Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige - Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

Papst und Sultan

Gud - inte längre tabu, menar artikelförfattaren.

SAMHÄLLE OCH RELIGION |  I den klassiska tyska dryckessången ”Papst und Sultan”  besjungs i stiliserad form relationen mellan det andliga och världsliga, samt det bästa och sämsta av två världar. Påven som dricker världens bästa vin men inte har en enda fru och sultanen som har fler fruar än han kan räkna men inte dricker en enda droppe vin. Inte nog med att detta är en fantastisk studentsång, den förmedlar något till oss. Någon djupsinnig figur skulle säkert kunna få detta till nått paleopostkolonialt metanarrativ angående relationen mellan öster- och västerlandet – eftersom sådant av flera anledningar är på tapeten nu.

Undertecknad skulle dock, med studenternas kurser som snart börjar igen i huvudet och denna sång i åtanke, vilja ta sin utgångspunkt i en än mindre efemär diskussion – nämligen den om relationen mellan politik, stat och religion. Få frågor tordes vara ett lika seglivat samtalsämne i både tidningar, debattsammanhang och bloggar, trots att statsmakt och kyrka formellt är åtskilda och att ett sekulärt etos verkar förhärskande i svenska samhället. Hur kommer det sig? Svaret är tämligen enkelt. Gud är inte längre död! Tvärtom är det han som dödförklarat Nietzsche och till på köpet gjort comeback. Att diskutera Gud, religion och teologi är inte längre några tabubelagda ämnen utan är något som återigen kan ske öppet i tv-soffor, runt middagsbord etc. Inte bara torra professorer kan. Gardell kan också. Greider med. Alla kan! Att allmänkunskapen i ämnet tyvärr ofta är begränsad må vara ett problem. Huruvida Nationalencyklopedin eller Stora Katekesen är den bästa källan till kunskap om kristendomen kan diskuteras, men att Dan Brown inte är det kan hållas för avgjort. Tematikens roll som självklart samtalsämne har dock kommit för att stanna.

En grundläggande distinktion som jag vill började med att göra i denna diskussion om religions roll i det moderna samhället är skillnaden mellan den sekulära staten och det sekulära samhället. Där det första berör lagar och offentliga institutioner, det andra berör det andra civilsamhället. Där den första är en viktig västerländsk princip, är den andra snarare ett kulturellt fattigdomsbevis. Huruvida denna enkla åtskillnad oftast bryts ned som ett retoriskt knep av ”sekulärister” med paranoia eller till följd av att vissa gruppers ideologiska förtecken gör att de har svårt att se något existera utanför staten, vill jag inte uttala mig om. Faktum kvarstår dock. Religion är inte politik och inte heller är politik religion. De två måste dock förhålla sig till varandra på ett konstruktivt eller i alla fall fungerande sätt. Ingen av de två kan ignorera varandra.

Vi börjar med religionens roll till statsmakten. Här finns några påpekanden att göra. Även om tesen må irritera vissa är det ett historiskt faktum att den sekulära staten såsom idé har sina tydliga rötter just i Kristendomen; och inte i t.ex. det grekisk-romerska arvet. Då en stor del av våra schablonbilder av Antiken kommer från just upplysningen, där man kategoriskt idealiserade denna tidsålder, har de klassiska periodernas religiösa fanatism ofta diskret förpassats till glömska. Men ändå; vem kommer inte ihåg att Atenarna förgiftade filosofer för villfarelse och romarna lät de som inte offrade åt kejsaren ätas av lejon? Det är Jesus och inte Cicero som säger ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Samma tes kan för den som är vidare intresserad ses försvaras av den namnkunnige filosofen Rodger Scruton i en intervju i Axess, där fokuset visserligen snarare ligger på Kristendomens och Islams olika förmåga att handskas med detta förhållande, men där samma tes står i centrum. Kristna teokratier som Savonarolas Florence, Calvins Genève och varför inte Karl XII:s Sverige är undantagen och inte regeln. Föreställningar om att kristendomen på ett fundamentalt sätt skulle alternera t.ex. Sveriges politiska utformning om dess inflytande ökade är således inget annat än en ren och skär myt. Någon kristen Sharia finns helt enkelt inte. Tvärtom är istället Kristendomens insisterande på att skilja på kejsare och Gud något som alla oavsett religiös- eller politisk hemvist kan ta lärdom av. Att acceptera att världsåskådningars giltighet inte är något som kan avgöras i plenisalar blir allt viktigare i en tid då t.ex. idealistiska ekologister skördar stora framgångar. Att acceptera att politik inte är en gudomlig utan mänsklig sysselsättning när kraven på vad Staten skall leverera verkar oförändrade trots högerförskjutning i valurnorna.

Låt oss gå vidare till det mer konkreta; statens roll till religionen. År 2000 var på många sätt ett viktigt år. Till exempel ur teologisk synvinkel. Jesus och Kristendomen firade sin 2000: ende födelsedag. I Sverige skildes Svenska Kyrkan från staten. Men var det egentligen en stolt myndighetsdag eller en tvångsseparation där barnet sattes på bar backe? Nu elva år efter separationen är frågetecknen fortfarande många. Departementsstyrningen har ersatts med en stel och starkt politiserad kyrkostruktur. I de övriga nordiska länderna Danmark, Norge och Island kvarstår statskyrkostruken emellertid. Trots att det där alltså fortfarande formellt är parlamentet som stiftar kyrkolag verkar den religiösa autonomin vara större. I Danmark avgörs t.ex. de viktigaste frågorna av ett prästråd och inte som i Sverige av ett lekmannadominerat kyrkomöte.

Samtidigt som det är förståligt att nationalkyrkan ur rent konservativ synvinkel kan locka, den står för nationell enighet, ceremonier att enas kring och vårdar ett rikt kulturarv, men är samtidigt mycket problematisk. Vad som skiljer de ovannämnda visserligen trevliga företeelserna från t.ex. Skansen är inte tydligt. Det är helt enkelt tydligt att nationalkyrkan som inramning inte fungerat. Den europeiska demografin talar sitt tydliga språk. Med enda undantaget Grekland; har statskyrkoländerna avgjort lägst kyrkonärvaro. Den konfessionella staten är inte samma sak som det konfessionella samhället. Tvärtom verkar den konfessionaliserade staten få medborgarna att vända sig bort från religionen. Den blir ett tomt cermoniale, en plikt utan förankring i verkligheten.

Vad finns det för hoppfulla exempel? Landet där den som stått på scen hela tiden inte ens behöver göra comeback! USA har, precis som den flera gånger på ToF behandlade Alexis de Toqueville noterade, blivigt ett exempel på den goda separationen av kyrka och statsmakt. En stat fjärran från våldet och hatets sekularism som framförallt fick sitt utlopp i 17-, 18- och 1900-talet Frankrike. För den mer europeiskt lagde finns även exempel på relationer mellan stat och samfund som varken går åt det amerikanska totalseparerandet, de nordisk ihjälkramandet eller den tvångsmässiga laïcismens håll.

I Finland erkänns både lutherdom och ortodoxism som statsreligion, vilka ger vissa särrättigheter vid statsceremonier och dylikt, men annars inte vidare trasslar in respektive institution i varandra. Även Skottlands presbyterianska statskyrka ”The Kirk” har en liknande relation till den brittiska staten. Ett ytterligare intressant exempel innebär de två franska landskapen Lorraine och Alsace, där undertecknad för tillfället befinner sig, vilka under tiden för den tämligen våldsamma franska separeringen av stat och kyrka 1905 inte tillhörde Frankrike utan det kejserliga Tyskland. Vid återföreningen med Frankrike vid Versaillesfreden ändrades inte heller detta förhållande och således gäller här fortfarande de äldre förhållandena och som regionens tre samfund erkänns katolicismen, lutherdomen och judendomen.

I mångt och mycket är och förblir den svenska situationen en paradox. Socialt och ekonomiskt har vårt land börjat resan från vad som lite elakt kan kallas en västlig öststat med enda undantaget att våra socialister verkligen lyckades pressa sönder religionen och civilsamhället; till skillnad från i östblockets satellitstater. En stat som formellt infört sekularismen men vars största samfund är en av de mest politiserade samfund som någonsin skådats. Vilken part som tar första steget till en mer normalt västerländsk relation mellan papst und sultan, stat och majoritetsreligion, är osäkert. Låt oss sjunga den morska dryckessången för dem bägge så högt vi kan! Låt oss hoppas att den svenska sonderweg:en inte får fortsätta inom den svenska politiken utan att man tar tillvara de lärdomar som finns att dra från hur man skött balansgången på kontinenten eller om man vill; bortom havet.

Hugo Fiévet

Svensk konservatism – en historik

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. Timbro har två gånger erbjudits bokprojektet men visat obefintligt intresse.

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Peter Forsskål (1732-1763)

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

Gustav III (1746-1792) sympatiserade med och stöttade Edmund Burke.

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Erik Gustaf Geijers (1783-1847) författarskap bidrog starkt till att popularisera konservativa idéer och värderingar i 1800-talets Sverige.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Oskar II (1829-1907) på en högerpolitisk affisch kring sekelskiftet.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne (1848-1922)

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Tage Lindbom (1909-2001)

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

Med antologin Kämpande konservatism (1971) inleddes den moderna konservativa idédebatten i Sverige.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen http://www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket

> Även publicerad i Tidsskriften Heimdal, organ för Föreningen Heimdal (nr 4 / 2010).

