Ich war dabei

Det är i dagarna 20 år sedan muren föll. Mer precist än så brukar inte Berlinmuren (eller ”antifaschistischer Schutzwall”, som regimen i DDR kallade den) behöva presenteras. Alla vet vad man talar om. Knappt ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades de båda tyska staterna.

"Jag var där" - Återföreningsdagens stridsrop

Denna dag befann jag mig i Berlin. Aldrig förr eller senare har jag skådat så mycket människor samlade. Längs hela Unter den Linden, kring Brandenburger Tor, och i Tiergarten strömmade folk kors och tvärs, sjungandes och insvepta i tyska flaggor. Viss hjälp hade säkert en och annan av den Sekt som flödade, men den huvudsakliga berusningen grundades på ren glädje, glädje över frihet från 40 år av kommunistiskt förtryck, och återförening av ett folk som så länge tvingats leva delade. Detta var det kalla krigets ultimata segerfest – för oss som hållit på rätt sida.

I utkanten av denna jättelika fest lufsade förlorarna. Med buttra miner och sina röda fanor vajande i vinden marscherade allehanda kommunistsympatisörer, skyddade av kravallpolis. Säkert var de lika buttra miner hos partikamraterna över världen, och inte minst våra egna kommunister. Banden mellan DDR:s regerande kommunistparti och Lars Ohlys Kamrater var långvariga och djupa.

Det är lätt att sympatisera med tanken på att Sverige, liksom många andra länder, borde gå till botten med vad som egentligen förevarit i svenska DDR-kontakter. Inte minst borde det vara ett demokratiskt anständighetskrav att svenska medborgare får veta vilka svenskar det är som gått den tyska säkerhetstjänsten STASI:s ärenden. Den svenska säkerhetspolisen har på olika vägar fått in upplysningar om detta, men uppgifterna är hemligstämplade.

Omkring 50 danskar och 30 norrmän lär finnas bland de som gick diktaturens ärenden. Säkert är svenskarna inte färre. Sannolikt finns en och annan som hade eller senare kommit att få högt uppsatta positioner i svenskt kulturliv, svensk politik och svensk massmedia. Varför skulle inte deras skamliga agerande dras fram i ljuset? Varför, förresten, skulle de inte åtalas för den brottslighet de begått?

Men man kan också vända på frågeställningen. Det måste finnas än fler svenskar som genom huvudlösa politiska åsikter på goda grunder kan misstänkas ha tjänat Stasi, men som faktiskt är oskyldiga till detta i alla fall. Det borde ju ligga i deras intresse att det framkommer att de inte finns med på avlöningslistorna.

Till sist erbjuder jag ett stycke musik, intimt förknippar med murens fall, och med en del historiska bilder: Scorpions ”Wind of Change”.

Patrik Magnusson

T&F:s utsände i Berlin 1990

Märkesdagar att minnas

Har Gustav Adolfsfirandet verkligen en plats i ett modernt Sverige?

Visst kan fackeltåg och fanborgar till Gustav II Adolfs åminnelse framstå som otidensligt, en relik från en annan tid. Men det är just därför som firandet är värdefullt för 2000-talets Sverige. Liksom alla traditioner och historiska märkesdagar fyller den rollen att påminna oss om historien och att vi lever mitt i den. Men inte bara högtidstagar som 6 november kan stämma till eftertanke, utan även årsdagen av oktoberrevolutionen kan ge oss en viktig påminnelse om historien.

Igår, den 6 november, var det Gustav Adolfsdagen, vilken vi firar för att högtidlighålla minnet att Gustav II Adolfs (eller för de renläriga, Gustav Adolf den stores) död i slaget vid Lützen 1632. För inte allt för länge sedan var det alltjämt en sanning att även om man inte visste något annat om svensk historia, så kände i alla fall alla svenskar till vad som hände den 6 november 1632. Antagligen stämmer inte ens detta på långt när nuförtiden. Att en majoritet av alla svenskar som har gått ut gymnasiet kan säga vilket datum slaget vid Lützen ägde rum hör till det förgångna.

På samma sätt kunde man till för några år sedan säga att även om Gustav Adolfsdagen inte firades med någon vidare intensitet så var det i alla fall en förevändning att äta bakelser, men inte ens det stämmer särskilt väl längre. Det borde numera inte vara en allt för stor del av Sveriges befolkning som mumsar Gustav Adolfsbakelse den 6 november. Att firandet av dagen är så ljumt är tråkigt, eftersom dagen erbjuder ett utmärkt tillfälle att minnas och reflektera över vår historia. Vi svenskar kan behöva känna oss som en del i historien som en motvikt till vår nu-centrerade tid. Trots det ljumma firandet överlag så högtidlighölls dock 377-årsminnet av slaget vid Lützen på en rad håll i Sverige, bland annat Göteborg, Sundsvall och Uppsala, som alla är städer som har en grundmurad tradition av Gustav Adolfsfirande. Att firandet i Uppsala var mycket stämningsfullt och lyckat kan intygas.

