Folkpartiet – på gott och på ont

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

Till byaskolans försvar

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

Socialdemokratisk undervisning

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

”Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan”
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

Rap mot social snedrekrytering

DEBATT | I förra måndagens DN mötte vi återigen rapporter om att det går trögt med att stävja den sociala snedrekryteringen till högskolan. ”I sju år har arbetet med att bredda den sociala mångfalden på högskolan varit ett krav från regeringen. Trots anslag, projekt och satsningar har inte mycket hänt.” Det är någonting som knappast bör förvåna men måste man betrakta snedrekryteringen som ett problem i sig? Finns det kanske en helt ny sorts socialsnedrekrytering som orsakas av arbetet mot den? En del arbete mot den sociala snedrekryteringen är ändå bra men kanske av andra orsaker än de tänkta.

Skillnader mellan högskolor

DN-artikeln redovisar statistik som visar på hur andelen studerande med högutbildade föräldrar varierar mellan ett antal högskolor i ett spann mellan 22% (Gymnastik- och idrottshögskolan) och 76% (Handelshögskolan). Totalt sett i landet är andelen 34%. Artikeln talar inte om hur stor andel föräldrar till barn i studentåldern det är totalt sett som är högutbildade (vilket ju är avgörande om man vill hävda att det är en snedrekrytering). I ett faktablad från Arena för tillväxt hävdas dock att det var 19 % av befolkningen i åldrarna 25-64 år som hade en minst 3-årig eftergymnasialutbildning år 2005.

Förutom Handelshögskolan finns störst andel studerande med högutbildade föräldrar på en del konstnärliga utbildningar med Kungl. Musikhögskolan i topp. Långa utbildningar som riskerar att inte bli ekonomiskt lönande förekommer alltså främst bland dem som kommer från en studerad bakgrund, knappast en överraskning. Inte heller bör det förvåna att andelen är lägre vid ett en lågstatushögskola som Södertörns högskola (32%) än den är vid Stockholms Universitet (44 %) eller Karolinska institutet(38%).

Södertörns högskola ser sin låga andel studerande med högskoleutbildade föräldrar som en bekräftelse på att man lyckats relativt sett väl i sitt arbete mot social snedrekrytering som pågått sedan högskolan startade 1996. Säkert kan man inhösta beröm från Högskoleverket. Själv tror jag att det också finns helt andra faktorer. Att flumstället Lärarhögskolan hamnar näst lägst med 25% bekräftar bilden. De som kommer från högutbildade hem vet oftare att söka sig till högskolor med viss tyngd, tradition och kvalité, medan de som inte gör det oftare blir offer för skattefinansierad reklam från mindre bra högskolor.

Rapp ska locka studenter till Malmö.

studiemotiverande?

När jag igår var på bio rappades det i en reklamfilm för att man ska söka till Högskolan i Malmö. Reklammakarna (som liksom filmen naturligtvis var betalda med skattepenningar) avsåg förstås att arbetarklassens och invandrarnas barn skulle lockas av rappandet. Detta ser jag snarast som en förolämpning av målgruppen. Jag har mycket svårt att förstå hur någon alls vill söka till nämnda högskola p.g.a. ett rappbudskap. Skulle så ändå vara fallet är det mycket illa ställt. Om barn till lågutbildade söker sig till Malmö högskola istället för Lunds universitet förstärks också den sociala snedrekryteringen mellan högskolor som Stockholmstatistiken ger prov på.

I högskolornas arbete för mer ”representativa” studenter görs ändå en del bra. Bl.a. agerar studenter mentorer för studieovana högstadielever. Detta är liksom läxläsningshjälpprojekt naturligtvis ett alldeles utmärkt arbete och är ifall det är lyckosamt bra för såväl samhället (fler studiebegåvade går vidare till högre utbildning) som eleverna (bättre möjlighet och motivation att välja högskoleutbildning). Man får hoppas att dessa projekt också leder till att man söker sig till goda utbildningsinstitutioner.

Liknande arbete som jag känner till utförs av studenter på frivillig basis och (kan säkert) organiseras av studentkårerna till en ringa kostnad. Det ideologiskt motiverade och politiskt ordinerade arbetet mot snedrekryteringen som kräver en massa anställda och kostbara ”satsningar” kan vi dock vara utan.