STATEN | Minarkismen, strävan efter den minimala staten, är ett återkommande tema bland många borgerliga opinionsbildare. Statens storlek sätts i motsatt paritet till den enskildes frihet. Statens uppgifter måste begränsas, gärna konstitutionellt, för att sänkt skatt och ökad personlig frihet ska vara möjligt. Liten stat vill man ha för att den stora staten alltid vuxit på bekostnad av civilsamhället och den enskildes självbestämmande. Så brukar det låta, och det är svårt att inte nicka instämmande. Men det finns andra negativa aspekter av den stora staten som tål att studeras.

Exklusiviteten, det originella, i statliga ämbeten och institutioner minskar fullt naturligt i takt med att staten växer. Tiden då myndigheterna med stolthet lät prägla in ”tillhör statsverket” på sin kontorsutrustning känns väldigt avlägsen. Men det fanns en tid då det faktiskt var på det viset. Statsanställdas yrkesidentitet har bland annat studerats i Lars Kvarnströms avhandling Män i staten (Stockholms Universitet, 1998). Avhandlingen koncentrerar sig förvisso i huvudsak på lönepolitiken, som i de statsanställdas fall reglerades allenarådande av riksdagen fram till 1937. Men den riktar också fokus på ”kårandan” inom staten, känslan av utvaldhet och originalitet som under stora delar av 1900-talet präglade de statsanställda. Hur den som fått en statlig tjänst bjöd till fest, där även de mest avlägsna släktingar kom för att gratulera.

Statens identitetskris

Att den känslan sedan länge har lämnat myndighetssverige behöver man ingen doktorsavhandling för att begripa. Att tillskriva detta endast statens utvidgning är att göra det för lätt för sig. Det finns en mängd lagstiftning och reformer som också bidragit till detta. Bland dem kanske speciellt ämbetsmannaansvarets avskaffande 1976 bör nämnas. Pajaserna i Ny Demokrati är faktiskt de enda som föreslagit ett återinförande av ämbetsmannaansvaret (1991/92:Ju625). Äras den som äras ska, bra jobbat, John Bouvin.

Oavsett historisk bakgrund kan vi emellertid konstatera att Sveriges myndigheter verkar gå igenom någon form av identitetsproblem till följd av att statens exklusivitet minskat. Vi måste emellertid här skilja på å ena sida den nya typen av opinionsbildande myndigheter, som till sin natur är perverterade, och å andra sidan mer traditionella myndigheter – satt att övervaka lagstiftning. När det gäller de sistnämnda så går trenden mot att myndigheterna själv uppfinner nya arbetsuppgifter. De nöjer sig inte längre med att bevaka att stiftad lagstiftning följs, eller vad för andra huvuduppgifter de nu kan tänkas ha, nej, istället har fler och fler myndigheter och statligt ägda bolag börjat idka opinionsbildning. Ofta handlar det om att försvara den egna myndighetens existens eller utveckling. Låt oss börja med den äldsta och mest centrala av alla myndigheter. När Försvarsmakten påbörjade omställningen från ett invasionsförsvar till ett ”modernt och flexibelt insatsförsvar” överöstes medborgarna med en lovsång för den nya given, en lovsång spelad av Försvarsmakten själva. Och så har det fortsatt, man hittar på att man behöver en ”informationsdirektör” som ska upplysa om försvarsmaktens roll och försvara olika omstruktureringar. Den rimliga ordningen är naturligtvis att de politiker som drivit igenom förändringarna ansvarar för att förankra dem hos folket.

Diskrimineringsombudsmannen(DO) är nog den myndighet som jag flest gånger förbannat, både i tidigare artiklar och över portvinsglas i goda vänners lag. Myndigheten bildades 2009 som en sammanslagning av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). DO:s uppgift är att övervaka att gällande diskrimineringslagstiftning följs. Men utöver lagstiftningsmässigt sanktionerad utpressning av företag som på märkliga grunder anklagas för diskriminering, ägnar sig DO åt , just det, opinionsbildning. Aggressiv, oförsonlig och stundtals hatisk opinionsbildning, dessutom. På SvD brännpunkt(10/1-2010) gick exempelvis DO:s toppnamn Katri Linna ut och hävdade att regeringen Reinfeldt agerade rasistiskt eftersom den inte ville utöka samernas särrättigheter. Det är svårt att ens sätta ord på hur orimligt det hela är. DO, satt att bevaka rikets diskrimineringspolitik, väljer att idka den grövsta sortens opinionsbildning riktat direkt mot sin egen uppdragsgivare – regeringen. Det är kanske den grövsta, men långtifrån den första artikeln av motsvarande typ med Katri Linnas underskrift. Hon verkar helt enkelt oförmögen att förstå skillnaden mellan att vara ansvarig för en statlig myndighet och att vara ordförande för en intresseförening.

Vänsteroppositionen i Stockholms Stadshus krävde sommaren 2009 att alla uteserveringar som inte är handikappanpassade får sina tillstånd indragna. Den borgerliga majoriteten påpekade att 80 % av uteserveringarna faktiskt redan var anpassade och att tillgängligheten därmed var god. Då händer det märkliga att DO ger sig in i debatten till stöd för oppositionen. Därmed har alltså inte bara DO börjat agera som en opinionsbildare, man uppträder nu även som en partipolitisk aktör.

Politikernas uppgift är att ge direktiv till myndigheterna och att stifta de lagar myndigheterna är satta att övervaka. Statsråden är emellertid, enligt grundlag, förbjudna att avgöra enskilda ärenden – så kallat ministerstyre. Politiker ska tycka, myndigheter ska praktisera, är den alldeles utomordentliga grundtanken. Nu har vi emellertid den märkliga situationen att myndigheterna inte har förstått denna uppgörelse. Deras roll av förvaltare ersätts allt oftare av en roll som tyckare.

De statliga bolagen skiljer sig på många sätt från myndigheterna. Men statligt ägande borde garantera en neutralitet inför politiska frågor, det är ju trots allt hela folkets egendom – inte bara de som råkar ha en viss uppfattning i en given fråga. Så skulle man som sagt kunna tro att det förhöll sig, men ingalunda. Systembolaget hade exempelvis under 2004 en massiv reklamkampanj, med helsidesannonser i de stora morgontidningarna. Det var egentligen mer en debattartikel man gladeligen betalade några miljoner av folkets pengar för. Den var adresserad till ”de nyliberaler” som ville avveckla Systembolaget, och radade upp argument för Systembolagets bevarande. Och under Postens stora omstrukturering på 90-talet överöstes medborgarna med reklam om nödvändigheten av detta.

De perverterade myndigheterna

Sen finns det en annan del av statsapparaten. Propagandamyndigheter som inte har någon annan roll än att bilda opinion och andra statliga institutioner som regering använder för att föra ut sina åsikter. Här har faktiskt, det måste erkännas, den sittande borgerliga regeringen tagit flera steg i rätt riktning. I en artikel från tidningen Riksdag och Departement daterad september 2008 sammanställs alliansregeringens myndighetspolitik. Där konstateras det att regeringen avvecklat ett sextiotal myndigheter och skapat ett femtontal. Tobias Krantz (fp) intervjuas som representant för alliansen, och kommenterar enligt följande: Glesbygdsverket och Integrationsverket var särskilt viktiga för oss att lägga ned, i egenskap av opinionsbildande myndigheter. Gott så, det visar att det åtminstone finns en problematisering kring frågorna inom alliansen.

Men alliansföreträdare ska nog inte slå sig allt för hårt på bröstet. Mycket tyder tvärt om på att sittande regering fortsätter använda staten som opinionsbildare. Syftena för denna opinionsbildning går ibland att sympatisera med, men dess existens tyder på bristande ideologisk stringens. Tillväxtverket, som skapades i januari 2009, är ett sådant exempel. Verkets enda egentliga uppgift är att sprida tillväxtens profetia. Verket sorterar under näringsdepartementet och Maud Olofsson blev i januari i år KU-anmäld av socialdemokraterna, efter att verket med Maud Olofssons röst gjort reklam för ”kvinnligt entreprenörskap” i kommersiell radio. Ett mer känt exempel är ju tvivelsutan Forum för levande historia. Det bildades 2003 för att informera om förintelsen. Under den borgerliga regeringen fick Forum för levande historia i uppdrag att informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Vänstern blev ursinnig. Nu blev det genast hemskt viktigt att staten inte ägnade sig åt att bilda opinion om historiska skeenden. Med trotskisten Håkan Blomqvist, från Södertörns Högskola, i spetsen skrev 253 akademiker på DN debatten (2/4-08) och kritiserade informationskampanjen om kommunismens brott mot mänskligheten. Vilket man skulle kunna respektera om inte samma akademiker till övervägande del hade bakgrund i 68-vänstern och varit knäpptysta under den motsvarande informationskampanjen om nazismens brott mot mänskligheten. Det är lätt att tycka att Forum för levande historias arbete är viktigt och angeläget. Men det är fortfarande en myndighet och således en institution som inte ska bilda opinion – hur prisvärd den än må vara. Detta har också lett till viss borgerlig kritik. Både från fria opinionsbildare och från politiker. T&F-medarbetaren Rolf K Nilsson, nyligen avgången som riksdagsledamot, motionerade exempelvis om en avveckling av myndigheten hösten 2009 (2009/10:Kr209).

