Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har ju inte haft det så lätt. Hennes förtroendesiffror är rekordlåga, och det parti hon leder går inte direkt bra i opinionsmätningarna. Inför hotet om att Sverigedemokraterna kan ta plats som vågmästare i Riksdagen ser hon dock chansen att putsa på sin image som landsmoder.

Sahlin är nämligen beredd till betydande uppoffringar för att hindra att detta hemska skall ske. Hon kan till och med tänka sig gå så långt som att spräcka den borgerliga alliansen och låta C och Fp få äran att bli maktlösa stödtrupper till de rödgröna. Wow, vilken uppoffring!

Mona Sahlin - silar mygg och sväljer kameler

Jag kan förstå Sahlins avund mot Reinfeldt som omkring sig samlat en väl sammansvetsad allians utan några ur demokratisk synvinkel tvivelaktiga element, medan hon själv tvingas kampera ihop med två andra egensinniga partier utan mycket till samordning, och med den allt annat än rumsrene Lars Ohly och hans kommunister i båten.

Självklart vore det en önskedröm för Sahlin att få bryta upp alliansen, för det torde nog vara det enda sättet att få sitt team att framstå som tillnärmelsevis lika enigt som allianssidan. Som tröstpris när denna totalt orealistiska strategi kapsejsar hoppas Sahlin att åtminstone kunna använda SD som redskap för att svärta ner alliansen. Hon hoppas så tvivel hos väljarna om alliansen ståndaktighet mot den bruna faran, och om valet skulle gå som befarat kunna peka finger mot C och Fp som skyldiga, eftersom de avvisade hennes generösa invit.

Vore Sahlin ärlig i sin vilja till uppoffringar för att hålla SD borta från allt inflytande skulle hon istället sträcka ut en hand till alliansen och erbjuda sig att splittra det socialdemokratiska partiet så att dess högerflygel kan ge alliansen det stöd de behöver för att regera vidare. Då kan vi tala om uppoffring. Ja, ni hör själva hur realistiskt det låter. Men det är precis det hon begär av alliansen. För i realiteten är alliansen idag ett mera enigt och homogent alternativ än vad socialdemokraterna, även med vänstern och miljöpartiet oräknade, är.

Vad alliansen bör göra är att hålla huvudet kallt, och inte låta sig ledas in i Sahlins sällskapslekar. Jag tycker att man kan ge väljarna ett klart och tydligt besked i regeringsfrågan enligt följande:

Alliansen avser inte göra sig beroende av aktivt stöd från partier vars ideologiska meriter är tvivelaktiga, d.v.s. vare sig de främlingsfientliga krafterna i SD, eller diktaturkramarna och stenkastarna i Vänsterpartiet, och alliansen skulle önska sig att Socialdemokraterna kunde vara lika tydliga på den punkten.

Jag tycker inte om SD. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Däremot tycker jag att det hysteriska avståndstagandet av partiet ger ett smått löjligt intryck. Framförallt får sossar och miljöpartister komma alltför billigt undan med sin hycklande inställning där man å ena sidan river upp himmel och jord inför risken att SD kommer in i Riksdagen, samtidigt som man är beredd att släppa in i Regeringen ett parti som intill det bittra slutet hade organiserat samarbete med diktaturerna i öst, och vars ledare i själ och hjärta fortfarande tror på den totalitära kommunistiska ideologin.

Patrik Magnusson

DEBATT | Den som på senare tid har sett på SVT kan nog inte ha missat den vedervärdiga propagandan för att få lydiga medborgare att betala sin TV-avgift. Propagandan har nu enligt SvD nått nya höjder: ”Basketspelaren Leslie Myrthil sitter och fikar på varuhuset NK i Stockholm när han överraskas av 645 körsångare som sluter upp i en tacksamhetssång tillägnad Leslie och alla de som betalar sin tv-avgift.” Artikelförfattaren berättar att klippet blivit en megasuccé på youtube. Anledningen tror hon vara de genuina känslorna hos alla inblandade.

Sverige är ett märkligt land där sådant här är möjligt. Hur pass mycket överraskning det är i varje enskilt fall kan man förstås diskutera. Ska myndigheten veta var man är måste ju i varje fall någon vän kontaktas. Håller alltså radiotjänst rätt på mina vänner? En kommentator till artikeln tycker att det är värre än Stasi: ” Radiotjänst verkar ha stenhård koll på svenska folket. Vare sej man sitter på jaktpass i Värmlandsskogarna, går på gym i Vasastan eller handlar på Hötorget så kan deras torpeder leta upp en.” Detta verkar ingen förstå och det tycks inte vara några problem att få 645 körsångare att gladligen ställa upp. Utgick det ersättning behöver jag inte säga var pengarna kom ifrån.

