Archive for the 'Försvar & polis' Category



Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Neville Chamberlain (1869-1940)

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland.

Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati

Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.

NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.

Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas. Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt. Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

 En stor risk

Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo. Även om den ryske presidenten Medvedev just nu – och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande – är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

 En ny Chamberlain?

Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd.

En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

 Rolf K Nilsson

Visst finns det militära lösningar i Afghanistan

> Även publicerad på debattsidan Newsmill (25/10)

INTERNATIONELLT | Våldsmonopolets funktioner är kanske inget vi går och tänker på till vardags. Här i Sverige har vi inte haft våldskonkurrens på länge, så vi tar monopolet för givet. För våldsmonopolet är nog det mest grundläggande i en fungerande stat. I korta drag innebär det att man helt fråntar gemene man möjligheten att ostraffad utöva våld mot andra. Den som har monopol på våld kan välja att använda sitt våldsutövande för att upprätthålla ordning och säkerhet så att det gynnar kreti och pleti. Men despotiska våldsmonopol tenderar att göra på andra sätt – använda våld för att tvinga män att ha skägg, utföra etniska rensningar, hota människor istället för att skydda dem. Med dagens teknik är det alltid någon som har tillgång till mer våld än någon annan, och därmed kan sätta villkoren.

Detta gäller överallt, från den hustrumisshandlande maken, till KGB, den svenska polismakten, till NATO. Någon har alltid övertaget, och därmed är det inga som helst konstigheter. Förespråkarna för total våldsanarki är idag relativt få. Den springande punkten är alltså inte ATT någon har monopoliserat våldet, utan VEM vederbörande är, VAD monopolinnehavaren ämnar använda monopolet till, HUR våldsutövandet går till och till viss del även VARFÖR. Och häri finns det en skillnad mellan olika alternativ. Om man tar exemplet Afghanistan så är alternativet till en någorlunda ofarlig regering understödd och beroende av västvärlden de religiösa och kulturella vardagsterrorister som vi lärt känna som talibaner. Dessa har terrorn som sitt varumärke och använder sitt våldsmonopol till att utöva just terror – att styra genom skräck. Man kan tycka vad man vill om Hamid Karzai och de lokala makthavarna som tillsatts av väst och deras metoder, men de förmår åtminstone att styra genom andra metoder än skräck.

Våld som problemlösare

Nu gapas det högljutt om att det inte finns några ”militära lösningar” och jag blir lika fascinerad varje gång. Vad är det för tjafs? Klart att det finns militära lösningar! Om ett land besegrar ett annat land, en armé, en terrorgrupp eller en krigsherre för att förhindra blodbad och barbari, då är väl det en bra militär lösning? Våld löser visst problem! Det är naturligtvis inte våldet i sig utan dess mål och karaktär som är intressant. När polisen griper en hustrumisshandlare, så löser det ett problem. Likadant fungerar militären, men i betydligt större skala. När USA störtade det skräckvälde som tidigare styrde Afghanistan och som därtill använde terrorismen som exportvara – var inte det en militär lösning? Läget är ännu inte stabilt i landet, och militären har naturligtvis stött på hårt motstånd, precis som brukligt är vid invasioner. Fredsbevarande styrkor brukar bli kvar länge, och det finns alltid de som är beredda kritisera militärens förmåga att skapa fred. Det var samma personer som klagade över västvärldens ingripande i Bosnien när den etniska rensningen var som grymmast. Inte blir det väl fred för att man tvingar den ena parten att ge upp, menade man. Idag sänder bosnierna själva ut fredsbevarande styrkor, de har röjt minor i Irak. De som olyckskorparna dömde ut räddar idag liv i en annan världsdel.