Gustav Adolfsdagen som nationell högtid är naturligtvis inte oifrågasatt (eller, måste man erkänna, helt oproblematisk). Oavsett vad man tycker om det så kan det inte förnekas att det inte riktigt ligger i tidsandan att hedra en krigar- och hjältekonung med fackeltåg och kransnedläggning. Huruvida det i så fall beror på att det är fel på tidsandan eller Gustav Adolsfirandet kan man däremot låta vara osagt. Ett exempel på angrepp från vänsterhåll mot 6 november-traditionen är att Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala, har utlyst 6 november till Tagedagen för att hedra minnet av Tage Erlander. Logiken bygger på att om man kan fira Gustav Adolfs frikostiga donation till universitetet (vilken finansierade universitetets verksamhet i 300 år) så kan man väl lika gärna fira den massiva utbyggnad som universitetet fick tack vare Tage Erlander. Att Tage använde skattemedel och Gustav Adolf sin privata förmögenhet är bara en anledning till att jämförelsen haltar, den är även i övrigt historielös och endast avsedd att provocera. I övrigt har vi dock klarat oss från allt för högljudda krav på dagens avskaffande. Den största anledningen till att kontroversen inte har blivit större är sannolikt att firandet i så hög grad har fallit i glömska och blivit, för de radikala, en märklig men harmlös relik.

Faktum är dock att det även (eller kanske framförallt) i vår tid finns all anledning att fira minnet av Gustav II Adolf. För det första är det inte i första hand Gustav Adolfs krigiska bragder som firas, utan hans oskattbara civila gärning för det moderna Sverige; länsväsendet och ämbetsverken samt en mängd nygrundade städer. För det andra är det en anakronism att säga att det är fel att fira minnet av en militarist och imperialist. Gustav Adolf var inte mer krigisk eller brutal än sina samtida likar. Motståndet mot Gustav Adolfsfirandet handlar därför snarast om att inte vilja kännas vid sin historia. Vår historia är en ofrånkomlig och omistlig del av vår nutid. Gustav Adolfsfirandets otidsenliga och 1800-talsmässiga drag kränker eller skadar inte någon, men hjälper oss att minnas och vårda vår historia, just på grund av att de så uppenbart härstammar från en annan tid. De fyller, precis som det ”otidsenliga” jul- eller påskfirandet, traditionens roll i vårt flytande samhälle. Att Gustav Adolfsbakelsen i år även fyllde 100 år var ju naturligtvis inte mindre anledning att fira.

Den 7 november - en allvarsam minnesdag.

Vissa som inte tycker att den 6 november är något att fira firar tyvärr idag, den 7 november, istället. Den 7 november 1917, för 92 år sedan således, ägde oktoberrevolutionen rum. Namnet är därmed missvisande. Att oktoberrevolutionen ägde rum i november beror som bekant på att Ryssland fram till 1918 räknade tiden efter den julianska kalendern. Oktoberrevolutionen är dessutom ett felaktigt namn såtillvida att det inte alls rörde sig om en revolution, utan i realiteten en statskupp, dessutom en statskupp centrerad till regeringskvarteren i Moskva varför ”ryska revolutionen” blir en ännu mer missvisande term. Det fanns inga uppretade, uthungrade massor med i händelseförloppet den 7 november 1917 utan bara ett antal ränksmidande yrkesrevolutionärer.

Inte heller var oktoberrevolutionen ödesbestämd. Hade kuppen misslyckats skulle Ryssland väl ha kunnat lotsas till att bli en normal västlig demokrati under Aleksandr Kerenskij och den demokratiska, borgerliga regering som regerade sedan februarirevolutionen. Nu blev det inte så och resultatet blev att inte bara Rysslands och de omgivande, ockuperade staternas folk utan hela världen utsattes för omätliga lidanden och umbäranden. Inte ens idag, 92 år efteråt, har Östeuropa och de sovjetiska delarna av Asien återhämtat sig från den långa natt som kommuniststyret innebar. Desto tråkigare att det faktiskt finns människor som känner sig föranledda att fira detta sorgliga datum.

Men detta är förvisso en dag som förtjänar att uppmärksammas och minnas, om än inte högtidlighållas. Tillsammans med tjugoårsminnet av Berlinmurens och östblockets fall påminner det oss om frihetens och demokratins bräcklighet och de auktoritära systemens potential till makt över människan. Dagen kan även stämma till eftertanke gällande hur oberäkneliga och till synes obetydliga händelser som kan ändra ödets förlopp när historien spelar tärning. Då torde en viss ödmjukhet och tacksamhet över att vi i vårt land trots allt har fått leva i frihet i 500 år och fred i snart 200 år infinna sig. Och så leds plötsligt tanken tillbaka till en stunds tyst tacksamhet och reflektion över historiens fladdrande gång vid den nötta skriften på ett Gustav Adolfsmonumet anno 2009.

Daniel Bergström

Riksmötets öppnande – as it should be

Idag hölls så riksmötets öppnande i riksdagens plenisal(läs mer här, här, här). Visst är det intressant att se Mona Sahlin tvingas sjunga kungssången, men det är ändå svårt att inte drömma sig tillbaka till den ordningen som gällde före 1974. Då hette nämligen samma tillställning ”riksdagens högtidliga öppnande”. Det hölls i slottets rikssal. Det var pampigt på riktigt. Karolinska drabanter. Trontal. Underdånighet inför Konungamakten. Då var det också högtidskläder som gällde(frack), nu bemödar sig inte ens alla de manliga ledamöterna att täcka halsen (miljöpartiets Peter Eriksson bar varken slips eller fluga och hade två knappar uppknäppta på sin skjorta). Och Lars Ohly bar tydligen jeans, så såg inte de första parlamentariska kommunisterna ut i Sverige (bild).

SVTs öppna arkiv har lagt upp Riksdagens högtidliga öppnande när det hölls för sista gången, hösten 1974(se det här). Även 1961 års högtidliga öppnande finns att tillgå(här).

