Författare: Daniel Bergström, Dag Elfström, Lars Gauden-Kolbeinstveit, David Högberg, Carl Johan Ljungberg, Patrik Magnusson, Rolf K Nilsson och Jakob E:son Söderbaum (red). Omfång: 62 s.

Redaktionen

Kära läsare!

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

Märkligt nog finns det en förhärskande – och väldigt härsken – idé i svensk samhällsdebatt om att alla till höger om mitten verkar i sitt eget pengastinna intresse, medan alla till vänster om mitten drivs av ett brinnande engagemang för samhället, helt osjälviskt och utan intresse för att plånboken ska bli lite större av de ideal man verkar för. För det första är detta inte sant. För det andra är det i verkligheten tvärtom – det finns oändligt många miljoner att stötta allsköns feminism, genuspedagogiska projekt, klimathysteri, och TV-program om alla drömmars sydamerikanska folkledare. Men liberala idéer är betydligt oftare hänvisade till privat finansiering, och driver man konservativa idéer är man nästan alltid hänvisad till ideellt engagemang.

T&F har genom sin gärning tydliggjort dels att konservativa idéer varken handlar om eller drivs av materiella intressen. Utan icke-materiella intressen och värden, den andliga sidan av tillvaron, som är så eftersatt i dagens svenska samhälle att det engagerar en växande rörelse bland ungdomar. I flera år har media rapporterat om att konservatismen blir alltmera populär, och det har vi också kunnat se och själva ge perspektiv på här på T&F. Även våra 2500+ unika besökare per vecka vittnar om ett betydande intresse för dessa idéer, värden och tankebanor. Följaktligen har T&F också lyckats i sin avsikt att visa att det finns en tredje dimension vid sidan om liberalism och socialism som är lika aktuell idag som någonsin, och som både kan utmana och sätta press i dagens svenska samhällsdebatt. Den dimensionen kallas för konservatism, och att vara konservativ innebär normalt någonting helt annat än vänsterns sätt att använda begreppet som beteckning för allt som är dåligt. Förhoppningsvis innebär dessa tre år av skriverier också att vi har skrivit om något stycke i handboken för framgång inom svensk politik.

I början fick T&F en hel del uppmärksamhet i media. Här intervjuas en av redaktörerna på ett uppslag i tidningen Världen Idag.

Vi vill tacka varmt för alla uppmuntrande och konstruktiva kommentarer genom åren! Särskilt stort tack till er – ingen nämnd och ingen glömd – som både regelbundet och under lång tid har bidragit med era egna kloka analyser och idéer i vårt kommentarsfält! Er uppmuntran har spelat mycket stor roll för att vi skulle hålla på så här länge med T&F.

Flera av de gamla T&F-skribenterna kommer att fortsätta med andra skrivarprojekt, och det finns planer på en eventuell uppföljare till T&F, fast i annan regi. Tills vidare tar Patrik Magnusson över stafettpinnen, och vi vill därför särskilt framhålla bloggen Esse Non Videri som en källa till nyheter från vår krets. T&F:s Facebook-grupp kommer att finnas kvar tills vidare, och under en övergångstid kommer vi att diskutera och svara på eventuella frågor i kommentarsfältet. Av oss redaktörer kommer Dag Elfström inom kort att vara med och lansera en nyhetsbevakningstjänst. Jakob E:son Söderbaum fortsätter skriva på Opinionen.se och lanserar idag sin nya hemsida där han har samlat sina bästa artiklar genom åren.

Allra sist vill vi lyfta fram lite intressanta siffror. Vi har alltså nu vid vägs ände publicerat sammanlagt ca 1150 artiklar i 22 ämneskategorier. 16 st fasta skribenter har medverkat genom åren, och 22 gästskribenter. Sedan starten har vi haft 640,000 besök, och vår rekorddag i antal besökare var den 24 februari 2009 då vi hade 2898 st under ett dygn. I genomsnitt har vi haft ca 140 kommentarer per månad, och de 10 mest kommenterade inläggen sedan start är följande:

1. Pride som kontraproduktivt och heteronormen som önskvärd (146)
2. Visst finns det militära lösningar i Afghanistan (89)
3. Därför hatar jag huliganer (89)
4. Kampen mot slöddret förs på vita duken (83)
5. Reinfeldt kör över KD om s.k. könsneutrala äktenskap (78)
6. GÄSTKRÖNIKA: Claes G. Ryn (73)
7. Rekommendation inför hösten: Stödrösta (62)
8. Migrationspolitik – bortom multikulturalism och isolationism (60)
9. Räcker inte sju nekanden för att vara en dementi? (56)
10. Ständigt detta SAC (55)

Tre mycket speciella år är till ända. Nu återstår det bara för oss redaktörer att lyfta på hatten och tacka så mycket för oss!

