Information – ett opium för folket

KULTUR | Det sägs att människan sover bättre när det brusar lätt i omgivningen. Bruset påminner oss om livet i mammas mage, där vi befann oss mitt i ett susande blodomlopp och samtidigt var  tryggare än vi någonsin skulle komma att bli i det självständiga livet. En avlägsen dammsugare eller dämpad musik har därför direkt sövande inverkan på människan. Illusionen av trygghet, det ständiga bruset, gör att vi slappnar av och kopplar bort omvärlden. På samma sätt verkar det förhålla sig med det ständiga mediala brus vi utsätts för. Det är sövande, likt en opiat som kopplar bort hjärnan och förpassar oss in i ett tillstånd av nonchalans och handlingsförlamning.

Ständigt matas vi med information om den farliga världen, om situationer som vi inte kan påverka, om kändisbråk och självmordsbombare. En liberal marknadsentusiast skulle nog påstå att människan nu är mer upplyst än någonsin. Men vad jag kan förstå, har det egna tänkandet, bildningen och ifrågasättandet tvärtom avtagit – istället har vi skapat ett folk av mediekonsumerande sömngångare, sövda av ett övermått av information, osorterad och ofta utan relevans.

Svenskarna tycker om att titulera sig upplysta. Man skrattar gott åt kunskapsluckorna som uppenbarar sig hos infantila amerikaner i buskisdokumentären Borat eller i Jay Lenos kunskapstest i sin talkshow. Men hur står det egentligen till med den egna bildningen? Frågar jag en svensk gymnasieungdom vilket statsskick vi har i Sverige, kommer jag då få korrekta svar? Förmodligen inte, åtminstone inte i tillräckligt hög grad. Själv gör jag för närvarande värnplikten vid Livgardet. Under ett högvaktspass vid Drottningholms slott blev svenska ungdomars bildningsbrist smärtsamt tydlig för mig. En tonårspojke frågade om någon bodde ”därinne” (i slottet).
- Sveriges statschef bor här.
- Kungen? That’s facking awesum, sa han till sina amerikanska vänner.
Under mina år i skolan träffade jag på elever med toppbetyg som trodde att Hillary Clinton var drottning av USA, att Indien var en egen kontinent och som trodde att koncentrationsläger var något som bara existerat i nazityskland. Däremot hade de all kunskap som kunde begäras om Brad Pitts privatliv och om alkoläskens prisnivå. De var effektivt sövda, med halvinformation och skvaller.

Men vad annat kan man vänta? Föräldrar blir fråntagna ansvaret för sina barn, som sätts på dagis med pedagogiska TV-program och lekrumsanarki istället för att få umgås med riktiga vuxna. Och när barnen kommer hem blir dator och TV det som skapar fritiden, när föräldrarna inte kan säga ifrån. Vid skolstart är barnen redan så beroende av mediabruset att skolan ger efter, och istället för att erbjuda undervisning med böcker, uppmanas barnen att själva söka sin information på Internet, utan vuxen handledning. Från min skoltid kommer jag ihåg tiden i byskolan i Slätthög som den mest lärorika, med en sträng äldre fröken som envist höll fast vid att lära ut landskapens storlek och folkmängd, nitiskt anmärkte på felstavningar och som vågade ge hemläxa på olösta matteproblem. Under högstadiet blev det dock TV och Internet som blev de huvudsakliga informationskällorna, och samtliga elever försvann från klassrummets och bibliotekets lugn ut i mediabruset i datorhallen. Mycket lite blev gjort medan vi elever surfade runt på Wikipedia och hämtade uppsatser på Mimers Brunn – och jag har svårt att tro att våra lärare var ovetande om det. Kanske var det bekvämare att låta oss hållas, istället för att ryta ifrån. Under hela min sammanlagda skoltid läste vi bara två böcker som kan benämnas som klassiska: Utvandrarna och Flugornas Herre. Det närmaste jag kom ett bestående litterärt intryck vid sidan av det var krigsbuskisen SS-generalen av Sven Hassel. Resten av studietiden förlorades åt informationsopiaten Internet.

Religionen är en kapitalistisk eller möjligtvis feodal konstruktion – ett opium – med syfte att kuva folket, anser kommunisterna. För oss som upplevt Guds nåd ter sig detta högst osant (kanske vore det dessutom mer passande att likna Gudsupplevelsen vid ett LSD-rus). Men vi kan förstå tanken. Själv tycker jag mig se samma struktur i den älv av osorterad information som vi befinner oss mitt i. Trots att jag och mina skolkamrater gavs tillgång till all världens information via Internet, lyckades vi aldrig tillförskansa oss någon form av bildning under skoltiden. Klassiska böcker och relevant information gav vika för underhållning och genvägar. Nu är vi, en hel generation, handikappade av skolans flathet, av bristen på vuxet ledarskap och av allt opium vi tuggat i oss via Internet. Vi är en obildad, sönderknarkad pundarskara. Kanske kan vi dock se till att kommande generationer ges en mer relevant, värdefull och nyttig uppväxt utan obegränsad surftid och Wikipedia. Kanske är det något som organisationen Föräldrar mot narkotika kan ta tag i. Eller kanske är det lärarnas ansvar att, trots elevernas protester, faktiskt se till att bildningen når fram.

