Folkpartiet – på gott och på ont

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

Ich war dabei

Det är i dagarna 20 år sedan muren föll. Mer precist än så brukar inte Berlinmuren (eller ”antifaschistischer Schutzwall”, som regimen i DDR kallade den) behöva presenteras. Alla vet vad man talar om. Knappt ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades de båda tyska staterna.

"Jag var där" - Återföreningsdagens stridsrop

Denna dag befann jag mig i Berlin. Aldrig förr eller senare har jag skådat så mycket människor samlade. Längs hela Unter den Linden, kring Brandenburger Tor, och i Tiergarten strömmade folk kors och tvärs, sjungandes och insvepta i tyska flaggor. Viss hjälp hade säkert en och annan av den Sekt som flödade, men den huvudsakliga berusningen grundades på ren glädje, glädje över frihet från 40 år av kommunistiskt förtryck, och återförening av ett folk som så länge tvingats leva delade. Detta var det kalla krigets ultimata segerfest – för oss som hållit på rätt sida.

I utkanten av denna jättelika fest lufsade förlorarna. Med buttra miner och sina röda fanor vajande i vinden marscherade allehanda kommunistsympatisörer, skyddade av kravallpolis. Säkert var de lika buttra miner hos partikamraterna över världen, och inte minst våra egna kommunister. Banden mellan DDR:s regerande kommunistparti och Lars Ohlys Kamrater var långvariga och djupa.

Det är lätt att sympatisera med tanken på att Sverige, liksom många andra länder, borde gå till botten med vad som egentligen förevarit i svenska DDR-kontakter. Inte minst borde det vara ett demokratiskt anständighetskrav att svenska medborgare får veta vilka svenskar det är som gått den tyska säkerhetstjänsten STASI:s ärenden. Den svenska säkerhetspolisen har på olika vägar fått in upplysningar om detta, men uppgifterna är hemligstämplade.

Omkring 50 danskar och 30 norrmän lär finnas bland de som gick diktaturens ärenden. Säkert är svenskarna inte färre. Sannolikt finns en och annan som hade eller senare kommit att få högt uppsatta positioner i svenskt kulturliv, svensk politik och svensk massmedia. Varför skulle inte deras skamliga agerande dras fram i ljuset? Varför, förresten, skulle de inte åtalas för den brottslighet de begått?

Men man kan också vända på frågeställningen. Det måste finnas än fler svenskar som genom huvudlösa politiska åsikter på goda grunder kan misstänkas ha tjänat Stasi, men som faktiskt är oskyldiga till detta i alla fall. Det borde ju ligga i deras intresse att det framkommer att de inte finns med på avlöningslistorna.

Till sist erbjuder jag ett stycke musik, intimt förknippar med murens fall, och med en del historiska bilder: Scorpions ”Wind of Change”.

Patrik Magnusson

T&F:s utsände i Berlin 1990

Till byaskolans försvar

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

Socialdemokratisk undervisning

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

”Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan”
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

Politikerna kladdar med kulturen

Kommer ni ihåg när man blandade alla färger i bildsalen under lågstadieåren? Ju mer desto bättre, desto färggladare, desto mer kreativt. Blandningen gick inte så bra – när lågstadieeleven bekymmerslöst kladdar ihop olika vackra färger blir de till slut en brun sörja. Kreativt? Färglatt? Färgbejakande? Nyansrikt? Knappast. De olika färgerna bildar till slut en antifärg – brunt.

I Sverige har politikerna kladdat på ordentligt med kulturpaletten. I en del fall har det blivit färgsprakande målningar. Ofta har det blivit brunt. I Rosengård har det bevisligen blivit brunt. Det har bildats en anti-kultur när det blandats på ett oansvarigt och förhastat sätt. Vissa delar av Sverige, något enskilt område eller så, har säkert blivit så färgsprakande som politikerna ville. Ett kulturellt konstverk skulle man kanske kunna kalla det. Men när brandmän inte längre vill rycka ut utan att bli beskyddade av polisen, när samhällstjänare attackeras i sin gärning, då råder det ingen tvekan: någonstans blev det fel. Någonstans blev det brunt. Någonstans råder en anti-kultur, en allmän fientlighet och ett sjukt våldsdyrkande. Den senaste tiden har det rått kravallstämning i Gottsunda, Rosengård och Husby. Där har det uppenbarligen blivit fel.

Politiker har sällan visat särskilt stor respekt för kultur. Om det inte handlar om sån där förnäm kultur som kan beskådas på Moderna Museet förstås. Men folkkultur, nationskultur om man så vill, det ignoreras fullständigt. Häll maximalt av alla färger på en duk – massor av färg ska det vara, gärna så att det flyter sådär vackert och inte hinner torka. Det är en hänsynslös linje. Anti-kulturell. Anti-human om man så vill. Kulturen blir multikultur. Multikulturen blir anti-kultur.

Man kan inte behandla kultur och identitet hur man vill. Kulturen är starkare än partiprogram och multikulturella teorier, och vad som nu pågår är egentligen inget nytt. Det har hänt i Frankrike, det har hänt i Tyskland och det pågår i England. Så går det när politikerna kladdar med kulturen.

Andreas Braw

Rap mot social snedrekrytering

DEBATT | I förra måndagens DN mötte vi återigen rapporter om att det går trögt med att stävja den sociala snedrekryteringen till högskolan. ”I sju år har arbetet med att bredda den sociala mångfalden på högskolan varit ett krav från regeringen. Trots anslag, projekt och satsningar har inte mycket hänt.” Det är någonting som knappast bör förvåna men måste man betrakta snedrekryteringen som ett problem i sig? Finns det kanske en helt ny sorts socialsnedrekrytering som orsakas av arbetet mot den? En del arbete mot den sociala snedrekryteringen är ändå bra men kanske av andra orsaker än de tänkta.

Skillnader mellan högskolor

DN-artikeln redovisar statistik som visar på hur andelen studerande med högutbildade föräldrar varierar mellan ett antal högskolor i ett spann mellan 22% (Gymnastik- och idrottshögskolan) och 76% (Handelshögskolan). Totalt sett i landet är andelen 34%. Artikeln talar inte om hur stor andel föräldrar till barn i studentåldern det är totalt sett som är högutbildade (vilket ju är avgörande om man vill hävda att det är en snedrekrytering). I ett faktablad från Arena för tillväxt hävdas dock att det var 19 % av befolkningen i åldrarna 25-64 år som hade en minst 3-årig eftergymnasialutbildning år 2005.

Förutom Handelshögskolan finns störst andel studerande med högutbildade föräldrar på en del konstnärliga utbildningar med Kungl. Musikhögskolan i topp. Långa utbildningar som riskerar att inte bli ekonomiskt lönande förekommer alltså främst bland dem som kommer från en studerad bakgrund, knappast en överraskning. Inte heller bör det förvåna att andelen är lägre vid ett en lågstatushögskola som Södertörns högskola (32%) än den är vid Stockholms Universitet (44 %) eller Karolinska institutet(38%).

