Kylskåpsalienation – en naturlig reaktion

Ibland är det svårt att inte förundras över storföretagens arrogans. Man blir förvånad över deras idiotiska floskler, upprörd över de rena lögner som de säljer sina produkter med. Och lögnerna ger utdelning. Konsumenterna, åtminstone de flesta av oss, vet inte vad de köper, utan litar blint på reklamen. Vi utgår helt enkelt ifrån att lögnaktighet inte lönar sig och ids inte kontrollera om löftena stämmer. En av de värsta branscherna är förmodligen livsmedelsindustrin. Den granskas i Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

När jag köpte den förra på Pocket Shop trodde jag att jag hade ett stycke kul läsning framför mig. Ungefär som dokumentärfilmaren Morgan Spurlocks snabbmatskristiska experiment Supersize Me, men i bokform. Det tog inte många sidors läsning förrän jag började känna ett lätt illamående. Vi bjuds på rökt kött som inte alls har rökts, glass som inte innehåller sin egen signatursmak och bröd som inte är bröd. Och framförallt serveras vi floskler. Vi har vant oss vid flosklerna, börjat tycka att de är naturliga. Men allvarligt talat, finns det någon som tror att den ”gammeldags” glassen är särskilt traditionell i smak eller innehåll, att Light-produkterna ger samma energimängd som de vanliga produkterna, eller att Familjen Dafgårds tillverkar micromat enligt orginalrecept från 1926? Tydligen är vi konsumenter väldigt lättlurade. Vi borde nästan skämmas som går på industrins enkla semantiska dribblingar.

Semantik, ja. I grunden går en stor del av matfusket ut på att slingra sig genom klatschiga forumleringar. Färskpressad juice är exempelvis mycket riktigt pressad när apelsinerna var färska. Men sen fryses den in, pastöriseras och proppas full med tillsatser innan den säljs. Den var färsk när den pressades, men långt ifrån färsk när den säljs. Semantiken förvirrar. Är maten verkligen vad tillverkaren påstår? Smaken förvirrar. Smakar vaniljglassen verkligen vanilj (nej, det gör den inte), smakar pistageglassen verkligen pistage (nej, det gör den inte). Konsumenten blir främling i sitt eget kylskåp – kylskåpsalienationen är ett faktum. Man vet helt enkelt inte vad man äter.

Riktig mat behöver inte proppas full med aromämnen, konserveringsmedel och stabiliseringsmedel, slår Nilsson fast. Och visst måste man hålla med honom. Om aromämnena är nödvändiga i maträtten, innebär då inte det att råvarorna är undermåliga? Jo, de är till och med i många fall närmast oätliga, visar det sig.

Värst ställt är det förmodligen med frukten. Förr i tiden sades det att ”ett äpple om dagen håller doktorn borta”. Idag rör det sig snarare om ett kilo äpplen. Äpplena plockas nämligen när de är omogna, får mogna i ett lastutrymme på ett fraktfartyg och går därmed miste om det solljus de behöver. Men var lugn, för de pengar som du sparar när du köper dåliga och tråkiga äpplen kan du köpa kosttillskott och massa andra nyttiga laboratorieprodukter som du inte vet någonting om.

Men för varje aktion kommer en reaktion. Och sen Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara kom ut har konsumentintresset faktiskt börjat vända – verkar det som. Ekologiska och närproducerade varor har blivit allt viktigare i snabbköpen, även och låtsasmaten fortsatt dominerar. Kunderna har börjat bry sig om hur djuren egentligen mår och vad E635 egentligen ska vara bra för.

Och trots att de uppvaknade konsumenterna bara vill ha riktig mat och vill slippa känna kalla kårar av kylskåpsalienation när det vankas lunch, vågar jag påstå att deras ambitioner är konservativa. De vill ha något äkta, genuint – keine Experiment, som Konrad Adenauer skulle ha uttryckt det. När konsumenten kommer nära företaget, produktionen och produkterna blir konsumtionen kvalitativ och trygg. Sunda ambitioner från ett tillfrisknande folk.

Mats-Eric Nilsson driver nu sajten www.aktavara.se och föreläser runt om i Sverige.

Andreas Braw

Ordförande Reinfeldt har ordet

EU-ordföranden gästade Almedalen

När det till sist blev Fredrik Reinfeldts tur att äntra talarstolen i Almedalen så var det inte moderatledaren Reinfeldt vi fick höra, inte heller Statsminister Reinfeldt, utan det var EU-ordförande Reinfeldt som höll tal. Detta är fullt begripligt, både som statsministerns tankar torde vara fullt fokuserade på detta uppdrag som han och Sverige har under de kommande sex månaderna, och eftersom hans förmåga att nå framgång i detta har så stor betydelse både för utvecklingen i Sverige och för Moderaternas och Allianspartiernas hopp om ett bra val 2010.

Fredrik Reinfeldt är en sympatisk person. Där hans företrädare i Rosenbad var tvärsäker, arrogant och bufflig, är Reinfeldt ödmjuk, lyssnande och eftertänksam. Detta är egenskaper som jag tror kommer att ha stor betydelse för hans förmåga att jämka samman alla starka viljor i EU-länderna, och nå resultat på de områden som Reinfeldt tänker prioritera, nämligen den ekonomiska krisen och klimatfrågan. Just dessa två teman var också de han ägnade huvuddelen av sitt tal åt.

Med denna fokus blir det inte så mycket kött på benen för den som efterlyser en fingervisning om vart moderaterna är på väg, vilken politik man tänker föra i Sverige och vilka prioriteringar man har. Den som vill veta mer om detta torde få vänta till nästa år, när Reinfeldt hunnit pusta ut efter EU-ordförandeskapet och börjar vässa klorna inför valet. Vill man vara elak kan man dock uttrycka visst tvivel om det hela kommer att klarna ens då, så slätstruket moderaterna blivit under de senaste åren.

