En parodisk tolkning av de mänskliga rättigheterna

Svenska FN-förbundet är på krigsstigen igen. Förbundet lägger tillsammans med en del andra organisationer idag fram en rapport om mänskliga rättigheter i Sverige(SvD, DN, AB). Men trovärdigheten är extremt låg. Vilket alla borgerliga själar som försöker studera förbundets konkreta förslag lätt kan se. Svenska media verkar dock inte betrakta rapporten ens med en smula kritik. SvD presenterar rapporten under rubriken ”FN riktar hård kritik mot Sverige”, Aftonbladet skriver i brödtexten till sin artikel ”FN och ett 15-tal organisationer riktar hård kritik mot Sverige”. Men det är inte FN. Det är en organisation som jobbar med FN-relaterade frågor som kritiserar Sverige i en rapport till FN i Genève som rent rutinmässigt nästa år ska granska de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men den skillnaden verkar inte existera i medievärlden. Vilket naturligtvis är rent oseriöst. Det är ju som att beskriva en remissinstans åsikter som liktydiga med regeringens.

Svensk FN-förbundets tolkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är högst suspekt. I den framlagda rapporten påstår förbundet exempelvis att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ta krafttag mot rasismen. Det låter det. Vad exakt är det Sverige ska göra för att, enligt förbundet, leva upp till FN:s krav på just detta område? Jo, såklart, mer lagstiftning. Mer och fler förbud. Faktum är att förbundet faktiskt går så långt så att de anser att svenska staten ska förbjuda organisationer enbart på basis av dess åsikter. Förbundet vill alltså förbjuda alla organisationer som de tolkar som rasistiska. Det om något måste rimligtvis tolkas som ett brott mot den av FN sanktionerade organisationsrätten.

Men det finns mer kritik. Det faktum att papperslösa immigranter inte alltid har rätt till gratis sjukvård i Sverige tolkar också förbundet som varande i strid med de mänskliga rättigheterna. Svenska staten ska alltså vara skyldig att ge valfri och gratis sjukvård som helst till vem som helst som bara tar sig till Sverige och kastar passet på vägen. Annars bryter man mot de mänskliga rättigheterna, hävdas det. En sådan tolkning av rättighetsbegreppet blir naturligtvis helt bisarr. FN:s deklaration om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter hävdar också att alla har ”rätt till bostad”. Hur vill Svensk FN-förbundet tolka det? Ska svenska staten vara skyldig att dela ut bostadsrätter till all världens befolkning? Resonemanget faller på sin egen orimlighet.

Riktigt fånigt blir det dock när förbundet i den aktuella rapporten också kritiserar Sverige för att inte ta tag i jämställdheten mellan kvinnor och män. Sverige, där kvinnorna inte på en enda punkt av lagstiftaren särbehandlas negativt, anses alltså bryta mot konventionens krav på jämställdhet! Men det är den privata sfären där företagare anställer män och ojämställda familjer inte fördelar barnaledigheten ”rättvist” som anses vara problemet. Hur man vill lösa detta problem är mer svårtolkat än frågan än påstådd rasism. Men jag misstänker att lösningen är den samma. Kvoteringar, lagar, förbud, regleringar och tvång.

Det är ganska tydligt att det är en förbuds- och regleringsivrig tolkning av de mänskliga rättigheterna som det svenska FN-Förbundet är anhängare av. Men så är ju dess ordförande föga förvånande också socialdemokratisk riksdagsledamot.

Dag Elfström

Godmorgon världen (P1): konservatismen är inne

Sveriges Radio P1:s välbekanta program Godmorgon världen gjorde i söndags ett reportage om att konservatismen nu blivit i ropet i Sverige. Inslaget börjar en timme in i sändningen (spola fram till slutet av första delen, låt den gå över och så börjar inslaget efter en halv minut i del 2).

Programmet inleds med frågan ”ska en 200-årig ideologi förnya borgerligheten?”. Väl att märka är liberalismen en betydligt äldre ideologi, och även feminismen har vid det här laget nästan 200-åriga anor. Så varför konservatismen skulle framhållas som åldersstigen på detta sätt är förstås ingenting annat än tramserier.

I fokus för reportaget står Kristdemokraternas nya väg med början i Almedalen. Statsvetaren Sven Dahl är dock av uppfattningen att det hela nog tog fart på allvar här i början av 2009. Han menar också att en anledning till att konservatismen blivit inne, är att Socialdemokraterna och Moderaterna nu står så nära varandra politiskt. Ett allmänt ökat intresse för familjevärden framhålls också som en viktig bidragande orsak.

Den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson intervjuas, och han radar upp att den nya svenska konservatismens idéer utgår från: frihet, civilsamhälle (familj, föreningar, företag, församlingar och grannskap), samt en ny icke-liberal syn på kapitalismen att den måste bottna i en både personlig moral och samhällsmoral.

Karolina Ramqvist, chefredaktör på vänstertidskriften Arena, ser även en konservativ rörelse inom vänstern: bort från stadslivet, ekologi, konsumtionskritik, nymoralism, det lilla sammanhanget. Hon tror inte att konservatismen i 2000-talet kommer att föra mänskligheten framåt, men hon ser tydligt att det är en trend idag.

I programmet lyfts även Anna Anka fram. Hon togs på förvånadsvärt stort allvar när hon gjorde sitt numera allmänt välbekanta intåg i den svenska samhällsdebatten. Sagda Hollywood-fru kommenteras med att hon inte hade fått sådant genomslag om det inte varit för att konservativa idéer och värderingar redan arbetats upp inom media, inte minst genom Kristdemokraterna. Min synpunkt är att det kanske är så att konservatismen har lyft taket i den svenska debatten, men det har ju i alla fall ingenting att göra med att Anna Anka skulle företräda någonting som har med konservatismen att göra (läs min tidigare kommentar om henne).

Allra skönast är ändå detta att Kristdemokraterna nämns som ett parti med nära potential att bli ”inne” i Sverige.

Jakob E:son Söderbaum

Bratt-kulturens efterlängtade död

’Greven’, en ofrälse men tvättäkta brattkung och överlevande relik från Stureplans storhetstid.

