GÄSTKRÖNIKA: Anders Edwardsson

SVERIGES HISTORIA UR ETT LIBERALKONSERVATIVT PERSPEKTIV

Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har kommit bort i debatten. Det politiska klimatet i Sverige kommer härför heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen, skriver Anders Edwardsson.

Den marxistiska och materialistiska historiesynen har alltför länge varit alenarådande i Sverige, menar artikelförfattaren.

Under 1900-talet kom historieämnet i Sverige att ridas av två maror. Först positivistiska ambitioner att producera en strikt opartisk historieskrivning. Och sedan historiematerialismen, som bottnade i det marxistiska antagandet att den historiska utvecklingen styrdes av järnhårda lagar och att det förflutna därför kunde kart- och klarläggas i detalj. Båda dessa irrläror är numera förpassade till historiens askhög. Men dess politiska och kulturella skador består.

Socialister av alla de slag lyckades nämligen under tiden förflacka utbildningsväsendet så pass, att många svenskar har så dåliga kunskaper om både sitt eget lands historia och omvärlden att de idag lever med en falsk själv- och verklighetsuppfattning: att allt i Sverige efter 1932 blivit så mycket bättre både i förhållande till situationen tidigare och i omvärlden, att landet bör betraktas som skapelsens krona och svenskarna som det utvalda folket.

Den borgerliga reaktionen på detta har varit att tiga still, eller, såsom mången socialliberal, jamsa med. Och av dem som protesterat har många tyvärr ägnat sig åt en meningslös skönmålning av det oskarianska Sverige, som vänstern i sin tur lyckats vinna ytterligare poäng på genom att kunna förlöjliga. Faktumet att det en gång var borgerliga idéer och ideal, inte socialistiska, som skapade det moderna Sverige har därför kommit bort i debatten. Och sossarna regerat vidare. För varför rösta emot ett tillsynes så bra och vinnande koncept?

Det politiska klimatet i Sverige kommer beroende på detta heller inte att förbättras i grunden förrän borgerligheten tar tillbaka makten över historieskrivningen. En herkulisk uppgift kan tyckas. Det räcker dock, som vi skall se nedan, med att presentera kalla fakta. För att borgerligheten skall kunna göra detta med kraft och trovärdighet måste emellertid först den svenska högern göra upp med delar av sin historiesyn.

Högerns svaga självbild idag

Att högern skulle ha det förflutna som framtidsvision är förvisso en myt. Problemet är bara att den är så allmänt spridd att ”höger” och “konservatism” i svenskan blivit synonymer med reaktionär. Samt att den – som de flesta myter – innehåller ett korn av sanning. För det finns som sagt en tendens inom svensk höger att se det ”gamla” Sverige som ett förlorat paradis, vars traditioner och realiteter många försvarar in absurdum. Och detta är vare sig historiskt korrekt eller politiskt givande. Varje ögonblick i historien är ty unikt. De flesta väljare har också blicken riktad mot framtiden och skulle därför aldrig acceptera en regress.

Vi konservativa måste därför punktera nidbilden av oss som dagdrömmare genom att bevisa att det är högern och inte vänstern (inklusive socialliberalerna) som vill ha en genomgripande förändring av Sverige. Och detta görs enklast genom att anta beteckningen liberalkonservativ. Detta är som bekant sedan länge beteckningen på den anglosaxiska konservatismen, som gjuter ihop ekonomisk liberalism med social och kulturell konservatism. Och jag vet att många mer traditionellt kontinentaleuropeiskt konservativa instinktivt reser ragg inför den. Dessa bör dock tänka ett varv till och reflektera över vad historien faktiskt säger oss.

Verkligheten visar nämligen entydigt att det närmaste en optimal samhällsorganisation homo sapiens någonsin lyckats kravla sig är länder som USA, Storbritannien, Australien och Kanada. Genom att kombinera ekonomisk frihet med sociokulturell måtta har de lyckats (för)bli rika och väl fungerande samhällen. Och även Sverige är faktiskt ett exempel på denna samhällsordnings styrka! För det oskarianska Sverige (d.v.s. under Oskar II) många konservativa tenderar att beundra föll naturligtvis inte fixt ned från himlen, utan var resultatet av en lång reformprocess som kombinerade konservativa drag med liberala idéer.

Det gamla Sverige: uppgång och fall

Sverige hade under 1500- och 1600-talet utvecklats till en absolutistisk, hyperortodox och merkantilistisk stat där befolkningen utsattes för hjärntvätt och ekonomin lamslogs av så mycket skatter, lagar och regleringar, att ett liv på gränsen till absolut fattigdom var den absoluta majoritetens råttgråa vardag. En brittisk besökare skrev så sent som 1799 under ett besök förfärad hem om att svenskarna ”såg ut som en skara sörjande kväkare.”

Efter stormaktens fall 1718 hade förvisso viss opposition mot rikets eländiga tillstånd börjat uppträda. Skiftesrörelsen bredde ut sig och fritänkare som Anders Chydenius hade på 1760-talet kläckt visdomsord som ”Wi wilje befrämja Industrien; men lägga likwäl hinder i wägen för den idoga at få föda sig.” Det mesta satt dock då fortfarande fast i det gamla och rikets resurser öddes, istället för på utveckling, på en rad förtappade krig ämnade att återupprätta stormakten. För allt skulle, trodde man, bli bra bara allt blev som förr.

Denna reaktionära ådra fick sig också en ny, rejäl blodtransfusion när Finland förlorades 1809. Sverige präglades därför en bra bit in på 1800-talet av romantiker, som i väntan på den östra rikshalvans återerövrande krävde att svenskarna ”inom Sveriges gränser skulle vinna Finland åter”. Det var dock inte nytänkande, företagande och framsteg som utgjorde kärnan i denna pittoreska samhällsdiskurs, utan isolationism, neutralitet och självtillräcklighet.

Den borgerliga omvandlingen av Sverige

Efter den reformfientlige Karl XIV Johans död 1844 fick emellertid denna elit vika för en ny borgerlighet, som genomdrev en ekonomisk omvälvning. Efter skråväsendets avskaffande 1846 följde ty en rad kloka beslut om skattesänkningar, avregleringar och annat, som på bara några få decennier omvandlade Sverige från en i grunden medeltida och merkantilistisk stat till ett modernt land med en kapitalistisk, på gränsen till ren laissez faire ekonomi.

Århundraden av undertryckt energi kunde därför, efter mitten på 1800-talet, blomma ut och svenskarna från omkring 1870 genom hårt arbete, flitigt sparande och finurligt uppfinnande snabbt göra Sverige till ett alltmer välmående land. Faktum är att övergången från en ”Tänk om…”- till ”Nu jävlar…”-ekonomi, tack vare en klok politik och befolknings självdisciplin, fungerade så väl att Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder redan på 1920-talet.

Omvälvningen var alltså både genomgripande och snabb, men den skedde samtidigt i ordnade former. Landets nya, liberala elit – som till icke ringa del inneslöt ättlingar till den gamla aristokratiska gräddan – slog nämligen vakt om många gamla goda attribut och traditioner. Så ock gjorde folket. De flesta svenskar insåg nämligen att luthersk arbetsmoral, laglydighet och pliktkänsla var både nödigvändiga och lönsamma dygder i den nya situationen, där friheten att lyckas åtföljdes av skyldigheten att ta vara på sig själv.

Vid 1900-talets begynnelse åtnjöt det existerande samhället kännetecknande nog också ett brett folkligt stöd. Många yppade visserligen diverse politiska krav och socioekonomiska önskemål. Men svensken i gemen – vare sig han bodde på gods eller i koja – förblev konungen trogen och skydde skatter och byråkrati med samma buttra passion som han föraktade revolutionära fridstörare och andra delinkventer.

Symtomatiskt nog var också en av tidens populäraste politiker högerledaren Arvid Lindman. Likt en gång Edmund Burke och senare Ronald Reagan personifierade han det gällande läget, där frihet och tradition gick hand i hand. Och han kunde, trots en tidstypisk svaghet för tullar och statssocialistiska experiment, förnöjt konstatera att ”Frihet för företagsamhet och framstegsvilja att bryta ny bygd, grunda nya företag, utnyttja landets naturliga hjälpkällor, bereda nya arbetstillfällen och utkomstmöjligheter!”

Socialdemokratin hade misslyckats utan konservatism

När Arvid Lindman dog 1936 hade dock vinden vänt och Sverige beträtt en lång dags politisk färd mot ekonomisk natt, kulturell skymning och social upplösning. Socialdemokratin hade sedan slutet på 1800-talet idogt verkat för en total samhällsomvälvning. Befolkningen i stort förblev emellertid negativ till detta upplösningsarbete. Så efter ett svidande nederlag i ”kosackvalet” 1928 valde därför den då nytillträdde partiledaren Per Albin Hansson att slå till reträtt genom att snida ihop en kvasikonservativ ”folkhemspolitik”.

Förödelsen av Sverige skulle härför ta sin tid. Grundtrygghetslinjen i välfärdpolitiken behölls ända tills 1960-talet och både skattehöjningarna och ingreppen i marknadsekonomin förblev lika länge ganska modesta. Och den lutherska andan och strävsamma kulturen levde vidare. Det socialdemokratiska ”samhällsbygget” kom därför i grunden att utformas för – och bli beroende av – en befolkning som jobbade hårt, betalade sina skatter utan knot, inte fuskade och nästan aldrig protesterade mot överhetens påbud och påfund.

I takt med att tiden gick tog dock klådan att få göra upp med det gamla, borgerliga Sverige sakta men säkert åter överhanden. Men då svenskarna envisades med att avvisa riktigt radikala planer valde ”den tredje generationens socialdemokrater” (vars ledare skulle bli Olof Palme) länge att tala tyst om sina ambitioner. Målet för politiken sades tvärtom bara vara att fixa till kvarvarande brister i samhällsbygget och göra det mer rättvist.

Detta lät ju bra. ”Rättvisa” blev dock under 1960-talet ett kodord för en rad reformer som på alla områden, från skol- och familjepolitiken via psyk- och kriminalvården till grundlagen på rekordtid omdanade Sverige näst intill oigenkännlighet. Reformerna stärkte nämligen samtliga politikers makt, minskade medborgarnas inflytande och expanderade byråkratin. Och i takt med att förbud, skatter och bidrag travades på varan gick dynamiken i ekonomin förlorad, samtidigt som svenskens moral och laglydighet började urholkas.

Från det mörka 1970-talet till idag

Resultaten lät heller inte vänta på sig. Ekonomin vände, efter hundra framgångsrika år, efter 1970 nedåt i samma snabba takt som skattetrycket började stiga upp emot och snart nog också passerade 50-procentstrecket. Varpå mygel, skatteflykt och bidragsmaximering bredde ut sig bland folk och Sverige som nation påbörjade en håglös resa ned från platsen som världens tredje rikaste land mot, som sämst i mitten på 1990-talet, plats tjugo.

Sveriges position har sedan dess något förbättrats. Och orsaken till detta är uppenbar: att en rad förbättringar genomförts som återskapat en del av det samhällsklimat som gick förlorat i sextio- och sjuttiotalens haschdimmor. Antalet monopol räknas exempelvis numera på ena handens fingrar, valfrihet har införts inom vård, skola och omsorg, etcetera.

Mycket återstår dock att göra. Däribland en rejäl sänkning av skattetrycket, en modernisering av näringslivspolitiken, en avreglering av arbetsmarknaden och en sociokulturell kontrarevolution som stärker familjen och höjer arbetsmoralen. För målet måste vara att återskapa Sverige till en fri, kapitalistisk ekonomi och ett samhällsklimat präglat både av framåtanda och traditionell västerländsk moral och etik. Annars kommer resan utför fortsatta.

En diskussion om hur detta praktiskt skall kunna realiseras får här tyvärr anstå. Påpekas kan dock att den liberalkonservativa traditionen är mycket rik på användbara idéer och förslag. Och att då den svenska (social)liberalismen sedan länge på så många områden i praktiken tillhör vänstern, så åligger det högerns företrädare att sluta drömma om svunna tider och ta ledningen. Förslagsvis under parollen Tillbaka till framtiden!

Anders Edwardsson är frilansjournalist, debattör och författare till boken En annorlunda historia (Timbro 2009), som är en uppgörelse med den socialdemokratiska historieskrivningen om Sverige under 1900-talet.

Att problematisera ett begrepp

Höger, vänster eller bara korkat?

PÅ DJUPET | Med anledning av den debatt i kommentatorsfältet som uppstått efter Patrik Magnussons inlägg ”Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema”, tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på debatten om ordet högerextrem.

Är det rättvisande att kalla fascistiska och nazistiska grupper för högerextrema? Jag tycker frågan om hur man ska placera in fascistiska och nazistiska grupperna i ett höger-vänster resonemang är svår. Till och med mycket svår. Men att ordet högerextrem idag är ett missvisande, och rent av felaktigt begrepp, dristar jag mig ändå till att hävda.

Ideologiska likheter och olikheter

Rent ideologiskt är frågan komplex. Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan. Men det fria och organiskt framväxta civilsamhället som är det all konservatism bygger på, är onekligen samma bruna elelement svurna fiender till. Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje. De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.

