Archive for the 'Försvar & polis' Category



En grundlig och välbehövlig sågning

Professor Wilhelm Agrell

För en tid sedan avhölls den årliga Folk och Försvar konferensen i sälen. Politiker, militärer och akademiker var på plats för att diskutera säkerhetspolitik och det svenska försvaret. Konferensens mest lysande föredrag var det som hölls av professor Wilhelm Agrell, författare till boken ”fredens illusioner” som avhandlar den svenska försvarsmaktens sammanbrott sedan slutet av 80-talet.

I en saklig och resonerande ton levererar han något som inte kan betraktas som annat än en total sågning av 20 års svensk försvarspolitik. Föredraget är väl värt att se i sin helhet. Agrell beskriver en total nedmontering av det nationella försvaret, en nedmontering som skett utan debatt och utan att de centrala beslutsfattarna egentligen varit medvetna om vad de ställt till med. Den följande analysen är min egen, men jag tror Agrell skulle instämma i det mesta.

Det som började med en allmän eufori över den tillfälligt förbättrade strategiska situationen för Sverige, och en i grunden riktig insikt om behovet att reformera det ålderstigna och sedan länge underfinansierade svenska försvaret utmynnade i en total slakt på allt vad försvarsförmåga heter. Lärdomarna från Gulfkriget 1991 visade med all tydlighet att en stor teknologiskt underlägsen värnpliktsarmé hade mycket lite att sätta emot när en välutrustad stormakt svingade sin sabel.

Att Sveriges väpnade styrkor i början av 90-talet behövde skäras ned i omfattning för att kunna finansiera en kvalitativ uppryckning torde ha rått stor enighet kring bland både militärer och politiker. Under andra halvan av 90-talet började det dock spåra snett. I ett land som just genomlidit en svår ekonomisk kris, och där politikerna hellre flörtar med väljarna genom att sänka skatter eller, som i Sveriges fall, höja olika bidrag, än tar långsiktigt ansvar för rikets säkerhet blev frestelsen att göra stora besparingar på försvaret alltför stor när det visade sig att förfallet hos stormakten på andra sidan Östersjön fortsatte.

Redan här borde man ha insett vartåt det hela var på väg. Att reparera decennier av försvarspolitiska försummelser (grunden till haveriet lades egentligen på 60-talet när klyftan mellan resurser och uppgifter tilläts börja öka konstant) och att genomföra en genomgripande reform för att göra försvaret ”smalare men vassare”, samtidigt som man genomförde stora besparingar, kan bara inte för den någorlunda nyktre betraktaren ha tett sig som realistiskt.

Inte blev läget bättre av att försvarets medel till stor del var bundna i gamla materielbeställningar (militär verksamhet arbetar med enormt långa planeringshorisonter), vilket gjorde att neddragningarna föll ut med full kraft på övriga utgiftsposter, vilket innebar förbandsnedläggningar och indragna övningar. Nedläggningarna av förband och anläggningar i krigsorganisationen medförde i sin tur stora kostnader, både för att riva och sanera, men också för att flytta, bygga om, och bygga nytt. Detta i sin tur gjorde att ytterligare neddragningar krävdes för att få det hela att gå ihop. Av industripolitiska hänsyn gjordes också en del fortsatta materielbeställningar som inte var befogade ur försvarets synpunkt.

Till och med "Bagdad Bob" skulle ha svårt att säga något positivt om sveriges försvar

I detta läge protesterade många experter, och även glada amatörer som jag själv, högljutt. Neddragningarna var redan då så omfattande att invasionsförsvaret i praktiken upphört att existera annat än på papperet. Den politiska reaktionen på de protester som hördes försökte vara lugnande. Det är ingen fara. Vi skall bibehålla alla grundförmågor, och om situationen förvärras kan vi alltid återupprusta, lät det då. De riktiga olyckskorparna (dit jag återigen får räkna mig) svarade då att detta nog låter bra i teorin, men att i praktiken skulle aldrig politikerna ta sig samman och fatta ett sådant beslut hur tydliga signaler de än får. Dessa farhågor har ju tyvärr besannats under de senaste åren. Precis de varningssignaler som man då angav som grund för ett återtagande av svensk försvarsförmåga har på punkt efter punkt kommit, men inget har gjorts.

