GÄSTKRÖNIKA: Torbjörn Aronson

HARALD HJÄRNE – DOLDIS OCH HÖGERPATRIARK

Harald Hjärne (1848-1922)

PORTRÄTT | Harald Hjärne var universalgeni och professor i historia i Uppsala. Genom sitt historiska och politiska tänkande och genom sina många lärjungar påverkade han politik, kyrka och samhällsliv i Sverige på ett kraftfullt sätt under 1900-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd. Hjärne påverkade sina lärjungar bland annat genom sitt försvar av kristendomen som historisk drivkraft, genom sin anglosachsiska orientering, och genom en realistisk syn på Sveriges historia och utrikespolitik. Som riksdagsman företrädde han en socialkonservativ hållning.

Harald Hjärne (1848-1922) verkade som professor i historia i Uppsala från början av 1880-talet (extra ordinarie professor 1882) fram till sin död. Genom nya undervisningsformer och sin stora lärdom fick han en mängd lärjungar inom olika vetenskapsområden. Fr.o.m. 1890 deltog Hjärne kontinuerligt i den politiska debatten. Han hävdade sambandet mellan allmän värnplikt och allmän rösträtt, uttryckt i slagordet försvar och reformer. Efter att ett par gånger ha varit uppställd som liberal riksdagsmannakandidat invaldes han 1902 i Andra kammaren huvudsakligen på högerns röster. Hans första riksdagsmannatid avlutades 1908, då han under större delen av tiden varit medlem av högerfraktionen Nationella framstegspartiet. Sin kanske viktigaste insats gjorde han under unionskrisen 1905. Under åren 1909-1918 fortsatte Harald Hjärne som riksdagman i Första kammaren men spelade inte någon framträdande roll under denna tid. Hjärne var under hela sitt liv försvarsvän och deltog med iver i 1914 års stora försvarsstrid. Till kravet på Ålands förening med Sverige ställde han sig ogillande med hänsyn till vikten för Sverige att stötta det fria Finland.

Hjärnes karriär som historiker är mer spektakulär än den som politiker, även om det hela tiden fanns ett intimt ideologiskt samband dem emellan. Hans nytänkande i aktuella historievetenskapliga frågor ledde fram till en smärre revolution med följd att en rad nya avhandlingar kom att skrivas om viktiga perioder i Sveriges nyare historia. Det gällde bl.a. Karl XII och hans tid. Hjärne ville betrakta Karl XII från en allmän europeisk synpunkt och rekommenderade ett mångsidigare källmaterial än någon gjort tidigare. Själv tillämpade han detta i en undersökning av Karl XII:s politik 1697-1703 samt i en del mindre uppsatser. Det nya synsättet inspirerade ny forskning om karolinernas tidevarv i allmänhet och Karl XII:s i synnerhet.

En följd blev bildandet av Karolinska Förbundet 1910. Nyforskningen om Karl XII fick också politiska konsekvenser, genom att den kom att utgöra en inspirationskälla för den svenska nationalismen under årtiondet före första världskrigets utbrott. Försvarsstriden 1911-1914 och borggårdskrisen 1914 kan sägas utgöra en kulmen för svensk nationalism och där spelade Hjärnes politiska argumentation liksom hans forskningsprogram en roll. Karl XII blev en symbol för ett försvarsberett Sverige. I vissa officerskretsar kom det dock att utvecklas en kult kring Karl XII som symbol för en stark nationalistisk ledare, vilket Hjärne tog avstånd ifrån och fann sekteristiskt och främmande för en historievetenskaplig bedömning.

Nathan Söderblom (1866-1931)

Hjärnes anglosachsiska inriktning yttrade sig bland annat i att han stödde det brittiska imperiet i utrikespolitiska frågor, t.ex. under Boerkriget, och sympatiserade med det konservativa partiet och Anglikanska kyrkan i Storbritannien. Hjärne försvarade även kristendomens historiska betydelse i debatter med tidiga svenska ateister, vilket fick en avgörande roll för Nathan Söderbloms (1866-1931) och Einar Billings (1871-1939) utveckling som teologer och kyrkomän. En explicit förutsättning för bådas teologier blev nämligen tron på Guds uppenbarelse i historien. Söderblom var en trogen lärjunge till Hjärne och dennes anglosachsiska orientering påverkade genom honom för Svenska kyrkans internationella förbindelser och högkyrklighetens uppkomst i Sverige. Nathan Söderblom, som var ärkebiskop 1914-31, blev drivande i Svenska kyrkans närmande till Anglikanska kyrkan vilket ledde till nattvardsgemenskap mellan de båda kyrkorna år 1922. Söderbloms svärson Yngve Brilioth (1891-1959), som blev ärkebiskop 1950-1958, var en av Harald Hjärnes sista doktorander och fortsatte på samma anglikanska spår som sin svärfar. Samuel Gabrielsson, som var en av den svenska högkyrklighetens pionjärer, fick avgörande impulser genom att han av Hjärne och Söderblom uppmuntrades att utveckla kontakter med Anglikanska kyrkan.

Två viktiga lärjungar inom samhällsvetenskap och politik var Eli Heckscher (1879-1952) och Gösta Bagge (1882-1951). Heckscher blev professor i nationalekonomi (1909-29) och ekonomisk historia (1929-45) vid Handelshögskolan i Stockholm. Bagge blev professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Socialinstitutet i Stockholm (1921-51) och partiledare för Högern 1935-44. Heckscher och Bagge var parhästar och mötte Hjärnes idéer under studierna i Uppsala i början av seklet. Tillsammans startade de 1911 Svensk Tidskrift, vilken sedermera blev högerns och moderaternas idétidskrift. Även Heckscher och Bagge tog till sig Hjärnes anglosachsiska orientering. Tories, särskilt de socialkonservativa strömningarna i Benjamin Disraelis efterföljd, blev idealet. Bagge etablerade tidigt kontakter med amerikansk samhällsvetenskap och fick Rockefellerstiftelsen i New York att stödja svensk nationalekonomisk forskning.

Genom lärjungar som Nathan Söderblom, Yngve Brilioth, Samuel Gabrielsson, Eli Heckscher och Gösta Bagge påverkade Harald Hjärne svenskt samhälls- och kyrkoliv på ett starkt och långsiktigt sätt. Han företrädde en anglofil och socialkonservativ hållning och beredde vägen för många svenska kontakter västerut under 1900-talet. Det påverkade högern och moderaterna, Svenska kyrkan och högkyrkligheten men också svensk samhällsvetenskap. Någon heltäckande biografi över hans liv finns ännu inte skriven.

Torbjörn Aronson är forskare, författare, debattör och kristdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala. Han disputerade 1990 för filosofie doktorsexamen vid Lunds Universitet med avhandlingen Konservatism och Demokrati – en rekonstruktion av fem högerledares styrelsedoktriner. 2008 disputerade han även för teologie doktorsexamen i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Särskilt nämnvärda böcker han publicerat är Gösta Bagges politiska tänkande (1993), Till det borgerligas försvar (1996) och För kung och fosterland. Svensk Tidskrifts nationalistiska opinionsbildning 1911-1914 (2000)

Sagittarius om… Allan Hernelius

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger. Denna gång i form av ett porträtt av Allan Hernelius – konservativ högerman, politiker och tidningsman. Känd som en sylvass skribent och som ansvarig utgivare av Svenska Dagbladet. Som politiker var han Moderata Samlingspartiets man i grundlagsutredningen och förhandlingarna kring Torekovkompromissen – det sistnämnda fick han ganska stark, och berättigad – det måste erkännas, kritik för.  Men med tanke på nedanstående porträtt så har uppenbarligen Allan Hernelius åstadkommit en hel den som kan väga upp det – om vi ska lita på Gunnar Unger, och det gör vi ju.

Varför ska man då publicera ett femtiosex år gamalt porträtt av en, i vart fall utanför de högernostalgiska kretsarna, okänd människa? Av två skäl som vi ser det. För det första just för att det är en okänd människa som förtjänar att bli ihågkommen. För det andra för att Gunnar Unger, porträttets författare, var i den ställningen att han kunde skriva ett personligt porträtt. Där av blir det mycket mer livfullt och färgstarkt än om någon av Tradition & Fasons skribenter skulle göra det med tidningsartiklar, högerböcker och encyklopedier som källor.

Följande artikel här hämtad ur Porträtt och Pamflett (Hökerbergs, 1953).

Allan Hernelius

Bland sina många framstående egenskaper har Allan Hernelius en, som kanske varit honom till större nytta än någon annan. Det är förmågan att ta sig själv på orubbligt allvar.

Fördelen med denna avundsvärda förmåga är nämligen att den, rätt brukad, ofta suggererar omgivningen att göra detsamma. Denna psykologiska lag har Allan Hernelius kommit underfund med och han utnyttjar den virtuost. När han med gravitetiska steg och åtbörder skrider in i ett rum, slår sig ned vid konferensbordet, lägger pannan och hakkorna i djupa veck och högtidligt, eftertänksamt och myndigt framlägger sina åsikter får man gärna en känsla av att oraklet har talat

I am Sir Oracle and when I open my lips
Let no dog bark…

Som bekant finns det människor – inte minst bland politiker, diplomater och skådespelare – vilka redan genom sitt tonfall lyckas förläna även tämligen ordinära utsagor ett slags högre dignitet. Ett lågmält efterryck, en betydelsefull nickning, en ödesmättad paus, som tycks innehålla något outsagt av yppersta vikt, förvandlar plattityden till ett bon mot, en aforism, ett statsmannaord. Till denna gynnade kategori hör i högsta grad Allan Hernelius, Inte så att han särskilt ofta skulle uttala plattityder, visst inte – men han lyckas med överlägsen skicklighet verka som om han aldrig gjorde det.  Han är mannen att yttra: ”Det blir kokt torsk med senapssås till middag!” på ett sådant sätt att åhöraren känner sig ha i förtroende mottagit ett budskap av avgörande betydelse för mänsklighetens framtid.

Allan Hernelius förefaller kort sagt att vara född till äldre statsman. Redan hans joller måste ha låtit som en diktamen till statsrådsprotokollet. Man kan nästan inte föreställa sig honom som barn, knappast som ung. När han vid 12 års ålder började skolan var han redan praktiskt taget fullärd. Som gymnasist verkade han lektor, som student professor, som notarie häradshövding, som bitr. direktör generaldirektör och som administrativ huvudredaktör – nej, kanske ändå inte, men det är i så fall bara undantaget som bekräftar regeln.

Mot denna bakgrund tar sig hans snabba och hedrande karriär som något självfallet och på förhand utstakat. Vad kunde vara naturligare än att han som skärdjäkne blev kamraternas förtroendeman och i gymnasiet fungerade som ett slags vice rektor? Eller att samma situation uppredades på Stockholms Högskola, när han inskrivit sig där för att läsa juridik?

Han blev snabb följd ordförande först i Juridiska Föreningen, därefter i Högskolans studentkår och slutligen i Stockholms studentkårer och var säkerligen en av de skickligaste och mest representativa studentpolitiker som Stockholms Högskola frambragt. Hans auktoritet var obestridd och med häpen beundran iakttog man hans obesvärade, på en gång aktningsfulla och kollegiala sätt att umgås med prinsar, statsråd, överståthållare och professorer. Ingen av hans kamrater kunde tveka om att en lysande framtid väntade Allan Hernelius. Kanske tycktes det därför som något av en antiklimax, när han efter avslutad tingstjänstgöring uppslukades av Ombudsmanna-Sverige och dök upp som sekreterare och sedermera direktör i Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlarförbund.

Men det var bara en kortvarig etapp på väg mot höjderna. År 1943 blev han verkställande direktör i Sveriges Köpmannaförbund och redan två år sedan verkställande direktör i Svenska Tidningsutgivareförening. Efter fyra års energisk och framgångsrik verksamhet i den förenade svenska pressens tjänst antog han 1949 erbjudandet om att bli andre redaktör och ansvarig utgivare av Svenska Dagbladet.  Som merit kunde han förutom sin tjänstgöring i Tidningsutgivareföreningen åberopa att han redan i skolåldern medarbetat i Västgötabladet, varit lokalkorrespondent i Tidaholm för tre göteborgstidningar samt skrivit referat i Idrottsbladet under signaturen ”Passiv”.