Andreas Braw

Diskrimineringsfritt till varje pris

ANALYS | Diskrimineringslagstiftningen är, som bekant för T&Fs återkommande läsare, något som jag har ganska skarpa synpunkter på. Lagstiftningen slår blint mot allt som kan uppfattas som särbehandlande av vissa givna grupper – sexuella minoriteter, kvinnor, religiösa minoriteter etc. Kyrkor får inte anställa kanslipersonal med det uttalade kriteriet att de ska dela kyrkans gudsuppfattning. Frisörer får inte klippa män för en lägre slant än kvinnor – trots att män nästan alltid har mindre krävande frisyrer för att inte tala om kortare hår. Taxifirmor får inte hjälpa hem kvinnor för en billigare slant om kvällen. Exotiska restauranger får inte anställa personal endast från en speciell kulturell bakgrund. Konsekvenserna av lagstiftningen är många.

Men det finns naturligtvis också en djupt ideologisk styggelse i diskrimineringslagstiftningens reglering av näringslivet. Är det verkligen statens roll att detaljstyra företagens avtalsrätt på det här viset? Men här verkar både de borgerliga politikerna och de borgerliga opinionsbildarna kapitulerat (för seriöst – när såg du senast en borgerlig ledarsida kritisera diskrimineringslagstiftningen?).

Antidiskrimineringshetsen är dock inte över. Lagstiftningen är aldrig tillräcklig, de vill alltid ha mer. I gårdagens DN kunde man läsa om att Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill ha starkare lagstiftningsskydd för funktionshindrade. Kan naturligtvis verka sympatiskt. Men vart vill då DO komma? Till DN utvecklar en av myndighetens utredare sina synpunkter:

– Det är många som anmäler otillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen och vi menar att det ska omfatta detta. I hela samhället. Vi bedömer anmälan utifrån lagstiftningen. Många gäller trappor till butik eller ramper som är undantaget från lagstiftningen idag och det tycker vi är olyckligt, säger Björn Brodin, utredare på DO.

Nyckelbegreppet här är hela samhället. Inte bara offentlig verksamhet. Inte bara skolor, sjukhus, kommunhus och myndigheter. Allt ska vara tillgängligt. Alltid. Menar DO verkligen allvar med det här? Hur lång vill man gå? Vill man via lagstiftningen förbjuda all näringsverksamhet som inte är tillgänglig med rullstol? Dessa oändligt många kinesiska restauranger som endast är tillgängliga genom en smal trappuppgång – hur blir det med dessa? Det populära ungdomsdiskoteket i min hemstad som endast är tillgängligt genom en smal källartrappa – hur blir det med det? Själv bor jag på tredje våningen i en fastighet utan hiss – ska huset rivas, månne? I bottenvåningen i samma hus säljer en av de andra hyresgästerna kvinnokläder som ett extraknäck. Den lilla butikslokalen är endast tillgänglig via en stentrappa – vill DO verkligen göra gällande att hennes verksamhet på allvar utgör ett samhälleligt hot? Frågorna är onekligen fler än svaren.

Det finns säkert massor man kan göra för att underlätta med för handikappade i dagens samhälle. Men att gå ut med krav på att allt alltid ska vara tillgängligt för alla är naturligtvis en orimlighet. Frågeställningen bottnar i hur mycket majoritetssamhället ska anpassas efter en minoritet. Till en viss del, ja. Men det måste ju rimligtvis finnas någon form av proportionalitetsprincip.

Sedan måste jag också lufta frågan om hur DO tolkar sina uppgifter. Det är alltså en förvaltningsmyndighet. Dess uppgift är att se till att gällande lagstiftningen efterföljs. Alltså i, ganska skarp, kontrast till att idka lobbyverksamhet för ny lagstiftning – vilket nu bevisligen sker.

Dag Elfström

Blyghet är sjukt och exhibitionism är normalt?

Både kultur och grupptryck handlar om sociala konventioner. Men medan det förra bygger på sociala konventioner som utvecklats genom generationernas erfarenhet, handlar den senare om sociala konventioner som utgår från den rådande flockmentaliteten. Blyghet är ett bra exempel i sammanhanget, som har helt olika konnotationer i de bägge olika typerna av sociala konventioner, och allteftersom massamhället har brett ut sig i västvärlden efter Andra världskriget (jfr Wilhelm Röpke) har också synen på blyghet förändrats.