Som konservativ kan man glädja sig åt det intresse statsministern ägnade åt historien som en gemensam grund för vårt folk och som källa till lärdom, även om jag tycker att hans svartmålning av den svenska 1600-talshistorien hade ett drag av historielöshet över sig. Förvisso har han helt rätt i att 1600-talet var en tid av armod och ständiga krig, men att lyfta fram Sverige som alldeles särskilt krigiskt och brutalt, bara för att vi då var en framgångsrik stormakt, är inte rättvist. Det var så Europa såg ut på den tiden. Andra länder agerade efter samma värderingar och logik, bara inte alltid lika framgångsrikt.

Socialdemokraterna fick en välförtjänt, men försynt, känga, för Sveriges isolationistiska förhållningssätt till Europa under det kalla kriget, och för den överlägsna attityd som präglade utrikespolitiken i den moraliska supermakten Sverige under den tiden. Vi fick oss också en lektion i den internationella ekonomins realiteter. Sverige är ett av de länder som tjänar mest på frihandeln, men det innebär också att vi är ett av de länder som drabbas hårdast när konjunkturen viker, och det är mycket lite vi kan göra åt saken på egen hand.

Fossila bränslen - Reinfeldts hjärtefråga

Allra störst utrymme fick klimatfrågorna. Reinfeldt bekände sig som en ortodoxt troende i klimatfrågan och förordade krafttag för att få ned förbrukningen av fossila bränslen. Som klimatagnostiker har jag svårt att uppamma samma entusiasm för denna fråga som statsministern, och nog känns det lite underligt att höra en moderat tala sig varm för skattehöjningar (på koldioxid), men i sak har jag egentligen inte så mycket att invända. Förr eller senare måste vi finna andra tekniker och energikällor än de som baseras på olja och kol, och om koldioxidskatter och utsläppsrätter kan driva på den utvecklingen så tror jag inte att det är helt fel.

Sammantaget tror jag Reinfeldt lyckades med det han vill uppnå i sitt tal, att framstå som den ansvarsfulle statsman han är, som kommer att som EU-ordförande arbeta för de frågor som i någon mening är alla svenskars, jobben och miljön. För den som är borgerlig och konservativ finns det dock ytterst lite att ta fasta på och glädjas av. Talet blir bara en bekräftelse på den bild som redan börjat tona fram av moderaterna som inte bara det nya arbetarepartiet utan också som det nya maktpartiet, ett parti som likt sossarna av igår saknar ideologi och visioner och vars enda raison d’etre är förvaltandet av regeringsmakten.

Se hela talet här

Patrik Magnusson

GÄSTKRÖNIKA: Diederik Boomsma och Jonathan Price

RÄDDA MILJÖN, GIFT DIG!

Miljöaktivister vill att vi ändrar vår livsstil för att rädda världen. Vi måste köra bil mindre, flyga mindre, äta mindre kött och bada mindre i badkar. Gröna politiska partier och aktivistgrupper såsom Greenpeace utformar och driver politiska förslag för att stimulera gröna alternativ, och för att beskatta de som inte är miljövänliga. Bokhandlar är fulla av käcka små livsstilsguider som berättar hur vi ska reducera våra koldioxidutsläpp genom att odla våra egna grönsaker, använda schampo men inte balsam, och åka på en lång semester istället för flera korta.

Likväl, bland alla detaljerade påbud förblir dessa gröna riddare tysta om två av de allra viktigaste ekologiska katastroferna: den explosiva tillväxten av singlar och skilsmässor. Med andra ord, den borgerliga familjens tillbakagång både som kulturellt ideal och samhällsinstitution.

Faktum är att singlar använder mellan 40 och 60 procent mer boendeutrymme, elektricitet, drivmedel, vatten och andra resurser än gifta par, och de genererar betydligt mera sopor. Efter en skilsmässa behöver de f.d. makarna plötsligt två kylskåp, två diskmaskiner, två flugsmällor och två elektriska tandborstar. Fler singlar betyder fler bilar, fler bostäder, och mindre portioner av halvfabrikatsmat förpackade i mer plast.

De dramatiska effekterna av singelliv på miljön verkar handla om sunt förnuft när man väl tänker till om saken. Men det har också blivit utförligt dokumenterat i vetenskapliga magasin såsom Nature. Nya rön från University College London visar att den moderna singeln är en ”ekologisk tickande bomb”, inte bara i jämförelse med hans/hennes gifta vänner utan också jämfört med den traditionella änkan eller den sparsamma ungmön. En publikation från American National Academy of Sciences konstaterar att år 2005 användes 73 extra miljarder kilowatttimmar elektricitet och 2400 miljarder liter vatten som en direkt följd av skilsmässor. För att se detta ur grön synvinkel så är det, enligt Energimyndigheten och SCB, 15 gånger mer än den totala produktionen av förnyelsebar elektricitet i Sverige samma år, och ungefär fyra gånger så mycket som alla svenska hushåll sammanlagt. All denna vindkraft till spillo – bara för skilsmässorna i USA! Motsvarande ökningar gäller förstås sopor och boyta. Och märkväl att detta endast avser ökningen efter skilsmässa; den extra andel resurser som förbrukas av moderna singellivs-former (jämfört med gifta par och traditionellt singelliv) är mycket, mycket högre.

Det är därför mycket dåliga nyheter för Moder Jord att över hela världen – från Kina till Colombia och från Sydafrika till USA – ökar både antalet skilsmässor och singlar med hög hastighet. Med detta ökar givetvis också användningen av icke förnyelsebara resurser. För att göra det hela ännu värre, så håller man på att förenkla juridiskt för skilsmässor i de flesta västländer, och det traditionella avståndstagandet från skilsmässan som sådan hörs också allt mindre i debatten. Det råder kort och gott överflöd på singlar, i Stockholm uppgår t.ex. andelen singelhushåll till 60 procent.

Den nämnda amerikanska rapporten summerar: ”Allteftersom globala mänskliga värden fortsätter att gå i riktning mot större autonomi och friare val, kommer skilsmässornas negativa effekt på miljön att fortsätta såvida inte effektiva politiska reformer genomförs för att motverka det rådande upplösningstillståndet för hushåll.” Av detta drar somliga miljöforskare slutsatsen att regeringarna därför aktivt borde motarbeta skilsmässor.