Det är lite skillnad mot hur det ser ut idag, när vissa ledamöter ibland vägrat stå upp när Konungen anländer i protest mot monarkin (Birgitta Ohlsson har bland annat idkat denna protest). Även om jag inte såg några sådana tendenser idag.

Dag Elfström

Lovande strategiskifte i Afghanistan

ANALYS | Det torde knappast ha undgått någon att kriget i Afghanistan inte går något vidare. Trots flera års allierad truppnärvaro tycks talibanerna inte vara brutna. Tvärtom tycks det som de nu trappar upp sin verksamhet, och oron sprider sig till hittills ganska lugna regioner, däribland de områden i norr där Sverige har sin styrka.

Nu har de allierade styrkorna fått en ny befälhavare, den amerikanske generalen Stanley McChrystal. Han har inlett sitt befäl med att göra en grundlig översyn av den allierade strategin i Afghanistan, och han förordar genomgripande förändringar. Hans nya koncept går ut på att skydda den afghanska civilbefolkningen och vinna deras stöd, snarare än att som nu likt en tjur rusa efter det röda skynke som Talibanerna viftar med, och på vägen trampa ned de som man vill skydda.

Västerländsk krigskonst

Västerländsk krigskonst har sedan antiken präglats av strävan att nå ett avgörande. Medan andra kulturer ofta i sin krigföring tenderat att undvika en avgörande drabbning så har västerlänningarna allt sedan de grekiska falangerna sökt just denna drabbning. När västerländska arméer drabbat samman har segern allt som oftast gått till den part som förmått hålla sin formering till dess att fiendens brutit samman, och den kallblodiga och organiserade offensiven övergått i panikartad flykt.

När västerländsk krigskonst mött annan, har denna approach ofta medfört förkrossande segrar mot arméer som, tekniskt underlägsna eller ej, fört krig på ett mycket mera indirekt sätt. Dessa motståndare har förmått utdela nålstick, men inte på allvar bjuda allvarligt motstånd mot en beslutsam västerländsk motståndare. Att västerländska arméer gärna håller fast vid ett så framgångsrikt koncept är inte så konstigt.

Utmaningen från Revolutionär Gerilla

Under andra halvan av 1900-talet inträffade dock något. Revolutionära gerillaarméer i främst Asien började nu nå framgång med indirekta strategier som tidigare inte fungerat, men som nu gav fältherrar som Mao Tse Tung och Vu Ngyen Giap segrar mot västerländska arméer.

Framgången hade till stor del sin förklaring i förändringar som skett i de västerländska stater man mötte på slagfältet. Under tiden efter andra världskriget hade nämligen dessa länders tolerans för militära förluster kraftigt urholkats. Detta utnyttjades skickligt av gerillornas strateger. Plötsligt blev det möjligt att förlora alla slag, men ändå vinna kriget.

Nålstick blev under dessa förhållanden en hållbar strategi. Eftersom man själv föga besvärade för enskilda människoliv kunde man acceptera att förlora tio eller kanske hundra av sina egna för varje dödad fiendesoldat. Med tiden kom ändå de västerländska förlusterna att upplevas som oacceptabla, och än värre, den västliga opinionen adopterade även det moraliska ansvaret för gerillans förluster. Lika oacceptabelt som de egna förlusterna blev, lika oacceptabla blev de man tillfogade fienden.

Den västerländska jakten på det definitiva avgörandet spelade här gerillan i händerna. I Vietnam försökte amerikanarna söka upp fienden för att förgöra honom med sin överlägsna eldkraft. Gerillan utnyttjade dock terräng och lokalkännedom till att glida undan. Den amerikanska eldkraften drabbade inte bara de gerillakrigare som fångades, utan ofta även civilbefolkningen. På så sätt tillförsäkrades gerillan ständigt nya rekryter som blivit förbittrade på de amerikaner som inte förmådde skydda civilbefolkningen mot gerillans raider, och samtidigt ställde till med en hel del egen förödelse.

General McChrystal aviserar ny strategi

Ungefär så tycks situationen i Afghanistan vara. Talibanerna bedriver nålsticksattacker mot allierade trupper, hjälparbetare och mot civila funktioner och personer i landet. De allierade svarar med flyganfall och ”Search and destroy”-uppdrag på talibankontrollerat område. För varje taliban de allierade lyckas dräpa, så strömmar tio nya rekryter till. Den allierade närvaron tycks ha misslyckats med att erbjuda invånarna säkerhet, samtidigt som inte heller befolkningens materiella villkor märkbart förbättras.

Skall vi vinna kriget i Afghanistan måste vi vinna folkets förtroende och stöd. Vi måste se till att skydda befolkningen mot Talibanerna, samtidigt som vi med bistånd ser till att deras materiella villkor radikalt förbättras. Vi måste sluta jaga talibanerna runt Afghanistans bergstrakter, och vi måste se till att den krigföring som ändå är nödvändig inte i onödan kräver civila offer, eller inkräktar på befolkningens vardagsliv.

Det är detta som McChrystal nu föresatt sig att göra. Det är ingen enkel uppgift. Den strider mot den djupt rotade västerländska strävan att nå ett snabbt och definitivt avgörande. Det innebär att vi måste ge upp hoppet om en snabb seger, och i stället inrikta oss på att utkämpa ett lågintensivt krig i Afghanistan under åtminstone ett decennium, sannolikt längre.

Malaya – En förebild

Den goda nyheten är att om man gör så finns det en god chans att man i slutändan lyckas. Den närmaste historiska förebilden torde här vara de brittiska operationerna mot den kommunistiska gerillan i Malaya 1948-60. Nu är det självfallet vanskligt att dra allt för stora slutsatser från en operation som utfördes i en annan tid, med andra etniska, politiska och religiösa förutsättningar och i en annorlunda terräng, men vissa lärdomar torde vara mera generella.