För att ta ett tredje exempel rörande statlig opinionsbildning under sittande regering gav kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nya direktiv till Världskulturmuséet om att ”verka för tolerans och kulturell mångfald” vilket hon i en intervju med SVT förklarade skulle ”ses i ljuset av det senaste valresultatet”. Regeringen vill alltså berätta för svenska folket att man röstat intolerant och mana till bättring med hjälp av ett museum. Det känns onekligen motbjudande ur ett rent demokratiskt perspektiv. Sverigedemokraterna har, såklart, kritiserat det hela (vad annat att vänta). Men även borgerliga opinionsbildare som NEO-redaktören Paulina Neuding har riktat kritik mot kulturministern. Neuding kommenterar det hela i en intervju med SVTs kulturnyheter enligt följande: Det är ganska lite pengar det är frågan om, men just den här formuleringen, när kulturministern pratar om att man i ljuset av senaste valresultatet ska ge det här direktiven till museet. Det är en form av politisk opinionsbildning som jag inte tycker museer ska syssla med. Vi kan hamna i en situation där genus blir nästa fråga museerna får i uppdrag att driva, eller HBT, eller vad som helst som just för dagen är uppe i den politiska debatten. Det här borde regeringen hålla sig ifrån helt enkelt.

I regeringens tjänst

Innan alliansregeringen tillträde hade socialdemokraterna utvecklat det här med statlig opinionsbildning, alltid i partiets tjänst givetvis, till en fin konst. Det tidigare nämnda Integrationsverket, bildat 1998, blev mer eller mindre en lekstuga för vänsteranstrukna politiker som ville snacka integrationspolitik. Mest flagrant är kanske exemplet med Glesbygdsverket, bildat 1991 (strax innan regeringen Bildt tillträdde). Verket hade i princip inga likheter med en konventionell myndighet. Det fanns ingen lagstiftning att övervaka och inte heller någon annan traditionell myndighetsuppgift att sköta. Det var helt en åsiktsproducerande propagandamaskin. När Pia Enochsson, med bakgrund som socialdemokratisk statssekreterare, blev generaldirektör i mitten av 90-talet utvecklades verket närmast till en integrerad del i den socialdemokratiska partiapparaten. 1999 stormade också debatten om verkets vara eller inte vara. Ett antal socialdemokratiska riksdagsmän tog till sig av kritiken och kontrade med att motionera om att ett ”storstadsverk” måtte inrättas, som således kunde idka opinion för storstadsregionerna som en naturlig motvikt. Att kritiken i grunden handlade om det problematiska i att myndigheter alls bedriver opinion förbigick uppenbarligen riksdagsmännen.

Så visst har det blivit bättre under den borgerliga regeringen. Men det finns rester kvar; inte minst, som torde ha framgått, under Kulturdepartementet. Frågan om statlig opinionsbildning var som nämnts rätt het under 1999, men har sedan dess endast setts sporadiskt i den politiska debatten. Det är märkligt. Det borde vara en prioriterad fråga för borgerligheten. Timbro bröt tillfälligt tystnaden i våras genom att ge ut rapporten Deklarationsinformation och resereklam. På SvD Brännpunkt(16/4-10) skriver rapportförfattaren Svend Dahl tillsammans med Timbros dåvarande VD Maria Rankka om rapportens slutsatser, som kokar ner i tre konkreta förslag: 1) Lägg ner opinionsbildande myndigheter. 2) Fastställ strategier för myndigheternas kommunikationsarbete. 3) Begränsa användningen av information som styrmedel. Behjärtansvärda förslag, onekligen. Men i det genompolitiserade land vi lever i tror inte jag det räcker. Myndighetssverige är alldeles för arrogant och självsvåldigt för något lamt direktiv om att de ska tycka mindre kan lösa roten till problemet. Att få in ett förbud mot myndigheternas opinionsbildning i grundlagen, på samma sätt som ministerstyret förbjudits, är kanske lite väl drastiskt; men visst skulle ett dylikt förbud gå att skriva in i förvaltningslagstiftningen (1986:223).

KU-anmälningen av Maud Olofsson, med anledning av Tillväxtverkets propaganda, inger ett visst hopp. Borgerligheten kritiserar socialdemokraterna, när de sitter vid makten, för att använda myndigheterna som opinionsinstrument och nu har även socialdemokraterna gått till angrepp mot alliansregeringen för motsvarande missgrepp. Detta borde innebära att det finns förutsättningar för en blocköverskridande överenskommelse i frågan. Därigenom skulle vi slutligen kunna sätta punkt för en bisarr parentes i den svenska statsförvaltningens historia.

Dag Elfström

Mellan Skylla och Karybdis – konservatismens paradoxer

Titus Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.)

IDEOLOGI | När diskussionen om situationen i Afghanistan lyftes på Tradition och Fason av Andreas Braw blev det snabbt hetsigt i kommentatorsfältet. När Roland Poirier-Martinsson uttalar sig för konservatismens räkning får han ofta kritik, emellanåt också av T&F-skribenter, och eftersnacket blir även då mycket hetsigt. Varför, är inte konservatismen en enhetlig åskådning?

Att känslosvallen lätt går höga när frågor som exempelvis säkerhetspolitik diskuteras beror på att man här snabbt nalkas en konservativ paradox; en kärnproblematik inbyggd i ideologins innersta väsen. Det finns motsvarigheter i de flesta idéströmningar. Liberalerna spekulerar i hur mycket eventuell ofrihet man frivilligt kan försätta sig i. Socialisterna diskuterar hur mycket postmodern dekonstruktion man kan applicera på sitt eget tänkande innan det blir fullständigt intetsägande. I konservatismens paradox finns det två huvudsakliga spår jag huvudsakligen skulle vilja ta avstamp i: den historisk-politiska och det rent etisk-filosofiska synvinkeln.

Grekiskt och romerskt styrelseskick

Den första avvägningen eller problemkomplexet finner vi, som så många andra, redan tillbaka i Antiken. Ett vanligt missgrepp har, ända sedan renässansen, varit en oförmåga eller ovilja att skilja det specifikt grekiska från det unikt romerska. Att dåtidens intellektuella dock klarade av det framgår med all önskvärd tydlighet av den romerske historikern Titus Livius mastodontverk Ab Urbe Condita. Han gör där åtskillnaden mellan en grekisk och en romersk styrelseform, en stilisering som antagligen är historiskt vansklig, men faller tillbaka till de idealtyper som redan utarbetats av Aristoteles i Politiken. Det grekiska (ofta underförstått det atenska) har en demokratisk statsform där just folkviljan placeras i fokus och där yttrande- och tankefrihet för den enskilde är absolut avgörande. Här handlar alltså det politiska om konsensusskapande och gemensamt framarbetade beslut. Ett förehavande i sin mest idealistiska form inte helt olikt den ”deliberativa demokrati” som den moderne tyske filosofen Jürgen Habermas argumenterar för. En modell som trots sin mycket korta aktiva period lämnat ett outplånligt intryck och ideal för hela världen framåt. Samtidigt är dess bisarra excesser uppenbara. Efter hur majoriteten i Aeropagen förändrades kunde man utsätta sina motståndare för ostracism; landsförvisning. Sokrates, som på mycket vaga grunder dömts till döden, erkände sin egen dödsdom eftersom domstolen var legitim och rättegången gått demokratiskt till. Ett sådant förfarande skulle aldrig en romare ha accepterat.

Även om antikens Rom inte var främmande för styrande organ, val och skickliga oratorer så var Rom ingen demokrati. Maktutövning var aristokratins angelägenhet och man hade helt enkelt inga demokratiska ambitioner. Tankegången att stora talare uppträder i dåliga tider, såsom Cicero, visar just på Roms autokratiska drag. Romarnas stora bidrag till den Västerländska civilisationen är alltså inte demokrati utan någonting helt annat: den applicerade naturrätten. D.v.s. att ett rättfärdigt styre aldrig i första hand kan handla om att ha en majoritet av medborgarna bakom sig. Styrets rättfärdighet handlar istället om att försvara vissa redan givna principer, rättigheter och skyldigheter. Detta skulle i romarnas fall kanske kunna sammanfattas i den moderna liberala devisen ”Life, Liberty and Property”, bara det att friheten mer eller mindre har strukits. Det intressanta i denna modell handlar alltså om att skydda medborgarna och erbjuda dem vissa givna praktiker, inte om att rådgöra med dem i allsköns frågor. För att även göra en modern parallell till denna politiska idealtyp är kanske den liberatarianske tänkaren Hans-Herman Hoppe en av de få som med stridsropet ”Liberty instead of democracy!” tagit upp en striktare variant av denna skola.

Två infallsvinklar

Här möts alltså två infallsvinklar. Bägge två kan med all rätt kallas för konservativa. Inte i första hand för att de hör till klassicismen utan för att de just utgör rimliga och ickeutopiska ideal för hur ett samhälle skall och kan organiseras. Modellerna är båda tvåeggade och de kan uppträda som demokrati och rättstat respektive oklokrati och tyranni. Dessa frågeställningar är givetvis även relevanta för det moderna politiska systemet. När den tidigare moderatledaren Gösta Bohman hävdade att Sverige begåvats med ”världens sämsta grundlag” 1974 var det med all sannolikhet en obalans i just detta han syftade på. Montesquieus maktdelningslära utarbetad som ett ambitiöst försök att kombinera det bästa av dessa två fattas alltjämnt helt, eller snarare avskaffades genom 1974 års regeringsform, i Sverige. En anledning till denna klart svagare modell kan visserligen vara att vi varit förskonade från krig och politisk instabilitet. En tydlig kontrast mot det moderna Tysklands mycket ambitiösa ”checks and balances”-system, en förklaring som förvisso inte motiverar varför vi skall vara sämre rustade. Att gå till val på systemförändringar är emellertid sällan särskilt framgångsrikt, det blir lätt abstrakt och avancerat. Det finns emellertid en rad viktiga och fullt realistiska förslag som skulle skapa bättre politisk balans i Sverige; inför en konstitutionsdomstol, riv upp Torekovkompromissen och återinför Riksdagens första kammare, för att nämna några.