Vad som sedan skedde i början av 2000-talet (för övrigt ganska exakt som de ryska militärutgifterna åter började öka) var att de sista resterna av invasionsförsvaret i tysthet försvann in i glömskan. Utan något formellt politiskt beslut upphörde hela mobiliseringssystemet att existera. Att detta skett konstaterades i förbigående i en bilaga till en skrivelse från försvaret. Förband som under en tid bara existerat på papper försvann nu även i teorin. Samtidigt firade nyspråket nya triumfer i takt med att förskönande omskrivningar av vad som skedde presenterades.

Vid det här laget hade fokus helt skiftat till operationer i utlandet. All försvarspolitisk energi lades på att säkerställa förmågan att hålla trupp i Afghanistan. I det läget kom värnplikten, den sista påminnelsen om det nationella försvaret, i skottgluggen. För att hålla stora trupper utomlands måste man kunna kontraktsanställa soldater.

Här kliver så den borgerliga regeringen in och fullföljer den nedmontering som socialdemokraterna påbörjat. Av alla möjliga kombinationer av personalförsörjning väljer man en av de mest radikala. Värnplikten skrotas helt, och försvaret skall framöver helt utgöras av yrkessoldater. Man tillskapar tjänster med villkor som nog enklast kan beskrivas som usla, och sedan blir man förvånade när man har svårt att fylla rekryteringskvoterna.

Ett annat hinder för försvarets internationalisering är anställningskontrakten. Officerare har tidigare frivilligt kunna tjänstgöra internationellt, och även gjort så i allt ökande omfattning, men det har inte varit ett tvång och i ett krympande försvar blir det allt svårare att bemanna nyckelbefattningar utomlands på frivillig väg. Alltså inför man ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Detta görs med en sådan finkänslighet och finess att hundratals anställda vägrar skriva på och får sparken.

Även bland de som skriver på råder allt ökande grad av förstämning i takt med att försvarsledningen fortsätter att skämma ut sig som arbetsgivare, och går lös även på anställda som ställer upp på utlandstjänst, men har fräckheten att kräva att förändringarna skall genomföras på ett städat och civiliserat sätt. Överlag har försvarsledningen ofta, vid sidan av politikerna, spelat en nyckelroll i att rasera försvaret.

Idag står vi alltså med en beväpnad biståndsorganisation vars uppgifter är i Långtbortistan, med en till stora delar modfälld personal som saknar förtroende för sin ledning, och med gapande vakanser i organisationen. Något försvar, i betydelsen organisation vars syfte är att med vapenmakt försvara rikets suveränitet och territoriella integritet, existerar inte längre. Visst finns på papperet ett fåtal bataljoner vikta för nationellt försvar, men inte ens dessa är i praktiken gripbara under överskådlig tid, och någon försvarsplanering vare sig för att försvara Sverige på egen hand eller tillsammans med andra finns inte.

Leni Björklund (s) - En av försvarets ivrigaste dödgrävare

För den som vill ägna sig åt att leta skyldiga till den soppa vi hamnat i finns många att välja på. Det råder ingen tvekan om att socialdemokraterna får ta på sig huvudansvaret för skeendet. Det var sossarna som från 60-talet lät underfinansiera försvaret på ett sådant sätt att det i slutet av 80-talet var en koloss på lerfötter. Det var sossarna som i 1995/96 års försvarsbeslut genom sin spariver rationaliserade bort ”vassare” i den ursprungliga försvarsreformens slogan ”smalare men vassare”. Det var socialdemokraterna som under de kommande tio åren ansvarade för den totala nedmonteringen av det svenska försvaret, och det är sossarna som idag, samtidigt som man kritiserar regeringen för slapphet i försvarsfrågan, vill drämma till försvaret med ytterligare nedskärningar.

Men inte heller de borgerliga kan svära sig fria. Förvisso har man tidvis protesterat mot neddragningarna och efterlyst en djupare säkerhetspolitisk analys, men när man väl fick makten så gjorde man ingenting för att rätta till problemen. Endast det ryska anfallet på Georgien räddade försvaret undan ytterligare neddragningar, men några förstärkningar att tala om blev det inte. Sedan genomför Tolgfors & co en sällsynt dåligt underbyggd och dåligt förankrad reform av personalsystemet som raderar ut det sista av folkförankring som fanns och som verkar bli både mycket kostsamt och samtidigt oförmöget att leverera de blygsamma personalnumerärer som behövs.