Man brukar säga att en bättre miljö börjar med Dig själv, det sker inte av sig självt. Om Du menar allvar med att vilja rädda miljön – börja med att gifta Dig! Så är det faktiskt, även om det må vara en ”obehaglig sanning” för många miljöaktivister. Istället för att protestera mot multinationella företag och USA, eller göra checklistor av gröna obetydligheter att implementera i Ditt vardagsliv, borde de gröna kampanja för det traditionella familjelivet. Även de gröna borde erkänna att familjen inte bara är samhällets minsta grundsten, utan också grundstenen för en frisk planet. Hippie-kollektiv, kloster, gamla folkhem, och studentkorridorer kan i och för sig också fungera. Men hur många av oss vill leva i dessa på längre sikt?

Europeiska gröna partier och aktivistgrupper som Greenpeace tenderar att vara politiskt vänster, men individualistiska och moraliskt libertarianska. Kanske skulle det därför inte förvåna oss att denna så avgörande fråga förblir ett starkt tabu bland dem. Men icke desto mindre, om de tog sina egna idéer på fullt allvar borde de verkligen proponera en miljöskatt för singlar och en ännu högre miljöskatt för skilsmässor.

Diederik Boomsma har examina i Miljökunskap och Ekologi vid University of Durham respektive University College London. Han är frilansjournalist och politisk rådgivare åt Kristdemokraterna i Amsterdam, samt styrelseledamot vid Edmund Burke-Stiftelsen i Haag. 

Jonathan Price är författare samt chefredaktör för Clarion Review. Han är också styrelseledamot vid Edmund Burke-Stiftelsen i Haag.

Grön frihandel och den socialistiska människosynen

Förre MUF-ordföranden och EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) och handelsminister Ewa Björling (M) föreslår i en debattartikel på SvD Brännpunkt att man under klimatmötet i Köpenhamn borde ta tillfället i akt och vid sidan om WTO:s frihandelsförhandlingar (”Doharundan”) förhandla fram ett ”grönt” frihandelsavtal. Bakom det misstänkt politisk korrekta uttrycket ”grön frihandel” döljer sig en bra idé, som dessutom bygger på en genuint borgerlig värdegrund.

Måste man vara socialist för att bry sig om Östersjön?

Snarare än att införa nya tullar och straffskatter på allt som uppfattas som miljöfarligt vill Fjellner och Björling ha global frihandel för miljövänliga varor, tjänster och teknologier. Detta är som sagt för det första en mycket bra idé. Det sista miljön behöver är bromsad tillväxt, välståndsökning och teknisk utveckling, vilket kommer att bli resultatet av massiva pålagor på industrin och näringslivet. Inte minst utvecklingsekonomierna kommer att bli lidande, och fastna i ett teknisk och ekonomiskt utvecklingsstadium som tveklöst är långt mer skadligt för miljön än mer utvecklade ekonomier.

Ursäkt att smyga in socialism bakvägen

Vi är många som i miljöhotet och den vänsterinriktade miljörörelsen har sett vänsterns stora nya ursäkt att försöka smyga in socialism bakvägen. För visst är det lägligt att klimatalarmismen tog fart lagom till murens fall, och den lösning som nästan uteslutande ges är protektionism och ökad statlig inblandning i ekonomin? Detta innebär dock inte att miljöpolitiken inte borde tas på allvar av borgerligheten. Hur det nu än må vara med de av allt att döma vetenskapligt tveksamma teorierna om global uppvärmning på grund av ökad koldioxidhalt så borde värdet av att hushålla med våra naturresurser och inte förgifta luft, mark eller vatten vara uppenbart. Men steget från övertygelsen att Östersjön måste bli renare och att vi måste använda våra resurser på ett klokt sätt till domedagsprofetior om att vi alla kommer drunkna i polernas smältvatten är långt. Det är därför bra att även borgerligheten har börjat intressera sig för miljöfrågorna, som vi inte har råd att ge till vänstern.

Borgerlig och socialistisk människosyn

Dessutom tjänar Fjellners och Björlings utspel till att blixtbelysa den ideologiska skillnaden mellan höger och vänster. Ofta skiljer sig högern och vänstern i problemformuleringen, det vill säga i vad man tycker bör förändras alternativt bevaras och varför. Inte helt sällan delar man dock problemformulering men är oense om lösningsmodellen. Vänstern vill vanligtvis åstadkomma förändringar genom förbud av olika slag medan högern å andra sidan anlägger det motsatta perspektivet. Trots att, som i det här fallet, samma resultat eftersträvas kan inte skillnaden mellan borgerlig och socialistisk politik demonstreras tydligare än genom skillnaden mellan att se uppmuntran av goda företeelser  och bestraffning av icke-önskvärda företeelser som den primära metoden att åstadkomma förändring. Detta säger också något mer om den borgerliga respektive den socialistiska människosynen.

Socialismen ser människan som formbart boskap, som ständigt med tvång och regler måste hållas i örat av staten för att inte allt ska gå åt skogen. De grundläggande maximerna i den borgerliga människosynen däremot är frihet och ansvar, två begrepp som är oupplösligt förenade. Det ena föder det andra. Av detta följer naturligtvis att i valet mellan tvång och uppmuntran väljer vänstern tvånget som samhällsbyggnadsmetod, för sådan är människan.  Högern å andra sidan vill förmå fria individer att ta ansvar genom olika former av uppmuntran. Ett bra exempel på en sådan uppmuntran till ansvar är grön frihandel.

Daniel Bergström

Slaskjournalistik och miljöfundamentalism

Lars Wohlin (kd)

Den kvasisocialistiska lobbyorganisationen naturskyddsföreningen, som rent allmänt har ett oförklarligt gott anseende, pekar idag ut sex svenska europaparlamentariker som miljöbovar och ger dem betyget ”icke-godkänt”. Alla dessa sex, möjligtvis med undantag för Nils Lundgren, borgerliga politiker – big surprise! Expressen är som vanligast först ut med osaklig slaskjournalistik och skriver om naturskyddsföreningens anklagelser under den föga objektiva rubriken ”Här är EU-politikerna som struntar i miljön”.