Den andra infallsvinkeln på detta problemkomplex jag skulle vilja ta upp är den filosofisk-etiska. Här skall vi förlägga våra utgångspunkter betydligt senare och ta avstamp i några 1800-talstänkare där en mycket snarlik problematik är uppenbar och två traditioner tydligt utkristalliserar sig. Förvisso skulle man kunna börjat något tidigare, det finns ju delvis fog för att kalla en så bland konservativa förtalad tänkare som Voltaire för konservativ av denna skola, men jag väljer ändå Georg Wilhelm Friedrich Hegel som start för denna tankegång. Av somliga har Hegels tänkande förts till romantikens tanketradition, något som i allt väsentligt dock är att betrakta som felaktigt i det att han avfärdade några av dess mest grundläggande principer: relativismen och subjektivismen. Att föra Hegel till den konservativa traditionen kan även vara problematiskt med tanke på hans vurm för den franska revolutionen och Napoleon samt hans mer eller mindre ofrivilliga faderskap till marxismen, samtidigt som det måste påpekas att det var den konservativa läsningen av honom – högerhegelianismen – som kom att bli tongivande i det kejserliga Tyskland. Hegel bygger i skarp kontrast mot romantikerna ett fast system, ett system som visserligen är mobilt ”inuti” genom den dialektiska processen, men som har fasta ramar omkring sig som är objektiva och inte kan ändras.

Mer romantisk än romantiken

Här skriver alltså Hegel in sig i den filosofiska systembyggartraditionen, där företrädare för mycket skilda skolor som Kant, Descartes och inte minst Karl Marx, kan sägas vistas. Till skillnad från alla dessa andra är dock höger-Hegels systembygge utpräglat konservativt då det är historiskt medvetet samt familje- och statsorienterat. Hegel är inte den ende som försöker men kan sägas vara den störste företrädaren för att med ett slutet men konsistent system som motivation försvara en konservativ ideologi. Samtidigt finns romantiska tänkare som den lustspelande filosofen Johann Georg Hamann som arbetade från rakt motsatt riktning. Många gånger mer romantisk än Romantiken själv och av liberalen Isaiah Berlin betraktad som den intellektuelle ledaren för Gegenaufklärung; Kontraupplysningen. Ännu mindre än Hegel en klockren konservativ men samtidigt en av upplysningens och hela rationalismens (och empirismens) skarpaste kritiker. Med en blandning av totalemotionalism, subjektivism och ironi sågar han alla utopiska, överteoretiska och ideologiska perspektiv på religion, politik och vardagsliv. I och med detta skriver Hamann istället in sig i den aforistiska filosofiska traditionen bland andra tänkare som t.ex. Blaise Pascal, Sören Kirkegaard och senare tiders postmodernister. Till skillnad från de snare anser sig dock Hamann försvara ett traditionellt och kristet samhälle, en ambition som kan kallas konservativ, mot omänskliga och barbariska krafter.

För att avsluta porträtteringen av denna grupp tänkare skulle jag slutligen vilja, även om det kanske kan uppröra somliga, föra Edmund Burke hit. Valet må kanske chocka en del, speciellt då Burke inte alls kan sägas vara behäftad med de ofrihetliga drag man kan finna inom denna tradition, samtidigt som hans allra mest kända skrift Reflections on the Revolution in France just är en systematisk sågning av upplysningens abstraktioner, ahistoriska resonemang och orealistiska framtidsplaner. Burke förnekar inte existensen av objektiva moraliska principer men är samtidigt noga med att dessa inte kan plockas från idé- till tankevärld hur som helst utan att resultatet blir katastrofalt.

Ännu aktuellt

Med utgångspunkt i dessa två problemkomplex har vi alltså sett hur fyra olika ställningstaganden har utkristalliserat sig. Skiljelinjen mellan den grekiska och romerska styrelsemodellen verkar idag delvis kanske vara obsolet internationellt sett då det snarare handlar om konflikter mellan de stater som tillämpar bägge med varierande proportion och de som inte tillämpar någon överhuvudtaget. Den senare surdegen är dock desto mera vital. Det är som tidigare nämnts den som visar sig i konflikten i frågan om internationell säkerhet och nationell suveränitet, konflikten mellan USA:s neo- och paleokonservativa. Här handlar det alltså om den mycket svårlösta konflikt mellan de konservativa som ensidigt tar sin utgångspunkt i ett relativistiskt och organiskt försvar för vissa givna institutioner och värderingar samt de som lika ensidigt utgår ifrån att vissa frågor har ett slutgiltigt och för alla giltigt svar. Som alltid handlar det givetvis här om ett sunt övervägande mellan de två för att undvika bägge extrempositionernas excesser. En uppgift som givetvis är långtifrån lätt även om jag är övertygad om att blotta insikten om och erkännandet att ens ideologi innehåller problem är ett mycket stort steg i rätt riktning och en bra början på ett konstruktivt intellektuellt arbete.

Hugo Fiévet

En ideologisk jämförelse ur samhällssynpunkt

ANALYS | Många gånger får man höra att konservatismen inte har något mål med sin politik, och att den knappt är att betrakta som en ideologi. Men konservatismen är inte bara en filosofi, den har absolut politiska mål som bygger både på en genuin värdegrund och en utvecklad idébildning. Ett av dessa mål är den från Edmund Burke stammande välbekanta parollen ”frihet under ansvar”, vilket bl.a. förstås som ett samhälle med lite styrning och mycket självkontroll.

Styrning är att bestämma ovanifrån, och kontroll – såväl självkontroll som yttre kontroll – sker för att tillse att utvecklingen motsvarar styrningens mål. Det gäller i alla sammanhang, men blir särskilt betydelsefullt på samhällsnivå. För de radikala ideologierna – med vilket avses liberalismen och socialismen – är ideologins egen utopi politikens mål. För konservatismen, som anser att samhällsutvecklingen måste bygga på kontinuitet, är organisk utveckling på samma gång ett mål och ett medel. Styrningen ovanifrån är ur konservatismens synpunkt ett kompletterande verktyg, inte motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är utveckling den förändring som äger rum till följd av styrningen, medan liberalismen omfattar två olika syner: den socialliberala att styrning behövs för att befria alla människor, och den anarkoliberala att all form av styrning är dåligt. För de radikala ideologierna är det likafullt de egna idéerna som ska vara motorn i samhällsutvecklingen.

För konservatismen är det folkkulturen som ska vara motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är folkkulturen ett hot mot jämlikhet och global solidaritet, för liberalismen är folkkulturen ett hot mot individuell och global frihet. Liberalismen är emot all form av kontroll, detta är liberalernas syn på trygghet. Socialismen är endast för ideologiskt bestämd (i detta fall socialistisk) kontroll som helt och hållet utförs i statens tjänst, det är deras syn på trygghet – annan form av kontroll är ett hot mot statens maktmonopol.

För konservatismen är självkontroll – där den kulturellt grundade moralen är central – grunden för ett både tryggt och fritt samhälle, vilken också bör åtföljas av lagstyre och ett effektivt rättsväsende och polismakt som förverkligar lagens ord inom ramen för samhället. De radikala ideologierna ser lagen som ett sätt att påverka samhällsutvecklingen, socialismen i riktning mot alltmer statlig kontroll och liberalismen i riktning mot allt mindre kontroll överhuvudtaget (såväl statlig som kulturell och moralisk). Konservatismen vill att lagen ska spegla den organiska samhällsutvecklingen och det allmänna rättsmedvetandet så som detta har utvecklats genom folkkulturen utan politisk klåfingrighet.

Slutligen, i centrum för konservatismens samhällssyn står familjen. För liberalismen är det individen och för socialismen är det kollektivet (vilket många gånger är liktydigt med staten) som står i centrum för samhällssynen. För liberalismen är familjen ett fritt avtal för samlevnad mellan vilka människor som helst, och som kan få finnas givet att det är under förutsättningslösa former. För socialismen är familjen ett hot mot statens totalkontroll som måste undanröjas. För konservatismen är familjen mamma-pappa-barn, eftersom detta historiskt har visat sig vara den mest önskade och framgångsrika formen av nära mänsklig gemenskap – och det bästa sättet för människor att kunna stå på egna ben snarare än att vara beroende av någon utomstående. I detta visar sig också den tydliga skillnaden mellan liberalismens utopi om individuell frihet (ensam är inte stark, är ett gammalt ordspråk) och konservatismens historiskt välgrundade ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Lars Gauden-Kolbeinstveit

HEGEL OCH DEN KONSERVATIVA SYNEN PÅ EKONOMI

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831)

PÅ DJUPET | Flera av författarna i Tradition & Fasons antologi Konservatism & kapitalism har skrivit om att en liberal syn på ekonomi är alltför ensidigt inriktad på ekonomiska värden och profit. En vanlig kritik mot den liberala marknadsekonomin är att den, trots sin framgångsrikedom, förtränger andra viktiga värden som t.ex. hållbar utveckling eller den etiska nivån i samhället. Jag hör också till dem som menar att en kritik av marknadsekonomin från en konservativ utgångpunkt är klart nödvändig. För marknadsekonomins anhängare är den kanske viktigaste utmaningen att dra nytta av en sådan kritik som likaså kommer från en i grunden marknadsvänlig ståndpunkt.