Jag är konservativ. Konservativa är i grunden pessimister. Vi tror inte på perfekta lösningar, eller att människan är i stånd att åstadkomma perfekta system. Men vi tror också att alla människor har en plikt att följa sitt samvete. Om en regim terroriserar sina undersåtar – säger inte då vårt samvete oss att avbryta detta? I många fall möter man en skrämmande fatalism hos människor i Sverige: ”Låt dem slå ihjäl varandra, det är inte vårt problem” är en mening som ofta yttras i olika former. Men ondska ÄR vårt problem. Ondskan är en cancersvulst och det är var människas plikt att göra sitt för att bekämpa den så gott det går. Socialdemokratiske f.d. jämställdhetsministern Jens Orback menade i en intervju i DN (14/10-2010) att: Neutralitet är i dag närmast omoraliskt. Vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser.

Neutralitet – en omöjlighet

Och det stämmer. Hur kan man ställa sig neutral till tyranni? Bara för att vi i grunden respekterar nationsgränser så tolererar vi inte vad som helst. Bara för att vi respekterar äktenskapets och hemmets gränser, så innebär det inte att man får göra vad som helst innanför hemmets väggar. Vi har tvärtom en skyldighet att se till att mänsklig värdighet upprätthålls så gott som möjligt där så kan ske. Andra kanske kallar det solidaritet, välgörenhet eller broderskap. Men det är något större än så – det är en plikt att inte blunda och se åt ett annat håll. Det är att vara människa.

Egentligen handlar det om våldsmonopolet. Någon måste ha monopol på våldet, och lämpligt är att monopolinnehavaren är så lite despotisk som möjligt. Så lite ond som möjligt. När någon missbrukar sitt våldsmonopol, sin vapenmakt, för att tvinga människor in i ovärdiga liv, då skall vi ingripa. Det gäller på alla nivåer, från enskild individ och uppåt. På de nivåer där det är möjligt. Om du som individ kan hjälpa en frysande man genom att ge honom ett par handskar, vad finns det då egentligen för argument för att inte göra det? Om vi som folk kan hjälpa ett annat folk genom att bryta terrorns våldsmonopol och ge dem en värdigare tillvaro, vad finns det då för argument att inte göra det?

Besegra ondska

Fred kan nås genom styrka. Och den som är starkast måste använda sin styrka för det som är rätt. Sergeanten och före detta FN-soldaten (som även bloggar under pseudonymen Morgonsur) Magnus Ernström skrev för en tid i Svenska Dagbladet: ‎ Klyschan att det inte går att bomba fram demokrati må låta tilltalande, men tyvärr är den fel (7/10-2010). De som talar om biståndets helande kraft har naturligtvis till viss del rätt, men att förmedla bistånd utan att det finns ett pålitligt och välvilligt våldsmonopol är oerhört svårt. Det är inte heller någon som sagt nej till bistånd, tvärtom.

”Peace through superior firepower” fungerar. Det är oerhört svårt att bestrida. Ondskan i sig kan vi aldrig riktigt besegra. Men vi kan göra vårt bästa för att den inte ska besegra oss. Varje dag vi kan göra mänskligheten lite värdigare, om än så bara marginellt, vinner vi en seger i försvarskriget mot ondskan, tyranniet och mänsklighetens medfödda uselhet. I fallet Afghanistan handlar det om vem som utgör det värdigaste våldsmonopolsalternativet. Alla som tror att det är talibanerna kan räcka upp en hand. Nä, just det.

Andreas Braw

Rånaren som ville bli student

I Barometern den 10 augusti kunde man läsa om den 23-årige Kalmarbo som rånade en bank i Berga centrum för att han ville få en ”bra start” på sina högskolestudier. I fängelset hoppas han kunna plugga i lugn och ro på skattebetalarnas bekostnad. Han har också gjort i stort sett allt han kunnat för att åka fast så fort som möjligt.

Själva rånet utförde han omaskerad, och han lämnade kvar en väska som dels skulle få polisen snabbt till platsen med anledning av möjligt bombhot och därefter underlätta för dem att spåra honom genom teknisk bevisning. Rånaren satt också och väntade vid den närmaste busshållplatsen på att polisen skulle komma, många måste ju ha sett honom bege sig dit. Men efter ett tag insåg han att det skulle dra ut betydligt mer på tiden än vad han hade föreställt sig.