Trots detta får han nog som journalist närmast betraktas som ett oskrivet blad. Man tar dock förmodligen inte miste om man utgår från att han flitigt medverkat på sin tidnings ledarspalt och dessutom haft aktiv del i tillkomsten av de uppmärksammade artikelserierna om medelklass- och skattefrågor, som på senare år publicerats i Svenska Dagbladet. Hernelius är nämligen alltsedan studenttiden livligt intresserad av politiska och sociala fröhållanden och har ofta varit på tal i politiska sammanhang. Senast var han föreslagen till högerborgarråd i Stockholm men nödgades med hänsyn till tjänst i Svenska Dagbladet avböja det hedersamma erbjudandet.

En av Hernelius mindre uppriktiga beundrare har en gång yttrat ungefär följande: ”Alla är överens om att Allan är en första rangens kapacitet, det är bara det att ingen tycks veta riktigt varför.” Den gåtan torde emellertid inte vara särskilt svår att lösa. Allan Hernelius har gjort sig känd som en god organisatör och en utomordentligt skicklig förhandlare.  Han är intelligent, klok och smidig. Han har förträffliga utförsgåvor; är visserligen ingen bländande stilist, men skriver klart och redigt och är en ypperlig talare. Han vet vad han vill, är ambitiös för att inte säga ärelysten, men har också förmåga att hålla sig i bakgrunden när det behövs. Han har taktisk blick och en utpräglat politisk näsa. Till detta kommer att han är en angenäm och underhållande sällskapsmänniska med naturlig fallenhet för representativa funktioner. Och så har han som sagt hela den pondus som följer av förmågan att ta sig själv på allvar.

Han skulle med andra ord passa utmärkt som riksdagsman[vilket han som sagt så småningom blev, reds. anm.], borgarråd, envoyé, statsråd eller landshövding.  Om han passar lika bra som chefredaktör för Svenska Dagbladet – vilket som bekant är en långt mera krävande uppgift – återstår att se.

För övrigt är det i vanvördigaste laget att kalla honom en pigg pojke [texten publicerat i avdelningen ”pigga pojkar”, reds. anm.]. Han bör redan räknas till de framstående farbröderna.

–Gunnar Unger

Redaktionen

Om Claes Ryn och värdecentrerad historicism – på förekommen anledning

PORTRÄTT | ”Jag ville jag vore i Heimdals grotta!” kunde man travestera Fröding – den ärevördiga föreningen i Uppsala som verkar för ”reformvänlig konservatism” får nämligen fint besök på onsdag. Statsvetarprofessorn och hedersledamoten i Föreningen Heimdal, som dess fullständiga namn lyder, Claes Ryn, kommer nämligen att föreläsa under rubriken ”Överlever demokratin? – Ett historiskt-filosofiskt perspektiv”. Ryns namn är knappast okänt för T&F:s trogna läsare( se exempelvis här och här) men tillfället tas ändå i akt för en närmare presentation.

Claes Ryn föddes i Norrköping 12/6 1943. Han studerade statskunskap och nationalekonomi vid Uppsala Universitet och statskunskap och filosofi vid Louisiana State University. Sedan 1974 verkar han vid The Catholic University of America, Washington D.C. Claes Ryn är gift med språkläraren Marianne Ryn och de har tre vuxna döttrar. På somrarna brukar de återvända till Sverige och sommarstället i St. Anna skärgård i Östergötland.

Västerländsk humanism i Göteborg, Norrköping, Uppsala och USA

Läroverksåren i Norrköping blev avgörande för hans vetenskapliga inriktning. En av hans lärare var lektorn i modersmål och filosofi, docenten Folke Leander (1910–81), en i USA uppmärksammad filosof med vilken Ryn samarbetade till dennes död. Genom Leanders undervisning fick han en inledande filosofisk skolning som gick på tvärs med den rådande filosofiska och statsvetenskapliga positivistiska ortodoxin i dåtidens Sverige. Från Leander övertog Ryn intresset för såväl Benedetto Croce som Irving Babbitt, vars tänkande Leander behandlat i en internationellt uppmärksammad doktorsavhandling, Humanism and Naturalism – A Comparative Study of Ernest Sellière, Irving Babbitt and Paul Elmer More (1937). En annan främmande fågel i den svenska akademiskt trånga miljön var Leanders professor vid Högskolan i Göteborg, Ernst Cassirer, den mest berömde filosof som verkat i Sverige under 1900-talet, landsflyktig tysk-judisk försvarare av de humanistiska vetenskaperna. Hans bok Myten om staten rekommenderas för övrigt varmt.

Under studietiden i Uppsala var Ryn aktiv inom Förningen Heimdal där han var styrelseledamot. Han var också med och grundade Konservativt idéforum tillsammans med bl.a. Carl-Johan Ljungberg, Tyrgils Saxlund, Bertil Häggman och Sven Lindgren. Efter ett stipendieår i USA skrev Ryn tillsammans med Bertil Häggman sin första bok, Nykonservatismen i USA (1971). Här fick svenska läsare en introduktion till den då aktuella amerikanska konservatismen. Vad titeln betecknade som nykonservatism ska hållas åtskilt från den idag aktuella neokonservatismen, som i Ryn har en av sina skarpaste kritiker.

I början av 70-talet växte motståndet på Skytteanum, och han fann för gott att fortsätta sina forskarstudier i USA då de akademiska möjligheterna med Ryns avsedda forskningsprofil ansågs begränsade i Sverige. Ryns tänkande är djupt förankrat i ett konservativt idéarv med tydlig utgångspunkt hos Edmund Burke. Därtill har han, om än inte utan att göra viktiga reservationer, anammat den italienske historicistiske filosofen och politikern Benedetto Croce (1866–1952) och den amerikanske nyhumanisten, litteraturvetaren och professorn i fransk litteratur, Irving Babbitt (1865–1933).

Ett europeiskt USA

Ryn erhöll doktorsexamen från Louisiana State University. Avhandlingen kom att publiceras 1978 som Democracy and Ethical Life: A Philosophy of Politics and Community och behandlade demokratins etiska villkor. En andra reviderad och utökad upplaga utkom 1990. Författaren ser på USA och dess demokrati med en europeisk konservativs ögon och vaskar fram ett klassiserande amerikanskt idéarv med djupa rötter i den europeiska myllan. Nationalistiska och ideologiska tolkningar av de amerikanska idéerna som i USA vill se en nation som kan omfatta något ursprungligt naturligt gott för att den är befriad från ”bördan av historien” hos de europeiska staterna har i Ryn en svuren fiende. I en recension av den första upplagan förklarade en ledande amerikansk konservativ, Russell Kirk, att Ryn liksom Alexis de Tocqueville förstått Amerika bättre än amerikanerna själva.

Demokrati för ofullkomliga

För Ryn är det självklart att i sin demokratisyn utgå från en etiskt och filosofiskt reflekterad syn på människan. I Babbitts efterföljd talar han om en lägre och en högre nivå hos människan och accepterar den kristna synen på människan med en såväl ond som en god sida. Han hänvisar också till den kristna arvsyndsdogmen. Den franske 1700-talstänkaren Rosseau bröt radikalt med denna människosyn och enligt honom bör människan utvecklas i enlighet med sin natur som är god. Ryn betonar liksom sina lärofäder vikten av inre tyglar som hindrar människans lägre drifter från att ta överhanden.[1] I Ryns kritik av Rosseaus idéer drabbas såväl upplysningen som den av Rosseaus idéer inspirerade sentimentala idétraditionen och den ”lägre” romantiken. [2]

Ryn betonar skillnaden mellan två sorters demokrati, den majoritära eller plebiscitära demokratin och den konstitutionella demokratin. Liksom individen behöver inre tyglar behöver demokratin korrektiv till en otyglad ögonblicklig folkvilja, vilka kan erhållas i en konstitutionell demokrati med spärrar mot att tillfälliga majoriteter får igenom sin vilja. Konstitutionell demokrati betyder folklig styrelse under självpåtagna begränsningar och närvaron av ”representative, decentralized institutions.”

Det konkreta och det historiska

I sin andra större bok på engelska Will, Imagination and Reason- Babbitt, Croce and the Problem of Reality försöker Ryn harmonisera Babbitt och Croce och menar att Babbitt, vilken på flera sätt kritiserade Croce, i själva verket stod honom närmare än han själv förstod. Croce, Babbitt och Ryn delar med Burke motviljan mot det abstrakta och ahistoriska. Liksom Leander hämtar han från Croce motståndet mot aristotelisk antingen-eller-logik som inte förmår fånga in livet såsom liv, d.v.s. i ständig förändring. Historiens reservoar av mänsklig moralisk erfarenhet med dess nedärvda visdom ges prioritet över abstrakta moraliska teorier – det abstrakta är entydigt men livet är tvetydigt. Ingen rationalistiskt framställd moralteori kan ersätta historiens och människans moraliska erfarenhet. Filosofisk kunskap helt utanför den historiska erfarenheten är omöjlig och all kännedom om det goda och det vackra går genom dess konkreta former. Detta är också utgångspunkt för Ryns kritik av politiska doktriner som inte söker sin utgångspunkt i den konkreta historien utan i abstrakta principer. Kritiken av det abstrakta innebär också kritik av Platon, ja, även av Aristoteles och Thomas av Aquino som anses ha en alltför rationalistisk syn på det som ytterst är etiskt normerande.

Till den burkeska konservativa traditionen i allmänhet och kanske till Ryns tänkande i synnerhet kan man med rätta ställa frågan hur det går med de eviga värdena när historien betonas så starkt? Ryn har mött denna kritik och svarat, att tanken på högre värden som blott abstrakta, ideala storheter i själva verket står i vägen för en rätt uppskattning av det goda, det sanna och det sköna. Det är genom selektiv syntes mellan det universella och det partikulära, genom en sorts inkarnation i det konkreta, som de högre värdena framstår i sin fulla kraft. Han skriver i artikeln “Defining Historicism” att ”there is a historicist approach that is compatible with the notion of transhistorical order and probably even with the notion of transcendence, understood in a new way.”

Värdecentrerad historicism är det begrepp Ryn själv använt för att beteckna sin åskådning, ett  begrepp som ju lika gärna kan användas som beteckning på Burkes åskådning fastän eftervärlden kom att kalla den konservatism.

De neokonservativa – de nya jakobinerna

År 2003 utkom Ryn med två böcker. Den som fått störst uppmärksamhet är America the Virtuous – The Crisis of Democracy and the Quest for Empire vari Ryn grundligt kritiserar den neokonservativa ideologi som fått en så genomgripande betydelse under George W. Bushs presidentskap. Neokonservatismen förklaras ha grundligt fel i sin historieskrivning och i sin tolkning av det amerikanska idéarvet som ett revolutionärt frihetsarv som bryter med den gamla världen. Flertalet neokonservativa är, menar han, alls icke konservativa och han betecknar dem med en uppmärksammad metafor som jakobiner eller neojakobiner.

De franskrevolutionära jakobinernas brott med historien och deras vilja att med revolutionära metoder sprida sina ahistoriska, abstrakta frihetsideal jämförs med de neokonservativas dröm om en ”demokratisk revolution”, som nu i Mellanöstern. Båda står för global enhetskultur.

Neokonservatismen utgör, hävdar Ryn, en del av en kulturkris i USA och i hela den västerländska civilisationen. Det är de traditionella moraliska värdena som eroderat. Arrogans har fått ersätta ödmjukhet vilket han ser tydligt i den neokonservativt präglade politiken. Närheten hos de neokonservativa till de revolutionära jakobinska idealen visade sig när Condoleezza Rice talade i Paris 2005: ”The founders of both the French and the American revolutions were inspired by the very same values and by each other.”[3] Uttalandet finner Ryn historiskt oriktigt. Han vägrar rent av att tala om den “amerikanska revolutionen” utan talar istället om ett frigörelsekrig, men inte av ett slag som bygger på helt nya värderingar.

Universalism, partikularism och mångkulturell samlevnad

Irving Babbitt (1865 – 1933)

Ett eget alternativ för internationell samlevnad framlägger Ryn i A Common Human Ground – Universality and Particularity in a Multicultural World (2003). Liksom i många tidigare arbeten intar Irving Babbitts tänkande en central plats. Babbitt var djupt engagerad i frågan om interkulturell samlevnad och hade studerat indologi i Paris och uttryckte beundran för såväl buddhism som konfucianism.

Ryn kritiserar två motsatta uppfattningar, dels en som menar att universella värden förutsätter en global enhetskultur, dels en postmodernistisk som helt förnekar universella värden och möjligheten till interkulturell kommunikation. Det går att hitta gemensamma värden mellan kulturer och det är i själva verket genom att på högsta nivå odla det bästa i sin kultur som representanter för olika folk kan förverkliga gemensamma värden. Men frågan om internationell samlevnad löser sig inte av sig själv genom globalisering eller demokratispridning utan kräver aktiv moralisk reflektion och handling.