Man kan tycka vad man vill om Public Service – TV. Själv börjar jag luta mot att den spelat ut sin roll. Ska man ha en statlig television kvar är det rimligt att den finansieras med skattesedeln som all annan offentlig verksamhet. Mycket få har inte TV eller radio och det är ju mycket som finansieras via skattesedeln som inte alla tar del av. TV-avgifterna är en märklig konstruktion där man betalar för en tjänst man inte beställt. Eller rättare sagt, TV-avgiften ska betalas om jag har en TV, det spelar ingen roll om den är undanställd på vinden. Dessutom är det rakare att beskatta mig, än att ”kräva mitt gillande” (av en tjänst jag inte beställt) genom en i praktiken men inte i teorin frivillig avgift. Jag accepterar att staten beskattar mig – men kräv inte att jag gläds över varje skattekrona jag betalar eller att jag säger som Mona ”det är sexigt att betala skatt”.

Nu vill Radiotjänst med vad psykologerna kallar ”positiv förstärkning” få oss att gilla systemet. Den moderna form av socialistisk lagiskhet som dessa statliga reklaminslag är prov på står mig upp i halsen. Hur kan alla medverkande vara så glada? Är det spontant är det ju att likna vid ett myndighetsövergrepp. Inte har väl Leslie Myrthil bett om att bli uppvaktad av 645 körsångare eller att en statlig myndighet ska hålla rätt på var han fikar?

Staffan Andersson

KULTUR | Det sägs att människan sover bättre när det brusar lätt i omgivningen. Bruset påminner oss om livet i mammas mage, där vi befann oss mitt i ett susande blodomlopp och samtidigt var  tryggare än vi någonsin skulle komma att bli i det självständiga livet. En avlägsen dammsugare eller dämpad musik har därför direkt sövande inverkan på människan. Illusionen av trygghet, det ständiga bruset, gör att vi slappnar av och kopplar bort omvärlden. På samma sätt verkar det förhålla sig med det ständiga mediala brus vi utsätts för. Det är sövande, likt en opiat som kopplar bort hjärnan och förpassar oss in i ett tillstånd av nonchalans och handlingsförlamning.

Ständigt matas vi med information om den farliga världen, om situationer som vi inte kan påverka, om kändisbråk och självmordsbombare. En liberal marknadsentusiast skulle nog påstå att människan nu är mer upplyst än någonsin. Men vad jag kan förstå, har det egna tänkandet, bildningen och ifrågasättandet tvärtom avtagit – istället har vi skapat ett folk av mediekonsumerande sömngångare, sövda av ett övermått av information, osorterad och ofta utan relevans.

Svenskarna tycker om att titulera sig upplysta. Man skrattar gott åt kunskapsluckorna som uppenbarar sig hos infantila amerikaner i buskisdokumentären Borat eller i Jay Lenos kunskapstest i sin talkshow. Men hur står det egentligen till med den egna bildningen? Frågar jag en svensk gymnasieungdom vilket statsskick vi har i Sverige, kommer jag då få korrekta svar? Förmodligen inte, åtminstone inte i tillräckligt hög grad. Själv gör jag för närvarande värnplikten vid Livgardet. Under ett högvaktspass vid Drottningholms slott blev svenska ungdomars bildningsbrist smärtsamt tydlig för mig. En tonårspojke frågade om någon bodde ”därinne” (i slottet).
- Sveriges statschef bor här.
- Kungen? That’s facking awesum, sa han till sina amerikanska vänner.
Under mina år i skolan träffade jag på elever med toppbetyg som trodde att Hillary Clinton var drottning av USA, att Indien var en egen kontinent och som trodde att koncentrationsläger var något som bara existerat i nazityskland. Däremot hade de all kunskap som kunde begäras om Brad Pitts privatliv och om alkoläskens prisnivå. De var effektivt sövda, med halvinformation och skvaller.

Men vad annat kan man vänta? Föräldrar blir fråntagna ansvaret för sina barn, som sätts på dagis med pedagogiska TV-program och lekrumsanarki istället för att få umgås med riktiga vuxna. Och när barnen kommer hem blir dator och TV det som skapar fritiden, när föräldrarna inte kan säga ifrån. Vid skolstart är barnen redan så beroende av mediabruset att skolan ger efter, och istället för att erbjuda undervisning med böcker, uppmanas barnen att själva söka sin information på Internet, utan vuxen handledning. Från min skoltid kommer jag ihåg tiden i byskolan i Slätthög som den mest lärorika, med en sträng äldre fröken som envist höll fast vid att lära ut landskapens storlek och folkmängd, nitiskt anmärkte på felstavningar och som vågade ge hemläxa på olösta matteproblem. Under högstadiet blev det dock TV och Internet som blev de huvudsakliga informationskällorna, och samtliga elever försvann från klassrummets och bibliotekets lugn ut i mediabruset i datorhallen. Mycket lite blev gjort medan vi elever surfade runt på Wikipedia och hämtade uppsatser på Mimers Brunn – och jag har svårt att tro att våra lärare var ovetande om det. Kanske var det bekvämare att låta oss hållas, istället för att ryta ifrån. Under hela min sammanlagda skoltid läste vi bara två böcker som kan benämnas som klassiska: Utvandrarna och Flugornas Herre. Det närmaste jag kom ett bestående litterärt intryck vid sidan av det var krigsbuskisen SS-generalen av Sven Hassel. Resten av studietiden förlorades åt informationsopiaten Internet.