Förr i tiden – inte mer förr än att alla läsare känner igen det! – ansågs blyghet fint, särskilt kvinnlig blyghet. Det var sött, det tydde på försiktighet och integritet, och det markerade omgivningens behov av att visa respekt och finkänslighet – två dygder som överhuvudtaget är mycket sunda för samhällslivet. Samtidigt var inte blyghet någonting frånstötande, utan tvärtom lockande – de sensuella signalerna från en blyg person var lika tydliga i all sin försiktighet som någonsin de råa sexuella framstötningarna av en hämningslös kåtbock. Nu ska i och för sig tilläggas att även blyga pojkar har ansetts gulliga, även om den traditionella bilden förvisso är att flickor/kvinnor är blygare än pojkar/män.

Men idag betraktas blyghet som en sjukdom (!) som måste botas med terapi och medicin. De blyga stackarna kan ju inte leva, de vet inte vad som är bäst för dem själva och de måste befrias. I 2000-talets kombinerade FRA-och-Facebook-samhälle klassas man som nära på mentalsjuk om man inte är beredd att hänga ut hela sitt privatliv i offentligheten. Om detta läser jag i SvD 11/11, en artikel som bl.a. uppmärksammar litteraturprofessorn Christopher Lanes bok ”Shyness – How Normal Behaviour Became a Sickness”.

Förutom allmänna attityder i samhället, har det spelat stor roll för denna utveckling att ”social fobi” har skrivits in i den s.k. DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – vilken enklast kan sammanfattans som psykiatrins bibel – med en bred definition som enligt SvD-artikeln omfattar ”halva jordens befolkning” (!) någon gång under var och ens liv, medan rimligen endast 2% av befolkningen lider av detta som en reell psykisk sjukdom.

Jürgen Habermas räknas visserligen som en vänsterfilosof, men jag tycker inte man kommer ifrån betydelsen för civilsamhället (och därmed konservatismens politiska intressen) av hans teorier om statens och marknadens successiva kolonisering av privatlivet. Vid sidan om myndigheternas förmåga att sätta nya normer genom s.k. ”expertis” (jfr DSM-manualen) kan knappast heller läkemedelsindustrins lobbyverksamhet friskrivas från ansvar, med tanke på hur mycket pengar det finns att tjäna på en så betydande grupp som ”halva jordens befolkning”. Vi kan vara lyckliga att det än så länge inte sker massvaccination mot blyghet i Sverige. Men i SvD-artikeln läser jag att förra året kom förslag från forskningen om en nässpray som kan användas för ändamålet.

Appropå kultur och den äldre inställningen till blyghet finns ett gammalt talesätt att blyga pojkar får aldrig dansa med de vackraste flickorna. Mer än chauvinism är det förstås en uppmuntran till gentlemannen att ta första steget, men för den delen inte att kliva ur sin gentlemannaroll… Ett annat talesätt är att ingenting kan kyla av en man bättre än en sval kvinna. Och visst leder det till ett mer hänsynsfullt beteende människor emellan om man inte bara går på råa, ohämmade känslouttryck mot varandra. Förutom att man råder bot på den objektifiering som så många anser vara ett av vår tids verkligt stora sociala problem.

Blygheten borde försvaras, åtminstone till viss del. Alla måste inte vara exhibitionister. Förr var det exhibitionisterna som ansågs onormala. Till syvende og sidst måste måttstocken på allt gott socialt beteende ändå vara: respekt.

Jakob E:son Söderbaum

Omfördelningspolitik i dödsriket

DEBATT | De senaste turerna kring succéförfattaren Stieg Larssons miljonarv har resulterat i en förnyad debatt om arvslagstiftningen. Det är en debatt jag välkomnar, även om det beklagansvärt nästan uteslutande verkar vara stolleförslag som läggs fram. Här om veckan skrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink i Expressen om att sammanboende par automatiskt bör ha samma arvsregler som gifta par. Och i måndags skrev en nationalekonom vid namn Robert Östling en artikel i samma tidning där han kräver att ett arv automatiskt ska tillfalla statskassan i händelse av att testamente saknas.

Beträffande Brinks förslag om att likställa samboskap med äktenskap är det naturligtvis endast ett av raden försök att försvaga och urholka äktenskapsbegreppet. Ett äkta par som svurit varandra livslång trohet och lojalitet skall alltså huxflux anses juridiskt likvärdigt med vilket annat par som helst som delar bostad. Och Robert Östlings absurda förslag om att staten ska ha automatisk arvsrätt om inget testamente finns är så dumt att det knappt behöver argumenteras mot. Tidigare har den helgalne gamla VPK-ideologen och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslagit att man helt avskaffar arvsrätten – staten ska alltid ärva. Allt.

