Tillskott till högerhistorian

En efterlängtad bok släpps i nästa vecka: Främling i folkhemmet: ett högerspöke ser tillbaka. Det är den moderata partiveteranen Lars Tobissons memoarer. Tobisson var aktiv i partiledningen under såväl Bohman, Adelsohn som Bildt. Han borde således ha en hel del intressant att berätta.

Jag har väl egentligen ingen åsikt om honom. Han har stått för mycket i bakgrunden för att en utomstående ska ha en klar bild av vad han betytt för partiet. Han nämns förvisso i såväl Gösta Bohmans båda memoarer, Så var det (Bonnier, 1983) och Maktskifte (Bonnier, 1984), som Ulf Adelsohns Partiledare : dagbok 1981-1986 (Gedin, 1987). Men något helhetsintryck får man ändå inte.

Desto roligare det goda intryck nämnde Tobisson gör i P1s Studio Ett när han intervjuas med anledning av sin nya bok. Klockrenaste svaret är ändå det han avger på frågan om alla verkligen skulle haft samma möjligheter om det varit moderaterna som styrt Sverige under efterkrigstiden:

Det är ju den eviga frågan – om man ska ha frihet eller om man ska ha jämlikhet. Det måste alltid bli en avvägning där emellan. Och jag tror det hade varit bra för det svenska samhället med lite mera frihet och lite mindre tyngdpunkt på jämlikhet.

Mindre tyngdpunkt på jämlikhet. Säg den borgerliga politiker som skulle våga säga den sanningen idag.

Memoarerna har redan varit uppmärksammade i andra sammanhang. Bokförlaget har nämligen släppt valda delar av boken för att öka publiciteten. Bland annat uppgifter om att Gösta Bohman ville stoppa Ulf Adelsohns kandidatur till partiledarposten. Vilket renderat lite uppmärksamhet. Jag har bestämt för mig att Gösta Bohman ganska klart uttrycker att han var tveksam inför valet av Adelsohn i sina egna memoarer. Men det var förståss några år sedan jag läste dem. Nåväl, nya avslöjanden eller inte så är boken helt klart en läsning att se fram emot.

Dag Elfström

En Bohman bortom statskritiken

ANALYS | Ola Mårtensson skriver idag om moderaterna och deras idéutveckling på SvDs ledarsida. Mårtensson brukar göra kloka analyser, men idag gör han ett snedsteg. Eller kanske inte så mycket ett snedsteg som ett utelämnande. Ledaren som har underrubriken ”Är Wykman Bohmanmoderat?” målar upp MUFs ordförande som en idépolitisk arvtagare till Gösta Bohman. De förenas genom kritiken mot en svällande stat. Mot storebrorsstaten som sväller och tar över saker som borde bestämmas av de enskilda människorna. Det stämmer. I den aspekten skulle säkerligen Bohman och Wykman vara överens. Och undertecknad också för den delen. Men att reducera Bohmans arv till detta är ett missgrepp som verkar vara allt mer förekommande inom idédebatten på högerkanten.

Det finns en bortglömd Gösta Bohman. En utpräglad värdekonservativ Gösta Bohman. Spåren efter honom har suddats ut. Hans namn och arv försöker istället en ny genration av libertarianer exploatera. Då nämns det inte att Bohman var en kraftig motståndare till beslutet om fri abort 1975. Då nämns inte att Bohman var en av de få politikerna som verkligen sa ifrån när Stockholms innerstad våldtogs av grävmaskiner. Då nämns inte att Bohman tillhörde den minoritet i partiet som motsatte sig valet av Gunnar Heckscher till partiledare och istället förordade den mer långtgående Leif Cassel som ansågs som mer genuint konservativ. Då nämns inget om Bohmans familjepolitik (citat: ”Familjen är grundcellen i samhällslivet. Utan familj, inget samhälle”).

Visst använde Bohman ordet liberal. Han hävdade att moderaterna var mer liberala än folkpartiet. Vilket gav upphov till en hetsig debatt. Men att vara mer liberal än 70-talets folkparti – med Ola Ullsten, Per Garthon och Bengt Westerberg – är det nästan snudd på att Mona Sahlin kan lyckas med. Och det handlade där till främst om liberal i ordets ekonomiska betydelse.

Jag gillar Niklas Wykman. Han har en härlig debattstil och har visat prov på en, rent objektiv, framgång i rollen som ordförande för MUF. Men social- och kulturpolitiskt har han inte mycket mer gemensamt med Gösta Bohman än han utrikespolitiskt har med Kim Jong-il. Bohman var en mycket tydlig och rakryggad motståndare till den 68-våg som Niklas Wykman helt öppet säger sig stödja.

Dag Elfström

Visst var Reagan och Thatcher konservativa

DEBATT | Den liberale debattören Johan Norberg förnekar sig inte. På sin hemsida driver han, med anledning av Elise Claesons kolumn i dagens SvD, tesen att Reagan och Thatcher egentligen inte var så värst konservativa utan snarast är att betrakta som liberaler. Det är en slutsats jag inte alls delar och jag tänkte i några korta punkter försöka bemöta Norbergs påståenden.

Om vi börjar med Reagan. Norberg anför som bevis för Reagans anti-konservatism att nämnde Reagan liberaliserade Kaliforniens abortlagstiftning under sin tid som guvernör i nämnda stat. Och visst är det sant. Men Norberg väljer emellertid att medvetet bortse från en kontext och helhet som talar mot hans tes. I fallet med aborterna så var det knappast tal om den fria aborträtt som Norberg förespeglar. Lagstiftningen Reagan införde innebar att en medicinsk kommitté var tvungen att godkänna aborten och det var tvunget att föreligga väldigt speciella omständigheter, läs mer om den aktuella lagstiftningen här. Icke desto mindre så ångrade Reagan sitt beslut senare i livet. 1986 uttryckte han, enligt den konservativa tidningen National Review: America will never be whole as long as the right to life granted by our Creator is denied to the unborn. Samma tidning kallar honom även för the father of the modern pro-life movement. Så var det alltså med Reagans abortliberalism.

Men visst var Reagan konservativ på många plan. Familjefrågorna generellt var en hjärtefråga för Vita Huset under Reagans presidentskap. Han utförde flera direktiv om att staten ska utgå från familjens behov och särställning. Exempelvis denna “Executive Order” från september 1987:  federal agencies must assess the impact on the family when formulating and implementing policies and regulations. Reagans administration tog också fram en rapport med namnet The Family: Preserving America’s Future. I denna går det bland annat att läsa:

Intact families are good. Families who choose to have children are making a desirable decision. Mothers and fathers who then decide to spend a good deal of time raising those children themselves rather than leaving it to others are demonstrably doing a good thing for those children.

Läs mer om Reagans familjepolitik här.

Och visst är det sant att Reagan i olika sammanhang bollat med begreppet ”libertarian”, men alla sådana citat jag sett i ett sammanhang har hänfört sig till den ekonomiska politiken och inte varit allmängiltiga.

Och så var det frågan med järnladyn. Thatcher legaliserade homosexualitet pekar Norberg på. Det kan vi väl enas om att man knappast behöver vara liberal för att göra. Men även Thatcher var med om att liberalisera abortlagstiftningen fastslår Norberg. Och visst var det så. Men detta var ju knappast någon liberal lagstiftning med ”progressiva” svenska ögon. I själva verket var Thatcher förespråkare av en restriktiv abortpolitik. I en intervju med en katolsk tidsskrift förklarar hon sin syn på abort enligt följande: Abortion only applies to the very, very early days, but the idea that it should be used as a method of birth control I find totally abhorrent. Så var det med Thatchers abortliberalism.