I Kina utövade Babbitts tänkande inflytande under tiden före revolutionen 1948 och upplever idag en renässans. Ryn har, delvis såsom Babbittkännare, deltagit mycket i akademiska sammanhang i Kina. År 2000 höll han the Distinguished Foreign Scholar Lectures på Pekinguniversitetet. Han har också föreläst på bl.a. The Chinese Academy of Sciences i Peking. Han har utgivit två böcker och flera artiklar i Kina. Översättningen till kinesiska av America the Virtuous som kommit ut på ett kommersiellt förlag har enligt rapporter blivit ett hett samtalsämne i Kina och i julinumret av den i Kina ansedda opinionstidskriften Dushu fått en översvallande recension.

Undervisning och verksamhet

Förutom att ha verkat vid The Catholic University of America har Ryn också föreläst och undervisat vid bl.a. Uppsala universitet. Utöver sina uppdrag vid universitetet är han president för The Academy of Philosophy and Letters, grundare och ordförande för National Humanities Institute (Här hittar man också hans icke helt uppdaterade bibliografi varav en hel del går att hitta på internet). Han är också redaktör och flitig bidragsgivare till institutets tidskrift Humanitas. Han var för några år sedan president för Philadelphia Society, den äldsta och mest prestigetyngda amerikanska sammanslutningen för konservativa professorer, forskare, advokater, journalister och politiker.

Ryn har också skrivit The New Jacobinism: Can Democracy Survive? (1991), (ett kapitel finns här), editerat och skrivit långa inledningar till Irving Babbitts Character and Culture – Essays on East and West (1940/1995) och Rosseau and Romanticism (1919/1991), medredigerat Irving Babbitt in Our Time (1986) samt tillsammans med Folke Leander svarat för en revidering av den engelska översättningen av Croces Storia come pensiero e come azione / History as the Story of Liberty (2000). Nyutgåvan av Peter Vierecks Conservatism Revisited: The Revolt Against Ideology (1949/2005) består, på Vierecks begäran av två monografier, varav den ena är Ryns Peter Viereck and Conservatism. På svenska har han dessutom författat Individualism och gemenskap (1986) samt medverkat i Kämpande konservatism (1971), Rationalitetens gränser (1986) och Vänbok till Tage Lindbom (1999) samt medverkat i bl.a. Svenska Dagbladet. Han har skrivit inledningen till den engelska översättningen av Tage Lindboms Demokratin är en myt / The Myth of Democracy (1996) [4]. Ett mer fullständigt Curriculum vitae finns här.

När USA:s ledande konservativa akademiska tidskrift Modern Age firade 25 år och 50 år fick Claes Ryn ta temperaturen på den amerikanska konservatismen. En genomgående synpunkt från honom är att konservatismen blivit allt för ensidigt inriktad på politik, för ointellektuell och ointresserad politikens kulturella kontext.

Diskuterade med Nixon

Därtill har han förekommit i amerikansk radio och TV (allt oftare även i svensk radio och TV) och har genom sina böcker, i synnerhet America the Virtuous, som lästs även utanför de akademiska kretsarna, blivit en känd person. Han har goda kontakter med flera amerikanska politiker och träffade flera gånger Richard Nixon som han hade timslånga diskussioner med. Pat Buchanan är en icke okänd f.d. amerikansk presidentkandidat som medgett ett visst inflytande från Claes Ryn (Se Byrnes artikel nedan). De brukar båda identifieras som paleokonservativa (palaeo=gammal), icke att sammanblandas med svenskans ”gammalkonservativ” som är en översättning av tyskans ”Altkonservatismus” som betecknar en romantisk och feodalvurmande 1800-talskonservatism närmast förknippad med Adam Müller. Beteckningen paleokonservatism vill syfta på en återgång till Burkes reformistiska konservatism.

Paleokonservatismen beskrivs enligt Wikipedian som ” anti-communist and anti-imperialist right-wing political philosophy in the United States stressing tradition, civil society and anti-federalism, along with religious, regional, national and Western identity”. Utrikespolitiskt är man återhållsam, isolationism lyder den prejorativa beteckningen, och man är mer restriktiv än de neokonservativa beträffande statliga välfärdsåtaganden.

Ryn är inte odelat positiv till att kallas paleokonservativ, inte minst därför att det bland en del av dem som kallar sig så finns en dragning mot ett sociobiologiskt perspektiv (som i Europa återfinns inom den vildvuxna och ibland rasistiska floran av arvtagare till mellankrigstidens radikalkonservatism, exempelvis hos Alain de Benoist). Detta är främmande för Ryn som har en kulturell-andlig grundsyn . Detta ligger också bakom en brytning förra året inom The Academy of Philosophy and Letters då bl.a. Paul Gottfried, som tillskrivits myntandet av begreppet paleokonservativ, lämnade skutan.

Vidare läsning om Claes Ryn

En tidigare beskrivning på svenska av Ryns tänkande ”Claes G. Ryn och den konservativa filosofin”, som också omfattar en kritisk diskussion, är skriven av Jan-Olof Bengtssson och kan tillsammans med Ryns genmäle och Bengtssons slutreplik läsas här. Ryns tänkande är beskrivet av den framstående judaisten Jacob Neusner i American Conservatism – An Encyclopedia (2006) samt kritiskt analyserat av William F. Byrne i ”On Claes Ryn’s political philosophy.” En intressant blogdiskussion som tar upp kritik av Ryns kritik av Leo Strauss finns här. Christian Braw har också ett avsnitt om Claes Ryn i sin bok Vänner med ord (2008).

Staffan Andersson

[1] Angående Croces uppfattning i denna sak se Leander, The Inner Check. A Concept of Paul Elmer More with Reference to Benedetto Croce 1974. Bokens förord är skrivet av Russell Kirk.

[2] Jämför Babbitt, Rosseau and Romanticism 1919/1991; Leander, Nya synpunkter på romantiken 1944, nyutgiven som Romantik och moral 1980 med inledning av Claes Ryn.

[3] Condoleeza Rice, speech, Remarks at the Intitutes d’Études Politique de Paris Sciences Po (Paris. Feb. 2005). Citeras förutom i America the Virtuous också I Ryn, “Unleashing the Will to Power: Neo-Jacobin Exceptionalism as a Justificationfor American Global Supremacy”, University of St. Thomas Law Journal, vol. 3, no. 2, s. 218. Den där angivna länken till talet fungerar dock ej längre.

 [4] Det var när Heimdal deltog i Konservativa studentförbundets (senare Fria moderata studentförbundet) årssammankomst på Gimo herrgård som Ryn först träffade Lindbom. Lindboms demokratikritk påminner mycket om Ryns kritik av den plebiscitära demokratin men drabbar mer urskillningslöst och lämnar svårligen utrymme för ett positivt demokratiskt alternativ. För Lindbom är demokratin uttryck för den moderna tidsandans ”religion” där människan tagit Guds plats. Ryn ställer sig också i viktiga avseenden kritisk mot den mystiska och perennialistiska skola, inspirerad av platonism och sufism som antimodernisten och islamkonvertiten Tage Lindbom (1909–2001) tillhörde. Ryn är krititsk mot det statiska i denna tradition. Lindbom tycks för Ryn mer ha spelat rollen av profet och samhällskritiker än rollen av filosof.

Sagittarius om… Gunnar Svärd

SAGITTARIUS | Ojämn vecka. Således åter igen tid för en behövlig dos av Gunnar Unger. Vi har också beslutat att nu skapa en speciell Sagittarius-flik vilket ni finner i den övre menyraden.

Denna gång publicerar vi Gunnar Ungers personliga och färgstarka porträtt av den gamle partisekreteraren Gunnar Svärd. Svärd blev mest känd som högerledaren Jarl Hjalmarsons ständige vapendragare, men även för sin väldiga kroppshydda, imponerande längd och temperamentsfyllda humör.

Nedanstående text är publicerad i boken Porträtt och Pamflett (Hökerbergs, 1953).

—

Gunnar Svärd

Gunnar Svärd (1911-1978)

När Gunnar Svärd i sin gröna ungdom debuterade som demagog vid ett ungsvenskt torgmöte i Göteborg, märktes bland de åhörare, som ville gratulera honom till den lyckosamt påbörjade politiska karriären, även hans gamle rektor. ”Käre Svärd”, yttrade den vördnadsvärde pedagogen, ”du har alltid varit en fähund och jag ber nu att få lyckönska dig till ditt goda omdöme i valet av levnadsbana”.

Historien är icke blott rolig utan även sann och dess värde förhöjes av att rektor Mellén vid Göteborgs Högre Latinläroverk var en gammal pålitlig högerman. Man skall heller inte tro, att den berättas blott i motståndarlägret; den åtnjuter minst lika stor popularitet i vissa högerkretsar, där Gunnar Svärd kanske alltid kommer att förbli en omstridd person.

Han har alltså namn om sig att vara en knöl, med det är – om man så får uttrycka sig – ett gott namn. Det uttalas ofta med fruktan, nästan alltid med respekt, inte sällan med beundran och ett slags motvillig sympati. Det är i alla fall en förbannat duktig drummel, säger man. Och i karakteristiken insmyger sig ett tonfall av hjärtlighet, som låter okvädningsorden ändra valör.

Anledningen till att Gunnar Svärd förvärvat denna speciella art av ryktbarget kan sökas i flera olika omständigheter. Den mest iögonfallande av dessa torde vara hans yttre. Även de högermän, som ogillar honom, är tacksamma över att han åtminstone inte tillhör någon annan politisk meningsriktning. Han hör avgjort inte till den typen av politiska motståndare, som man vill möta ensam en mörk kväll efter ett animerat ordskifte.

Redan den, som tagit till sin uppgift att söka göra ett partivänporträtt av honom, kan komma på sig själv med att någon gång undra, om inte en försiktigare formulering vore på sin plats. Gunnar Svärds strävsamme far brukade med befogad stolthet berömma sig av att ha givet upphov till 7 m 20 cm pojkar. Av denna aktningsinbjudande sträcka svarar sonen Gunnar för betydligt mer än en fjärdedel – och då har likväl inget yppats om hans kubikinnehåll och specifika vikt. Camillus förliknade sig som bekant enligt Fakiten vid en fackla, ett skepp och en eldig stridshingst. Om man förliknar Gunnar Svärd vid ett fyrtorn, ett luftskepp och en eldig stridsvagn kanske man kan ge en vag föreställning om hans eloquentia corporis.

Att en person med dessa fysiska förutsättningar att bli prisboxare måste vara en knöl, även när han etablerar sig som politisk tungviktare, är ett utslag av folklig idealbildning, som Gunnar Svärd av allt att döma helt enkelt inte nänts komma på skam. I själva verket klappar naturligtvis under den skrovliga ytan ett hjärta av guld. Liksom Bismarck – måtte Svärd ursäkta liknelsen – är han innerst inne säkerligen en vek natur. Det skulle förvåna om han inte i hemlighet skriver på vers, plockar blommar och faller i gråt, när han lyss till barnens joller och småfåglarnas sång.

Men trogen sin typ gör han sitt yttersta att dölja denna läggning för omvärlden och det är otvivelaktigt väsentligt bidragande orsak till det rykte som föregår honom. Han har inte precis vad som brukar kallas ett vinnande sätt. All inställsamhet är för honom främmande – utom möjligen mot finansfurstar, ty storkapitalisternas eget parti är ju som bekant långt fattigare än proletärernas. Nej, snarare kännetecknas han av en viss brutal rättframhet, som chockerat den vilken vant sig vid mera sirliga umgängesformer. Intrycket mildras inte av de neddragna mungiporna, de rynkande ögonbrynen, de rullande vitögonen och den åsklika stämma, som han då och då med ett hotfullt väsande uppbådar ur djupet av sina innandömen. I sin helhet blir effekten skräckinjagande och man skall vara i besittning av ett betydande moraliskt mod för att komma sig för med att motsäga honom, när han med jämna mellanrum lösgör en av de korslagda armarna och låter en näve, som förefaller att i Portos´ efterföljd med ett enda slag kunna sträcka en oxe till marken, poängtera sina oförgripliga meningar.