Dag Elfström
Jakob E:son Söderbaum

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest  högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogrammaet kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

Rolf K Nilsson

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Tidigare delar i denna artikelserie:
• En konservativ syn på välfärdssamhället (V)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (IV)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (III)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (II)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (I)

Jakob E:son Söderbaum

Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).

Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (http://www.barnensratt.se).

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

Ylva Thörn

Ingerö tecknar en bra bild av de senaste årens intima organisatoriska relationer mellan S och LO (för ytterligare perspektiv läs denna artikel). Han biter ifrån, och skrockar ett par gånger över att det inte verkar spela någon roll vad TCO och Saco själva tycker.

Men faktum är att socialdemokratin har sin egen inre logik, som går ut på att man ska ta sig in i och helst ta över alla delar av samhället. Närmast innan detta förslag om facklig partisekreterare läste jag att socialdemokraternas evige försvarare i religionsfrågor Ulf Bjereld anklagade Moderaterna för att abdikera från kyrkopolitiken när dessa beslöt sig för att inte ställa upp i kommande kyrkoval (läs mer här om det ogudaktiga kyrkovalet). Enligt Bjerelds utsago är det viktigt att politikerna engagerar sig i civilsamhället – d.v.s. tar över det istället för att låter det vara just ett civilsamhälle.

Förslagets maktmöjligheter

I det senaste fallet med den biträdande partisekreteraren för fackliga frågor tror jag därför att det handlar om att socialdemokratin vill ta ett samlat grepp om fackrörelsen. Resultatet kan såvitt jag förstår bli två olika. Det första alternativet är att TCO och Saco väljer att ingå i löpande förhandlingar med den nya S-partisekreteraren, i syfte att visa att man inte är partipolitiskt bundna till borgerligheten. Följden av det blir att socialdemokratin ökar sin kontroll över TCO och Saco, från nära noll till att få en kontinuerlig dialog och dessutom vara ensamt parti om att kunna centralstyra sina politiska relationer med dessa fackförbund. Det andra alternativet är att TCO och Saco inte vill ha med denna nya S-partisekreterare att göra. Följden av det blir förstås att socialdemokratin kan skälla ut TCO och Saco för att inte vara partipolitiskt neutrala (att LO absolut inte är partipolitiskt neutralt spelar ingen roll i socialdemokratiska ögon), vilket i sin tur leder till att fackrörelsen totalt sett framstår som alltmer partipolitiskt uppdelat.

Ifråga om alternativ två skulle den nya S-partisekreteraren bli en kampanjfunktion för socialdemokraterna som ohämmat kan ösa klasskampsretorik ur den marxistiska ungdomskällan. Det vore ett sätt för partiet att profilera upp sig rejält utan att S-hövdingen Håkan Juholt själv behöver stå för den moraliska upprustningen bland kärnväljarna utan istället kan inrikta sig mer på att bredda partiet med en mera statsmannamässig retorik (om han klarar av det är en annan fråga, men åtminstone från Göran Perssons tid och framåt har S hållit sig med externa PR-byråer och charmkurser, oaktat att man kontinuerligt har skällt på M för att göra detta). Omvänt skulle det första alternativet innebära en mera undanskymd tillvaro vid förhandlingsborden för sagde nye partisekreterare. Frågan är därför om det inte i själva verket är det andra alternativet som socialdemokratin nu hoppas på.

Klassisk socialdemokrati i modern förpackning

Av precis dessa skäl spelar det heller ingen roll vad TCO och Saco själva tycker om att en särskild partisekreterarfunktion inrättas inom S ”för deras skull”. Och om fackfrågorna kommer upp på den rikspolitiska agendan på ett sätt där det inte är S utan borgerligheten som står i skamvrån, så vrider det inte bara ett vapen ur händerna på Alliansen (som än så länge trots kritik aldrig har använt det vapnet). Det skulle dessutom kunna innebära att alltfler går med i ett fack igen för att engagera sig i dessa frågor, och fackrörelsen i stort får därmed en ny vår istället för att som idag sakta men säkert krympa och förlora den makt som genom LO bl.a. sägs garantera uppemot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Fromma förhoppningar alltså inom S-partistyrelsen, men även klurigt makttänkande i den högre skolan.