Men jag vill hävda att även Thatchers konservatism sträckte sig långt utan för detta. Precis som Reagan var hon en ivrig entusiast av familjen. I ett tal vid en tillställning på ett barnhem uttrycker hon mycket bestämda åsikter om vikten av intakta familjer:

Early in the New Year, when I was doing some visits. I was told by a doctor of a housing estate in his practice where over 60 per cent of the families were headed by single parents. Against such a background, children are in danger of seeing life without fathers not as the exception but as the rule and recently, I read of a school attended by so many children of single mothers that one child whose father had come to see the school play was so embarrassed at being different that she asked him not to come to her school any more. This is a new kind of threat to our whole way of life, the long-term implications of which we can barely grasp.

Hennes försvar av västerländska värderingar kan heller inte underskattas:

The truths of the Judaic-Christian tradition are infinitely precious, not only, as I believe because they are true, but also because they provide the moral impulse which alone can lead to that peace, in the true meaning of the word, for which we all long.

Så var det med den saken.

Dag Elfström

GÄSTKRÖNIKA: Anders Edwardsson

SVERIGES HISTORIA UR ETT LIBERALKONSERVATIVT PERSPEKTIV

Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har kommit bort i debatten. Det politiska klimatet i Sverige kommer härför heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen, skriver Anders Edwardsson.

Den marxistiska och materialistiska historiesynen har alltför länge varit alenarådande i Sverige, menar artikelförfattaren.

Under 1900-talet kom historieämnet i Sverige att ridas av två maror. Först positivistiska ambitioner att producera en strikt opartisk historieskrivning. Och sedan historiematerialismen, som bottnade i det marxistiska antagandet att den historiska utvecklingen styrdes av järnhårda lagar och att det förflutna därför kunde kart- och klarläggas i detalj. Båda dessa irrläror är numera förpassade till historiens askhög. Men dess politiska och kulturella skador består.

Socialister av alla de slag lyckades nämligen under tiden förflacka utbildningsväsendet så pass, att många svenskar har så dåliga kunskaper om både sitt eget lands historia och omvärlden att de idag lever med en falsk själv- och verklighetsuppfattning: att allt i Sverige efter 1932 blivit så mycket bättre både i förhållande till situationen tidigare och i omvärlden, att landet bör betraktas som skapelsens krona och svenskarna som det utvalda folket.

Den borgerliga reaktionen på detta har varit att tiga still, eller, såsom mången socialliberal, jamsa med. Och av dem som protesterat har många tyvärr ägnat sig åt en meningslös skönmålning av det oskarianska Sverige, som vänstern i sin tur lyckats vinna ytterligare poäng på genom att kunna förlöjliga. Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har därför kommit bort i debatten. Och sossarna regerat vidare. För varför rösta emot ett tillsynes så bra och vinnande koncept?

Det politiska klimatet i Sverige kommer beroende på detta heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen. En herkulisk uppgift kan tyckas. Det räcker dock, som vi skall se nedan, med att presentera kalla fakta. För att borgerligheten skall kunna göra detta med kraft och trovärdighet måste emellertid först den svenska högern göra upp med delar av sin historiesyn.

Högerns svaga självbild idag

Att högern skulle ha det förflutna som framtidsvision är förvisso en myt. Problemet är bara att den är så allmänt spridd att ”höger” och “konservatism” i svenskan blivit synonymer med reaktionär. Samt att den – som de flesta myter – innehåller ett korn av sanning. För det finns som sagt en tendens inom svensk höger att se det ”gamla” Sverige som ett förlorat paradis, vars traditioner och realiteter många försvarar in absurdum. Och detta är vare sig historiskt korrekt eller politiskt givande. Varje ögonblick i historien är ty unikt. De flesta väljare har också blicken riktad mot framtiden och skulle därför aldrig acceptera en regress.

Vi konservativa måste därför punktera nidbilden av oss som dagdrömmare genom att bevisa att det är högern och inte vänstern (inklusive socialliberalerna) som vill ha en genomgripande förändring av Sverige. Och detta görs enklast genom att anta beteckningen liberalkonservativ. Detta är som bekant sedan länge beteckningen på den anglosaxiska konservatismen, som gjuter ihop ekonomisk liberalism med social och kulturell konservatism. Och jag vet att många mer traditionellt kontinentaleuropeiskt konservativa instinktivt reser ragg inför den. Dessa bör dock tänka ett varv till och reflektera över vad historien faktiskt säger oss.

Verkligheten visar nämligen entydigt att det närmaste en optimal samhällsorganisation homo sapiens någonsin lyckats kravla sig är länder som USA, Storbritannien, Australien och Kanada. Genom att kombinera ekonomisk frihet med sociokulturell måtta har de lyckats (för)bli rika och väl fungerande samhällen. Och även Sverige är faktiskt ett exempel på denna samhällsordnings styrka! För det oskarianska Sverige (d.v.s. under Oskar II) många konservativa tenderar att beundra föll naturligtvis inte fixt ned från himlen, utan var resultatet av en lång reformprocess som kombinerade konservativa drag med liberala idéer.

Det gamla Sverige: uppgång och fall

Sverige hade under 1500- och 1600-talet utvecklats till en absolutistisk, hyperortodox och merkantilistisk stat där befolkningen utsattes för hjärntvätt och ekonomin lamslogs av så mycket skatter, lagar och regleringar, att ett liv på gränsen till absolut fattigdom var den absoluta majoritetens råttgråa vardag. En brittisk besökare skrev så sent som 1799 under ett besök förfärad hem om att svenskarna ”såg ut som en skara sörjande kväkare.”

Efter stormaktens fall 1718 hade förvisso viss opposition mot rikets eländiga tillstånd börjat uppträda. Skiftesrörelsen bredde ut sig och fritänkare som Anders Chydenius hade på 1760-talet kläckt visdomsord som ”Wi wilje befrämja Industrien; men lägga likwäl hinder i wägen för den idoga at få föda sig.” Det mesta satt dock då fortfarande fast i det gamla och rikets resurser öddes, istället för på utveckling, på en rad förtappade krig ämnade att återupprätta stormakten. För allt skulle, trodde man, bli bra bara allt blev som förr.

Denna reaktionära ådra fick sig också en ny, rejäl blodtransfusion när Finland förlorades 1809. Sverige präglades därför en bra bit in på 1800-talet av romantiker, som i väntan på den östra rikshalvans återerövrande krävde att svenskarna ”inom Sveriges gränser skulle vinna Finland åter”. Det var dock inte nytänkande, företagande och framsteg som utgjorde kärnan i denna pittoreska samhällsdiskurs, utan isolationism, neutralitet och självtillräcklighet.

Den borgerliga omvandlingen av Sverige

Efter den reformfientlige Karl XIV Johans död 1844 fick emellertid denna elit vika för en ny borgerlighet, som genomdrev en ekonomisk omvälvning. Efter skråväsendets avskaffande 1846 följde ty en rad kloka beslut om skattesänkningar, avregleringar och annat, som på bara några få decennier omvandlade Sverige från en i grunden medeltida och merkantilistisk stat till ett modernt land med en kapitalistisk, på gränsen till ren laissez faire ekonomi.

