerna på den kommunistiska FARC-gerillan i grannlandet Colombia. Både Svenska och Colombianska myndigheter vill nu ha en förklaring av Venezuela hur detta kunnat ske. Vapnen är ju sålda med sedvanligt förbud mot vidareexport.

Under ett års tid har Venezuelanska myndigheter försökt utreda vad som hänt. Det låter ju onekligen mycket märkligt att en gerillagrupp, vars arbete att tas makten med våld i grannlandet Colombia stöds av Venezuelas diktator Chavez, skulle ha fått tag i vapen av just Venezuela. För den misstänksamme ligger det onekligen nära till hands att tänka sig att det är just venezuelanska myndigheter som ligger bakom smugglingen, och att det är därför det är så svårt för dem att förklara det hela.

Lyckligtvis tycks det nu som man från Venezuela har en förklaring. Det hela har helt enkelt inte hänt. Allt är en svensk-amerikansk-colombiansk komplott för att smutskasta det fridsamma Venezuela. Venezuelas ambassadör i Bogota har kallats hem och relationerna mellan länderna är nu djupfrysta. Mera oberoende källor envisas dock med att hävda att två av Chavez generaler spelat en nyckelroll i det hela, och Sverige har nu stoppat all vapenexport till Venezuela, vilket säkert kommer att tolkas som ett bevis på Sveriges delaktighet i komplotten.

Venezuelas vänsterdiktator Hugo Chavez

Hugo Chavez har en förfärande meritlista av internt förtryck och aktivt destabiliserande av andra länder. Det är mindre än en månad sedan hans försök att orkestrera en statskupp i Honduras exploderade i ansiktet på honom, och hans marionett tvingades avgå som president. Tillsammans med sina allierade i Ecuador har Venezuela aktivt stött kidnapparna och knarkbaronerna i FARC-gerillan som terroriserar grannlandet Colombia.

I dagarna har Chavez tagit nya steg mot förverkligandet av ett socialistiskt paradis i Venezuela. Han har låtit rita om valdistrikten för att stärka sin position, och stängt ett antal oppositionella radiokanaler. Nya lagar för att få bukt med otyget att oppositionella yttrar sig är på gång. Man får anta att Lars Ohly tar anteckningar.

Att svenska vapen hamnat i händerna på en sådan herre är naturligtvis inte särskilt smickrande, även om dessa vapen såldes på 80-talet. Att svensk vapenexport till Venezuela nu stoppats är därför välkommet. Slutanvändarintyg signerade Chavez är uppenbarligen inte ens värda papperet de är skrivna på, och även om vapnen stannar i Chavez händer, så känns det som fel adressat. Hellre då sälja vapen till länder som Colombia och Honduras som kanske behöver dem för att försvara sig mot Chavez handgångna män.

Patrik Magnusson

Stöd våra soldater!

Stöd våra soldater!

Sverige är i krig. Vi deltar i det globala kriget mot islamistisk terror. Idag är ca 400 uniformerade svenska män och kvinnor på plats i Afghanistan för att på FN:s uppdrag och i NATO:s regi stödja den folkvalda regeringen i Afghanistan mot de talibaner som med våld försöker överta makten och åter låta det medeltida mörkret sänka sig över landet.

Dessa svenska soldater gör en beundransvärd insats. Med fara för sina egna liv försvarar de det som är rätt och gott. Att våra politiker så ensidigt satsar på utrikes insatser och försummar vårt eget försvar är inte dessa soldaters fel. Inte heller kan de beskyllas för det faktum att de satsningar på civil uppbyggnad som måste gå hand i hand med den militära insatsen tycks bristfälliga. De behöver och förtjänar vårt stöd.

Ett par enkla saker man kan göra för att visa sitt stöd är att gå med i Facebookgruppen ”stöd våra trupper”, och att på webbplatser och bloggar visa det gula bandet, som jag ovan låtit publicera i mitt inlägg, och som jag tackar bloggen ”Wisemans Wisdoms” för. Naturligtvis är det välkommet att uppmärksamma våra politiker på vikten att våra trupper får den utrustning de behöver, att deras insatser uppmärksammas och belönas, och inte minst att de soldater som skadas i tjänst och deras anhöriga får det stöd och den hjälp de behöver.

Patrik Magnusson

Därför hatar jag huliganer

Det är upprörande att Räddningstjänsten måste användas till detta...

Det kan ofta vara besvärligt att få folk (lyckligtvis T&F:s läsare undantagna) att förstå hur allvarligt man bör se på det slödder som roar sig med att vandalisera, tända eld på bilar, och kasta sten mot ordningsmakten. Ibland får man dock pedagogisk hjälp av det allra grymmaste slag. Natten till idag rasade nämligen en brand i Stockholmsförorten Rinkeby med tragisk utgång. Minst sex personer, de flesta barn, har omkommit. Ännu är det oklart vad som orsakade branden, men även om vi tills vidare utgår från att det rör sig om en olyckshändelse, finns det nattsvarta bovar i detta drama.

Ett stenkast (om uttrycket i sammanhanget ursäktas) från Rinkeby, på andra sidan Järvafältet, ligger Husby. En timme efter branden i Rinkeby startat inkommer ett larm till polisen. Ett ungdomsgäng om 50-70 personer gick då bärsärkagång och hade bl.a. satt eld på fem bilar, vandaliserat ett antal polisbilar, och en polisstation, samt angripit en polispatrull. Vore det inte tänkbart att alla de poliser och brandmän som fick sättas in för att reda ut vad denna ohyra ställt till med hade varit bra att istället ha tillgängliga att hjälpa till vid Rinkebybranden som samtidigt rasade?

...när den så väl behövs till detta istället

Även om det sannolikt kommer att visa sig att inget av de liv som nu förlorades hade gått rädda om man sluppit utryckningen till Husby, så illustrerar händelsen väl varför ingen tolerans bör visas mot de vandaler, pyromaner och våldsverkare som tar sig friheten att förvandla en stadsdel till en krigszon. Varenda brandman, varenda polis, varenda läkare och sjuksköterska behövs för att hjälpa oss när vi drabbas av allehanda olyckor. Det är inte så att det finns något överflöd av dem. När vi tvingas använda dessa resurser till vansinnesutbrott som det i Husby, blir oundvikligen något annat lidande. Ett oskyldigt brottsoffer, någon som råkat ut för en trafikolycka eller brand, får betala priset. Det är ynkligt!

Det är inte utan att man med längtan i blick ser fram för sig spartanska uppfostringsanstalter resas på de norrländska myrarna, där huliganer som dessa får arbeta av sin skuld till samhället till dess att de lärt sig ta hänsyn till andra än sig själva, lärt sig värdet av att kreativt skapa något, istället för att förstöra. Detta om det inte är så att de skyldiga råkar vara utländska medborgare (en inte helt främmande tanke för den som någon gång besökt Husby). I sådant fall är det bara för Sverige att ”tacka för lånet”, och sätta vederbörande på ett plan till hemlandet – med enkel biljett.

Patrik Magnusson