Religionen är en kapitalistisk eller möjligtvis feodal konstruktion – ett opium – med syfte att kuva folket, anser kommunisterna. För oss som upplevt Guds nåd ter sig detta högst osant (kanske vore det dessutom mer passande att likna Gudsupplevelsen vid ett LSD-rus). Men vi kan förstå tanken. Själv tycker jag mig se samma struktur i den älv av osorterad information som vi befinner oss mitt i. Trots att jag och mina skolkamrater gavs tillgång till all världens information via Internet, lyckades vi aldrig tillförskansa oss någon form av bildning under skoltiden. Klassiska böcker och relevant information gav vika för underhållning och genvägar. Nu är vi, en hel generation, handikappade av skolans flathet, av bristen på vuxet ledarskap och av allt opium vi tuggat i oss via Internet. Vi är en obildad, sönderknarkad pundarskara. Kanske kan vi dock se till att kommande generationer ges en mer relevant, värdefull och nyttig uppväxt utan obegränsad surftid och Wikipedia. Kanske är det något som organisationen Föräldrar mot narkotika kan ta tag i. Eller kanske är det lärarnas ansvar att, trots elevernas protester, faktiskt se till att bildningen når fram.

Andreas Braw

SAGITTARIUS | Tid för Gunnar Unger, som oftast genom Onkel Heliogabalus. Temat för veckans session är kultur. Eller kanske snarare bristen på kultur.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Kejsarens nya kläder

- Låt oss för en gångs skull tala om någonting annat än politik, onkel, sade jag. Låt oss tala om kultur.

- Kultur, svarade onkel H. med ett misstänksamt tonfall. Vad skulle det vara i så fall.

- Tja, inte vet jag så noga. Men onkel lär ju vara en sådan där kulturpersonlighet, har jag hört.

- Visst tusan är jag en kulturpersonlighet! Men så är jag ju också en kvarleva från en föregående tid, en representant för ett utdöende släkte. Här i landet har vi civilisation: vattenklosetter och preventivmedel och TV-apparater och enhetsskola, men någon kultur kan vi förbanne mig inte skryta av. Den är man i full färd med att avskaffa här liksom i de flesta andra länder på detta gudsförgätna klot.

- Är vi nu där igen! Ska onkel börja dra den gamla visan om att alla goda böcker, alla sköna konstverk, alla vackra hus och all hörvärd musik redan för länge sedan kommit till? Det är samma eviga gubbgnäll – med förlov sagt – som hörts från senila kverulanter sedan urminnes tider.

- Hut, pojklymmel! Det är inte jag som är senil, det är den moderna konsten, som är steril. Den har för längesedan förlorat kontakten med varje mänskligt känsloliv, den här ingenting att säga vårt skönhetssinne, den fyller inget behov för publiken den existerar bara för konstproducenternas, konsthandlarnas och möjligen kritikernas skull, den är en form av andlig självbefläckelse, en kraftlös alexandrinism, den är en humbug, en enda stor apoteos över kejsare nya kläder!

- Seså, onkel, lugn! Tänk på blodtrycket!

- Jag är verkligen glad att jag har ett blodtryck, när jag tänker på denna blodfattiga konst, gormade den fruvlige gubben, tände en ny cigarr och skaffade sig en försvarlig påfyllning till sin whiskygrogg. Det är samma sak på alla konstområden. Ta de här poeterna, som omväxlande babblar nonsens och ordnar litteraturhistoriska citattävlingar i den och för sig riktiga känslan av att ingen skulle komma på idén att citera vad de själva hittat på. Eller ta absurdisterna, som av oförmåga att skriva dramatik ägnar sig åt tungomålstalande. Eller ta de här nonfigurativa figurativa figurerna, de där tachisterna och skrotskulptörerna, lanserade och organiserade av en internationell konsthandlarliga, som tjänar lika mycket pengar på folks okunnighet, smaklöshet och fåfänga, som någonsin de internationella gangstersyndikaten på folks laster. Eller ta de här arkitektynglen, som skräpar ner land och stad med sina monstruösa höghus. Eller ta toningenjörerna, som konstruerar elektronisk musik: pling, plong, bäh, böh, BUH! och har pretention att någon ska lyssna på detta fjolliga oljud. Vad har det här med konst att göra? Ingenting! Det är bara en manifestation av känslo- och fantasilivets utarmning hos dem, som kallar sig konstskapare, av total brist på äkta och spontan ingivelse!

- Och ändå väcker allt detta beundran hos ledande kritiker världen över!

- Naturligtvis! Kritikerna är – på några få välsignade undantag när – inte en bit bättre själva. De saknar självständigt omdöme, precis som den fårskock, som kallas den bildade allmänheten och som de skulle ha till uppgift att vägleda. Därför erbjuder hela det moderna s.k. kulturlivet bilden av karavaner av blinda ledda av andra blinda. Och undra på det! Kulturen dör ut i den moderna konstens ofruktbara öken och smaken med den!

- Och det ska man få höra från en, som alltid orerar om vi måste försvara den västerländska kulturen.