Allteftersom tiden gick bestämde han sig för att ha lite roligt för de ca 60,000 kr han kom över i rånet, reste runt i Europa och hamnade till slut på ett hotell i Budapest. I väntan på polisen har han skrivit om sitt dåd på Internet-forumet Flashback, där han uppgav information som endast rånaren rimligen kan ha känt till. Till slut var han t.o.m. beredd att överlämna sig själv, framgår det av skriverierna på Flashback – för syftet med rånet var ju att åka fast och få plugga.

Den 9 augusti åtalades rånaren, som det heter, efter en ”snabb och okomplicerad” förundersökning. Det har alltså gått fem månader sedan han rånade Swedbanks kontor i Berga centrum. Han rapporterades sitta häktad i väntan på rättegång.

Allt detta ter sig fullkomligt absurt. Det är absurt att rånaren inte har blivit tagen av polisen förrän nu. Det är absurt att man ska kunna gå förbi den normala antagningsprocessen till högskolan med betygskonkurrens o.s.v. genom att begå ett grovt brott. Det är absurt att som dömd brottsling kunna studera helt och fullt på skattebetalarnas bekostnad, medan vanliga hederliga studenter tvingas leva under existensminimum på lånade pengar. Det är absurt att överhuvudtaget på detta vis kunna få såväl boende som mat betalt under ”studietiden” genom att ”välja att gå i fängelse”. Och det är absurt att denne Kalmarbo rånade en bank för att kunna utnyttja systemet på detta vis.

Samtidigt säger det en hel del om det samhälle vi idag lever i. Tänk om rånarens syfte istället hade varit att komma undan med pengarna. Då hade det varit väldigt mycket svårare för polisen, det hade dragit ut betydligt mer på tiden att få fast honom – om det ens varit möjligt – och allt hade blivit en fråga om vad som verkligen kan bevisas i rättssalen. Tänk också om syftet hade varit att läsa juridik för att försvåra att åka fast under hans fortsatta kriminella karriär? Och tänk vilka skeva signaler detta sänder till unga grabbar runtom i landet, om vad man ”kan” göra inom ramen för vårt stolta, svenska ”välfärdssamhälle”.

Att rånaren på ett eller annat sätt blir en klokare man efter detta, måste man väl utgå ifrån. Låt oss hoppas att vi andra också efter en funderare blir lite klokare av fallet med Kalmarrånaren.

My daddy was a bankrobber
he never hurt nobody
He just loved to live that way
he loved to steal your money

—Ur ”Bankrobber” av punkbandet The Clash

Jakob E:son Söderbaum

Sverige övar IT-försvar med USA

I höst kommer Sverige att delta i den USA-ledda IT-försvarsövningen Cyber Storm 3. Övningen går ut på att öva olika myndigheter att samverka för att försvara sig mot IT-attacker. Förutom en rad NATO-länder deltar länder som Finland, Schweiz, Australien och Japan i övningen.

Naturligtvis har detta väckt de antiamerikanska ryggmärgsreflexerna hos vänsterpartiet, vars representant i försvarsutskottet Gunilla Wahlén säger: ”Jag har svårt att förstå varför man måste samarbete med just USA”. Ja, Gunilla, vad sägs om att USA är den ledande demokratiska nationen vad gäller kunnande i Cyberkrigföring, och den för Internets funktion särklassigt viktigaste nationen i världen?

Datanörden - framtidens frontsoldat?

Wahlén tycker att vi kan öva sådant med bara EU istället för att ha med hemska USA att göra. Men hur realistiskt är detta egentligen? Själva poängen med Internet är att det är globalt. Hot som riktas mot Internet berör oss alla, amerikaner som svenskar, finnar och tyskar. Att då öva försvar mot sådana hot utan att en så viktig aktör som USA är med blir ganska töntigt. Detta inser naturligtvis våra europeiska vänner. Vad tror Wahlén att länder som Storbritannien och Tyskland skulle göra om Sverige sturskt ställde ett ultimatum: ”Om USA får vara med så är vi inte med!” Dumpa USA? Dumpa Sverige? Gissa!