ANALYS | Efter prinsessan Madeleines förlovning spår Expressen bratt-kulturens snara död. Är det önsketänkande, att en hel subkultur som alla rödingar i det svenska socialdemokratifierade betongväldet hatar, är så intimt sammankopplad med en person att när hon lämnar scenen så faller den samman som ett korthus?

Till en början kunde det vara bra att kika på vad bratt-kulturen egentligen är och handlar om. Ordet ”brat” är engelska och betyder talande nog slyngel/ohängd barnunge. Arketypen av en bratt är en ung kille med lite längre, bakåtkammat hår (”backslick”, eller allra helst ”fläskkotlett” vilket är samma sak fast med mycket mera kemikalier i) som klär sig i högprofilerade kläder, har en översittarattityd, vet mycket om vad som är inne just nu och som är mycket ute på lokal där han gärna beter sig lite förnedrande mot tjejer. Kläderna ska vara dyra märkeskläder som andra blir imponerade av, och han går bara till inneställen – och det måste synas att han slösar med pengar.

Det finns förstås en kvinnlig motsvarighet, men eftersom unga tjejer med smak för det exklusiva och behov att framhäva sig själva knappast är en 2000-talsgrej så känns bratt-kulturen betydligt mer som ett modernt mandomsideal – för två olika huvudkategorier av unga killar. Den första, som är den förväntade, finns det en förälder – helst pappa – i bakgrunden som har mycket pengar och som alltid ställer sin plånbok till sina barns fria förfogande. Den andra är de som jobbar på ICA eller annat ”vanligt kneg” på dagen, och sätter sprätt på alla sina pengar på fritiden i den här typen av sällskap.

Bratt-livsstilen handlar sålunda om yttre högt materiellt välstånd, och brattsen som sådana är förhävda livsnjutare som framför allt tycker om att umgås med varandra så att det syns för utomstående att de är i sällskap med varandra och helst inte så många andra. I sociologisk bemärkelse är det ett utpräglat nyrikt beteende. D.v.s. extremt ytligt, självförhärligande och medvetet provokativt mot dem som inte är som de – som de senaste 10 åren har blivit huvudtrenden i Sverige. Så till den grad att både medlemmar av den egentliga överklassen (som per definition står över andra och inte har något behov av att framhäva detta) och lägre medelklassen (som i denna livsstil inte har råd med mer än det synliga) har kommit att ryckas med.

Det är i och för sig mycket spännande att detta blivit en förhärskande trend just i Sverige, det socialdemkratiskt genomsyrade, jämlika och konforma Jante-Sverige där ingen får tro att man är förmer än någon annan. Men bratt-kulturen är också ett tecken på en stor trötthet hos folket över allt detta. Den är ett ungdomsuppror mot Jante och konformism. Ett intressant tecken i sammanhanget är att man kan sammanfatta bratt-attityden med att ”du måste vara någonting, annars är du ingenting”. Pengar och börd har i bratt-kulturen åter fått en stor fanclub – från att ha varit dåligt ansedda sedan det illröda 1970-talet – men (eller och!) detta på ett annat sätt än det var längre tillbaks i tiden.

Prinsessan Madeleine och hennes trolovade Jonas Bergström civilklädda – också de ikoner på Stureplan, nu före detta.

Men faktum är att bratt-kulturen bättre än någonting annat illustrerar det problem som den konservative ekonomen Wilhelm Röpke (1899-1966) såg i massamhällets uppkomst och utveckling. Nämligen proletariseringen av borgerligheten snarare än förborgerligandet av proletariatet. Uppåtsträvarna anpassar sig inte till de inrotade högre idealen, de är överhuvudtaget trötta på att anpassa sig till medelmåttighet – och det är snarare detta än det aristokratiska och i egentlig bemärkelse överklassmässiga som de förhåller sig till. Brattsen vill höja sig över massan genom det ytliga överflödet, inte genom vad som en gång i tiden kallades för andens adlande. De tar därmed med sig massans beteende in i de finare salongerna, inbjudna av en överklass som liksom i alla tider har hållit de uppåtsträvare nära som vet att ha respekt för dem. Ur samhällsutvecklingsperspektiv är det tyvärr en fullständigt logisk utveckling inom ett samhälle där pengar är den enda allmänt kända indikatorn på status.

Så – tillbaka då till frågan om det är realistiskt att bratt-kulturen nu är på utdöende i och med prinsessan Madeleines förlovning. Nej, jag tror inte det. Tror man det så tittar man nog alltför enögt på det faktum att Stureplan i Stockholm var betydligt mera inne för tio år sedan än vad det är idag, och att den glamour det sätter på en subkultur att en medlem av kungafamiljen sällar sig till den skulle ha någon slags bäring på deltagarnas fortsatta intresse för varandra. Märkväl att modet har förändrats under perioden från slitna jeans för 5,000 kr till det mer välvårdade hållet. Det är en attitydförändring bland svenska ungdomar (och då menar jag ingenting annat än att bratt-kulturen också är en snäv del av dem) som snarare fångat prinsessan Madeleine under en period än tvärtom. Denna attityd

Artikelförfattaren på studiebesök i alla bratts drömstad St Tropez säsongen 2009, en liten fransk strandstad vars nergångenhet står i förvånande kontrast till lyxjakterna som flockas i hamnen.

genomgår självklart också en utveckling. Men den mest påtagliga är att den medfört ett intresse hos den breda allmänheten för detaljkunskap om exklusivare konsumtionssaker som t.ex. vin, champagne, choklad, cigarrer och bättre mat. Alla pratar om sådant nuförtiden. Och det är när man vinner allmänhetens acceptans och personliga intressen som man blir en långvarig härskare.

Däremot kunde man verkligen hoppas att prinsessan Madeleines förlovning och lämnande av bratt-scenen medför att de allra värsta avarterna inom genren – det uppenbart dåliga föredömet – förlorar sin legitimitet. Man kunde också hoppas att folk slutar att gå med i Moderata Ungdomsförbundet bara för att få del av den påstådda överklasstämpeln och tar med sig mängder av idéer in till detta traditionstyngda förbund, idéer som inte har någonting alls med höger att göra.