Århundraden av undertryckt energi kunde därför, efter mitten på 1800-talet, blomma ut och svenskarna från omkring 1870 genom hårt arbete, flitigt sparande och finurligt uppfinnande snabbt göra Sverige till ett alltmer välmående land. Faktum är att övergången från en ”Tänk om…”- till ”Nu jävlar…”-ekonomi, tack vare en klok politik och befolknings självdisciplin, fungerade så väl att Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet.

Omvälvningen var alltså både genomgripande och snabb, men den skedde samtidigt i ordnade former. Landets nya, liberala elit – som till icke ringa del inneslöt ättlingar till den gamla aristokratiska gräddan – slog nämligen vakt om många gamla goda attribut och traditioner. Så ock gjorde folket. De flesta svenskar insåg nämligen att luthersk arbetsmoral, laglydighet och pliktkänsla var både nödigvändiga och lönsamma dygder i den nya situationen, där friheten att lyckas åtföljdes av skyldigheten att ta vara på sig själv.

Vid 1900-talets begynnelse åtnjöt det existerande samhället kännetecknande nog också ett brett folkligt stöd. Många yppade visserligen diverse politiska krav och socioekonomiska önskemål. Men svensken i gemen – vare sig han bodde på gods eller i koja – förblev konungen trogen och skydde skatter och byråkrati med samma buttra passion som han föraktade revolutionära fridstörare och andra delinkventer.

Symtomatiskt nog var också en av tidens populäraste politiker högerledaren Arvid Lindman. Likt en gång Edmund Burke och senare Ronald Reagan personifierade han det gällande läget, där frihet och tradition gick hand i hand. Och han kunde, trots en tidstypisk svaghet för tullar och statssocialistiska experiment, förnöjt konstatera att ”Frihet för företagsamhet och framstegsvilja att bryta ny bygd, grunda nya företag, utnyttja landets naturliga hjälpkällor, bereda nya arbetstillfällen och utkomstmöjligheter!”

Socialdemokratin hade misslyckats utan konservatism

När Arvid Lindman dog 1936 hade dock vinden vänt och Sverige beträtt en lång dags politisk färd mot ekonomisk natt, kulturell skymning och social upplösning. Socialdemokratin hade sedan slutet på 1800-talet idogt verkat för en total samhällsomvälvning. Befolkningen i stort förblev emellertid negativ till detta upplösningsarbete. Så efter ett svidande nederlag i ”kosackvalet” 1928 valde därför den då nytillträdde partiledaren Per Albin Hansson att slå till reträtt genom att snida ihop en kvasikonservativ ”folkhemspolitik”.

Förödelsen av Sverige skulle härför ta sin tid. Grundtrygghetslinjen i välfärdpolitiken behölls ända tills 1960-talet och både skattehöjningarna och ingreppen i marknadsekonomin förblev lika länge ganska modesta. Och den lutherska andan och strävsamma kulturen levde vidare. Det socialdemokratiska ”samhällsbygget” kom därför i grunden att utformas för – och bli beroende av – en befolkning som jobbade hårt, betalade sina skatter utan knot, inte fuskade och nästan aldrig protesterade mot överhetens påbud och påfund.

I takt med att tiden gick tog dock klådan att få göra upp med det gamla, borgerliga Sverige sakta men säkert åter överhanden. Men då svenskarna envisades med att avvisa riktigt radikala planer valde ”den tredje generationens socialdemokrater” (vars ledare skulle bli Olof Palme) länge att tala tyst om sina ambitioner. Målet för politiken sades tvärtom bara vara att fixa till kvarvarande brister i samhällsbygget och göra det mer rättvist.

Detta lät ju bra. ”Rättvisa” blev dock under 1960-talet ett kodord för en rad reformer som på alla områden, från skol- och familjepolitiken via psyk- och kriminalvården till grundlagen på rekordtid omdanade Sverige näst intill oigenkännlighet. Reformerna stärkte nämligen samtliga politikers makt, minskade medborgarnas inflytande och expanderade byråkratin. Och i takt med att förbud, skatter och bidrag travades på varan gick dynamiken i ekonomin förlorad, samtidigt som svenskens moral och laglydighet började urholkas.

Från det mörka 1970-talet till idag

Resultaten lät heller inte vänta på sig. Ekonomin vände, efter hundra framgångsrika år, efter 1970 nedåt i samma snabba takt som skattetrycket började stiga upp emot och snart nog också passerade 50-procentstrecket. Varpå mygel, skatteflykt och bidragsmaximering bredde ut sig bland folk och Sverige som nation påbörjade en håglös resa ned från platsen som världens tredje rikaste land mot, som sämst i mitten på 1990-talet, plats tjugo.

Sveriges position har sedan dess något förbättrats. Och orsaken till detta är uppenbar: att en rad förbättringar genomförts som återskapat en del av det samhällsklimat som gick förlorat i sextio- och sjuttiotalens haschdimmor. Antalet monopol räknas exempelvis numera på ena handens fingrar, valfrihet har införts inom vård, skola och omsorg, etcetera.

Mycket återstår dock att göra. Däribland en rejäl sänkning av skattetrycket, en modernisering av näringslivspolitiken, en avreglering av arbetsmarknaden och en sociokulturell kontrarevolution som stärker familjen och höjer arbetsmoralen. För målet måste vara att återskapa Sverige till en fri, kapitalistisk ekonomi och ett samhällsklimat präglat både av framåtanda och traditionell västerländsk moral och etik. Annars kommer resan utför fortsatta.

En diskussion om hur detta praktiskt skall kunna realiseras får här tyvärr anstå. Påpekas kan dock att den liberalkonservativa traditionen är mycket rik på användbara idéer och förslag. Och att då den svenska (social)liberalismen sedan länge på så många områden i praktiken tillhör vänstern, så åligger det högerns företrädare att sluta drömma om svunna tider och ta ledningen. Förslagsvis under parollen Tillbaka till framtiden!

Anders Edwardsson är frilansjournalist, debattör och författare till boken En annorlunda historia (Timbro 2009), som är en uppgörelse med den socialdemokratiska historieskrivningen om Sverige under 1900-talet.

Sagittarius om… Gunnar Svärd

SAGITTARIUS | Ojämn vecka. Således åter igen tid för en behövlig dos av Gunnar Unger. Vi har också beslutat att nu skapa en speciell Sagittarius-flik vilket ni finner i den övre menyraden.

Denna gång publicerar vi Gunnar Ungers personliga och färgstarka porträtt av den gamle partisekreteraren Gunnar Svärd. Svärd blev mest känd som högerledaren Jarl Hjalmarsons ständige vapendragare, men även för sin väldiga kroppshydda, imponerande längd och temperamentsfyllda humör.

Nedanstående text är publicerad i boken Porträtt och Pamflett (Hökerbergs, 1953).

—

Gunnar Svärd

Gunnar Svärd (1911-1978)

När Gunnar Svärd i sin gröna ungdom debuterade som demagog vid ett ungsvenskt torgmöte i Göteborg, märktes bland de åhörare, som ville gratulera honom till den lyckosamt påbörjade politiska karriären, även hans gamle rektor. ”Käre Svärd”, yttrade den vördnadsvärde pedagogen, ”du har alltid varit en fähund och jag ber nu att få lyckönska dig till ditt goda omdöme i valet av levnadsbana”.

Historien är icke blott rolig utan även sann och dess värde förhöjes av att rektor Mellén vid Göteborgs Högre Latinläroverk var en gammal pålitlig högerman. Man skall heller inte tro, att den berättas blott i motståndarlägret; den åtnjuter minst lika stor popularitet i vissa högerkretsar, där Gunnar Svärd kanske alltid kommer att förbli en omstridd person.