Snedrekrytering – naturliga och politiska förklaringar

För några decennier sedan talades det ofta om den s.k. begåvningsreserven, d.v.s. den andel av befolkningen som av ekonomiska skäl inte kunnat läsa vidare trots begåvningsmässiga förutsättningar. När de statliga studiemedlen infördes på 60-talet ökade antalet studenter på universiteten dramatiskt (högskolorna var tack och lov knappt uppfunna!) och den sociala snedrekryteringen minskade. Minskningen har nu förbytts i en ökning.

Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat. Föräldragenerationens mest begåvade hade ju redan dem möjlighet att studera vidare och många gjorde det. Begåvningsreserven minskade som följd och den första generationens högutbildade förde sina begåvningsgener vidare till sina barn som ökade på snedrekryteringstalen när de började studera. Det borde vara vanligare att begåvade föräldrar har begåvade barn än att mindre begåvade föräldrar har begåvade barn och fler begåvade föräldrar är högutbildade än vad som var fallet på sextiotalet. Nästan två generationer efter att statliga studiemedel införts är det därför kanske inte så konstigt om snedrekryteringen ökar. Den avgörande frågan är förstås hur många ur begåvningsreserven som började studera på 60- och 70-talen, förr eller senare borde en sådan effekt uppstå.
”Verkligheten är vår fiende” lär Olof Palme ha sagt. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det bara sociala faktorer som spelar roll för begåvningen. Tilltron till att ändra saker med politik är total. Man tror sig med olika åtgärder som ska kompensera intellektuellt torftiga hemmiljöer helt övervinna den sociala snedrekryteringen. Skolan måste ge alla samma chans, säger man, och resultatet är en undervisning som inte passar någon.

Den sociala motivationen och förutsättningarna för att läsa vidare betyder utan tvekan mycket och skolan är här ännu viktigare för dem med studieovan bakgrund. Gårdagens kunskapsskola, innan socialdemokraterna förstörde den, gav goda förutsättningar för alla att läsa vidare. Flumskolan missgynnar i synnerhet dem som kommer från studieovan bakgrund och detta spär på snedrekryteringen.

Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.

Snedrekrytering – ett problem?

Samhällets behov av fler med högre utbildning (som kan diskuteras men inte är ämnet för detta inlägg) är numera också en faktor bakom arbetet mot social snedrekrytering men det borde i detta fall kallas något annat – målet är ju då att få fler att studera överhuvudtaget – inte social utjämning.
Arbetet mot social snedrekrytering handlar i hög grad fortfarande om en socialistisk vilja att minska klassklyftor. Bakgrunden är den socialistiska synen på samhället som bestående av klasser mellan vilka råder en nödvändig animositet. Lösningen blir att avskaffa klassamhället. Arbetet mot den snedrekryteringen har då nått sitt mål när det är lika sannolikt att ett läkarbarn väljer att bli ”arbetare” som att en ”arbetarson” väljer att bli ”arbetare”. Hur sannolikt är det att det målet nås?

Grundfrågan är ändå: Vad är problemet med att barn till högutbildade väljer högre utbildning i högre grad än barn till lågutbildade? Vad är problemet med att läkarbarn blir läkare och målarens son blir målare? Klassargumentet håller inte, de sociala skillnaderna i Sverige är relativt små och det råder knappast klasshat i Sverige som måste stävjas genom större rörlighet mellan ”klasserna” med klassamhällets utplånande som det utopiska målet. Klass är överhuvudtaget ett svårt begrepp till att fånga in den sociala verkligheten i Sverige idag (högutbildade kan vara fattiga, lågutbildade rika och deras värderingar och intressen är inte alltid så olika) men visst kan man tala om grupper med skilda förutsättningar. Konservatismen anser inte att det finns någon naturlig antagonism mellan olika grupper i samhället. Men en rörlighet mellan klasser har alltid funnits i Sverige och det har varit till stor nytta. Konservatismen tror däremot inte att skillnader måste eller kan utplånas.