Måtte vi slippa ödet att dessa pajaser skall föra svensk utrikespolitik under de kommande fyra åren.

Den fråga jag ställer mig i detta sammanhang är snarare – varför öva bara försvar, varför inte öva anfall? Anfall är ju bästa försvar heter det. IT-försvar är inget som tillkommit för ros skull. Det hot som tidigare bestod i ensamma finniga tonåringar som hackade sig in hos diverse myndigheter har nu utvecklats i och med att deras vapen tämjts för staters bruk.

Länder som USA, Ryssland och Kina har idag förband inriktade på att angripa fiendens IT-system, antingen som en del i en konventionell attack som USA i Irak 2003, eller som ett mera isolerat påtryckningsmedel medan fred i övrigt råder, som den ryska Cyberattacken mot Estland 2007. Självfallet måste ett IT-beroende land som Sverige kunna skydda sig mot sådana angrepp.

Tänker man ett steg längre så vore det ganska naturligt för Sverige att skaffa sig egna Cyberförband, som kan utgöra ett offensivt vapen mot en angripare. Sådana förband skulle kunna sätta rejäla käppar i hjulet i en angripares ledningssystem. Sverige, med vår stora IT-sektor, borde ha goda förutsättningar att kunna rekrytera, utbilda och utrusta skärpta personer med rätt kompetens för sådana uppgifter. Men det förutsätter ju att man är beredd att hosta upp lite pengar.

Uppbyggnaden av en sådan kompetens torde kräva mer, inte mindre, av samarbete med USA, som ju är det land som i första hand besitter den kompetens vi skulle vilja få del av. Jag kan visserligen tänka mig att Israel har gjort sin hemläxa på området också, och på sitt sätt vore de en mer intressant källa till kunskap, då de liksom Sverige, men till skillnad från USA, är en liten stat med stora potentiella angripare, men jag gissar att vänsterpartiet inte skulle vara mer positivt till ett sådant samarbete med IDF.

Patrik Magnusson

Rysslands militärutgifter fortsätter att öka i snabb takt

Nu spottar rysk industri ut nya stridsflygplan igen

Sedan början av 2000-talet har de ryska försvarssatsningarna ökat stadigt. Från en bottennotering på omkring 7 miljarder $ (eller knappt 2 % av BNP) 2001-2003, har de militära satsningarna ökat, dels som en följd av den ryska ekonomins återhämtning, dels som en följd av att större andel av ekonomin avsatts för militära ändamål.

I år var de ryska officiella militärutgifterna uppe i 42 miljarder $ (närmare 4 % av BNP), men precis som under Sovjettiden döljs sannolikt en betydande del av försvarsutgifterna under andra budgetposter, och är därför i verkligheten högre. På sovjettiden kunde de officiella militärutgifterna uppgå till endast 10 % av de faktiska. De uppgifter jag hittat om Ryssland idag säger att det kanske rör sig om cirka 60 %, så den verkliga siffran kanske snarare är drygt 60 miljarder $ och drygt 5 % av BNP.

Nu rapporteras att Ryssland under de kommande tre åren avser öka sina officiella militärutgifter med 60 %, till 66 miljarder $. Det innebär att den ökningstakt som Ryssland hållit sig med det senaste decenniet består. Den ryska militärens allt större resurser innebär att man åter kan öva sig i komplexa offensiva operationer som i de stora militärövningarna runt Östersjön ifjol, och att man åter kan genomföra större utvecklings- och anskaffningsprojekt för flottan och flygvapnet.

Detta är uppgifter som öppet redovisas i rysk press, men som inte brukar få spridning i svenska media. I tider när de svenska försvarsutgifterna det senaste decenniet minskat stadigt och när det ena svenska regeringsalternativet föreslår oförändrade försvarssatsningar och det andra ytterliga kraftiga reduceringar kan det dock vara viktigt att relevanta fakta om vad som sker i vårt närområde når allmänhetens kännedom.