- Javisst, varför inte. Jag vill att vi ska försvara den kultur vi haft, med andra ord vårt kulturarv – att försvara den vi inte har är något som jag varken åtagit mig eller förordat.

- Detta är ju inte kulturpessimism, det är ju kulturdefaitism! utropade jag. Det skapas dock världen runt varje år betydande konstverk på skilda områden.

- Tror du, ja, därför att du har läst det någonstans, men hur kan du veta det, så avtrubbad som människors uppfattningsförmåga blivit genom den moderna tidens vanvettiga inflation i värdeomdömen. Det är inte en gång om året, utan praktiskt taget en gång om dagen som du får göra talas om ett nytt mästerverk: det är lysande, det är monumentalt, det är mycket fint, det representerar en ny infallsvinkel, har ett angeläget ärende, eller är i varje fall sublimt, mystiskt och skönt. Du kan inte gå in på en bar i Stockholm utan att snubbla över genier. Man skulle kunna tro att det produceras ett nytt sekularsnille i veckan. Och inte nog med det – det verkliga kriteriet på stor konst tycks numera vara att den ska ge uttryck åt ångest, avsky, förtvivlan och hat, att den ska skildra tillvaron som meningslösa och jorden som ett helvete.

- Men är det inte alldeles riktigt?

- Nej, nej och åter nej! Det är väl ingen kost att känna ångest, avsky, förtvivlan och hat, att tycka att tillvaron är meningslös och jorden ett helvete. Det kan vilket kräk som helst göra. Det är inget originellt i det, det är tvärtom höjden av banalitet, den billigaste av alla billiga undanflykter från ansvaret att vara människa. Om man kan tala om något människovärde – och jag blir alltmer tveksam på den punkten – så ligger det väl just däri att vi inte accepterar denna lättköpta attityd, utan söker övervinna den, att vi slåss mot gudar, djävlar, makter och öden tills vi segrat eller dukat under. Det är ju för fan detta tema som alla verkliga stora diktverk byggt på i alla tider från de grekiska tragedierna över Shakespeares dramer och fram till Goethes ”Faust”. Konstens uppgift måste väl vara att hjälpa, inte stjälpa människan i hennes svåra kamp för att vara människa, hjälpa henne att behålla sin med möda tillkämpade värdighet, inte uppmuntra henne att återgå till att bli ett skräckslaget djur eller en vegeterande slemkamp.

- Nu börjar onkel låta som en kulturoptimist.

- Jag vet inte det. Ibland har jag en känsla av att den västerländska kulturen uttömt sina krafter: det kan verkligen te sig så, när man överblickar vad som nu går under benämningen kulturliv. Men med tanke på allt det omistliga, som vårt kulturarv innebär, vill man ändå i det längsta inte bara försvara det, utan också hoppas på en förnyelse, en pånyttfödelse, en framtid för västerländska kulturskapandet. Och därför väntar jag trots allt på den lilla barnet.

- Vilket lilla barn?

- Det lilla barn, som vi åsynen av kejsarens nya kläder utbrast: ”Men han har jo ikke noget paa!”

- Finns det inte någonting, som kallas för att gå in i sin andra barndom, mumlade jag.

– Sagittarius

Redaktionen

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

ANALYS | Diskrimineringslagstiftningen är, som bekant för T&Fs återkommande läsare, något som jag har ganska skarpa synpunkter på. Lagstiftningen slår blint mot allt som kan uppfattas som särbehandlande av vissa givna grupper – sexuella minoriteter, kvinnor, religiösa minoriteter etc. Kyrkor får inte anställa kanslipersonal med det uttalade kriteriet att de ska dela kyrkans gudsuppfattning. Frisörer får inte klippa män för en lägre slant än kvinnor – trots att män nästan alltid har mindre krävande frisyrer för att inte tala om kortare hår. Taxifirmor får inte hjälpa hem kvinnor för en billigare slant om kvällen. Exotiska restauranger får inte anställa personal endast från en speciell kulturell bakgrund. Konsekvenserna av lagstiftningen är många.

Men det finns naturligtvis också en djupt ideologisk styggelse i diskrimineringslagstiftningens reglering av näringslivet. Är det verkligen statens roll att detaljstyra företagens avtalsrätt på det här viset? Men här verkar både de borgerliga politikerna och de borgerliga opinionsbildarna kapitulerat (för seriöst – när såg du senast en borgerlig ledarsida kritisera diskrimineringslagstiftningen?).

Antidiskrimineringshetsen är dock inte över. Lagstiftningen är aldrig tillräcklig, de vill alltid ha mer. I gårdagens DN kunde man läsa om att Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill ha starkare lagstiftningsskydd för funktionshindrade. Kan naturligtvis verka sympatiskt. Men vart vill då DO komma? Till DN utvecklar en av myndighetens utredare sina synpunkter:

– Det är många som anmäler otillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen och vi menar att det ska omfatta detta. I hela samhället. Vi bedömer anmälan utifrån lagstiftningen. Många gäller trappor till butik eller ramper som är undantaget från lagstiftningen idag och det tycker vi är olyckligt, säger Björn Brodin, utredare på DO.