Det naturliga vore givetvis att gå i motsatt riktning – minimera statens arvsrätt till ett maximum. Allmänna arvsfonden, som förvaltar statens arv från enskilda, får idag överta arvet om testamente saknas och det inte finns en nära släkting i livet. Allmänna arvsfonden i sin tur delar helt godtyckligt ut pengarna till allehanda trams. Exempelvis har fonden tilldelat miljontals kronor till en RFSL-kampanj om HBT-frågor i Norrland. Ett annat miljonbidrag har gått åt till att sponsra uppbyggandet av ett ”icke-kommersiellt lunarstorm”. För att nämna ett mer aktuellt exempel så har 600 000 kr beviljats för ett projekt som syftar till ”att stärka transpersoner i deras identitet”. Det är inte enstaka exempel ryckta ur sitt sammanhang – det är såhär det ser ut. Det är tydligt att allmänna arvsfonden helt enkelt inte har en aning om vad de ska göra av alla pengarna. Det minsta man kunde begära är tydligare riktlinjer från regeringshåll.

Min slutsats är att grundprinciperna för den svenska arvslagstiftningen är rimliga och bra. Emellertid med den stora reservationen att närmaste blodssläkting alltid bör ha förtur jämte staten och Allmänna arvsfonden. Och att en sambo, som varit sambo under en längre tid tillika partner till den avlidne, bör ha förtur jämte allmänna arvsfonden och släktingar på kusinnivå eller längre bort. Men om det nu mot förmodan verkligen inte finns några släktingar – vilket det i stort sett alltid finns – eller någon sammanboende partner så kan gott pengarna hjälpa till att betala av statsskulden istället för att finansiera transpersoners högst eventuella behov av identitetsförstärkning.

Dag Elfström

Märkesdagar att minnas

Har Gustav Adolfsfirandet verkligen en plats i ett modernt Sverige?

Visst kan fackeltåg och fanborgar till Gustav II Adolfs åminnelse framstå som otidensligt, en relik från en annan tid. Men det är just därför som firandet är värdefullt för 2000-talets Sverige. Liksom alla traditioner och historiska märkesdagar fyller den rollen att påminna oss om historien och att vi lever mitt i den. Men inte bara högtidstagar som 6 november kan stämma till eftertanke, utan även årsdagen av oktoberrevolutionen kan ge oss en viktig påminnelse om historien.

Igår, den 6 november, var det Gustav Adolfsdagen, vilken vi firar för att högtidlighålla minnet att Gustav II Adolfs (eller för de renläriga, Gustav Adolf den stores) död i slaget vid Lützen 1632. För inte allt för länge sedan var det alltjämt en sanning att även om man inte visste något annat om svensk historia, så kände i alla fall alla svenskar till vad som hände den 6 november 1632. Antagligen stämmer inte ens detta på långt när nuförtiden. Att en majoritet av alla svenskar som har gått ut gymnasiet kan säga vilket datum slaget vid Lützen ägde rum hör till det förgångna.

På samma sätt kunde man till för några år sedan säga att även om Gustav Adolfsdagen inte firades med någon vidare intensitet så var det i alla fall en förevändning att äta bakelser, men inte ens det stämmer särskilt väl längre. Det borde numera inte vara en allt för stor del av Sveriges befolkning som mumsar Gustav Adolfsbakelse den 6 november. Att firandet av dagen är så ljumt är tråkigt, eftersom dagen erbjuder ett utmärkt tillfälle att minnas och reflektera över vår historia. Vi svenskar kan behöva känna oss som en del i historien som en motvikt till vår nu-centrerade tid. Trots det ljumma firandet överlag så högtidlighölls dock 377-årsminnet av slaget vid Lützen på en rad håll i Sverige, bland annat Göteborg, Sundsvall och Uppsala, som alla är städer som har en grundmurad tradition av Gustav Adolfsfirande. Att firandet i Uppsala var mycket stämningsfullt och lyckat kan intygas.

Gustav Adolfsdagen som nationell högtid är naturligtvis inte oifrågasatt (eller, måste man erkänna, helt oproblematisk). Oavsett vad man tycker om det så kan det inte förnekas att det inte riktigt ligger i tidsandan att hedra en krigar- och hjältekonung med fackeltåg och kransnedläggning. Huruvida det i så fall beror på att det är fel på tidsandan eller Gustav Adolsfirandet kan man däremot låta vara osagt. Ett exempel på angrepp från vänsterhåll mot 6 november-traditionen är att Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala, har utlyst 6 november till Tagedagen för att hedra minnet av Tage Erlander. Logiken bygger på att om man kan fira Gustav Adolfs frikostiga donation till universitetet (vilken finansierade universitetets verksamhet i 300 år) så kan man väl lika gärna fira den massiva utbyggnad som universitetet fick tack vare Tage Erlander. Att Tage använde skattemedel och Gustav Adolf sin privata förmögenhet är bara en anledning till att jämförelsen haltar, den är även i övrigt historielös och endast avsedd att provocera. I övrigt har vi dock klarat oss från allt för högljudda krav på dagens avskaffande. Den största anledningen till att kontroversen inte har blivit större är sannolikt att firandet i så hög grad har fallit i glömska och blivit, för de radikala, en märklig men harmlös relik.