För att kunna ge fruktbara och kritiska synpunkter på negativa effekter av marknadsekonomin, måste man söka sig tillbaka till hur utvecklingen av liberal ekonomi har förhållit sig till tankar om individen och självförverkligande. Parallellt med utvecklingen av modern marknadsekonomi har också en moralfilosofisk utveckling ägt rum. Synen på individens självförverkligande i förhållande till att marknaden släpps fri, hänger för moralfilosofiska diskussioners vidkommande väsentligen samman med synen på marknadsekonomin. Jag vill i denna artikel ge en inblick i den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770-1831) tankevärld och hans sätt att närma sig ekonomiområdet från en socialfilosofisk utgångspunkt. Hegel utvecklade under sin tidliga period – i Jena i Tyskland – ett stort intresse för de framväxande ekonomiska teorierna. Det är Hegels kombination av socialfilosofi och ekonomisk teori som gör hans idébildning relevant för en konservativ kritik av en liberal syn på marknadsekonomin.

Hegels socialfilosofi

Hegel ansåg att människor i grunden (ontologiskt sett) är sociala varelser. Med detta som utgångspunkt utvecklar han sin teori om ”ömsesidigt erkännande” som en central del av individens självmedvetande. Det är när två individer ömsesidigt erkänner varandra som sådana, som de uppnår självmedvetenhet om sig själva. Den enskilda människan är alltså inte en fullt utvecklad och fri individ förrän hon får erkänsla från en annan individ. När individer ömsesidigt erkänner varandra – i den moderna sociala kontexten – realiseras den individuella friheten. Det ömsesidiga erkännandet är också nödvändigt för att uppnå den personliga karaktär och självständighet som behövs för att agera ansvarsfullt och moraliskt inom den sociala kontexten.

Idén om att individens frihet är relaterad till erkännandet präglar också Hegels syn på det ekonomiska utbytet. Så som jag tolkar Hegel är det väsentligt för honom att ekonomiskt utbyte inte betraktas som en egen sfär vid sidan om en struktur av ömsesidigt erkännande. Detta hänger samman med Hegel som systemfilosof och hans idé om ”Das Wahre ist das Ganze” (sanningen är helheten). Ett separerande av den ekonomiska sfären från en moralisk och social sfär är inte i samklang med Hegels filosofi. Detta leder till att Hegel får problem med att godta en onyanserad tolkning av Adam Smith, att individer som maximerar sitt egeninteresse inte samtidigt kan förena sitt självförverkligande med vad som är bäst för samhället. Enligt Hegel kan man det, under vissa förutsättningar.

Hegel skriver att förhållandet mellan den subjektiva egennyttan och allmännyttan är dialektisk . I det dialektiska samspelet mellan subjektiv egennytta och allmännytta erkänner individen det ömsesidiga beroende som uppstår mellan marknadsaktörerna. I ett produkstionssamhälle som är präglat av arbetsdelning, och folk som handlar med varor och tjänster på en marknad, är de subjektiva egeninteressena ömsesidigt sammanvävda i en allmännelighet: ”Denna allmännelighet innebär att vara erkänd, och det är det momentet som gör isolerade och abstrakta behov, medel och sätt att tilfredsstilla dessa på, konkreta och samhällsmässiga.”

Ett av ekonomiområdets mest berömda exempel på att det är egenintressena som utgör det ekonomiska utbytets drivkraft, är Smiths berömda exempel: ”Det är inte av … ölbryggarens eller bagarens välvilja som vi får vår middag, utan utifrån deras egeninteresse”. Enligt hegeliansk uppfattning är det fel att uppfatta bagaren och ölbryggaren som två isolerade individer som var för sig är upptagna av egenintressen.

Utövande av egenintresse ska inte förstås som någonting ensidigt egoistiskt. Detta var inte heller Smiths poäng. Utövandet av egenintressen handlar om att finna sina roller i samhället och att utföra det arbete som man är bra på – till fromma för både en själv och andra. När bagaren specialiserar sig på att baka bröd och ölbryggeren på att brygga öl, så uppstår en erkännandekultur vari bagaren erkänner ölbryggeren, deras ömsesidiga beroende av varandra och att de genom sin specialisering kompletterar varandra. Denna hegelianska uppfattning av arbetsdelningen är inte speciellt olik Smiths moralfilosofi och tankar om egenintressen. Olikheten mellan de två filosofierna har snarare uppstått p.g.a. att ekonomiområdet senare kommit att få ett alltför starkt fokus på egenintressen. Den ekonomiska doktrinens något ensidiga fokus på rationella aktörer vilka var för sig uppfyller sina egenintressen, har medfört onyanserade tolkningar av Adam Smith som på så vis aktualiserar Hegels tankar i vår tid som ett betydande komplement till Smith.

Individen och marknadsekonomin

Hegel (till höger) lyfter på hatten för Napoleon i Jena 1806.

Hegel relaterar frigörelsen av subjektet och individualiseringen av samhället till tre huvudströmningar i den moderna tiden: Reformationen, Upplysningstiden och marknadsekonomins framväxt. Det är Hegels oro för överdriven subjektivitet i den moderna ekonomin som gör honom intressant för en betraktelse om konservatismens relation till kapitalismen. I likhet med Adam Smith fruktade Hegel en marknadsutveckling där individen så att säga blir sig själv nog. Hegel varnar med eftertryck för en utveckling i riktning mot en marknadsekonomi driven av personer som är alltför ensidigt upptagna av sina egenintressen. I Rättsfilosofins grunddrag (1821) skriver han att ”Tendensen i samhällets utveckling går mot ett obestämt mångfaldigande och specificerande av behov, medel och njutning – d.v.s. lyx – där gränsen mellan naturliga behov och kultiverade behov försvinner”. Det Hegel här beskriver är en konsumtionskultur där strävandet efter omedelbar behovstilfredsställelse svårligen kan betraktas som civiliserat och människovärdigt. Hegel varnar för en ekonomi som bygger på en förbrukningkultur där kontinuerlig behovstillfredsställelse upphöjs till det moraliskt riktiga och blir själva drivkraften i ekonomin. Individen hamnar i obalans med sig själv och andra eftersom hon är alltför upptagen av de omedelbara behoven. I det sociala momentet ligger en frigörande aspekt, som befriar den enskilde från det ensidiga fokuset på omedelbar behovstillfredsställelse. Deltagandet i en social och erkännande kontext är i sig själv viktig, och får vid sidan om detta ytterligere mening i den konkurrenskultur som växer fram i samhället samtidigt med marknadsekonomin.

Individer som inte hör till en given samhällsgruppering eller korporation kommer att känna sig osäkra och isolerade enligt Hegel. Hegel skriver: ”hans isolation reducerar honom till fördärvets själviska sida, och han blir osäker på resultat och tillfredsställelse. Han måste då pröva att få erkännande via utvändiga tecken på personlig framgång. Men sådana uttryck vet inga gränser.” Hegels tankar om samhällsgrupperingar eller korporationer ska inte tolkas som ett reaktionert eller strukturkonservativt försvar av bestående klasskillnader eller enskilda gruppers privilegier. I ett politiskt sammanhang är han också väldigt kritisk till att kooperativ framhäver sina särinteressen. Det kommer att leda till kaos, menar Hegel.

Hegels försvar av individens rätt till självständighet och personliga val av samhällsgruppering, visar att han hade en god uppfattning om och stor känsla för den plats som subjektet skulle få i det moderna samhället. Individualiseringen bör likväl inte bli så ensidig att den enskilde människan inte förstår att hennes egenintressen måste ses i ett samspel med andras intressen och allmänintresset. Man ska dock inte göra misstaget att tolka Hegels kritiska hållning till egeninteressen i samband med sådana filosofiska strömningar som fördömmer utövandet av egeninteressen. Det är det återhållsamma och bildade utövandet av egenintressen som Hegel var anhängare av. Hegel intresserade sig för att ökade ekonomiska utbyten också hade en positiv samhällsmässig och social dimension. Ökad handel leder till utveckling, och enligt Hegel är detta också den bästa vägen till utveckling. Han säger också att nationer som strävar mot något stort strävar mot havet och de möjligheter till handel som havet och floderna ger.

Fastän Hegel är i grunden positivt inställd till den ekonomiska utvecklingen, finns det delar av den som oroar honom. Jag har redan nämnt de destabiliserande tendenser som en alltför individualistisk inställning till ekonomin kan medföra. En central faktor här är förlusten av det personliga erkännandet, vilket leder till en slösaktig konsumtion. En annan faktor är fattigdom. ”Den viktiga frågan om hur fattigdom ska bekämpas, skakar och plågar hela tiden det moderna samhället” skrev en av Hegels studenter i ett tillägg till § 244 i Rättsfilosofins grunddrag. För Hegel kan fattigdomsproblemet sägas motivera behovet av en offentlig sektor, men han säger samtidigt att det borgerliga samhället som sådant ombesörjer fattigdomsbekämpning utan att det samtidigt kränker individers självständighet och ära.