Patrik Magnusson

“A riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma”

Så beskrev Winston Churchill 1939 Sovjetunionen. Den beskrivningen kan i mångt och mycket fortfarande gälla dess arvtagare, Ryssland.

Ryssland, ett land med många ansikten.

Vad som händer i Ryssland har närmast omätbara konsekvenser för Sverige. Därför bör det vara vår möda värd att verkligen försöka sätta oss in i och förstå denna komplexa jättenation. Därför ägnar jag en stor del av mitt intresse, vilket också avspeglat sig på T&F, åt Ryssland.

Jag har ofta varnat för att rysk upprustning kan få besvärliga konsekvenser för Sverige om vi inte anpassar vår försvarsförmåga till denna realitet. För det har jag naturligtvis blivit kallad russofob, vilket jag anser vara en orättvis och oförskämd anklagelse. Jag står dock fast vid att svensk försvarsplanering och försvarsförmåga långsiktigt måste anpassas till ett Östersjöområde där Ryssland är den dominerande stormakten.

Samtidigt har jag också uppmanat till ett stärkt samarbete med Ryssland, och ett aktivt främjande av vänskapliga relationer med detta grannland. För detta har jag naturligtvis också fått kritik, vanligtvis av andra personer än de som irriterar sig på min försvarsvänlighet. Även denna uppfattning står jag dock fast vid. Vi vet inte var Ryssland är på väg. Faktum är att vi sannolikt kan påverka var Ryssland är på väg. Det vore osedvanligt dumt att inte försöka utnyttja den chansen, och med en utsträckt hand bjuda in Ryssland i familjen av demokratiska nationer. Jag vet att de har lång väg dit, men nog måste vi försöka?

Denna dualistiska hållning till Ryssland kan vara besvärlig för många att förstå. Kan man samtidigt både önska och verka för stärkta relationer med Ryssland, och verka för ett starkare försvar som om vi skall vara ärliga i princip bara har en potentiell uppgift, att försvara oss mot ett ryskt anfall? Måste man inte antingen vara en naiv fredsmicklare som tror Putin om allt gott, eller en blodtörstig rysshatare som drömmer om erövringar i österled?

En som till fullo insett att så inte måste vara fallet är Bo Pellnäs, en av Sveriges absolut skarpaste säkerhetspolitiska experter. Läs hans lysande debattartikel i DN. Där säger han precis vad jag egentligen vill säga i frågan, men som jag omöjligt kan formulera på ett bättre sätt än Pellnäs.

Patrik Magnusson

Välkommen moderat tillnyktring

Under de senaste åren har det varit ytterst sällan jag funnit anledning att skriva något vänligt om mina f.d. partikamrater i moderaterna. Jag är dock inte sämre än att jag kan göra ett undantag när det faktiskt är välförtjänt.

Efter tre års försvarspolitisk härdsmälta har nu moderaternas försvarskommitté låtit publicera ett betänkande kring försvarspolitiken, som går flera steg i rätt riktning. Därmed sällar sig moderaterna till Björklunds Folkpartister, och betydande krafter inom Kristdemokraterna, som sedan tidigare höjt rösten för en mera realistisk försvarspolitik. I och med detta ligger vägen öppen för en mera ansvarsfull och konstruktiv borgerlig försvarspolitik.

I den moderata partiskriften märks en helt annan insikt än tidigare om den allt annat än gynnsamma utvecklingen i Ryssland, och man tycks ha återfunnit insikten om vikten av att ha även nationella skyddsstyrkor och inte bara trupp i fjärran land. Man tycks till och med ha kommit till insikt om att anslagen för försvarsändamål kommer att behöva ökas framöver. Moderaterna tar nu också steget fullt ut och avser arbeta för ett svenskt medlemskap i NATO, utöver den redan tidigare etablerade inriktningen att fördjupa det nordiska samarbetet.