Han har alltså namn om sig att vara en knöl, med det är – om man så får uttrycka sig – ett gott namn. Det uttalas ofta med fruktan, nästan alltid med respekt, inte sällan med beundran och ett slags motvillig sympati. Det är i alla fall en förbannat duktig drummel, säger man. Och i karakteristiken insmyger sig ett tonfall av hjärtlighet, som låter okvädningsorden ändra valör.

Anledningen till att Gunnar Svärd förvärvat denna speciella art av ryktbarget kan sökas i flera olika omständigheter. Den mest iögonfallande av dessa torde vara hans yttre. Även de högermän, som ogillar honom, är tacksamma över att han åtminstone inte tillhör någon annan politisk meningsriktning. Han hör avgjort inte till den typen av politiska motståndare, som man vill möta ensam en mörk kväll efter ett animerat ordskifte.

Redan den, som tagit till sin uppgift att söka göra ett partivänporträtt av honom, kan komma på sig själv med att någon gång undra, om inte en försiktigare formulering vore på sin plats. Gunnar Svärds strävsamme far brukade med befogad stolthet berömma sig av att ha givet upphov till 7 m 20 cm pojkar. Av denna aktningsinbjudande sträcka svarar sonen Gunnar för betydligt mer än en fjärdedel – och då har likväl inget yppats om hans kubikinnehåll och specifika vikt. Camillus förliknade sig som bekant enligt Fakiten vid en fackla, ett skepp och en eldig stridshingst. Om man förliknar Gunnar Svärd vid ett fyrtorn, ett luftskepp och en eldig stridsvagn kanske man kan ge en vag föreställning om hans eloquentia corporis.

Att en person med dessa fysiska förutsättningar att bli prisboxare måste vara en knöl, även när han etablerar sig som politisk tungviktare, är ett utslag av folklig idealbildning, som Gunnar Svärd av allt att döma helt enkelt inte nänts komma på skam. I själva verket klappar naturligtvis under den skrovliga ytan ett hjärta av guld. Liksom Bismarck – måtte Svärd ursäkta liknelsen – är han innerst inne säkerligen en vek natur. Det skulle förvåna om han inte i hemlighet skriver på vers, plockar blommar och faller i gråt, när han lyss till barnens joller och småfåglarnas sång.

Men trogen sin typ gör han sitt yttersta att dölja denna läggning för omvärlden och det är otvivelaktigt väsentligt bidragande orsak till det rykte som föregår honom. Han har inte precis vad som brukar kallas ett vinnande sätt. All inställsamhet är för honom främmande – utom möjligen mot finansfurstar, ty storkapitalisternas eget parti är ju som bekant långt fattigare än proletärernas. Nej, snarare kännetecknas han av en viss brutal rättframhet, som chockerat den vilken vant sig vid mera sirliga umgängesformer. Intrycket mildras inte av de neddragna mungiporna, de rynkande ögonbrynen, de rullande vitögonen och den åsklika stämma, som han då och då med ett hotfullt väsande uppbådar ur djupet av sina innandömen. I sin helhet blir effekten skräckinjagande och man skall vara i besittning av ett betydande moraliskt mod för att komma sig för med att motsäga honom, när han med jämna mellanrum lösgör en av de korslagda armarna och låter en näve, som förefaller att i Portos´ efterföljd med ett enda slag kunna sträcka en oxe till marken, poängtera sina oförgripliga meningar.

Dessa meningar är oftast talrika, långa och välformulerade och börjar vanligen med ”jag”. Gunnar Svärd saknar sällan ord och han har – vad som är mera ovanligt särskilt inom politiken – nästan alltid något att säga. Som intervjuobjekt och informationskälla är han idealisk: han formulerar själv alla frågor och besvarar dem villigt och utförligt. Som debattör kan han vara formidabel: han har inte bara rutin och slagfärdighet utan också ett lättmobiliserat patos och vetande och framförallt den spontana vedervilja mot andras åsikter, som ger ett diskussionsinlägg prägel av att verkligen komma från hjärtat. Som föredragshållare imponerar han genom sin tyngd och bredd – ja, numera även sakliga. Han har inte för intet ägnat åtta av år av trägna mödor åt högerns partikansli och besitter redan gedigna insikter om svensk politik.

Hans arbetsförmåga är nämligen kolossal och hans receptivitet knappast mindre. Så har han också stora fordringar som arbetsgivare. Hans fruktansvärde morgonhumör har satt en måhända hälsosam skräck i hela högerns högkvarter, där man tidigare inte hade något att vara räddare för än den snälle Lennart Kolmodin. De svärdska lynnesutbrotten kommer trossbottnarna att gå i vågor på Karduansmakaregatan och registreras av partiseismograferna även i avlägsna bygder.

När han anställer en chefredaktör eller en riksdagsman sker det enligt uppgift efter formulär: Nummer och namn? Född när? Skola var? Betyg vilka? Fortsatt utbildning hur? Examen om? Vaccinerad, nykter, betalda skatter, ej under förmyndare? Efter ett kortare eller längre förmaningstal och i bästa fall en enkel lunch på Rosenbad viftas vederbörande betydligt stukad iväg av den väldige. Man kan förstå att sådant väcker anstöt på sina håll, där prestigekänslan är starkare utvecklas än sinnet för hummor. Nej, någon fin man är han inte, Gunnar Svärd.

Låt oss summera. En stor, förfärlig karl, en kraftnatur. Självmedveten för att inte säga självupptagen, sträv i umgänget, frän i omdömena. Framstående agitator och skicklig debattör, kunnig politiker fast praktisk taget nybörjare, driven organisatör. Klart förstånd, stor receptivitet, ursinnig energi, väldiga krav på egen likaväl som andras arbetsinsats. Koleriskt lynne. Förbittrat konservativ. Kort sagt: en typisk fähund. Eller med andra ord: just den man högern behöver på partisekreterareposten.

(…)

Under studenttiden kom han mer och mer in i Göteborgspolitiken och blev så småningom ordförande i Ungsvenska Förbundet. Det är en sammanslutning långt äldre än högerns nuvarande ungdomsorganisation [läs mer om högerns ungdom i Göteborg här, reds. anm.], med anor från Rudolf Kjellén och Vitalis Nordström men också med stark folklig förankring och klart social inriktning. Från denna plattform gjorde Svärd sig känd som en begåvad talare och organisatör och förde med samma frejdighet kampen mot de nationella frondörerna på yttersta högerkanten som mot kommunisterna och deras medlöpare. När högerpolitiken i Göteborg mot slutet av 30-talet och början av 40-talet fick en alltmer tyskvänlig inrikting drog sig den utpräglade anglofilen Gunnar Svärd tillbaka från aktiv politisk verksamhet.

År 1938 hade han blivit sekreterare i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och ägnade sig i efterhand odelat åt det under kriget alltmer krävande hjälparbetet till förmån för nödställda utlandsegenartade intermezzon. Det mest dramatiska var närd Svärd vid ett besök i Finland anhölls av statspolisen som agent för västmakterna. Det mest komiska var när en vinddriven sjöman anmälde sig som hjälpsökande genom att stående på huvudet sjunga Toujours L’amour utanför Svärds dörr. Något år efter fredsslutet skrev Svärd en artikel i Medborgaren, som väckte Domös [dåvarande högerledaren, reds. anm.] intresse. De bägge herrarna sammanträffade och resultatet blev att Svärd efter åtskillig tvekan flyttade till Stockholm och installerade sig i högerns riksdagskansli.