Hegel anser att det offentliga spelar en stor roll för att säkerställa allmännyttan. På frågan om hur grundläggande sociala uppgifter ska lösas, såsom att garantera människor deras dagliga bröd, har Hegel inte några entydiga svar. Hans tankar kring detta kännetecknas av en stor portion pragmatism. När det gäller den ekonomiska sidan av samhället, är huvudtanken att ett fritt näringsliv garanterar det bästa resultatet. Men detta bör samtidigt balanseras av det offentliga, som måste se till att näringslivets verksamhet inte går stick i stäv med det allmänna bästa. De fundamentala byggstenar som ger både staten och marknaden en etisk grund att stå på är å ena sidan familjen, å andra sidan civilsamhället.

Hegels aktualitet idag

Den enorma överkonsumtionen och västvärldens synbarligen omättliga aptit, visar att Hegel sätter fingret på en viktig fråga som uppkommer när marknadsekonomin blir alltför starkt förknippad med ensidig individualism. Överkonsumtionen har en moralisk sida och en miljömässig sida som hänger ihop med varandra. Faran med Hegels filosofi är att den reduceras till en ren social analys, utan några egentliga politiska lösningar. I den mån Hegels tankar så som här nämnts kan ligga till grund för politiskt reformarbete, kan det vara för att understödja en mer liberal ekonomisk politiks nödvändighet för att stärka civilsamhället. Daniel Bergström skriver i sin artikel i Konservatism & kapitalism om hur skattelättnader inte bara stärker individen och dennes rättigheter, utan tillsammans med en mindre offentlig sektor också kan stärka civilsamhället som sådant. Bergström skriver:

”En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig.”

Hegels filosofi kan som synes stödja en del konservativa politiska argument. Men jag vill framhålla att hans socialfilosofi i första hand har en idépolitisk snarare än sakpolitisk relevans: om vad det innebär att vara en fri och rationellt självbestämmande individ. Hegels teorier om ömsesidigt erkännade och ekonomiskt utbyte visar att de mest individualistiska och liberala idéerna om ekonomi i praktiken undergräver individens möjlighet att leva fritt inom ramen för en struktur av ömsesidigt erkännande.

(Översättning från norska av Ricky W. Karlsson och Jakob E:son Söderbaum)

Lars Gauden-Kolbeinstveit är utbildad filosof med en master från Universitetet i Oslo. Han är verksam vid den norska liberala tankesmedjan Civita, och medlem i redaktionsrådet för den norska konservativa tidskriften Minerva.

Är liberaler smartare än konservativa?

Det finns många olika sätt att framhålla och propagera för sin ideologi. Ett som nått viss popularitet bland vänsterkretsar i USA är att försöka bevisa att liberaler är mera intelligenta än konservativa. Det fortsatta resonemanget skulle då bli att liberalerna i kraft av sin högre intelligens skulle ha mera rätt, och därmed en slags moralisk grund för att kräva makten.

Undersökningen

En av dessa undersökningar kommer från det vänsteranstrukna universitetet LSE och publicerades i Social Psychology Quarterly, som är en tidskrift för sociologer. Den har kommenterats med gillande av ett par liberala bloggare i Sverige.

Studien postulerar att det finns vissa mänskliga preferenser som är av naturen givna och som gynnats av evolutionen, såsom religiositet, och prioritering av familj och vänner över andra. Det finns vidare andra värden som inte på samma sätt är naturliga utan konstruerade av människor i strid med traditionen och istället baserade på tänkande och resonemang. Att på detta sätt tänka nytt och att överge det naturliga för det abstrakta, konstruerade och teoretiska är enligt denna definition ett tecken på intelligens. Således är liberaler intelligentare än konservativa.

Detta antagande får stöd i undersökningar av intelligenskvot som visar att personer som identifierar sig som konservativa i snitt har lägre IQ än de som identifierar sig som liberala, och de som identifierar sig som religiösa har lägre IQ än ateisterna. De genomsnittliga värdena i undersökningen är för liberaler 106, ateister 103, religiösa 97 och konservativa 95.

Liberala reaktioner

Homo Sapiens Futurum? - Den intellektuella jätten Mona Sahlin (s)

Detta får den liberale bloggaren Niklas Dougherty att frusta av lycka. Inte nog med att han nu ser sig fått bevis för liberalernas intellektuella överlägsenhet, han går så långt som att utropa en ny mänsklig underart, Homo Sapiens Futurum, som nu skall härska över planeten. Konservativa bör ha vett att erkänna sin underlägsenhet och helt enkelt tiga i församlingen.

Lite mer eftertänksam är Caspian Rehbinder som menar att undersökningen förvisso visar att de konservativa kan avfärdas som lägre stående intelligenser, men han noterar att det med undersökningens utgångspunkt inte går göra åtskillnad mellan liberaler och socialister. De senare är ju om möjligt än mer ateistiska, abstrakta och teoretiska än liberalerna.

Jag skall i det följande försöka (om nu min intelligens, såsom varande konservativ och religiös, räcker för att klara av att hantera tangentbordet och stava några enklare ord) formulera en konservativ syn på denna och andra liknande undersökningar.

Ideologisk forskning som härskarteknik

Ett klassiskt skämt som hånar konservativas intelligens: ”I en förödande brand i president Reagans bibliotek förstördes båda böckerna. Det verkligt tragiska är att han bara hade hunnit färglägga den ena av dem.”

Det första man bör fundera över är huruvida denna typ av forskning överhuvudtaget har någon relevans för det politiska samtalet. Är det inte så att mobiliserandet av denna typ av ideologiskt grundade undersökningar endast är ett ganska patetiskt försök att tysta sina motståndare med personangrepp? Istället för att besvära sig att argumentera för sin sak och sina idéer så tar man motståndarens påstådda ointelligens som ursäkt för att ignorera dem, eller t.o.m. kräva deras tystnad. Det signalerar inte för mig särskilt stark tilltro till de egna argumenten, och inte heller särskilt helhjärtat uppslutning kring grundläggande demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet.

Vi har tidigare sett andra liknande försök att tysta ideologiska avvikare genom att stämpla dem som ointelligenta, eller rent av sinnessjuka. I USA lär det vara ganska utbrett bland det liberala etablissemanget att lite föraktfullt se på konservatism och särskilt kristendom som en psykisk störning, och i det gamla Sovjetunionen var det ju populärt att spärra in de som uttryckte konservativa idéer (eller liberala för den delen) på sinnessjukhus.

Sammanfattningsvis är denna typ av studier knappast att betrakta som vetenskap, utan snarare som härskarteknik. I vart fall är det så den tenderar att användas av vänsterdebattörer.

Studiens resultat

Hur trovärdig och signifikant är då själva studien i sig? Vad gäller den teoretiska delen kan man säga att den egentligen ingenting säger. I undersökningen definieras liberala preferenser som synonyma med intelligens, och konservativa på motsvarande sätt som synonyma med bristande intelligens. Men att ha byggt in bevisen för sin tes i själva definitionen är ju inte direkt vetenskapligt övertygande.

Intressantare blir då undersökningen av IQ mellan grupper av människor med olika preferenser. Det finns som jag ser det ingen anledning att ifrågasätta det empiriska resultatet. Däremot kan man möjligen fundera över hur signifikant det är. Mellan ateister och religiösa skiljer i undersökningen 6 punkter på IQ-skalan, mellan liberaler och konservativa 11 punkter. Hur stor skillnad är egentligen detta? Hur exakta är metoderna för att mäta IQ?

Jämför man större studier utförda på samma population visar det sig att resultaten ofta skiljer sig med några punkter. En skillnad på 3-5 punkter är inte ovanligt. Upp till 10 förekommer. Det är således inte säkert hur stor skillnaden verkligen är. Den kan vara betydligt mindre, men såklart även större.

Även om siffrorna är helt korrekta är dock skillnaden ganska liten. Det är knappast så att vi har en grupp med högintelligenta liberaler, och en med stendumma konservativa, utan det handlar om två grupper som torde ha tämligen stor spridning internt och vars resultat går in i varandras men med viss förskjutning uppåt i skalan för liberaler och ateister. Man bör nog vara försiktig med att dra allt för stora växlar av detta.

Andra studier

Det finns andra mer eller mindre vetenskapliga studier som gjorts med liknande innehåll. Två svenska alster är den undersökning av svenska väljares begåvning som politikbloggen gjort, och en doktorsavhandling om dogmatism. I den förstnämnda jämfördes valresultatet i olika svenska kommuner med resultatet på mönstringen som ungdomar från motsvarande kommun fått. Det visade sig att det fanns en stark samvariation mellan höga resultat på försvarets intelligenstest och hög andel röstande på m och fp i kommunen. Mönstrande från kommuner med höga röstetal för s och v fick i snitt betydligt sämre resultat.

Denna undersökning skulle i så fall tyda på att borgerliga väljare (liberala och konservativa) är mer intelligenta än socialistiska. Nu skall nog denna undersökning tas med lika stor nypa salt som den tidigare nämnda, men den visar i alla fall att förhållandena inte är så entydiga.

Vänsteranhängarens ryggmärgsreaktion inför ideolgiskt besvärande information

En annan studie som jag bara hört om ryktesvägen och sedan förgäves letat efter är en svensk doktorsavhandling i psykologi (?), som studerat förmågan hos personer av olika ideologi att ta till sig information som strider mot de egna värderingarna, och på basis av dessa ändra uppfattning. Resultatet lär ha visat att personer med högersympatier var mera öppna för ny information, medan vänstersympatisörer höll fast vid sin uppfattning även när nya fakta talade för att den var felaktig.