Nyckelbegreppet här är hela samhället. Inte bara offentlig verksamhet. Inte bara skolor, sjukhus, kommunhus och myndigheter. Allt ska vara tillgängligt. Alltid. Menar DO verkligen allvar med det här? Hur lång vill man gå? Vill man via lagstiftningen förbjuda all näringsverksamhet som inte är tillgänglig med rullstol? Dessa oändligt många kinesiska restauranger som endast är tillgängliga genom en smal trappuppgång – hur blir det med dessa? Det populära ungdomsdiskoteket i min hemstad som endast är tillgängligt genom en smal källartrappa – hur blir det med det? Själv bor jag på tredje våningen i en fastighet utan hiss – ska huset rivas, månne? I bottenvåningen i samma hus säljer en av de andra hyresgästerna kvinnokläder som ett extraknäck. Den lilla butikslokalen är endast tillgänglig via en stentrappa – vill DO verkligen göra gällande att hennes verksamhet på allvar utgör ett samhälleligt hot? Frågorna är onekligen fler än svaren.

Det finns säkert massor man kan göra för att underlätta med för handikappade i dagens samhälle. Men att gå ut med krav på att allt alltid ska vara tillgängligt för alla är naturligtvis en orimlighet. Frågeställningen bottnar i hur mycket majoritetssamhället ska anpassas efter en minoritet. Till en viss del, ja. Men det måste ju rimligtvis finnas någon form av proportionalitetsprincip.

Sedan måste jag också lufta frågan om hur DO tolkar sina uppgifter. Det är alltså en förvaltningsmyndighet. Dess uppgift är att se till att gällande lagstiftningen efterföljs. Alltså i, ganska skarp, kontrast till att idka lobbyverksamhet för ny lagstiftning – vilket nu bevisligen sker.

Dag Elfström

Om man som jag kombinerar en sjuklig böjelse för statistik med ett lika ohälsosamt intresse för politik, är det lätt hänt att man börjar laborera med alla de siffror i form av opinionsundersökningar som ständigt sköljer in över oss. Därifrån är steget inte långt till att börja spekulera i vilka resultat som skulle kunna vara möjliga i det val som nu är mindre än ett år bort, och vad de skulle kunna få för politiska konsekvenser.

Så skulle det kunna gå 2010

Ovan ser ni ett tänkbart resultat. Det är helt fiktivt, men bygger på verkliga opinionsundersökningar från hösten som bara ytterst marginellt friserats till vad jag skulle kalla ett ultimat mardrömsresultat (ja, att Lars Ohly skulle få egen majoritet är förvisso en oändligt större mardröm, men om vi håller oss till hyfsat realistiska resultat…)

 Entusiastiska Sverigedemokrater, och deras lika entusiastiska belackare, noterar säkert att jag med 3,5% av valmanskåren placerat detta parti utanför Riksdagen. Det är en utsikt som med tanke på opinionsläget nog får betraktas som lite av önsketänkande. Min gissning är att partiet faktiskt tar sig in med sisådär 4-5% av väljarna bakom sig. Min pedagogiska poäng, där dynamiken mellan de två blocken är den väsentliga, underlättas dock om jag gör detta antagande.

 I mitt resultat ser vi en liten uppryckning för alliansen jämfört med dagens opinionsläge. De fyra partierna samlar gemensamt 50,0% av rösterna, medan det utmanande vänsterblocket får 45,5%, inte så långt från 2006 års resultat således. Reinfeldt kan dock glädja sig med att denna gång faktiskt ha en majoritet av väljarna bakom sig. En glädje som dock blir kortvarig. Den varar faktiskt inte längre än till den traditionella fördelningen av riksdagsplatser är avklarad.

Valets grymma matematik

Som ovanstående diagram visar så torde skrattet på den moderata valvakan fastna i halsen, samtidigt som deppade kommunister och sossar plötsligt finner anledning att jubla och genast börja drömma om stora skattehöjningar. Eftersom varken centern eller kris(t)demokraterna lyckas kravla sig över 4%-spärren, så vänds ett svidande nederlag i en betryggande parlamentarisk majoritet för de röda.

 Ok, detta kanske inte är så sannolikt. När det väl kommer till val brukar de mindre partierna göra bättre ifrån sig. Strålkastaren, och därmed sympatierna, fördelas i valtider jämnare, och inslag av stödröstning brukar rädda de som ligger illa till. Men det är heller inte en orimlighet. För de båda borgerliga förlorarna i denna svarta saga har jag bara justerat centern med några decimaler jämfört med dagens opinionsläge. Hägglunds siffror har jag inte ens behövt frisera, och egentligen räcker det ju att ett alliansparti åker ur för att fortsatt alliansregering skall vara en omöjlig ekvation.

 Vad vill jag säga med detta då? Ja, t.o.m. den som inte är den allra ljusaste fyren i hamnen torde nog redan ha räknat ut vart jag vill komma. Det börjar vara hög tid för allianspartierna att sjösätta en valallians. Det mest uppenbara argumentet för detta har ni i mina färgglada grafer ovan. Med en valallians minimeras risken för att en seger i valmanskåren skall förbytas i nederlag i Riksdagen.