Han hade ännu inte givit upp tanken på journalistiken och tvekade tydligen i det längsta att sluta sig till den ädle murvelns potentiella fiender. Nu tog han emellertid steget fullt ut och gav sig politik i våld. Han blev sekreterare först åt Domö, därefter åt högerns riksdagsgrupp och småningom åt hela partiet – en befattning som han själv inrättade för att ytterligare befästa sin auktoritet. Redan genom ett tidigare okänt inslag av akademiskt skämtlynne i Domös vältalighet kunde man förstå att något var på bane, men ändå tydligare märktes Svärds närvaro på en rastlös intensitet, som började prägla arbetet i partikansliet. En ström av motioner, promemorior, tal, artiklar och annat propagandamaterial började flöda ut från Karduansmakaregatan. Med makten hos sin dynamiska energiladdade personlighet – andra kanske hellre talade om envishet och vassa armbågar – samlade Gunnar Svärd allt fler trådar i sin hand och det är ingen hemlighet att det var han som organiserade 1948, 1950 och 1952 års valkampanjer för högerns räkning.

(…)

Vid sidan av Jarl Hjalmarson hör Gunnar Svärd till dem, som främst bör tillskrivas förtjänsten av denna vändning till det bättre. De bägge kompletterar varandra på ett förträffligt sätt och Jarlen kan inte nog lovorda Svärds arbete, som han betecknar som oumbärlig för partiet.

–Gunnar Unger

Redaktionen

Att problematisera ett begrepp

Höger, vänster eller bara korkat?

PÅ DJUPET | Med anledning av den debatt i kommentatorsfältet som uppstått efter Patrik Magnussons inlägg ”Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema”, tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på debatten om ordet högerextrem.

Är det rättvisande att kalla fascistiska och nazistiska grupper för högerextrema? Jag tycker frågan om hur man ska placera in fascistiska och nazistiska grupperna i ett höger-vänster resonemang är svår. Till och med mycket svår. Men att ordet högerextrem idag är ett missvisande, och rent av felaktigt begrepp, dristar jag mig ändå till att hävda.

Ideologiska likheter och olikheter

Rent ideologiskt är frågan komplex. Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan. Men det fria och organiskt framväxta civilsamhället som är det all konservatism bygger på, är onekligen samma bruna elelement svurna fiender till. Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje. De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.

Men om vi tar bort ideologin och istället tittar på historiska fakta och historiska kopplingar. Inte heller här är bilden entydig.

Historiska kopplingar till höger…

Den finns ofrånkomligen en hel del exempel på konservativa grupper som radikaliserats för att sedan bli fullfjädrade fascister. Sveriges Nationella Ungdomsförbund som i halvannat decennium agerade som Högerns ungdomsförbund, för att sedan totalt spåra ur, är kanske det tydligaste svenska exemplet.

Internationellt brukar det pekas på att den tyska högern under Weimarrepubliken till stor del bestod av de så kallade frikårerna, som sedermera blev en viktig del i nazisternas framgångar. Den parlamentariska tyska högern la sig också platt för nazisterna, vilket givetvis är ett beklämmande faktum. Men oftast, när högergrupperingar och fascistoida grupper har haft otillbörlig kontakt har det handlat om kampen mot kommunismen. Hatet mot bolsjevikerna har varit så brinnande i såväl högerkretsar som bruna kretsar att historien dessvärre ger oss ett antal exempel på hur grupperingarna idkar osunt samarbete.

Detta faktum är vänstern noga med att påpeka så ofta de får möjlighet. Men ibland blir deras guilt by association rent av löjlig. Den svenska arbetarerörelsens mästare på denna typ av historisk förvanskning är tvivels utan Karl N. Alvar Nilsson. Denne har bland annat försökta göra kopplingar mellan vår nuvarande kung och nazister genom att påpeka att kungen bott eller ätit middag hos folk som i sin tur tjugo år tidigare intervjuats av någon nazistanstruken tidning. Demokratisk Allians och Tidsskriften Contra har samme Nilsson i åratal försökt kasta skit på i hopp om att den bruna färgen ska fastna. De flesta har vid detta laget klassat ut Karl N. Alvar Nilsson som en konspirationsteoretisk sosselakej, men han har uppenbarligen fortfarande gott anseende i arbetarerörelsen.

… och till vänster

Nils Flyg (1891-1943). En av Lars Ohlys föregångare. Nationalmarxist och nazisympatisör.

Den svenska högern saknar tyvärr en motsvarighet till Nilsson. Det är synd, för det saknas inte direkt underlag att arbeta med om jag uttrycker mig milt. Det finns nämligen minst lika många exempel på oklara gränsdragningar mellan socialister och fascister, och mellan socialister och nazister. I Sverige är det tydligaste, och tyvärr mest bortglömda, exemplet på detta historien om socialistiska partiet och Nils Flyg.

Typografen Nils Flyg var ordförande i kommunistiska partiet, det vill säga nuvarande vänsterpartiet, mellan åren 1924 och 1929. Men som vi alla vet så delar alltid kommunister på sig med jämna mellanrum, precis som amöbor som någon påpekat. Nils Flyg blev genom diverse splittringar, och splittringar av splittringar, bildare av Socialistiska Partiet under första hälften av 30-talet. Detta parti utvecklades ganska snabbt till en rödbrun smörja med starka och öppet deklarerade sympatier för nazityskland. Och de hade riksdagsrepresentation fram till 1940. Partiet upplöstes efter Nils Flygs död 1943. Vänsterpartiet har alltså haft en nazisympatisör som partiledare. Onekligen ett faktum som inte uppmärksammas vidare ofta. Den som önskar fördjupa sig i ämnet Nils Flyg rekommenderas att inhandla Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons bokförlag, 1999). Även den svenska socialdemokratin har haft vissa spår av förbruning genom åren. Makarna Myrdals förslag får väl i det närmaste betraktas som någon form av socialfascism. Tvångssteriliseringarna ligger också socialdemokratin i fatet i dessa sammanhang.

De svenska 30-tals nazisterna under Sven Olof Lindholm var tydlig av sitt betonande av att de var socialister och de bytte också mycket riktigt namn till Svensk socialistisk samling. Det finns också gott om motsvarande internationella exempel. Benito Mussolinis Italienska fascister bildades som en utbrytning ur det socialistiska partiet i Italien. Likaså var de brittiska fascisterna under sir Oswald Mosley en produkt av att vänsterfallangen i Labour-partiet brutit sig ur. Det är heller ingen tvekan om att den fanatiska judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en utpräglad och övertygad socialist.

Och exemplen är många fler. Men vi högermän har ju som tidigare konstaterats ingen motsvarighet till Karl N. Alvar Nilsson som godmodigt sammanställer dem och drar långtgående konsekvenser av dem. Kanske ett framtidsprojekt för Timbro?

Oklara slutsatser

Vad blir summan av kardemumman av allt detta? Ja, jag vet inte. Men att säga att nazismen och fascismen entydigt skulle vara högerideologier är tvivels utan lögnaktigt. Begreppet mittenextremister är kanske det mest rättvisande, även om det nog uppfattas som ett oxymoron i de flesta kretsar. Men om man måste välja så blir det svårt att inte hävda att de bruna snarare ligger åt vänster, deras radikala och kollektivistiska drag är ofrånkomliga. Även när det handlar om den mer moderna skalan så torde de snarast placeras på den vänstra kanten utifrån sin skepsis till fria marknader och allmänt icke-frihetliga hållning. Vad höger-vänster kan menas beteckna i vårt nuvarande debattklimat är dock en aningen öppen fråga och därför svårdefinierbart att placera dem på.