Södertörns högskola ser sin låga andel studerande med högskoleutbildade föräldrar som en bekräftelse på att man lyckats relativt sett väl i sitt arbete mot social snedrekrytering som pågått sedan högskolan startade 1996. Säkert kan man inhösta beröm från Högskoleverket. Själv tror jag att det också finns helt andra faktorer. Att flumstället Lärarhögskolan hamnar näst lägst med 25% bekräftar bilden. De som kommer från högutbildade hem vet oftare att söka sig till högskolor med viss tyngd, tradition och kvalité, medan de som inte gör det oftare blir offer för skattefinansierad reklam från mindre bra högskolor.

Rapp ska locka studenter till Malmö.

studiemotiverande?

När jag igår var på bio rappades det i en reklamfilm för att man ska söka till Högskolan i Malmö. Reklammakarna (som liksom filmen naturligtvis var betalda med skattepenningar) avsåg förstås att arbetarklassens och invandrarnas barn skulle lockas av rappandet. Detta ser jag snarast som en förolämpning av målgruppen. Jag har mycket svårt att förstå hur någon alls vill söka till nämnda högskola p.g.a. ett rappbudskap. Skulle så ändå vara fallet är det mycket illa ställt. Om barn till lågutbildade söker sig till Malmö högskola istället för Lunds universitet förstärks också den sociala snedrekryteringen mellan högskolor som Stockholmstatistiken ger prov på.

I högskolornas arbete för mer ”representativa” studenter görs ändå en del bra. Bl.a. agerar studenter mentorer för studieovana högstadielever. Detta är liksom läxläsningshjälpprojekt naturligtvis ett alldeles utmärkt arbete och är ifall det är lyckosamt bra för såväl samhället (fler studiebegåvade går vidare till högre utbildning) som eleverna (bättre möjlighet och motivation att välja högskoleutbildning). Man får hoppas att dessa projekt också leder till att man söker sig till goda utbildningsinstitutioner.

Liknande arbete som jag känner till utförs av studenter på frivillig basis och (kan säkert) organiseras av studentkårerna till en ringa kostnad. Det ideologiskt motiverade och politiskt ordinerade arbetet mot snedrekryteringen som kräver en massa anställda och kostbara ”satsningar” kan vi dock vara utan.

Snedrekrytering – naturliga och politiska förklaringar

För några decennier sedan talades det ofta om den s.k. begåvningsreserven, d.v.s. den andel av befolkningen som av ekonomiska skäl inte kunnat läsa vidare trots begåvningsmässiga förutsättningar. När de statliga studiemedlen infördes på 60-talet ökade antalet studenter på universiteten dramatiskt (högskolorna var tack och lov knappt uppfunna!) och den sociala snedrekryteringen minskade. Minskningen har nu förbytts i en ökning.

Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat. Föräldragenerationens mest begåvade hade ju redan dem möjlighet att studera vidare och många gjorde det. Begåvningsreserven minskade som följd och den första generationens högutbildade förde sina begåvningsgener vidare till sina barn som ökade på snedrekryteringstalen när de började studera. Det borde vara vanligare att begåvade föräldrar har begåvade barn än att mindre begåvade föräldrar har begåvade barn och fler begåvade föräldrar är högutbildade än vad som var fallet på sextiotalet. Nästan två generationer efter att statliga studiemedel införts är det därför kanske inte så konstigt om snedrekryteringen ökar. Den avgörande frågan är förstås hur många ur begåvningsreserven som började studera på 60- och 70-talen, förr eller senare borde en sådan effekt uppstå.
”Verkligheten är vår fiende” lär Olof Palme ha sagt. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det bara sociala faktorer som spelar roll för begåvningen. Tilltron till att ändra saker med politik är total. Man tror sig med olika åtgärder som ska kompensera intellektuellt torftiga hemmiljöer helt övervinna den sociala snedrekryteringen. Skolan måste ge alla samma chans, säger man, och resultatet är en undervisning som inte passar någon.

Den sociala motivationen och förutsättningarna för att läsa vidare betyder utan tvekan mycket och skolan är här ännu viktigare för dem med studieovan bakgrund. Gårdagens kunskapsskola, innan socialdemokraterna förstörde den, gav goda förutsättningar för alla att läsa vidare. Flumskolan missgynnar i synnerhet dem som kommer från studieovan bakgrund och detta spär på snedrekryteringen.

Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.

Snedrekrytering – ett problem?

Samhällets behov av fler med högre utbildning (som kan diskuteras men inte är ämnet för detta inlägg) är numera också en faktor bakom arbetet mot social snedrekrytering men det borde i detta fall kallas något annat – målet är ju då att få fler att studera överhuvudtaget – inte social utjämning.
Arbetet mot social snedrekrytering handlar i hög grad fortfarande om en socialistisk vilja att minska klassklyftor. Bakgrunden är den socialistiska synen på samhället som bestående av klasser mellan vilka råder en nödvändig animositet. Lösningen blir att avskaffa klassamhället. Arbetet mot den snedrekryteringen har då nått sitt mål när det är lika sannolikt att ett läkarbarn väljer att bli ”arbetare” som att en ”arbetarson” väljer att bli ”arbetare”. Hur sannolikt är det att det målet nås?

Grundfrågan är ändå: Vad är problemet med att barn till högutbildade väljer högre utbildning i högre grad än barn till lågutbildade? Vad är problemet med att läkarbarn blir läkare och målarens son blir målare? Klassargumentet håller inte, de sociala skillnaderna i Sverige är relativt små och det råder knappast klasshat i Sverige som måste stävjas genom större rörlighet mellan ”klasserna” med klassamhällets utplånande som det utopiska målet. Klass är överhuvudtaget ett svårt begrepp till att fånga in den sociala verkligheten i Sverige idag (högutbildade kan vara fattiga, lågutbildade rika och deras värderingar och intressen är inte alltid så olika) men visst kan man tala om grupper med skilda förutsättningar. Konservatismen anser inte att det finns någon naturlig antagonism mellan olika grupper i samhället. Men en rörlighet mellan klasser har alltid funnits i Sverige och det har varit till stor nytta. Konservatismen tror däremot inte att skillnader måste eller kan utplånas.