Så ska valsedeln se ut

Det finns dock andra argument också. Aldrig någonsin har de fyra partierna som utgör dagens regering stått så nära varandra politiskt. Faktum är att det finns betydligt större sprickor inom respektive alliansparti, än mellan partierna. När Centern var landsbygdens parti, Kristdemokraterna värnade kristna värderingar och Moderaterna stod upp för försvar och radikala skattesänkningar, då hade dessa partier ett existensberättigande. Men när de nu alla blivit folkpartister i Bengt Westerbergs anda (ja, utom möjligen batongliberalerna i Folkpartiet då) finns det egentligen ingen anledning att upprätthålla gamla partigränser.

 Ett enat alliansparti skulle också ha alla förutsättningar att ha en vital och levande intern debatt. Istället för fyra partipiskor, skulle vi få en uppsjö av nätverk i olika frågor, och individer som står för sin åsikt. Väljarna skulle få möjlighet att med sina personröster påverka inriktningen på alliansens politik. Så, gör slag i saken. Nu. Innan ett mardrömsresultat ändå tvingar fram den lösningen, till priset av fyra år med Ohly som finansminister.

Patrik Magnusson

Både kultur och grupptryck handlar om sociala konventioner. Men medan det förra bygger på sociala konventioner som utvecklats genom generationernas erfarenhet, handlar den senare om sociala konventioner som utgår från den rådande flockmentaliteten. Blyghet är ett bra exempel i sammanhanget, som har helt olika konnotationer i de bägge olika typerna av sociala konventioner, och allteftersom massamhället har brett ut sig i västvärlden efter Andra världskriget (jfr Wilhelm Röpke) har också synen på blyghet förändrats.

Förr i tiden – inte mer förr än att alla läsare känner igen det! – ansågs blyghet fint, särskilt kvinnlig blyghet. Det var sött, det tydde på försiktighet och integritet, och det markerade omgivningens behov av att visa respekt och finkänslighet – två dygder som överhuvudtaget är mycket sunda för samhällslivet. Samtidigt var inte blyghet någonting frånstötande, utan tvärtom lockande – de sensuella signalerna från en blyg person var lika tydliga i all sin försiktighet som någonsin de råa sexuella framstötningarna av en hämningslös kåtbock. Nu ska i och för sig tilläggas att även blyga pojkar har ansetts gulliga, även om den traditionella bilden förvisso är att flickor/kvinnor är blygare än pojkar/män.

Men idag betraktas blyghet som en sjukdom (!) som måste botas med terapi och medicin. De blyga stackarna kan ju inte leva, de vet inte vad som är bäst för dem själva och de måste befrias. I 2000-talets kombinerade FRA-och-Facebook-samhälle klassas man som nära på mentalsjuk om man inte är beredd att hänga ut hela sitt privatliv i offentligheten. Om detta läser jag i SvD 11/11, en artikel som bl.a. uppmärksammar litteraturprofessorn Christopher Lanes bok ”Shyness – How Normal Behaviour Became a Sickness”.

Förutom allmänna attityder i samhället, har det spelat stor roll för denna utveckling att ”social fobi” har skrivits in i den s.k. DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – vilken enklast kan sammanfattans som psykiatrins bibel – med en bred definition som enligt SvD-artikeln omfattar ”halva jordens befolkning” (!) någon gång under var och ens liv, medan rimligen endast 2% av befolkningen lider av detta som en reell psykisk sjukdom.

Jürgen Habermas räknas visserligen som en vänsterfilosof, men jag tycker inte man kommer ifrån betydelsen för civilsamhället (och därmed konservatismens politiska intressen) av hans teorier om statens och marknadens successiva kolonisering av privatlivet. Vid sidan om myndigheternas förmåga att sätta nya normer genom s.k. ”expertis” (jfr DSM-manualen) kan knappast heller läkemedelsindustrins lobbyverksamhet friskrivas från ansvar, med tanke på hur mycket pengar det finns att tjäna på en så betydande grupp som ”halva jordens befolkning”. Vi kan vara lyckliga att det än så länge inte sker massvaccination mot blyghet i Sverige. Men i SvD-artikeln läser jag att förra året kom förslag från forskningen om en nässpray som kan användas för ändamålet.

Appropå kultur och den äldre inställningen till blyghet finns ett gammalt talesätt att blyga pojkar får aldrig dansa med de vackraste flickorna. Mer än chauvinism är det förstås en uppmuntran till gentlemannen att ta första steget, men för den delen inte att kliva ur sin gentlemannaroll… Ett annat talesätt är att ingenting kan kyla av en man bättre än en sval kvinna. Och visst leder det till ett mer hänsynsfullt beteende människor emellan om man inte bara går på råa, ohämmade känslouttryck mot varandra. Förutom att man råder bot på den objektifiering som så många anser vara ett av vår tids verkligt stora sociala problem.

Blygheten borde försvaras, åtminstone till viss del. Alla måste inte vara exhibitionister. Förr var det exhibitionisterna som ansågs onormala. Till syvende og sidst måste måttstocken på allt gott socialt beteende ändå vara: respekt.