Begreppet högerextrem är så inpräntat att det onekligen ser ut att vara med oss, i betydelsen fascistoid, under en överskådlig framtid. Är då frågan värd att problematisera? Jag tror det. Jag kallar mig höger och gör det med både stolthet och glädje. Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte. Och det är där någonstans jag tror vi måste börja. Vi måste rentvå begreppet höger.

Dag Elfström

Gunnar Unger – en av 1900-talets vassaste högerpennor

PORTRÄTT | Han växte upp i ett sjöofficershem, upplevde 20-talets sorglösa jazzperiod och därpå 1925 års försvarsslakt, för att som vuxen börja framföra välgrundade åsikter i liberalkonservativ anda om sin tids stora frågor. De äldre minns journalisten och författaren Gunnar Unger (1915-1976) som en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968-revoltens tokigheter.

Gunnar Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk), ”reaktionären” som gärna såg fler kvinnor som chefer på hög nivå. En lika stor fiende till fanatiska jämlikhetsivrare som till 60-talets stora skönhetsfördärvare och rivningshetsare visade han inlevelse, då en motståndare vann hans hjärta.

Få var som Unger samtidigt hemma bland politikens, kulturens och scenens berömdheter (som Marlene Dietrich och Marlon Brando), och hyllade även filmens, operans och operettens stjärnor. Unger var samtidigt lika beredd att sakligt bedöma 1970-talets svenska politiker, diplomater och statstjänare, hjälpt både av sin kunskap och intuition och av ett nätverk av vänner och rapportörer.

Unger var glansfull och uppslagsrik så till den grad att man nästan glömmer att hans karriärval först berett honom vånda. Att i en släkt där flertalet blivit präster och officerare eller valt andra stadgade yrken gå till journalistiken var i sig en pärs. Med dagens ögon framstår hans yrkesval och opinionsbildarroll som snarast före sin tid.

Bara att som Unger gjorde tala för kultur och andlig tradition i ett Sverige där många efter krigsåren behövde tjäna pengar för att skaffa villa och bil, och för övrigt ansåg finkultur utmanande snobbigt och gammalmodigt, verkar närmast dödsföraktande. Att dessutom säga precis vad han ansåg om den politisering, den kulturfientlighet och anpasslighet mot socialdemokratin som blivit så vanliga på 1960-talet var nästan att skruva åt manschetten för hårt.

Många som kvävdes – andligt och åsiktsmässigt – i socialdemokratins Sverige upplevde dock Gunnar Unger som en befriare, en lika frisk som välkommen röst. I hans inlägg gavs förtjänta stick mot de uppblåsta bland våra styrande. I hans personporträtt fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Att berömma goda, odogmatiska sossar var för Gunnar Unger samtidigt lika självklart som att brännmärka andras dryghet och maktmissbruk.

Som elev till den fruktade liberale statsvetarprofessorn och publicisten Herbert Tingsten (länge DN:s chefredaktör) fick Unger träna sin replikkonst och sina kunskaper på en man som livet ut förblev hans vän. Detta trots stora olikheter i åsikter. Unger gillade allmänt färgstarka individer, de som talar klarspråk och struntar i vad andra tycker. Han kunde morra och sucka över trista och fantasilösa människor, men rosa även de rödaste motståndare om de trots allt ägde en äkta personlighet.

Unger skrev först i den borgerliga tidskriften Obs!, under cirka tjugo års tid i Svenska Dagbladet och likaså i högerns idéforum Svensk Tidskrift. Han täckte egentligen alla ämnen från dagspolitik, historia och resereportage, anmälan av litteratur och memoarer, var recensent av film och teater, och deltog med lust även på SvD:s dåvarande skvallersida Hugin & Munin. I en särklass står hans skarpa och breda porträttkonst, inspirerad bl.a. av SvD-kollegan Erik Wästberg.

Som för alla tidningsmän har förstås Gunnar Ungers inlägg åldrats. Någon samling av hans inlägg har inte utgetts sedan Onkel H:s hädelser kom 1964, uppkallad efter Ungers påhittade samtalspartner vars förebild var den legendariske tidningsmannen och operachefen i Stockholm Harald André.

Men mycket hos Gunnar Unger står sig samtidigt förbluffande väl. Han ägde ett kritiskt och säkert omdöme, ofta har hans egna slutsatser överlevt dåtidens allmänna mening. Han visar framför allt att det lönar sig att bedriva en medryckande och välunderbyggd diskussion, att folkbilda med humor och att på så sätt förse andra med idéer och stoff. Hans eld brann jämnt och var närapå outsläcklig. Han var en institution, en sanningssägande slav på välfärdssamhällets triumfvagn.

1976 dog han ändå plötsligt, föga mer än 60 år gammal.

Med det allt snävare utrymmet för personligheten, för det fria och generösa livet, liksom den trots privatiseringar och nya rättigheter ohejdade politiseringen, ökar risken för vantrivsel. Var finns de skapande gröna bersåerna i folkhemmet, de rum där tanken finner inspiration och sinnet lyfts? Att tänka över detta ökar samtidigt saknaden efter Gunnar Unger, eller åtminstone efter någon som kunnat ta över hans uppgift.

Stoff skulle inte saknas, inte ens nu i Alliansens tid. När en moderatledd regering skrotar försvaret och de kulturella värdena, när EU förvandlas till en alltmer själlös byråkrati och en viss amerikansk president under åratal gjort kriget till sitt stora utrikespolitiska medel, kunde det finnas åtskilligt att säga. Skulle Gunnar Unger, Europavännen, ha gillat strömmen av maktlystna män och pengar till Bryssel? Vad skulle han ha sagt om den kulturkonflikt som kan vara på väg att segla upp såväl kring Islam och Väst som mellan Kina och omvärlden, en konflikt i stor skala där takt, historiekunskap och återhållsamhet på bägge sidor illa torde behövas?

Man kan bara gissa. Men att en yngre generation fick chans att möta det bästa av det Gunnar Unger skrev är en lika from som tvingande önskan.

Carl Johan Ljungberg
(Utger i år en bok om opinionsbildaren Gunnar Unger)

Margaret Thatcher Walks on Water

Det är idag exakt 30 år sedan Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister. Men datumet har givetvis större implikationer än så. Inte bara markerar det startpunkten för ”den blå revolutionen” i Storbritannien, utan det markerar även början för en högervåg vars like vi varken förr eller senare har sett i västvärlden.

Slog tillbaka

Margaret Thatcher lyckades som ingen annan verkligen entusiasmera människor för sitt budskap och förmedla idéer.

Att sammanfatta Margaret Thatchers livsgärning låter sig inte göras med lätthet. Man kan dock konstatera att hon inte bara röjde upp i Storbritanniens förvuxna byråkrati, sanerade statsfinanserna, åter gjorde Storbritannien till en global stormakt, hejdade statens expansion på civilsamhällets bekostnad och stoppade en utveckling där politiskt allt mer radikala fackförbund utgjorde en växande samhällsfara, utan hon slog också tillbaka. Thatcher var en av de första konservativa politikerna som inte bara i ord utan också i handling omfamnade idén att konservatism inte bara betydde att agera släpankare i samhällsutvecklingen, utan att faktiskt förändra saker till det bättre. Thatcher visade hur ett ruttnande samhälle radikalt kunde omstöpas i en konservativ form.