Såväl socialister som liberaler har en förenklad bild av människans frihet, liberaler bortser ofta från sociala och historiska faktorer, socialister (och ganska ofta liberaler) tänker sig att sociala och historiska faktorer utgör hinder för frihet och därför måste undanröjas. Sociala faktorer må begränsa antalet troliga utfall av en människas val, men frihet att välja är inte att undanröja betydelsen av alla faktorer av social art som kan tänkas ha betydelse för en människas val. Det är omöjligt att något sådant alls vore möjligt. För en konservativ är betydelsen av social och historisk kontext av väsentligen positiv betydelse för människan. För de allra flesta människor är ens bakgrund en källa till positiv identitet. Att man vill gå i sina fäders eller mödrars fotspår behöver inte vara resultaten av en social insnävning utan kan vara uttryck för stolthet över sina föräldrar, en vilja att fortsätta deras verk, ja en förnöjsamhet med det liv som man känner och vet något om. Frihet är inte frånvaron av sociala och kulturella sammanhang utan uppstår endast ur ett positivt bejakande av de sammanhang i vilka vi ingår. Vi lever i Sverige i ett samhälle med goda möjligheter till social rörlighet och det ska vi vara glada över. Klåfingriga politikers försök att med social ingenjörskonst leka ”hela havet stormar” kan vi däremot vara utan.

Vad vi behöver är en skola som är kunskapsinriktad, det är bäst för alla. En skola som inspirerar till att söka sig till högre utbildning men som inte nödvändigtvis ser det som ett misslyckande när vissa elever med studieovan bakgrund istället väljer att söka sig till yrkesprogram. De kommer också behövas i morgondagens samhälle.

Staffan Andersson

Nobelprisens lättviktare

Alfred Nobel

Så har det än en gång bekräftats, att Nobels fredspris följer helt annan logik än andra Nobelpris, och håller helt enkelt inte måttet. Inget ont om Barack Obama som, även om jag själv höll McCain som favorit i valet, verkar vara en hygglig prick som säkert vill väl, men borde man inte ha åstadkommit något innan man får ett sådant pris.

Medicinpriset gick bl.a. till Elizabeth Blackburn & Carol Greider som 1984 upptäckte telomeren. Litteraturpriset gick till Herta Müller för hennes författarskap som sträcker sig tillbaka till 1982. Kemipriset fick bl.a. Ada Yonath som 1970 etablerade ett laboratorium för kromosomkristallografi och senare var en av dem som utforskade ribosomens struktur. Fysikpriset gick bl.a. till Willard Boyle som 1969 uppfann CCD-arrayen, en teknik som lade grunden till digitalkameran.

Fredspriset gick alltså till Barack Obama som varit president i nio månader, och som under den tiden och tidigare uttalat ambitionen att avsluta det amerikanska engagemanget i Irak, att skicka mer trupper till Afghanistan, att engagera sig i diplomati med Syrien och Iran och att avskaffa kärnvapen.

Någon som märker hur det hela haltar? När Boyle uppfann CCD arrayen, och Yonath grundade sitt laboratorium var lille Barack 9 år. När Blackburn och Greider upptäckte telomeren och Müller gav ut sin första bok hade kandidat Obama just tagit sin examen. Under hela den tid på 80- och 90-talen när övriga pristagares upptäckter utforskades och fick praktisk tillämpning undervisade Obama på universitet och arbetade på advokatbyrå, en hygglig karriär förvisso, men knappast något som fått stort genomslag för fred och säkerhet i världen.

Faktum är att Obama under den tid som gått sedan han 1997 blev delstatssenator knappast gjort något mer för freden. Förvisso var han från 2002 uttalad motståndare mot USA:s invasion av Irak, men även om vi gör antagandet att världen varit en fredligare och en friare plats utan USA:s invasion av Irak, så återstår ju det faktum att det spelade liten roll vad senator Obama då ansåg. Lika lite som någon av de många andra som var motståndare till invasionen lyckades han stoppa den.

Som president har han av förklarliga skäl inte hunnit med särskilt mycket. Praktiskt taget allt han får priset för är sådant som han påstår sig vilja göra i framtiden, inte sådant som han gjort. Det är en synnerligen bräcklig grund att ge ett Nobelpris på. Vi vet ännu inte hur mycket av hans ambitioner han verkligen kommer att förverkliga, och inte heller vilken verkan de i så fall kommer att få. Även goda avsikter kan ju ibland resultera i katastrofala resultat.

Varför inte vänta till slutet av hans fyra eller åtta år som president och då se vad han faktiskt åstadkommit, eller än hellre gör som med de andra priserna, vänta 10-20 år och se vilken långsiktig effekt hans politik fått? Är då utfallet positivt är det befogat att dela ut pris.

Till Obamas fördel må sägas att han själv verkar tämligen generad över att nu ha fått priset. Än mer generad torde den norska nobelkommittén bli om det visar sig att fredspristagaren under den tid som återstår fram till dess att han skall åka till Oslo för att motta sitt pris ser sig tvingad att beordra massiva flygangrepp på Irans nukleära infrastruktur. Det är i ljuset av vad som på sista tiden framkommit om det Iranska kärnvapenprogrammet inte alls helt osannolikt att så kommer att ske. Kanske är det också där vi hittar det verkliga motivet till valet av pristagare.

Patrik Magnusson

GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn

NEOKONSERVATISMEN ÄR NÅGONTING ANNAT

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna, skriver professor Claes G. Ryn.

Tradition & Fason har ägnat viss uppmärksamhet åt mina idéer på sistone. Jag blev senast intervjuad med anledning av Edward Kennedys död. En av frågorna berörde den s.k. neokonservatismen, och mitt svar ledde till diskussion. Helt nyligen avled neokonservatismens kanske mest kände ideolog Irving Kristol, vilket ånyo aktualiserat neokonservatismen. Syftet med den här artikeln är därför att förtydliga min syn på denna rörelse. Jag vill också korrigera eventuella missförstånd om var jag står i övrigt.

Först bör jag nog påpeka, att vad jag skrivit om neokonservatismen utgör en begränsad del av mitt författarskap. Jag har ägnat mycket mera tid åt andra ämnen: demokratins former, problem och etiska förutsättningar, västerländsk idéhistoria, kunskapsteori, inklusive fantasins centrala roll, historicismen, konservatismen, liberalismen, Aristoteles, Platon, Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke, Irving Babbitt, Benedetto Croce, m.m. Jag har kommit in på neokonservatismen i min analys av demokratins kris i USA och västvärlden och i mina ansträngningar att utveckla ett nytt utrikespolitiskt tänkande.

Jag har studerat neokonservatismen av främst två skäl. För det första har rörelsen haft och fortsätter att ha ett mycket stort inflytande, särskilt i världens nu enda supermakt. För det andra representerar den – särskilt dess utrikespolitiska tänkande – en akut fara för västvärlden och resten av världen. Alltför många som tror sig försvara demokrati och frihet har okritiskt och aningslöst anammat neokonservativa idéer.

Neokonservatismens stora inflytande beror mindre på dess intellektuella halt än på att dess representanter gagnar mäktiga intressen och har haft tillgång till enorma och växande ekonomiska resurser. De har kunnat bygga upp ett jättelikt nätverk av stiftelser, tankesmedjor, bokförlag, tidskrifter, magasin och tidningar, som erbjudit sympatisörer stora fördelar. Neokonservatismen är starkt representerad i båda de stora amerikanska partierna och inom den federala statsapparaten, särskilt i de grenar som hanterar utrikes- och säkerhetsfrågor. Spridandet av den neokonservativa ideologin underlättades av att den anknöt till redan starka intellektuella och politiska tidstendenser. I ett land där ordet ”liberalism” fått dålig klang, hjälpte det att den fick namnet ”neokonservatism”.