Denna idé luktar omisskännligt av klassisk socialdemokrati anpassad till 2000-talets realpolitiska förutsättningar. Just därför lär den nog bli av. För hugade läsare som vill förkovra sig ytterligare i hur socialdemokratin tänker i sådana här banor, hur man tidigare har gått tillväga för att ta över olika samhällssektorer och närmare om vilka de socialdemokratiskt dominerade samhällssektorerna i dagens Sverige är, vill jag rekommendera min bok Betongväldet (Empron 2007).

Jakob E:son Söderbaum

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Annie Lööf (c) - en svensk järnlady?

ANALYS| Det tycks som om ledarstriden i Centern är avgjord. Ny partiledare blir med all säkerhet den 28 år unga smålänningen Annie Lööf. Därmed kan det vara på sin plats att fundera lite på hur hon kommer att bli som partiledare? Vilken ideologisk väg kommer hon att leda in centerpartiet på, och skall hon lyckas vända den nedåtgående trenden för ett av de fyra riksdagspartier som valsar runt kring 4%-spärren?

Hon beskriver sig själv som:

”Jag är en grön, liberal smålänning med en innerlig tro på den enskilda människan, företagsamheten och miljön”

Vilket får betrakta som en ganska intetsägande och okontroversiell beskrivning för en borgerlig politiker. Liberaler är ju snart sagt alla nuförtiden, och vem är mot miljön? Fokus på den enskilda människan och företagsamheten är däremot lite mer av en profil. Det pekar mer mot en nyliberal än en socialliberal läggning, vilket får anses som en lite udda och frisk fläkt i alliansen.

Annars har hon tidigare gjort sig känd för att ha Margaret Thatcher som förebild, förespråka hårda tag mot fackföreningarnas makt, och som anhängare till monarkin. Dessa senare inslag är dock en profil som hon slipat av något sedan det stod klart att hon var en av de ledande kandidaterna till partiledarposten. Lite fegt kan man tycka, men samtidigt begripligt i den såpade stångens värld som toppolitiken är.

Bakom den lagom-fasad som nu visas upp tror jag inte det råder något tvivel om att Lööf är klart högerorienterad. Hon har en utpräglat marknadsvänlig profil av nyliberalt snitt, men också vissa drag som man snarare förknippar med konservatism – jag tänker då på rojalismen, omsorgen om landsbygden och om miljön, samt hennes motstånd mot allehanda kvoteringar. Hon är dessutom något så ovanligt som en centerpartistisk NATO-förespråkare.

Men jag tror ändå att vi skall ha klart för oss att Lööf först och främst är en glasklar liberal, inte konservativ, vilket t.ex. avspeglar sig i hennes liberala hållning i HBT- och invandringsfrågor. Förvisso är detta politiska frågor där det inte går ha mer än en åsikt och överleva politiskt, men jag tror inte det råder något tvivel om hennes ärlighet i dessa frågor. Tyvärr.

Med Lööf vid rodret torde Centern fortsätta ännu längre in på den väg som Maud Olofsson stakat ut. Sitt namn till trots torde partiet befästa sin position som det mest högerorienterade svenska partiet (höger i ekonomiskt avseende förstås). Det blir fortsatt mera Stureplan än landsbygd i profilen. Var detta kan tänkas leda för Centern återstår att se.

Lite kan det bli en kapplöpning mellan landsbygdsväljarna som ser sig om efter något annat, vad nu det skulle vara, och de mera nyliberalt sinnade moderaterna som rimligen borde känna sig betydligt mera hemma hos Lööf än hos Reinfeldt. Min gissning är att Centern kommer att gå plus på det bytet. Storstadsväljarna är fler än landsbygdsväljarna och mera rörliga. Här kommer också Lööfs personliga kvaliteter att spela in. Hur hon lyckas att som person attrahera väljare kommer inte att vara helt obetydligt.

Där tror jag hon har ett mycket bra läge. Hon är ung, karismatisk och inte minst intelligent och välutbildad. Hon har en alldeles färsk jur.kand. examen och toppbetyg från gymnasiet. Det kanske inte smäller så högt i dagens svenska samhälle, men i min bok är det definitivt respektingivande.