Såväl socialister som liberaler har en förenklad bild av människans frihet, liberaler bortser ofta från sociala och historiska faktorer, socialister (och ganska ofta liberaler) tänker sig att sociala och historiska faktorer utgör hinder för frihet och därför måste undanröjas. Sociala faktorer må begränsa antalet troliga utfall av en människas val, men frihet att välja är inte att undanröja betydelsen av alla faktorer av social art som kan tänkas ha betydelse för en människas val. Det är omöjligt att något sådant alls vore möjligt. För en konservativ är betydelsen av social och historisk kontext av väsentligen positiv betydelse för människan. För de allra flesta människor är ens bakgrund en källa till positiv identitet. Att man vill gå i sina fäders eller mödrars fotspår behöver inte vara resultaten av en social insnävning utan kan vara uttryck för stolthet över sina föräldrar, en vilja att fortsätta deras verk, ja en förnöjsamhet med det liv som man känner och vet något om. Frihet är inte frånvaron av sociala och kulturella sammanhang utan uppstår endast ur ett positivt bejakande av de sammanhang i vilka vi ingår. Vi lever i Sverige i ett samhälle med goda möjligheter till social rörlighet och det ska vi vara glada över. Klåfingriga politikers försök att med social ingenjörskonst leka ”hela havet stormar” kan vi däremot vara utan.

Vad vi behöver är en skola som är kunskapsinriktad, det är bäst för alla. En skola som inspirerar till att söka sig till högre utbildning men som inte nödvändigtvis ser det som ett misslyckande när vissa elever med studieovan bakgrund istället väljer att söka sig till yrkesprogram. De kommer också behövas i morgondagens samhälle.

Staffan Andersson

Förslag till nästa mandatperiod: Kunskap

DEBATT | DN har inlett en serie där man för olika politikområden pekar ut fem viktiga förändringar för ett bättre Sverige under kommande mandatperiod. Jag vill ju inte vara sämre, så jag tänkte försöka matcha DN med lite egna förslag, samtidigt som jag kommenterar deras. Sannolikt kommer jag inte att hinna med alla områden, men jag väljer några jag finner intressanta. Kanske någon annan skribent hakar på?

Först ut är DN med temat kunskap, och det är onekligen en viktig fråga så jag börjar också där. DN pekar ut bättre lärare, bättre matematikundervisning, avgiftsbelagd högskola, friare forskning och gratis museer. Om jag först skall kommentera detta så får det nog bli tre plus, ett minus och ett jaså.

Avgiftsbelagd högskola tror jag inte på. Är det så att vi har färre högskoleplatser än vad vi har hugade spekulanter på studieplatserna, så är det inte tjockleken på mamma och pappas plånbok som skall avgöra hur platserna fördelas, lika lite som det röda sjuttiotalets lotterier, eller den nya tidens grupptillhörighetskvoteringar. Det som skall avgöra urvalet är lämplighet, d.v.s. hur begåvad man är och hur hårt man arbetat tidigare. Detta är det system som bäst gynnar samhället som helhet genom att placera rätt person på rätt plats, och genom att belöna prestation.

Så ska det se ut i skolan...

Gratis museer kan jag väl i och för sig sympatisera med, men någon jättereform för bildning i samhället torde det inte vara. Friare forskning däremot får mitt entusiastiska stöd. Jag tillhör nämligen de som generellt tror att en forskare med spetskompetens inom sitt område bättre kan avgöra hur forskningspengar klokt används än en politiker som ofta inte ens har en akademisk examen.

Historiskt har det också visat sig att många stora upptäckter är just oväntade bieffekter av grundforskning, eller forskning om något helt annat. Inte minst militär forskning har ju, åtminstone i fria samhällen, fått stora spridningseffekter. Arpanet, någon? Att politikerna tenderar att snöa in på olika halv- eller heltotalitära modenycker, som genusteori, är i sig ett tillräckligt skäl att hålla deras tassar på behörigt avstånd från forskarna.

Bättre lärare torde ju ingen protestera mot. Högre krav på lärarutbildningen, bättre löner och arbetsvillkor för lärare, och fler vägar in i yrket föreslår DN. Allt detta är bra. För att förtydliga – lärarutbildningen måste befrias från 68-flummandet, sätta ledarskap och bildning i fokus. Vad gäller arbetsvillkoren måste lärarna befrias från så mycket byråkrati och socialtjänstuppgifter som möjligt och tillåtas fokusera på vad de skall vara bra på, att undervisa. Lärarna måste också återfå makten i skolan. Elevdemokrati i all ära, men den som besöker en svensk skola idag riskerar allt som oftast att mötas av en situation som hämtad ur Orwells Djurfarm.