Jakob E:son Söderbaum

DEBATT | De senaste turerna kring succéförfattaren Stieg Larssons miljonarv har resulterat i en förnyad debatt om arvslagstiftningen. Det är en debatt jag välkomnar, även om det beklagansvärt nästan uteslutande verkar vara stolleförslag som läggs fram. Här om veckan skrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink i Expressen om att sammanboende par automatiskt bör ha samma arvsregler som gifta par. Och i måndags skrev en nationalekonom vid namn Robert Östling en artikel i samma tidning där han kräver att ett arv automatiskt ska tillfalla statskassan i händelse av att testamente saknas.

Beträffande Brinks förslag om att likställa samboskap med äktenskap är det naturligtvis endast ett av raden försök att försvaga och urholka äktenskapsbegreppet. Ett äkta par som svurit varandra livslång trohet och lojalitet skall alltså huxflux anses juridiskt likvärdigt med vilket annat par som helst som delar bostad. Och Robert Östlings absurda förslag om att staten ska ha automatisk arvsrätt om inget testamente finns är så dumt att det knappt behöver argumenteras mot. Tidigare har den helgalne gamla VPK-ideologen och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslagit att man helt avskaffar arvsrätten – staten ska alltid ärva. Allt.

Det naturliga vore givetvis att gå i motsatt riktning – minimera statens arvsrätt till ett maximum. Allmänna arvsfonden, som förvaltar statens arv från enskilda, får idag överta arvet om testamente saknas och det inte finns en nära släkting i livet. Allmänna arvsfonden i sin tur delar helt godtyckligt ut pengarna till allehanda trams. Exempelvis har fonden tilldelat miljontals kronor till en RFSL-kampanj om HBT-frågor i Norrland. Ett annat miljonbidrag har gått åt till att sponsra uppbyggandet av ett ”icke-kommersiellt lunarstorm”. För att nämna ett mer aktuellt exempel så har 600 000 kr beviljats för ett projekt som syftar till ”att stärka transpersoner i deras identitet”. Det är inte enstaka exempel ryckta ur sitt sammanhang – det är såhär det ser ut. Det är tydligt att allmänna arvsfonden helt enkelt inte har en aning om vad de ska göra av alla pengarna. Det minsta man kunde begära är tydligare riktlinjer från regeringshåll.

Min slutsats är att grundprinciperna för den svenska arvslagstiftningen är rimliga och bra. Emellertid med den stora reservationen att närmaste blodssläkting alltid bör ha förtur jämte staten och Allmänna arvsfonden. Och att en sambo, som varit sambo under en längre tid tillika partner till den avlidne, bör ha förtur jämte allmänna arvsfonden och släktingar på kusinnivå eller längre bort. Men om det nu mot förmodan verkligen inte finns några släktingar – vilket det i stort sett alltid finns – eller någon sammanboende partner så kan gott pengarna hjälpa till att betala av statsskulden istället för att finansiera transpersoners högst eventuella behov av identitetsförstärkning.

Dag Elfström

HARALD HJÄRNE – DOLDIS OCH HÖGERPATRIARK

Harald Hjärne (1848-1922)

PORTRÄTT | Harald Hjärne var universalgeni och professor i historia i Uppsala. Genom sitt historiska och politiska tänkande och genom sina många lärjungar påverkade han politik, kyrka och samhällsliv i Sverige på ett kraftfullt sätt under 1900-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd. Hjärne påverkade sina lärjungar bland annat genom sitt försvar av kristendomen som historisk drivkraft, genom sin anglosachsiska orientering, och genom en realistisk syn på Sveriges historia och utrikespolitik. Som riksdagsman företrädde han en socialkonservativ hållning.

Harald Hjärne (1848-1922) verkade som professor i historia i Uppsala från början av 1880-talet (extra ordinarie professor 1882) fram till sin död. Genom nya undervisningsformer och sin stora lärdom fick han en mängd lärjungar inom olika vetenskapsområden. Fr.o.m. 1890 deltog Hjärne kontinuerligt i den politiska debatten. Han hävdade sambandet mellan allmän värnplikt och allmän rösträtt, uttryckt i slagordet försvar och reformer. Efter att ett par gånger ha varit uppställd som liberal riksdagsmannakandidat invaldes han 1902 i Andra kammaren huvudsakligen på högerns röster. Hans första riksdagsmannatid avlutades 1908, då han under större delen av tiden varit medlem av högerfraktionen Nationella framstegspartiet. Sin kanske viktigaste insats gjorde han under unionskrisen 1905. Under åren 1909-1918 fortsatte Harald Hjärne som riksdagman i Första kammaren men spelade inte någon framträdande roll under denna tid. Hjärne var under hela sitt liv försvarsvän och deltog med iver i 1914 års stora försvarsstrid. Till kravet på Ålands förening med Sverige ställde han sig ogillande med hänsyn till vikten för Sverige att stötta det fria Finland.