Field Marshal Sir Gerald Templer KG GCB GCMG KBE - Arkitekt bakom den brittiska segern i Malaya

För den som inte är bekant med den framgångsrika gerillabekämpningen i Malaya kan jag kort redogöra för den strategi som britterna så småningom utvecklade där. Grundpelarna var att skilja gerillan från folket och att vinna befolkningens stöd. Förutsättningarna var att gerillan nästan uteslutande stöddes av den kinesiska minoriteten som var både förhållandevis fattig och politiskt diskriminerad. Istället för att jaga gerillan i djungeln så satsade man de militära resurserna på att försvara ekonomiskt viktiga anläggningar och befolkningskoncentrationer.

Ett av de mera kontroversiella inslagen var att man flyttade stora mängder folk, främst kineser, från områden som var svåra att försvara och där det var svårt att isolera befolkningen från gerillan. Genom att de förflyttade erbjöds bättre materiell standard i de nya byar som anlades, och genom att de slapp den kombination av propaganda och hotelser gerillan tidigare utsatt dem för så vann detta ändå till slut acceptans.

För gerillan innebar detta problem. Man var beroende av att få tillgång till befolkningen och dess resurser. Det var där man fick sina underrättelser, rekryter och livsmedel. Utelämnade till sig själva i djungeln avtog snart det romantiska skimret kring revolutionen. Istället övertog hunger och tristess vardagen. När administrationen så småningom fann tiden mogen att erbjuda amnesti så lommade de flesta gerillakämpar hem.

Överhuvudtaget genomfördes en rad åtgärder för att skapa förtroende för och lojalitet med administrationen. Olika missförhållanden rättades till, både av politisk och ekonomiskt slag. Britterna hade aldrig tillgång till stora truppstyrkor och massiv eldkraft. Däremot ägnade man stor möda åt att utbilda sina styrkor väl för att verka i den aktuella terrängen, att skaffa underrättelser, och att knyta kontakter med lokalbefolkningen. Genom belöningssystem uppmuntrades befolkningen att ange gerillan. Sedan gerillan väl trängts bort från befolkade områden kunde den bekämpas utan risk för civila offer när den väl visade sig.

Lärdomar till Afghanistan

Detta liknar på många sätt tankegångarna i det recept McChrystal tecknar i sin rapport. Han visar på en djup insikt om att detta inte är ett konventionellt krig där man vinner genom att nedkämpa fienden. Detta är ett krig om förtroende där man vinner genom att visa befolkningen att man bättre än gerillan kan erbjuda befolkningen trygghet och välstånd.

Lika mycket som det handlar om att göra rätt saker, att knyta kontakter, distribuera hjälp och organisera utveckling, handlar det om att undvika att göra fel saker. Det handlar om att inte tillåta att civila blir offer i striderna mot talibanerna. Det handlar om att inte komma klampande med våra västerländska värderingar och tvinga dem på en befolkning som är föga mogen för dem, utan att lyssna på befolkningen, sätta sig in i deras situation och respektera deras traditioner och värderingar.

Förhoppningsvis lyckas McChrystal omsätta sin framsynta strategi i praktiken, för då finns det gott hopp att våra soldater kan komma hem som vinnare inom ett decennium eller så. För detta är ingen strategi för otåliga. Det kommer att ta tid, men vad är alternativet? Vi kan välja en strategi som gör oss till vinnare på lång sikt, en som gör oss till förlorare på lång sikt, eller så kan vi ge slaget förlorat redan nu. Att vinna snabbt finns inte på menyn. Det är strävan efter detta som leder på vägen mot förlust på lång sikt, den väg som ISAF dessvärre, i alla fall delvis, tycks vandra just nu.

Kanske bör dock ett sista varningens ord tillfogas om att inte alltid lita på den negativa bild media presenterar. Svenska journalister har ju varken gjort sig kända för sin militära sakkunskap eller några pro-västliga böjelser. Jag har en känsla av att många inslag i den kloka strategi generalen föreslår är precis vad många ISAF-förband redan nu försöker leva upp till. Tyvärr räcker det att en del av dem inte lyckas med detta, för att allas ansträngningar skall spolieras.

General MCChrystals rapport finns att läsa i sin helhet här.

Patrik Magnusson

Lästips: Om svenska försvarets förfall

Ibland kan man som skribent känna sig lite trött i pekfingrarna, och lite trög i bollen. Då är det skönt att konstatera att det finns andra som ändå skriver det man vill uttrycka, och gör det på ett bättre sätt än man själv kunnat göra. Då kan man nämligen ta den bekväma genvägen att hänvisa till ett färdigt inlägg istället för att skriva det själv.

Det är precis vad jag tänker göra nu. Den som likt jag är intresserad av säkerhetspolitik torde nämligen ha stor glädje av denna artikel av Lars Ulfving, på bloggen ”Strategi och Krigskonst”. Ulfving beskriver där det sorgliga tillstånd vårt försvar befinner sig i, hur vår försvarspolitik befinner sig i total avsaknad av kontakt med den säkerhetspolitiska verkligheten, och vilket enormt resursslöseri det senaste decenniets försvarspolitik medfört.

Den bistra sanningen är att vi idag kastar ut 40 miljarder årligen i försvarsutgifter, men att vi i praktiken knappt får något för pengarna i form av försvarsförmåga, att försvaret enligt alla rimliga sätt att bedöma redan är skrotat, och att det sannolikt kommer att ta i storleksordningen 30 år att bygga upp det igen – från början. Läs och rys. Tyvärr har Ulfving helt rätt i det han skriver.