Men om vi tar bort ideologin och istället tittar på historiska fakta och historiska kopplingar. Inte heller här är bilden entydig.

Historiska kopplingar till höger…

Den finns ofrånkomligen en hel del exempel på konservativa grupper som radikaliserats för att sedan bli fullfjädrade fascister. Sveriges Nationella Ungdomsförbund som i halvannat decennium agerade som Högerns ungdomsförbund, för att sedan totalt spåra ur, är kanske det tydligaste svenska exemplet.

Internationellt brukar det pekas på att den tyska högern under Weimarrepubliken till stor del bestod av de så kallade frikårerna, som sedermera blev en viktig del i nazisternas framgångar. Den parlamentariska tyska högern la sig också platt för nazisterna, vilket givetvis är ett beklämmande faktum. Men oftast, när högergrupperingar och fascistoida grupper har haft otillbörlig kontakt har det handlat om kampen mot kommunismen. Hatet mot bolsjevikerna har varit så brinnande i såväl högerkretsar som bruna kretsar att historien dessvärre ger oss ett antal exempel på hur grupperingarna idkar osunt samarbete.

Detta faktum är vänstern noga med att påpeka så ofta de får möjlighet. Men ibland blir deras guilt by association rent av löjlig. Den svenska arbetarerörelsens mästare på denna typ av historisk förvanskning är tvivels utan Karl N. Alvar Nilsson. Denne har bland annat försökta göra kopplingar mellan vår nuvarande kung och nazister genom att påpeka att kungen bott eller ätit middag hos folk som i sin tur tjugo år tidigare intervjuats av någon nazistanstruken tidning. Demokratisk Allians och Tidsskriften Contra har samme Nilsson i åratal försökt kasta skit på i hopp om att den bruna färgen ska fastna. De flesta har vid detta laget klassat ut Karl N. Alvar Nilsson som en konspirationsteoretisk sosselakej, men han har uppenbarligen fortfarande gott anseende i arbetarerörelsen.

… och till vänster

Nils Flyg (1891-1943). En av Lars Ohlys föregångare. Nationalmarxist och nazisympatisör.

Den svenska högern saknar tyvärr en motsvarighet till Nilsson. Det är synd, för det saknas inte direkt underlag att arbeta med om jag uttrycker mig milt. Det finns nämligen minst lika många exempel på oklara gränsdragningar mellan socialister och fascister, och mellan socialister och nazister. I Sverige är det tydligaste, och tyvärr mest bortglömda, exemplet på detta historien om socialistiska partiet och Nils Flyg.

Typografen Nils Flyg var ordförande i kommunistiska partiet, det vill säga nuvarande vänsterpartiet, mellan åren 1924 och 1929. Men som vi alla vet så delar alltid kommunister på sig med jämna mellanrum, precis som amöbor som någon påpekat. Nils Flyg blev genom diverse splittringar, och splittringar av splittringar, bildare av Socialistiska Partiet under första hälften av 30-talet. Detta parti utvecklades ganska snabbt till en rödbrun smörja med starka och öppet deklarerade sympatier för nazityskland. Och de hade riksdagsrepresentation fram till 1940. Partiet upplöstes efter Nils Flygs död 1943. Vänsterpartiet har alltså haft en nazisympatisör som partiledare. Onekligen ett faktum som inte uppmärksammas vidare ofta. Den som önskar fördjupa sig i ämnet Nils Flyg rekommenderas att inhandla Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons bokförlag, 1999). Även den svenska socialdemokratin har haft vissa spår av förbruning genom åren. Makarna Myrdals förslag får väl i det närmaste betraktas som någon form av socialfascism. Tvångssteriliseringarna ligger också socialdemokratin i fatet i dessa sammanhang.

De svenska 30-tals nazisterna under Sven Olof Lindholm var tydlig av sitt betonande av att de var socialister och de bytte också mycket riktigt namn till Svensk socialistisk samling. Det finns också gott om motsvarande internationella exempel. Benito Mussolinis Italienska fascister bildades som en utbrytning ur det socialistiska partiet i Italien. Likaså var de brittiska fascisterna under sir Oswald Mosley en produkt av att vänsterfallangen i Labour-partiet brutit sig ur. Det är heller ingen tvekan om att den fanatiska judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en utpräglad och övertygad socialist.

Och exemplen är många fler. Men vi högermän har ju som tidigare konstaterats ingen motsvarighet till Karl N. Alvar Nilsson som godmodigt sammanställer dem och drar långtgående konsekvenser av dem. Kanske ett framtidsprojekt för Timbro?

Oklara slutsatser

Vad blir summan av kardemumman av allt detta? Ja, jag vet inte. Men att säga att nazismen och fascismen entydigt skulle vara högerideologier är tvivels utan lögnaktigt. Begreppet mittenextremister är kanske det mest rättvisande, även om det nog uppfattas som ett oxymoron i de flesta kretsar. Men om man måste välja så blir det svårt att inte hävda att de bruna snarare ligger åt vänster, deras radikala och kollektivistiska drag är ofrånkomliga. Även när det handlar om den mer moderna skalan så torde de snarast placeras på den vänstra kanten utifrån sin skepsis till fria marknader och allmänt icke-frihetliga hållning. Vad höger-vänster kan menas beteckna i vårt nuvarande debattklimat är dock en aningen öppen fråga och därför svårdefinierbart att placera dem på.

Begreppet högerextrem är så inpräntat att det onekligen ser ut att vara med oss, i betydelsen fascistoid, under en överskådlig framtid. Är då frågan värd att problematisera? Jag tror det. Jag kallar mig höger och gör det med både stolthet och glädje. Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte. Och det är där någonstans jag tror vi måste börja. Vi måste rentvå begreppet höger.

Dag Elfström

Liberal konservatism och konservativ liberalism

PÅ DJUPET | Konservativa ansatser att kritisera kapitalismen sker inte sällan i anknytning till eller inom ramen för en konservativ kritik av liberalismen. Detta är inte alldeles konstigt, då kapitalism kan betraktas som det ekonomiska uttrycket för den liberala ideologin. Det är med andra ord inte helt fel att beskriva kapitalism som liberal ekonomi. Eftersom kapitalism och liberalism är så pass intimt förknippade kommer en ansats att belysa konservatismens förhållande till kapitalismen med nödvändighet också att röra förhållandet mellan konservatism och liberalism. Jag kommer i det följande att använda den begreppsliga och idémässiga närheten mellan kapitalism och liberalism som min utgångspunkt, och söka ge några perspektiv på ämnet ”kapitalism och konservatism” genom att belysa hur en konservativ grundåskådning kan förenas med ekonomisk liberalism, eller för all del tvärtom; hur en liberal grundsyn kan utmynna i konservativa ställningstaganden. Ambitionen är att försöka ge ett kanske något annorlunda perspektiv på förhållandet mellan konservatismen och liberalismen än vad som hittills har givits här på T&F, utan att för den delen fjärma mig från konservatismens kärnvärden.

Att liberalismen och socialismen allt mer under efterkrigstiden har kommit att bli den politiska kartans enda poler är i och för sig inte bra. Medan socialismen alltid är den naturliga representanten för vänstern har liberalismen, kanske i brist på etablerade och välformulerade företrädare för konservatismen, kommit att överta konservatismens naturliga roll som representant för högern. Resultatet har naturligtvis varit att konservatismen har funnit sig alltmer utträngd från debatten. Med tanke på detta är det en positiv utveckling att liberaler och konservativa nu även debatterar mot varandra, vilket kan börja nyansera bilden av borgerligheten och borgerliga idéer. Jag tycker trots detta att man bör vara försiktig med att alltför starkt ställa liberalismen och konservatismen i ett motsatsförhållande till varandra. De liberala och konservativa idétraditionerna har många och stora gemensamma nämnare. Jag vill till och med mena, trots att jag är medveten om att det finns de som inte är beredda att ge mig medhåll på den här punkten, att liberalismen och konservatismen trots sina delvis annorlunda uttryck har en väsentligen gemensam grundsyn.

En lämplig ingång till ämnet kan vara konstaterandet att ekonomiskt liberala reformer under 1900-talet påfallande ofta genomdrevs av i både ord och handling konservativa politiker. De kanske bästa exemplen på övertygat konservativa politiker som har fört en utpräglat liberal ekonomiskt politik, utan att dagtinga med sin konservativa övertygelse, är Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s Ronald Reagan. I Sverige lanserades nyliberalismen under 80-talet inte av Folkpartiet, utan av Moderata Samlingspartiet under Gösta Bohman, inte heller han någon långhårig revolutionär utan en traditionell högerman. Faktum är att till namnet liberala partier och politiker har nästan aldrig legat bakom 1900-talets stora liberaliseringar. I den borgerliga fyrpartiregeringen i början på 90-talet var exempelvis Folkpartiet under Bengt Westerberg ofta den statssocialistiska bromsklossen.

Liberal politik av konservativa skäl

För att förklara varför det så ofta har varit konservativa politiker som stått för en ekonomiskt liberal politik, och för att närmare belysa konservatismens och liberalismens beröringspunkter kan man lyfta fram tre perspektiv. För det första kan man mena att klassiskt liberal politik med en liten stat, låg skatt och en restriktiv offentlig välfärdspolitik i själva verket är konservativ politik. Alltsedan Edmund Burke har en konservativ grundtanke varit den naturliga ojämlikheten mellan människor. Människor har ett okränkbart människovärde i kraft av att de är människor, men ingen människa är lik, eller likställd, med en annan. Konservatismen anser att utjämning av dessa naturliga skillnader är av ondo, eftersom det stör den naturliga ordningen och förstör samhällets organiska struktur. Inte bara erkänner man dessutom en naturlig ojämlikhet mellan människor, utan man betraktar den som varandes av godo. En aktiv statlig utjämningspolitik skulle därför enligt detta tankesätt gå på tvärs emot konservativa värderingar, och en libertariansk ekonomisk politik som tillåter inkomstskillnader som ett resultat av kapitalismens fria konkurrens skulle vara detsamma som konservativ ekonomisk politik. Detta är en tanke som har varit och är mycket framträdande i amerikansk konservatism. Den kanske främsta representanten för denna tanke var Barry Goldwater, som även kraftigt influerade Ronald Reagan.

För det andra kan man peka på att liberal politik främjar det konservativa samhället och konservativa dygder. En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig. Snarare än, som vissa konservativa debattörer menar, ekonomiska avregleringar och kapitalism försvagar och bryter sönder det traditionella samhället menar jag därför att kapitalism och avreglering i normalfallet stärker de konservativa dygderna. Det var framförallt Margaret Thatcher som genom sin blå revolution 1979 förankrade dessa tankegångar i den europeiska högern. Det Thatcher genomförde som gjorde henne så stor, var att hon lyckades förena liberalism och konservatism på ett sätt som ingen hade gjort tidigare, och även tydligt förmedla styrkan och konsekvensen i hennes idéer. Hon kommunicerade helt enkelt på ett övertygande sätt sambandet mellan ekonomisk liberalism och ett starkt civilsamhälle.

För det tredje kan man mena att en ekonomiskt liberal politik, i form av marknadsekonomi och kapitalism, faktiskt är en integral del av det konservativa idéarvet, om man med konservatism menar en strävan att framåtskrida förnuftigt och bevara vad som har visat sig bra, eller kanske mer snävt definierat en strävan att bevara västerlandets värderingar. Liberalism, marknadsekonomi och i förlängningen också kapitalism är en produkt av 1600-talets naturrättsfilosofi och 1700-talets Upplysning. Vad de konservativa för 200 år sedan hade att invända mot de ofta radikala och blodiga avarter som Upplysningen fick, främst den franska revolutionen, är en sak. Men att Upplysningsidealen på 200 år har kommit att bli en central del av vad vi kan kalla västerländska värderingar, och därmed även det konservativa idéarvet, borde stå utom allt tvivel. Ingen kan heller mena annat än att marknadsekonomin och den ekonomiska liberalismen har bevisat sitt värde för vårt samhälle. Ekonomisk liberalism borde i kraft av detta värnas av en framstegsvänlig, västerländsk konservatism.

Konservativ politik av liberala skäl

Det går dessutom att vända på steken och peka på hur en konservativ politik och konservativa ideal främjar ett liberalt samhälle. Precis som det, som vi har sett ovan, är möjligt att vilja driva liberal politik utifrån en konservativ övertygelse är det också möjligt att villa driva en konservativ politik utifrån en liberal övertygelse. Bland andra chefen för Timbros mediainstitut Roland Poirier Martinsson har framhållit detta. Man kan börja med att ställa sig frågan vilka värderingar, vilka institutioner och vilka ideal som krävs för att överhuvudtaget realisera det liberala samhället med låga skatter, liten stat, liten offentlig välfärd och ett fritt näringsliv?