Jakob E:son Söderbaum

Mickelsmäss och den svenska matkulturen

Svenska primörer.

Den svenska husmanskosten är världsunik. Fläsk med löksås, rotmos, rårakor, raggmunkar, falukorv, strömming, kokta rödbetor… och mycket salta smaker, men även t.ex. timjan, pepparrot, lingon och bara det att löken här är stark medan den i större delen av världen i övrigt inte smakar någonting! Vi borde vara stolta över och vårda vår svenska matkultur. Faktum är att intresset på senare år för svensk husmanskost har ökat märkbart bland folket och nu i år har även jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) beslutat göra en jättesatsning på svensk matkultur (läs gärna min NWT-ledare om saken).

Jag har i åratal på flera sätt drivit frågan att vi borde återinföra firandet av Mickelsmäss, vilken fram till 1970-talet firades första söndagen i oktober. I det gamla Sverige var Mickelsmäss framför allt en skördefest. Det var dagen då den varma sommaren firades ut och den färgglada hösten firades in, och Mickelsmäss räknades som den största högtiden på året efter Julafton. Nu när de svenska primörerna kommer och är som godast i oktober, vore det inte alldeles perfekt att då återuppliva firandet av Mickelsmäss som en folkhögtid – så att vi tillsammans kan njuta av det allra bästa den traditionella svenska matkulturen kan erbjuda? Förutom det goda för smaklökarna är det ett utmärkt sätt dels att få en känsla för vårt stolta svenska kulturarv, och betydelsen av att ha en levande landsbygd.

I Tyskland har man en Oktoberfest, en veritabel folkfest där man går man ur huse i traditionella tyska kläder (lederhosen, tyrolerhatt m.m.), dricker öl och äter korv och tar del av mycket av det som skördetiden bjuder på. Tysklands Oktoberfest är så välkänd i Sverige att det på senare år t.o.m. börjat firas svenska Oktoberfester med öl och korv här och var, om än i ganska begränsad skala. Annars har vi ju också blivit allt bättre på att fira den amerikanska högtiden Halloween, med orangea pumpor, skräck, bus eller godis. Att vi i Sverige traditionellt firar Allhelgonahelgen mera allvarligt sedan hundratals år är ett ämne jag inte ska förskräcka mig över mer just nu – men lika mycket som detta så väl illustrerar vårt stora behov av folkliga högtider, tydliggör det också det märkliga i att vi inte står upp för våra egna traditioner!

Låt mig ge lite mera perspektiv på Mickelsmäss, för att också förmedla en känsla av hur det skulle kunna te sig idag. Jämför med att Julaftonsfirandet anknyter till både Jesu födelse, S:t Nicolaus och gammal svensk folktro. I det gamla Sverige inleddes Mickelsmäss med att djuren fördes hem från fäbodarna till bygdens ladugårdar och stall under lantligt festliga former. Vallflickor tutade i lurar och korna pryddes med brokiga band. Vid högtidens utgång bytte man från lättare sommarkläder till de varmare och mörkare vinterkläderna. Mickelsmäss var också den unga kärlekens högtid. Det var den dag då bygdens flickor och pojkar återförenades efter att under en hel sommar ha varit ifrån varandra – flickorna var ju ute på s.k. fäbodvall och pojkarna hjälpte till på åkern.

Om inte politikerna vill ta initiativ till att återinföra firandet av Mickelsmäss, så får vi väl göra det själva! Imorgon är första söndagen i oktober. Gå till Din lokale grönsakshandlare, saluhall eller ICA-butik, och köp ett ”Mickelsmässbord” (jfr Julbord) bestående av ett antal primörer, och så lite fläsk och lite fisk som kanske inte är precis vad man brukar äta på påsk, midsommar och julafton. Fokusera i sammansättningen av Mickelsmässbordet just på de färska grönsakerna, eftersom det är särskilt de som är så fina just nu. Drick öl och nubbe till. Klä Ditt hem färgglatt, och varför inte brokiga band kring bordet och kanske lägga fram en näverlur som traditionellt inslag. Och hitta för all del på ett eget sätt att anknyta till ung kärlek…! Hjärtformad sockerkaka och dans (om man har ett större sällskap) är ju bara två modesta idéer i sammanhanget.

Länge leve traditionerna, festerna och folkligheten!

Jakob E:son Söderbaum

Borgerlig regering i Tyskland

Så är det nu klart att Angela Merkels kristdemokrater kan bilda regering tillsammans med FDP, de tyska liberalerna. Den svartgula koalitionen (CDU/CSU har partifärgen svart och FDP har partifärgen gul) avlöser en så kallad stor koalition mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna SPD. Valrörelsen har dock kritiserats för att ha varit ljum och otydligt när det gäller sakfrågor.

Riksdagshuset i Berlin.

Trots den nominella valsegern är CDU inte valets vinnare, utan partiet backar cirka en och en halv procentenhet. Tappet kan tyckas obetydligt, särskilt som partiet även fortsättningsvis med mycket god marginal är landets största, men CDU backade även vid förbundsdagsvalet 2005. CDU kan i vart fall glädja sig åt att SPD gör ett katastrofval vilket utmynnar i partiets sämsta valresultatet i Förbundsrepublikens historia. Den långsiktiga trenden är följaktligen klar, de stora partierna backar medan de små partierna växer. Intressant nog ser vi motsatt tendens i Sverige, att de koalitionsbärande partierna äter upp sina samarbetspartners.  Skillnaden stavas stor koalition. Den stora koalition som CDU och SPD har regerat tillsammans i sedan 2005 har naturligtvis straffat de stora partierna. Dels har det av naturliga skäl varit svårt att profilera sig allt för hårt mot ett parti som man har regerat med i tre och ett halvt år, dels har väljarna (med all rätt) känt frustration över det demokratiska underskott som ofrånkomligen uppstår när två politiska huvudmotståndare måste jämka samman sin politik. En stor koalition kan i vissa fall vara påkallad för att undvika hopplösa låsningar, som efter valet 2005 (eftersom de tyska socialdemokraterna till skillnad från sina svenska partivänner är rakryggade nog att vägra stödja sig på det gamla kommunistpartiet), men bör i möjligaste mån undvikas. Främst av demokratiska men även av pragmatiska skäl. När samsynens våta filt lägger sig över den politiska debatten öppnas nämligen scenen för politiska extremister från både höger och vänster.