Dessa meningar är oftast talrika, långa och välformulerade och börjar vanligen med ”jag”. Gunnar Svärd saknar sällan ord och han har – vad som är mera ovanligt särskilt inom politiken – nästan alltid något att säga. Som intervjuobjekt och informationskälla är han idealisk: han formulerar själv alla frågor och besvarar dem villigt och utförligt. Som debattör kan han vara formidabel: han har inte bara rutin och slagfärdighet utan också ett lättmobiliserat patos och vetande och framförallt den spontana vedervilja mot andras åsikter, som ger ett diskussionsinlägg prägel av att verkligen komma från hjärtat. Som föredragshållare imponerar han genom sin tyngd och bredd – ja, numera även sakliga. Han har inte för intet ägnat åtta av år av trägna mödor åt högerns partikansli och besitter redan gedigna insikter om svensk politik.

Hans arbetsförmåga är nämligen kolossal och hans receptivitet knappast mindre. Så har han också stora fordringar som arbetsgivare. Hans fruktansvärde morgonhumör har satt en måhända hälsosam skräck i hela högerns högkvarter, där man tidigare inte hade något att vara räddare för än den snälle Lennart Kolmodin. De svärdska lynnesutbrotten kommer trossbottnarna att gå i vågor på Karduansmakaregatan och registreras av partiseismograferna även i avlägsna bygder.

När han anställer en chefredaktör eller en riksdagsman sker det enligt uppgift efter formulär: Nummer och namn? Född när? Skola var? Betyg vilka? Fortsatt utbildning hur? Examen om? Vaccinerad, nykter, betalda skatter, ej under förmyndare? Efter ett kortare eller längre förmaningstal och i bästa fall en enkel lunch på Rosenbad viftas vederbörande betydligt stukad iväg av den väldige. Man kan förstå att sådant väcker anstöt på sina håll, där prestigekänslan är starkare utvecklas än sinnet för hummor. Nej, någon fin man är han inte, Gunnar Svärd.

Låt oss summera. En stor, förfärlig karl, en kraftnatur. Självmedveten för att inte säga självupptagen, sträv i umgänget, frän i omdömena. Framstående agitator och skicklig debattör, kunnig politiker fast praktisk taget nybörjare, driven organisatör. Klart förstånd, stor receptivitet, ursinnig energi, väldiga krav på egen likaväl som andras arbetsinsats. Koleriskt lynne. Förbittrat konservativ. Kort sagt: en typisk fähund. Eller med andra ord: just den man högern behöver på partisekreterareposten.

(…)

Under studenttiden kom han mer och mer in i Göteborgspolitiken och blev så småningom ordförande i Ungsvenska Förbundet. Det är en sammanslutning långt äldre än högerns nuvarande ungdomsorganisation [läs mer om högerns ungdom i Göteborg här, reds. anm.], med anor från Rudolf Kjellén och Vitalis Nordström men också med stark folklig förankring och klart social inriktning. Från denna plattform gjorde Svärd sig känd som en begåvad talare och organisatör och förde med samma frejdighet kampen mot de nationella frondörerna på yttersta högerkanten som mot kommunisterna och deras medlöpare. När högerpolitiken i Göteborg mot slutet av 30-talet och början av 40-talet fick en alltmer tyskvänlig inrikting drog sig den utpräglade anglofilen Gunnar Svärd tillbaka från aktiv politisk verksamhet.

År 1938 hade han blivit sekreterare i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och ägnade sig i efterhand odelat åt det under kriget alltmer krävande hjälparbetet till förmån för nödställda utlandsegenartade intermezzon. Det mest dramatiska var närd Svärd vid ett besök i Finland anhölls av statspolisen som agent för västmakterna. Det mest komiska var när en vinddriven sjöman anmälde sig som hjälpsökande genom att stående på huvudet sjunga Toujours L’amour utanför Svärds dörr. Något år efter fredsslutet skrev Svärd en artikel i Medborgaren, som väckte Domös [dåvarande högerledaren, reds. anm.] intresse. De bägge herrarna sammanträffade och resultatet blev att Svärd efter åtskillig tvekan flyttade till Stockholm och installerade sig i högerns riksdagskansli.

Han hade ännu inte givit upp tanken på journalistiken och tvekade tydligen i det längsta att sluta sig till den ädle murvelns potentiella fiender. Nu tog han emellertid steget fullt ut och gav sig politik i våld. Han blev sekreterare först åt Domö, därefter åt högerns riksdagsgrupp och småningom åt hela partiet – en befattning som han själv inrättade för att ytterligare befästa sin auktoritet. Redan genom ett tidigare okänt inslag av akademiskt skämtlynne i Domös vältalighet kunde man förstå att något var på bane, men ändå tydligare märktes Svärds närvaro på en rastlös intensitet, som började prägla arbetet i partikansliet. En ström av motioner, promemorior, tal, artiklar och annat propagandamaterial började flöda ut från Karduansmakaregatan. Med makten hos sin dynamiska energiladdade personlighet – andra kanske hellre talade om envishet och vassa armbågar – samlade Gunnar Svärd allt fler trådar i sin hand och det är ingen hemlighet att det var han som organiserade 1948, 1950 och 1952 års valkampanjer för högerns räkning.

(…)

Vid sidan av Jarl Hjalmarson hör Gunnar Svärd till dem, som främst bör tillskrivas förtjänsten av denna vändning till det bättre. De bägge kompletterar varandra på ett förträffligt sätt och Jarlen kan inte nog lovorda Svärds arbete, som han betecknar som oumbärlig för partiet.

–Gunnar Unger

Redaktionen

Gunnar Unger – en av 1900-talets vassaste högerpennor

PORTRÄTT | Han växte upp i ett sjöofficershem, upplevde 20-talets sorglösa jazzperiod och därpå 1925 års försvarsslakt, för att som vuxen börja framföra välgrundade åsikter i liberalkonservativ anda om sin tids stora frågor. De äldre minns journalisten och författaren Gunnar Unger (1915-1976) som en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968-revoltens tokigheter.

Gunnar Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk), ”reaktionären” som gärna såg fler kvinnor som chefer på hög nivå. En lika stor fiende till fanatiska jämlikhetsivrare som till 60-talets stora skönhetsfördärvare och rivningshetsare visade han inlevelse, då en motståndare vann hans hjärta.

Få var som Unger samtidigt hemma bland politikens, kulturens och scenens berömdheter (som Marlene Dietrich och Marlon Brando), och hyllade även filmens, operans och operettens stjärnor. Unger var samtidigt lika beredd att sakligt bedöma 1970-talets svenska politiker, diplomater och statstjänare, hjälpt både av sin kunskap och intuition och av ett nätverk av vänner och rapportörer.

Unger var glansfull och uppslagsrik så till den grad att man nästan glömmer att hans karriärval först berett honom vånda. Att i en släkt där flertalet blivit präster och officerare eller valt andra stadgade yrken gå till journalistiken var i sig en pärs. Med dagens ögon framstår hans yrkesval och opinionsbildarroll som snarast före sin tid.

Bara att som Unger gjorde tala för kultur och andlig tradition i ett Sverige där många efter krigsåren behövde tjäna pengar för att skaffa villa och bil, och för övrigt ansåg finkultur utmanande snobbigt och gammalmodigt, verkar närmast dödsföraktande. Att dessutom säga precis vad han ansåg om den politisering, den kulturfientlighet och anpasslighet mot socialdemokratin som blivit så vanliga på 1960-talet var nästan att skruva åt manschetten för hårt.

Många som kvävdes – andligt och åsiktsmässigt – i socialdemokratins Sverige upplevde dock Gunnar Unger som en befriare, en lika frisk som välkommen röst. I hans inlägg gavs förtjänta stick mot de uppblåsta bland våra styrande. I hans personporträtt fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Att berömma goda, odogmatiska sossar var för Gunnar Unger samtidigt lika självklart som att brännmärka andras dryghet och maktmissbruk.

Som elev till den fruktade liberale statsvetarprofessorn och publicisten Herbert Tingsten (länge DN:s chefredaktör) fick Unger träna sin replikkonst och sina kunskaper på en man som livet ut förblev hans vän. Detta trots stora olikheter i åsikter. Unger gillade allmänt färgstarka individer, de som talar klarspråk och struntar i vad andra tycker. Han kunde morra och sucka över trista och fantasilösa människor, men rosa även de rödaste motståndare om de trots allt ägde en äkta personlighet.

Unger skrev först i den borgerliga tidskriften Obs!, under cirka tjugo års tid i Svenska Dagbladet och likaså i högerns idéforum Svensk Tidskrift. Han täckte egentligen alla ämnen från dagspolitik, historia och resereportage, anmälan av litteratur och memoarer, var recensent av film och teater, och deltog med lust även på SvD:s dåvarande skvallersida Hugin & Munin. I en särklass står hans skarpa och breda porträttkonst, inspirerad bl.a. av SvD-kollegan Erik Wästberg.

Som för alla tidningsmän har förstås Gunnar Ungers inlägg åldrats. Någon samling av hans inlägg har inte utgetts sedan Onkel H:s hädelser kom 1964, uppkallad efter Ungers påhittade samtalspartner vars förebild var den legendariske tidningsmannen och operachefen i Stockholm Harald André.

Men mycket hos Gunnar Unger står sig samtidigt förbluffande väl. Han ägde ett kritiskt och säkert omdöme, ofta har hans egna slutsatser överlevt dåtidens allmänna mening. Han visar framför allt att det lönar sig att bedriva en medryckande och välunderbyggd diskussion, att folkbilda med humor och att på så sätt förse andra med idéer och stoff. Hans eld brann jämnt och var närapå outsläcklig. Han var en institution, en sanningssägande slav på välfärdssamhällets triumfvagn.

1976 dog han ändå plötsligt, föga mer än 60 år gammal.

Med det allt snävare utrymmet för personligheten, för det fria och generösa livet, liksom den trots privatiseringar och nya rättigheter ohejdade politiseringen, ökar risken för vantrivsel. Var finns de skapande gröna bersåerna i folkhemmet, de rum där tanken finner inspiration och sinnet lyfts? Att tänka över detta ökar samtidigt saknaden efter Gunnar Unger, eller åtminstone efter någon som kunnat ta över hans uppgift.

Stoff skulle inte saknas, inte ens nu i Alliansens tid. När en moderatledd regering skrotar försvaret och de kulturella värdena, när EU förvandlas till en alltmer själlös byråkrati och en viss amerikansk president under åratal gjort kriget till sitt stora utrikespolitiska medel, kunde det finnas åtskilligt att säga. Skulle Gunnar Unger, Europavännen, ha gillat strömmen av maktlystna män och pengar till Bryssel? Vad skulle han ha sagt om den kulturkonflikt som kan vara på väg att segla upp såväl kring Islam och Väst som mellan Kina och omvärlden, en konflikt i stor skala där takt, historiekunskap och återhållsamhet på bägge sidor illa torde behövas?

Man kan bara gissa. Men att en yngre generation fick chans att möta det bästa av det Gunnar Unger skrev är en lika from som tvingande önskan.

Carl Johan Ljungberg
(Utger i år en bok om opinionsbildaren Gunnar Unger)

Söderbaum om Peter Forsskål i Axess Magasin

FORSSKÅLS BETYDELSE FÖR SVENSK LIBERALISM OCH KONSERVATISM

Peter Forsskål (1732-1763)

Läsare av T&F har tidigare tagit del av en artikel av mig om finlandssvensken Peter Forsskåls (1732-1763) betydelse för den tidiga konservatismens idéutveckling både i Sverige och internationellt. I år fyller hans skrift ”Tankar om borgerliga friheten” 250 år, vilket i England uppmärksammas genom att den ges ut i nyupplaga på engelska. Detta bör ses i ljuset av att Forsskåls gärning knappast alls är känd i Sverige mer än i snäva, borgerliga akademiska kretsar.

Inom loppet av ett par veckor har nu i alla fall Peter Forsskål uppmärksammats i två längre alster, på två helt olika sätt i svensk media: först i en understreckare i Svenska Dagbladet den 2 maj om Forsskål som en av den svenska liberalismens tidigaste företrädare av Anders Björnsson. Och därefter i en essä i Axess Magasin nr 4 2009 om Forsskål som en av den svenska konservatismens tidigaste vapendragare mot liberalismen – skriven av undertecknad. Min Axess-artikel är (givetvis) en utökad och födjupad version av min tidigare artikel som jag påbörjade omarbetningen av redan i december.