Svaret på frågan blir i mångt och mycket en spegelbild av konstaterandet att en liten stat föder konservativa ideal och institutioner. På samma sätt orsakar en stor stat, ekonomisk reglering och expansiv offentlig välfärd att det traditionella samhället upplöses och slås sönder. Det här är en utveckling som vi tydligt kan iaktta i Sverige under efterkrigstiden, som har varit ömsom medveten och ömsom omedveten och som har skett i eskalerande omfattning från 60-talet och framåt. Kontentan av detta är att ett statsindividualistiskt, värdenihilistiskt och hedonistiskt samhälle, där de vägledande idealen är ovillkorlig frihet från ansvar och omedelbar behovstillfredsställelse, kräver en omfattande stat. Resultatet kommer annars att bli katastrofalt. Vill man åstadkomma ett så fritt samhälle som möjligt, där medborgarna inte är statens slavar utan statens herrar, och den enskilde tillåts största möjliga frihet inom det ordnade samhällets ram, så krävs det därför vissa saker. Framförallt fordrar ett sådant samhälle en stark gemensam värdegrund. I klartext innebär det att staten måste ta på sig som sin uppgift att vara tydligt normerande i syfte att motverka nihilism och relativism. Det krävs vidare att staten främjar positiva, samhällsbevarande värderingar och att de naturliga gemenskaperna, t.ex. kärnfamiljen.

Den gemensamma grunden

Man kan således konstatera att liberalismen och konservatismen är i stånd att korsbefrukta varandra på ett för båda parter mycket gynnsamt sätt. Resultatet blir en skön helhet som under andra halvan av 1900-talet alltmer har framstått som högerns sigill, och som kan kallas för ”borgerliga värderingar”. Att liberalism och konservatism inte skulle gå att förena utan stora logiska luckor är en myt. Liberalkonservatismen är långt ifrån den oheliga allians eller tulipanaros som den ofta utmålas som, utan erbjuder en konsekvent och förnuftig syn på samhället och människan. Just denna konsekvens är liberalkonservatismens stora styrka.

Liberalismen och konservatismen har en bred gemensam bas och bygger på ett antal fasta, gemensamma övertygelser. Det är dessutom en värdegrund som sätter de båda ideologierna i skarp kontrast till socialismens världssyn. Liberalismen och konservatismen har till att börja med båda sin grund i den klassiska västerländska naturrätten, som i sin tur delvis har sin grund i kristendomen. De båda ideologierna delar därmed tron på att det finns en objektiv sanning, och därmed eviga värden, det vill säga motsatsen till relativism eller nihilism. Man har vidare en tro på att människan sina brister till trots har en fri vilja, och att med en fri vilja följer naturligtvis också ansvar för våra handlingar. Av detta följer att frihet och ansvar är oskiljaktiga ting, samt att personligt ansvar inte bara är någonting nödvändigt utan också någonting positivt. Ur övertygelsen att den enskilde genom sin fria vilja och det personliga ansvaret för sina handlingar är fri, följer att kollektivet inte utan vidare kan våldföra sig på den enskilde. Den enskilde har rättigheter att åberopa genom födslorätt även mot majoritetsviljan, av vilket följer att både liberalismen och konservatismen värderar negativa rättigheter högre än positiva dito.

Allt detta har liberalismen och konservatismen gemensamt, och allt detta skiljer både liberalismen och konservatismen. Skillnaden dem emellan kan nog uttryckas som så, att liberalismen drar dessa övertygelser till sin spets och gör dem till en utopi, medan konservatismen har en mera pragmatisk grundsyn och till sin natur är antiutopisk. Konservatismen erkänner, med den naturrättsliga värdegrunden i behåll, att människan är ofullkomlig medan individen för liberalismen är fullkomlig som hon är.

Vad är konservatism?

Liberalismen är liksom socialismen en utopisk ideologi. Den utgår från en önskebild och från abstrakta ideal som dras till sin spets. På vägen lägger sig dock verkligheten i vägen. Människan är väsenskild från djuren, men är trots detta inte enbart rationell och inte enbart god. Ett konservativt särdrag är att man erkänner denna människans dubbla natur. Av detta drar man sedan slutsatser, men man vidhåller likväl till skillnad från socialismen, övertygelsen att personlig frihet är någonting positivt. Skillnaden är den att när nyliberalismen vill skapa det totalt fria samhället så utgår den från en utopi som aldrig kommer att överensstämma med verkligheten. Det nyliberala samhället är i teorin helt fritt men kommer av nödvändighet att vara behäftat med stora brister. En nyliberal rycker antagligen på axlarna åt detta. Det gör dock inte konservatismen. Konservatismen erkänner behovet av att kunna bygga och upprätthålla ett fungerande och gott samhälle, och här ser jag den stora skillnaden mellan liberalism och konservatism: konservatismen har inget utopiskt anspråk.

Som vi har sett delar konservatismen i väsentliga avseenden liberalismens grundsyn, uppfattningen att människan är och bör vara fri, och jag vill dessutom mena att man strävar mot samma mål; det maximalt fria samhället. Detta låter säkerligen radikalt i många konservativa öron, men konservatismen anser samtidigt att det friaste möjliga samhället inte är ett samhälle helt utan normer och band. Det friaste möjliga samhället kan inte åstadkommas utan vissa ingrepp i människors mellanhavanden, bland annat för att det fria samhället kräver starka naturliga gemenskaper. I annat fall blir samhällsbygget omöjligt. Till skillnad från den utopiska liberalismen erkänner konservatismen att människan inte är en kontextlös varelse som inte kan existera i ett vakuum, frikopplad från sin kultur, sin historia, sin familj och andra betydelsefulla sammanhang. Människan är en social varelse och det är först i samspelet med andra människor som vi kan vara fullkomliga. Men är verkligen konservatismens mål det maximalt fria samhället? Här är jag medveten om att många konservativa inte skulle ge mig medhåll utan istället mena att konservatismens mål är det goda samhället. Men vad är egentligen det goda samhället? Kan man verkligen mena att det finns ett egenvärde i att bevara våra västerländska ideal, och att i allmänhet värna vad gångna generationer har byggt upp? Svaret måste bli nej. Det finns utan tvekan ett ovärderligt värde i detta, men värdet ligger naturligtvis i att det bygger och upprätthåller ett samhälle som ger den enskilde både trygghet och frihet.

Många vill säkert mena att skillnaderna mellan liberalism och konservatism är fler och mer djupgående än så. Även av andra skäl kan invändningar resas mot denna avgjort förenklade analysmodell. Faktum kvarstår dock att liberalismen och konservatismen i många väsentliga avseenden delar världs- och människosyn. Ofta ligger samma grundläggande värderingar till grund för radikalt annorlunda ställningstaganden, och lika ofta delar man problemformulering men skiljer sig i lösningsmodellen. Jag är övertygad om att de flesta skillnader mellan liberalism och konservatism till ingen liten del helt enkelt kan förklaras med att liberalismen är utopisk och konservatismen är antiutopisk och konservatismen därmed betraktar människan som ofullkomlig. Av detta följer att vi har behov av naturliga gemenskaper, trygghet och tradition. Det konservativa förhållningssättet till samhället är enligt mitt förmenande långt mer förnuftig. Det kan därmed sägas finnas åtminstone ett korn av sanning i påståendet att konservatism är pragmatisk liberalism. Man omfamnar samma grundsyn, men med ett pragmatiskt förhållningssätt. Jag är fullt medveten om att många konservativa inte alls skulle hålla med om detta, och anföra goda skäl för att så inte är fallet. Likväl menar jag att det ligger något i detta. Denna analys skall dock inte förstås som ett anspråk på att utgöra nyckeln till konservatismens väsen, utan endast ett perspektiv bland andra.

Vad är kapitalism?

Så kommer vi slutligen till själva frågan om vad detta har att säga om hur konservatismen bör förhålla sig till kapitalismen. Så här långt har diskussionen hållit sig till att behandla konservatismens förhållande till liberalismen på ett något mera generellt plan, men ännu inte direkt angripit frågan hur kapitalismen som isolerat fenomen bör bemötas från konservativt håll. Att konservatismen och liberalismen är nära besläktade och delar flera centrala värdemässiga grunder är nog en uppfattning som delas av många konservativa. De flesta konservativa vågar jag dessutom påstå är marknadsliberala och varma anhängare av marknadsekonomi. Trots detta är det många konservativa som inte utan stora reservationer vill sluta upp bakom kapitalismen. Det verkar med andra ord som om striden och kontroversen till stor del står kring själva ordet ”kapitalism”. Varför denna aversion mot ordet ”kapitalism”?

Kapitalism och marknadsekonomi är två begrepp med delvis olika innebörd som tar sikte på olika saker, låt vara att de ofta uppträder tillsammans. Faktum kvarstår dock att det är olika saker. Marknadsekonomi är motsatsen till planekonomi, dvs. en ekonomi där marknadsmekanismerna styr prissättning och produktion. Marknadsekonomi är med andra ord en följd av fri prissättning och fri konkurrens. Kapitalism å andra sidan handlar om ägarförhållanden. Kapitalism är inget mer och inget mindre än ett ekonomiskt system där enskilda tillåts äga och tjäna pengar på ägande. Kapitalismen är med andra ord en följd av den privata äganderätten. Så långt borde det inte vara någonting kontroversiellt, den privata äganderätten är om något ett konservativt kärnvärde. Många uppfattar dock kapitalismen, i motsats till marknadsekonomin, som per definition ”rå” och oreglerad. Man ser framför sig hedonism, kulturdöd och hänsynslös rovdrift. Konstigt nog talar ingen om ”rå” marknadsekonomi. Det finns inget som säger att kapitalism behöver vara oreglerad. Ingen konservativ, och knappt ens någon liberal, förespråkar totalt oreglerad kapitalism, liksom man inte förespråkar totalt oreglerad marknadsekonomi. Marknadsekonomi och kapitalism är båda utmärkta företeelser, men för att kunna bygga ett fungerande samhälle måste ibland andra värden tillgodoses. Kapitalism behöver således inte i sig själv vara mer extrem, mer ”rå” eller mer oreglerad än någonting annat. Att tillskriva kapitalismen som system allsköns elaka och hemska egenskaper är att falla i vänsterns och anti-globaliseringsrörelsens fälla.

Att kapitalism, liksom för den delen marknadsekonomi, de facto kan få negativa konsekvenser är väl ostridigt. De fria marknadskrafterna är förvisso inte alltid blida mot kulturarv och andra konservativa värden. Å andra sidan är det ostridigt att det också kan få negativa konsekvenser att låta människor röra sig fritt på gatorna. Friheten har alltid ett pris, och vilket pris är, som jag har försökt lyfta fram, avhängigt av vilka övriga värderingar som är förhärskande i samhället. Där lagar, regleringar och statlig kontroll inte finns måste det finnas starka civilsamhällen och personligt ansvar, annars går det åt pipan. Kapitalism i förening med osunda värderingar i övrigt kan vara en katastrofal kombination, men all frihet måste förenas med goda värderingar. Kapitalismens eventuella negativa konsekvenser kan med andra ord i mycket liten utsträckning lastas kapitalismen själv. Girighet och ansvarslöshet beror på sjuttio års nedbrytande av den västerländska moralkoden, och den nihilism som följt i dess spår, inte på den privata äganderätten.

Den kritik som riktas mot ordet kapitalism från konservativt håll härrör säkert till stor del från att ordet, som jag påpekade i inledningen, är intimt förknippad med den liberala ideologin. Kapitalism har, med all rätt, betraktas som liberalismens ekonomiska gren och därför betraktats som åtminstone delvis en främmande fågel av konservatismen. Det jag har försökt visa är dock att det är fåfängt att betrakta kapitalism som något unikt liberalt. Kapitalism, liksom marknadsekonomi och privat ägande, är en del av den breda gemensamma bas som liberalismen delar med konservatismen. För en modern konservatism, som har kunnat iaktta och dra lärdom av de 200 år som har passerat sedan Edmund Burke, borde den liberala ekonomiska politiken vara en så pass integral del av det konservativa idéarvet att det med rätta även kan beskrivas som konservativ ekonomisk politik.

En kritik som skulle kunna riktas mot ordet kapitalism är dock mot själva begreppet som sådant. Begreppet härrör från en marxistisk diskurs där ett samhälle definieras utifrån det ekonomiska produktionssystem som tillämpas. Detta kan aldrig vara den liberalkonservativa synen. Kapitalism är inget ”produktionssystem” i form av ett medvetet system för framställandet av varor och tjänster, utan det som kallas ”kapitalism” är helt enkelt resultatet av friheten att äga och arbeta. Precis som ateism är frånvaron av en trosuppfattning, inte ytterligare en trosuppfattning, är kapitalism frånvaron av ett av staten ordnat produktionssystem, inte ytterligare ett produktionssystem.

Den konservativa protesten

Avslutningsvis måste jag understryka att jag inte menar att vi konservativa snällt skall sitta still i båten och följa med den socialliberala malströmmen. Visst finns det ett värde i att vi konservativa höjer rösten och protesterar. Det är enormt viktigt att vi kan erbjuda en alternativ borgerlig bild vid sidan av en urvattnad socialliberalism eller en utopisk nyliberalism. En bild som dessutom är konsekvent och fast. Jag menar bara att vi aldrig får tappa fokus på vad och vilka värderingar (eller frånvaron därav) som är den verkliga fienden. Jag tror därför att vi måste vara försiktiga att utpeka liberalismen som en dödsfiende. Men även att skjuta in sig på kapitalismen är att göra den konservativa saken en björntjänst. Kapitalism är att äga och att äga är att ta ansvar, och det är inte de värderingar som vi borde bekämpa. Det må vara att kapitalismen kan ta sig destruktiva uttryck, men det beror i så fall på osunda värderingar i samhället i övrigt. Detta kan inte bekämpas genom att bekämpa kapitalismen, utan endast genom att propagera för personlig frihet och personligt ansvar.