Samtidigt kan alla dessa fina kvalitéer i vissa avseenden bli en belastning. Sverige är som bekant jantelagens förlovade land, och med sin ungdom, teoretiska skolning, och politiska kometkarriär finns alltid en risk att hon i vissa grupper, inte minst bland Centerns gamla kärnväljare, kommer att betraktas med viss misstänksamhet, som en politisk broiler utan rejäl förankring i den svenska myllan.

Sammantaget är min bedömning att Lööf är det bästa val Centern kunde ha gjort. De får en skicklig ledare, som jag tror kommer att ha förmåga att locka till sig nya väljare, utan att tappa allt för många gamla. Hon har också i sin politiska profil en rad intressanta och ur min synvinkel positiva drag. Allt är förvisso inte klockrent, men för att vara en svensk politiker får jag nog ändå säga att jag är mycket positivt överraskad.

Patrik Magnusson (Som aldrig röstat på Centern…Än)

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Stefan Olsson är alltså statsvetare från Uppsala, och jag känner honom lite grann genom den konservativa studentföreningen Heimdal. Hans doktorsavhandling rör den svenska högerns anpassning till demokratin, och han är därmed också expert på Moderata Samlingspartiets historia. I boken skriver Olsson att han började sitt politiska intresse genom att läsa in sig i de olika lägrens åskådningar och argumentationslinjer, och kom därigenom först att slå rot som liberal och medlem i Liberala Ungdomsförbundet/Folkpartiet. Med tiden började han dock inse en viss naivitet inom liberalismen samtidigt som han märkte att konservatismen verkade mera balanserad och realistisk.

”Handbok i konservatism” är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skrivet av en författare som själv sympatiserar med konservatismen och som presenterar en systematisk översyn av ideologin på ett både lättläst och pedagogiskt sätt. Själva boken är snyggt inbunden i stadiga pärmar och tryckt på utmärkt papper, vilket dels visar på att konservatismen väcker stort intresse i dagens Sverige och dels visar att Atlantis ambition med denna bok är att den länge och väl ska stå med i alla sakkunniga bokhyllor. Det är en lovvärd ambition, som jag också tycker att innehållet till stor del lever upp till. Detta är en bok för alla som är intresserade av konservatismen, och kommer definitivt att så förbli under lång tid framöver. Inte minst därför känner jag mig manad att, på samma sätt som Olsson skriver att han vill att boken betraktas som ett debattinlägg, i det följande ge mitt eget bidrag till den viktiga debatt som Olsson med sin bok initierar.

Allmän översikt av boken

Olssons bok är unik i det att en svensk konservativt sinnad själv formulerar en systematisk bild av konservatismen. Det finns en tidigare liknande bok skriven av Vänsterpartiet Kommunisternas tidigare chefsideolog Torbjörn Tännsjö, vars sakframställning dock enligt mig och de flesta konservativa jag mött som har tagit del av boken betraktar såsom någonting fullständigt väsenskilt från det som de flesta uppfattar som ideologisk konservatism. Redan tidigt i ”Handbok i konservatism”, och därefter ytterligare ett par gånger, hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är. Lyckligtvis ter sig Olssons systematiska genomgång av konservatismen mycket mera förankrad i den egentliga konservativa idétraditionen än vad Tännsjös bok är.

I sin idéförklaring lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna – också det centralt i konservatismen – berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Enligt Olsson är konservatismen inte bara en attityd, vilket vissa hävdar – utan en ideologi. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt.

Olssons förklaring av konservativ politik (alltså till skillnad från konservativ ideologi) är träffande och går i riktning mot att den tvärtemot liberalismen är för statlig styrning – så länge som det inte rör sig om socialistisk styrning. Han förklarar på ett bra sätt att konservatismens härvidlag företräder lagstyre, medan socialismen för sin del utsträcker statens kontrollmöjligheter till mycket mer än så och förordar politikernas aktiva ingrepp i alla delar av samhället där ”orättvisor” anses finnas.