Bättre matematikundervisning är väl också bra, men det behövs nog lite mer konkreta idéer än de DN presterar. Till exempel måste man nog våga uttala det tabubelagda ordet ”Nivågruppering”. En annan förutsättning är arbetsro, för inbilla mig inte att man kan lära sig matte utan att i lugn och ro analysera uppgiften, lika lite som det går utan att öva, öva och öva. Matte är ett oförlåtande ämne på så sätt att det finns så tydliga rätt och fel, inte som samhällskunskap där man helt avskaffat rätt och fel, och allt handlar bara om förmågan att slunga ur sig åsikter, utan större krav på underbyggnad av fakta och analys.

Har då DN glömt något? Jodå, en hel del faktiskt. För att nämna ett par exempel så vill jag efterlysa:

...inte så här

Hårdare antagningskrav på gymnasium och högskola. Det skall inte vara högskolans ansvar att se till att deras elever har tillräckliga grundkunskaper. Det är gymnasiets. Det är heller inget självändamål att över hälften av en årskull skall in på högskolan. Den ideologiskt motiverade utbyggnaden av högskolan är en grundorsak till att man tvingats sänka kraven.

Betyg. Vi bör inte vara rädda för att mäta elevernas prestationer. Betygen fungerar som sporre och som feedback. Förr eller senare måste ungdomarna också vänja sig vid att deras prestationer ständigt bedöms. Ju tidigare, desto mindre dramatiskt.

System för oberoende betygssättning av gymnasieelever / studentexamen. Skall systemet där olika huvudmän arrangerar utbildningen (vilket är bra) fungera, kan man inte ha ett system där de själva indirekt betygsätter sin egen verksamhet när de betygssätter eleven. Det bäddar för betygsinflation

Bildning åter i fokus. Skolan har nästan helt övergivit ambitionen att ge eleverna ett batteri av grundläggande kunskaper. Man tror att det räcker med att bara lära ut metoder för att leta information. Detta synsätt speglas i läro- och kursplaner som knappast alls ger någon fingervisning om vad undervisningen i olika ämnen skall innehålla. Detta ger en väldigt godtycklig undervisning, och måste vara en mardröm för elever som byter skola. Att betygssättningen blir närmast omöjlig att genomföra på ett konsekvent sätt torde vara givet.

Större variation tidigare. Trenden är ju annars att allt skall likriktas. Alla skall läsa ungefär samma ämnen i samma takt. Det funkar bara om alla är lika, och det är de, hör och häpna, inte. En del har fallenhet för det matematiska, andra för språk, ytterligare andra är praktiska o.s.v. Alla dessa olika begåvningar behövs i samhället, och alla behöver få chansen att utveckla förmågor de har fallenhet för, att få känna sig duktig på någonting. Idag är det främst de praktiskt lagda som kommer på undantag. Vi behöver mycket mer av yrkesskolor som verkligen är praktiska, och vi behöver låta eleverna få en chans att rikta in sig tidigare än idag.

Patrik Magnusson

Återinför Studentexamen

DEBATT | Häromdagen skrev två forskare i DN om den betygsexplosion som konkurrensen om eleverna mellan olika skolor, kommunala och fristående, lett till. Att betygen blir bättre och bättre kan ju vid en första anblick verka positivt, men när man studerar vad som ligger bakom blir bilden en annan.

Den bistra sanningen är nämligen att de högre betygen inte motsvaras av högre kunskaper. Tvärtom visar nationella prov, internationella jämförelser, och elevernas resultat på Högskolan att medan betygen blir bättre så blir resultaten sämre. Vad det handlar om är således inget annat än betygsinflation.

Egentligen är det inte särskilt konstigt att det blivit så. Hade det inte varit för en viss kvardröjande professionalism inom lärarkåren hade det sannolikt varit än värre. Det finns nämligen ett antal mekanismer som främjar betygsinflation. Viktigast är systemet med konkurrens om eleverna kombinerat med hur skolornas prestationer mäts.

Oberoende examination garanterar både kvalitet och rättvisa

Skolornas prestationer mäts nämligen utefter vilka betygsresultat de levererar. Skolor vars elever får höga betyg anses som lyckade, och får lättare att locka elever. Problemet är att det är skolorna själva som avgör hur duktiga deras elever är, och således vilka betyg de skall ha. Genom att ge eleverna oskäligt höga betyg ger de således indirekt sin egen undervisning höga betyg.