Patrik Magnusson

Semestertips – Norrland

I denna tredje del av Magnussons hemsnickrade semestertips tar vi klivet längst norrut i vårt avlånga land. Eftersom semestern rusar på obönhörligt torde detta bli årets sista bidrag i denna serie, och jag hoppas kunna återkomma med resten inför nästa semester. Anledningen till att just Norrland får förtur i år är att man där kan erbjuda en lite speciell turistattraktion som bara gäller i år. Mer om detta nedan.

Bodens fästning och Försvarsmuseum

Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden. Dit vill jag aldrig mer.

Många är de värnpliktiga som tillbringat ett år i Boden, och säkerligen hört denna nidramsa. Dessbättre är den inte sann. Förvisso är vintrarna ganska långa uppe i Norrbotten, men sommartid lyser solen närmast dygnet runt över den gamla garnisonsstaden. Som på så många andra ställen i Sverige har den militära verksamheten genomgått hårdbantning i Boden, men än finns faktiskt ett regemente kvar. Denna säkerhetspolitiska härdsmälta för i alla fall det positiva med sig att många intressanta platser som förr varit stängda för allmänheten nu blivit turistmål.

Hjässan på Rödbergsfortet i Boden

Det var i slutet på 1800-talet som den lilla byn Boden, strategiskt belägen vid Luleå älv och vid knutpunkten mellan stambanan söderut och malmbanan till Narvik, hamnade i Krigsmaktens blickfång. Där skulle placeras en fästning som kunde hålla de anstormande ryssarna stången medan de svenska trupperna marscherade upp från södra Sverige. Fästningen anlades under det första decenniet på 1900-talet, och består egentligen av fem fort belägna på höjder runt det som snart växte till staden Boden.

Flera av dessa fort går idag besöka på egen hand, och det största av dem, Rödbergsfortet, är museum med guidade turer. Forten har gradvis moderniserats bl.a. för att kunna möta det flyghot som ännu var okänt när fästningen byggdes. Även under kalla kriget fortsatte fästningen att utgöra ett rejält hinder för fienden från öster, men 1999 lades slutligen det sista fortet ned.

I Boden kom en rad regementen att placeras med tiden från alla arméns olika grenar, infanteri, pansartrupper, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper, arméflyg, och säkert ytterligare någon jag har missat. Tusentals unga män gjorde varje år sin militära grundutbildning i staden, och kom naturligtvis att sätta sin prägel på den. All denna militära verksamhet under det gångna seklet kan man idag beskåda på det nyöppnade Försvarsmuseet, beläget mitt bland de gamla kasernerna. Både fortet och museet kan varmt rekommenderas.

Om Försvarsmuseum

Om Rödbergsfortet

Kalixlinjen och Struves Meridianbåge

Längre österut, vid Kalix älv, skulle fienden först mötas, i vad som kallades Kalixlinjen. I detta område finns en rad olika befästningar av olika slag som skulle stödja truppernas fördröjningsstrid mot den ryska övermakten. Vägar och broar var väl förberedda för sprängning, och den som varit i Tornedalen och sett de enorma myrmarker som breder ut sig där inser lätt att om man spränger ett antal viktiga vägar ställer man till rejäla problem för den som vill rycka fram där.

Detta är ett turistmål för den verkligen entusiasten, eller för nostalgiker som, liksom jag, en gång gjorde sin insats för fosterlandet under det kalla kriget i trakten. Det finns inga museer, inga stora ståtliga byggnadsverk, utan de konstruktioner som finns kvar, såsom i Kamlunge och Vuollerim, är små, väl kamouflerade och väl utspridda. Kanske passerar man Armasjärvi som var skådeplatsen för den värsta katastrof som drabbade den svenska krigsmakten under andra världskriget, då en färja sjönk, och 46 man omkom.

Monument vid norra slutpunkten för meridianbågen i trakten av Hammerfest

Väl i Tornedalen kan man passa på att se på ett av Sveriges märkligaste världsarv, Struves meridianbåge. Detta 2822 km långa världsarv som sträcker sig från Fuglenes i Nordnorge till Izmail vid Ukrainas Svartahavskust är resultatet av den tyske astronomen von Struves arbete åren 1845-55. Genom en kedja av geodetiska mätningar ville von Struve försöka beräkna jordens storlek och form. Av de 265 mätpunkterna har 34 sedan 2005 status som världsarv. Av dessa ligger fyra i Sverige.

Exakt hur mycket som är att se törs jag inte utlova. När jag senast var i trakten för några år sedan hade inget särskilt arrangerats på den svenska sidan, men väl på den finska, där man t.ex. i Aavasaksa kan läsa en del om denna vetenskapshistoriska händelse i anslutning till en av de sex finska mätplatserna. Mätpunkterna är annars typiskt markerade med ett inhugget märke i berget eller ett stenröse.

Om Kalixlinjen

Om Världsarvet Struves Meridianbåge

Hemsö fästning

En annan fästning med doft av det kalla kriget är Hemsö Fästning norr om Härnösand. Hemsö är belägen vid Ångermanälvens mynning och därmed lämpat att skydda såväl industriella anläggningar i området som förbindelserna mellan södra Sverige och gränstrakterna i Norrbotten. Beslut om att anlägga en fästning där togs 1914 då Sverige hotades av att dras in i storkriget i Europa. 1917, när kriget närmade sig sitt slut, stod fästningen klar. I den allmänna fredsyran några år senare lämnades den åt sitt öde, för att åter bemannas igen när stormmolnen hopades i slutet på 30-talet.