Olssons analys landar i att det finns två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Men analysen om att M fortfarande är ett konservativt parti menar jag är felaktig. Det räcker inte att M:s västerländska konservativa systerpartier också har anammat liberalismen för att detta ska anses medföra att M fortfarande kvalificerar som ett konservativt parti, alltså där politiken är förankrad i konservativa ideologiska principer på det sätt som Olsson i ett annat avsnitt definierar konservatismen som en ideologi. Det räcker inte heller att M:s partiprogram av idag – där man rensat ut alla konservativa ståndpunkter – liknar t.ex. Tories partiprogram. Ett parti ÄR inte sitt partiprogram, och två ganska olika partier kan för en period ha lika partiprogram där det ena verkligen är ganska konservativt medan det andra kommer in från ett annat håll. Thatcher tog på sin tid Tories in i en modern liberalkonservativ tid, vilket lett fram till den modernt socialkonservative Cameron av idag. M har gått en helt annan utveckling till mötes. I Sverige var det Gösta Bohman som i likhet med Thatcher åstadkom ett fruktbart samarbete mellan konservativa och liberaler. Men därefter har M först liberaliserats och därefter helt avideologiserats – aldrig har konservatismens idéer hittat tillbaka till vare sig partitoppens retorik, partiprogrammet eller till partiets karriärstege.

Olsson visar dock att de som i USA kallar sig konservativa motsvarar betydande delar av M och KD, med skillnaden att det i USA är självklart att kalla sig konservativ om man hör till endera av dessa liberal-konservativa respektive social-konservativa sidor. Omvänt uttryckt är endast gräsrötter i Sverige benägna att kalla sig konservativa inom dessa läger, medan partierna själva inte tar ställning för konservatismen alls. (jfr även min artikel om skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger) Dessutom visar Olsson på ett förtjänstfullt att både M och KD – även om de inte vill kalla sig konservativa – driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning indirekt för just konservativa syften. Det stora problemet i svensk debatt, som indirekt också bekräftas av detta, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär.

Den ”grundläggande politiska hållning” som Olsson presenterar på s. 101 som sin personliga är klockren, och förtjänar att citeras:

”Jag anser att varje vuxen människa ska ha rätt att utforma sitt liv efter eget huvud, men att det måste finnas beprövade livsmönster att ta efter. Varje människa ska ha frihet att bestämma över sitt eget liv men ska inte lämnas utan hjälp att orientera sig i tillvaron. Det finns mer än ett sätt att utforma sitt liv, men alla är inte lika bra. Det finns gott och ont i världen, och det gäller att undvika det onda. Tidigare generationer har brottats med samma problem och funnit sina lösningar. Dessa lärdomar ska inte kastas på sophögen bara för att de är ’förlegade’ utan ska vårdas som ett bibliotek.

Ingen ska vara tvungen att kopiera sina föräldrars liv, men att blicka bakåt är inte något som begränsar våra valmöjligheter utan något som utökar dem. Det förflutna är en källa till kunskap och om vi inte föraktar denna källa kommer vi att ha större möjligheter att utforma våra liv efter eget huvud. Följaktligen bör vi tillsammans, med statens hjälp, försvara det som tidigare generationer genom seklerna har byggt upp. Annars beskär vi vår frihet. Det centrala är att kunna få bestämma själv, men att kunna göra det bra.

Men samtidigt måste försvaret av det hävdvunna ske med moderation, för all statlig inblandning är sannerligen inte av godo. Hotet att tidigare generationers samlade kunskap ska gå till spillo kommer sällan från allmänheten själv, utan från olika maktägande eliter som tror att just de är historiens mest upplysta församling och därför ständigt vill omdana samhället enligt sina nyss påhittade modeteorier. Det är lätt hänt att staten orsakar fler problem än den löser.”

Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen (!), vilket är både lustigt och övertygande förklarat. I denna del för Olsson också ett resonemang om huruvida konservatismen är förnuftsfientlig eller vilken ideologi som egentligen har förnuftet på sin sida. Olsson menar att det finns två sorters förnuft: det erfarenhetsmässiga nedärvda och det logiskt påhittade, och denna senare variant är knappast överlägsen den förra som konservatismen står för. ”Om akademiskt förvärvad kunskap också vore den enda värdefulla formen av kunskap skulle vi knappt kunna kliva ur sängen på morgnarna” skriver Olsson träffande. Andemeningen i hans resonemang är att det förmodligen inte heller är en önskvärd tillvaro att till punkt och pricka följa en akademiskt fulländad och normerande livsstilsmanual för vardagen, när vanor både kan vara goda och medge att individens energi läggs på annat än att följa en dylik manual. Dessutom är samhällsvetenskaplig forskning sällan opartisk eller oomtvistad inom det aktuella forskningsfältet. Detta avsnitt är briljant.

Bokens styrkor

Stefan Olsson, konservativ tänkare.