Vidare skall det understrykas att den liberalism som är förhärskande i Sverige av idag har mindre gemensamt med den utopiskt frihetliga, naturrättsligt orienterade liberalism som jag har målat upp i föreliggande artikel än med marxismen och dess avläggarideologier. En ”liberalism” som kräver fler förbud, mer statligt förmynderi, könskvotering, straffskatter på alkohol och tobak, ”progressiv” kulturpolitik m.m. skall vi inte ha några som helst skrupler att angripa med alla till buds stående medel, för det är ingen verklig liberalism och ingen ideologi som vi delar någonting alls med. Dessa liberaler har närmare till socialismens relativism än den rakryggade liberalkonservativa tron på den fria viljan och den objektiva sanningen. Även om den sanna liberalismen även den kan vara som ett bråkigt lillasyskon till konservatismen, får vi inte glömma allt det som förenar oss. Vi får heller aldrig glömma, våra duster till trots, att vår gemensamma fiende är den relativistiska, värdenihilistiska vänstern.

Daniel Bergström

En konservativ syn på rätt och rättvisa

PÅ DJUPET | Synen på rätt och rättvisa är den kanske yttersta grundvalen i varje politisk åskådning. Detta utmynnar i ett slags ”moraliskt inbördeskrig” i vårt sekulära, idéburna samhälle – ett krig om både tanken och känslan. Både socialismen och liberalismen gör radikala anspråk på värden som i och för sig finns inom kristendomen, den religion som lagt värdegrunden för vår civilisation. För socialisten är jämlikheten (jfr att alla är vi likar i Guds ögon) kärnan i vad som är rätt och rättvist, och man ser den sociala ingenjörskonsten – det aktiva, kollektiva förändrandet av villkoren för alla medborgare – som verktyg för att uppnå detta. För den liberale är det friheten (jfr att människan är skapad av Gud med en fri vilja och ett eget ansvar för sina handlingar som inte kan överlåtas på någon grupp eller annan person) som är kärnan i det rätta och rättvisa, och i det ingår den individuella friheten från alla tvång och ofrivillig association. Konservatismen för sin del bygger desto mera på hävden, jag ska strax nedan utveckla detta.

Ett stort problem är att den sekulära idébildningen utigenom romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin slutligen har landat i ett totalt urvattnande av innebörden av ”rätt” och ”fel”. Det postmoderna samhället har inte riktigt infunnit sig fullt ut ännu i så måtto att folket tycker att allting är relativt. Men vi står vid dess stränder – media har genomgående en nihilistisk överideologi där allt ska tolereras utom det normativa. Värdekonservatismen har därmed kommit att bli någonting så paradoxalt som ett tryggt alternativ för dem som motsäger sig den rådande samhällsordningen – en trygg, fast mark under fötterna på det stormande havet.

Före postmodernismen genomlevde vi modernismen, med dess överideologi av antitraditionalism och konformism. Detta var mer än någonting annat socialdemokratins tidevarv, och de har därför särskilt i Sverige varit oerhört framgångsrika med att driva igenom sin egna, nya uppfattning om vad rätt och rättvisa är. För dem handlar det om jämn fördelning och jämlikhet (därför att jämn fördelning är jämlikhet, och jämlikhet är rättvisa – enligt deras resonemang). Men på vilket vis är det mera rättvist att de som har och kan ska berövas det de skapar, för att de som inte har eller kan ska ha det lika bra? I det följande vill jag ge perspektiv på konservatismens inställning till rätt och rättvisa, i kontrast till både socialismens och liberalismens syn.

Vad är ”rätt” enligt konservatismen?

”Rätt” (här genomgående avsett i dess sociala bemärkelse) betyder att någonting är i sin behöriga ordning, det är som sig bör, det är riktigt och korrekt. Vad som är rätt ur konservativ synpunkt, är inte rätt därför att en majoritet gillar det vid en viss tidpunkt (jfr socialismen), eller för att det är möjligt vid en viss tidpunkt (jfr liberalismen). Den konservativa uppfattningen om rätt och fel bygger å ena sidan på vad som är moraliskt riktigt, vad som är hänsynsfullt mot våra medmänniskor. Å andra sidan bygger det på hävden, på etablerade seder och bruk. Det som är rätt följer av vad som visat sig vara mer värdigt utifrån generationernas erfarenhet, med undantag för när det faktiskt är mera respektfullt att förfara på ett annorlunda sätt.

För konservatismen är det personliga ansvaret alltid fundamentalt, och det kanske allra tydligast i synen på vad som är rätt och fel. Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan. Endast så kan det som är rätt också bli rätt i en vidare bemärkelse än att ”någon annan har bestämt att det ska vara så”. Det hänsynsfulla, långsiktiga, hållbara och uppbyggande är alltid mer rätt ur konservativ synpunkt – än det hänsynslösa, kortsiktiga, övergående och nedbrytande.

Konservatismens begrepp om ”rätt och fel” sammanfaller i stor utsträckning med kristendomens Gyllene Regel ”var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig”. Immanuel Kant (1724-1804) har utvecklat en hel lära om rätt och fel kring detta, och talar om det ”kategoriska imperativet” att man ska handla endast så som man vill att alla andra ska göra, och det ”praktiska imperativet” att man ska handla så att man alltid behandlar mänskligheten och människor som ett ändamål i sig och inte bara som ett medel. Enligt Kant är rättsligt tvång rätt om det förhindrar handlingar som inte är förenliga med andras frihet (jfr den konservativa parollen ”frihet under ansvar”).

En i sammanhanget särskilt relevant synpunkt, är huruvida det är moraliskt berättigat – ”rätt – att angripa någon för att denne har en annan moraluppfattning – grundsyn ifråga om rätt och fel – än en själv. Frågeställningens lösning börjar med nödvändighet i om den avvikande moraluppfattningen är: berättigad. Som jag ser det finns det två berättiganden: 1) det gudomliga berättigandet och 2) det mer hänsynsfulla beteendets företräde. I det första fallet landar man gärna i en teocentrisk åskådning, att ens egen gud är den ende riktige Guden och på den grunden anser man sig ha rätt att avfärda någon annans moraluppfattning som ”fel”. Men kristendomens Gyllene Regel (tillika Kants kategoriska imperativ) om att vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv, landar i alternativ nr 2. Istället för att pådyvla någon annan sin egen gud är det mer hänsynsfullt att nöja sig med att alla troende människor ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar. Samtidigt måste människor som inte ser ett sådant berättigande motivera sig tydligt med att ha en förhållandevis mer hänsynsfull ståndpunkt – eller helt enkelt acceptera att deras uppfattning är mindervärdig, samt att det är rätt i sig att den mer moraliskt högtstående ståndpunkten i sammanhanget har komplett företräde. Eftersom konservatismen till sin natur vill motverka ytterlighetstendenser, och fundamentalism är en sådan ytterlighet/extremism, så är det min fasta övertygelse att det är mer konservativt att visa respekt (utan att förringa sig själv!), än att begära att andra vars moral baseras på en annan religion ska anta den kristna tron. Det goda föredömet är i sig någonting som kännetecknar och särskiljer kristendomen från andra religioner. Däremot är alltså den kristna moralen rättesnöret i vår egen europeiska civilisation.

Man skulle kunna förklara detta som så att det finns ett högre, gudomligt, Rätt som har att göra med civiliserat beteende – men att människor i sin ofullkomlighet tolkar detta på delvis olika sätt beroende på kulturella förutsättningar i det sammanhang där de befinner sig. Vi är själva ”bäst” eftersom alla andra har förstått sämre än vi det som är viktigt just för oss – så tänker alla, och det ska man inte förringa betydelsen av. Lika viktigt är det att förhålla sig till detta faktum (jfr Kants lära om tingen-i-sig, att saker och ting har ett eget sätt att vara på som inte nödvändigtvis stämmer överens med hur vi uppfattar dem). Den konservative inser att en person eller ett folk inte ensam(t) kan förstå allt vad som är rätt och orätt för alla – och försöker därför vara respektfull i mötet med andra människor, samtidigt som han/hon själv försöker vara ett gott föredöme.

Normer och normativitet är någonting nödvändigt för att det rätta och rättvisa ska kunna upplevas som rätt och rättvisa av och för alla. Givetvis bör i slutändan lagen stadfästa vad som är rätt och fel, och lagen ska följas. Men lagen behöver i sin tur utvecklas organiskt genom folkets samlade erfarenhet över generationerna. Det värsta som kan hända är att lagen kidnappas för politiska ändamål, att lagstiftningen används som ett verktyg (social ingenjörskonst) för radikala förändringar av människors vardag och diverse sociala experiment, snarare än att spegla den allmänna och etablerade uppfattningen om rätt och fel som vuxit fram över tid. I så fall är det inte demokrati, det är majoritetens diktatur.

Det konservativa rättvisebegreppet

Rättvisa är när sakernas tillstånd är i enlighet med det rätta. I centrum för det konservativa rättvisebegreppet står som sagt det personliga ansvaret, och bygger på ett slags proportionalitetsprincip om att vara eller göra sig förtjänt eller oförtjänt (jfr Aristoteles). Rättvisa i social bemärkelse handlar om likhet inför lagen, och att följa lagens påbud är att handla rättvist. Nåd är i detta avseende motsatsen till rättvisa, nåden upphäver vad som är principiellt fel för att medge detta i det enskilda fallet. Det hindrar förstås inte att nåden kan vara moraliskt riktig i enskilda fall, i enlighet med det kategoriska eller praktiska imperativet enligt Kant (eller en kristen, eller annan religiös grundsyn).

Rättvisa i ekonomisk bemärkelse handlar om fördelning av tillgångar. Ur konservativ synpunkt är det självklart att lön ska bygga på ansvar – förmåga att ta ansvar, för sig själv och för andra. I och med konservatismens värnande om den privata äganderätten är arv lika självklart som ekonomisk ojämlikhet är naturlig och inte alls ett problem i sig. Problem kan dock uppstå om de som har mycket agerar omoraliskt. I kraft av sin makt har de inte bara förmåga att sätta gott eller dåligt föredöme, deras eventuella oförmåga att agera ansvarsfullt kan också få direkta negativa konsekvenser för dem som har mindre och/eller är i beroendeställning till dem som har mer. Här kommer alltså ytterligare en dimension in ifråga om det personliga ansvaret: noblesse oblige, ställning förpliktigar, den som har mycket bör också ta ett stort ansvar. Jfr den paternalistiska ordningen som i modern tappning går igen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, där den som anställer även bör ha ett ansvar för den anställdes väl och ve. Edmund Burke skriver: ”Särskilt när en människa sätts över andra bör hon, eftersom den bättre naturen alltid bör råda, så långt möjligt söka fullkomna sig.”

Det är ur konservativ synpunkt helt rättvist att den dygdige personen åtnjuter större respekt och frihet inom samhällets ram. Liksom att en förorättad person, t.ex. ett brottsoffer, får både upprättelse och kompensation som är kopplad till vad denna har upplevt eller ”förtjänat” på ett djupare plan och som inte bara ligger i nivå med vad andra människor har. Så djupt är även det personliga ansvarets betydelse för rättvisan, att en medborgare som begår personbrott mot en annan medborgare enligt konservativt synsätt därmed också har begått övergrepp på själva rättvisan och kränkt civilsamhällets goda ordning. Därför har förhållandevis hårda straff för personbrott alltid varit en konservativ ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum

Norden – en naturlig gemenskap

PÅ DJUPET | Såhär i tider av EU-parlamentsval tänker man kanske lite mer än vanligt kring det här med naturliga gemenskaper. I alla fall har jag gjort det. Europa är en naturlig gemenskap, som bygger på arvet från Aten, Rom och Jerusalem och som konstituerar en egen civilisation. Inom denna civilisation finns ett antal mindre naturliga gemenskaper, kulturer med regional särart – faktum är att Europa är världens mest kulturellt kristalliserade kontinent. Bland dessa särskiljer sig Norden som ett eget kulturområde. De svenska, danska, norska (etc.) kulturerna uppvisar klara olikheter, men likheterna är betydligt större mellan oss än jämfört med t.ex. Spanien, Italien, Bulgarien, Ungern, Tyskland eller England. Inom EU-politiken är heller inga länder så samspelta som de nordiska.

Nu är det i och för sig så att Norden som enhet, utöver vår geografiska placering i norr på Europakartan, knappast existerar i etablissemangets bild av tillvaron. Den uppfattning som gäller är att det aldrig har funnits något sådant som en ”nordisk gemenskap” – Norden har aldrig varit enat, för tusen år sedan när alla nordbor var vikingar reste danskar, norrmän, islänningar och svenskar åt helt olika håll med sina skepp och i helt olika syften, och därefter har vi legat i krig med varandra i 1000 år.