Lyckligtvis slapp vi en sådan reaktion denna gång. Extremisterna NPD och DVU lyser alltjämt med sin frånvaro i Förbundsdagen, trots framgång i delstatsparlamentsvalen de senaste åren. Valets stora vinnare blev istället det liberala partiet FPD som under den populäre partiledaren Guido Westerwelle rycker fram till nära 15 procent av rösterna och blir Tysklands tredje parti i verklig mening. FDP har tidigare under Förbundsrepublikens historia omväxlande stött borgerliga och socialdemokratiska regeringar, men dagens FDP är efter en stadig vandring högerut ett otvetydligt borgerligt parti, om än med en nyliberal profil. Det borgerliga regeringsunderlaget är därmed stabilt, trots ett snävt mandatövertag.

Vilken effekt den borgerliga valsegern i Tyskland kommer att få i Sverige är svårt att säga. Som jag tidigare har påpekat tar Sverige i regel ganska stort intryck av vad som händer i Tyskland, trots att vi inte vill låtsas om det, eller kanske ens är medvetna om det. Men de kulturella och historiska banden är djupa och starka.  Det innebär naturligtvis inte att en borgerlig valseger i Tyskland kan översättas direkt till en borgerlig valseger i Sverige. Den tyska borgerlighetens ställning är trots valsegern knappast historiskt stark, och man kan även notera att i liksom i förbundsdagsvalet 2005 så minskade CDU:s försprång i opinionsmätningarna kraftigt veckorna innan valet. Denna gång räckte det dock ändå hela vägen fram. Frågan är hur mycket som krävs för att det ska räcka hela vägen fram i Sverige?

Nya CDU?

Något som definitivt förtjänar att uppmärksammas ur ett svenskt perspektiv är att CDU, det traditionella högerpartiet, gick till val under slagordet ”Die Mitte”. Detta säger en del om den bild av det kristdemokratiska partiet som Merkel vill förmedla, och som inte ligger allt för långt ifrån Fredrik Reinfeldts vision om moderaterna som ett allmänborgerligt, mittenorienterat statsbärande parti. Det är för tidigt för att tala om ”Nya CDU”, men Merkel verkar liksom Fredrik Reinfeldt vara övertygad om att ett parti som gör anspråk på varaktigt regeringsinnehav måste orientera sig mot mitten. Problemet är bara huruvida det finns ett parti som kan överta den lediga platsen längre ut på kanten. I Tyskland verkar FDP slutgiltigt ha mutat in nyliberalismen, som CDU aldrig kände sig riktigt bekväm med, och eftersom CDU är ett tämligen brett och decentraliserat parti får den traditionella konservatismen likväl plats under det kristdemokratiska paraplyet. Om inte annat behåller bayerska systerpartiet CSU fortfarande en mer traditionell högerprofil. I Sverige är partikulturen annorlunda, har moderaterna en gång bestämt sig för att bli ett mittenparti finns det nog liten plats för konservatismen i partiet. Vi kan således bara hoppas att Göran Hägglund och Kristdemokraterna fortsätter att gå från klarhet till klarhet och fullt ut axlar rollen som traditionellt, konservativt högerparti.

Daniel Bergström

PS. Det är ett tråkigt vittnesmål om Tysklands fortsatta sociala, ekonomiska och andliga, om än inte fysiska delning, att vänsterpartiet Die Linke vinner alla sina valkretsar i f.d. Östtyskland, och dessutom, som en nästan parodisk påminnelse om muren, vinner hela (!) f.d. Östberlin.

Anna Anka och hemmafrudebatten

Den svenska ankdammen har berikats av en kvinna som verkligen lyckats röra om i den: Anna Anka.

Anna Anka har ”kommit från ingenstans”, och plötsligt blivit ett namn på allas läppar. Hon är ursprungligen från Skåne, gift och har två barn med sångaren Paul Anka och medverkar för närvarande i TV-serien Svenska Hollywoodfruar på TV 3. Anna Anka har fått debatten att lyfta kring hemmafruidén, könsroller och jämställdhet – och det är förbluffande vilken mediastorm hon har lyckats röra upp i Sverige.

Efter första avsnittet av Svenska Hollywoodfruar (samtliga avsnitt kan beskådas on-line här) publicerade Anna Anka en artikel på Newsmill, som kom att bli deras mest framgångsrika debattartikel sedan starten för ett drygt år sedan: över 100,000 läsare av denna artikel. Den konservative debattören Roland Poirier Martinsson tog sig an debattstormen i en egen Newsmill-artikel, och ledde frågan in på hemmafruar. Därefter har i stort sett alla gett sig in i debatten, de flesta med olika slags kritiska undertoner. Och mitt upp i allt detta välkomnar Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren Anna Anka i partiet, för att sedan ta tillbaka det. Ja jösses, vilket ståhej!

I Sverige är det tabu att vara för hemmafruar. Men vad som sticker folk i ögonen mest vid sidan om detta är förstås att Anna Anka lever ett maximalt osvenskt liv – glamouröst, utsvävande och ojämlikt. Dessutom inte bara gillar hon det, hon är dessutom stolt över det, vilket är en så osvensk attityd att det måste bli närmast olidligt eftersom hon ju inte är (bevars!) en amerikan utan faktiskt född och uppvuxen i Sverige.

Sverige är ett socialdemokratiskt konformistiskt land på ett sjukt sätt. Att Anna Anka inte skulle få leva det liv hon vill, och vara stolt över det, är ju helt otroligt att man inte kan unna henne. Och att hon inte kan få vara stolt nog att tala om det och dela med sig av sina väldigt annorlunda perspektiv är lika absurt det – yttrandefrihet, någon? Den som inte gillar hur hon lever kan själv välja ett annat liv, och den som inte gillar att höra om det kan välja att inte lyssna. Svårare än så är det faktiskt inte.