Axess Magasin har (ännu) inte lagt ut min artikel i elektronisk form, så tills vidare klipper jag in den här. Det är ju faktiskt betydelsefullt att ta del av två helt olika perspektiv på Forsskåls skrift, ett konservativt och ett liberalt! Jag har gjort lite randanmärkningar på Björnssons artikel och hoppas kunna återkomma inom kort i ett separat inlägg med kritik av hans analys att Forsskåls skrift skulle vara liberal.

- – -

DET BORTGLÖMDA ARVET

>Publicerat i Axess Magasin nr 4 2009

Finlandssvensken Peter Forsskål är framför allt känd som en av Carl von Linnés resande lärjungar och för sina betydelsefulla bidrag till botaniken.

Redan som student för Linné utmärkte sig Forsskål som ovanligt receptiv, uppslagsrik och energisk. Carsten Niebuhr, som följde Forsskål på hans sista forskningsresa skrev följande om sin kamrat efter dennes alltför tidiga frånfälle:

”Forsskål var den lärdaste mannen i hela sällskapet, och hade han kommit tillbaka levande skulle han kanske ha varit den lärdaste i hela Europa. Han var arbetsam, han föraktade alla faror, besvärligheter och försakelser. Hans fel var hans diskussionslust, hans självrådighet och hans hetsighet.”

Under sina resor till Orienten lärde sig Forsskål arabiska på flera dialekter samt gjorde betydelsefulla insamlingar av olika fröer, växter och fiskar (som han torkade och samlade i ett herbarium). Trots hårda förhållanden i fält författade han under två och ett halvt år ett jättelikt dagboksmaterial där han beskrev växter och djur, muslimska seder och bruk, uttalet av arabiska ord, koptisk religion, spetälska, Jemens äldre historia, priser på varor och myntslag i olika länder. Därtill kommer två förkomna avhandlingar. Under sin korta livstid hann han ändå ge ut tre pionjärverk inom botanik samt två politisk-filosofiska skrifter.

År 1759 utkom den kanske viktigaste av de sistnämnda: De Libertate Civile, på svenska Tankar om borgerliga friheten. I efterordet till nyutgåvan från 1984 skriver Teddy Brunius att skriften är framstående som politiskt filosofiskt verk också internationellt sett. Likväl finns det standardverk om svensk filosofihistoria som inte ens nämner Peter Forsskål.

Kanske är det på grund av dess ringa omfång, som Forsskåls bidrag till den politiska idébildningen hamnat i skuggan av både andra politiska idéskrifter och hans egen övriga vetenskapliga produktion? Eller är det för att skriften mottogs mycket negativt i frihetstidens Sverige? Eller kanske för att den inte var någon regelrätt liberal skrift? Den nämns förvisso i Johan Norbergs Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998) men bara i förbifarten – som del av det idépolitiska skede som föregick ”den svenska liberalismens fader” Anders Chydenius (1729-1803). Men faktum är att Forsskåls namn och idéer väckte stor genklang på tyska universitet under större delen av 1700-talets andra hälft.

När Forsskåls bidrag till idépolitiken verkligen har behandlats i Sverige, har han kommit att ses som en av våra få upplysningsfilosofer. I ett land som Sverige, där konservatismen har saknats i samhällsdebatten under de senaste 50 åren, är det inte speciellt förvånande att den som politisk debattör länge bortglömde Linnélärjungen blivit ofrivilligt förknippad med den tidiga svenska liberalismen.

Det är naturligtvis rätt att framhålla Forsskåls betydelse för frihetligt tänkande i Sverige. Han var ju en frihetligt sinnad, borgerlig demokrat. Men man bör inte bortse ifrån att hans skrift i själva verket var ett debattinlägg ägnat att nyansera det liberala perspektivet på frihetsbegreppet.

Faktum är att hans tankegångar i mångt och mycket går igen hos Edmund Burke (1729-1797), och han påstås rentav ha influerat Immanuel Kant (1724-1804) som mycket väl kan ha läst Forsskåls på latin författade och i Tyskland spridda skrift. Båda dessa världsberömda filosofer har haft betydelse för liberalismens idéutveckling – men också för konservatismen. Burke anses ju vara konservatismens lärofader. Kants kategoriska imperativ (att man ska agera endast så som man vill att alla andra ska göra) och det praktiska imperativet (att man alltid ska se människan som ett ändamål och inte bara som ett medel) ingår som bekant också i konservatismens tankegods.

Peter Forsskål föddes 1732 i den östra rikshalvans Helsingfors, men flyttade som nioåring 1741 till Tegelsmora prästgård i Uppland i samband med att fadern fick tjänst där som kyrkoherde. Där hade den unge Forsskål sitt hem fram till 1751. Under denna tid, Frihetstiden, hade det svenska stormaktsväldet börjat knaka i fogarna. Sveriges förbindelser med universitet på kontinenten var icke desto mindre goda, särskilt i de områden som senare skulle bli Tyskland. Detta skulle komma att betyda mycket för Forsskål.

Efter publiceringen 1759 av Tankar om borgerliga friheten blev Forsskål korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten vid universitetet i Göttingen. Där hade han bedrivit studier sedan 1753 och disputerat på avhandlingen Tvivel rörande den nyare filosofiens principer (1756). Väl att märka riktade Forsskål i denna sin doktorsavhandling skarp kritik mot Christian Wolff (1679–1754), Tysklands främste företrädare för upplysningens rationalism. Forsskål var alltså en man av upplysningen, men inte vad vi idag skulle beteckna som upplysningsman.

Intressant nog spirade det i Göttingen vid denna tid ett tänkande där man gick in för att förena traditionalism med anti-radikalism som också väckte internationell uppmärksamhet. Man ställde sig inte minst kritisk till Frankrikes radikala upplysning. Rimligen var denna idéströmning bekant för Edmund Burke, i synnerhet som Göttingen låg i det dåvarande tyska kurfurstendömet Hannover som vid denna tid stod i förbund med Storbritannien.

Den konservatism som utvecklades efter Franska revolutionen med Edmund Burke i spetsen förefaller överlag häfta mer i skuld till den tyska kultursfären än vad man hittills velat erkänna. I denna idébildning gjorde Forsskåls skrift enligt Brunius ett betydande avtryck i debatten. Forsskål fick dock själv inte uppleva detta, eftersom han avled i malaria år 1763 under en forskningsresa i Sydarabien, blott 31 år gammal, fyra år efter publiceringen av Tankar om borgerliga friheten. Skriften utkom i en ny upplaga 1792, alltså vid tidpunkten för Burkes och konservatismens monumentalverk Reflektioner om franska revolutionen (1790).

Som redan har påpekats var Forsskål demokrat. Han identifierade sig således med sin tids radikala sida inom politiken, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Nu är förvisso demokratin som fenomen inte alls oförenlig med konservatismen. Tvärtom kan den ses som den överlägset bästa styrelseformen om man vill undvika okontrollerade folkresningar och revolutioner – alltså det som konservatismen generellt sett vill motverka. I själva verket är Forsskåls bevekelsegrund för att värna människornas frihet att man därigenom undviker uppror, vilka annars hade kunnat vara motiverade.

Dessa tankegångar ligger nära dem som Burke ger uttryck för i Reflektioner om Franska revolutionen. Ett annat resonemang snarlikt Burkes välbekanta tal om att människor som saknar frihet är de bästa på att förinta andras, hittar man redan i inledningen av Forsskåls skrift. Först ut är nämligen ståndpunkten att näst livet är ingenting människan mer kärt än friheten. Omedelbart efter detta slår Forsskål fast att frihetens viktigaste förutsättning är dygden.

Skriften genomsyras av ofullkomlighetstanken, att människor i sig själva är ofullkomliga, vilket är en konservativ grundprincip som inte går särskilt väl ihop med liberalismens individualism. I detta avseende tangerar han också konservatismens idé om människans behov av viss yttre kontroll för att kunna tillvarata friheten.

I själva verket innebär ”den borgerliga friheten” enligt Forsskål att ”ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, att var redlig får med trygghet leva, lyda ett rätt samvete, nyttja sin egendom och bidra till sitt samhälles väl”. Skillnaden gentemot att det ska stå var och en fritt att arbeta för sitt eget välbefinnande och göra som man själv vill – liberalismens vision – är stor.

Vidare förespråkar Forsskål vikten av att de enskilda människorna har ett helhetsperspektiv på det samhälle där de lever. Att den enskildes individuella perspektiv inte är tillräckligt i sig återkommer han flera gånger till. Han framhåller därtill folkbildningen som en avgörande förutsättning för att människorna ska kunna få större reell frihet inom samhället. Forsskål menar alltså att friheten förutsätter bildning och dygd. Detta kan jämföras med Burke: ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan handledning eller återhållsamhet.” Givet dessa ramar och principer, som Forsskål alltså uppställer som villkor för den borgerliga friheten, ”kunna allmänna rådslag alltid styras av sanning och kärlek till Fäderneslandet, på vilkets gemensamma väl alla enskildas beror.” Och på det sättet avslutar han sin skrift.

Det står alltså klart att Forsskål inte var någon liberal demokrat. Enligt honom behöver människorna underkasta sig moralen för att kunna leva i sann och äkta frihet. Anständighet är ett ofta återkommande begrepp hos honom.

Också denna aspekt, att den hävdvunna moralen är en förutsättning för friheten, är en av konservatismens maximer. Burke skriver: ”Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes passioner underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv.” Det är direkt slående att vad Forsskål förespråkar i denna skrift är just ”frihet under ansvar”, en berömd konservativ paroll myntad av Burke, där ansvaret i huvudsak anses bestå i moral och anständighet – precis som hos Forsskål.

Forsskål menar vidare att det är viktigt med en tydlig uppdelning mellan enskilt och offentligt ägande. Detta alltså blott 41 år efter att det karolinska enväldet fallit i Sverige. Ståndpunkten tangerar Burkes kritik av den absoluta kungamakten i Frankrike som enligt honom inte oförmodat utmynnade i 1789 års revolution. Ägandets spridning har omhuldats av konservativa i alla tider. Men förutom att tala om vikten av jordegendomarnas spridning och risken med ägandekoncentration, slår Forsskål vakt om den privata äganderätten som sådan och menar att varje medborgare ska ha sin beskärda del i det allmänna.

Nu kan man förvisso hävda att värnandet om äganderätten alltid har omhuldats av borgerliga tänkare, både konservativa och liberaler. Men Forsskåls utvecklade ståndpunkt är i sina detaljer betydligt mera konservativ än liberal. Burke för sin del menar att i det borgerliga samhället har den enskilde medborgaren rätt att företa sig vad som helst som inte går ut över någon annan, och ”han har rätt till en rimlig andel av allt det som samhället med sin kombination av skicklighet och styrka kan ge honom”. Likheterna med ovanstående är lika slående som intressanta. I sammanhanget kan också nämnas att det ju faktiskt finns socialliberala strömningar som är helt emot äganderätten. Men för Forsskål var äganderätten helig.

Kritiken av bördsväldet placerar knappast Forsskål inom socialismen: ”Hopp att tillträda samhällets tjänster och äreställen bör ock aldrig vara någon värdig betaget”, skriver han. Meritokrati var helt klart en entydigt liberal idé i Forsskåls samtid. Likväl är han inte någon utpräglad meritokrat och därigenom emot adeln som sådan. Bördsväldet bär inom sig ett hot mot den borgerliga friheten, menar han, samtidigt som en social elit i sig är en förutsättning för den goda samhällsordningen.

Ofrälse borde enligt honom få större möjligheter att kvalificera sig genom kunskaper och förmågor, vilka adelsmän givetvis inte föds med. Adelskapet som sådant är en ärevördighet, och denna ära borde också vara lättare för vanligt folk att uppnå. Detta är inte heller liberalt, det är snarast konservativt och väl att märka alltså åsikten hos en inte särskilt väl bemedlad ofrälse. Vidare talar Forsskål sig varm för betydelsen av lagstyre och rättssäkerhet. Han framstår härigenom som en entydig försvarare av civilsamhället, också det en konservativ kärnfråga.

Ifråga om samhällsgemenskap framgår Forsskåls mer konservativa än nationalistiska inställning i hans syn på Karl XII, ursprungligen alltså publicerat 41 år efter kungens död 1718. Efter Karl XII:s utdragna krig var Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denne krigarkung var förstås både en hjälte, storsvensk och imperialist – men hans militära insatser var på intet sätt konservativa. Forsskåls uppfattning torde ha varit provokativ i Sverige i hans samtid, men motsvarande tongångar återfinns som sagt i Burkes kritik av det kungliga enväldet och för den delen även i dennes kritik av det brittiska imperiets krampaktiga grepp om kolonier som man inte kunde behålla långsiktigt utan förtryck.