Dessutom satte hon någonting ännu större i rörelse. Thatchers entusiasmerande men ändå hårda och kyliga framtoning och obeveklighet för sina ideal tände livsgnistan hos en höger som i både USA och Europa varit på reträtt i decennier. Thatcher kunde som få andra politiker konsten att förmedla idéer, istället för att bara lova tusen kronor mer efter skatt. Den blå revolutionen 1979 följdes av Ronald Reagans valseger 1980, Helmut Kohl i Tyskland och Brian Mulroney i Kanada, och därmed var snöbollen i rullning. En snöboll som inte skulle sluta rulla förrän muren hade fallit, världskommunismen hade besegrats, Sovjetunionen hade upplösts och det i alla västvärldens länder fanns bra mycket mindre stat och bra mycket mer civilsamhälle än tjugo år tidigare. Under 90-talet har vinden vänt igen, men vi kommer (lyckligtvis) aldrig komma tillbaka till 70-talet igen. De flesta av de råmärken som Järnladyn satte upp mellan stat och samhälle kommer att bestå länge än.

Järnladyn efter valsegern 1979, för exakt 30 år sedan. Inte bara Storbritannien, utan hela världen, skulle aldrig bli sig lik igen.

Liberalism och konservatism

Ytterligare en stor gärning som vi kan tillskriva Mrs. Thatcher är att hon lyckades sammanjämka konservatism och liberalism till en skarvlös enhet. Den europeiska högern var på 70-talet fortfarande bemängd med stora mängder statssocialistisk, keynesiansk barlast. Det fanns ännu ingen verklig förståelse för den helhet som man idag kan kalla borgerliga värderingar, eller för hur idéerna om en liten stat och låga skatter, självförsörjande individer och dygden av att få behålla frukterna av sitt arbete främjade konservativa ideal. Givetvis var även 70-talets höger antisocialister, men man såg inte vådan av en stor stat på samma sätt som man skulle göra efter Thatcher. Thatcher lyckades helt enkelt kommunicera sambandet mellan ekonomisk liberalism och ett starkt civilsamhälle. Följaktligen lyckades hon bredda de konservativa långt utanför partiets vanliga väljargrupper. De som bar Thatcher till valsegern var den breda medelklassen, som var trötta på en enorm statsapparat och konfiskatoriska skatter. Det har sagts om Thatcher att hon gick till val på klassiska medelklassdygder, hårt arbete och lön för mödan.

Kapad livsgärning

Däremot var Thatcher på andra områden, som social-, försvars-, rätts-, kultur- och utbildningspolitik – det vill säga de konservativa kärnfrågorna – hårdnackat konservativ. Detta glömmer man lätt när man diskuterar Thatcher, och minns bara hennes ekonomiska liberalism. Jag tvivlar starkt på att den ytterligt konservativa Margaret Thatcher ens skulle klara av att vara i samma rum som de drogliberala libertarianer och frihetsfrontare som idag till stor del har kapat henne och hennes livsgärning.

Vi kan idag hedra en av 1900-talets största konservativa politiker, och minnas början på en rörelse som skulle förändra västvärlden till bättre för alltid. En nyliberal har inte anledning att stämma in i hyllningskören mer än halvhjärtat, men en konservativ kan verkligen göra det av hela sitt hjärta.

Daniel Bergström

The Godfather of American conservatism

T&F spräckte under valborgsmässoafton 100,000 besök-strecket. Vi uppmärksammar det genom att i kort följd publicera ett antal extra läsvärda artiklar. Igår publicerades en sammanfattning av konservatismen av Jakob E:son Söderbaum. Nu är det dags för nästa artikel. Denna gång är det ett efterlängtat porträtt av den konservativa framstående amerikanska publicisten William F. Buckley Jr., av Dag Elfström.
- – -

”THE GODFATHER OF AMERICAN CONSERVATISM”

PORTRÄTT | Han har kallats fadern för den intellektuella amerikansk konservatism men kanske oftare för ”The Godfather of American conservatism”. Ronald Reagan har i sin tur kallat honom för den mest inflytelserika amerikanska journalisten genom tiderna. För många var han en ideologisk motvind när radikala krafter blåste. Ett stopp-tecken och ett ljus i mörkret när den amerikanska konservatismen i det närmaste var dödförklarad.

God and Man at Yale

Hur man än ska beskriva William F. Buckley, Jr. så är det ofrånkomligt att han har haft en avgörande roll i den amerikanska konservatismens historia. Han föddes i en katolsk tiobarnsfamilj i New York 1925. Han växte upp på familjens gods ute på Connecticuts landsbygd. Den unge Buckley var tidigt politiskt intresserad men det dröjde fram till 1951 innan han blev ett namn. Det var då han publicerade den mycket kända och läsvärda boken God and Man at Yale. Buckley hade några år innan tagit en examen från just Yale och hade förfasat sig under utbildningens gång över den sekulariseringsiver som rådde där. God and Man at Yale handlar om hur liberala akademiker på universitetet bröt ner elevernas religiösa och politiska övertygelser genom att använda sin naturliga auktoritet som professorer och universitetslärare. Boken hängde dessutom ut flera välkända och respekterade professorer med namn vilket fullt naturligt ledde till en viss uppståndelse. Det sägs också att Yale drabbades hårt, rent ekonomiskt, av boken då många familjer med en religiös övertygelse inte längre skickade sina söner till universitetet. 1954 kom hans nästa litterära verk i form av McCarthy and His Enemies, där Buckley tillsammans med sin svåger försvarar den mycket kontroversiella republikanska senatorn Joseph McCarthy.

National Review

Sin journalistiska bana började Buckley samtidigt som han gav ut boken om Yale. Han började som skribent på tidsskriften The American Mercury men hoppade av efter bara några år då han ansåg sig se antisemitiska tendenser bland tidsskriftens redaktörer. 1955 skapade Buckley det som han främst kommit att förknippas med: Tidsskriften National Review. Till att börja med var tidsskriften mer eller mindre ett enmansföretag men vann stadigt mark och expanderade fort. National Review gjorde sig vida känd som en tydlig konservativ ideologisk röst i en tid då det diskuterades om den amerikanska konservatismen över huvud taget hade en framtid. I tidsskriftens första nummer skriver Buckley de ofta citerade orden ”National Review stands atwart history, yelling Stop, at a time when no one is inclined to do so”.

Likt många andra framträdande konservativa i USA var Buckleys konservatism inte allt för långt ifrån det vi brukar kalla nyliberalism eller libertarianism. Buckley själv kallade sig emellertid aldrig för något annat än konservativ och katolik. Han lärde också känna den ryska libertarianen och ”objektivisten” Ayn Rand under första hälften av 50-talet. Rand sa emellertid upp bekantskapen med Buckley efter att National Review totalsågade Rands bok Atlas Shrugged när den kom ut 1957.

1964 sägs National Riview i allmänhet och Buckley i synnerhet spelat en avgörande roll för att den ideologiskt stringenta Barry Goldwater vann det republikanska primärvalet mot den mer mainstreaminriktade och färglösa Nelson Rockefeller. Själva presidentvalet blev förvisso en katastrof, det republikanska partiet lyckades endast vinna några få delstater i den amerikanska södern, men National Review hade för första gången haft ett reellt inflytande (läs min artikel om konservatismen och Goldwater här).