Skulle någon läsare känna till studien får de gärna presentera en hänvisning till den för den vore intressant att studera närmare. Eftersom jag just nu saknar källa till detta kan jag knappast dra några säkra slutsatser av den undersökningen. Skulle det vara så att den stämmer så som jag fått den berättad kan man på basis av den ifrågasätta hur intelligent vänstersympatisörernas inställning är. Bör det verkligen vara så att om terrängen och kartan misstämmer så gäller kartan?

Det skulle inte förvåna mig om det vore så. Den radikale har sina abstrakta modeller att luta sig mot, ideologiska teorier som man köpt som ofelbara. Självklart avfärdar man då fakta som inte passar in i modellen. Den konservative däremot är ständigt medveten om sin egen ofullkomlighet. För den konservative faller inte domen över en idé på basis av dess ideologiska skönhet, utan på basis av historiens dom. Funkar det så är det bra, annars inte. Med en sådan inställning blir det livsviktigt att ständigt ta in och utvärdera ny information. För den radikale inskränker sig faktainhämtningen till att försöka vrida, bända eller förneka informationen för att passa ideologins modeller.

IQ och lämplighet att regera

Låt oss ändå anta att vi godtar antagandet att liberaler i snitt har något högre IQ än konservativa. Vad bör detta då få för konsekvenser för vår syn på respektive gruppers lämplighet att regera? Till att börja med kanske man bör uttrycka viss förvåning över att personer som påstår sig vara liberaler är så snara att resonera i termer av kollektiv. Om IQ är ett mått på en persons lämplighet att styra ett land, en kommun eller ett företag, så är det ju ganska ointressant hur intelligenta i snitt olika kollektiv denna person tillhör är. Det intressanta borde ju i så fall vara hur intelligent denne är som individ.

Men det kan nog finnas goda skäl att ifrågasätta det självklara i att IQ och lämplighet att inneha ett ämbete är samma sak. Det torde finnas en rad andra faktorer som är nog så viktiga. En sådan är empati – förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Om det nu är så att gemene man är ganska konservativ, man värnar trygghet, familj och religion, men det finns en intellektuell elit av liberaler som konstruerat andra prioriteringar, vad är det som säger att denna elits sätt att organisera samhället är det bästa?

Kan det inte vara så att om den liberala eliten får styra efter sina värderingar så får vi ett samhälle som inte alls passar den stora allmänheten? Kanske får vi ett samhälle som i teorin är bra, men som i praktiken inte når sin fulla potential därför att man misslyckats i att sätta sig in i hur människor utanför den egna klicken av intelligenta liberaler tänker och fungerar, och därmed inte tar hänsyn till detta i sina kalkyler.

Hermann Göring med en IQ på 138. Lämplig ledare?

En annan faktor som borde väga tungt är den etiska. Om vi på fullt allvar menar att hög IQ enbart skulle vara tillräcklig grund för att förorda en person till ledande befattning så tvingas vi nog acceptera en del märkliga ledare. De åtalade nazistledarna i Nürnberg fick genomgå IQ-tester, och det visade sig att de genomgående hade ganska hög IQ. Den mint intelligente, råskinnet Julius Streicher, nådde ett resultat på 106, d.v.s. fullt i linje med den genomsnittlige liberalen eller ateisten. De flesta låg betydligt högre. Hermann Görings IQ låg på 138, ett högt resultat, som hade räckt till medlemskap i Mensa. Betyder detta att Göring skulle vara en lämplig politisk ledare? Miljontals mördade skulle nog invända.

Det finns andra intressanta skillnader i IQ mellan olika grupper. Köper vi att skillnaderna mellan liberaler och konservativa motiverar att de förra skall härska och de senare tiga och lyda (en uppfattning som rent ideologiskt borde ligga närmare nyss nämnde Göring än en liberal) tvingas vi således fundera över vad det innebär att män i snitt brukar ligga ungefär 5 punkter högre än kvinnor, att svarta amerikaner får stryk av vita amerikaner med omkring 17 punkter, och att européer i snitt ligger 20 punkter över människor från Nordafrika och 40 punkter över afrikaner söder om Sahara. Är det så att liberalismens nya väg är avskaffande av kvinnlig rösträtt, införande av apartheid och kolonialism?

Teori och praktik

Avslutningsvis skall jag kasta mig över köttbenet som Caspian Rehbinder serverade mig. Om det nu är så att ateism, förkastande av borgerlig moral, och tilltro till abstrakta teoretiska modeller är tecken på hög intelligens, vad är det då som säger att liberalerna, och inte socialisterna är de mest intelligenta? Alla dessa kännemärken passar ju nog så väl in på en socialist.

Sovjetunionen - Ett intelligent föredöme?

Faktum är att det samhälle som borde ha varit skapelsens krona är Sovjetunionen. Ingenstans i historien har radikal ateism och tilltro till abstrakt ideologi varit mer framträdande. Där om någonstans borde intelligentsian förmått bygga det perfekta samhället. Men så blev det inte. Mötet med verkligheten blev för svårt för kommunismen och systemet kollapsade, efter decennier av outsägligt lidande för befolkningen.

För en konservativ, vars tilltro till beprövad erfarenhet är större än till abstrakta modeller, kommer detta inte som en överraskning. För en konservativ spelar abstrakta teorier om hur olika ideologier påverkar människors intelligens och hur människors intelligens påverkar deras förmåga att skapa bra samhällen mindre roll än det faktiska resultatet, hur man lyckas i den verkliga världen.

Därför rycker vi på axlarna åt teorier som den i artikeln recenserade. De är skapade utifrån liberala premisser, från en övertro på det teoretiska och det abstrakta, de blir meningsfulla endast för den som från början delar denna övertro, och de är konstruerade så att de definitionsmässigt bekräftar denna egna övertro. Med verkligheten har de dock lite att skaffa. Så, kära liberaler, jag beklagar, det blir nog till att besvära sig med att även fortsättningsvis argumentera i sak, istället för att gömma sig bakom statistik och teorier, och avfärda motståndare som ointelligenta.

Den läsare som till äventyrs väntar på att jag skall avsluta med något slagkraftigt bevis på min egen höga intelligenskvot för att definitivt avliva det liberala argumentet blir dock besviken. Jag har faktiskt aldrig gjort något IQ-test, och även om så vore fallet, och jag mot förmodan hade lyckats bra, så vore det mig främmande att vara så vulgär som att framhålla detta. Jag säger som den eminente fysikern Stephen Hawking, som garanterat har högre IQ än såväl mig som herrar Rehbinder och Dougherty :

People who boast about their IQ are losers.

Patrik Magnusson

Mordet som blev en politisk cirkus

Catrine Da Costa

PÅ DJUPET | Sommaren 1984 hittades platssäckar med olika kroppsdelar på två olika platser i stockholmsområdet. Det visade sig vara efterlämningarna av Catrine Da Costa, som varit narkoman och prostituerad i Stockolm. Den rättsprocess som så småningom inleddes som en följd av mordet kom att bli en av de mest uppenbara och långtgående rättsskandalerna i Sveriges moderna historia. T&Fs Dag Elfström har tittat närmare på fallet och närvarade också under delar av den rättegång som avslutades i december 2009.

Igår kom en dom från Attunda Tingsrätt som återaktualiserar fallet. Efter påstötningar från läsare tänkte jag försöka ge en kort bakgrund till fallet. Man kan ju givetvis fråga sig varför fallet som sådant engagerar så många. För det första har det utan tvekan gått politik i ärendet. Sällan är det så uppenbart att trycket från ”tyckareliten” spelat en så pass avgörande roll. För det andra visar efterspelet – nu när nästan ingen längre vågar påstå att de båda läkarna är skyldiga – statens totala ovillighet att erkänna brister begångna av statsapparaten. För att korta ner texten har jag varit tvungen att rationalisera en del – nedanstående beskrivning är alltså på intet sätt en fullständig redogörelse men tar upp vad jag uppfattar som huvuddragen i historien.

De två läkarna

Två läkare, populärt kallade ”allmänläkaren” och ”obducenten”, anklagades alltså för mordet. Jag vet inte vad de båda männen själva vill och föredrar men då etablerad media väljer att inte gå ut med deras namn så väljer jag att också avstå. Beträffande den så kallade obducenten (som alltså var rättsläkare – ordet obducent förekommer egentligen inte i Sverige men låter bättre på löpsedlar) så var misstankarna mot honom från början grundade på att hans avlidna frus far ringde till polisen och sa att han trodde att hans svärson hade mördat såväl Da Costa som hans dotter. Obducentens fru hade 1982 tagit livet av sig, men misstankar fanns om att det i själva verket var så att obducenten hade mördat henne – en misstanke som avskrevs. Hur som helst var det på det sättet han kom att bli aktuell i Da Costa-fallet. Flera prostituerade pekade också ut honom som någon de kände igen. En kvinna hävdade också att hon blivit misshandlad av honom. Att han någonsin träffat Catrine Da Costa kunde dock aldrig styrkas.