Men det stämmer inte, och även om etablissemanget gör vad det kan för att glömma bort det nordiska perspektivet, så är de facto Norden ett eget sammanhängande kulturområde. Ur kulturellt hänseende kringgärdas de nordiska länderna av en betydligt tydligare gräns än de inomnordiska gränser som framvuxit historiskt, nämligen gränsen mot Östeuropa och gränsen mot Västeuropa. Även om Sverige och Danmark är gamla arvsfiender så är det mer som bröder som slåss om allting – Sveriges relation till Ryssland är av ett ganska annorlunda slag, liksom Danmarks relation till Tyskland genom historien.

Faktum är att om man vill så kan man se Nordens historia som ett 1000-årigt försök till enande, där striderna framför allt har handlat om huruvida det ska ske under den danska eller svenska kronan. I det följande vill jag ge ett så utförligt perspektiv som möjligt på den 1000-åriga nordiska gemenskapen. En gemenskap som är av ett annat slag och på en närmare nivå än den europeiska gemenskapen.

Historien om Nordens försök till enande

Vi kan utan vidare betrakta både vikingatiden och den katolska medeltiden som en komplett kulturell samhörighet mellan de nordiska länderna. Vi talade i huvudsak samma språk – danskan, norskan och svenskan är än idag världens mest lika systerspråk och det är i stor utsträckning under de senaste 500 åren som de har glidit isär. I slutet av medeltiden förenades också de nordiska länderna under en kungamakt. Denna union, Kalmarunionen kallad, kom att bestå under 126 år från 1397 till 1523. För att mycket kortfattat redogöra för dess blodiga splittring så uppskattade inte Sverige villkoren i samband med maktskiftet genom arv till danske kungen Christian II och Gustav Vasa bröt ur Sverige ur unionen. I samband med dessa händelser kom hela Norden att bli protestantiskt, och skiljde därigenom ut sig ytterligare som religiös gemenskap inom Europa.

Nordens länder har alltid haft varandra som främsta handelspartners. I själva verket är det endast Danmark som har haft något mera varaktigt kulturellt utbyte med Västeuropa under de senaste 1000 åren, och Danmarks politiska fokus har ändå legat i Norden hela tiden. Mot Östeuropa har en skarp linje gått längs nuvarande Finlands östgräns och något kulturellt utbyte mellan Norden och Östeuropa kan man inte ens tala om efter vikingatiden. Medan Sveriges krig med Danmark gällt dominansen i Norden, så har krigen med Ryssland handlat om att hålla ryskt inflytande borta från Norden. Om vi sedan ser till skeendena i Norden efter 1523 så är det mest påtagliga att Sverige vid 1600-talets början framträdde som stormakt, under rådande omständigheter delvis på Danmarks bekostnad. Detta påverkade givetvis Norden som samfälld ytterligare – de inre förhållandena förändrades, men de yttre förhållandena bestod och befästes runtikring de nordiska intressena. Både Danmarks och Sveriges politiska och kulturella fokus förblev det nordiska sammanhanget, även om också vissa intryck från franskt och tyskt håll gjorde sig gällande vid själva hoven.

I större delen av Nordens historia har Sverige och Finland varit ett och samma land, liksom Danmark och Norge varit förenade under en kung. Sverige-Norge är också en konstellation som varade en inte oansenlig tid under en övergångsfas mot det framåt 1800- och 1900-talen i småstater uppsplittrade Norden. Redan i sin egenskap av historiska stormakter har Sverige och Danmark en hel del gemensamt, och Norge och Finland för sin del har – de facto av samma historiska skäl – en utpräglat patriotisk överideologi som gör det ganska lätt för norrmän och finnar att förstå och känna sympatier inför varandras intressen. Den nordiska samförståelsen består alltså än idag, och ligger mycket djupt. Och väl att märka: om Norden historiskt kan sägas ha delats upp på det vis som blivit, huvudsakligen på basis av Danmarks och Sveriges respektive relationer till varandra och till utomnordiska länder, så har trots allt både Danmark och Sverige var för sig genom historien verkat just för att ena Norden – om än under danskt respektive svenskt flagg. Först Danmark på den dansk-svenska Kalmarunionens bekostnad, och därefter Sverige med gott resultat fram till… ja just det, vad var det egentligen som hände ödesåret 1809? I år högtidlighåller vi 200-årsminnet av detta för Sverige och även Norden så oerhört viktiga årtal.

Ödesåret 1809 och utvecklingen därefter

I det sista (senaste?) kriget som Sverige utkämpade, vilket började som ett krig mot Danmark 1809, besegrade Sverige som bekant Danmark. Likafullt utsågs i samband med att fredsfördraget undertecknades den danske prinsen Kristian August till svensk kronprins. Bara något år senare omkom Kronprins Karl August, som han på förekommen anledning hade ändrat namn till, under en ridövning i Skåne. Detta visar dock mycket tydligt, tycker jag, den broderlighet som ändå fanns mellan Danmark och Sverige – en dansk prins var inte den siste tänkbare att bli kung av Sverige, utan den förste. En ren tillfällighet förhindrade alltså år 1810 ett mycket viktigt steg mot närmare nordisk gemenskap 287 år efter Kalmarunionens upphörande.

Men historien tar absolut inte slut där. Från mitten av 1800-talet tilltog det nordiska politiska samarbetet – vi inledde t.ex. ett lagstiftningssamarbete som pågår än idag. I själva verket räknas Norden som ett eget rättsområde bland världens olika rättsystem (där det franska respektive engelska är de dominerande), och det har mer sina rötter i medeltiden än det påverkats av det nordiska lagstiftningssamarbetet fr.o.m. 1800-talet. Vidare infördes vid 1800-talets slut kronan som valuta i Sverige, Danmark, Norge och Island.

Så kom 1900-talet, och med det första och andra världskrigen, varvid Norden på ett helt annat sätt än tidigare drogs med i händelserna på den europeiska kontinenten. I spillrorna av världskrigen har EU rest sig, och kommit att sätta den politiska agendan för Norden. Men likafullt inrättades Nordiska ministerrådet 1971, och under 2000-talet har vi både fått en nordisk fotbollsliga – Royal League – och en nordisk-baltisk börs. De nordiska länderna har alla idag alltjämt varandra som viktigaste exportländer. På den kulturella sidan har vi t.ex. sedan flera decennier också utvecklat ett nära samarbete ifråga om produktion av film och TV. Det är alltså bara att konstatera att Norden har integrerats ytterligare såväl politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sedan början av 1800-talet. Att svenskarna idag är sämst av de nordiska folken på kunskap om de nordiska grannländerna säger betydligt mer om svenska politikers framförhållning under de senaste 50 åren, än om den nordiska gemenskapen som sådan.

Förutsättningar inför framtiden

Det är inte för inte som de nordiska länderna har likadana flaggor med kors på. Faktum är att Norden utgör en naturlig social och kulturell enhet. Vi har snarlika språk, utgör ett avgränsat kulturområde, utgör ett eget rättsområde, har samma trosinriktning (den protestantiska), snarlika inrikes- och utrikespolitiska intressen, är välfärdsstater och har i väsentliga avseenden gemensam historia. De nordiska länderna skulle på denna grund utan vidare kunna utveckla en starkare politisk gemenskap i 2000-talet, och jag är övertygad om att mycket vore vunnet om vi gjorde det.

På den större globala arenan tror jag de realpolitiska förutsättningarna är större än vad det politiska etablissemanget i de nordiska länderna öppet vill erkänna. Jag tror nämligen att utvecklingen i världen leder mot ett allt större behov av en gemensam agenda för det sociokulturellt tämligen homogena Norden. Vi lever nu i globaliseringens tidevarv, med formerande av allt större intressegemenskaper och ett tilltagande tryck från omvärlden vad gäller såväl internationell terrorism som asiatiska tigerekonomier och en växande rysk stormakt vägg i vägg med oss. Att det sistnämnda är en anledning för Nordens länder att visa varandra större stöd och solidaritet är också en uppfattning som uttryckts av de nordiska försvarsministrarna nyligen.

Låt oss alltså, som inser och uppskattar den nordiska gemenskapen, göra vad vi kan för att lyfta diskussionen om vad som faktiskt går att göra för att stärka våra gemensamma intressen. Inte minst så här i samband med EU-parlamentsvalet kunde den frågan vara aktuell. Väl att märka behöver inte ett starkare norden vara ett hot mot europeiska intressen – förmodligen är det snarare till fördel, starkast är alltid den som också har starka vänner vid sin sida.

Jakob E:son Söderbaum

Att skilja på religion och politik

PÅ DJUPET | Jag är kristen och samtidigt politiskt aktiv. Som varandes båda dessa så finner man sig i en intressant sits, där krav reses från olika håll på hur man ska bete sig och tala. Från kristet håll vill en del att man ska ”våga” tala i religiösa termer om politiska frågor, och från icke-kristet håll vill en del att man inte ska blanda in några uppfattningar med religiös grund i politiken alls. Jag ser båda dessa ståndpunkter som orimliga.

I kommentarerna till ett inlägg på min privata blogg avkrävdes jag svar på vilket bibelcitat som jag (i egenskap av kristdemokrat och därmed antaget kristen) baserade min uppfattning, på vilket jag svarade att jag inte använder mig av bibeltexter för att resonera kring politik och att jag då mitt bloggande rör endast politik inte tänkte ge mig in i någon teologisk diskussion. Detta fick jag av kommentarsskrivaren ingen acceptans för utan han fortsatte kräva religiös motivation, och avslutade med att raljant deklarera att min ovilja till detta bevisade hans framförda tes om mitt hävdade hyckleri.

Vid andra tillfällen har jag möts av en otroligt föraktfull attityd från ateister över att jag som kristen har mage att ge mig in i politiken. Uppfattningar från kristna har inget i politiken att göra i en sekulär stat, utan uppenbarligen endast ståndpunkter från den som står fri från sådana metafysiska ståndpunkter.

Jag tänkte skriva en text om denna rågång mellan religion och politik, då det är ett ämne som talas mycket om men som jag anser allt för sällan definieras vad det innebär. Det får såväl till följd att vissa kan få för sig att kristna inte borde få lägga sig i politiken som att vissa troende, kristna såväl som muslimer och andra, bestämmer sig för att denna rågång inte kan hållas och istället bör förkastas. Själv försöker jag medvetet hålla en mycket tydlig linje i detta och anser att det idag mer än på länge är viktigt att diskutera var denna linje ska gå.

Självklart är det så att min tro påverkar min verklighetsuppfattning och vilka ingångsvärden jag har i politiken. Min tro innebär att jag har vissa metafysiska uppfattning om människans natur och hennes rättigheter/skyldigheter. Men detta gäller även sekulära liberaler och socialister. Jag har t.ex. en uppfattning om att människans liv är okränkbart, att människan har en rätt att styra sitt eget liv och ett ansvar för det samma, men även att alla människor har ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor. Dessa uppfattningar delar jag med människor av diverse trosuppfattningar såväl som sådana utan någon bestämd trosuppfattning.

Min tro säger mig att världen har vissa egenskaper som följer av att Gud har skapat den. Jag tror att det finns en objektiv verklighet att förhålla sig till och att denna på ett grundläggande plan är rationell och möjlig att med förnuftet lära sig mer om. Jag tror därför att det som man kan komma fram till är sant genom vetenskap med nödvändighet också är i enlighet med kristendomen, detta då sanning är sanning. Det vi lär oss den vägen säger något om det under som skapelsen är, och gör att vi på något plan lär oss mer om Gud och hans verk då världen är skapad av honom. I regel verkar Gud inte mot de verklighetens lagar som han själv har satt upp. Eftersom jag är övertygad om kristendomens sanningsanspråk så är jag därför inte heller rädd för att ta till mig ny kunskap som kan föra mig närmare sanningen, oavsett om denna kunskap kommer från kristet eller ickekristet håll.

Politik grundar sig i botten på metafysik, dvs uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad: har människan en fri vilja, kan människan ha inneboende rättigheter m.m. Min uppfattning där är klar. Det som kallas för den kristna etiken är i botten något allmänmänskligt. Man behöver inte vara kristen för att omfatta samma ståndpunkter som en kristen gör, och kristna har inget monopol på att förstå sig på moraliska spörsmål, utan detta är något som alla människor är skapade med kapaciteten till.

De uppfattningar som klassiskt omfattas av kristendomen är inget unikt, utan eftersom vi alla är skapade av samma Gud något gemensamt. Därför måste också alla politiska och moraliska diskussioner i princip kunna föras utan att blanda in tron eller Gud i resonemanget. Är något rimligt och sant för en kristen i de frågorna så måste det gå att komma fram till samma sak helt utan att dela utgångspunkten i tron.

Demokratin kräver som en grundläggande förutsättning att en diskussion kan föras mellan medborgarna, och den debatten måste då föras på en plan som alla kan dela. På samma sätt som vi kristna inte tolererar att vissa ateister vill kräva icketro av offentliga personer så kan vi inte räkna med att någon annan ska ta hänsyn till ett teologiskt resonemang vid ett politiskt beslut.