Välkomna tillbaka till verkligheten, Moderaterna. Jag har saknat er. Med denna tillnyktring i försvarshänseende hos det största allianspartiet är inte alliansen längre det minst dåliga alternativet i höstens val, det är det bästa. Detta var precis den vitamininjektion jag behövde. Nu kör vi så det ryker och spöar oppositionen röda och gröna!

Jag noterar också att T&F-skribenten Rolf K Nilsson är en av dokumentets undertecknare, vilket sannolikt bidragit till de kloka slutsatserna. Bra jobbat, Rolf! :)

Patrik Magnusson

Truppförsörjningen och farhågor inför framtiden

Den sextonde juni förra året beslutade riksdagen i all sin vishet att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Om mindre än en månad, från den första juli i år, börjar den nya lagstiftningen gälla. Farhågor om hur de nya, kontraktsanställda soldaterna, ska rekryteras höjs nu.

Jag har så länge jag haft en åsikt i frågan varit en stark anhängare av värnpliktssystemet. Mest för att jag ser invasionsförsvaret som den enda värdiga formen av försvar. Men också för min starka avsmak för ”värnplikt är slaveri”-argumentationen jag mötte när jag en gång i tiden gick med i MUF. Och när jag för två år sedan som en av huvudförfattarna till KDUs försvars- och säkerhetspolitiska program försökte mejsla fram en vettig ståndpunkt slutade det i formuleringen ”truppförsörjningen ska vara baserad på en allmän och könsneutral värnplikt med komplettering av kontraktsanställningar”. Det där med könsneutral var förvisso en eftergift, men i övrigt vidhåller jag att det är så truppförsörjningen bör vara uppbyggd.

Den rödgröna oppositionen vill för sin del tillsätta en utredning i frågan om de tar över efter valet, och lämnar dörren öppen för att riva upp beslutet om värnpliktens avskaffande. Att den i så fall skulle bli väldigt kort och omfatta väldigt få soldater kan ju noteras (de vill ju som bekant spara in 2 miljarder på förbandsverksamheten – vilket motsvarar två av Sveriges tre operativa JAS-flottiljer).

Men egentligen tror jag de rödgröna är ganska nöjda med att slippa ta i frågan. Och att de hävdar att de ska överväga att återinföra värnplikten är nog mest pro forma. Värnplikten är borta för alltid. Och om vi nu ska ha ett försvar med den, i och för sig oursäktligt, ringa omfattning vi har idag så är det kanske lika bra att förbanden består av stående kontrakterade soldater. Även om snabbheten inte väger upp bristen på styrka.

Dag Elfström

Tragisk Israelblunder

I dessa dagar är det sannerligen inte roligt att vara Israelvän. Den huvudlösa Israeliska insatsen mot Gazaskeppen är en monumental PR-blunder som riskerar att kosta Israel en stor del av det svaga opinionsstöd de fortfarande har kvar i världen, och definitivt skjuta i sank relationerna med det enda land i området Israel haft goda relationer med, Turkiet.

Händelserna i östra Medelhavet är ett typexempel på att det som är formellt rätt inte alltid är detsamma som vad som är klokt. Mycket talar för att det Israeliska agerandet skett i enlighet med folkrätten. Genom de ständiga attackerna från Gazas territorium in i Israel, råder i praktiken krigstillstånd mellan Israel och ett Gaza som styrs av en organisation som uttryckligen strävar efter Israels utplånande. Krigets lagar ger Israel rätt att borda fartyg på väg till fientlig hamn för att försäkra sig att inget kontraband finns i lasten.

Exakt vad som skett i samband med bordningen är svårt att utröna. Redogörelser från denna typ av sammandrabbningar är notoriskt osäkra, dels på grund av det snabba och kaotiska förloppet, dels för att båda parter tenderar att vara extremt färgade i sina redogörelser. Vad som tycks klart är att vissa aktivister gått till våldsamt angrepp på de israeliska soldaterna som sedan öppnade eld i nödvärn, och dödade ett flertal aktivister. Med reservation för att det inte kan uteslutas att israelerna tagit till mer våld än situationen krävde tycks deras agerande även i detta fall vara formellt korrekt.