Det här är inte första gången. När naturskyddsföreningen framhäver en åsikt så tas det av media som objektiv, neutral och obestridlig fakta. Naturskyddsföreningen är i själva verket en lobbyorganisation och allt annat än neutrala. De anser exempelvis att kärnkraften ska avskaffas. De parlamentariker som inte håller med dem förvandlas till skurkar – inte bara i föreningens egna ögon utan, som visats, även i nyhetsmedia.

Min svenska favorit i europaparlamentet, Lars Wohlin, sågar naturskyddsföreningen längs fotknölarna i en debattartikel på newsmill. Wohlin skriver:

Det är aningen ironiskt att det är samma bakåtsträvande grupper från den övervintrade 68-vänstern som alltid motsätter sig alla tekniska framsteg. Ena dagen är man emot att bygga ut vattenkraften, nästa dag vill man stänga av kärnkraften samtidigt som man mer eller mindre vill stoppa koldioxidutsläppen. Det säger sig självt att detta är en omöjlig ekvation.

Riktigt stabilt. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: miljödebatten ger en utmärkt möjlighet för vänstern att skapa genvägar till socialismen.

Men dagens riktiga skurkar är som sagt inte naturskyddsföreningen. Det är expressen.

Dag Elfström

Bojkotta Nordkorea-timmen

Nordkorea firar Earth Hour varje dag. Här en satellitbild över elanvändningen i Nordkorea respektive Sydkorea. Värt att sympatisera med?

Att Earth Hour inträffar imorgon kväll har väl knappast undgått någon. Reklam för detta politiskt korrekta jippo finns verkligen över allt. Arla har till och med försäkrat sig om att det ska bli ett samtalsämne vid i stort sett varje köksbord genom att färga sina mjölkpaket svarta. Någon diskussion kring varför denna hetsjakt mot energin är en bra idé verkar dock inte ha förekommit under den senaste veckan. Bortsett från arga journalister som ringer upp alla kommuner som inte deltar i spektaklet och försöker avkräva en förklaring.

Själv är jag, utan att alls ha beräknat saken, ganska övertygad om att det gått åt mer energi till kampanjen inför Earth Hour än vad denna timme sparar in i. Tänk er själva; all reklam, alla beslut, alla utredningar av tjänstemän vid kommunerna, alla företag som gör events av detta spektakel och alla dessa journalister som tar tillfället i akt att delta i dyrkandet av den nya världsreligionen. Jag blir alldeles matt!

För egen del tänker jag låta så mycket som möjligt lysa imorgon kväll.

Dag Elfström

Om ”klimatförnekare”, klimatoperor och lagom alarmistiska barnböcker

Wibjörn Karlén

I morgon torsdag talar i Uppsala den pensionerade professorn i naturgeografi, Wibjörn Karlén, vid Föreningen Heimdals torsdagsmöte. Det tycker inte alla om. Karlén är nämligen vad en del kallar ”klimatförnekare”! Begreppet för (med avsikt?) tankarna till sådana hemska saker som ”förintelseförnekare”. Naturligtvis förnekar inte professor Karlén att vi har ett klimat men däremot att koldioxiden skulle ha någon påverkan (alls?) på klimatet.

I en intervju i mars 2007 berättade Karlén att ”Tevereportrar brukar ibland säga att de är tillsagda att inte ta med mig i sina reportage. Det är inte ofta tidningar tar in mina artiklar.” Den f.d. teve- meteorologen Pär Holmgren som inför TV-tittarna uttalar sig tvärsäkert om global uppvärmning ville inte delta i en debatt på Södertörns högskola 2006 med Karlén och denne fick kort innan veta att han inte var välkommen. Det hela var ett krav från Holmgren. Han förklarade det hela med att någonstans måste en gräns dras och att det är ”vedertaget att förbränning av olja och kol påverkar klimatet.” Professor Karléns åsikter låg alltså utanför den vetenskapliga anständigheten enligt den odisputerade TV-kändisen Holmgren.

När SVT (och Holmgren) av f.d. SVT-journalisten Elisabet Höglund fick kritik för bristande objektivitet gav Holmgren ett svar som säger rätt mycket om hans attityd: ”Ska vi varenda gång när vi säger att jorden är rund också ta fram någon som tycker att jorden är platt?” Ett förträffligt exempel på hur man dödar en debatt genom att förpassa kritikerna till galningarnas skara. Det är inte svårt att hitta forskare som delar Karléns åsikter men att hitta en enda forskare som hävdar att jorden är platt blir nog svårt.

Holmgren har också författat en bok som i år kommit ut på förlaget Liber. ”Barn frågar om klimatet” är avsedd för årskurserna 4-6 och ska svara på de frågor som barn (som han och andra skrämt upp) kan ha. I artikeln ”Låt inte Väder-Pär skrämma barnen” berättas om en marknadsansvarig på Liber vars dotter är ängslig.” Så ängslig att hon efter en lektion om klimathotet ringer hem och gråter.” Stefan Edman, biolog, broderskapare och känd ”miljömupp” menade vid ett seminarium som förlaget anordnade att ”sakinformation ska förenas med lagom avvägd alarmism.”

Vad ska då en lekman tro om koldioxidutsläppen och klimatet? Personer som Holmgren till trots måste frågan ändå prövas seriöst. Själv har jag svängt från skepsis till något mindre skepsis och återigen till mer skepsis. Min närmast tidigare inställning kan väl beskrivas som så: Jag är inte vetenskapsman men jag måste ändå ta ställning eftersom frågan är viktig för vår framtid. I en situation där vetenskapen inte är enig måste man fråga sig enligt försiktighetsprincipen: Vilket av alternativen är det värst att inte tro på om det skulle visa sig för sant? Svaret har då blivit att vi måste agera som om att de som hävdar att det finns ett starkt samband mellan människans utsläpp och klimatuppvärmning har rätt. Om vi starkt reducerar utsläppen av växthusgaser riskerar vi visserligen att bromsa en tillväxt som kan lindra nöden i Tredje världen (Det finns dock många andra hinder för en sådan!). Men detta måste vägas mot de stora problem som bl.a. en höjd havsnivå för med sig.