Faktum är dock att det även (eller kanske framförallt) i vår tid finns all anledning att fira minnet av Gustav II Adolf. För det första är det inte i första hand Gustav Adolfs krigiska bragder som firas, utan hans oskattbara civila gärning för det moderna Sverige; länsväsendet och ämbetsverken samt en mängd nygrundade städer. För det andra är det en anakronism att säga att det är fel att fira minnet av en militarist och imperialist. Gustav Adolf var inte mer krigisk eller brutal än sina samtida likar. Motståndet mot Gustav Adolfsfirandet handlar därför snarast om att inte vilja kännas vid sin historia. Vår historia är en ofrånkomlig och omistlig del av vår nutid. Gustav Adolfsfirandets otidsenliga och 1800-talsmässiga drag kränker eller skadar inte någon, men hjälper oss att minnas och vårda vår historia, just på grund av att de så uppenbart härstammar från en annan tid. De fyller, precis som det ”otidsenliga” jul- eller påskfirandet, traditionens roll i vårt flytande samhälle. Att Gustav Adolfsbakelsen i år även fyllde 100 år var ju naturligtvis inte mindre anledning att fira.

Den 7 november - en allvarsam minnesdag.

Vissa som inte tycker att den 6 november är något att fira firar tyvärr idag, den 7 november, istället. Den 7 november 1917, för 92 år sedan således, ägde oktoberrevolutionen rum. Namnet är därmed missvisande. Att oktoberrevolutionen ägde rum i november beror som bekant på att Ryssland fram till 1918 räknade tiden efter den julianska kalendern. Oktoberrevolutionen är dessutom ett felaktigt namn såtillvida att det inte alls rörde sig om en revolution, utan i realiteten en statskupp, dessutom en statskupp centrerad till regeringskvarteren i Moskva varför ”ryska revolutionen” blir en ännu mer missvisande term. Det fanns inga uppretade, uthungrade massor med i händelseförloppet den 7 november 1917 utan bara ett antal ränksmidande yrkesrevolutionärer.

Inte heller var oktoberrevolutionen ödesbestämd. Hade kuppen misslyckats skulle Ryssland väl ha kunnat lotsas till att bli en normal västlig demokrati under Aleksandr Kerenskij och den demokratiska, borgerliga regering som regerade sedan februarirevolutionen. Nu blev det inte så och resultatet blev att inte bara Rysslands och de omgivande, ockuperade staternas folk utan hela världen utsattes för omätliga lidanden och umbäranden. Inte ens idag, 92 år efteråt, har Östeuropa och de sovjetiska delarna av Asien återhämtat sig från den långa natt som kommuniststyret innebar. Desto tråkigare att det faktiskt finns människor som känner sig föranledda att fira detta sorgliga datum.

Men detta är förvisso en dag som förtjänar att uppmärksammas och minnas, om än inte högtidlighållas. Tillsammans med tjugoårsminnet av Berlinmurens och östblockets fall påminner det oss om frihetens och demokratins bräcklighet och de auktoritära systemens potential till makt över människan. Dagen kan även stämma till eftertanke gällande hur oberäkneliga och till synes obetydliga händelser som kan ändra ödets förlopp när historien spelar tärning. Då torde en viss ödmjukhet och tacksamhet över att vi i vårt land trots allt har fått leva i frihet i 500 år och fred i snart 200 år infinna sig. Och så leds plötsligt tanken tillbaka till en stunds tyst tacksamhet och reflektion över historiens fladdrande gång vid den nötta skriften på ett Gustav Adolfsmonumet anno 2009.

Daniel Bergström

Godmorgon världen (P1): konservatismen är inne

Sveriges Radio P1:s välbekanta program Godmorgon världen gjorde i söndags ett reportage om att konservatismen nu blivit i ropet i Sverige. Inslaget börjar en timme in i sändningen (spola fram till slutet av första delen, låt den gå över och så börjar inslaget efter en halv minut i del 2).

Programmet inleds med frågan ”ska en 200-årig ideologi förnya borgerligheten?”. Väl att märka är liberalismen en betydligt äldre ideologi, och även feminismen har vid det här laget nästan 200-åriga anor. Så varför konservatismen skulle framhållas som åldersstigen på detta sätt är förstås ingenting annat än tramserier.