Liksom Burke försvarar Forsskål monarkin som sådan mot republiken. Han skriver: ”I många republiker, vilka yvas av frihetens älskansvärda namn, äro likväl de mesta människor de förnämas trälar.” I själva verket vänder sig Forsskål lika mycket mot republiken som mot kungligt envälde. En åsikt lika oförenlig med liberalismen som den är typisk för konservatismen.

Av avgörande betydelse för att kunna tala om ett regelrätt konservativt tänkande är att det också rymmer en viss grad av förnuftskritik. Forsskål vidkänns mycket riktigt förnuftets begränsningar och talar, som vi kunnat se, bland annat om behovet av bildning. Hans uppfattning är att kunskap byggs upp genom studier och erfarenheter. I det förnuftsbegrepp som Forsskål använder sig av inräknar han också ”vad andra människor erfar”, det vill säga han hyser inte alls uppfattningen att den enskildes förnuft är tillräckligt i sig. För Forsskål är individen helt enkelt otillräcklig som politisk utgångspunkt, även om de många enskildas frihet anses vara det högsta värdet näst själva livet.

Viktig är även Forsskåls kritik av stadslivet. Han menar att på landet kan var och en vara sin egen herre. Medan människor ”genom val av stadslevnaden skulle bliva ogifta, överdådiga, lättjefulla för att underhålla de rikas överflöd, omviga förnäma vagnar, döda tiden med sömn och liderlighet och vara till last för sig och för sitt fädernesland”. I städerna frodas alltså synden och lättjan. Kritik mot urbanisering och proletarisering återfinns i stora delar av den konservativa idébildningen.

Är då Peter Forsskål att betrakta som en av konservatismens pionjärer, 32 år innan Edmund Burke officiellt lade grunden till det som skulle bli konservatismen? Utan tvekan är i alla fall Tankar om borgerliga friheten att betrakta som den ur konservativ synpunkt enskilt viktigaste svenska politiska idéskriften under 1700-talet. Jag vill, som framgår av det ovanstående, mena att alla viktiga konservativa beståndsdelar finns där. I sin samtid stod Forsskål filosofiskt någonstans mellan David Hume (1711-1776) och common sense-filosofin, och han fick som sagt stöd bland dåtidens akademiker i Göttingen. Hume anses med sin filosofiska skepticism ha bidragit till konservatismens tidiga idéutveckling, och såväl common sense-filosoferna i Skottland som den traditionalism, antiradikalism och upplysningskritik som smälte samman till en någorlunda enhetlig idébildning i Göttingen måste ses som viktiga grundstenar för det som sedermera utvecklades till konservatismens kärna.

Att Sveriges filosofihistoria med rätta har ansetts vara rätt torftig vid en internationell jämförelse, utesluter inte att där finns guldkorn att vara stolt över, också utifrån ett europeiskt perspektiv.

Jakob E:son Söderbaum är jur. kand. och redaktör för det konservativa e-magasinet Tradition & Fason

The Godfather of American conservatism

T&F spräckte under valborgsmässoafton 100,000 besök-strecket. Vi uppmärksammar det genom att i kort följd publicera ett antal extra läsvärda artiklar. Igår publicerades en sammanfattning av konservatismen av Jakob E:son Söderbaum. Nu är det dags för nästa artikel. Denna gång är det ett efterlängtat porträtt av den konservativa framstående amerikanska publicisten William F. Buckley Jr., av Dag Elfström.
- – -

”THE GODFATHER OF AMERICAN CONSERVATISM”

PORTRÄTT | Han har kallats fadern för den intellektuella amerikansk konservatism men kanske oftare för ”The Godfather of American conservatism”. Ronald Reagan har i sin tur kallat honom för den mest inflytelserika amerikanska journalisten genom tiderna. För många var han en ideologisk motvind när radikala krafter blåste. Ett stopp-tecken och ett ljus i mörkret när den amerikanska konservatismen i det närmaste var dödförklarad.

God and Man at Yale

Hur man än ska beskriva William F. Buckley, Jr. så är det ofrånkomligt att han har haft en avgörande roll i den amerikanska konservatismens historia. Han föddes i en katolsk tiobarnsfamilj i New York 1925. Han växte upp på familjens gods ute på Connecticuts landsbygd. Den unge Buckley var tidigt politiskt intresserad men det dröjde fram till 1951 innan han blev ett namn. Det var då han publicerade den mycket kända och läsvärda boken God and Man at Yale. Buckley hade några år innan tagit en examen från just Yale och hade förfasat sig under utbildningens gång över den sekulariseringsiver som rådde där. God and Man at Yale handlar om hur liberala akademiker på universitetet bröt ner elevernas religiösa och politiska övertygelser genom att använda sin naturliga auktoritet som professorer och universitetslärare. Boken hängde dessutom ut flera välkända och respekterade professorer med namn vilket fullt naturligt ledde till en viss uppståndelse. Det sägs också att Yale drabbades hårt, rent ekonomiskt, av boken då många familjer med en religiös övertygelse inte längre skickade sina söner till universitetet. 1954 kom hans nästa litterära verk i form av McCarthy and His Enemies, där Buckley tillsammans med sin svåger försvarar den mycket kontroversiella republikanska senatorn Joseph McCarthy.

National Review

Sin journalistiska bana började Buckley samtidigt som han gav ut boken om Yale. Han började som skribent på tidsskriften The American Mercury men hoppade av efter bara några år då han ansåg sig se antisemitiska tendenser bland tidsskriftens redaktörer. 1955 skapade Buckley det som han främst kommit att förknippas med: Tidsskriften National Review. Till att börja med var tidsskriften mer eller mindre ett enmansföretag men vann stadigt mark och expanderade fort. National Review gjorde sig vida känd som en tydlig konservativ ideologisk röst i en tid då det diskuterades om den amerikanska konservatismen över huvud taget hade en framtid. I tidsskriftens första nummer skriver Buckley de ofta citerade orden ”National Review stands atwart history, yelling Stop, at a time when no one is inclined to do so”.

Likt många andra framträdande konservativa i USA var Buckleys konservatism inte allt för långt ifrån det vi brukar kalla nyliberalism eller libertarianism. Buckley själv kallade sig emellertid aldrig för något annat än konservativ och katolik. Han lärde också känna den ryska libertarianen och ”objektivisten” Ayn Rand under första hälften av 50-talet. Rand sa emellertid upp bekantskapen med Buckley efter att National Review totalsågade Rands bok Atlas Shrugged när den kom ut 1957.

1964 sägs National Riview i allmänhet och Buckley i synnerhet spelat en avgörande roll för att den ideologiskt stringenta Barry Goldwater vann det republikanska primärvalet mot den mer mainstreaminriktade och färglösa Nelson Rockefeller. Själva presidentvalet blev förvisso en katastrof, det republikanska partiet lyckades endast vinna några få delstater i den amerikanska södern, men National Review hade för första gången haft ett reellt inflytande (läs min artikel om konservatismen och Goldwater här).

Som borgmästarkandidat

1965 lanserade Buckley sin kandidatur till posten som New Yorks borgmästare med hjälp av National Riview. Han kandiderade för det nybilade och okända lokalpartiet Conservative Party of New York State. Partiet hade bildats 1962 i protest mot att det republikanska partiet i New York var så liberalt. Det fanns emellertid en naturlig anledning till att republikanerna i New York var liberala: invånarna i New York var nästan uteslutande liberaler. En tydlig konservativ och ideologisk kandidatur i New York är, och var, ungefär som att kandidera till posten som moderat kommunalråd i Katrineholm: det är ett döfött projekt. Någon har gjort jämförelsen att kandidaturen närmast är som om Johan Hakelius skulle få för sig att ställa upp på en egen lista och kandidera till Stockholm stadsfullmäktige. Buckley, som insåg att någon vinst inte var att vänta, kallade sin kandidatur för symbolisk. Trotts detta fick han drygt 13 % av rösterna, vilket var mer än någon kunnat förutse. Både hans kandidatur i sig och hans kampanjmetoder väckte stort uppseende. För den som ville fördjupa sig i hans kandidatur och turångarna kring den rekommenderas att läsa Buckleys egen bok The Unmaking of a Mayor.  Boken är förvisso i det närmaste omöjlig att få tag i, men det går med lite viljekraft – själv hittade jag den i San Franciscos hippekvarter.

Ett nationellt kändisskap uppnådde Buckley emellertid först 1966 när han fick ett eget samhällspolitiskt program i tv-kanalen PBS. Programmet fortsatte att sändas, med Buckley som ända tänkbara programledare, ända fram till 1999.

Fortsatt engagemang

I början av 70-talet blev Buckley utnämnd till delegat i USAs FN-delegation vilket var en ganska kontroversiell utnämning med tanke på hans tidigare öppna stöd för den närmast fanatiska anti-kommunisten McCarthy. Buckley var också på olika sätt aktiv i försöken att få Ronald Reagan att bli president. Vilket så småningom, som bekant, även lyckades. Hur stor del Buckley hade i Reagans framgångar är ett ämne som fortfarande vållar viss debatt. Känt är i vart fall att Buckley var en personlig vän till Reagan och att han tackade nej till att bli erbjuden kabinettsposter innan frågan ens kommit på tal.

Även om Buckleys direkta påverkan minskade med åren fortsatte han som aktiv samhällsdebattör och programledare. Han var även kvar på posten som chefredaktör för National Review fram till 1990.

William F. Buckley, Jr. dog sittande i sin arbetsstol i februari förra året. Läs New York Times minnesartikel här och NWTs dito här.

Dag Elfström

Jarl Hjalmarson – en högerledare med medvind

Jarl Hjalmarson (1904-1993), ordförande i Föreningen Heimdal 38:e verksamhetsåret och ordförande i Högerpartiet 1950-61. I likhet med andra heimdaliter genom åren bar han alltid fluga.

PORTRÄTT | Jarl Hjalmarson (1904-1993) är på många sätt en av de mest legendariska högerpolitikerna som Sverige begåvats med. Hjalmarson är ett unikt fenomen på många plan. Exempelvis är han helt ensam bland 1900-taltes svenska partiledare att vara ihågkommen för sin klädsel. Han bar nämligen alltid fluga, vilket även på 1950-talet var att se som aningen udda.

Studenttiden: från radikal till konservativ

Hjalmarson började sin politiska bana under sin tid som juridikstuderande vid Uppsala universitet. 1924 var han med om att bilda vänsterrörelsen Clartés Uppsala-avdelning. Hans vänstersympatier blev dock korta och Hjalmarson letade sig snabbt fram till den ledande kretsen av medlemmar i Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). Hjalmarson anslöt sig även till den konservativa studentföreningen Heimdal, som också strax efteråt anslöt sig till SNU. Han blev ordförande för föreningen Heimdal under dess 38:e verksamhetsår.

Under större delen av sin studenttid var Hjalmarson öppet kritisk mot demokratin som överbryggande samhällsåskådning. Detta gav han inte minst uttryck för i tidsskriften Det Nya Sverige, som han var en mycket flitig skribent i. Idéutvecklingen inom ramen för Det Nya Sverige har bland annat behandlats av historieprofessorn Rolf Torstendahl. I Torstendahls doktorsavhandling, mellan nykonservatism och liberalism, återges en artikel där Hjalmarson skriver att konservatismen måste vara en reaktion mot ”den demokratiska frossan” och att ”konservatismen inte är något för den som när sig vid demokratins köttgrytor”. Hjalmarson menade vidare att konservatismen skulle mala sönder ”den demokratiska ideologin” och ersätta den med ”sina egna positiva begrepp”. Vad dessa positiva begrepp egentligen bestod i är aningen luddigt. Men klart var att han ville ha ett system som säkerställde inflytande från samhällets naturliga och organiskt framväxta institutioner.

I kretsen kring Föreningen Heimdal kom Hjalmarson att lära känna Gunnar Heckscher. Det sägs att Hjalmarson i långa dialoger med Heckscher kom att ändra uppfattning om demokrati. Jag låter Heckschers inverkan härom vara osagt men klart är i vart fall att Hjalmarson förändrades. Det pratas ofta om den yngre och den äldre Hjalmarson (ergo den demokratiske och den mindre demokratiske Hjalmarson).

Den som vill fördjupa sig i Jarl Hjalmarsons politiska resa rekomenderas att läsa Stig-Björn Ljungrens politiska biografi över Hjalmarson: En konservativ i skjortärmarna (Hjalmarsson & Högberg 2004).