En tredje bov i dramat är försvarsledningen. Med facit i hand tycks det som herrarna med eklöv på kragen visat sig vara synnerligen inkompetenta organisatörer, och mera mån om att säga vad deras politiska chefer vill höra än att säga vad de hade behövt höra. Förmodligen handlar det i deras fall, liksom i politikernas, om en kombination av önsketänkande och opportunism som styrt handlandet. För militärerna tillkommer sannolikt en dos desperation, och för politikerna ett genuint ointresse av försvarsfrågor. Däri ligger förklaringen att detta kunde ske, snarare än att någon egentligen ville att vi skulle hamna där vi nu är. Inte ens socialdemokraterna, med de gängse undantagen i dess vänsterflygel, hade nog tänkt sig att avskaffa försvaret.

Det är ofta av vikt att blicka tillbaka för att förstå varför något gått snett. Visst kan man även ägna sig åt att peka ut skyldiga och ställa dem till ansvar, och det har jag i detta fall faktiskt delvis gjort, men framförallt handlar det om att dra lärdomar, göra om, och göra rätt. Vi är där vi är nu. Den viktiga frågan är: Hur kommer vi ur denna soppa? Hur kan vi åter bygga upp en realistisk säkerhetspolitik, och ett försvar som förmår hantera de uppgifter denna säkerhetspolitik ålägger det? Åt detta tänkte jag ägna min nästa artikel.

Patrik Magnusson

Tomtar antastade och stal högvakts vapen

Natten till julafton blev en av högvakterna vid Stockholms slott misshandlad och bestulen på sin automatkarbin av två personer utklädda till tomtar! Förutom det smått komiska i händelsens detaljer är det fruktansvärt skrämmande. För självklart är tomteutstyrsel en perfekt förklädnad för både rånare och terrorister i juletid – ingen ser hur de egentligen ser ut, och de kan gå förklädda mitt i centrala stan utan att någon har en tanke på att dessa rödvita, skäggiga gestalter vill annat än väl. Det inträffade manar på många sätt till eftertanke.

Den stora frågan i sammanhanget är givetvis: hur kunde det ske? Den kungliga högvakten får försvara både sig själv, slottet och kungafamiljen. Även om det är ett stort steg att öppna eld mot en inkräktare som upplevs som ett hot kan man använda både pipan och kolven som tillhygge. Högvakten får visserligen öppna eld i särskilda fall, men förutom det mycket allvarliga i att göra det hade det – förstås – sett ännu mera absurt ut i pressen:

    Högvakt sköt ner två tomtar utanför Stockholms slott. Båda vårdas nu på Karolinska sjukhuset. För den ene är läget fortfarande instabilt, den andres skador är allvarliga men inte livshotande. Den utpekade högvakten kommenterar: ”Jag kände mig hotad.”

Det är dock ett MYCKET stort säkerhetsproblem om det bara är att gå fram till en högvakt på Stockholms slott, övermanna honom (eller henne) och gå därifrån med en skarpladdad AK5:a under rocken. Vapnet innehåller i och för sig ”bara” fyra patroner – men dessa kan åstadkomma mycket stor skada. För att inte tala om att ammunitionen till AK5:an är standard i hela västvärlden och därmed borde vara relativt enkelt att komma över på svarta marknaden.

Att den stulna AK5:an kommer att användas på något sätt mot oskyldiga är tyvärr lika sannolikt som att förövarna inte kommer att hittas av polisen. Låt oss verkligen hoppas att den inte dyker upp i ett nytt terrordåd. Och låt oss hoppas att det nu vidtas åtgärder för kungliga högvakten som gör att de fullt ut kan freda sig själva, slottet, kungafamiljen och civilsamhället mot dylika övergrepp framöver! Väl att märka har dessa tomtar också statuerat exempel för andra kriminella. Detta är fullständigt oacceptabelt.

Jakob E:son Söderbaum

Vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år

> Även publicerad på emilstankar.se

HOTBILD | Försvarsmakten har de senaste åren genomgått en rad förändringar, motiverade av den nu förkastade tioårsdoktrinen. Sveriges försvar har blivit mindre och på många sätt svagare, men från politiskt håll försäkrar man att kompetensen har bevarats. Om det finns ett hot så kommer försvaret snabbt att anpassas därefter. Vilka åtgärder har vidtagits för att göra det svenska försvaret flexibelt och situationsanpassat och snabbmobiliserat?