I fokus för reportaget står Kristdemokraternas nya väg med början i Almedalen. Statsvetaren Sven Dahl är dock av uppfattningen att det hela nog tog fart på allvar här i början av 2009. Han menar också att en anledning till att konservatismen blivit inne, är att Socialdemokraterna och Moderaterna nu står så nära varandra politiskt. Ett allmänt ökat intresse för familjevärden framhålls också som en viktig bidragande orsak.

Den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson intervjuas, och han radar upp att den nya svenska konservatismens idéer utgår från: frihet, civilsamhälle (familj, föreningar, företag, församlingar och grannskap), samt en ny icke-liberal syn på kapitalismen att den måste bottna i en både personlig moral och samhällsmoral.

Karolina Ramqvist, chefredaktör på vänstertidskriften Arena, ser även en konservativ rörelse inom vänstern: bort från stadslivet, ekologi, konsumtionskritik, nymoralism, det lilla sammanhanget. Hon tror inte att konservatismen i 2000-talet kommer att föra mänskligheten framåt, men hon ser tydligt att det är en trend idag.

I programmet lyfts även Anna Anka fram. Hon togs på förvånadsvärt stort allvar när hon gjorde sitt numera allmänt välbekanta intåg i den svenska samhällsdebatten. Sagda Hollywood-fru kommenteras med att hon inte hade fått sådant genomslag om det inte varit för att konservativa idéer och värderingar redan arbetats upp inom media, inte minst genom Kristdemokraterna. Min synpunkt är att det kanske är så att konservatismen har lyft taket i den svenska debatten, men det har ju i alla fall ingenting att göra med att Anna Anka skulle företräda någonting som har med konservatismen att göra (läs min tidigare kommentar om henne).

Allra skönast är ändå detta att Kristdemokraterna nämns som ett parti med nära potential att bli ”inne” i Sverige.

Jakob E:son Söderbaum

Tankar om helgon

Det finns ett flertal svenska helgon. Av dessa är naturligtvis Heliga Birgitta(1303-1373) den mest kända.

KULTUR | Allhelgonahelgen kallas denna helg. Egentligen består den ju av två dagar, Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Viktigt att hålla isär, för många avlidna vi minns denna helg var inte några helgon, i varje fall inte i ordets normala mera specialiserade betydelse. En del var kan hända motsatsen. ”Ett helgon är en människa som visar att Gud lever”, lyder ett berömt yttrande från ärkebiskop Nathan Söderblom. Han prövade aldrig några helgon. Det gör inte Svenska kyrkan. Ganska skönt tycker jag, med tanke på hur det ser ut i Svenska kyrkan.

Protestantiska helgonkalendrar finns dock, bl.a. i USA utgivna av Evangelical Lutheran Church in America (ECLA) och den konservativa Missourisynoden. Från Sverige finns i ECLA:s kalender Erik den helige, biskop Henrik, heliga Birgitta, Olaus Petri och Laurentius Petri, liksom Nathan Söderblom och förvånande nog Dag Hammarskjöld. Mannen som översatte Bibeln till finska, biskopen av Åbo, Mikael Agricola, finns med hos ECLA. Från Norge finns väckelsepredikanten Hans Nielsen Hauge och biskop Eivind Berggrav. Danskarna har ECLA N.F.S. Grundtvig samt kanske något förvånande, Sören Kierkegaard (båda ECLA).

En vanlig uppfattning är att de reformatoriska samfunden ”avskaffat” helgonen. Det stämmer inte. Däremot har man inga prövningar av nya helgon (inga ”officiella” helgon). Firningsdagarna är betydligt färre. Reformatorerna vände sig också emot stora delar av helgonkulten i den romerska kyrkan då man ansåg att den kommit att skymma Jesus. Man hänvisade till Första Timotheosbrevet 2:5, ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”. Anrop av helgonen förekommer idag åter i en del protestantiska sammanhang.

I Nya testamentet används ”de heliga” för att beteckna de troende i kyrkan. Från början betecknade alltså helgonen, de kristna. Helig betyder avskild. Avskilda för livet i Kristus blir en kristen i dopet. Dopet är en kallelse att leva ett helgat liv, ett helgonlikt liv. I den kallelsen finns gott om förebilder, i ortodoxa, romersk-katolska och ortodoxa traditioner. Svenska kyrkans kollektbön lyder på Alla helgons dag att Gud omger sig ”med helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”.

Staffan Andersson

Socialdemokratins vänstersväng

ANALYS | Socialdemokraternas pågående kongress har väl knappast gått någon förbi. I varje fall inte SVT som sänder kongressen direktsänt på svt2, tillskillnad från moderaternas stämma som fick nöja sig med det mer anonyma SVT24 (läs mer hos Dick Erixon). ”Jobben” står det med stora bokstäver bredvid den socialdemokratiska rosen som dekorerar kongresslokalerna. Och visst är det de frågorna Mona Sahlin prioriterar i sin retoriska framställning när hon på onsdagen höll sitt kongresstal.