Om man inte gillar friskolor, utan tycker att det gamla systemet med en statlig skola för alla är bättre, så är det här naturligtvis goda nyheter. Om man, som jag, däremot anser att systemet med friskolor är bra, så har man en del att fundera på. Hur löser man problemet utan att offra det fria valet av skolor? (märk väl att kommunala skolor är lika konkurrensutsatta som friskolor och säkert lika villiga att bidra till betygsinflationen)

Mitt svar är: Återinför studentexamen. Genom att lägga ansvaret för att bedöma elevernas kunskapsnivå på en institution som är helt fristående från skolorna, så får vi en rättvis jämförelse mellan skolorna. På det sättet finns det bara ett sätt för skolorna att uppvisa bra resultat – att ha bra undervisning så att eleverna verkligen lär sig vad de ska.

Detta är också ett av de tre alternativ som forskarna pekar ut som en möjlig lösning på problemet. De andra två alternativen, att låta nationella prov bli mera styrande för betygssättningen, eller att sluta använda betyg som urvalsinstrument till högre studier och istället låta högskolorna utforma sina egna antagningstester känns spontant mindre lockande, men båda är betydligt bättre än det system vi har idag.

Patrik Magnusson

Äntligen en disputerad minister!

Lars Leijonborg (FP) avgår som Högskole- och forskningsminister, efter en ovanligt lång politisk karriär där han i egenskap av partiledare banat vägen för den nya inriktning inom Folkpartiet liberalerna som idag representeras av Jan Björklund och som med utbildningsfrågorna i fokus är väsentligen mer konservativ än liberal. För detta har han populärt blivit kallad för Leijonkungen. Tack för allt detta goda, Lars Leijonborg!

Nu står det klart att fil. dr. Tobias Krantz efterträder Leijonborg som Forsknings- och utbildningsminister. Det är första gången sedan 1960-talet som en minister i motsvarande ställning varit disputerad. Som sig bör, jag tycker även att finansministern bör vara professor i ekonomi och att försvarsministern åtminstone bör ha majors grad.

Det är fantastiskt att höra att nye Forsknings- och utbildningsminister Krantz vision är att skapa en svensk högskola i världsklass, och att det viktiga är att prioritera kvalitet framför kvantitet. Enligt honom har Sverige sedan 2006 lämnat den socialdemokratiska synen på universitet och högsokor som utbildningsfabriker där så många som möjligt ska ta högskoleexamen.

Precis så ska det låta! Folkpartiet fortsätter att visa vägen inom svensk politik.

Jakob E:son Söderbaum

Ris och ros till Björklund (FP)

DEBATT | Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är den bäste av alla alliansregeringens ministrar. Jag brukar hylla hans reformer på löpande band, och kan inte minnas något tillfälle när jag har kritiserat honom. Men någon gång måste vara den första.

Att lyckas i skolan är viktigt för alla elever. Att lyckas i skolan handlar om förmåga att ta till sig information. Förmågan att ta till sig information är ganska individuell, och beror förutom intelligens och disciplin också på incitament och personlig mognad.

Därför är det fullständigt förfärligt att Björklund nu slutgiltigt avskaffar möjligheten att läsa upp sina gymnasiebetyg på Komvux. För mig är detta oerhört orättvist, att man ska vara rökt för livet om man inte orkar plugga så mycket som man skulle vilja under gymnasiet. För det är precis vad det handlar om: de som vill läsa upp sina betyg är ambitiösa personer som vill någonting mer med sina liv och som förtjänar en andra chans.

Många elever är väldigt skoltrötta redan under gymnasiet. Särskilt killarna, som är helt sänkta efter pubertetens hormonstormar och redan inför ansökningen till gymnasiet ligger klart efter tjejerna i studiekapacitet. Det är inte för inte som de gymnasier som har högst antagningspoäng också har en majoritet tjejer, eller att tjejerna går ut gymnasiet med högre genomsnittsbetyg än killarna. Avskaffandet av möjligheten att läsa upp sina gymnasiebetyg slår alltså framför allt mot killarna p.g.a. deras kön.

Detta är den ena av två nya reformer som jag finner särskild anledning att uppmärksamma. Den andra är att nu samtidigt (GP 15/6) också införs krav på att alla som har underkänt under ett läsår, ska få specialundervisning under ännu ett år innan man går vidare till nästa läsår.