Efter Rysslands oväntade invasion av Georgien 2008 kunde vi i Sverige se ett blygsamt försvarspolitiskt uppvaknande. Debatten ändrades fullständigt och plötsligt fanns ett visst intresse för det som tidigare var statens huvuduppgift, territoriellt beskydd. Retoriken har ändrats, och till viss del även politiken. Men vad har gjorts för att säkerställa att Sverige inte står utan försvar den dagen en internationell säkerhetspolitisk kris kommer?

I praktiken mycket litet. Förvisso kan man hävda ett det nya personalförsörjningssystemet gör att ett stort befälsunderlag finns den dagen vi behöver återinföra värnplikten. Det ska dock sägas att mobilisering och införande av värnplikt traditionellt ses som oerhört aggressiva åtgärder i ett krisläge. Hoppet står då till att beslutet tas i ett tidigt stadium, innan vi står mitt i en kris med världens ögon fästa vid vårt personalförsörjningssystem.

Samma sak gäller materielförsörjningen. Där gäller det ständigt att ligga minst tio år före i internationella upphandlingar. Förhandling, beställning, produktion och leverans tar tid. Den som tvivlar kan söka bevis i vår svenska beställning av helikoptern NH90 (HKP 14) från NHIndustries. Försvarsmateriel köps inte på varuhus, vapenindustrin är betydligt mer komplex än exempelvis byggsektorn. Det är inte bara att välja och vraka ens nu – under pågående kris blir det ännu svårare. Ingen vill sälja till ett neutralt land när varorna blir mer och mer eftertraktade. Hur gör våra försvarspolitiker i Riksdagen för att säkerställa att försvarsmakten har den materiel som behövs, inte bara nu, utan tio-tjugo år framöver? Sanningen är att det tar tjugo år att möta hot om tio år. Och vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år.

En eventuell upprustning är inte något som är enkelt att genomföra, och det är inte heller säkert att de politiska signalerna är enkla att tyda. Så sent som 1939 lades Göta Livgarde (I2) ner, trots tydliga signaler om att en kris var på väg. Året efter hade ett världskrig brutit ut och Göta Pansarlivgarde började sättas upp. Det dröjde fram till 1943 innan regementet hade börjat fungera som självständig enhet, och samma år som andra världskriget slutade kunde P1 flytta in i sina egna baracker i Enköping. Försvaret är av naturen en seg organisation och att sätta upp ett regemente kräver, tro det eller ej, mer politisk vilja än att öppna en vårdcentral. Vad kan man då göra för att försvaret ska bli mer flexibelt och snabbrustat?

Vi står i dag utan någon särskilt god helikopterberedskap. Av luftvärnet återstår bara en spillra, kapabel att försvara huvudstaden om det vill sig väl. Arméns materiel behöver ständigt förnyas. Flygvapnet är underbemannat och saknar underlag för rekrytering. Och i takt med att blicken har riktats utomlands har våra marina förmågor allt mer glömts bort.

Andreas Braw

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Neville Chamberlain (1869-1940)

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland.

Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati

Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.

NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.

Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas. Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt. Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

 En stor risk

Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo. Även om den ryske presidenten Medvedev just nu – och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande – är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

 En ny Chamberlain?

Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd.

En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

 Rolf K Nilsson

Visst finns det militära lösningar i Afghanistan

> Även publicerad på debattsidan Newsmill (25/10)

INTERNATIONELLT | Våldsmonopolets funktioner är kanske inget vi går och tänker på till vardags. Här i Sverige har vi inte haft våldskonkurrens på länge, så vi tar monopolet för givet. För våldsmonopolet är nog det mest grundläggande i en fungerande stat. I korta drag innebär det att man helt fråntar gemene man möjligheten att ostraffad utöva våld mot andra. Den som har monopol på våld kan välja att använda sitt våldsutövande för att upprätthålla ordning och säkerhet så att det gynnar kreti och pleti. Men despotiska våldsmonopol tenderar att göra på andra sätt – använda våld för att tvinga män att ha skägg, utföra etniska rensningar, hota människor istället för att skydda dem. Med dagens teknik är det alltid någon som har tillgång till mer våld än någon annan, och därmed kan sätta villkoren.