Behovet av att läsa innantill

Det är inte lätt att i korthet förklara varför neokonservatismen borde kallas något annat. Ämnet är inte okomplicerat. Den som önskar en mera grundlig bevisföring ber jag att få hänvisa till sådant jag tidigare skrivit, särskilt boken America the virtuous: the crisis of democracy and the quest for empire, som utförligt diskuterar hur neokonservatismen passar in i västvärldens prekära historiska situation. I denna gästkrönika får jag inskränka mig till att ta upp neokonservatismens mera utpräglade form och med betoning på dess mest kännetecknande drag. Det säger sig självt, att inte ens starkt neokonservativa personer är ense i alla enstaka frågor. Ideologin förekommer förstås också i mindre renodlad form. Många tilltalas bara partiellt av den. Ibland smälter den ihop med idéer av annat och mera acceptabelt slag. Neokonservatismen skiljer sig i dessa avseenden inte från andra ideologier.

Vill man göra en seriös jämförelse mellan neokonservatism och genuin konservatism får man först av allt glömma den sorts ytliga, rent terminologiska likheter som förvirrar journalistiska och andra idéhistoriskt obevandrade bedömare. De neokonservativa har grundligt gjort om innebörden i ordet ”konservativ”. De står i avgörande avseenden det liberala USA nära, detta trots att deras hökaktiga, interventionistiska utrikespolitik väcker olust hos många liberaler. Man skall dock inte glömma, att många liberaler var hökar åtminstone under det kalla kriget. Det är bl.a. därför att de neokonservativa representerar ett mindre allvarligt hot mot den dominerande liberalismen än traditionell konservatism som de stora TV-bolagen, inklusive Fox, och liberala drakar som New York Times och Washington Post valt dem till talesmän för ”konservatismen”. Att de neokonservativa särskilt i journalistiska sammanhang därför tenderat att bli ”konservatismens” ansikte, ändrar inte filosofiska och idéhistoriska fakta.

Om man vill förstå neokonservatismen, behöver man först och främst ta fasta på vad de neokonservativa faktiskt skrivit och skriver. Det är förvånande hur slappt många läser dem. Det är som om uttryckligt formulerade och ofta upprepade åsikter inte fastnade och som om läsaren antog, att de egentligen betyder något annat. En av anledningarna är väl, att allt fler människor i vår upplysta tid inte har den filosofiska koncentration och de idéhistoriska kunskaper, som gör det möjligt att verkligen läsa en text med förståelse och att kategorisera innehållet.

USA skall genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen

Den idé som mer än någon annan definierar neokonservatismen och som många paradoxalt nog kallar ”konservativ” är att USA är en ”exceptionell nation”, som representerar universellt giltiga principer och som är kallad att genomdriva ”frihet” och ”demokrati” i världen, med vapenmakt om så behövs. Jag kommer att ha åtskilligt att säga om detta synsätt. Det har mycket litet, om ens något, att göra med konservatism men är desto mera besläktat med den sorts världsförbättraranspråk som varit den extrema vänsterns signum. ”Frihet” och ”demokrati” kan förstås betyda vad som helst, och det gäller att ge akt på vad de neokonservativa menar med orden.

Låt mig innan jag går närmare in på den neokonservativa ideologin få sagt, att traditionella amerikanska konservativa naturligtvis i största allmänhet är försvarsvänliga. De vill ha ett militärt starkt USA. Så var det alldeles särskilt under det kalla kriget. Men de konservativa ser också en fara för traditionella fri- och rättigheter i en alltför omfattande krigs- och säkerhetsapparat. Det har länge funnits en illavarslande tendens bland de styrande i USA att med hänvisning till förment livshotande utrikes- och inrikespolitiska kriser bygga ut och permanenta maktstrukturer, som inte går att förena med konstitutionens begrepp om begränsad, delad och decentraliserad makt. Inte minst presidentmakten har antagit gigantiska proportioner, som saknar allt stöd hos grundlagsfäderna. Den konservative samhällstänkaren Robert Nisbet, som beundrades inte minst av Russell Kirk, varnade för vad han kallade ”the welfare-warfare state”. I denna stat slukar krig och s.k. välfärdsåtaganden ständigt mera av medborgarnas och de autonoma samhällsgruppernas frihet och ekonomiska resurser. Bara i undantagsfall avhänder sig de styrande något av den makt som de samlat på sig under föregivna nödlägen.

Traditionellt konservativa amerikaner ser med stor skepsis eller ren avsmak på den neokonservativa tanken, att USA borde eftersträva väpnad världshegemoni. Det är inte nog med att idén tycks dem tyda på bristande verklighetskontakt. Försök att förverkliga den skulle dessutom definitivt göra slut på traditionella amerikanska begrepp om politiskt styre. Liksom dessa konservativa förordar en begränsad, konstitutionell statsmakt, vill de att USA i utrikespolitiken skall ha begränsade ambitioner.

En stor, strömlinjeformad stat

De neokonservativa däremot förordar en väsentligt större, mera aktiv ”federal” stat. Två i de stora medierna mycket synliga neokonservativa, William Kristol och David Brooks, kritiserade på 1990-talet i en artikel skarpt den amerikanska konservatismens ovilja mot att kraftigt bygga ut den federala statens inrikes- och utrikespolitiska åtaganden. Vad de själva förespråkade kallade de ”national-greatness conservatism”. Eftersom artikeln stod i Wall Street Journal (den 15 september 1997) och använde ordet ”konservatism” uppfattade slappa läsare inte, att Kristol och Brooks propagerade för inget mindre än en intellektuell och politisk omvälvning.

Traditionellt konservativa i USA vill försöka rädda eller återupprätta så mycket som möjligt av den i konstitutionen föreskrivna gränsen mellan den centrala, ”federala” staten och delstatlig, lokal och privat folklig makt. De neokonservativa däremot känner likgiltighet inför den gamla amerikanska förkärleken för delstatligt och lokalt självstyre, som växte fram under inflytande av klassisk, kristen och engelsk kultur. De neokonservativa döljer inte att de är upplysningens barn. De tror på ett rationellt samhälle utformat av intelligenta experter. Man bör när det gäller t.ex. välfärdsprogram eftersträva effektivitet och undvika slöseri. Detta görs bäst genom att strömlinjeforma planer som omfattar hela samhället och utformas i Washington, D.C. Den neokonservativa benägenheten att centralisera och likforma avviker drastiskt från amerikansk tradition. Den har mer gemensamt med en socialdemokratisk syn på hur samhället bör förbättras.