Som borgmästarkandidat

1965 lanserade Buckley sin kandidatur till posten som New Yorks borgmästare med hjälp av National Riview. Han kandiderade för det nybilade och okända lokalpartiet Conservative Party of New York State. Partiet hade bildats 1962 i protest mot att det republikanska partiet i New York var så liberalt. Det fanns emellertid en naturlig anledning till att republikanerna i New York var liberala: invånarna i New York var nästan uteslutande liberaler. En tydlig konservativ och ideologisk kandidatur i New York är, och var, ungefär som att kandidera till posten som moderat kommunalråd i Katrineholm: det är ett döfött projekt. Någon har gjort jämförelsen att kandidaturen närmast är som om Johan Hakelius skulle få för sig att ställa upp på en egen lista och kandidera till Stockholm stadsfullmäktige. Buckley, som insåg att någon vinst inte var att vänta, kallade sin kandidatur för symbolisk. Trotts detta fick han drygt 13 % av rösterna, vilket var mer än någon kunnat förutse. Både hans kandidatur i sig och hans kampanjmetoder väckte stort uppseende. För den som ville fördjupa sig i hans kandidatur och turångarna kring den rekommenderas att läsa Buckleys egen bok The Unmaking of a Mayor.  Boken är förvisso i det närmaste omöjlig att få tag i, men det går med lite viljekraft – själv hittade jag den i San Franciscos hippekvarter.

Ett nationellt kändisskap uppnådde Buckley emellertid först 1966 när han fick ett eget samhällspolitiskt program i tv-kanalen PBS. Programmet fortsatte att sändas, med Buckley som ända tänkbara programledare, ända fram till 1999.

Fortsatt engagemang

I början av 70-talet blev Buckley utnämnd till delegat i USAs FN-delegation vilket var en ganska kontroversiell utnämning med tanke på hans tidigare öppna stöd för den närmast fanatiska anti-kommunisten McCarthy. Buckley var också på olika sätt aktiv i försöken att få Ronald Reagan att bli president. Vilket så småningom, som bekant, även lyckades. Hur stor del Buckley hade i Reagans framgångar är ett ämne som fortfarande vållar viss debatt. Känt är i vart fall att Buckley var en personlig vän till Reagan och att han tackade nej till att bli erbjuden kabinettsposter innan frågan ens kommit på tal.

Även om Buckleys direkta påverkan minskade med åren fortsatte han som aktiv samhällsdebattör och programledare. Han var även kvar på posten som chefredaktör för National Review fram till 1990.

William F. Buckley, Jr. dog sittande i sin arbetsstol i februari förra året. Läs New York Times minnesartikel här och NWTs dito här.

Dag Elfström

Dags för Alliansen att ta nästa steg

SvD skriver idag i en stor artikel om Mona Sahlins partiledarskap om den internationella forskning som visar att stora och breda politiska partier och tvåpartisystem som regel gynnar högeralternativet och att större partisplittring som regel gynnar vänsteralternativet. Detta beror på att den stora och röststarka medelklassen skräms av de radikala figurer som i alla demokratier huserar på yttersta vänsterkanten. Den eminente Thomas Gür har tidigare skrivit om samma sak i SvD och förespråkat en ännu närmare borgerlig valsamverkan i valet 2010 i form av en gemensam partibeteckning och en formell valallians.

Enade vi stå, splittrade vi falla

Misslyckat försök till borgerlig enighet på 60-talet

Om vi ser på Sveriges politiska 1900-talshistoria blir det tydligt att de borgerliga partierna själva bär en stor del av skulden för att den socialdemokratiska enpartistaten kunde bestå så pass länge som den gjorde. En stor del av förklaringen till varför socialdemokraterna lyckades klamra sig fast vid makten genom så många mandatperioder att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav blev det enda möjliga låg i de borgerligas oförmåga att fylkas kring en trots allt gemensam värdegrund. Istället ägnade man decennier åt att sinsemellan bråka om i sammanhanget obetydlig sakfrågor, till exempel kärnkraften, och passivt åse hur Sverige revs ner och den socialdemokratiska superstaten byggdes.

Eftersom vinnaren skriver historien, i synnerhet i det här landet, framstår det som socialdemokraterna vann val på val genom historisk lagbundenhet. Så var naturligtvis inte fallet. Om det inte hade varit för de borgerliga partiernas oenighet hade Sverige kunnat få en rad borgerliga regeringar, inte minst under det förhållandevis borgerliga 50-talet när blockfördelningen var mycket jämn och socialdemokraterna endast kunde regera med Bondeförbundets/Centerpartiets stöd. Och hade talet om borgerlig samverkan under 60-talet lyckats bli något mer och meningsfullare än tafatta ”borgfreder” under valrörelserna är det mer än möjligt att historien hade tagit en annan vändning och vi hade kanske sluppit 70-talets vansinniga socialiseringar och statliga kulturrevolution. Allt detta beskrivs ingående i Anders Edwardssons välskrivna bok En annorlunda historia: folkhemmet i ett nytt ljus, som är nyligen utgiven på Timbro förlag.

Ett svenskt CDU

Det är precis som Thomas Gür skriver dags att Allians för Sverige tar ett steg till. Jag ser inga problem med att Sverige får ett brett, borgerligt parti med stor åsiktsbredd och en mindre centraliserad partiapparat, av samma typ som republikanerna i USA eller CDU i Tyskland. Även de konservativa i Storbritannien kan sägas vara ett brett allmänborgerligt parti, trots att den socialliberala flanken hålls av liberaldemokraterna. Vidare har borgerligheten inget att förlora på ett formellt sammangående. De borgerliga partierna trängs redan som det är i den socialliberala mittfåran. Ett sammangående skulle snarare medföra höjd takhöjd än ytterligare skärpt åsiktshegemoni. Dessutom tror jag att konservatismen, i egenskap av en minoritetsströmning inom borgerligheten, skulle få mycket mer utrymme i ett allmänborgerligt parti än i något av de befintliga riksdagspartierna.

Ett enda brett borgerligt parti skulle dels stärka borgerligheten som helhet och dels avsevärt förbättra betingelserna för åsiktmässiga minoritetsströmningar, t.ex. konservatismen

I takt med att det politiska och ideologiska landskapet, och de samhälleliga realiteterna, förändras så försvinner dessutom partiernas traditionella baser och existensberättiganden. Att Folkpartiet representerar tjänstemännen, Centerpartiet lantbrukarna, Moderaterna näringslivet och ”överklassen” och Kristdemokraterna pingströrelsen stämmer i allt mindre grad (om det någonsin har gjort det). Nu har det nya arbetarpartiet och Stureplanscentern suddat ut gränserna mellan de borgerliga partierna, och att upprätthålla historiska åtskillnader som inte finns längre känns allt mer meningslöst. Dessutom minskar de traditionella partilojaliteterna.

Nytt statsbärande parti

Ett borgerligt sammangående skulle visa att borgerligheten har lärt sig av sin historia och skulle innebära den slutliga nådastöten för uppfattningen att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav är normen. Ett allmänborgerligt parti som tilltalar medelklassen har alla möjligheter att bli det nya statsbärande partiet. Det finns en viss chans att de fyra allianspartierna väljer att fördjupa sitt samarbete ytterligare inför valet 2010, kanske med en gemensam lista, men än lär det dröja ytterligare några år innan vi får se ett enda borgerligt parti. Vi kan bara hoppas att det blir så snart som möjligt.

Daniel Bergström