Denna inställning, att vi måste skydda oss mot det värsta scenariot, är nog ganska vanlig. Inställningen behöver inte vara dum. En förutsättning är dock att de som förespråkar människopåverkad klimatförändring förtjänar vårt förtroende överhuvudtaget. Här närmar vi oss problemet. Allt för många av kritikernas invändningar lämnas av förespråkarna obesvarade. Alarmisterna har en vänsterorienterad journalistkår bakom sig, man kommer med i bästa fall halvsanningar om vetenskaplig enighet och man visar ingen självkritik om vad FN:s klimatpanel egentligen sagt osv. Det har blivit sådan massmedial hausse kring det hela och blivit en fråga om politisk korrekthet att man såsom kritiskt sinnad blir misstänksam.

Det är helt enkelt så att ska jag tro på människopåverkad klimatuppvärmning så får förespråkarna göra ett bättre arbete för att framlägga bevisen än vad som hittills varit fallet. Jag har ingen prestige och kan ändra mig om jag finner skälen övertygande. Så ska de betacka sig för en sådan långhårig pajas som Pär Holmgren som drömmer om att sätta upp en rockopera om klimatuppvärmningen på Broadway.

I väntan på de svar som kan övertyga mig om den människoorsakade uppvärmningen (eller göra den trolig) ser jag ändå fram emot att på torsdag höra professor Karlén. Jag är inte rädd att gå därifrån övertygad om att jorden är platt.

Läs också:

• Flytta hela Göteborg p.g.a. klimathotet?
• Klimatalarmismen och aborthetsarna i en fördärvlig allians
• Klimatvänstern vill inte rädda miljön, de vill krossa marknadsekonomin

Staffan Andersson

Konservatism & Kapitalism

ANALYS | Det finns begrepp som mer än andra är laddade – positivt eller negativt, och kring vilka politiska stridslinjer formeras. Ett sådant värdeladdat begrepp är kapitalism. Hos socialister tenderar värdeladdningen att vara ensidigt negativ, medan den hos (ny)liberalerna är lika ensidigt positiv. En konservativ värdering av samma uttryck ter sig inte lika självklar, vilket inte minst ett antal inlägg på denna sida visat.

Liksom många av dessa värdeladdade begrepp är kapitalism också ett begrepp som det råder definitionsmässig oenighet om. Vad är kapitalism? Vad är en kapitalist? Finns det olika former av kapitalism? Vilken är relationen mellan kapitalism och marknadsekonomi? Luddiga begrepp i kombination med värdeladdning är ett säkert recept för en rörig debatt, där kontrahenterna lägger in lite av varje som är gott respektive ont i begreppet för att vinna poänger, och ofta talar förbi varandra.

Begreppsdefinition

Jag tänkte i det följande försöka mig på att reda ut detta begrepp, för att sedan förklara varför jag ser kapitalismen som ett i huvudsak positivt fenomen, men också peka på några av de kapitalismens baksidor som medför att jag och många konservativa med mig i varierande grad avlägsnar oss från nyliberalismens ensidiga hyllande av kapitalism.

Låt oss börja med lite uppslagsboksdefinitioner. Enligt NE är kapitalism ”Ekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo, och där produktionens inriktning och omfång regleras av marknadsmekanismer.”

Marknadsekonomi beskrivs enligt samma källa: ”I en marknadsekonomi baseras produktionen och varuutbytet (i idealfallet) på frivilliga överenskommelser mellan självständiga aktörer (producenter och konsumenter) som grundar sina decentraliserade beslut på marknadsbestämda priser, d.v.s. priser som bestäms av efterfrågan och utbud på marknaden”

Ytterligare lite kött på benen får vi av NE:s redogörelse för den tidiga kapitalismen i 1500- och 1600-talets England:

”Målet var inte att använda vinsten på handelsverksamheten för omedelbar lyxkonsumtion och inte heller för improduktiva investeringar som kyrkbyggen utan att satsa den på ny och utvidgad verksamhet.”

När jag i det följande kommer att skriva om kapitalism är det dessa definitioner jag utgår ifrån. Kapitalism är således benämningen på det ekonomiska system som växte fram med början i Holland och England från 1500-talet, och som från 1800-talets början till våra dagar varit det förhärskande i västvärlden, om än i lite olika form, och i praktiken aldrig i ren form, utan som någon slags blandekonomi.

Dess främsta kännetecken är det privata ägandet, och filosofin att reinvestera vinst i syfte att framöver möjliggöra än större vinst. I praktiken har kapitalistiska stater också praktiskt taget alltid varit marknadsekonomier, även om man i teorin skulle kunna tänka sig en kapitalistisk planekonomi. Andra världskrigets krigsekonomier hade t.ex. sådana tendenser i många länder. Därför använder jag inte kapitalism och marknadsekonomi synonymt, men väl marknadsekonomi som en beståndsdel i kapitalismen, där privat ägande och produktiva investeringar är de andra huvudbeståndsdelarna.

Kapitalism – tillväxtens motor

Ett av kapitalismens förespråkares starkaste kort är tesen att kapitalism som system är överlägset andra i förmågan att generera välstånd. Givet att vi accepterar tesen att tillväxt är av godo (vilket jag i huvudsak gör) måste vi också baserat på historiska bevis ge kapitalismen ett erkännande på denna punkt. Kapitalismen har varit överlägset andra system i att generera tillväxt.

Förklaringarna till detta är många. En stor del härav stavas konkurrens, en annan del egenintresse. Genom det privata ägandet och den med detta sammankopplade möjligheten att göra vinst på sina insatser skapas en strävan hos den enskilde att prestera ett så gott resultat som möjligt.

Konkurrens är lika effektivt som brutalt. Den som är flitig och innovativ kommer att kunna erbjuda sina varor till lägre pris än sina konkurrenter. Den konkurrent som lyckas anpassa sig till nya varor, tjänster och metoder överlever, medan den som misslyckas går under. På så sätt drivs systemet framåt mot allt mer effektiv produktion, d.v.s. tillväxt.