Hamaspojke väntar förgäves på att Ship to Gaza skall komma med lördagsgodiset

Hela spektaklet ”Ship to Gaza” är från början till slut ett PR-spektakel iscensatt av vänsterextrema aktivister som Leninpristagaren Mattias Gardell, till stöd för terrororganisationen Hamas, som styr Gaza med järnhand. Att det skulle röra sig om en humanitär insats hävdar knappt ens aktivisterna själva. De varor som konvojen för med sig är en droppe i havet i jämförelse med de förnödenheter som kontinuerligt kommer till Gaza från Israel, och det visar sig också att Hamas vägrar ta emot lasten när den nu via israelisk hamn anlänt till gränsen.

Vad det handlar om är att försöka underminera den israeliska blockaden av Gaza, och på sikt öppna nya vägar för vapen att föras in till Hamas. Framförallt handlar det om ett försök att provocera fram en israelisk överreaktion för att på så sätt vinna en PR-seger. Man kan säga att konvojen utgjorde ett bete i en uppenbar fälla, som Israel villigt klampade rakt in i. För även om Israel har rätt i sak går det inte komma ifrån att deras agerande varit pyramidalt klantigt.

Israel, själva en gång mästare på propaganda, har sedan lång tid hamnat i underläge i PR-kriget. Palestinierna har framgångsrikt lyckats utmåla sig som den svaga och utsatta parten inbegripen i en tapper och ojämn kamp mot den israeliska övermakten. Att verkligheten är en helt annan, att det snarare handlar om en demokrati som desperat försöker värja sig från ständiga angrepp mot civila från en fundamentalistisk terrororganisation, har sedan länge hamnat i skymundan.

Att Israel i detta läge inte begripit vilken katastrof deras operation mot aktivisterna skulle bli i opinionshänseende övergår mitt förstånd. Självklart fanns det ombord på något fartyg hetsporrar som passade på att ta till våld och tvinga fram ett israeliskt svar, och lika självklart, givet situationen i propagandakriget, kom israelerna i media att pekas ut som de skyldiga.

Av de dåliga alternativ som stod till buds för Israel borde de nog helt enkelt ha ignorerat skeppen och låtit dem anlöpa Gaza utan inblandning. För aktivisterna skulle en sådan utveckling ha blivit en riktig antiklimax, inga smaskiga rubriker. Risken att just denna konvoj medfört vapen får nog betraktas som liten. De måste självklart ha räknat med att bordas, och propagandavärdet av att utsättas för detta skulle nog gå om intet ifall israelerna kunnat visa upp beslagtagna Kalashnikovs och raketgevär.

Istället hade kanske medias blickar riktats mot de transporterade förnödenheterna och dess mottagare. Kanske hade den förhållandevis goda tillgången på förnödenheter i Gaza tack vare de israeliska leveranserna istället uppmärksammats. Kanske hade Hamas ekonomiska vanstyre, politiska och religiösa förtryck och det faktum att de sannolikt lagt vantarna på alla förnödenheter på fartygen för egna syften stått i fokus.

Israel måste inse att dess konflikt med Hamas och andra fanatiska rörelser som önskar utplåna den judiska staten förs på många fronter, av vilka mediefronten är den viktigaste, och på den fronten håller Israel på att förlora, mycket tack vare sin egen klumpighet.

Israel måste inse att enbart militära medel inte räcker för att överleva

Israel måste nu göra krafttag för att åter börja vinna tillbaka världsopinionen. Det kommer inte att bli lätt, och det kommer att kräva att Israel gör något man allt sedan förintelsen lovat att aldrig mer göra, att vända den andra kinden till. Israel måste åter visa världen att det är de som är den fredliga demokratin som strävsamt arbetar för att få öknen att blomma, medan deras motståndare är brutala terrorister och despoter som är oförsonliga i sitt hat mot Israel.