Staten har ingen rätt att påtvinga någon en religiös uppfattning eller att följa religiösa regler, på samma sätt som staten inte har någon rätt att försöka hindra någon från att tro en viss sak eller försöka göra så att någon ”slipper” märka att det finns de med en annan tro. Det innebär också att statens makt inte kan användas för att tvinga fram något som endast motiveras religiöst. Det som staten ska göra och som politiken ska besluta måste kunna motiveras på ett sådant sätt att alla, även om vi aldrig kommer vara eniga, kan föra den debatten tillsammans.

När jag resonerar kring en politisk fråga så går jag därför inte tillbaka till Bibeln för att komma fram till en slutsats. Den finns där vad gäller att skapa mina uppfattningar kring människans natur och rättigheter, men kan inte användas som argument i den politiska sfären. För att parafrasera Jesus så handlar det om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. Politik och världslig makt är per definition sekulär, det är själva ordets betydelse, och den uppfattning som inte kan beskrivas och försvaras i sekulära termer kan inte heller räknas med att tas på allvar i det samtal som rör den sekulära politiska sfärens beslut och sysslor.

En del kristdemokrater kan utan tvekan ibland ha svårt att hålla denna rågång, och vi ska inte tala om den kristna högern i USA, men samtidigt har väldigt många andra utanför partiet enormt svårt med att förstå konceptet att kristdemokratin inte motiverar uppfattningar religiöst då det ofta, men verkligen inte så ofta som många tror, är kristna som är företrädare och aktiva i partiet. Båda dessa inriktningar är felaktiga, och i grund av samma anledning: de skiljer inte på politik och religion.

His taking responsibility as an ethical standpoint for Christians means you don’t call upon religion to sanctify or sanction what you’re doing. You really do take responsibility for your actions before God.

– Victoria Barnett om Dietrich Bonhoeffer

David Högberg

(inlägget tidigare publicerat på min privata blogg)

Ekonomi och konservatism – ett svårskildrat drama i två akter

PÅ DJUPET | Hur den konservative ska se på ekonomi, stat, individ och marknad har diskuteras en hel del det senaste året och jag skulle i all ödmjukhet vilja göra ett inlägg i frågan. Det viktigaste att förstå härvidlag är att ekonomi spelar en betydligt mindre roll för konservativa än för andra. Då konservatismen – i kontrast till såväl liberalism som socialism – inte främst bygger sin grund på ekonomisk teoribildning finns det också en motiverad diskrepans mellan hur olika konservativa grupperingar ser på ekonomi. Eftersom den konservativa idétraditionen tar sitt ursprung i samhällsgemenskap och förändringsteori kan dessa grupperingar trots allt husera i samma forum. Kort sagt: Låt oss ej bråka om ekonomi när samhället får sitt inre väsende förstört av korrupta kulturmarxister, vilket är en betydligt mer angelägen och akutare strid att ta. Men som seminarieövning är ämnet ändock intressant.

Friedrich Hayek, som förvisso inte ville kalla sig konservativ men enligt min mening knappast går att kalla något annat, framhävde den ”naturliga ojämlikheten” som ett huvudargument för kapitalismen. Efterkrigspolitiker som Barry Goldwater bar vidare Hayeks teorier. Goldwater förfäktade ivrigt teorin om att jämlikhetstanken i sig är fel: ”vi är alla jämlika i Guds ögon men inte i något annat avseende”, skriver han i sin klassiker The Conscience of a Conservative. Den ekonomiska och sociala politiken skulle således utformas efter detta. Inkomstfördelning är fel för att den rubbar den naturliga ojämlikheten. Med denna grund gick Goldwater till val på att införa platt skatt och successivt avveckla statens sociala åtaganden. Även en svensk högerpolitiker som Prof. Gunnar Heckscher har varit inne på samma tankegångar. Heckscher menade att en omfördelningspolitik endast motverkade sitt eget syfte. Han definierade istället statens ansvar som att ”hindra och lindra nöd”.

Det går således att prata om liberal och konservativ ekonomisk vänskap – slutsatserna blir i mångt och mycket desamma. Men renodlade (ny)liberala tänkare skulle inte resonera som Hayek och Goldwater eller ens Heckscher. De skulle snarare prata om det ”moraliska dilemmat” i att staten alls tar sig rätten att ta från den ena och ge till den andre. Vem är staten att ta sig den friheten? Den liberala argumentationen får följaktligen mer långtgående konsekvenser. Goldwater-konservatismen är i sig inte motståndare till skatt eller statens rätt att disponera delar av medborgarnas inkomster.

För mig är Hayek och Goldwaters teser om den naturliga ojämlikheten en konsekvens av konservatismens kärna. Det organiska samhället ska tillåtas växa fram naturligt och sakta. En falsk kamp mot ”klassamhället” eller på annat vis motiverade inkomstfördelningar blir således omöjlig. Det är det jag bygger min ekonomiska grunduppfattning på. Det och den långa tidens legitimitet – kapitalismen har ju trots allt visat sig vara den mest framgångsrika skaparen av välstånd.

I kontrast till detta finns en rörelse som har sina rötter i den tyska socialkonservatismen. Den kristdemokratiska rörelsen är väl i någon mån, om än med viss reservation, att betrakta som dess moderna arvtagare. Bland de socialkonservativa ses välfärdsstaten som en förutsättning för att upprätthålla samhällets harmoni. Den inkomstfördelande staten anses nödvändig för att skapa den samhällsgemenskap som Edmund Burke stakade ut.

Ekonomi är emellertid mer än närvaron eller frånvaron av en inkomstfördelande stat. Ekonomi är också närvaron eller frånvaron av regleringar. För att förstå konservatismens relation till statliga interventioner i marknaden får vi vrida klockan tillbaka hundra år. Sekelskiftets konservatism hade en ambivalent syn på industrin. Å ena sidan var vikten av ett starkt näringsliv en grunddogm. Å andra sidan var man skeptisk till mycket av industrialismens konsekvenser. Storstadsområden och storindustrier ansågs skapa rotlösa människor och bryta sönder äldre kulturmönster. Den industriella revolutionen skulle enligt många konservativa vid sekelskiftet behandlas som vilken revolution som helst. Att denna konservativa invändning faller ganska platt i dagens samhälle förefaller rätt så uppenbart. Men jag vågar påstå det finns moderna arvtagare till dessa tankegångar. Dessa menar att den globala kapitalismen krossar kulturmönster. Wilhelm Röpke kan sägas vara en av dessa. Till och med Russell Kirk, som brukar betraktas som väldigt marknadsorienterad, talar om att decentralisera industrin för att skapa småsamhällen och en ”naturlig och sedvanepräglad värld där traditioner blomstrar”. Kirks blomstrande småsamhällen tror jag de flesta konservativa ser som något form av ideal. Men hur skapar man dessa?

Det finns de som menar, huvudsakligen socialkonservativa, att staten måste lägga band på den globala kapitalismen för att uppnå detta. Mot denna föreställning, om att tullar och regleringar krävs för att decentralisera ekonomin, står de konservativa grupperingar som menar att historien har visat att världskapitalismen skapat välfärd som ingen annan och att den således äger sitt berättigande. De menar att Kirks och Röpkes småsamhällen inte går att uppnå genom statliga interventioner i den fria marknaden. Staten ska istället skydda och stärka det civilsamhälle där dessa provinsiella ekonomiska enheter kan växa fram organiskt.

Ovanstående skildring är alltså ett försök att illustrera hur olika konservativa läger ser på marknaden och staten. En likhet torde dock finnas i all konservativ ekonomisk teori: pragmatism och kampen mot utopi. Vetskapen om att endast det Gudomliga är perfekt – det finns inget mänskligt som är perfekt. Således inte marknadsekonomin heller. Om situationen så kräver så är det berättigat att frångå den gängse ekonomiska doktrinen. Alldeles oavsett om någon död filosof skulle ha invändningar.

Dag Elfström

Söderbaum om Peter Forsskål i Axess Magasin

FORSSKÅLS BETYDELSE FÖR SVENSK LIBERALISM OCH KONSERVATISM

Peter Forsskål (1732-1763)

Läsare av T&F har tidigare tagit del av en artikel av mig om finlandssvensken Peter Forsskåls (1732-1763) betydelse för den tidiga konservatismens idéutveckling både i Sverige och internationellt. I år fyller hans skrift ”Tankar om borgerliga friheten” 250 år, vilket i England uppmärksammas genom att den ges ut i nyupplaga på engelska. Detta bör ses i ljuset av att Forsskåls gärning knappast alls är känd i Sverige mer än i snäva, borgerliga akademiska kretsar.

Inom loppet av ett par veckor har nu i alla fall Peter Forsskål uppmärksammats i två längre alster, på två helt olika sätt i svensk media: först i en understreckare i Svenska Dagbladet den 2 maj om Forsskål som en av den svenska liberalismens tidigaste företrädare av Anders Björnsson. Och därefter i en essä i Axess Magasin nr 4 2009 om Forsskål som en av den svenska konservatismens tidigaste vapendragare mot liberalismen – skriven av undertecknad. Min Axess-artikel är (givetvis) en utökad och födjupad version av min tidigare artikel som jag påbörjade omarbetningen av redan i december.

Axess Magasin har (ännu) inte lagt ut min artikel i elektronisk form, så tills vidare klipper jag in den här. Det är ju faktiskt betydelsefullt att ta del av två helt olika perspektiv på Forsskåls skrift, ett konservativt och ett liberalt! Jag har gjort lite randanmärkningar på Björnssons artikel och hoppas kunna återkomma inom kort i ett separat inlägg med kritik av hans analys att Forsskåls skrift skulle vara liberal.

- – -

DET BORTGLÖMDA ARVET

>Publicerat i Axess Magasin nr 4 2009

Finlandssvensken Peter Forsskål är framför allt känd som en av Carl von Linnés resande lärjungar och för sina betydelsefulla bidrag till botaniken.

Redan som student för Linné utmärkte sig Forsskål som ovanligt receptiv, uppslagsrik och energisk. Carsten Niebuhr, som följde Forsskål på hans sista forskningsresa skrev följande om sin kamrat efter dennes alltför tidiga frånfälle:

”Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser. Hans fel var hans diskussionslust, hans självrådighet och hans hetsighet.”

Under sina resor till Orienten lärde sig Forsskål arabiska på flera dialekter samt gjorde betydelsefulla insamlingar av olika fröer, växter och fiskar (som han torkade och samlade i ett herbarium). Trots hårda förhållanden i fält författade han under två och ett halvt år ett jättelikt dagboksmaterial där han beskrev växter och djur, muslimska seder och bruk, uttalet av arabiska ord, koptisk religion, spetälska, Jemens äldre historia, priser på varor och myntslag i olika länder. Därtill kommer två förkomna avhandlingar. Under sin korta livstid hann han ändå ge ut tre pionjärverk inom botanik samt två politisk-filosofiska skrifter.

År 1759 utkom den kanske viktigaste av de sistnämnda: De Libertate Civile, på svenska Tankar om borgerliga friheten. I efterordet till nyutgåvan från 1984 skriver Teddy Brunius att skriften är framstående som politiskt filosofiskt verk också internationellt sett. Likväl finns det standardverk om svensk filosofihistoria som inte ens nämner Peter Forsskål.

Kanske är det på grund av dess ringa omfång, som Forsskåls bidrag till den politiska idébildningen hamnat i skuggan av både andra politiska idéskrifter och hans egen övriga vetenskapliga produktion? Eller är det för att skriften mottogs mycket negativt i frihetstidens Sverige? Eller kanske för att den inte var någon regelrätt liberal skrift? Den nämns förvisso i Johan Norbergs Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998) men bara i förbifarten – som del av det idépolitiska skede som föregick ”den svenska liberalismens fader” Anders Chydenius (1729-1803). Men faktum är att Forsskåls namn och idéer väckte stor genklang på tyska universitet under större delen av 1700-talets andra hälft.

När Forsskåls bidrag till idépolitiken verkligen har behandlats i Sverige, har han kommit att ses som en av våra få upplysningsfilosofer. I ett land som Sverige, där konservatismen har saknats i samhällsdebatten under de senaste 50 åren, är det inte speciellt förvånande att den som politisk debattör länge bortglömde Linnélärjungen blivit ofrivilligt förknippad med den tidiga svenska liberalismen.

Det är naturligtvis rätt att framhålla Forsskåls betydelse för frihetligt tänkande i Sverige. Han var ju en frihetligt sinnad, borgerlig demokrat. Men man bör inte bortse ifrån att hans skrift i själva verket var ett debattinlägg ägnat att nyansera det liberala perspektivet på frihetsbegreppet.

Faktum är att hans tankegångar i mångt och mycket går igen hos Edmund Burke (1729-1797), och han påstås rentav ha influerat Immanuel Kant (1724-1804) som mycket väl kan ha läst Forsskåls på latin författade och i Tyskland spridda skrift. Båda dessa världsberömda filosofer har haft betydelse för liberalismens idéutveckling – men också för konservatismen. Burke anses ju vara konservatismens lärofader. Kants kategoriska imperativ (att man ska agera endast så som man vill att alla andra ska göra) och det praktiska imperativet (att man alltid ska se människan som ett ändamål och inte bara som ett medel) ingår som bekant också i konservatismens tankegods.