Eldledningscentral från Hemsö Fästning

1939 fick fästningen nytt artilleri. Historien om hur detta gick till kan vara sedelärande i en tid när man i Sverige fått för sig att framtidens melodi är att köpa sin militära utrustning över disk i utlandet. Slutet av 1930-talet var en tid av intensivt arbete på Bofors kanonfabrik i Karlskoga. Förutom det svenska försvaret så var det många andra länders krigsväsen som desperat försökte åtgärda decennier av försummelser på försvarsområdet. Bland dessa fanns Nederländerna och Siam som hos Bofors beställt fartygsartilleri. Tror ni att Bofors levererade detta till sina kunder? Nej, naturligtvis inte! Den svenska staten tog dem i beslag. Landet var ju i nöd. Dessa artilleripjäser kom istället att grävas ned på Hemsö.

Hemsö fästning kom i ny skepnad att stå i rikets tjänst under hela det kalla kriget, men är nu pensionerad och ett museum. Det hela är ett gigantiskt komplex av tunnlar och bergrum, designat för att motstå t.o.m. kärnvapenanfall, med allt från stridsledning till sjukvård, logement och naturligtvis själva bestyckningen.

Om Hemsö fästning

Ratan 200 år

Ratan är en liten sömning, men mysig, by vid Västerbottenskusten, och anledningen till att Norrland får förtur i årets semestertips. I år är det nämligen 200 år sedan det senaste (en del obotliga optimister brukar säga sista) slaget på svensk mark utkämpades i just Ratan.

Georg Carl von Döbeln - Den mest kände svenske hjälten från Finska kriget

För 201 år sedan överfölls Sverige av sin mäktige granne i öster. Ryska trupper vällde utan krigsförklaring in i Finland och kunde trots hårda strider under sommaren och hösten säkra kontrollen över vår östra rikshalva. På våren 1809 bröt ryssarna in i norra Sverige och ockuperade norrlands kustland ned till Umeå. En svensk expeditionsstyrka landsattes då vid Ratan, ett par mil norr om Umeå, för att skära av fienden.

Svenskarna marscherade söderut och mötte 19 augusti ryssarna i slaget vid Sävar. De svenska styrkorna besegrades och tvingades retirera till Ratan där de nästa dag åter mötte ryssarna. Denna gång avlöpte slaget lyckligare för svenskarna, och ryssarna tvingades retirera norrut mot Piteå. I det skedet slöts det stillestånd som i praktiken kom att avsluta kriget. I den efterföljande freden tvingades Sverige avstå Finland.

Med anledning av 200-årsjubileumet anordnas i år en rad aktiviteter i trakten av Sävar och Ratan. Bland annat genomförs den 19 augusti en reenactment av ”sista slaget” i Sävar, och Kungaparet kommer på besök. Valet av Sävar som plats för detta skådespel hänger sannolikt samman med att Sävar är en större ort och ligger närmare Umeå än vad Ratan gör, men nog känns det ganska typiskt svenskt att av de två slagen, ett med rysk och ett med svensk seger, så väljer man att lägga tonvikt på det med rysk seger.

Nåväl, ett spännande spektakel torde det bli, med soldater i tidstypiska uniformer och svartkrutsbössor, och säkert en hel del andra arrangemang som kan tilltala den historieintresserade. En unik händelse som jag i vart fall inte har tänkt missa.

Läs mer om märkesåret i norr

Patrik Magnusson

De konungatrogna bönderna

Läser på Stefan Olssons blogg om stödet för monarkin inom olika väljargrupper. Det är glädjande att monarkisympatierna är så stora – inom samtliga väljargrupper. Vänsterpartiet är det enda partiet där motståndarna är fler än förespråkarna, något annat var ju knappast att vänta hos de Moskvatrogna. Men det är ändå glädjande att hela 43 procent av kommunistsympatisanterna säger sig vilja bevara monarkin. Lusekoftorna i miljöpartiet förvånar också med 46 procent för och 39 procent mot. För övriga partier ligger monarkisympatierna mellan 74 och 84 procent. Med ett stort undantag: Centern. Hela 97 procent av centerväljarna vill bevara Konungariket Sverige.

Om man som undertecknad är en ivrig förespråkare av monarki förväntas man stundom vara någon form av wannabe-adel och extrem anhängare av adliga privilegier. Vilket är märkligt. Rent historiskt har det ju faktiskt varit så att hotet mot monarkin kommit från just adeln. Det starka stödet har istället funnits hos bondebefolkningen. Det är tydligt att det stödet finns än idag.

I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa, på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig. Och jag känner, att äfven Jag har ett rum i Edra hjertan. I såväl goda som onda tider håller bandet mellan konung och folk och skall med Guds hjelp aldrig brista
- Gustav V i borggårdstalet, 1914.

Some things don’t change.

Dag Elfström

Att problematisera ett begrepp

Höger, vänster eller bara korkat?

PÅ DJUPET | Med anledning av den debatt i kommentatorsfältet som uppstått efter Patrik Magnussons inlägg ”Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema”, tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på debatten om ordet högerextrem.

Är det rättvisande att kalla fascistiska och nazistiska grupper för högerextrema? Jag tycker frågan om hur man ska placera in fascistiska och nazistiska grupperna i ett höger-vänster resonemang är svår. Till och med mycket svår. Men att ordet högerextrem idag är ett missvisande, och rent av felaktigt begrepp, dristar jag mig ändå till att hävda.