Olssons grundtes att konservatismen är en ideologi är en utdragen debatt såväl bland konservatismens motståndare som dess sympatisörer, och de som motsäger sig detta menar att konservatismen är mer av en åskådning och ett förhållningssätt. Denna debatt har onekligen haft en hämmande inverkan på den konservativa idébildningen i Sverige, och därmed både på det borgerliga tänkandet som sådant, och i förlängningen givetvis på borgerlighetens förmåga att formulera en framgångsrik politik i polemik mot den dominanta socialdemokratin. Olsson kullkastar denna hämmande debatt – och hjälper därmed handfast till att öppna dörren för konservativ idébildning i Sverige – genom att klargöra att konservatismen bygger på principiellt grundade argument snarare än en rädsla för nymodigheter eller annan typ av känslobaserad reaktion mot förändring och därmed otvivelaktig uppfyller grundkriteriet för en regelrätt politisk ideologi.

Genom att inrikta sig på huvudideologiernas demokratiska sidor kan Olsson föra en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel. På detta sätt kan man undvika helt onödiga frågor kring de auktoritära inriktningar av dessa ideologier som bara är alltför lätt att tappa den viktiga grundläggande förståelsen ifråga om. Diktaturer har förekommit av allehanda slag, men att ifrågasätta den demokratiska socialismen (socialdemokratin) utifrån den auktoritära socialismens brott mot mänskligheten är i realiteten irrelevant eftersom även socialdemokraterna under 1900-talet har tagit ställning mot kommunismen. Den auktoritära högerns förehavanden under 1900-talet är lika tvivelaktiga, men också lika irrelevanta för en diskussion om såväl modern konservatism som modern liberalism.

I avsnittet om välfärdspolitik sätter Olsson bra perspektiv på konservatismens i grunden positiva inställning till social välfärd som samtidigt vänder sig mot socialisternas sätt att missbruka välfärdsstaten i syfte att åstadkomma allt mer ingripande statlig kontroll. Olssons summering av konservatismens synsätt i slutet av detta kapitel är lysande och lyfter boken ytterligare ett snäpp i vad jag uppfattar som kvalitet: ideologisk igenkänning och klara, tydliga resonemang med konkret förankring i exempel ur verkligheten.

Titeln ”Handbok i konservatism” indikerar att detta är en bok som man kan läsa för grundförståelse av konservatismen och i efterhand slå upp olika avsnitt i boken för att förstå hur konservatismen fungerar respektive ser på olika saker. Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och istället inrikta sig på ett mera ytligt beskrivande. I avsaknaden av fördjupande argumentation tycker jag nog att boken lite grann missar vad titeln utlovar, samtidigt som jag tror att just denna ansats gör att även politiskt okunniga sannolikt kan läsa boken utan att tröttna – och det är verkligen en viktig styrka att framhålla. Boken är skriven på ett resonerande sätt, där Olsson ”väger” rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På så vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk, att konservatismen motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller vilket sammanhänger med en annan konservativ grundsats att människan är ofullkomlig och därmed bl.a. aldrig kan få tillräcklig insikt om världens komplexitet för att åstadkomma någonting som är ”det bästa för alla”. Att utveckla och förklara på ett logiskt sammanhängande sätt hur den konservativa filosofin ter sig hade helt klart varit svårare att ta till sig för de (det stora flertalet!) som inte är speciellt insatta i den ideologiska sidan av politiken.

Det är också viktigt att framhålla att Olsson har en bra begreppsapparat: t.ex. ”konventionerna fungerar som samhällets trafiksignaler”, och boken är full av tydliggörande exempel. Den är också lättillgängligt skriven, t.ex. ”en politik som vill styra över människornas fria val kallas i den politiska teorins värld för paternalistisk”. Olsson är ingen demagog som drar skarpa linjer och delar ut verbala smockor. Han för ett lättillgängligt, klart och tydligt resonemang och levererar sina slutsatser som självklarheter. Detta hör också till bokens betydande styrkor.