Peter Forsskål föddes 1732 i den östra rikshalvans Helsingfors, men flyttade som nioåring 1741 till Tegelsmora prästgård i Uppland i samband med att fadern fick tjänst där som kyrkoherde. Där hade den unge Forsskål sitt hem fram till 1751. Under denna tid, Frihetstiden, hade det svenska stormaktsväldet börjat knaka i fogarna. Sveriges förbindelser med universitet på kontinenten var icke desto mindre goda, särskilt i de områden som senare skulle bli Tyskland. Detta skulle komma att betyda mycket för Forsskål.

Efter publiceringen 1759 av Tankar om borgerliga friheten blev Forsskål korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten vid universitetet i Göttingen. Där hade han bedrivit studier sedan 1753 och disputerat på avhandlingen Tvivel rörande den nyare filosofiens principer (1756). Väl att märka riktade Forsskål i denna sin doktorsavhandling skarp kritik mot Christian Wolff (1679–1754), Tysklands främste företrädare för upplysningens rationalism. Forsskål var alltså en man av upplysningen, men inte vad vi idag skulle beteckna som upplysningsman.

Intressant nog spirade det i Göttingen vid denna tid ett tänkande där man gick in för att förena traditionalism med anti-radikalism som också väckte internationell uppmärksamhet. Man ställde sig inte minst kritisk till Frankrikes radikala upplysning. Rimligen var denna idéströmning bekant för Edmund Burke, i synnerhet som Göttingen låg i det dåvarande tyska kurfurstendömet Hannover som vid denna tid stod i förbund med Storbritannien.

Den konservatism som utvecklades efter Franska revolutionen med Edmund Burke i spetsen förefaller överlag häfta mer i skuld till den tyska kultursfären än vad man hittills velat erkänna. I denna idébildning gjorde Forsskåls skrift enligt Brunius ett betydande avtryck i debatten. Forsskål fick dock själv inte uppleva detta, eftersom han avled i malaria år 1763 under en forskningsresa i Sydarabien, blott 31 år gammal, fyra år efter publiceringen av Tankar om borgerliga friheten. Skriften utkom i en ny upplaga 1792, alltså vid tidpunkten för Burkes och konservatismens monumentalverk Reflektioner om franska revolutionen (1790).

Som redan har påpekats var Forsskål demokrat. Han identifierade sig således med sin tids radikala sida inom politiken, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Nu är förvisso demokratin som fenomen inte alls oförenlig med konservatismen. Tvärtom kan den ses som den överlägset bästa styrelseformen om man vill undvika okontrollerade folkresningar och revolutioner – alltså det som konservatismen generellt sett vill motverka. I själva verket är Forsskåls bevekelsegrund för att värna människornas frihet att man därigenom undviker uppror, vilka annars hade kunnat vara motiverade.

Dessa tankegångar ligger nära dem som Burke ger uttryck för i Reflektioner om Franska revolutionen. Ett annat resonemang snarlikt Burkes välbekanta tal om att människor som saknar frihet är de bästa på att förinta andras, hittar man redan i inledningen av Forsskåls skrift. Först ut är nämligen ståndpunkten att näst livet är ingenting människan mer kärt än friheten. Omedelbart efter detta slår Forsskål fast att frihetens viktigaste förutsättning är dygden.

Skriften genomsyras av ofullkomlighetstanken, att människor i sig själva är ofullkomliga, vilket är en konservativ grundprincip som inte går särskilt väl ihop med liberalismens individualism. I detta avseende tangerar han också konservatismens idé om människans behov av viss yttre kontroll för att kunna tillvarata friheten.

I själva verket innebär ”den borgerliga friheten” enligt Forsskål att ”ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, att var redlig får med trygghet leva, lyda ett rätt samvete, nyttja sin egendom och bidra till sitt samhälles väl”. Skillnaden gentemot att det ska stå var och en fritt att arbeta för sitt eget välbefinnande och göra som man själv vill – liberalismens vision – är stor.

Vidare förespråkar Forsskål vikten av att de enskilda människorna har ett helhetsperspektiv på det samhälle där de lever. Att den enskildes individuella perspektiv inte är tillräckligt i sig återkommer han flera gånger till. Han framhåller därtill folkbildningen som en avgörande förutsättning för att människorna ska kunna få större reell frihet inom samhället. Forsskål menar alltså att friheten förutsätter bildning och dygd. Detta kan jämföras med Burke: ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan handledning eller återhållsamhet.” Givet dessa ramar och principer, som Forsskål alltså uppställer som villkor för den borgerliga friheten, ”kunna allmänna rådslag alltid styras av sanning och kärlek till Fäderneslandet, på vilkets gemensamma väl alla enskildas beror.” Och på det sättet avslutar han sin skrift.

Det står alltså klart att Forsskål inte var någon liberal demokrat. Enligt honom behöver människorna underkasta sig moralen för att kunna leva i sann och äkta frihet. Anständighet är ett ofta återkommande begrepp hos honom.

Också denna aspekt, att den hävdvunna moralen är en förutsättning för friheten, är en av konservatismens maximer. Burke skriver: ”Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes passioner underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv.” Det är direkt slående att vad Forsskål förespråkar i denna skrift är just ”frihet under ansvar”, en berömd konservativ paroll myntad av Burke, där ansvaret i huvudsak anses bestå i moral och anständighet – precis som hos Forsskål.

Forsskål menar vidare att det är viktigt med en tydlig uppdelning mellan enskilt och offentligt ägande. Detta alltså blott 41 år efter att det karolinska enväldet fallit i Sverige. Ståndpunkten tangerar Burkes kritik av den absoluta kungamakten i Frankrike som enligt honom inte oförmodat utmynnade i 1789 års revolution. Ägandets spridning har omhuldats av konservativa i alla tider. Men förutom att tala om vikten av jordegendomarnas spridning och risken med ägandekoncentration, slår Forsskål vakt om den privata äganderätten som sådan och menar att varje medborgare ska ha sin beskärda del i det allmänna.

Nu kan man förvisso hävda att värnandet om äganderätten alltid har omhuldats av borgerliga tänkare, både konservativa och liberaler. Men Forsskåls utvecklade ståndpunkt är i sina detaljer betydligt mera konservativ än liberal. Burke för sin del menar att i det borgerliga samhället har den enskilde medborgaren rätt att företa sig vad som helst som inte går ut över någon annan, och ”han har rätt till en rimlig andel av allt det som samhället med sin kombination av skicklighet och styrka kan ge honom”. Likheterna med ovanstående är lika slående som intressanta. I sammanhanget kan också nämnas att det ju faktiskt finns socialliberala strömningar som är helt emot äganderätten. Men för Forsskål var äganderätten helig.

Kritiken av bördsväldet placerar knappast Forsskål inom socialismen: ”Hopp att tillträda samhällets tjänster och äreställen bör ock aldrig vara någon värdig betaget”, skriver han. Meritokrati var helt klart en entydigt liberal idé i Forsskåls samtid. Likväl är han inte någon utpräglad meritokrat och därigenom emot adeln som sådan. Bördsväldet bär inom sig ett hot mot den borgerliga friheten, menar han, samtidigt som en social elit i sig är en förutsättning för den goda samhällsordningen.

Ofrälse borde enligt honom få större möjligheter att kvalificera sig genom kunskaper och förmågor, vilka adelsmän givetvis inte föds med. Adelskapet som sådant är en ärevördighet, och denna ära borde också vara lättare för vanligt folk att uppnå. Detta är inte heller liberalt, det är snarast konservativt och väl att märka alltså åsikten hos en inte särskilt väl bemedlad ofrälse. Vidare talar Forsskål sig varm för betydelsen av lagstyre och rättssäkerhet. Han framstår härigenom som en entydig försvarare av civilsamhället, också det en konservativ kärnfråga.

Ifråga om samhällsgemenskap framgår Forsskåls mer konservativa än nationalistiska inställning i hans syn på Karl XII, ursprungligen alltså publicerat 41 år efter kungens död 1718. Efter Karl XII:s utdragna krig var Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denne krigarkung var förstås både en hjälte, storsvensk och imperialist – men hans militära insatser var på intet sätt konservativa. Forsskåls uppfattning torde ha varit provokativ i Sverige i hans samtid, men motsvarande tongångar återfinns som sagt i Burkes kritik av det kungliga enväldet och för den delen även i dennes kritik av det brittiska imperiets krampaktiga grepp om kolonier som man inte kunde behålla långsiktigt utan förtryck.

Liksom Burke försvarar Forsskål monarkin som sådan mot republiken. Han skriver: ”I många republiker, vilka yvas av frihetens älskansvärda namn, äro likväl de mesta människor de förnämas trälar.” I själva verket vänder sig Forsskål lika mycket mot republiken som mot kungligt envälde. En åsikt lika oförenlig med liberalismen som den är typisk för konservatismen.

Av avgörande betydelse för att kunna tala om ett regelrätt konservativt tänkande är att det också rymmer en viss grad av förnuftskritik. Forsskål vidkänns mycket riktigt förnuftets begränsningar och talar, som vi kunnat se, bland annat om behovet av bildning. Hans uppfattning är att kunskap byggs upp genom studier och erfarenheter. I det förnuftsbegrepp som Forsskål använder sig av inräknar han också ”vad andra människor erfar”, det vill säga han hyser inte alls uppfattningen att den enskildes förnuft är tillräckligt i sig. För Forsskål är individen helt enkelt otillräcklig som politisk utgångspunkt, även om de många enskildas frihet anses vara det högsta värdet näst själva livet.

Viktig är även Forsskåls kritik av stadslivet. Han menar att på landet kan var och en vara sin egen herre. Medan människor ”genom val av stadslevnaden skulle bliva ogifta, överdådiga, lättjefulla för att underhålla de rikas överflöd, omviga förnäma vagnar, döda tiden med sömn och liderlighet och vara till last för sig och för sitt fädernesland”. I städerna frodas alltså synden och lättjan. Kritik mot urbanisering och proletarisering återfinns i stora delar av den konservativa idébildningen.

Är då Peter Forsskål att betrakta som en av konservatismens pionjärer, 32 år innan Edmund Burke officiellt lade grunden till det som skulle bli konservatismen? Utan tvekan är i alla fall Tankar om borgerliga friheten att betrakta som den ur konservativ synpunkt enskilt viktigaste svenska politiska idéskriften under 1700-talet. Jag vill, som framgår av det ovanstående, mena att alla viktiga konservativa beståndsdelar finns där. I sin samtid stod Forsskål filosofiskt någonstans mellan David Hume (1711-1776) och common sense-filosofin, och han fick som sagt stöd bland dåtidens akademiker i Göttingen. Hume anses med sin filosofiska skepticism ha bidragit till konservatismens tidiga idéutveckling, och såväl common sense-filosoferna i Skottland som den traditionalism, antiradikalism och upplysningskritik som smälte samman till en någorlunda enhetlig idébildning i Göttingen måste ses som viktiga grundstenar för det som sedermera utvecklades till konservatismens kärna.

Att Sveriges filosofihistoria med rätta har ansetts vara rätt torftig vid en internationell jämförelse, utesluter inte att där finns guldkorn att vara stolt över, också utifrån ett europeiskt perspektiv.

Jakob E:son Söderbaum är jur. kand. och redaktör för det konservativa e-magasinet Tradition & Fason

Konservatismen – en översikt

T&F kommer under dagen idag att spräcka 100,000 besök-strecket. Detta ska vi högtidlighålla på olika sätt under de närmaste dagarna med olika texter särskilt värda att uppmärksamma. Först ut är en efterlängtad översikt av konservatismen, den konservativa idébildningen och ideologin stammande från Edmund Burke, av Jakob E:son Söderbaum.

- – -

KONSERVATISMEN –en översikt

En av huvudideologierna

Konservatismen är en av de tre klassiska huvudideologierna, jämte liberalism och socialism. Konservatismens politiska färg är vitt. Idéhistoriskt står konservatismen som motpol till både liberalismen och socialismen, vilka tillsammans går under beteckningen ”radikalism” – d.v.s. dessa ideologier vill förändra samhället i grunden, och reformera det bort från dess naturliga ordning. Konservatismen för sin del värnar den ordning som framvuxit naturligt och organiskt genom generationernas erfarenhet. Man brukar säga att konservatismen bygger på det beståendes grund, d.v.s. att det som visat sig hållbart och meningsfullt över generationerna är värt att bevara. Konservatismen är också kulturbevarande och traditionalistisk, man värnar både nationell kultur och den västerländska traditionen, sammanfattat i arvet från antikens grekiska filosofi och romerska statsbyggarkonst samt den kristna värdegrunden.

Den som anses ha lagt grunden för den konservativa idébildningen är irländaren Edmund Burke (1729-1797) i samband med Franska revolutionen 1789. Konservatismens idéutveckling har därefter tagit betydande intryck av det tidiga 1800-talets moraldebatt, nationalismen och marknadsekonomin. I industrialismens tidevarv framträdde välfärdsstaten som en konservativ uppfinning framför allt genom tyske statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898) men också den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922). Andra kända lärofäder vid sidan om Burke är fransmannen Joseph De Maistre (1753-1821), tysken Friedrich Hegel (1770-1831), amerikanen Russell Kirk (1918-1994). Bland internationellt kända konservativa politiker måste Benjamin Disraeli (1804-1881), Winston Churchill (1874-1965), Ronald Reagan (1911-2004) och Margaret Thatcher (f. 1925) nämnas. Bland svenska tänkare kan särskilt nämnas Harald Hjärne (1848-1922) och Tage Lindbom (1909-2001), och bland politiker Arvid Lindman (1862-1936), Gösta Bagge (1882-1951) och Anders Björck (f. 1944).