Europeisk konservatism som jämförelse

En europeisk konservativ som anser, att staten bör spela en viss roll inom t.ex. utbildning, sjukvård eller socialvård, blir för den skull inte en neokonservativ. Allt beror på vilken roll som staten tänks spela och på vilken nivå det rör sig om och på hur rollen passar in i ett större moraliskt och kulturellt sammanhang. Genuint konservativa personer i Europa hävdar liksom sina amerikanska motsvarigheter behovet av en begränsad och decentraliserad statsmakt och av frihet för lokala befolkningar att forma sina liv och odla sin särart. Europeiska konservativa är inte kulturellt rotlösa eurokrater och teknokrater, som vill centralisera makten i Bryssel och som inte störs av att det för bygder, regioner och länder särpräglade suddas ut. Europeiska konservativa försvarar subsidiaritetsprincipen och är i detta samma andas barn som de amerikanska konservativa.

En samtida affisch från Franska revolutionen 1789.

Lika litet blir en person som gillar ”frihet”, på hemmaplan eller ute i världen, någon neokonservativ. Allt beror på vad som menas med ”frihet”. De franska jakobinerna var entusiastiska förkämpar för ”friheten”. De ville liksom de neokonservativa sprida den i världen. Men med ”frihet” menade de främst frigörelse från nedärvda tankar, beteenden och institutioner, inte minst kristendomen och kyrkan. Den amerikanska traditionen sätter friheten mycket högt men menar med ordet något helt annat. För de amerikanska konservativa är den önskvärda friheten oskiljaktig från moraliskt ansvar och självkontroll och därmed förbundna traditioner och institutioner, inte minst kyrkan och familjen.

I den mån de neokonservativa intresserar sig för amerikansk historia, är det inte för att lära av den historiska erfarenheten. De identifierar sig företrädesvis med personer som Thomas Jefferson och Thomas Paine, vilka bl.a. närde ett revolutionärt sinnelag. De förknippade frihet med en brytning med historien, med befrielse från traditionella idéer och institutioner. Det bör inte förvåna någon, att Jefferson till skillnad från andra ledande amerikanska politiker och tänkare såg positivt på den franska revolutionen. De konservativas frihetsbegrepp, som nära ansluter till grundlagsfädernas, ser mycket annorlunda ut.

En förenklad verklighetsbild

De neokonservativa företräder liksom sina föregångare på vänsterkanten en människo- och samhällssyn, som för konservativa ter sig förenklad och tillrättalagd. Ett för konservativa människor utmärkande drag är ett historiskt sinnelag. De är med andra ord starkt medvetna om att ett i det närmaste oöverskådligt förflutet har format nuet och stöttar upp det goda som uppnåtts. Goda samhällsförhållanden har möjliggjorts med hjälp av tidigare generationers ansträngningar. Ett fritt, civiliserat samhälle och lagbunden ordning uppstår inte därför att smarta, välvilliga ledare inför dem och frigör spontant konstruktiva krafter. Ett sådant samhälle har uppfyllt svåruppnåeliga moraliska, intellektuella och sociala förutsättningar.

Frihet i god mening hänger oupplösligt samman med vissa mänskliga attityder och vanor. Den sortens frihet väller inte fram bara därför att en diktator sparkas ut. Den kan uppstå endast i en kultur som premierar ansvarskänsla och självdisciplin och som har institutioner som uppmuntrar dessa karaktärsdrag. Vilken sorts politisk regim som skall kunna erbjuda drägligt styre i en viss del av världen kan inte avgöras på basis av abstrakta, förment universella principer utan beror på de historiska omständigheterna.

Konservatismen och de universella värdena

De flesta konservativa tror på universella (”transcendenta”) värden – vad som brukade kallas det goda, det sanna och det sköna. Dessa värden behöver dock sökas och i en viss mening förverkligas i faktiskt föreliggande historiska situationer. Universella värden är inte som för jakobiner eller andra radikaler ohistoriska, rent abstrakta ”principer”. De får tvärtom liv genom att konkretiseras i specifika moraliska, intellektuella och estetiska gärningar. Inte alla västerländska konservativa är kristna, men nästan alla håller med om att det goda uppstår i en allians, en ”syntes”, mellan det universella värdet och en viss historisk utformning. Det goda inkarneras, om än mycket selektivt, i historien. För de kristna är det allt överskuggande exemplet, att Ordet blev kött. Det universella värdet anpassar sig till och försöker komma till uttryck i konkreta historiska omständigheter. Enhet och historisk-konkret mångfald berikar varandra. Mänsklighetens finaste traditioner vilar på stor erfarenhet och är ett omistligt arv. Förutsatt att dessa traditioner inte stelnar i förlegade former pekar de mot vad som i sista hand gör livet värt att leva. De är förbindelselinjer till det eviga och universella. Den konservativa önskan att selektivt bevara vad historien frambragt kontrasterar skarpt mot den abstrakta, ohistoriska och anti-traditionella universalism som jakobiner och rationalister hyllar.

Det historiska sinnelag som är konservatismens kännemärke förklarar önskan att söka vägledning i den historiska erfarenheten. Detta intresse för historien som den sfär där vår mänsklighet på gott och ont uppenbaras och kan studeras skall inte blandas ihop med intresse för positivistisk insamling av ”historiska fakta” eller med förkärlek för historiska ”system”, som gör anspråk på att ha klarlagt historiens stadier, mening eller mål.

Konservativa människor slås om och om igen av människolivets komplexitet. De stora livsgåtorna och livets problem är svåra att förstå sig på och bemästra. Hur ofta ställer vi inte i vår okunnighet och vårdslöshet till ett helvete för våra medmänniskor? Ju större de problem som skall hanteras, desto större behovet av försiktighet och intellektuell ödmjukhet och av att lära av historien. Sällan finns i en kontrovers allt det rätta på en sida. Det gäller att vara lyhörd för berättigade synpunkter även hos motståndarna. Härav den konservativa öppenheten för att lyssna på andra och att kompromissa. Skulle det inte finnas sanningselement i t.ex. neokonservatismen?

Neokonservativas förenklade världsbild

De neokonservativa låter den komplicerade konkreta, historiska verkligheten stå tillbaka för ideologiska generaliseringar och formler. De är mycket litet intresserade av avvikande åsikter. Den mycket ömma punkt som är gemensam för de mest renodlat neokonservativa och de franska jakobinerna och andra utopister är deras förenklade världsbild och tron att bara de själva har rätt. Förenklingen och självgodheten är uttryck för en ohistorisk syn på människan och samhället.

Den 18/9 2009 avled neokonservatismens grand old man Irving Kristol.

Neokonservatismen bär tydliga spår av den trotskism, som djupt präglade flera av de mest inflytelserika neokonservativa, t.ex. Irving Kristol och Norman Podhoretz. Dessa personer ändrade med tiden uppfattning om mycket, men de övergav aldrig helt vissa ideologiska böjningsmönster från den marxistiska tiden. De behöll en stark fördom mot gamla traditioner såsom varande suspekta och sannolikt ondskefulla. Vad de önskade var en ”global demokratisk revolution”, ett uttryck som George W. Bush under neokonservativt inflytande gjorde till sitt. Kristol och andra f.d. vänstermän blev med tiden positivt inställda till kapitalismen, men de ville betecknande nog se den som en progressiv, politiskt och kulturellt revolutionerande kraft.