David Ricardo - visade hur alla tjänar på handel

En titt på världsekonomin visar också med tydlighet att länder vars ekonomiska system präglats av kapitalism genomgående haft högre tillväxt än länder med alternativa system. Det visar också att perioder av förhållandevis fri ekonomi, såsom decennierna före första världskriget uppvisar generellt sett högre tillväxt än perioder med förhållandevis reglerad ekonomi, t.ex. mellankrigstiden.

En alldeles särskild roll i det kapitalistiska systemets framgång har handeln. Genom handel kan länder byta till sig varor man själv inte förmår producera genom att exportera sådant som andra saknar. Inte nog med det, genom handel skärps konkurrensen så att producenter tvingas mäta sig med de i andra länder. Olika länder kan specialisera sig på den produktion de har relativa fördelar av att producera, och sedan byta dem till fördel för båda parter.

Kapitalism och demokrati

Ett annat vanligt argument för kapitalism är att det tycks ha ett nära släktskap med demokrati. Där kapitalismen slagit rot verkar den politiska demokratin förr eller senare gro. Exemplen på detta är otaliga, från England för omkring 300 år sedan, via vårt eget land för dryga hundra år sedan till dagens asiatiska tigrar. Däremot är det svårt att finna goda exempel på stater ur ett socialistiskt system utvecklat demokrati, om man nu inte med detta menar ”folkdemokratier” a la DDR.

Pinochet - Marknadsliberal diktator som tvingades införa demokrati

Jag kan däremot tänka mig en rad exempel på kapitalistiska stater som också varit diktaturer. Det mest uppenbara exemplet torde vara Pinochets Chile. Efter kuppen 1973 införde Pinochet en tämligen radikalt kapitalistisk politik, vilket han konsekvent drev i nästan två decennier. Det ironiska med exemplet är att hans regim till slut drog på sig starka folkliga krav på demokrati, och diktatorn tvingades slutligen genomföra en övergång till demokrati. Idag är Chile ett av få länder i denna del av världen som kan njuta av både välstånd och demokrati.

Även här måste vi ge kapitalismen ett stort erkännande, som vägröjare för demokrati.

Konservativa dygder och kapitalism

Det finns en rad konservativt omhuldade värden som går väl hand i hand med kapitalism. Privat ägande i sig är en sådan. Ägande skapar självständiga och ansvarsfulla människor. Det man äger vårdar man. Det som alla äger gemensamt tar ’någon annan’, d.v.s. ingen hand om. Genom ägande tar man fram det ansvarsfulla hos människor, man ökar chansen att befintliga värden på ett bra sätt skall förvaltas för framtiden.

Röpke - Förstod att uppskatta ägandet

Pengar är makt. Om ägandet är koncentrerat till staten (eller för den delen ett litet fåtal privatpersoner) kommer också makten att koncentreras. Maktdelning är ett centralt konservativt värde. Genom att ägandet är spritt på många händer får vi också en mer decentraliserad maktstruktur. Privat ägande skapar självständiga människor. Om jag och min familj förvaltar de värden vi skapar får vi också frihet att fatta de beslut och göra de prioriteringar vi tror på, istället för att fatta de beslut politikerna tvingar oss att fatta för att vi i utbyte på nåder skall återfå en del av de värden vi skapat och staten lagt beslag på.

Sammantaget finns mycket goda skäl för en konservativ att i grunden vara positiv till kapitalismen. Inte minst kan man argumentera för att kapitalismen är det ekonomiska system av de som historien testat som visat sig hålla måttet i verkligheten. Det har växt fram organiskt över århundradena och levererat både välstånd och demokrati.

Kapitalismens baksidor

Så långt misstänker jag att en helhjärtad nyliberal i huvudsak skulle nicka instämmande åt min argumentation. Här skiljs dock våra vägar. För den renlärige har nämligen myntet ingen baksida. Jag kan däremot tänka mig flera bieffekter som kapitalismen ger upphov till, och som ur ett konservativt perspektiv inte alls behöver vara positivt.

Det finns andra värden än de rent ekonomiska. Ibland brukar vi konservativa, delvis orättvist, beskylla liberalerna för att ignorera dessa. Jag tror att det vore mer riktigt att säga att vi har lite olika syn på dessa icke-materiella värden som oundvikligen påverkas av kapitalismens framfart.

Sådana områden kan röra sig om miljövård, säkerhet, närhet & småskalighet, familjen, kultur, ägande och inte minst etik. Jag skall försöka undvika blundern att göra antaganden om vad liberaler (eller konservativa för den delen) tycker och inte tycker i dessa frågor, utan koncentrera mig på vad jag tycker.

Miljö- och kulturvård

Groda (Rana Temporaria) - Behöver sina våtmarker

Kapitalism innebär rovdrift på miljön brukar dess kritiker hävda. Jag vill inte gå så långt. Vill man se rovdrift på miljön är det de socialistiska kommandoekonomierna i Östeuropa man skall studera. Däremot tycker jag det finns en poäng i att inte förutsätta att kapitalismen med automatik gör allt till det miljömässigt bästa. Ibland kan det vara befogat att gå in och skydda särskilda miljövärden som skulle gått förlorade om marknaden fått råda fritt.

Jag tänker här på ömtåliga biotoper som krävs för att bevara vår rika flora och fauna. För att skydda dessa kan man tvingas reglera viss markanvändning, och t.ex. avstå från uppdämning av vattendrag, eller att dra kommunikationsleder med hänsyn till detta. Även i en mera kapitalistisk stat än Sverige är detta dock ofta offentliga beslut snarare än privata markägares beslut, så kritiken faller inte entydigt på kapitalismen.

Ungefär samma resonemang som för naturvärden kan gälla för kulturvärden. Gamla borgar, kyrkor och andra byggnader och monument från en svunnen tid kan svårligen generera ren ekonomisk vinst. Den mark de står på kanske skulle kunna användas till ett parkeringshus, ett futuristiskt hyreshus, eller ett shoppingcenter. Samma sak gäller kultur av mer immateriell art, såsom teater och opera. Nej, det bär sig inte, men som kulturarv är det ändå värt att bevara.