I svensk politisk historia har Moderata Samlingspartiet ansetts vara det konservativa partiet framför andra, och i ideologisk mening varit det åtminstone fram till mitten av 1960-talet. Idag finns förutom inom moderaterna konservativa inslag också i Kristdemokraterna (särskilt dess ungdomsförbund KDU), och i Folkpartiet Liberalerna åtminstone i den nya linje som detta parti driver ifråga om skola och rättsväsende.

Staten och samhället

Den konservativa idéutvecklingen har tagit två huvudspår: den anglikanska som drar mer åt liberalkonservatismen och den kontinentala som drar mer åt socialkonservatismen. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där liberalkonservatismen är mera negativt inställd medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Margaret Thatcher är en världsberömd liberalkonservativ politiker, och Otto von Bismarck en lika välkänd socialkonservativ politiker.

Konservatismen är dock genomgående för en begränsad statsmakt, och anser att statens funktion är att administrera, samt att skydda samhällsinvånarna mot yttre och inre fiender. Att statsmakten ska ha våldsmonopol är självklart, det är grundförutsättningen för värnandet om civilsamhället som också det är en konservativ hjärtefråga. Inom civilsamhället ska särskilt näringslivet, föreningslivet och familjerna samt den personliga integriteten värnas. Den privata sfären ska vara stor. Brott ska inte löna sig, utan straffas hårt och den bästa vägen mot mindre kriminalitet är en god fostran av samhällsmedborgarna. Därför håller konservatismen etik och moral högt, liksom det respektabla och värdiga beteendet. ”Frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll, härstammandes från Burke, liksom inställningen att vi måste bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen. Ett skolväsende som syftar till lika allmänbildade som självständiga och ansvarstagande medborgare ses inom konservatismen lika mycket som en grundförutsättning för detta, som fria och självständiga familjer.

Naturliga gemenskaper

För konservatismen är familjen, i bemärkelsen mamma-pappa-barn, samhällsgemenskapens minsta och viktigaste grundsten. Att stärka familjerna, och t.ex. värna äktenskapet mellan man och kvinna, är därför centralt. Konservatismen slår överhuvudtaget vakt om de naturliga gemenskaperna, och utöver familjen märks här bl.a. nationen och religionen som sådana naturliga gemenskaper. Religionen utgör grunden för varje civilisations moraliska normsystem, och är på så vis den yttersta formen av mänsklig kulturell gemenskap.

En av de främsta konservativa tänkarna idag, engelsmannen Roger Scruton, har formulerat konservatismens omhuldande av nationen på följande sätt. Vi känner vår identitet i språket och landet där vi bor. Vi har rätt att bo här, våra förfäder kämpade för den rätten. Vi har en livsstil, vi har traditioner och grannsämja. Den som kommer hit är välkommen, men måste ta seden dit man kommer. Att påtvinga andra utanför vår egen nation våra egna seder och synsätt är dock inte konservativt. Redan Burke motsatte sig imperialismen.

Personen och ekonomin

Den enskilda människan kan bara förstås rätt i sin egen kulturella och sociala kontext, och kan inte heller flyttas från detta sammanhang utan vidare. Därmed är hon inte en ”individ” i egentlig mening, och konservativa föredrar ofta att istället tala om den enskilde som ”person”. Människan är i sig själv ofullkomlig, och behöver kompletteras av andra människor och av klara normer. För konservatismen är det självklart att alla människor är olika, och man ser detta som någonting positivt. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, är ett gammalt svenskt ordspråk som kan nämnas i sammanhanget. Könsroller är inte något som konservativa ser något problem med, tvärtom anser man att de bygger på biologiska skillnader och på tusentals år av nedärvd erfarenhet.

När det gäller synen på ekonomiskt system är konservatismen för en marknadsekonomi, men anser samtidigt att moralen behöver skyddas i sammanhanget eftersom det moraliskt riktiga inte alltid är det mest vinstbringande. En marknadsekonomi bygger på utbud och efterfrågan, men en mer konservativ än liberal inställning till marknaden är att inte vad som helst ska säljas på marknaden och konsumenter ska också ha ett ansvar för sina preferenser. T.ex. ska prostitution motarbetas av hänsyn till moral och personlig integritet, och eftersom vi redan har drogerna tobak och alkohol i den svenska kulturen, vilka i sig medför tillräckligt stora missbruksproblem, ska vi inte legalisera fler sorters droger. Den privata äganderätten är förstås mycket grundläggande i sammanhanget. För en liberal handlar äganderätten om konsumtion, för en konservativ handlar den om förvaltarskap.

Samhällsvision

Det sägs ofta att konservatismen är mer ett förhållningssätt än en ideologi, och att konservatismen saknar en utopi, ett slutmål, för sin politik. Det är i och för sig sant, men ska inte övertolkas. Konservatismens syn på social förändring i den mån det ska ske genom politiska reformer, kan sammanfattas med den gamla konservativa parollen ”förändra för att kunna bevara” (Edmund Burke). På samma sätt som socialismen eftersträvar en värld av totalt jämlika människor, och liberalismen en värld av fullständigt fria människor, så eftersträvar konservatismen att samhällen världen över ska bygga på hävd och gemenskap.

Konservatismens politiska vision skulle därmed kunna formuleras som såhär. de historiska lärdomarna ska stå i centrum för det allmänna medvetandet, och de unika identitetsskapande egenheterna hos varje folk i centrum för den aldrig upphörande sociala utvecklingen, i riktning mot en mer civiliserad och kultiverad värld. Den samhällsordning som konservatismen eftersträvar baserar sig på familjen (vilken kan definieras i större eller mindre termer beroende på kultur) som samhällets grundval, med det personliga ansvaret i centrum, med ett starkt skydd mot inre och yttre fiender (polis och försvar), med värnande om samhällsgemenskapen och med en marknadsekonomi som tar hänsyn till moral och kulturvärden. Konservatismens samhällsvision kan med rätta kallas anti-utopisk, i det att den varken eftersträvar en planerad helhet eller ens företräder storskalighet.

Jakob E:son Söderbaum

Rysk offensiv med svenskt bistånd

En klassisk bild ur större svensk dagstidning från början av 2000-talet. Dåvarande försvarsminister Björn von Sydow (S) skakar hand med sin ryske kollega framför hammaren och skäran. Sedan dess har inte mycket förändrats i Sveriges inställning i frågan.

ANALYS | Ryssland befinner sig på offensiven medan NATO försöker hitta en roll i en ny och förändrad värld samtidigt som en inre splittring blir allt tydligare. Bara den senaste månaden har vi fått ta emot ett flertal tydliga signaler från Ryssland som med all tydlighet visar en fortsatt hög ambition att axla Sovjetunionens stormaktsroll i världen. För en tid sedan förklarade den ryske generalen Anatolij Zjicharov att Ryssland kan komma att stationera strategiskt bombflyg på Kuba. På Kuba finns de 4000 meter långa landningsbanor som de tunga ryska bombplanen kräver. Om det inte blir Kuba så har Venezuelas president Hugo Chavez erbjudit Ryssland en landningsbana på ön La Orchila. I augusti 2007 återupptog Ryssland patrulleringen med strategiskt bombflyg som då hade legat nere i 15 år.

Ryssland har en tydlig ambition att vilja vara militärt närvarande i hela världen, något som krävs för en stormakt. Inte minst våra nordiska grannländer har drabbats av de återupptagna bombplanspatrulleringarna. Norge och Finland precis som Island har fått sitt luftrum kränkt vid åtskilliga tillfällen. Inte minst detta har fått Norge att öka sin militära närvaro i de nordliga delarna av landet. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har låtit meddela att man från rysk sida håller på att utveckla en långsiktig ekonomisk och vetenskaplig närvaro på Spetsbergen (norskt territorium). Ungefär samtidigt kommer information om att Ryssland ska bygga minst sex Borey-klass ubåtar för tjänstgöring i de nordliga ryska vattnen. Detta ökade intresse för de nordliga områdena av vår värld kan då toppas med nyheten från Ryssland att man ska skapa speciella arktiska styrkor inom armén för att säkra de ryska intressena i Arktis. Inte minst de naturtillgångar som Ryssland så väl behöver och söker i hela världen, inte minst i fattiga afrikanska länder där det pågår en kapplöpning med Kina.

Arktiska trupper

I den engelskspråkiga versionen av Pravda på nätet kan man läsa att de arktiska trupperna skapas för att garantera militär säkerhet i olika ”militär-politiska situationer”. Arktis blir, enligt Pravda, Rysslands viktigaste strategiska område för internationell och militär säkerhet i framtiden. Medan den ryska offensiven tilltar kommer uttalanden från Rysslands allra bästa vän i EU – Tyskland – om att EU måste stabiliseras innan ytterligare medlemmar välkomnas. Det är den tyska förbundskanslern Merkel som har ett förvånansvärt stort öra riktat mot Kreml. Det är också från Tyskland som åsikten att NATO ska begränsas till att vara en transatlantisk verksamhet och inte se hela världen som sin intressesfär. Det är också Tyskland som motsatt sig NATO-medlemskap för länder som Ukraina och Georgien. Något som helt följer den ryska linjen att inget ytterliga näraliggande utland ska ta steget in i EU och/eller NATO.

Tysk politik

Det tyska energiberoendet av Ryssland börjar nu få utslag i den tyska utrikespolitiken. Och den planerade ryska utbyggnaden av energiexport till väst fortsätter. Helt i enlighet med dåvarande presidenten och nuvarande premiärministern Putins plan att all rysk energiexport ska användas för att öka det ryska inflytandet i omvärlden. Med god hjälp av Tyskland och en rad privata energibolag inom EU håller Europa på att bli allt mer energiberoende av Ryssland. Vad Sovjetunionen inte lyckades med har blivit möjligt för Ryssland; att få makt över och mycket starkt politiskt inflytande på det gamla Västeuropa. Men nu sker det inte med kommunistpartier lojala med den sovjetiska tolkningen av Marx och Engels manifest. Nu sker det med gamla västeuropeiska regeringschefer och kommersiella företag som ser möjligheter till att göra goda affärer.

Gazprom och Nord Stream

"Vilken väljer Du?", frågar Högern 1934. Onekligen en relevant fråga när gasledningen diskuteras.

Redskapet som används för att få det inflytande i omvärlden genom energikontroll som Putin beskrev heter Gazprom, den ryska multikoncernen med ryska staten som huvudägare. Gazprom äger energikällor, distributionsnät, fabriker, tidningar, radiostationer m.m. Av det ryska parlamentet, duman, har Gazprom fått tillstånd att ha egna väpnade enheter för att skydda energikällor och distributionsnät. Med sitt dotterföretag Nord Stream planerar Gazprom en gasledning genom Östersjön som enligt den förre ryske försvarsministern Sergei Ivanov innebär att den ryska intressesfären militärt, politiskt och ekonomiskt utvidgas västerut. Dåvarande president Putin har också förklarat att med gasledningen så får den ryska Östersjöflottan ytterligare en uppgift i sin del av världen. Under slutet av mars och under april månad 2009 genomför Nord Stream en PR- och propagandaturné genom Sverige där man med en kampanjbuss och diverse tekniska hjälpmedel ska få svenska folket att förstå varför den ryska gasledningen, som bland annat utvidgar den ryska militära intressesfären västerut, är så bra för Sverige. Svenska PR-företag bidrar med sina tjänster och för företaget ”intressanta” svenskar rekryteras. Antingen av Nord Stream direkt eller av PR-företagen.

Jag har mycket svårt att tro att det är en slump att åtminstone två tidigare högt uppsatta regeringstjänstemän inom alliansregeringen har rekryterats. Med Gotland som mitt hem och Gotland som min valkrets är jag bedrövad över det beslut som fattades i Gotlands kommunfullmäktige att ta emot mångmiljonbidraget från Nord Stream för att bygga om hamnen i Slite. Jag är djupt olycklig över såväl länsmuseet på Gotland och Högskolan på Gotland som tagit emot donationer från företaget. Gotlands kommun, Högskolan och Länsmuseet på Gotland har blivit brickor i ett stort europeiskt politiskt maktspel där man bistår de ryska strävandena att med energin som hjälp öka inflytandet i omvärlden.

Stridsberedda kärnvapen

Och som avslutning av denna lilla exposé kan vi krydda med de besked som kommit från den ryske presidenten Medvedev att Ryssland ämnar göra en kraftfull upprustning av sina militära styrkor, främst armén och flottan. Men också de kärnvapen man har ska bytas ut och försättas i stridsberett skick. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att se gasledningen som ett fredsprojekt vilket ett av Gotlands kommunalråd hävdade i den lokala debatten.

Rolf K Nilsson