Detta gäller överallt, från den hustrumisshandlande maken, till KGB, den svenska polismakten, till NATO. Någon har alltid övertaget, och därmed är det inga som helst konstigheter. Förespråkarna för total våldsanarki är idag relativt få. Den springande punkten är alltså inte ATT någon har monopoliserat våldet, utan VEM vederbörande är, VAD monopolinnehavaren ämnar använda monopolet till, HUR våldsutövandet går till och till viss del även VARFÖR. Och häri finns det en skillnad mellan olika alternativ. Om man tar exemplet Afghanistan så är alternativet till en någorlunda ofarlig regering understödd och beroende av västvärlden de religiösa och kulturella vardagsterrorister som vi lärt känna som talibaner. Dessa har terrorn som sitt varumärke och använder sitt våldsmonopol till att utöva just terror – att styra genom skräck. Man kan tycka vad man vill om Hamid Karzai och de lokala makthavarna som tillsatts av väst och deras metoder, men de förmår åtminstone att styra genom andra metoder än skräck.

Våld som problemlösare

Nu gapas det högljutt om att det inte finns några ”militära lösningar” och jag blir lika fascinerad varje gång. Vad är det för tjafs? Klart att det finns militära lösningar! Om ett land besegrar ett annat land, en armé, en terrorgrupp eller en krigsherre för att förhindra blodbad och barbari, då är väl det en bra militär lösning? Våld löser visst problem! Det är naturligtvis inte våldet i sig utan dess mål och karaktär som är intressant. När polisen griper en hustrumisshandlare, så löser det ett problem. Likadant fungerar militären, men i betydligt större skala. När USA störtade det skräckvälde som tidigare styrde Afghanistan och som därtill använde terrorismen som exportvara – var inte det en militär lösning? Läget är ännu inte stabilt i landet, och militären har naturligtvis stött på hårt motstånd, precis som brukligt är vid invasioner. Fredsbevarande styrkor brukar bli kvar länge, och det finns alltid de som är beredda kritisera militärens förmåga att skapa fred. Det var samma personer som klagade över västvärldens ingripande i Bosnien när den etniska rensningen var som grymmast. Inte blir det väl fred för att man tvingar den ena parten att ge upp, menade man. Idag sänder bosnierna själva ut fredsbevarande styrkor, de har röjt minor i Irak. De som olyckskorparna dömde ut räddar idag liv i en annan världsdel.

Jag är konservativ. Konservativa är i grunden pessimister. Vi tror inte på perfekta lösningar, eller att människan är i stånd att åstadkomma perfekta system. Men vi tror också att alla människor har en plikt att följa sitt samvete. Om en regim terroriserar sina undersåtar – säger inte då vårt samvete oss att avbryta detta? I många fall möter man en skrämmande fatalism hos människor i Sverige: ”Låt dem slå ihjäl varandra, det är inte vårt problem” är en mening som ofta yttras i olika former. Men ondska ÄR vårt problem. Ondskan är en cancersvulst och det är var människas plikt att göra sitt för att bekämpa den så gott det går. Socialdemokratiske f.d. jämställdhetsministern Jens Orback menade i en intervju i DN (14/10-2010) att: Neutralitet är i dag närmast omoraliskt. Vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser.

Neutralitet – en omöjlighet

Och det stämmer. Hur kan man ställa sig neutral till tyranni? Bara för att vi i grunden respekterar nationsgränser så tolererar vi inte vad som helst. Bara för att vi respekterar äktenskapets och hemmets gränser, så innebär det inte att man får göra vad som helst innanför hemmets väggar. Vi har tvärtom en skyldighet att se till att mänsklig värdighet upprätthålls så gott som möjligt där så kan ske. Andra kanske kallar det solidaritet, välgörenhet eller broderskap. Men det är något större än så – det är en plikt att inte blunda och se åt ett annat håll. Det är att vara människa.