Säkerhet skall jag bara kort beröra. Det ägnar jag mig så mycket åt annars. Att avdela ekonomiska resurser för att försvara riket, att bibehålla viss produktion eller vissa varulager av beredskapsskäl är inte ekonomiskt försvarbart, men säkerhetspolitiskt.

Närhet och Kvalitet

En effekt av kapitalismen som vi kunnat beskåda de senaste två decennierna är utslagningen av mindre butiker som konkurrerats ut av stora affärskedjor. I den byhåla (ca 4000 invånare) jag växte upp fanns då tre matvarubutiker, två kiosker och en bensinmack. Idag finns macken och en matvarubutik kvar. Ännu mindre orter, även i norrlands glesbygd med flera mil till nästa ort, har idag ofta ingen butik kvar. Att skolor och annan samhällelig service gått samma väg är ju politikernas fel så det kan vi lämna därhän i denna diskussion.

Nedlagd butik - En av tusentals

Ok, kunderna har gjort sitt val. De valde att handla i den billiga stormarknaden istället, och ortens butik gick under. Ändå är inte utvecklingen lycklig. Vi förlorade något när småskaligheten ersattes av centralisering. Kvalitet och originalitet ersattes av kvantitet och likriktning. Det korta mänskliga samtalet med en kassörska man känner ersätts av självutcheckning. Promenaden till affären ersätts med några mils bilkörning, till förfång för både hälsa och miljö. Kanske hade det varit bättre om marknaden inte varit så effektiv att alla små handlare slogs ut, kanske hade det räckt att den var tillräckligt effektiv att slå ut de som misskötte sig?

Familjen

Familjen är ett område som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. En trygg uppväxt där föräldrarna har tid att fostra och umgås med sina barn är den sannolikt viktigaste faktorn för att motverka kriminalitet och missbruk, och för att forma aktiva, kreativa och ansvarsfulla samhällsmedborgare. För kapitalismen har familjen dock inget värde. Där räknas endast individen, och då som en produktionsresurs. Frihet att jobba övertid, och resa runt jorden i arbetsgivarens tjänst värderas högt, mycket högre än att ta hand om sin familj.

Samtidigt får kapitalismen oförtjänt skulden för mycket av de problem familjen möter idag. Skulden borde istället ligga hos politikerna. Det är inte marknaden som bestämt att stora summor pengar skall tas från de familjer som håller ihop för att transfereras till ensamstående. Det är inte marknaden som bestämt att stora summor pengar skall tas från föräldrarna för att finansiera barnomsorg.

Om en familj själv fick betala de ca 8000 kronor per barn och månad som en förskoleplats kostar, eller om samma subvention utgick till de som själva tar hand om sina barn, skulle säkert många familjer prioritera annorlunda än idag. Detta är politiska beslut.

Globalisering

Ett av de senaste fenomen som kommit i kapitalismens kölvatten, är globaliseringen. Frihandel och allt tätare kontakter länder emellan har gjort att länder som fram till nyligen varit tämligen oberörda av kapitalismen nu med full kraft dras in i dess globala nät. Detta är en i mångt och mycket positiv utveckling. Den för med sig välstånd och demokrati. Precis som på andra håll finns det också nackdelar.

Dessa tenderar att bli kraftigare än vad de varit hos oss. Utvecklingen går snabbare i dessa länder. Traditionella strukturer slås sönder med förfärande kraft och snabbhet. Det är i sig ett problem, men framförallt leder det till en reaktion från många av de människor vars värld ställs över ända. Den radikala islamismen är det värsta, men långt ifrån enda, exemplet på detta.

Kapitalismens etik

Nöjd konsument?

Avslutningsvis tänkte jag ta upp frågan om etik. I kapitalismens barndom gick systemet hand i hand med kristendomen. Kapitalisten hade genom sin tro en inre moralisk kompass som satte spärrar för hans beteende. Idag är ju religionens roll mycket svagare. Kapitalismen i sig har ingen moral. Den gör inte skillnad på om man tjänar pengar på mediciner eller knark, på leksaker eller prostitution.

Avtal och överenskommelser baseras inte längre på en inneboende känsla för vad som är rätt, rimligt och hederligt, utan på vad som går att bevisa i domstol, eller som kan skada varumärket. Dagens kapitalister verkar mer intresserade av att göra snabba klipp än att långsiktigt bygga upp en verksamhet som producerar något viktigt.

Därför anser jag dels att det undantagsvis är befogat att förbjuda eller reglera handel med vissa varor och tjänster. Det mest uppenbara exemplet är narkotika, men det finns även andra, t.ex. vapen. Det tycks också finnas behov av ett visst regelverk för att skydda marknadens aktörer från varandra, och styra dem från allt för kortsiktigt agerande.

Samtidigt måste man komma ihåg att det torde vara betydligt vanligare att staten gör skada genom sina ingrepp i ekonomin än genom de ingrepp de inte gör. Bolånekollapsen i USA som startade nuvarande lågkonjunktur är ett bra exempel på hur politisk inblandning orsakar en kris, medan kapitalismen får skulden.

Det går säkert hitta fler invändningar, men detta får räcka. Sammantaget finns således en hel del negativa bieffekter av kapitalism. En del är sådant som egentligen har politiska orsaker, annat som mera direkt beror på det kapitalistiska systemet.

Slutord

Problemen är dock inte av sådan art att jag tycker att det är befogat att ifrågasätta systemet som sådant. Tvärtom är jag av den uppfattningen att kapitalismen är ett av de mest centrala värden att bevara. Det ger välstånd och demokrati. Det gynnar flera goda dygder. Det vi däremot måste göra är att undvika att falla i fällan och bli dogmatiska i vårt försvar av kapitalismen. Den har inget värde i sig, den har ett värde för att den fungerar. I de fall systemet genererar problem och hotar andra värden måste vi vara beredda att göra avsteg från det, men inte större än nödvändigt.

För att återknyta till mina definitioner tror jag att man som konservativ bör tänka sig noga för innan man säger sig vara antikapitalist. Oavsett vad man själv menar med detta begrepp, är risken betydande att tolkningen blir att man är mot privat ägande, marknadsekonomi, och produktiva investeringar, eftersom det är detta som definitionsmässigt är kapitalism.