De neokonservativa är inte inställda på att försöka förstå konkreta historiska omständigheter och sammanhang och att bygga vidare på det bästa i dem, utan på att genomtrumfa sina förment universella principer. Dessa principer har, menar de, en helt annan moralisk dignitet än sedvänjor, vilka inte är rotade i annat än historiska ”tillfälligheter”. De neokonservativa är utpräglade ideologer. Till skillnad från konservativa eller liberalkonservativa som Edmund Burke förespråkar de ett politiskt universalmedel. Ett och samma samhällssystem bör införas överallt. Det enda som krävs för att frihet och demokrati skall blomstra är att ondskefulla tyranner avsätts och att USA håller en vakande hand över det befriade landet.

Dygden står mot ondskan

Irving Kristol hävdade – ja, han gjorde faktiskt det – att USA liknade Sovjetunionen i åtminstone det avseendet, att det är ett ”ideologiskt” land. USA skiljer sig dock från Sovjet i att det står för den rätta ideologin. På äldre dagar sa Kristol öppet i tryck vad idéhistoriskt och filosofiskt initierade lätt kunde se från början, nämligen, att det hade varit neokonservatismens historiska roll att ”mot deras vilja” vänja de konservativa och republikanerna av med sina gamla fördomar mot en stark federal stat och att mera allmänt förse dem med nya idéer. (Irving Kristol, ”The Neo-Conservative Persuasion”, Weekly Standard, den 25 augusti 2003.)

Enligt de neokonservativa står gott mot ont i världen. De goda, de ”dygdiga”, måste frälsa de nu förtryckta från ondska. Två ledande neokonservativa, David Frum och Richard Perle, gav ut en bok om USA:s utrikespolitiska mål, som de kallade An end to evil. Tydligare hade de inte kunnat markera det stora avståndet mellan deras egen ideologi och en kristen eller klassisk syn på människan och världen. Enligt den gamla västerländska uppfattningen brottas alla människor, även de bästa, med brister och ondska. Det finns ingen människa, som inte har en moraliskt kluven personlighet. Tillvarons ondska kan begränsas men inte utrotas.

De neokonservativa har en uppfattning om rätt och fel, som mera liknar de franska jakobinernas. De senare följde Rousseau och framträdde med anspråk på att kunna frälsa människorna från politisk och annan ondska. Jakobinerna sammanfattade sin syn på hur världen borde se ut i slagordet ”frihet, jämlikhet och broderskap”. De neokonservativa talar om ”frihet” och ”demokrati”. Jakobinerna ansåg sig liksom de neokonservativa i dag representera ”dygden”. Jakobinerna utnämnde Frankrike till frälsarnation. De neokonservativa har tilldelat USA denna roll.

Kompromisslösheten som konservativt vapen?

De neokonservativa har det för ideologer typiska draget, att de inte är böjda att kompromissa. Det är ju så uppenbart vad världen behöver! Varför skulle man kompromissa med krafter som motsätter sig det goda? De neokonservativa kräver vad de kallar ”moralisk klarhet”. Man är antingen för den goda saken eller emot den. Det hör till bilden, att man misstänkliggör opposition på ett hänsynslöst, ofta infamt sätt. David Frum kallade i en ökänd artikel i National Review konservativa kritiker av de neokonservativa för ”opatriotiska”. Eller så kallas kritikerna ”vänsterextremister” eller t.o.m. ”antisemiter”.

Genuint konservativa brottas mer än de flesta med samvetet – det gäller att i konkreta och komplicerade situationer hitta en lösning på problem. Att finna en väg för ett helt samhälle kräver förutom ett känsligt samvete stor kunskap och erfarenhet. Man behöver goda råd av dem som vet mest om samhället i fråga. Det är en sak att som konservativ känna, att man måste göra sitt bästa, ärligt försöka komma fram till vad som i en viss situation är bäst för alla berörda i det långa loppet. Det är något helt annat att som de neokonservativa tro sig sitta inne med den enda rätta lösningen. De neokonservativa plågas inte av känslor av otillräcklighet. Dygden förskriver ju en viss samhällsmodell. En och samma storlek passar alla! Pang på! Vad som behövs är ”moralisk klarhet”! Traditionellt konservativa förskräcks av den kombination av arrogans, naivitet och ren och skär okunnighet, som ibland präglar de neokonservativas agitation och över den förvåning de visar när deras planer i praktiken visar sig förfelade.

De amerikanska grundlagsfäderna ägnade stor omsorg åt att begränsa maktviljan och den politiska makten. Här var de samstämmiga med den gamla kristna och klassiska moralen. Eftersom människorna är ofullkomliga och ibland rentav ondskefulla måste maktviljan tämjas. Den neokonservativa ideologin pekar i annan riktning. Den rättfärdigar en frigörelse av förment dygdig amerikansk makt. Eftersom det är USA som vill alla gott och som kan göra om världen till det bättre, bör USA också ha överväldigande makt. USA skall kunna diktera villkor för andra. Ideologin appellerar mycket till personer med stark maktvilja, antingen de vill utöva makten själva eller nöjer sig med att stödja förmodat dygdiga aktörer och avnjuta deras makt i fantasin.

Tror ledande neokonservativa på neokonservatismen?

Med tanke på den neokonservativa ideologins iögonenfallande brister kan man undra, om de ledande neokonservativa verkligen själva tar den på fullt allvar. Eller tillhandahåller de den mest för vad Lenin nedlåtande kallade ”nyttiga idioter”, d.v.s. personer som spelar med i ett sammanhang som de inte riktigt förstår? Många har förbryllats av att de neokonservativa ibland kallar sina kritiker för antisemiter, vilket är ganska långsökt. Neokonservatismen hävdar ju inget som har något speciellt med judar att göra. Men anklagelser för antisemitism säger kanske just därför något viktigt om hur vissa neokonservativa själva uppfattar sina idéer.