Egentligen handlar det om våldsmonopolet. Någon måste ha monopol på våldet, och lämpligt är att monopolinnehavaren är så lite despotisk som möjligt. Så lite ond som möjligt. När någon missbrukar sitt våldsmonopol, sin vapenmakt, för att tvinga människor in i ovärdiga liv, då skall vi ingripa. Det gäller på alla nivåer, från enskild individ och uppåt. På de nivåer där det är möjligt. Om du som individ kan hjälpa en frysande man genom att ge honom ett par handskar, vad finns det då egentligen för argument för att inte göra det? Om vi som folk kan hjälpa ett annat folk genom att bryta terrorns våldsmonopol och ge dem en värdigare tillvaro, vad finns det då för argument att inte göra det?

Besegra ondska

Fred kan nås genom styrka. Och den som är starkast måste använda sin styrka för det som är rätt. Sergeanten och före detta FN-soldaten (som även bloggar under pseudonymen Morgonsur) Magnus Ernström skrev för en tid i Svenska Dagbladet: ‎ Klyschan att det inte går att bomba fram demokrati må låta tilltalande, men tyvärr är den fel (7/10-2010). De som talar om biståndets helande kraft har naturligtvis till viss del rätt, men att förmedla bistånd utan att det finns ett pålitligt och välvilligt våldsmonopol är oerhört svårt. Det är inte heller någon som sagt nej till bistånd, tvärtom.

”Peace through superior firepower” fungerar. Det är oerhört svårt att bestrida. Ondskan i sig kan vi aldrig riktigt besegra. Men vi kan göra vårt bästa för att den inte ska besegra oss. Varje dag vi kan göra mänskligheten lite värdigare, om än så bara marginellt, vinner vi en seger i försvarskriget mot ondskan, tyranniet och mänsklighetens medfödda uselhet. I fallet Afghanistan handlar det om vem som utgör det värdigaste våldsmonopolsalternativet. Alla som tror att det är talibanerna kan räcka upp en hand. Nä, just det.

Andreas Braw

Rånaren som ville bli student

I Barometern den 10 augusti kunde man läsa om den 23-årige Kalmarbo som rånade en bank i Berga centrum för att han ville få en ”bra start” på sina högskolestudier. I fängelset hoppas han kunna plugga i lugn och ro på skattebetalarnas bekostnad. Han har också gjort i stort sett allt han kunnat för att åka fast så fort som möjligt.

Själva rånet utförde han omaskerad, och han lämnade kvar en väska som dels skulle få polisen snabbt till platsen med anledning av möjligt bombhot och därefter underlätta för dem att spåra honom genom teknisk bevisning. Rånaren satt också och väntade vid den närmaste busshållplatsen på att polisen skulle komma, många måste ju ha sett honom bege sig dit. Men efter ett tag insåg han att det skulle dra ut betydligt mer på tiden än vad han hade föreställt sig.

Allteftersom tiden gick bestämde han sig för att ha lite roligt för de ca 60,000 kr han kom över i rånet, reste runt i Europa och hamnade till slut på ett hotell i Budapest. I väntan på polisen har han skrivit om sitt dåd på Internet-forumet Flashback, där han uppgav information som endast rånaren rimligen kan ha känt till. Till slut var han t.o.m. beredd att överlämna sig själv, framgår det av skriverierna på Flashback – för syftet med rånet var ju att åka fast och få plugga.

Den 9 augusti åtalades rånaren, som det heter, efter en ”snabb och okomplicerad” förundersökning. Det har alltså gått fem månader sedan han rånade Swedbanks kontor i Berga centrum. Han rapporterades sitta häktad i väntan på rättegång.

Allt detta ter sig fullkomligt absurt. Det är absurt att rånaren inte har blivit tagen av polisen förrän nu. Det är absurt att man ska kunna gå förbi den normala antagningsprocessen till högskolan med betygskonkurrens o.s.v. genom att begå ett grovt brott. Det är absurt att som dömd brottsling kunna studera helt och fullt på skattebetalarnas bekostnad, medan vanliga hederliga studenter tvingas leva under existensminimum på lånade pengar. Det är absurt att överhuvudtaget på detta vis kunna få såväl boende som mat betalt under ”studietiden” genom att ”välja att gå i fängelse”. Och det är absurt att denne Kalmarbo rånade en bank för att kunna utnyttja systemet på detta vis.