Detta är ett förslag i linje med vad jag själv länge har förordat. Jag för min del tycker att man ska införa ett extraår efter varje stadium, där de som så behöver har möjlighet att ta igen svaga kunskaper från hela det stadiet. En sådan möjlighet är viktig för eleverna att ha redan från början, eftersom t.ex. läs- och skrivkunnighet samt grundläggande logisk förståelse är nödvändigt för att kunna gå vidare och lära sig ännu mer. Ett hus kan inte byggas utan stadig grund. Och det handlar inte bara om att vara godkänd, om föräldrarna anser att barnet behöver extra kunskaper i ett visst ämne innan de går vidare, så ska det givetvis vara upp till familjen.

Björklunds ”andra” förslag är i alla fall bra. Men låt möjligheten även finnas att komplettera sina kunskaper ett år efter gymnasiet! På det sättet skulle förslagen gå ihop logiskt (vilket de inte gör nu), och man skulle dessutom visa att man satsar på kvalificerad välfärd. Satsningar på den kommande generationen och på bildade medborgare är satsningar som alltid betalar igen sig med god ränta.

Jakob E:son Söderbaum

Tvångstolerans – ett större problem än hedersförtryck (II)

Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida kommenterar mitt inlägg om sexualundervisningen. Rayman skriver:

Poängen är att en läroplan är en läroplan. Det vore mer konsekvent om Tradition och fason argumenterade emot hela läroplanen i så fall. För jag antar att man inte vill tillåta att föräldrar med antipatier mot matematik håller sina barn hemma från dessa lektioner?

Huruvida Björklunds och Sabunis förslag är bra eller inte nämner jag endast i en bisats. Det är därför en smula märkligt hur Rayman lyckas tolka in så mycket i det. Huvudpoängen med mitt inspel var att det är fullständigt absurt att hävda att föräldrar som har invändningar mot kondom-på-banan-pedagogiken utövar ett hedersförtryck. Vilket Sabuni och Björklund faktiskt hävdar.

Men om jag ändå ska ha en åsikt i frågan så stämmer det att jag inte är vidare entusiastisk. Det går inte att, likt Rayman, likställa sex- och samlevnadsundervisningen med vilket annat teoretiskt ämne som helst . I matematik, engelska eller fysik lär man sig kunskap. I sex- och samlevnadsundervisningen lär man sig inte bara kunskap utan också livsstilsvärderingar. Värderingar som det inte alls är säkert att elevernas respektive familjer uppskattar. Därför är det annorlunda. Det bör vara familjen som agerar värderingsöverförare, inte skolan.

Det rationella vore givetvis att avpolitisera sex- och samlevnadsundervisningen. Men så länge den ser ut som den gör så är det givetvis ett steg i fel riktning att ta bort den ventil som tydligen existerar idag.

Dag Elfström

Tvångstolerans – ett större problem än hedersförtryck

När det för inte allt för länge sedan presenterades uppgifter om att nästan var fjärde flicka i stockholmsregionen var utsatt för hedersförtryck var vi många som rynkade på ögonbrynen. Det visade sig dock att ”hedersförtyck” kunde betyda både det ena och det andra. Föräldrar som inte tillät sina ungdomar att vara ute hela nätterna, var hedersförtryckare av saliga mått. Föräldrar som inte tyckte att det var en helfestlig idé att deras 14 åriga dotter var tillsammans med en tio år äldre man ansågs givetvis också vara en del i en förtryckarkultur.

Och nu är det dags igen. På DN Debatt skriver den annars så förnuftige Jan Björklund tillsammans med Nyamko Sabuni om den nya skollagen.  Tidigare har det varit så att föräldrar har kunnat säga ifrån och avsvära deras barn sex- och samlevnadsundervisningen. Det är inte rimligt, anser de båda statsråden. Så nu ska samtliga barn delta. Nog för att det i sig är en dålig förändring, men det är inte det jag fäster mig vid. Det är deras argumentation. De menar nämligen att föräldrar som inte vill att deras barn deltar i sex- och samlevnadsundervisningen utövar ett hedersförtryck. Alla barn måste lära sig att trä på en kondom på en banan, hur man bäst genomför en abort och att man måste klamydiatesta sig efter varje ny sexpartner – allt annat är fötryck, med andra ord.

Det finns hedersförtryck och det är ett problem. Men nu verkar det gå inflation i begreppet och det kan betyda lite vad som helst.

Läs också:

• Befria alla från sexualundervisningen!
• Toleransens intolerans

Dag Elfström