För egen del couldn’t I have cared less om ”fenomenet Anna Anka som lyxfru i Hollywood”, om det inte var för att en konservativ debattör som Roland PM lagt sig i debatten och gjort någonting mer och viktigare utav den. Debatten, som blivit jättestor, har nu nämligen kommit att handla om både konservatism och om Kristdemokraternas framtid. Jag ska strax återkomma till hur debatten sedermera utvecklats, men vill ändå passa på att ta ett exempel på vilken framförhållning den här kvinnan har. I Newsmill-artikeln skriver hon t.ex.:

”En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer.”

Är då en sådan man verkligen en riktig man? Låt mig för att illustrera min egen uppfattning kontra med ett annat Hollywood-citat, nämligen av Don Corleone i första Gudfadern-filmen: ”Man blir aldrig en riktig man om man inte älskar och spenderar tid med sin familj!”. Och en riktig kvinna – i mina ögon – ägnar inte mer tid åt sitt eget yttre än åt sina barn, även om det naturligtvis är viktigt att hon lägger tid på sig själv inklusive sitt yttre.

Oavsett om det är någon annan som ligger bakom (vilket det redan finns många konspirationsteorier kring), så är Anna Anka en enastående framgångsrik provokatör i det svenska 2000-talet. Och precis som KD-ledaren Göran Hägglund uttryckte det apropå mediareaktionerna på hans alltmer konservativa retorik under sommaren och den tidiga hösten, har Anna Anka i första hand provocerat dem som annars brukar vara de som provocerar.

Kulturvänstern har skapat ett mediaklimat i Sverige där man SKA provocera, och provokation är lika med underhållning. I Sverige får man gärna provocera genom att ha sex framför kameran med fel person i en dokusåpa – men Anna Anka får inte tala om att det är självklart att suga av sin man varje morgon om han vill det… I Sverige får man förnedra vem som helst i TV, och ska gärna göra det också, men man får inte köra med sitt tjänstefolk som Anna Anka gör eftersom det verkar förnedrande för dem… Vad det hela kokar ner till är att vi nu möjligen har nått ett stadium där det som provocerar jämlikheten i världens mest jämställda land är det allra mest underhållande. Under alla omständigheter finns det ett stort intresse i Sverige för dessa frågor, det råder det ingen som helst tvekan om givet det spektakel som uppstått kring Anna Anka.

I ett inslag i Studio ett i P1 diskuteras själva debatten kring Anna Anka. En sådan här debatt hade varit omöjligt för bara 5 år sedan, så någonting måste ha hänt, och 14 min in i inslaget påpekar Per Wirtén, chefredaktör för socialdemokratiska Arena, det faktum att vi idag har ett antal kvalificerade konservativa debattörer i Sverige vilket vi inte haft på kanske 30 år. I slutet av programmet säger också feministen Petra Ulmanen att det finns en klangbotten i Sverige idag för konservativa idéer. Marie Söderqvist, borgerlig debattör och VD för undersökningsföretaget United Minds, medverkar också i programmet och ger ungefär de relevanta perspektiv som man kunde hoppats. T.ex. att medan problemet tidigare var att kvinnor inte kunde förvärvsarbeta så är problemet idag att det INTE står var och en fritt att vara hemmafru – för det är politikerna så extremt emot.

Anna Anka och Roland Poirier Martinsson har även de gemensamt i en Newsmill-artikel kommenterat själva debatten. Där anknyter de till samma sak, om den ofrihet som kvinnor – men inte män – härvidlag har i att inte kunna välja sitt liv. I denna nya artikel rekommenderar också Anna Anka ”svenska män och kvinnor att överväga den officiella, svenska versionen av mäns och kvinnors olika roller, som hon menar är mera ideologiskt motiverad än formad av hur verkligheten faktiskt är beskaffad”, och de slår fast någonting mycket viktigt i det svenska debattklimatet, nämligen att ”skentolerans är när man tillåter alla att leva precis som de vill –så länge de vill leva precis som alla andra”.

Roland PM har alltså med ganska god fingertoppskänsla lett debatten in på frågan om rätten att kunna stanna hemma med barnen om man själv vill. I sin första Newsmill-artikel i ämnet skriver han alldeles utmärkt att:

”Vårt samhälle är uppbyggt så att det inte är realistiskt för de allra flesta barnfamiljer att en av föräldrarna stannar hemma. Det är ekonomiskt omöjligt. Det är socialt problematiskt, eftersom alla andra jobbar, alla andra barn är på dagis. Det är kulturellt plågsamt, eftersom det antyder att man är en dålig människa. Det är ett riskabelt val eftersom valet att vara hemma är mycket negativt om man senare bestämmer sig för att återgå till (eller för första gången träda in i) arbetslivet.”

Möjligen var det otaktiskt av honom att först i uppföljningsartikeln ”avslöja” att han själv varit hemmaman i sju år. Lika viktigt som det självklart är svårt, är det att göra rätt taktiska överväganden när en debatt stormar upp på det sätt som nu har skett. Men KD:s partisekreterare Lennart Sjögren begick inte bara ett debattmisstag utan dessutom ett politiskt misstag när han i Expressen 18/9 efter intervjun i Svenska Dagbladet 17/9 där Anna Anka berättar att hon kan tänka sig en framtid som högerpolitiker i Sverige, närmare bestämt inom Moderaterna eller Kristdemokraterna, välkomnar henne till Kristdemokraterna. Ännu dummare var det förstås att Sjögren sedan tog tillbaka detta uttalande, och slog fast att hon INTE är välkommen.