Fackpamparna skrev igår på SvD brännpunkt om att Socialdemokraterna vandrar för långt åt höger. En tydlig vänstersväng skulle vitalisera partiet, menar de. Kritiken är inte ny. Mona Sahlin målades redan innan hon hade tillträtt som partiordförande ut som ett högerspöke i partiet.  Och visst finns det vissa sådana tendenser. Hon försvarar vårdföretags rätt att ta ut vinster. Och nyläggningen av den socialdemokratiska utbildningspolitiken pekar åt samma håll. Inte heller en fullständig återgång till skattesatserna före 2006 har utlovats.  Sahlin går t om så långt så att hon kallar den gamla förmögenhetsskatten för problematisk och rent av felaktig.

Men ur en annan aspekt har Socialdemokraterna under Sahlin tagit ett tydligt steg åt vänster. Regeringen Persson kan man säga mycket om. Men Persson lyckades stoppa många framstötningar från den socialpolitiska radikalismen i partiet. Bara det att han lyckades hålla äktenskapsfrågan borta från bordet under sina 12 år som statsminister är faktiskt imponerande. Lika så när Persson totalt avvisade långtgångna krav på kvoterad föräldraförsäkring. Med Mona är det annorlunda. När TT intervjuade henne här om dagen så jämförde hon en icke-kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Hon kommer att gå till val på att beröva föräldrarna rätten att själva disponera sin föräldraledighet. I äktenskapsfrågan målade hon ut kristdemokraternas kompromissförlag om en giftemålsbalk som något som i det närmaste borde föranleda Hägglund att skaka galler för hets mot folkgrupp. Och det är inte allt. Nu är det feminism, kulturradikalism och multikulti för hela slanten. Tillåt mig att tvivla på om dessa frågor är förankrade hos LO-kollektivet i allmänhet och byggarbetaren med jätteprillan under läppen i synnerhet.

Fler kloka röstar om S-kongressen: SvD, SvD2,  Baromtern, SMP, BT.

Dag Elfström

Bratt-kulturens efterlängtade död

’Greven’, en ofrälse men tvättäkta brattkung och överlevande relik från Stureplans storhetstid.

ANALYS | Efter prinsessan Madeleines förlovning spår Expressen bratt-kulturens snara död. Är det önsketänkande, att en hel subkultur som alla rödingar i det svenska socialdemokratifierade betongväldet hatar, är så intimt sammankopplad med en person att när hon lämnar scenen så faller den samman som ett korthus?

Till en början kunde det vara bra att kika på vad bratt-kulturen egentligen är och handlar om. Ordet ”brat” är engelska och betyder talande nog slyngel/ohängd barnunge. Arketypen av en bratt är en ung kille med lite längre, bakåtkammat hår (”backslick”, eller allra helst ”fläskkotlett” vilket är samma sak fast med mycket mera kemikalier i) som klär sig i högprofilerade kläder, har en översittarattityd, vet mycket om vad som är inne just nu och som är mycket ute på lokal där han gärna beter sig lite förnedrande mot tjejer. Kläderna ska vara dyra märkeskläder som andra blir imponerade av, och han går bara till inneställen – och det måste synas att han slösar med pengar.

Det finns förstås en kvinnlig motsvarighet, men eftersom unga tjejer med smak för det exklusiva och behov att framhäva sig själva knappast är en 2000-talsgrej så känns bratt-kulturen betydligt mer som ett modernt mandomsideal – för två olika huvudkategorier av unga killar. Den första, som är den förväntade, finns det en förälder – helst pappa – i bakgrunden som har mycket pengar och som alltid ställer sin plånbok till sina barns fria förfogande. Den andra är de som jobbar på ICA eller annat ”vanligt kneg” på dagen, och sätter sprätt på alla sina pengar på fritiden i den här typen av sällskap.

Bratt-livsstilen handlar sålunda om yttre högt materiellt välstånd, och brattsen som sådana är förhävda livsnjutare som framför allt tycker om att umgås med varandra så att det syns för utomstående att de är i sällskap med varandra och helst inte så många andra. I sociologisk bemärkelse är det ett utpräglat nyrikt beteende. D.v.s. extremt ytligt, självförhärligande och medvetet provokativt mot dem som inte är som de – som de senaste 10 åren har blivit huvudtrenden i Sverige. Så till den grad att både medlemmar av den egentliga överklassen (som per definition står över andra och inte har något behov av att framhäva detta) och lägre medelklassen (som i denna livsstil inte har råd med mer än det synliga) har kommit att ryckas med.