Kritik av bokens innehåll

Att boken är skriven på ett ytligt beskrivande sätt som torde tilltala även politiskt okunniga minskar samtidigt i viss grad bokens relevans för de mer ideologiskt bevandrade läsarna. ”Handbok i konservatism” misslyckas absolut inte i att bibringa även mig som en av dessa ideologiskt bevandrade både ett läsintresse och spännande nya perspektiv, vilket alltså är tvärtemot min erfarenhet av Torbjörn Tännsjös ”föregångare”. Men boken innehåller ett antal påståenden om konservatismen som inte bara får dem som tycker att konservatismen inte är en ideologi att rynka på näsan, utan även sådana som jag som håller med Olsson om att konservatismen är en ideologi att tycka att han ibland tar saker för givet som det råder delade meningar om bland de stora konservativa lägren (socialkonservativa och liberalkonservativa). Emellanåt är han också inne på en linje som inte utan vidare stöds av något av de stora konservativa lägren. T.ex. driver Olsson åsikten att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods medan feminismens radikala sida fortsatt kan lämnas åt just radikalerna/vänstern. Det är naturligtvis i grunden alldeles feltänkt, eftersom feminismens ideologiska kärna är kamp mellan samhällsgrupper och feministerna utgörs å ena sidan i dem som hatar män och å andra sidan i dem som vill att kvinnor ska vara precis som män. Detta gör feminismen till en genuint radikal ideologi som står i motsats till konservatismen vars kärna är att människor är till för att komplettera varandra i en organisk samhällsgemenskap. F.ö. är gentlemannaandan att kvinnor alltid ska gå före och ha det bättre en gammal hederlig konservativ grundprincip som vi alls inte bör skämmas för, snarare verka för att återupprätta i polemik mot feministerna. Olsson förespråkar också kvotering till politiska församlingar i samma veva som han slår fast att M är konservativa just för att de länge har varit emot detta… Men det finns både en meritokratisk kritik mot kvotering från konservativt håll, och en kritik mot den individualiserande syn som kvotering bottnar i. Istället för att anamma den liberala individualismen kan konservatismen tillföra svensk samhällsdebatt en välbehövlig icke-socialistisk individualismkritik. Möjligen återspeglar Olssons entydiga ställningstagande för individualismen, och likaså hans uppskattning av feminismen, hans personliga liberala bakgrund.

En gammal knäckfråga inom konservativ filosofi är huruvida det finns endast en god moral (den kristna) som är giltig för alla människor i alla länder i alla tider, eller huruvida moral baseras på religion som det ju bevisligen finns flera olika av runtom i världen. Inom konservativ filosofi finns företrädare för bägge inriktningarna, men utan att diskutera denna viktiga vattendelare slår Olsson fast att uppfattningen om (den kristna) moralens allmängiltighet är någonting centralt för ”de eviga värden” som konservatismen förespråkar. Olssons försvar av objektiv moral bottnar sannolikt i att han – som han själv påpekar – tar sin ideologiska utgångspunkt i engelsk konservatism. Storbritannien har som bekant fram tills ganska nyligen varit ett världsimperium, och mycket av engelsk konservatism har givetvis utvecklats inom en sådan ram. Men konservatismen som ideologi är anti-imperialistisk, redan Burke förordade både Indiens och USA:s frigörelse från det brittiska imperiet.

Olsson i en paneldebatt om moderaternas konservativa arv vid Konservativt Forums sommarkonferens 2007.

I avsnittet där Olsson vänder sig emot att konservatismen skulle vara ett uttryck för de besuttnas intressen missar han helt att påpeka att det finns stark konservatism hos arbetarklassen, särskilt i USA men också i Sverige (se t.ex. dessa artiklar av Henrik Barvå, Andreas Braw, Torbjörn Kvist, Stig-Björn Ljunggren, och av undertecknad). I slutet av boken skriver Olsson att en förnuftig människa bedömer en politisk idé utifrån dess innehåll snarare än utifrån vem som uttalar den. Här tycker jag att det med fördel hade kunnat påpekas att svensk samhällsdebatt normalt fungerar precis tvärtom, d.v.s. man gör inte skillnad på person och sak och en idé kan utan vidare anses dålig för att fel person uttalar den medan samma idé kan anses utmärkt om rätt person uttalar den. Vilket är ett allmänt stort demokratiskt problem i Sverige som inte bara konservativa utan de allra flesta utanför den socialdemokratiska världsåskådningen berörs av, och vilket hämmar samhällsdebattens möjligheter att utvecklas på ett rimligt och vettigt sätt. Olssons bok har ju ändå som ett av sina primära syften att förbättra den svenska samhällsdebatten, och att utöka både dess yttre gränser och dess inre dimensioner.