Det är inte utan att det slår en hur mycket Sverige faktiskt har att lära av USA när det gäller politik och debatt, och därvidlag är svenskamerikanerna Anna Anka och Roland PM utmärkta just för att röra om och förnya. För att göra en välvillig tolkning av partisekreterare Sjögrens utspel, så tycker jag det framför allt visar på att KD faktiskt just nu är öppna för nya intryck och förändring. Men desto mer intressant – och relevant – hade det väl ändå varit att höra om Lennart Sjögren, och för den delen Göran Hägglund, vore beredda att välkomna Roland PM i Kristdemokraternas partistyrelse?

Jakob E:son Söderbaum

Den selektiva rapporteringen kring prolife-rörelsen

Svensk media och abort är ett ämne för sig. Igår gjorde exempelvis Aftonbladet en stor sak av att en kvinna i USA, som genomgått 15 aborter och stoltserar om saken i en bok, lever under hot.  Missförstå mig inte, det är klart att det är hemskt att en människa lever under hotelser. Men något problematiserande kring att kvinnan i fråga säger sig ”vara beroende av aborter”, kunde man faktiskt förvänta sig – till och med från Aftonbladet. Detta är alltså en nyhet, ja, det kan kanske vara motiverat att rapportera om. Men att aftonbladets artikel helt uppenbart syftar till att ställa de abortkritiska krafterna i USA i dålig dager förefaller rätt uppenbart.

Däremot tiger svensk media som en mur kring mordet på den prolife-aktivist i USA som blev mördad för någon månad sedan. Det var ett politiskt mord så till vida att mördare, som är gripen, utförde dådet för att han ogillade nämnde prolife-aktivistens åsikter i abortfrågan. Läs mer hos Världen Idag och hos Ja Till Livet.

Ensidigheten är slående.  Motståndare till aborter är elaka. Abortförespråkarna är goda. Allt som bryter den bilden filtreras bort av det svenska mediaetablissemanget.

Dag Elfström

Högervindar eller vänstervindar?

ANALYS | Blåser det högervindar eller vänstervindar ute i världen? Inte för att påstå att borgerliga respektive socialistiska partiers valsegrar alltid är fullkomligt internationellt synkrona, men inte sällan är tendenserna ändå tydliga. När ett politiskt läger avlöses av ett annat i tongivande västländer följer ofta andra efter. Det hände på 80-talet och det hände igen (åt andra hållet) på 90-talet. 

I Tyskland blåser vindarna åt höger. Eller? Och åt vilket håll blåser egentligen vinden i Norge?

Vad det gäller oss svenskar så påverkas vi inte minst av vad som händer i vår närmaste omgivning, det vill säga våra nordiska grannländer (trots att vi inte alltid tänker på det). Annars påverkas vi kraftigt av vad som händer i Tyskland (trots att vi inte vill låtsas om det). Det har vi alltid gjort och fortsätter också att göra det, från Hansan via Goethe, Kaisern och Krupp till Angela Merkel. Sist, men absolut inte minst, är vi naturligtvis kraftigt orienterade mot de anglosaxiska länderna. Inte bara tar Sverige, som sätter en ära i en kokett USA-fientlighet, intryck av minsta psedohändelse på andra sidan Atlanten i långt större utsträckning än de flesta andra europeiska länder, utan vi är även  mycket lyhörda mot vad som sker i Storbritannien. Med detta i åtanke framstår det just nu som ganska knepigt att förutsäga åt vilket håll vinden kommer att kantra, för i Europa och världen är det politiska vädret ostadigt.

USA har nyligen valt sin mest vänsterinriktade president genom tiderna, som har anfört en våg av nationaliseringar (socialiseringar) och statliga ingrepp i ekonomin som har sköljt över såväl Europa som USA . Finanskrisen har fått annars välbalanserade människor att  på fullt allvar deklarera kapitalismens slutgiltiga undergång,  och den europeiska högern har i femtio års tid surrat sig hårt vid kapitalismens mast. Samtidigt har det länge blåst kraftiga högervindar Tyskland. Eller har åtminstone ansetts göra det. I delstatsparlamentsvalen i Sachsen, Thüringen och Saarland har plötsligt vinden vänt. SPD och inte minst det gamla kommunistpartiet Die Linke har gått kraftigt framåt medan CDU har gjort sitt största tapp under efterkrigstiden. Situationen tycks påminna om den inför det förra förbundsdagsvalet där de borgerliga förutspåddes en promenadseger men SPD lyckades radera det borgerliga försprånget veckorna innan valet. Delstatsvalen i Tyskland kan alltså vara allt annat än goda nyheter för den svenska borgerligheten, om SPD vinner en övertygande seger i förbundsdagsvalet om knappt en månad kan vi vara säkra på att det kommer att påverka oss på ett eller annat sätt.

Slutligen har den rödgröna regeringen framgångsrikt försvarat sig mot den borgerliga oppositionen i Norge, trots vad som såg ut som  ett borgerligt mandatövertag i de sista opinionsmätningarna. Att de borgerliga faktiskt fick flest röster totalt sett men blev snuvade på regeringsmakten på grund av ojämn mandatfördelning i valkretsarna är av underordnad betydelse. Man borde för övrigt kunna förlåta den norska borgerligheten för en viss bitterhet över resultatet, med tanke på att valet 2005 fick precis samma utgång, det vill säga majoritet av valmanskåren men en minoritet av mandaten för de borgerliga (det är för övrigt ganska intressant att notera att de uppprörda reaktionerna från den svenska medievänstern då George W Bush på grund av ojämn fördelning av elektorsröster blev vald till USA:s president trots en minoritet av rösterna helt tycks utebli, liksom efter det norska valet 2005. Det är tydligen bara ”statskupp” när den evangelikala högern gör det). I historieböckerna står det som regel mer om vem som vann än hur segern bärgades. Av alla utländska influenser är det sannolikt också de från våra nordiska grannländer som påverkar oss mest.