Patrik Magnusson

JA till utbyggd kärnkraft

En stabil tillgång på elektricitet är nödvändigt i ett modernt, utvecklat samhälle. Elförbrukning medför emellertid viss belastning på miljön. Det är för den långsiktiga välgången både för samhället, människosläktet och naturen fundamentalt med en så MILJÖVÄNLIG ELFÖRSÖRJNING som möjligt. I utvärderingen av hur detta ska planeras och systematiseras är en viktig parameter att ta hänsyn till, att nyttjande av bästa tekniken otvivelaktigt ger de bästa förutsättningarna för framtagande av ny, bättre och ännu mer lämplig teknik. Ett utnyttjande av annan teknik än den senaste, leder ofrånkomligen till en långsammare teknikutvecklingsprocess och till större risk för ineffektivitet eller kanske rentav miljöförstöring. Jag anser i och för sig inte att utnyttjande av senaste tekniken alltid är eftersträvansvärt, men tveklöst är det så när det handlar om de välbekanta konservativa värdena HÅLLBARHET och FÖRVALTARSKAP.

I dagsläget finns ingen elutvinningsteknik som är bättre än KÄRNKRAFTEN. Sverige har världens bästa kärnkraftsverksteknik och risken för ett kärnkraftverkshaveri i Sverige av typ Harrisburg eller Tjernobyl är mindre än risken för ett krigsutbrott. Sverige har inte heller samma förutsättningar som t.ex. Danmark vad gäller utbyggnaden av vindkraftverk för att matcha kärnkraftverken, beroende på vårt lands geografiska förutsättningar. Våra geografiska förutsättningar – att vi ligger i norra Nordeuropa – är också en anledning till att Sverige är extra beroende av en hållbar lösning i energiförsörjningsfrågan.

Efter nedläggningen av reaktorerna i Barsebäck köper Sverige motsvarande kvot elektricitet huvudsakligen från danska kolkraftverk och polska kol- och kärnkraftverk. Kraftverken i Polen är slitna och föråldrade i många avseenden, och belastningen på dem ökar med Sverige som ny kund. Den viktigaste konsekvensen av nedstängningarna i Barsebäck är alltså att Sverige ingalunda reducerat risken för att vi och östersjöområdet i övrigt drabbas av en ny kärnkraftolycka – utan vi har tvärtom ÖKAT den. Den direkta miljöförstöringen i vårt eget geografiska närområde har också ökat markant genom de förhöjda koloxidutsläppen från Danmark och Polen som vi aktivt bidrar till. Sammanlagt har alltså den socialdemokratiska nedstängningspolitiken ifråga om svensk kärnkraft, vilken skett i miljöns namn, tvärtom BIDRAGIT AKTIVT till miljöförstöringen i vår region på både kort och lång sikt. Denna oansvariga hantering av en så fullständigt avgörande fråga för svensk industri förtjänar socialdemokraterna all kritik för.

Det är utomordentligt att KD nu öppnat för att satsa på kärnkraften , och därmed banat vägen för att Alliansen faktiskt kommit överens om energipolitiken och upphäver förbudet mot nybyggnad av kärnkraft. Bravo! Nästa steg är att också bygga UT den svenska kärnkraften, så att vi kanske t.o.m. kan exportera ren elektricitet till Polen och Danmark istället för att importera smutsig elektricitet från dem – och tjäna pengar på att vara miljövänliga.

(Läs även mitt tidigare hurrarop över Folkpartiets uttalade positiva inställning.)

Jakob E:son Söderbaum

Flytta hela Göteborg p.g.a. klimathotet?

Göteborg har varit översvämmat tidigare. 'Men inga murar kan stoppa ett regn', som Imperiet sjöng.

I ett utspel i kvällsblaskan Göteborgs-Tidningen slår Kia Andreasson (mp) fast att Göteborg måste flyttas till Västgöta-slätten en dryg timme med tåg inåt landet och att det börjar bli bråttom. Anledningen är: klimathotet. När polerna smälter kommer vattennivån att höjas mellan 1,5-2 m och då skulle Hisingen – där jag f.ö. är uppvuxen – översvämmas.

Inspirationen från Kina är otvetydig, där har ett flertal miljonstäder under de senaste åren fått flyttas eftersom staten bestämt att där ska det gå stora floder istället. Andreasson drömmer uppenbarligen våta planekonomiska drömmar. Har hon gjort en miljökonsekvensanalys, tror ni, och sett att det är bättre för miljön att flytta en stad med en halv miljon invånare, än att bygga skyddsvallar? I grunden måste ju detta politiska utspel vara ägnat att slå fast att det minsann finns väldigt många olika saker man kan göra med andras pengar, och nu vill Kia Andreasson komma med i lekandet med skattebetalarnas pengar.

På Andreasson låter det som att frågan är akut, och att vi redan nu måste börja planera. Men det kommer ju inte att komma någon tsunami-våg och skölja över norra Göteborg – det kommer i så fall att ske gradvis, på samma sätt som is smälter till vatten. De som inte kan eller vill bo kvar kan väl i så fall flytta först när det blir aktuellt? Med tanke på att Göteborg är en ovanligt kuperad stad där de flesta stadsdelar ligger på höga berg tror jag att vi kan vänta i alla fall några veckor innan vi behöver flytta.

Det är också någonting mycket konstigt det här med att vattennivåerna skulle höjas med anledning av att isen vid nordpolen smälter. Nordpolen har ingen landmassa, det är flytande is. Endast 10% av ett isblock ligger ovanför vattenytan, och is har större densitet än vatten. D.v.s. om nordpolen smälter blir den direkta konsekvensen att världshavens vattennivåer SJUNKER.

Men sydpolen, då, som faktiskt är en hel kontinent täckt av is? Forskarrapporter som man t.o.m. visat i ett nyhetsinslag i Sverige i höstas visar att sydpolens istäcke VÄXER – och i själva verket har den totala ismassan på polerna inte minskat, utan tvärtom ökat något under de senaste 15 åren.

Dags att bjuda miljöpartiklarna på en isglass?

Jakob E:son Söderbaum