Metodologiska och framställningstekniska svagheter

Jag vill också peka på några metodologiska och framställningstekniska svagheter. Fastän Olsson säger sig jämföra med demokratisk socialism/socialdemokrati, så återkommer han gång på gång till hur det var i Sovjet. Detta är en ”självpåtagen” svaghet i boken – Sovjet är alltid ett bra och avskräckande exempel på hur man som konservativ verkligen inte vill ha det, som alla svenskar kan förstå. Det finns också goda skäl ur konservativ synpunkt både att kritisera socialdemokratin och att lyfta fram dess förtjänster. I svensk samhällsdebatt är det gynnsamt att åtminstone välja hur man ska förhålla sig till socialdemokratin som ju har varit så dominerande i 100 års tid. Därför kunde Olsson, precis som han föresätter sig, gott och väl ha lämnat Sovjet därhän tillsammans med Tredje Riket och andra totalitära samhällssystem och fokuserat på den demokratiska konservatismen å ena sidan och socialdemokratin och liberalismen å den andra. Han hade förstås också kunnat göra tvärtom, d.v.s. gått in för att jämföra konservatismen med liberalismen och socialismen utifrån deras relevanta ideologiska och politiska skillnader, och använt socialdemokrati och Sovjet som tydliga exempel som alla svenskar sedan länge förstår. Men nu blir det konstigt när han inte gör så som han säger att han ska göra.

Jag tycker också att bokens allra sista stycke, där Olsson liksom för att anknyta till sin egen doktorsavhandling talar om att de konservativa idag gynnas av det demokratiska system som de en gång var emot, känns som en riktigt dålig avslutning. Även detta rimmar mycket illa med att han i bokens början säger sig fokusera de tre huvudideologiernas demokratiska sidor. Det känns också häpnadsväckande att han ansluter sig till denna seglivade vänstermyt, när det helt klart fanns konservativa redan under demokratidebatten för 100 år sedan som stod upp för demokratin. En av dem var högerledaren Arvid Lindman. En annan av dem var den framstående konservative tänkaren Harald Hjärne. Och Sveriges ”egentlige” svar på Edmund Burke, Hans Järta, stod precis som Burke upp för maktdelning innan demokrati i annan bemärkelse hade fått något nämnvärt fotfäste i västvärlden. I egenskap av statsvetare borde Olsson känna till detta mycket väl, och såsom själv varandes konservativ borde han inte vilja framhålla högerns demokratikritik jämte dess – oftast tendensiöst förbisedda – betydelsefulla bidrag till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Efter Järtas, Hjärnes och Lindmans tid har ju högerns kritik mot det odemokratiska i det socialdemokratiska samhällsbygget varit en följetong. Oavsett om vänstern genomgående har likställt högerns kritik mot socialdemokratin för kritik mot demokratin.

Avslutning

I dagens informationssamhälle, och med den för all del unikt välutbildade svenska befolkningen, borde det faktiskt finnas en mycket god grogrund både för att slå hål på socialdemokratins gamla myter och dessutom odla en kritik mot såväl skrivbordspolitik utan förankring i människors vardag som mot social ingenjörskonst. Och då gäller det att inte missa några goda chanser. Frågan är då hur man praktiskt ska gå tillväga för att få svenska folket att inse att frihet och trygghet i en sund och konstruktiv kombination är bra för alla, att det inte behöver kosta jordens högsta skatter utan snarare befrämjas av skattesänkningar (ner till en viss nivå), och att alla både kan och bör stå på egna ben mer än idag? Ett sätt som länge försummats i Sverige är att högerns intellektuella konservativa formulerar sina idéer, så att hela det borgerliga spektrat – inte enbart det liberala och ekonomiska tänkandet – kan blomma. Svensk konservatism har alltför länge befunnit sig i skymundan i samhällsdebatten, och detta har gjort svensk debatt sällsynt hämmad, fantasilös och underutvecklad för ett demokratiskt land i västvärlden. Olsson öppnar med sin bok dörren för alla övertygade demokrater att i och med konservatismen hitta inspiration till en bättre framtid genom en utökad och fördjupad samhällsdebatt. Stefan Olssons bok är på många sätt en frisk fläkt framåt och samtidigt ett välbehövligt genomblåsande av den alltför igendammade svenska politiska debatten.

”Handbok i konservatism” har sina brister, som det många gånger finns förståeliga och på andra vis motiverade skäl för. Men de står inte i vägen för den i övrigt utmärkta framställningen. I huvudsak är det dock en både bra och betydelsefull bok, och den bör läsas av alla konservativa. Köp den på nätet eller i närmaste bokhandel.

Jakob E:son Söderbaum