Å andra sidan finns det motsatta tendenser. I EU:s ständiga lagkapten Frankrike fortsätter debaclet i Socialistpartiet att säkra en fortsatt  borgerlig regering och det finns mycket lite som tyder på att David Cameron inte kommer att lyckas vinna tillbaka regeringsmakten för Tories i det kommande brittiska parlamentsvalet. Samtidigt har vi ännu inte sett hur Barack Obamas vågspel utfaller. Han kan lyckas med sina föresatser, men risken finns att han snabbt gör sig än mer impopulär än sin företrädare. Tar republikanerna tillbaka huset i kongressvalet nästa år kommer åtminstone vänstervågen i USA att få ett slut, vilket tveklöst kommer att få återverkningar i Europa. Samtidigt verkar inte heller finanskrisen riktigt arta sig till vad vänstern hade hoppats på. Om börserna fortsätter stiga och vi klarar oss undan en skenande inflation kan mycket av grunden för en ny europeisk vänstervåg gå om intet, förutsatt att arbetslöshetskurvan även den vänder inom rimlig tid.  Själva kan vi inte göra så mycket mer än hoppas (och hålla hårt på arbetslinjen). Opinionsmätningarna visar fortsatt jämnt mellan regeringen och oppositionen, om än med ett litet övertag för de rödgröna. Därmed inte sagt att det inte finns något utrymme för en självständig svensk opinion, eller att valet 2010 endast avgörs av de stora elefanternas dans. Men det står i alla händelser klart att det kommer att vara av stor betydelse för Sverige åt vilket håll de politiska vindarna i Europa och USA kommer att blåsa under det år som återstår innan valet.

Daniel Bergström

Sagittarius om … kolonialism

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger. Denna gång får vi återbesök av Gunnar Ungers alter ego Onkel Heliogabalus, som vanligt i ordväxling med sin oförstående brorson. Temat för konversationen denna gång är kolonialismen, som var i upplösningsstillstånd vid tiden för textens blivande. Texten är publicerad i Svenska Dagbladet något av de första åren under 60-talet och sedan ånyo publicerad  i samlingsverket ”Onkel H:s hädelser – en konservativ stridsskrift” ( Cavefors, 1964).

Kolonialism

- Mycken uppmuntran ger oss inte världsläget, mediterade jag. Men det finns ett hoppfullt tecken: kolonialismens sista skansar är på väg att falla. Det är dock något att glädjas åt i demokratiens och framåtskridandets namn!

- Varför det? frågade onkel H.

Jag ryggade tillbaka i min stol och betraktade med avsky och häpnad den fasansfulle åldringen.

- Kolonialismen är ett ont! Utropade jag upprörd.

- Varför det? återtog den oförbätterlige gubben.

- Men det vet ju alla människor, invände jag. Det är en av grundsatserna i ett progressivt tänkesätt. Det står i Stockholms-Tidningen och Expressen. Det säger statsrådet Lindström. Och Inga Thorsson.

- Just det. Och de stärker mig mer än någonsin i min övertygelse om att detta påstående är helt uppåt väggarna, svarade han lugnt.

- Nå, om onkel inte vill tro våra tongivande opinionsbildare, sade jag förtrytsamt, ber jag att få hänvisa till onkels beundrade vänner i väster!” Har inte samtliga samtida amerikanska presidenter från Roosevelt till och med Kennedy varit rörande eniga om att fördöma och bekämpa kolonialismen?

- Alldeles riktigt. Men hur stort värde jag än sätter på mina vänner i väster, som du kallar dem, kan jag inte säga att jag hyser något obegränsat förtroende för deras utrikespolitiska omdömesförmåga och handlag. Och vad särskilt angår deras inställning till kolonialismen, har den alltid förefallit mig som ett gigantiskt inbegrepp av nationellt hyckleri.

- Hur så?

- Jo, helt enkelt därför att om det vore någon logik och konsekvens i deras argumentering skulle de slagna av skamkänsla över sitt kolonialistiska syndaregister återlämna Amerika till indianerna. Afrika åt afrikanderna, Amerika till indianerna! Och varför inte Australien åt australnegrerna!

- Onkel ska inte försöka inbilla mig att onkel ett ögonblick framför detta absurda resonemang på allvar. I Amerika – liksom f.ö. också i Australien – är ju den vita befolkningen bofast sedan många hundra år och urinvånarna en obetydlig minoritet.

- Du menar alltså att man bör premiera de kolonisatörer, som systematiskt utrotat landets ursprungliga befolkning och bara låtit den leva kvar i ett och annat reservat, där den kan begapas av turister som underdjur i en zoologisk trädgård? Medan de som varit mera skonsamma mot urinvånarna ska köras iväg utan pardon! Glöm inte att det finns ett vitt minoritetsproblem i de svartas världsdel.

- Man kan inte bortse från de historiska faktorerna!

- Nej, man kan inte det. Därför vill jag påminna dig om att det funnits portugiser i Afrika och Indien sedan nya tidens början, att det funnits holländare i Sydafrika sedan mitten av 1600-talet och i Indonesien sedan 1500-talets slut. Är deras historiska legitimation sämre än den, som kan åberopas av de vita inkräktarna på andra kontinenter?

- Onkel är som vanligt hopplös att diskutera med. Onkel kan väl ändå inte betvivla att kolonialismen i Asien och Afrika är dömd att försvinna?

- Naturligtvis inte. Men jag kan beklaga att denna utveckling påskyndats i onödan och jag kan bestrida att kolonialismen, som man ständigt får höra i detta land, varit ett ont. Över huvud taget blir jag upprörd och äcklad över den fariseiska självgodhet, som här i Sverige utvecklas när det gäller kolonialländernas problem. Bara därför att vi aldrig varit någon kolonialmakt, därför att vi i behaglig tid förlorade Nya Sverige och sålde S:t Barthélemy, anser vi oss ha rätt att sätta oss till doms över de länder som haft eller har kolonier. Tänk om det varit sjömakten Sverige istället för sjömakten Holland som skaffat sig ett kolonialvärde på 1600-talet! Om det i 300 år funnits svenskättlingar, som levat och verkat i Afrika! Skulle vi då varit lika snabba att förkasta kolonialismen och ropa ”Afrika åt afrikanerna!” .

- Onkel förskansar sig bakom extrema exempel och verklighetsfrämmande hypoteser.  Låt oss istället ta ett aktuellt och konkret fall, ett typiskt exempel på kolonialismens skadeverkningar. Låt oss ta Kongo! Se bara vad belgierna ställt till med i detta land!