Ideologiska likheter och olikheter

Rent ideologiskt är frågan komplex. Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan. Men det fria och organiskt framväxta civilsamhället som är det all konservatism bygger på, är onekligen samma bruna elelement svurna fiender till. Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje. De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.

Men om vi tar bort ideologin och istället tittar på historiska fakta och historiska kopplingar. Inte heller här är bilden entydig.

Historiska kopplingar till höger…

Den finns ofrånkomligen en hel del exempel på konservativa grupper som radikaliserats för att sedan bli fullfjädrade fascister. Sveriges Nationella Ungdomsförbund som i halvannat decennium agerade som Högerns ungdomsförbund, för att sedan totalt spåra ur, är kanske det tydligaste svenska exemplet.

Internationellt brukar det pekas på att den tyska högern under Weimarrepubliken till stor del bestod av de så kallade frikårerna, som sedermera blev en viktig del i nazisternas framgångar. Den parlamentariska tyska högern la sig också platt för nazisterna, vilket givetvis är ett beklämmande faktum. Men oftast, när högergrupperingar och fascistoida grupper har haft otillbörlig kontakt har det handlat om kampen mot kommunismen. Hatet mot bolsjevikerna har varit så brinnande i såväl högerkretsar som bruna kretsar att historien dessvärre ger oss ett antal exempel på hur grupperingarna idkar osunt samarbete.

Detta faktum är vänstern noga med att påpeka så ofta de får möjlighet. Men ibland blir deras guilt by association rent av löjlig. Den svenska arbetarerörelsens mästare på denna typ av historisk förvanskning är tvivels utan Karl N. Alvar Nilsson. Denne har bland annat försökta göra kopplingar mellan vår nuvarande kung och nazister genom att påpeka att kungen bott eller ätit middag hos folk som i sin tur tjugo år tidigare intervjuats av någon nazistanstruken tidning. Demokratisk Allians och Tidsskriften Contra har samme Nilsson i åratal försökt kasta skit på i hopp om att den bruna färgen ska fastna. De flesta har vid detta laget klassat ut Karl N. Alvar Nilsson som en konspirationsteoretisk sosselakej, men han har uppenbarligen fortfarande gott anseende i arbetarerörelsen.

… och till vänster

Nils Flyg (1891-1943). En av Lars Ohlys föregångare. Nationalmarxist och nazisympatisör.

Den svenska högern saknar tyvärr en motsvarighet till Nilsson. Det är synd, för det saknas inte direkt underlag att arbeta med om jag uttrycker mig milt. Det finns nämligen minst lika många exempel på oklara gränsdragningar mellan socialister och fascister, och mellan socialister och nazister. I Sverige är det tydligaste, och tyvärr mest bortglömda, exemplet på detta historien om socialistiska partiet och Nils Flyg.

Typografen Nils Flyg var ordförande i kommunistiska partiet, det vill säga nuvarande vänsterpartiet, mellan åren 1924 och 1929. Men som vi alla vet så delar alltid kommunister på sig med jämna mellanrum, precis som amöbor som någon påpekat. Nils Flyg blev genom diverse splittringar, och splittringar av splittringar, bildare av Socialistiska Partiet under första hälften av 30-talet. Detta parti utvecklades ganska snabbt till en rödbrun smörja med starka och öppet deklarerade sympatier för nazityskland. Och de hade riksdagsrepresentation fram till 1940. Partiet upplöstes efter Nils Flygs död 1943. Vänsterpartiet har alltså haft en nazisympatisör som partiledare. Onekligen ett faktum som inte uppmärksammas vidare ofta. Den som önskar fördjupa sig i ämnet Nils Flyg rekommenderas att inhandla Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons bokförlag, 1999). Även den svenska socialdemokratin har haft vissa spår av förbruning genom åren. Makarna Myrdals förslag får väl i det närmaste betraktas som någon form av socialfascism. Tvångssteriliseringarna ligger också socialdemokratin i fatet i dessa sammanhang.

De svenska 30-tals nazisterna under Sven Olof Lindholm var tydlig av sitt betonande av att de var socialister och de bytte också mycket riktigt namn till Svensk socialistisk samling. Det finns också gott om motsvarande internationella exempel. Benito Mussolinis Italienska fascister bildades som en utbrytning ur det socialistiska partiet i Italien. Likaså var de brittiska fascisterna under sir Oswald Mosley en produkt av att vänsterfallangen i Labour-partiet brutit sig ur. Det är heller ingen tvekan om att den fanatiska judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en utpräglad och övertygad socialist.

Och exemplen är många fler. Men vi högermän har ju som tidigare konstaterats ingen motsvarighet till Karl N. Alvar Nilsson som godmodigt sammanställer dem och drar långtgående konsekvenser av dem. Kanske ett framtidsprojekt för Timbro?

Oklara slutsatser

Vad blir summan av kardemumman av allt detta? Ja, jag vet inte. Men att säga att nazismen och fascismen entydigt skulle vara högerideologier är tvivels utan lögnaktigt. Begreppet mittenextremister är kanske det mest rättvisande, även om det nog uppfattas som ett oxymoron i de flesta kretsar. Men om man måste välja så blir det svårt att inte hävda att de bruna snarare ligger åt vänster, deras radikala och kollektivistiska drag är ofrånkomliga. Även när det handlar om den mer moderna skalan så torde de snarast placeras på den vänstra kanten utifrån sin skepsis till fria marknader och allmänt icke-frihetliga hållning. Vad höger-vänster kan menas beteckna i vårt nuvarande debattklimat är dock en aningen öppen fråga och därför svårdefinierbart att placera dem på.