Snabb partikarriär

Efter avslutad jur. kand. rekryterades han till Arvids Lindmans ministär 1929, som Lindmans personlige sekreterare. När ministären Lindman upplöstes 1930 blev Hjalmarson istället ombudsman vid Högerns riksorganisation.

Under 1930-talets första år rådde stor turbulens kring SNU och dess relation till Högern. SNU hade under 20-talets senare hälft kraftigt radikaliserats och fortsatt än längre ut på den demokratikritiska väg som Hjalmarson själv lämnat. Men Hjalmarson innehade ett stort förtroendekapital såväl hos SNU-ledningen som hos högerledaren Lindman och kom att agera medlare mellan parterna. 1933 kom Hjalmarson att bli ordförande och initiativtagare till Konservativ Ungdom, som var tänkt att vara en mer partilojal ungdomsorganisation till högern. Hjalmarson var dock tydlig med att det var ett komplement och inte en konkurrent till SNU. Projektet med Konservativ Ungdom lades ner när SNU bröt med högern och Ungsvenskarna bildades 1934.

Som riksombudsman kom Hjalmarson även att arbeta nära Arvid Lindmans ersättare Gösta Bagge. 1937 tog Hjalmarson ett politiskt avbrott, med diverse sysslor inom näringslivet och försäkringsbranschen, men gjorde en comeback redan 1944 när han lät sig väljas som vice partiordförande för Högerpartiet. 1947 blev han riksdagsman i andra kammaren, där han snabbt blev känd som en lysande retoriker.

Framgångsrik partiordförande

Vid en extra partistämma i Stockholms konserthus i början av januari 1950 valdes Jarl Hjalmarson enhälligt till Fritiof Domös efterträdare som partiordförande för Högerpartiet. Det var knappast något dukat bord Fritiof Domö lämnade efter sig, valresultaten för Högerpartiet var rekordlåga. Speciellt andrakammarvalet 1948 hade sugit musten ur partiorganisationen. Redan i sitt inledningstal kom Hjalmarson att gå hårt åt den reglerings- och socialiseringsiver som präglade socialdemokraterna. Denna kritik kom att bli högerns huvudfråga under hela 50-talet. Hjalmarson lyckades också där Domö misslyckats. Under hans tid som partiordförande ökade partiet från rekordlåga 12,5 procent till 19,5 procent. Vid extravalet 1958 blev Högerpartiet det största borgerliga partiet.

Hjalmarson har också blivit känd för att lansera begreppet ägardemokrati, vilket levde kvar i partiet ända in i Bohmans partiordförandeskap (1970-81). I en radiodebatt från tidigt 1950-tal förklarade han för lyssnarna innebörden i ordet ägardemokrati:

- Vårt partis främsta mål är en egendomsägande demokrati, där så många som möjligt är ägare. En förutsättning för detta är att vi gör rent hus med den kommunistiska synen på äganderätten med staten som ensam ägare. Folket kan lita på högern, och alldeles särskilt i vårt motstånds mot den kommunistiska politiken.

Socialdemokraterna menade att borgerligheten ville lägga produktionsmedlen i händerna på några få bemedlade, men Hjalmarson vände på argumenten och framhävde att det tvärtom var socialismen som ledde till fåtalsvälde.

Hjalmarson fortsatte och briljera retoriskt. I en av hans mest kända replikväxlingar med statsminister Tage Erlander svarade Hjalmarson på Erlanders påstående om att en planhushållning är nödvändig för välfärden enligt följande: ”Regeringen kallar sin politik planhushållning, men i själva verket har den varken plan, hus eller hållning”.

Hjalmarsonaffären

Jarl Hjalmarson begåvades också med att få sitt efternamn som prefix till ordet affär, vilket också utmärker honom som politiker. Som alla högermän av sin tid var Hjalmarson en manisk motståndare till öststaterna och kommunismen. När den svenska regeringen 1959 bjöd in sovjetdiktaturens regeringschef Nikita Chrusjtjov till ett Sverigebesök gick Hjalmarson ut hårt och fördömde regeringens oförmåga att visa klar front mot öststatskommunismen. När debatten om Chrusjtjovs förestående besök blossade upp valde nämnde regeringschefen att ställa in sin Sverigeresa. Erlander svarade med att utesluta Hjalmarson ur den svenska FN-delegationen, vilket fullt naturligt frambringade en häftigt politisk strid.

Avgång och fortsatt engagemang

Högerpartiets valframgångar vände i riksdagsvalet 1960. Hjalmarson och hans ständige vapendragare partisekreteraren Gunnar Svärd fick hård intern kritik vilket ledde till att de båda annonserade sin avgång. Arbetet med att välja Hjalmarsons efterträdare blev känslosamt. Den försiktige och kompromissvillige akademikern Gunnar Heckscher ställdes mot den mer långtgående och principfaste Leif Cassel. Hjalmarson tog ställning mot sin gamle Heimdal-kompis Heckscher, vilket inte kan ha varit det lättaste. Gunnar Heckscher avgick emellertid med segern trots den avgående partiledarens ogillande.

Efter sin partiledartid hann Hjalmarson bland annat med att vara landshövning i Gävleborg och ordförande för Röda Korset. Jarl Hjalmarson dog i sitt hem på Lidingö 1993 vid en ålder av 89 år.

Dag Elfström

Johan Hakelius om Röpke

Johan Hakelius

RECENSION | Ingen tänkare inom ekonomifältet har betytt så mycket för konservatismen som Wilhelm Röpke. Att då ta del av honom på svenska i en framställning av Johan Hakelius, som ju också varit mångårig kolumnist i Finanstidningen, är en särdeles tjusning. I boken Förmögen till värdighet – Wilhelm Röpke, människan och ekonomin (Timbro 1999) sätter Hakelius med narrativ skicklighet Röpkes teoribildning i perspektiv.

Wilhelm Röpke (1899-1966) var född i den tyska landsorten Schwarmstadt i en gammal luthersk prästsläkt. Han kom att bli den förste tyske professor som tvingades i lansflykt efter Hitlers maktövertagande. Under och efter Andra världskriget betraktade Röpke hur det storskaliga kriget och dess tankestrukturer slog sönder det gamla lugna och originalitetsvärnande småborgerliga samhällslivet som så länge kännetecknat Europa, och ersatte detta med det modernistiska, stressade, strömlinjeformade massamhället. Det är i småskaligheten som den landsflyktige Röpke ser sina ideal och på vilket han bygger sin ekonomiska teoribildning, medan massamhället i alla dess former blir till huvudmåltavla för hans samhällskritik.

Ofta betecknas Röpke som ekonom, och det är naturligtvis inte fel men han är fastmer en samhällsfilosof som värnar de icke-materiella, kulturella och andliga värdena framför de materiella, ekonomiska. Som tänkare bör Röpke alltså förstås i ljuset av att 1900-talets Europa brutit med sin kulturella historia. De två världskrigen var en orgie i extremism, och därefter har Europa varit ett massamhälle uppdelat i de folk som levt under totalitärt förtryck och de som levt i frihetliga demokratier. Samhällsdebatten har kommit att bölja mellan socialismen och liberalismen, och mittpunkten inom politiken har kommit att representeras av socialdemokratin, som genomgående varit både historielös och antikonservativ. Modernismen gör moral, traditioner och religion till historiska slaggprodukter, subjektiva fördomar eller i bästa fall bihang. Röpke för sin del gör detta till huvudsak. Han understryker också ständigt samspelet mellan samhällslivets olika delar (jfr organismtanken).

Värdighet och frihet

Wilhelm Röpke (1899-1966)

Röpke kritiserar de hot han ser mot ett människovärdigt samhälle, och masskulturen inbegriper en stor mängd sådana faktorer. Masskulturen har i allt väsentligt kommit att ersätta de europeiska kulturtraditionerna, som har svårt att hävda sig dels för att de är traditioner och dels för att de förutsätter värdehierarki – båda vilka betraktas med misstänksamhet i massamhället med dess krav på jämlikhet och enhetlighet. Röpkes övertygelse är att ”de värderingar som präglar samhället måste sorteras i en hierarki som speglar människan som moralisk och andlig varelse”. Masskulturen strävar dock alltid efter människors minsta gemensamma nämnare, och är därmed både antikulturell och i betydande utsträckning inhuman. Detta ger ju inte människan utrymme att växa som människa, den enskilde medges inte utveckla sin fulla personliga potential – istället hålls människorna fast på ett ytligt och infantilt plan. Massamhället har påtagligt lett till en proletarisering av borgerligheten snarare än ett förborgerligande av proletariatet. I individualismens och ”den stora frihetens” tidevarv har människorna i själva verket kommit att förslavas under såväl stat och konstruerade gemenskaper som den omedelbara behovstillfredsställelsen.

Röpkes frihetssyn handlar om frihet under ansvar snarare än om snöd egoism: ”sann frihet gör oss delaktiga i en väv av ömsesidiga åtaganden. Men den västliga traditionen har förlorat sitt sinne för balans mellan del och helhet. Den har fokuserat helt på individernas intressen och suveränitet, stående vid sidan om och över de system i vilka de lever.” (jfr Burkes frihetssyn, och personlighetsprincipen) Frihet enligt Röpkes synsätt kan inte skapas uppifrån, utan måste byggas nerifrån, genom att vårda en samhällsstruktur som gör friheten möjlig. ”Vägen vi måste ta”, skriver Röpke, ”är tydligt kartlagd: inte mer välfärdsstat, utan mindre, inte mindre självtillit och frivillig hjälp, utan mer”. Hakelius kommenterar: När Röpke skrev detta var det för sin tid relativt höga skattetrycket i Sverige strax över 25%.

Koloniseringen av civilsamhället

Röpke såg hur staten på samma sätt som marknaden började att kolonisera civilsamhället. Den politiska centralstyrningen ökade, och genom statens växande åtaganden – och de problem dessa åtaganden förde med sig – hade politikerna ständigt nya motiv för ytterligare strömlinjeformning och byråkratisering av samhället. Ett svenskt uttryck för detta som Hakelius lyfter fram är inrättandet på senare år av de s.k. stadsdelsnämnderna runtom i Sverige. Eftersom de inte är naturliga gemenskaper utan tvärtom organ som tillsatts av den centrala stadsstyrelsen, innebär de i praktiken inte alls att medborgarna kommer närmare makten – däremot kommer makten närmare medborgarna. Stadsdelsnämnderna är ingalunda en form av decentralisering av makten, det är ett sätt för makten att öka sin kontroll över medborgarna.

Följande korta och koncisa utläggning av Hakelius är så bra att den förtjänar att citeras: ”Andra maktcentra, som inte lika oreflekterat kunde eller ville välkomna massamhället – kyrkan, delar av universitetsvärlden, delar av rättsväsendet, mindre företagare – marginaliserades, åtminstone tills de kunde stöpas om i ny form, genom utnämningspolitik, ändrade lagar, starkare koppling till den centrala politiska makten, ett reellt om än inte formellt organisationstvång, eller på något annat sätt. Genom byråkratiseringen, organiseringen och centraliseringen på så många av livets områden avpersonifierades individen. Det upplevdes inte som en helt oangenäm förändring – det innebar en ökad individualism i den primitiva meningen att de organiska sociala band som delvis begränsade individens valmöjligheter blev färre. Men samtidigt blev möjligheterna till genuin självständighet och originalitet mindre. Byråkratiseringen kräver standardisering. Organisering kräver likriktning. Centralisering kräver enhetlighet. På samma sätt ökade det materiella välståndet för snart sagt alla. Men det ökade främst i form av bättre individuell likviditet. Spridningen av ägandet begränsades […] Trygghet gavs utan självständighet via statens försorg.”

Ekonomi och äganderätt

Tilltron till marknadsekonomin som det bästa ekonomiska systemet och en öppen väg till mänskligt välstånd är grundmurad hos Röpke, Men till skillnad från liberalismen är hans främsta argument inte ekonomiska – utan att det är det bästa systemet för att tillfredsställa människans andliga behov. Marknadsekonomin som sådan är inte allt, menar Röpke. ”De avgörande tingen”, skriver han, ”är de bortom utbud och efterfrågan och egendomens värld. Det är dessa ting som ger mening, värdighet och inre rikedom till livet, de syften och värden som i den bredaste meningen hör till etikens område.”