Det är i och för sig mycket spännande att detta blivit en förhärskande trend just i Sverige, det socialdemkratiskt genomsyrade, jämlika och konforma Jante-Sverige där ingen får tro att man är förmer än någon annan. Men bratt-kulturen är också ett tecken på en stor trötthet hos folket över allt detta. Den är ett ungdomsuppror mot Jante och konformism. Ett intressant tecken i sammanhanget är att man kan sammanfatta bratt-attityden med att ”du måste vara någonting, annars är du ingenting”. Pengar och börd har i bratt-kulturen åter fått en stor fanclub – från att ha varit dåligt ansedda sedan det illröda 1970-talet – men (eller och!) detta på ett annat sätt än det var längre tillbaks i tiden.

Prinsessan Madeleine och hennes trolovade Jonas Bergström civilklädda – också de ikoner på Stureplan, nu före detta.

Men faktum är att bratt-kulturen bättre än någonting annat illustrerar det problem som den konservative ekonomen Wilhelm Röpke (1899-1966) såg i massamhällets uppkomst och utveckling. Nämligen proletariseringen av borgerligheten snarare än förborgerligandet av proletariatet. Uppåtsträvarna anpassar sig inte till de inrotade högre idealen, de är överhuvudtaget trötta på att anpassa sig till medelmåttighet – och det är snarare detta än det aristokratiska och i egentlig bemärkelse överklassmässiga som de förhåller sig till. Brattsen vill höja sig över massan genom det ytliga överflödet, inte genom vad som en gång i tiden kallades för andens adlande. De tar därmed med sig massans beteende in i de finare salongerna, inbjudna av en överklass som liksom i alla tider har hållit de uppåtsträvare nära som vet att ha respekt för dem. Ur samhällsutvecklingsperspektiv är det tyvärr en fullständigt logisk utveckling inom ett samhälle där pengar är den enda allmänt kända indikatorn på status.

Så – tillbaka då till frågan om det är realistiskt att bratt-kulturen nu är på utdöende i och med prinsessan Madeleines förlovning. Nej, jag tror inte det. Tror man det så tittar man nog alltför enögt på det faktum att Stureplan i Stockholm var betydligt mera inne för tio år sedan än vad det är idag, och att den glamour det sätter på en subkultur att en medlem av kungafamiljen sällar sig till den skulle ha någon slags bäring på deltagarnas fortsatta intresse för varandra. Märkväl att modet har förändrats under perioden från slitna jeans för 5,000 kr till det mer välvårdade hållet. Det är en attitydförändring bland svenska ungdomar (och då menar jag ingenting annat än att bratt-kulturen också är en snäv del av dem) som snarare fångat prinsessan Madeleine under en period än tvärtom. Denna attityd

Artikelförfattaren på studiebesök i alla bratts drömstad St Tropez säsongen 2009, en liten fransk strandstad vars nergångenhet står i förvånande kontrast till lyxjakterna som flockas i hamnen.

genomgår självklart också en utveckling. Men den mest påtagliga är att den medfört ett intresse hos den breda allmänheten för detaljkunskap om exklusivare konsumtionssaker som t.ex. vin, champagne, choklad, cigarrer och bättre mat. Alla pratar om sådant nuförtiden. Och det är när man vinner allmänhetens acceptans och personliga intressen som man blir en långvarig härskare.

Däremot kunde man verkligen hoppas att prinsessan Madeleines förlovning och lämnande av bratt-scenen medför att de allra värsta avarterna inom genren – det uppenbart dåliga föredömet – förlorar sin legitimitet. Man kunde också hoppas att folk slutar att gå med i Moderata Ungdomsförbundet bara för att få del av den påstådda överklasstämpeln och tar med sig mängder av idéer in till detta traditionstyngda förbund, idéer som inte har någonting alls med höger att göra.

Jakob E:son Söderbaum

Den selektiva rapporteringen kring prolife-rörelsen

Svensk media och abort är ett ämne för sig. Igår gjorde exempelvis Aftonbladet en stor sak av att en kvinna i USA, som genomgått 15 aborter och stoltserar om saken i en bok, lever under hot.  Missförstå mig inte, det är klart att det är hemskt att en människa lever under hotelser. Men något problematiserande kring att kvinnan i fråga säger sig ”vara beroende av aborter”, kunde man faktiskt förvänta sig – till och med från Aftonbladet. Detta är alltså en nyhet, ja, det kan kanske vara motiverat att rapportera om. Men att aftonbladets artikel helt uppenbart syftar till att ställa de abortkritiska krafterna i USA i dålig dager förefaller rätt uppenbart.

Däremot tiger svensk media som en mur kring mordet på den prolife-aktivist i USA som blev mördad för någon månad sedan. Det var ett politiskt mord så till vida att mördare, som är gripen, utförde dådet för att han ogillade nämnde prolife-aktivistens åsikter i abortfrågan. Läs mer hos Världen Idag och hos Ja Till Livet.

Ensidigheten är slående.  Motståndare till aborter är elaka. Abortförespråkarna är goda. Allt som bryter den bilden filtreras bort av det svenska mediaetablissemanget.

Dag Elfström