Begreppet högerextrem är så inpräntat att det onekligen ser ut att vara med oss, i betydelsen fascistoid, under en överskådlig framtid. Är då frågan värd att problematisera? Jag tror det. Jag kallar mig höger och gör det med både stolthet och glädje. Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte. Och det är där någonstans jag tror vi måste börja. Vi måste rentvå begreppet höger.

Dag Elfström

Statsmannatal med avtramp i historien

ANALYS | Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.

Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under EU-ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan. Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.

Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt. I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.

Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra. Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.

Men det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.

Som ett extra plus räknade jag in den kritik av – om man så vill – uppgörelse med svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.

Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever. Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom – än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led. Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?

Fredrik Reinfeldts tal skiljde sig i både stil och upplägg från övriga partiledares. Det kan därför egentligen inte heller jämföras med dessa. Detta var ett tal med syfte att nå betydligt längre än Sveriges gränser. Budskapet var europeiskt och det var tydligt – Sverige är bra och även om vi är ett litet land både kan och vill vi bidra till att göra Europa bättre. Och det är väl inte så illa?

Rolf K Nilsson

Ordförande Reinfeldt har ordet

EU-ordföranden gästade Almedalen

När det till sist blev Fredrik Reinfeldts tur att äntra talarstolen i Almedalen så var det inte moderatledaren Reinfeldt vi fick höra, inte heller Statsminister Reinfeldt, utan det var EU-ordförande Reinfeldt som höll tal. Detta är fullt begripligt, både som statsministerns tankar torde vara fullt fokuserade på detta uppdrag som han och Sverige har under de kommande sex månaderna, och eftersom hans förmåga att nå framgång i detta har så stor betydelse både för utvecklingen i Sverige och för Moderaternas och Allianspartiernas hopp om ett bra val 2010.

Fredrik Reinfeldt är en sympatisk person. Där hans företrädare i Rosenbad var tvärsäker, arrogant och bufflig, är Reinfeldt ödmjuk, lyssnande och eftertänksam. Detta är egenskaper som jag tror kommer att ha stor betydelse för hans förmåga att jämka samman alla starka viljor i EU-länderna, och nå resultat på de områden som Reinfeldt tänker prioritera, nämligen den ekonomiska krisen och klimatfrågan. Just dessa två teman var också de han ägnade huvuddelen av sitt tal åt.

Med denna fokus blir det inte så mycket kött på benen för den som efterlyser en fingervisning om vart moderaterna är på väg, vilken politik man tänker föra i Sverige och vilka prioriteringar man har. Den som vill veta mer om detta torde få vänta till nästa år, när Reinfeldt hunnit pusta ut efter EU-ordförandeskapet och börjar vässa klorna inför valet. Vill man vara elak kan man dock uttrycka visst tvivel om det hela kommer att klarna ens då, så slätstruket moderaterna blivit under de senaste åren.

Som konservativ kan man glädja sig åt det intresse statsministern ägnade åt historien som en gemensam grund för vårt folk och som källa till lärdom, även om jag tycker att hans svartmålning av den svenska 1600-talshistorien hade ett drag av historielöshet över sig. Förvisso har han helt rätt i att 1600-talet var en tid av armod och ständiga krig, men att lyfta fram Sverige som alldeles särskilt krigiskt och brutalt, bara för att vi då var en framgångsrik stormakt, är inte rättvist. Det var så Europa såg ut på den tiden. Andra länder agerade efter samma värderingar och logik, bara inte alltid lika framgångsrikt.

Socialdemokraterna fick en välförtjänt, men försynt, känga, för Sveriges isolationistiska förhållningssätt till Europa under det kalla kriget, och för den överlägsna attityd som präglade utrikespolitiken i den moraliska supermakten Sverige under den tiden. Vi fick oss också en lektion i den internationella ekonomins realiteter. Sverige är ett av de länder som tjänar mest på frihandeln, men det innebär också att vi är ett av de länder som drabbas hårdast när konjunkturen viker, och det är mycket lite vi kan göra åt saken på egen hand.

Fossila bränslen - Reinfeldts hjärtefråga

Allra störst utrymme fick klimatfrågorna. Reinfeldt bekände sig som en ortodoxt troende i klimatfrågan och förordade krafttag för att få ned förbrukningen av fossila bränslen. Som klimatagnostiker har jag svårt att uppamma samma entusiasm för denna fråga som statsministern, och nog känns det lite underligt att höra en moderat tala sig varm för skattehöjningar (på koldioxid), men i sak har jag egentligen inte så mycket att invända. Förr eller senare måste vi finna andra tekniker och energikällor än de som baseras på olja och kol, och om koldioxidskatter och utsläppsrätter kan driva på den utvecklingen så tror jag inte att det är helt fel.

Sammantaget tror jag Reinfeldt lyckades med det han vill uppnå i sitt tal, att framstå som den ansvarsfulle statsman han är, som kommer att som EU-ordförande arbeta för de frågor som i någon mening är alla svenskars, jobben och miljön. För den som är borgerlig och konservativ finns det dock ytterst lite att ta fasta på och glädjas av. Talet blir bara en bekräftelse på den bild som redan börjat tona fram av moderaterna som inte bara det nya arbetarepartiet utan också som det nya maktpartiet, ett parti som likt sossarna av igår saknar ideologi och visioner och vars enda raison d’etre är förvaltandet av regeringsmakten.

Se hela talet här

Patrik Magnusson