Samtidigt säger det en hel del om det samhälle vi idag lever i. Tänk om rånarens syfte istället hade varit att komma undan med pengarna. Då hade det varit väldigt mycket svårare för polisen, det hade dragit ut betydligt mer på tiden att få fast honom – om det ens varit möjligt – och allt hade blivit en fråga om vad som verkligen kan bevisas i rättssalen. Tänk också om syftet hade varit att läsa juridik för att försvåra att åka fast under hans fortsatta kriminella karriär? Och tänk vilka skeva signaler detta sänder till unga grabbar runtom i landet, om vad man ”kan” göra inom ramen för vårt stolta, svenska ”välfärdssamhälle”.

Att rånaren på ett eller annat sätt blir en klokare man efter detta, måste man väl utgå ifrån. Låt oss hoppas att vi andra också efter en funderare blir lite klokare av fallet med Kalmarrånaren.

My daddy was a bankrobber
he never hurt nobody
He just loved to live that way
he loved to steal your money

—Ur ”Bankrobber” av punkbandet The Clash

Jakob E:son Söderbaum

Sverige övar IT-försvar med USA

I höst kommer Sverige att delta i den USA-ledda IT-försvarsövningen Cyber Storm 3. Övningen går ut på att öva olika myndigheter att samverka för att försvara sig mot IT-attacker. Förutom en rad NATO-länder deltar länder som Finland, Schweiz, Australien och Japan i övningen.

Naturligtvis har detta väckt de antiamerikanska ryggmärgsreflexerna hos vänsterpartiet, vars representant i försvarsutskottet Gunilla Wahlén säger: ”Jag har svårt att förstå varför man måste samarbete med just USA”. Ja, Gunilla, vad sägs om att USA är den ledande demokratiska nationen vad gäller kunnande i Cyberkrigföring, och den för Internets funktion särklassigt viktigaste nationen i världen?

Datanörden - framtidens frontsoldat?

Wahlén tycker att vi kan öva sådant med bara EU istället för att ha med hemska USA att göra. Men hur realistiskt är detta egentligen? Själva poängen med Internet är att det är globalt. Hot som riktas mot Internet berör oss alla, amerikaner som svenskar, finnar och tyskar. Att då öva försvar mot sådana hot utan att en så viktig aktör som USA är med blir ganska töntigt. Detta inser naturligtvis våra europeiska vänner. Vad tror Wahlén att länder som Storbritannien och Tyskland skulle göra om Sverige sturskt ställde ett ultimatum: ”Om USA får vara med så är vi inte med!” Dumpa USA? Dumpa Sverige? Gissa!

Måtte vi slippa ödet att dessa pajaser skall föra svensk utrikespolitik under de kommande fyra åren.

Den fråga jag ställer mig i detta sammanhang är snarare – varför öva bara försvar, varför inte öva anfall? Anfall är ju bästa försvar heter det. IT-försvar är inget som tillkommit för ros skull. Det hot som tidigare bestod i ensamma finniga tonåringar som hackade sig in hos diverse myndigheter har nu utvecklats i och med att deras vapen tämjts för staters bruk.

Länder som USA, Ryssland och Kina har idag förband inriktade på att angripa fiendens IT-system, antingen som en del i en konventionell attack som USA i Irak 2003, eller som ett mera isolerat påtryckningsmedel medan fred i övrigt råder, som den ryska Cyberattacken mot Estland 2007. Självfallet måste ett IT-beroende land som Sverige kunna skydda sig mot sådana angrepp.

Tänker man ett steg längre så vore det ganska naturligt för Sverige att skaffa sig egna Cyberförband, som kan utgöra ett offensivt vapen mot en angripare. Sådana förband skulle kunna sätta rejäla käppar i hjulet i en angripares ledningssystem. Sverige, med vår stora IT-sektor, borde ha goda förutsättningar att kunna rekrytera, utbilda och utrusta skärpta personer med rätt kompetens för sådana uppgifter. Men det förutsätter ju att man är beredd att hosta upp lite pengar.

Uppbyggnaden av en sådan kompetens torde kräva mer, inte mindre, av samarbete med USA, som ju är det land som i första hand besitter den kompetens vi skulle vilja få del av. Jag kan visserligen tänka mig att Israel har gjort sin hemläxa på området också, och på sitt sätt vore de en mer intressant källa till kunskap, då de liksom Sverige, men till skillnad från USA, är en liten stat med stora potentiella angripare, men jag gissar att vänsterpartiet inte skulle vara mer positivt till ett sådant samarbete med IDF.

Patrik Magnusson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 818,785 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 126 andra följare