Många neokonservativa känner av lättförståeliga historiska skäl stor rädsla för vad som kan hända judarna utan en stark stödjare i världen. De vill att USA skall garantera Israels och det judiska folkets säkerhet. Det skulle dock verka alldeles för självupptaget att deklarera ett sådant syfte. Varför skulle jättelandet USA med en befolkning som stammar från alla världens hörn utforma i synnerhet sin utrikespolitik till förmån för ett visst land och folk? Den neokonservativa ideologin talar emellertid inte om att gynna någon speciell grupp, bara om att USA bör dominera världen och tjäna universellt giltiga principer. USA är kallat att befrämja frihet och demokrati. Att flertalet neokonservativa är mycket upptagna av Mellanöstern och riktar krav på ”frihet” och ”demokrati” främst mot Israels direkta eller indirekta fiender – ”the axis of evil”, som George W. Bush utryckte saken med hjälp av talskrivaren David Frum – kunde av utomstående uppfattas som en tillfällighet. Att ideologin för många neokonservativa kanske delvis tjänar det nämnda, icke öppet redovisade men djupt kända praktiska syftet skulle kunna förklara (om än inte ursäkta) att de ser en del av sina kritiker som antisemiter. Därmed inte sagt, att dessa neokonservativa skulle anse ideologin ohållbar eller att den inte skulle omfattas med verklig övertygelse av andra. Långtifrån alla neokonservativa teoretiker är judar, men även neokonservativa som William Bennett, Michael Novak och John Bolton är speciellt lojala stödjare av Israel, särskilt när landet styrs av Likudpartiet.

Det behöver tilläggas, att flertalet amerikanska judar liksom för övrigt massor av ledande israeler skarpt kritiserar neokonservatismen. De förkastar dess militanta utrikespolitik och globalistiska ambitioner. De tar avstånd från den neokonservativa attityden mot palestinier och muslimer, som anses uppamma hat och extremism och leda till att Israels säkerhet och judarnas ställning i världen försvagas. Eftersom neokonservativa inte gärna kan kalla dessa kritiker antisemiter, tillgriper de ibland epitetet ”självhatande judar”.

Pengarnas makt

Neokonservatismen har fått stark draghjälp av gamla mänskliga svagheter som karriärism, opportunism och bekvämlighet. Många konservativa som i själ och hjärta tycker illa om neokonservatismen behåller sin olust för sig själva för att inte hamna utom räckhåll för de fördelar som finns att tillgå inom det synnerligen välfinansierade neokonservativa nätverket. Många skribenter och forskare som p.g.a. sin anknytning till neokonservativa institutioner av utomstående kanske uppfattas som neokonservativa har egentligen andra men dolda sympatier.

Neokonservatismen har vunnit gehör även utanför USA, åtminstone delvis på icke-intellektuella grunder. Hur många européer på besök i USA har inte imponerats av amerikanska institut med fina lokaler och möbler och tjocka mattor och av tidskrifter och magasin där ryktbara författare publiceras.

Efter att ha skisserat den neokonservativa rörelsens huvuddrag, vill jag understryka, att neokonservatism aldrig är hela sanningen om en viss människa (även om det kunde tyckas så i ett fall som t.ex. Charles Krauthammer). Vi är alla en blandning av ibland motstridiga inflytelser. Inte ens personer som starkt dras till en viss tvivelaktig ideologi blir därigenom nödvändigtvis oförmögna till goda insatser på ett visst område. Man kan som exempel ta allmänt neokonservativa skribenter som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att kartlägga kommunismens brott och avslöja kommunister och deras medlöpare. Att det i dessa skribenters personlighet också finns en beklaglig mottaglighet för ideologiska svärmerier förringar inte deras ansträngningar att belägga det nästan ofattbara lidande som andra ideologer förorsakat sina medmänniskor. Jag skyndar mig att tillägga, att det naturligtvis inte varit företrädesvis neokonservativt influerade personer som skrivit om kommunismens härjningar. Den sovjetiske dissidenten Alexander Solsjenitsyn är bara en av många som ligger på en helt annan våglängd.

Isolationism är inte enda alternativet

De neokonservativa försöker skapa intrycket, att personer som motsätter sig deras imperialistiska, hökaktiga utrikespolitik skulle vara ointresserade av världen – som om isolationism skulle vara det enda tänkbara alternativet till väpnad världshegemoni. Varje konservativ jag känner inser – förstås – att USA som supermakt måste ta ett större ansvar i världen än andra stater. Det följer dock inte, att USA måste viga sig åt en utopistisk och ideologisk nationalism och sprida ”frihet” och ”demokrati” genom interventionism och vapenskrammel.

George W. Bush kom under sin tid som USA:s president 2001-2009 att manifestera neokonservatismens politiska höjdpunkt.

Terrorism är och förblir under överskådlig tid ett allvarligt problem för västvärlden. Det kräver omfattande defensiva och offensiva åtgärder. Problemet kan och bör dock företrädesvis hanteras genom polisiära insatser, effektiv underrättelsetjänst och paramilitära metoder. Terrorismen är också till stor del resultatet av en kortsynt, onyanserad och provokativ amerikansk politik under lång tid. Många neokonservativa vill emellertid fortsätta eller rentav skärpa den av George W. Bush förda politiken. De har använt faran för terrorism till att uppamma domedagsstämningar och till att rättfärdiga en nationell säkerhetsstat och militära kampanjer i Mellanöstern. Övertro på militära maktmedel är en av neokonservatismens främsta och farligaste svagheter.

Men även andra sätt att närma sig utrikespolitik som haft stort inflytande i många decennier behöver kritiskt omprövas. Jag har själv försökt lägga den filosofiska grunden för en ny sorts utrikespolitiskt tänkande. Detta tänkande förkastar inte bara neokonservatism utan även s.k. ”realism” och liberal internationalism. Jag har ägnat speciell uppmärksamhet åt den centrala sida av saken som vanligen ignoreras av experter på internationell politik och utrikespolitik, nämligen de moraliska och kulturella förutsättningarna för fredlig samlevnad mellan individer, folk och civilisationer. Det är här inte möjligt att gå in på den hållning som jag menar i största möjliga utsträckning borde vägleda mänsklighetens ledare. Detta är ämnet för min bok A common human ground: universality and particularity in a multicultural world. Någon isolationism förordar jag naturligtvis inte. Den för vår tid önskvärda hållningen kallar jag kosmopolitisk patriotism. Det rör sig här om frågor som nästan helt negligeras inte bara av sentimentala internationalister utan av i längden orealistiska ”realister” och råbarkade geopolitiska strateger.

Jag kan i detta sammanhang förskräcka en del konservativa genom att nämna, att jag trots mina avsevärda reservationer mot Machiavelli alltid ansett, att han har insikter av stor betydelse för en sund politisk moral. I den bok jag just nu håller på att skriva försöker jag visa, att vi måste förkasta såväl en moraliserande idealism som en cynisk pseudo-realism. Båda representerar en flykt från verkligheten. Till de teoretiker som i dag mest hänger sig åt verklighetsflykt hör neokonservativa hyllare av hårda metoder.

Jag – en paleokonservativ?

Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ”paleokonservatismen”. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.

Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.

Ibland räknas Russell Kirk till de paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ”beautiful losers”, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ”vinnare”?

Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.

Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ”nationalism”, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ”nationalism” har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.

Är då inte det för paleokonservativa utmärkande, att de är kritiska mot neokonservatismen? Det är alldeles otillfredsställande att basera en generell idéhistorisk beteckning på huruvida tänkare gillar eller ogillar en viss ideologi. Alla utom just de neokonservativa själva är ju kritiska mot neokonservatismen! Det finns mer eller mindre goda skäl att kritisera denna ideologi, och det finns sannerligen mycket annat i vår samtid att kritisera än just neokonservatismen. När det gäller att klassificera idéer är det till syvende och sist viktigare vad en tänkare positivt representerar än vad han motsätter sig.