Grundstenen i marknadsekonomin och i borgerligt tänkande överhuvudtaget, är den privata äganderätten. Men Röpke menar att privategendom i dess mest betydelsefulla slag – äga sin bostad, kanske en bit mark och ha pengar på banken – är inte i första hand ekonomiska företeelser. Denna slags egendom har allra mest en social funktion, och en mycket sund sådan. Dess värde består inte så mycket i att den skulle ha ett värde för andra, som i att den 1) medför oberoende och självständighet 2) ger trygghet och förmåga att hantera förändrade förutsättningar i omgivningen, 3) stimulerar ett långsiktigt tänkande och uppmuntrar ansvarstagande och 4) ger förutsättningar för individen att kunna utvecklas som moraliskt subjekt (Hakelius formuleringar). För Röpke är avproletariseringen av samhället mycket viktigt. Med anledning av ånämnda syn på privategendomens framför allt sociala värden, är det viktigt att göra skillnad på människors önskemål respektive förmågor. Här borde förstås vilken liberal ekonom som helst börja skruva på sig, för förhållandet mellan utbud och efterfrågan är ju närmast heligt inom liberalt marknadsekonomiskt tänkande. Röpke menar att visst vill alla människor ”ha”, men långt ifrån alla vill eller har förmågan att ”besitta”. Besittandet innebär ju ett aktivt ansvarstagande – det förutsätter hushållande, balans, sinne för bevarande, vilja till oberoende och en utpräglad familjekänsla (jfr förvaltarskapstanken). Lika mycket som detta går på tvären mot liberala grundsatser, lika mycket är detta vägen till förborgerligandet av det proletariserade samhället. Sällan i modern tid har väl liberalismens radikalitet framgått så tydligt i ljuset av det klassiska konservativa tänkandet.

Människosyn och samhällsvision

Det ekonomiska beroendet av staten är för Röpke någonting mycket ovärdigt för människor, och när modernismen dundrar ut sina slagord om dess stora sociala framsteg och mörkret som rådde innan, slår Röpke träget fast att det orimligen är sociala framsteg när antalet människor som är beroende av staten och av andra människor för sitt uppehälle beständigt ökar. Sociala framsteg, menar han, borde gå i motsatt riktning – mot ekonomisk självständighet och personligt ansvar, och mot en allt mindre välfärdsstat till dess att denna garanterar en dräglig tillvaro endast för dem som verkligen inte kan klara sig på egen hand. Röpke skriver: ”Det yttersta löftet av att fostra starkare människor är att staten och lagen kan vara lättare, medan individen kan växa både utåt, genom fler förtroendefulla kopplingar och band, och inåt, för en bättre integration av liv, arbete och ande.”

Sin egen samhällsvision formulerar Röpke som så här:

”Bort från centraliseringen i ordets alla betydelser, från anhopningen och sammanpackandet av människor i storstäder och stordrift, från anhopandet av makt och rikedom, som korrumperar somliga och gör andra till proletärer, från arbetets själlöshet och rotlöshet genom den mekaniserade produktionen – fram för decentralisering i ordets vidsträcktaste och mest omfattande betydelse, för att övervinna egendomslösheten, lägga om samhällets tyngdpunkt i riktning uppifrån och nedåt, organiskt uppbygga samhället från de naturliga och av grannskapet bestämda gemenskaperna i en sluten serie från familjen över kommunen och kantonen till staten, för att rätta till överdrifterna i organisation, specialisering och arbetsfördelning, för ett minimum av självförsörjning på egen jord, för att återföra alla dimensioner och förhållanden från de kolossala till de mänskliga måtten, för utbildning av de nya, icke-proletära arbetsformer, d.v.s. sådana former av industri, som ansluter sig till böndernas och hantverkarnas livsföring, för ett naturligt stöd åt de små enheterna i drift och företag och för de sociologiskt sunda livs- och yrkesformer, för vilka i många avseenden bonden och hantverkaren är ett idealiskt gränsfall, för upphävande av monopol av alla slag och för kamp mot drifts- och företagskoncentration var och hur det är möjligt, för upplösning av storstäder och industridistrikt och för sociologiskt riktig planering av landet i syfte att decentralisera bebyggelser och produktionsliv, återuppväcka känslan för yrket och återställa allt redbart arbetes värdighet, för att skapa förutsättningar för ett sunt familjeliv och möjliggöra en okonstlad uppfostran av barnen, för att på nytt bygga upp en kulturell hierarki, som gör slut på människors rastlösa ärelystnad och anvisar varje del av den andliga kulturen den plats, som tillkommer den.”

Möjligen kan man kritisera Förmögen till värdighet för att vara mera av Hakelius än av Röpke, men samtidigt har onekligen effektiva koncentrat av ekonomiska teoribyggen ytterst små chanser att nå ut till en stor publik. Hakelius’ bok är såtillvida ett utmärkt bidrag till folkbildningen om en välutvecklad och mycket framstående ”alternativ” filosofisk teoribildning på ekonomins område, som absolut förtjänar att läsas i ett Sverige som aldrig har uppskattat vare sig liberal marknadsekonomi eller socialistisk planekonomi fullt ut utan istället alltid velat vara ”landet lagom”. I en tid när 1900-talets stora konformism, storskalighet och stockholmscentrerade tänkande börjar ifrågasättas av allt bredare folklager, är tiden definitivt mogen att Röpke gör entré på allvar i svensk samhällsdebatt. Johan Hakelius’ bok på 90 sidor är en utmärkt introduktion.

Läs även:
* Wilhelm Röpke – en stark röst när dagens globalisering kommit av sig

Jakob E:son Söderbaum

Rudolf Kjellén – den svenska högerns svarta får

Rudolf Kjellén (1864-1922)

PORTRÄTT | Vid sekelskiftet 1899 – 1900 uppstod en omfattande konservativ idédebatt i Sverige. Flera olika riktningar utformades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848-1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850-1923) och Rudolf Kjellén (1864-1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid. Medan Hjärne inspirerade de intellektuella konservativa, inspirerade Fahlbeck antisocialisterna och Kjellén unghögern.

Den svenska högerns idébildning stod alltså på sin intellektuella höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Genom att vinna ungdomarnas naturligt mer radikala hjärtan åstadkommer Kjellén en stor skada som drabbar både hans eget eftermäle och högerns idéutveckling efter Andra världskriget tjugo år senare. Den tyskvänlige nationalisten och motståndaren mot allmän rösträtt spelar så stor roll för den allmänna uppfattningen i efterkrigstiden om vad som är ”höger” att Högerns förflutna anses mer än mörkt. När bilden av ”högerspöket” visar sig ofrånkomlig framåt 1960-talet byter partiet namn till Moderata Samlingspartiet och påbörjar sin oupphörliga vandring mot liberalismen. Den konservativa idébildningen i Sverige reduceras i praktiken till en enda tänkare under andra halvan av 1900-talet (och det är Tage Lindbom, med 40 år som socialdemokrat bakom sig). Man kan utan vidare säga att barnet åkte ut med badvattnet.

Sveriges kanske främste statsvetare någonsin

Rudolf Kjellén var ursprungligen professor i statskunskap i Göteborg och blev sedermera Professor Skytteanus (alltså den berömda Skytteanska professuren i politik och vältalighet, som hyser hög status som världens äldsta professur i statskunskap). Faktum är att Kjellén är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna. Internationellt åtnjuter han än idag stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin, och är därigenom en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Vidare är han inspirationskälla till den klassiska realismen. Som vetenskapsman har Kjellén alltså satt klara fotspår i historien. Hans kanske främste efterföljare idag är Samuel P. Huntington, författaren till boken Civilisationernas kamp (eng: ”Clash of Civilizations”).

Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. de två pelarna för det svenska samhällslivet som socialdemokraterna under 1900-talet har genomfört som ”sin egen” politiska modell och format landet efter. Jan Myrdal har sagt att fadern Gunnar Myrdal – den store socialdemokratiske folkhemsideologen med hustru Alva – var mer påverkad av Rudolf Kjellén än någonsin av Karl Marx. Rudolf Kjellén borde i ljuset av detta ha högsta renommé här i Sverige. Men så är alltså inte fallet, i ”mörkret av” hans insatser som riksdagsman för Högern har han istället kommit att förträngas.

Kjelléns egna ideologi

Kjellén myntade även begreppet ”nationalsocialism” – som beteckning för sin egen åskådning. Väl att märka stod dess innebörd dock närmast i motsats till hur det skulle komma att börja användas i nazi-Tyskland ett tiotal år senare. Kjelléns ”national-socialism” ska förstås i förhållande till den då inom vänstern förhärskande ”international-socialismen” (”arbetare i alla länder förenen eder”). Politiskt var Kjellén både för socialdemokratin, vilket är intressant, och mot de specifika tendenser i Tyskland som kom att utvecklas till nazismen.

Idémässigt betraktade Kjellén nationen som en levande organism. En amoralisk och driftspräglad organism som föds, växer och slutligen dör. Nationen som organism består i idealtillståndet till 90% av känslor och 10% av förnuft (jfr att konservatismen för sin del vill tygla känslorna). Kjellén resonerade att varje nation strävar efter att bli en egen, självstyrande stat och i detta framhöll han böndernas stora betydelse för nationen. Han förespråkade också den starkes rätt, och att detta var den naturliga ordningen bland nationer. Väl att märka underströk han att nationen inte behöver vara etniskt homogen. För Kjellén var staten inte så mycket en administration för medborgerliga rättigheter som en maktorganisation. Han vände sig mot den liberala individualismen, och rättvisa och plikt var centrala begrepp i hans människosyn. I kontrast till Franska revolutionens ideal om ”frihet, jämlikhet och broderskap” ställde Kjellén ”ordning, rättfärdighet och samhörighet”.

Mot allmän rösträtt och för Tyskland

Kjelléns åsikt om allmän rösträtt speglade den allmänna uppfattningen inom dåtidens höger. Han menade att om kvinnorna skulle få rösträtt så skulle staten få obehörigt inflytande över hemlivet. Kjellén ansåg, vilket var en mer liberal än reaktionär ståndpunkt i sin samtid, att män skulle ha allmän rösträtt för att de gjorde värnplikt – detta var den koppling som Kjellén såg mellan medborgerliga rättigheter och medborgerligt ansvar.

Lägg till detta Kjelléns stöd till Tyskland under Första världskriget. Tyskland belades visserligen med en orättfärdigt stor skuld för kriget, men hemma i Sverige kom detta under tiden efter Andra världskriget i stor utsträckning att färga bilden av Rudolf Kjellén brun, och därmed totalt överskugga hans insatser som vetenskapsman. Ett talande exempel är att på Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala hänger i alla rum porträtt på institutionens stora professorer, inklusive Rudolf Kjellén – men medan samtliga andra rum har namn efter professorn på tavlan kallas rummet med Kjelléns porträtt bara för ”sammanträdesrummet”.

Viktig för att förstå det svenska 1900-talet

En affisch från Högerns vid denna tid alltmer radikala ungdomsförbund som bär tydlig prägel av Rudolf Kjelléns tänkande.

I egenskap av framstående tänkare och högerman har Rudolf Kjellén onekligen utövat stort inflytande över den icke-liberala högern i Sverige i hans samtid, i synnerhet på högerpartiets ungdomsförbund. Som den avgjort mer populäre bland unghögern än sin samtida konkurrent Hjärne har han, som inledningsvis påpekats, en del skuld till att den konservativa svenska idébildningen närmast upphör efter Andra världskriget och flera decennier framåt. Såsom framgått kan Kjellén svårligen betecknas som konservativ vare sig sett till huvuddragen i hans tankegods eller till de politiska ställningstaganden han gjorde som riksdagsman med utgångspunkt i sin egna utmejslade ideologi. Som ideolog var han i första hand nationalist. Som representant för Högern i riksdagen var han både extrem och excentrisk. Hans bidrag till statsvetenskapen i form av den geopolitiska disciplinen får självklart ses som ett viktigt bidrag till konservativ idébildning, och i någon mån även den idégrund han lade för välfärdssamhället (även om långtifrån alla konservativa är anhängare av välfärdssamhället!) – därför att detta är samhällsbevarande idéer av betydande grad. Framför allt är kunskap om Rudolf Kjellén viktigt för att förstå högern, konservatismen och överhuvudtaget debatt och politik i Sverige under 1900-talet.

Intressant nog har det socialdemokratiska ABF:s samhällsmagasin Fönstret en artikel om Rudolf Kjellén som folkhemmets fader i nr 5-6/2008.

Jakob E:son Söderbaum