Obducenten hade en chef som hette Jovan Rajs. Denne obducerade också Catrine Da Costas kvarlevor. Preliminärt hävdade han att styckningen av Da Costa påminde om hur man slaktar ett djur och ansåg sig till och med kunna identifiera den typen av slaktsåg som användes. Innan det fullständiga utlåtandet av obduktionen skrevs invigde dock polisen Rajs i misstankarna mot hans kollega. Och när det fullständiga obduktionsutlåtandet väl kom så var det istället anpassat efter de nya förutsättningarna: den som styckat Da Costa måste ha haft specialkunskaper om obduktionsteknik, hävdades det. Rajs har från flera håll anklagats för att ha skräddarsytt utlåtandet för att passa obducenten och på så vis distansera sig från honom.

Den så kallade allmänläkaren kopplades för sin del ihop med fallet genom att hans fru gick till polisen när deras gemensamma dotter började berätta massa konstiga saker om att ”pappa sågar i tanten” och att hon var rädd för någon som hon kallade ”Tomt”. Tomt läste utredarna ut som obducenten, som också har ett namn som börjat på T. Barnet skall också vid ett tillfälle ha pekat på en bild på Da Costa i en tidningsartikel, vilket skapade en lös koppling mellan Da Costa och allmänläkaren. Bilden som barnet pekade på var enligt uppgifter väldigt olik hur Da Costa såg ut vid tidpunkten för sin död och hade tagits flera år dessförinnan. Barnet var två och ett halvt år när dessa berättelser kom – och var ett och ett halvt när mordet på Da Costa begicks. Obducenten och Allmänläkaren var ytligt bekanta och hade träffats några enstaka gånger under studieåren. Kopplingen i övrigt bestod alltså endast i att allmänläkarens barn pratade om ”Tomt”. Barnets uppgifter redogjordes dessutom endast för via mamman i de kommande rättegångarna, alltså som en andrahandsuppgift.

Fotohandlarparet

Den tredje länken i indiciekedjan – jämte obduktionsutlåtandet och ”barnets berättelse” – är det så kallade fotohandlarparet. Under hela utredningens gång var medieuppståndelsen enorm. I stort sett hela undersökningsmaterialet läckte till kvällspressen. Polisen misstänkte också att bilder hade tagits vid styckningen vilket de letade efter vid olika husrannsakningar. När media rapporterade om detta framträdde ett fotohandlarpar i Solna. De hävdade att en man vid tiden för mordet lämnat in bilder på en styckad människa för framkallning. De sade att ”det var det jävligaste de sett”. Butikens övriga personal sade sig dock inte minnas händelsen, vilket naturligtvis är ytterst märkligt. Fotohandlarparet hade varken själva kvar bilderna eller negativen. En fotokonfrontation anordnades för att försöka säkerställa om de kände igen allmänläkaren eller obducenten som den som lämnat in bilderna för framkallning. Detta skedde på ett mycket märkligt sätt, där polisen uppenbarligen vägledde vittnena. De pekade ut en rad olika personer men när de väl gissade rätt visade polisen en enorm respons och uppskattning. Det är svårt att i text och kortfattat redogöra för det hela. Men det hela finns väl dokumenterat i både bild och ljud. Se konfrontationerna själv på Per Linderbergs hemsida här. Även för en lekman är det väldigt lätt att förstå bristerna i konfrontationen.

Först fyra år efter mordet, 1988, gick ärendet till åtal. I sittande rättssal tvingades åklagaren Anders Helin ändra det tilltänkta brottsdatumet, eftersom man glömt bort en vittnesuppgift som sett Da Costa i livet efter det datum man först angett som morddagen. Detta är av betydelse eftersom det nya datumet ger en minimal tidslucka för brottets utförande. Obducenten och allmänläkaren hade nämligen i stort sett alibi för hela denna dag. En timme kvarstod. På denna timme ska de alltså ha sammanstrålat med varandra, letat reda på Da Costa, mördat henne, styckat henne och sedan gjort sig av med kroppen på två olika platser i stockholmsområdet. Allt i närvaro av allmänläkarens dotter. Sedan ska de ha skilts från varandra och åkt hem till sina respektive familjer som om ingenting hade inträffat.

Rättegångar med demonstrationer

Allt detta köpte, hör och häpna, tingsrätten och dömde de båda läkarna för mord. Men innan domen offentliggjordes uttalade sig flera av nämndemännen i media, bland annat i skuldfrågan. Vilket konstituerade så kallat rättegångsfel. Med anledning av detta måste hela rättegången tas om. Efter den nya rättegången konstaterade tingsrätten att det inte gått att bevisa att de gjort sig skyldiga till mord, men att de däremot var överbevisade i frågan om styckningen. Detta kunde de dock inte dömas för, eftersom styckningen som sådan – brott mot griftefriden – var preskriberad. Men det stod alltså ändå i domslutet. Och en friande dom kan man ju av naturliga skäl inte överklaga. Nu restes kravet på att de skulle bli av med sina läkarlegitimationer – de ansågs ju ha styckat en kvinna! Beslutet om läkarlegitimationerna prövades emellertid separat i olika förvaltningsdomstolar och fastställdes slutgiltigt 1991. De dömdes alltså inte, men friades inte heller. De hamnade i ett form av mitt i mellan som inte borde kunna existera i en rättsstat.

Utanför de olika rättegångarna höll landets kvinnojourer demonstrationer. Den friande domen i tingsrätten ansågs vara skandal av högljudda krönikörer i kvällspressen. Den feministiska vänsterdebattören Hanna Olsson skrev boken ”Catrine och Rättvisan”, som anför samma tonläge. När Rajs obduktionsutlåtande kritiserades av socialstyrelsens rättsliga råd som undermåligt, under en av rättegångarna, ansågs det för det första bero på att en av rådets medlemmar var invandrare från Tyskland som ogillade Rajs för att han var jude och för det andra vara ett uttryck för att patriarkatet ”höll varandra om ryggen” och skyddade två medbröder. Och kultursverige fortsatte att agera på olika sätt. Det gick så långt att teaterpjäser sattes upp som presenterades som fria tolkningar av händelseförloppet, där medelålders män i kostym konspirerar för att skydda de anklagade. Musikgrupper med vänsteranknytning spelade också in låtar med samma tema.

Förnyad aktualitet

1999 kom journalisten Per Linderberg ut med boken ”Döden är en man”, där han går igenom hela bevisningen i målet och mycket övertygande underkänner hela åtalet. En ny debatt blossade upp. Detta ledde bland annat till att en lärare i processrätt vid Stockholms Universitet med bakgrund i kommunistiska partiet KPML(r) inspirerade två studenter till att skriva ett arbete där bevisningen mot läkarna överdrivs och beskrivs som entydiga och övertygande. Arbetet presenterades som ett vetenskapligt bevis för läkarnas skuld i flera vänstertidsskrifter, bland annat den socialdemokratiska tidsskriften Arena. Även Rajs framträdde i Arena, där han kallar de som inte tror på läkarnas skuld för ”idioter”.

Polisutredningen om fallet Da Costa fortsatte även efter att läkarna friades. De nya utredarna ansåg sig övertygade om att de båda läkarna inte hade något med Da Costas död eller styckning att göra. De intresserade sig istället bland annat för en numera avliden slaktare som tidigare var dömd för att ha styckmördat två personer. Ett annat spår bestod av en handduk som påträffades bredvid Da Costas kvarlevor som visat sig ha flera DNA-spår. Ett av dessa spår tillhörde Da Costa själv. De andra DNA-spåren har först på senare år, med den nya DNA-tekniken, kunnat bevisas som inte tillhöra vare sig allmänläkaren eller obducenten. Inte heller de fingeravtryck som hittats på insidan av de sopsäckar som Da Costas kvarlevor hittades i har visat sig matcha någon av de anklagade läkarna. Åklagare Helin själv, som alltså drivit målet i de båda rättegångarna i tingsrätten, är märkbart osäker på läkarnas skuld i en intervju från 1999 – i intervjun har han även ändrat uppfattning om Rajs trovärdighet. Mordet på Catrine Da Costa preskriberades sommaren 2009.

I slutet av förra året började alltså den rättegång där de båda läkarna stämt staten för att de fått sina liv förstörda, och jag närvarade själv under en av rättegångsdagarna. Obducenten är idag förtidspensionär, och allmänläkaren är arbetslös och utförsäkrad. En uppenbar kontrast till hur deras situation hade varit om de inte hade åtalats. Igår kom alltså tingsrättens beslut (SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expressen, Aftonbladet). Tingsrätten anser att det på 26 uppräknade punkter begåtts felaktigheter av myndigheterna, men att detta inte konstituerar någon rätt till skadestånd. Jag vet för lite om regler och lagstiftning kring skadestånd för att våga uttala mig om huruvida det är en korrekt bedömning. Men om så är fallet behöver lagstiftningen alldeles uppenbart ändras. Staten, påhejad av kulturvänstern, har de facto förstört dessa mäns liv på fullständigt otillräcklig grund. En offentlig ursäkt, sina läkarlegitimationer tillbaka och ett rejält skadestånd tycker jag verkar som fullständigt självklara krav från läkarnas sida.

Läkarna har aviserat att de kommer överklaga beslutet. För detta krävs prövningstillstånd. Sista kapitlet i denna märkliga historia är således kanske ännu inte skrivet. Låt oss verkligen hoppas på rättvisa – är man inte skyldig så ska man inte försättas i en sämre situation än innan man åtalades, det borde vara väldigt enkelt och naturligt i en demokratisk rättsstat.

För en fullständig redogörelse av fallet besök gärna mediemordet.se.

Dag Elfström