Hjärnes karriär som historiker är mer spektakulär än den som politiker, även om det hela tiden fanns ett intimt ideologiskt samband dem emellan. Hans nytänkande i aktuella historievetenskapliga frågor ledde fram till en smärre revolution med följd att en rad nya avhandlingar kom att skrivas om viktiga perioder i Sveriges nyare historia. Det gällde bl.a. Karl XII och hans tid. Hjärne ville betrakta Karl XII från en allmän europeisk synpunkt och rekommenderade ett mångsidigare källmaterial än någon gjort tidigare. Själv tillämpade han detta i en undersökning av Karl XII:s politik 1697-1703 samt i en del mindre uppsatser. Det nya synsättet inspirerade ny forskning om karolinernas tidevarv i allmänhet och Karl XII:s i synnerhet.

En följd blev bildandet av Karolinska Förbundet 1910. Nyforskningen om Karl XII fick också politiska konsekvenser, genom att den kom att utgöra en inspirationskälla för den svenska nationalismen under årtiondet före första världskrigets utbrott. Försvarsstriden 1911-1914 och borggårdskrisen 1914 kan sägas utgöra en kulmen för svensk nationalism och där spelade Hjärnes politiska argumentation liksom hans forskningsprogram en roll. Karl XII blev en symbol för ett försvarsberett Sverige. I vissa officerskretsar kom det dock att utvecklas en kult kring Karl XII som symbol för en stark nationalistisk ledare, vilket Hjärne tog avstånd ifrån och fann sekteristiskt och främmande för en historievetenskaplig bedömning.

Nathan Söderblom (1866-1931)

Hjärnes anglosachsiska inriktning yttrade sig bland annat i att han stödde det brittiska imperiet i utrikespolitiska frågor, t.ex. under Boerkriget, och sympatiserade med det konservativa partiet och Anglikanska kyrkan i Storbritannien. Hjärne försvarade även kristendomens historiska betydelse i debatter med tidiga svenska ateister, vilket fick en avgörande roll för Nathan Söderbloms (1866-1931) och Einar Billings (1871-1939) utveckling som teologer och kyrkomän. En explicit förutsättning för bådas teologier blev nämligen tron på Guds uppenbarelse i historien. Söderblom var en trogen lärjunge till Hjärne och dennes anglosachsiska orientering påverkade genom honom för Svenska kyrkans internationella förbindelser och högkyrklighetens uppkomst i Sverige. Nathan Söderblom, som var ärkebiskop 1914-31, blev drivande i Svenska kyrkans närmande till Anglikanska kyrkan vilket ledde till nattvardsgemenskap mellan de båda kyrkorna år 1922. Söderbloms svärson Yngve Brilioth (1891-1959), som blev ärkebiskop 1950-1958, var en av Harald Hjärnes sista doktorander och fortsatte på samma anglikanska spår som sin svärfar. Samuel Gabrielsson, som var en av den svenska högkyrklighetens pionjärer, fick avgörande impulser genom att han av Hjärne och Söderblom uppmuntrades att utveckla kontakter med Anglikanska kyrkan.

Två viktiga lärjungar inom samhällsvetenskap och politik var Eli Heckscher (1879-1952) och Gösta Bagge (1882-1951). Heckscher blev professor i nationalekonomi (1909-29) och ekonomisk historia (1929-45) vid Handelshögskolan i Stockholm. Bagge blev professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Socialinstitutet i Stockholm (1921-51) och partiledare för Högern 1935-44. Heckscher och Bagge var parhästar och mötte Hjärnes idéer under studierna i Uppsala i början av seklet. Tillsammans startade de 1911 Svensk Tidskrift, vilken sedermera blev högerns och moderaternas idétidskrift. Även Heckscher och Bagge tog till sig Hjärnes anglosachsiska orientering. Tories, särskilt de socialkonservativa strömningarna i Benjamin Disraelis efterföljd, blev idealet. Bagge etablerade tidigt kontakter med amerikansk samhällsvetenskap och fick Rockefellerstiftelsen i New York att stödja svensk nationalekonomisk forskning.

Genom lärjungar som Nathan Söderblom, Yngve Brilioth, Samuel Gabrielsson, Eli Heckscher och Gösta Bagge påverkade Harald Hjärne svenskt samhälls- och kyrkoliv på ett starkt och långsiktigt sätt. Han företrädde en anglofil och socialkonservativ hållning och beredde vägen för många svenska kontakter västerut under 1900-talet. Det påverkade högern och moderaterna, Svenska kyrkan och högkyrkligheten men också svensk samhällsvetenskap. Någon heltäckande biografi över hans liv finns ännu inte skriven.

Torbjörn Aronson är forskare, författare, debattör och kristdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala. Han disputerade 1990 för filosofie doktorsexamen vid Lunds Universitet med avhandlingen Konservatism och Demokrati – en rekonstruktion av fem högerledares styrelsedoktriner. 2008 disputerade han även för teologie doktorsexamen i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Särskilt nämnvärda böcker han publicerat är Gösta Bagges politiska tänkande (1993), Till det borgerligas försvar (1996) och För kung och fosterland. Svensk Tidskrifts nationalistiska opinionsbildning 1911-1914 (2000)