Claes G. Ryn är professor i statsvetenskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C. Bland hans många böcker märks Democracy and the ethical life (1978), Will, imagination and reason (1986), A common human ground (2003) och America the virtuous (2003). Ryn kommenterar ofta amerikansk politik i svenska medier. Läs även Staffan Anderssons detaljerade personporträtt om Ryn här.

Belägg inte SDs bruna bakgrund på fel sätt, Olsson!

Statsvetaren och moderatpolitikern från Uppsala Stefan Olsson har gett sig ut i debatten om Sverigedemokraterna genom ett debattinlägg i Aftonbladet. Han har upptäckt att SDs partiordförande sagt att partiet vill driva ut ”marxister och liberaler” ur kyrkan. Och att partiets presschef pratar om marxist-liberala akademiker som ett kulturellt hot. Olssons budskap är att begreppet liberal-marxism användes flitigt på 30-talet av diverse nazistiska grupper och man därför kan anta att SD sökt inspiration från dessa grupper.

Jag känner ingen sympati för Sverigedemokraterna. Jag betraktar SD som ett populistiskt enfrågeparti med ett oerhört svagt persongalleri. Men jag känner ändå att Olsson hamnar lite fel i sin framläggning. För det första har begreppet liberal-marxism använts i andra samanhang. Jag tycker det är onyanserat att bara sådär rakt upp och ned döma ut uttrycket som nazi-inspirerat. Utan att komma på eller hitta ett exempel såhär rakt upp och ner så vet jag att begreppet har använts i olika konservativa sammanhang i USA.

Jag brukar själv använda begreppet liberal-socialism, som ett retorisk poäng i att liberaler och socialister har kulturradikalismen som ett gemensamt band. Men det menar Olsson är något helt annat, eftersom jag använder ordet socialism istället för marxism. Han menar nämligen att kalla socialister för marxister är att betrakta som ett tecken på förbruning, eftersom nazister själva definierar sig som socialister och inte vill smäda socialismen i onödan. Det är här jag tycker han gör en stor missbedömning. Olsson, som är en av ytterst få statsvetare som disputerat i högerhistoria, borde veta att högerpartiet som parti använde ordet marxism ganska frekvent i sina skrifter och i sin retorik för att skildra socialdemokraterna. Inte minst 1946 års handlingsprogram som börjar med ”Högern står i dagens läge i opposition mot ett socialdemokratiskt majoritetsparti, vars program vilar på marxistisk grund”. Begreppet marxism är en adekvat benämning på den radikala socialismen, alldeles oavsett vem som använde ordet mest frekvent för 80 år sedan.

Sverigedemokraterna har gott om bruna fläckar på sitt CV och man behöver inte göra så pass intetsägande och långsökta kopplingar som Stefan Olsson gör för att belägga det partiets trovärdighetsproblem.

Dag Elfström

Kultur måste få kritiseras

Kulturhuset i Stockholm. Symbolen framför andra för den nutida och vänsterstyrda kulturdebatten.

KULTUR | KD-ledaren Göran Hägglund sticker ut hakan rejält när han går till angrepp mot det han identifierat som en klart vänsterpräglad kulturelit. I sin debattartikel i DN (var annars?) skräder han inte orden. Och – reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det politiskt korrekta kulturetablissemanget har rest sig som en man med en tanke och ett mål: att förlöjliga och fördumma Göran Hägglund så mycket som möjligt inför den allmänna opinionen.

På Aftonbladet Kultur den 23 september går Martin Aagård till häftig attack mot Hägglund med alla de nu kända argumenten i debatten. I Svenska Dagbladet den 24 september är det regissören med mera Andreas Boonstra som uttrycker sin upprördhet. Detta är bara två exempel, som i sig är mycket intressanta – och roande. Roande därför att det är intressant att notera hur många som anser sig trampade på tårna när ”kultureliten” nämns och kritiseras.

Det var mycket upplysande att lyssna på radions P1 den 18 september där Göran Hägglund medverkade tillsammans med bland andra journalisten, författaren, debattören Göran Rosenberg som när det gäller den journalistiska yttrandefriheten oftast har ganska tänkvärda uppfattningar att förmedla. Men här fanns ingen förståelse för de åsikter Göran Hägglund gett uttryck för – Tvärtom. Så fick man inte, kunde man bara inte, diskutera kultur. Den fria debatten är helig, allas rätt att uttrycka åsikter och göra det ska försvaras – men uppenbarligen inte kritik av kulturföreteelser.

Göran Rosenberg var sur, patriarkalisk och agerade sannerligen inte som den objektive journalist han gärna vill framstå. I radioprogrammet Ring P1 har programledaren Täppas Fogelberg gjort sig lustig över Göran Hägglunds konstsmak som innebär att han tycker om konst som man ser vad den föreställer. Och så får man inte säga. Det är fult, det är reaktionärt och rent av – bruna åsikter, som han ger uttryck för.

I en demokrati, med yttrandefrihet får allt diskuteras. Allt. Och då innebär det att inget område eller ingen verksamhet ställs utanför. Allt måste kunna ifrågasättas, så även kulturen. Det hade varit till gagn för debatten om de som nu spyr ut sitt förakt för Göran Hägglund hade lyssnat på vad det är han säger och läst vad det är han skriver. Angreppen grundar sig till största delen på sådant som man tror Göran Hägglund tycker, sådant man i sin fördomsfullhet förutsätter att han står bakom.

Göran Hägglund i det närmaste vädjar att det han anser vara kultur för honom, och med all sannolikhet en bred allmänhet, ska accepteras och inte råka ut för den politiskt korrekta kulturvänsterns bannbullor. Debatten visar hur liten denna tolerans är och hur föraktfullt kritiker avfärdas. Den kulturdebatt som nu blossat upp står på en låg nivå och politiskt mycket tveksam grund när man utan att tveka anklagar Göran Hägglund för att ha nazistiska idéer därför att han uppskattar konst som man kan se vad den föreställer. Denna konstsmak delar, faktiskt, Göran Hägglund med en mycket stor del av svenska folket som samtidigt förolämpas av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Kultur är bra. Kultur är nödvändigt. Men kulturen – som utmanar, ifrågasätter, hånar, hyllar, upplyser, stimulerar och inspirerar – har inget frikort från att själv kritiseras och ifrågasättas. Det måste stå fritt från alla att tycka, och uttrycka detta, att vissa kulturföreteelser är bra, att andra är undermåliga, ja till och med att det inte är kultur.

Kan kulturutövare, kulturtyckare och kulturkonsumenter inte acceptera detta har de heller inte fattat vad kultur egentligen är.

Rolf K Nilsson