- Utmärkt, sade Onkel H. med olycksbådande lugn. Låt oss ta Kongo och se vad belgierna ställt till med i detta land. Den belgiska förvaltningen upprätthöll lag och ordning, den garanterade en elementär skolundervisning och en social standard, som var bättre än i någon annan afrikansk koloni, den byggde upp ett nät av kommunikationer, som gjorde det möjligt att knyta ihop hela det väldiga området och lyckades genom investering av kapital och teknisk expertis på kort tid åstadkomma ett väldigt ekonomiskt uppsving. Nu, sedan belgierna tvingats lämna Kongo, råder det inte längre lag och ordning, utan anarki och kaos, stamkrigen rasar, skolundervisningen ligger nere, hungersnöd och farsoter härjar, kommunikationen har i stor utsträckning brutit samman och landet är bankrutt. Nej, vet du vad, trots alla övergrepp och missgrepp som begåtts är den civilisatoriska insats kolonialmakterna gjort sannerligen inget att skämmas för. Innan du i frihetens och framstegets namn gläds åt kolonialismens avveckling så ta reda på vad som kommer istället!

- Jag tror onkel övertagit den vite mannens börda från gamle Kipling, hånade jag.

- Vet du, ibland känns det så, suckade geronten.

– Sagittarius

Redaktionen

Mitt vikariat på NWT: en efterhandskommentar

Jakob E:son Söderbaum på NWT:s politiska redaktion.

Så har då min sista ledare för den här gången publicerats i Nya Wermlands-Tidningen. Mitt vikariat varade från 29/6-22/8. Jag har här på T&F återgivit mitt arbete uppdelat i tre perioder, vilket bara hänger logiskt samman med mina prioriteringar på fritiden i Karlstad med vissa helger i Göteborg och på sommarstället i norra Bohuslän. I slutet av detta inlägg listar jag nu den sista perioden, men jag tänkte här också passa på att ge en kortfattad helhetsbild av arbetet.

Min ambition under dessa åtta veckor på NWT – Sveriges enda dagstidning med den politiska beteckningen ”konservativ – har varit dels att uppvisa en maximal bredd av konservativa ämnesval. Dels i så stor utsträckning som möjligt också anknyta till det lokala livet i Värmland. Vad gäller bredd så har mina ca 60 ledare också rört ca 60 olika ämnen, med endast två undantag: familjen och kriminaliteten har jag berört två gånger var, ur olika perspektiv. Jag är också nöjd med den grad av lokal anknytning jag lyckats åstadkomma (inkluderat de mindre ledarsticken, som jag skrivit ett varje dag vid sidan om huvudledaren), även om jag inser att man som professionell ledarskribent bör ha mer än vad jag haft.

Jag har också haft ambitionen att hålla en kvalitet som inte står de allra bästa andra svenska ledarskribenter efter. Det är en mycket hög ambitionsnivå, och det är inte heller upp till mig att bedöma resultatet. Jag kan bara konstatera att jag genomgående hållit en jämn nivå, och att jag vid sidan om det obligatoriska ”kommentar till politisk situation med viss egen analys” också ansträngt mig att ge VARJE ledare viss litterär kvalitet. Ibland har det varit mera faktabetonat, ibland mera filosofiskt, och ibland mera frågvist.

Sett såhär i backspegeln kan jag också konstatera att mitt arbete på NWT denna sommar textmässigt både ifråga om framställning och ämnesbehandling är det allra bästa jag någonsin har gjort. Det är bara vid 3-4 tillfällen på åtta veckor som jag behövt tänka till lite extra på vad jag vill skriva om den dagen, och även i de fallen ser jag i efterhand att utfallet blev mycket bra. Bland just dessa texter finns också några av dem som rönt mest uppmärksamhet. Jag är stolt över min prestation, och glad över allt det jag har lärt mig under resans gång.

När det gäller uppmärksamheten kring mina ledare, så har jag vid det här laget figurerat i Ekots Tidningskrönika ett tiotal gånger, vilket handlar om att man ska kommentera en aktuell sak i precis rättan tid. Händelsevis blev faktiskt min allra första ledare någonsin (30/6) refererad i Tidningskrönikan, det var jätteroligt. Mina ledare om Reinfeldts Almedalen-tal (7/7) och om att monarkin är demokratisk (13/8) har under sommaren refererats i Göteborgs-Postens söndags-kolumn Tyket. Ledaren om Charlie Weimers (5/8) blev också refererad i P3:s Brunchrapport 7/8. Vid sidan om dessa är följande tre ledare de som rönt mest uppmärksamhet:

-Återupprätta familjen i samhället (18/7)
-Queermarxisterna slår till igen (28/7)
-Stärka familjen viktigt för välfärden (21/8)

Om jag avslutningsvis också skulle plocka fram tre personliga favoriter under sommaren, så får det bli dessa. Vad som förenar dem är att de är politiska kommentarer av väldigt speciella slag, som är typiskt präglade av min personlighet och mitt favoritsätt att skriva:

-Den fadda skattesmakten består (14/7)
-Med erfarenhet från tre sekler (24/7)
-Vem har tiden på sin sida? (8/8)

Här följer nu listan över sista periodens ledare:

• Den missförstådda staten Israel (22/8)
  
• Stärka familjen viktigt för välfärden (21/8)
  
• Bra att fackrörelsen krymper (20/8)
  
• Skolans stora samhällsansvar (19/8)
  
• Dags att avskaffa presstödet (18/8)
  
• Brott och straff – och personligt ansvar (14/8)
  
• Monarkin är klart demokratisk (13/8)
  
• Den ryska björnen är yrvaken (12/8)
  
• Varning för Lars Ohlys ”rättvisa” (11/8)
  
• Vem har tiden på sin sida? (8/8)
  
• Det är dags att avskaffa länen! (7/8)

Föregående perioder i sammandrag:

• Andra perioden (11/7-6/8)
  
• Första perioden (30/6-10/7)

Jakob E:son Söderbaum