Israel bör skyndsamt verka för upprättandet av en palestinsk stat. På så sätt kan man en gång för alla göra sig av med stämpeln som ockupant, samtidigt som det försätter palestinierna i en mera brydsam sits. Om nu Israel givit dem vad de påstår sig vilja ha, måste de om de vill behålla sin trovärdighet erkänna Israels rätt att existera. Gör man inte det trots att man fått sin palestinska stat så har man avslöjat sig som den aggressiva parten.

Israel bör demonstrativt avstå från alla repressalier till svar på palestinska attacker, och all inblandning på Gaza och Västbanken. Tyvärr kommer det att även fortsättningsvis kosta civila israelers liv, men naturligtvis skall man göra allt vad man kan för att skydda befolkningen från effekterna av Hamas attacker. Efter en tid av israelisk passivitet kommer opinionen att åter börja vända om beskjutningen mot Israel fortsätter.

Israel bör uppmuntra, eller till och med kräva, olika typer av FN-observatörer eller fredsbevarande styrkor på palestinskt område för att hjälpa de palestinska myndigheterna att få kontroll över sitt territorium och därmed hindra fortsatta attacker därifrån mot Israel. Även om Israel på goda grunder har obefintligt förtroende för FN, så borde detta uppvägas av skadeglädjen att se trupper från alla de länder som brukar kritisera Israel försöka upprätthålla ordningen bland alla bångstyriga milisgrupper utan att bli utmålade som skurkar i media.

En sådan israelisk omprövning av sin politik kräver ett stort mod, något som Israel genom historien visat sig besitta i stora mängder. Jag hoppas man fortfarande gör det, för landets överlevnad kan hänga på detta.

Patrik Magnusson

Vad är ett liv värt?

Våldsbrott borde straffas hårt

Dom har avkunnats i det uppmärksammade fallet där ett parkeringsbråk i Landskrona ledde till att en ung ligist dödade en gammal kvinna. Fängelse i 1 år och 10 månader (med sedvanlig förtidsfrigivning således lite drygt ett år) samt ett skadestånd på drygt 60 000 kronor blev påföljden, som försvaret avser överklaga. Att ta ett liv är sannerligen inget man i Sverige ser särskilt allvarligt på. Domen är ett hån mot de anhöriga till offret, och ett hot mot alla hederliga människor som vill kunna vistas ute i samhället utan att utsättas för våld.

Att gärningsmannen lider av psykiska problem ansågs som en förmildrande omständighet. För mig indikerar det snarare att det är en labil person som inte borde få vistas ute bland folk överhuvudtaget. Just våldsbrott, som ju är de mest avskyvärda av alla brott, har ett oerhört lågt straffvärde i Sverige. Jag vill inte förringa ekonomiska brott, men nog känns det snett att personer som fifflat och undanhållit ett par miljoner i skatt straffas hårdare än den som har ihjäl en annan människa.

Straffskalan i sig är väldigt lågt satt. Till detta kommer att gärningar som borde rubriceras som mord tenderar att bli dråp, medan dråp tenderar att bli den mildare kombinationen av misshandel och vållande till annans död. Pucklar man på en gammal tant så att hon avlider handlar det inte om en olyckshändelse, utan en medveten handling där gärningsmannen rimligen borde ha kunnat räkna ut att det kunde gå så illa, men helt enkelt struntade i det. Som grädde på moset lägger sig domstolarna dessutom regelmässigt i den allra lägsta delen i den ganska vida straffskalan när de avkunnar sin dom.

När det gäller våldsbrott skulle vi behöva en rejäl uppjustering av straffskalan, och naturligtvis fler poliser på gator och torg så att sannolikheten att åka dit om man ger sig på en medmänniska blir tillräckligt hög för att avskräcka de som saknar de etiska spärrar som borde förhindra sådant beteende. Vidare skulle vi behöva ta ett steg tillbaka mot sluten tvångsvård när det gäller vissa former av psykisk störning.

Patrik Magnusson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 802,367 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 126 andra följare