Tankar om helgon

Det finns ett flertal svenska helgon. Av dessa är naturligtvis Heliga Birgitta(1303-1373) den mest kända.

KULTUR | Allhelgonahelgen kallas denna helg. Egentligen består den ju av två dagar, Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Viktigt att hålla isär, för många avlidna vi minns denna helg var inte några helgon, i varje fall inte i ordets normala mera specialiserade betydelse. En del var kan hända motsatsen. ”Ett helgon är en människa som visar att Gud lever”, lyder ett berömt yttrande från ärkebiskop Nathan Söderblom. Han prövade aldrig några helgon. Det gör inte Svenska kyrkan. Ganska skönt tycker jag, med tanke på hur det ser ut i Svenska kyrkan.

Protestantiska helgonkalendrar finns dock, bl.a. i USA utgivna av Evangelical Lutheran Church in America (ECLA) och den konservativa Missourisynoden. Från Sverige finns i ECLA:s kalender Erik den helige, biskop Henrik, heliga Birgitta, Olaus Petri och Laurentius Petri, liksom Nathan Söderblom och förvånande nog Dag Hammarskjöld. Mannen som översatte Bibeln till finska, biskopen av Åbo, Mikael Agricola, finns med hos ECLA. Från Norge finns väckelsepredikanten Hans Nielsen Hauge och biskop Eivind Berggrav. Danskarna har ECLA N.F.S. Grundtvig samt kanske något förvånande, Sören Kierkegaard (båda ECLA).

En vanlig uppfattning är att de reformatoriska samfunden ”avskaffat” helgonen. Det stämmer inte. Däremot har man inga prövningar av nya helgon (inga ”officiella” helgon). Firningsdagarna är betydligt färre. Reformatorerna vände sig också emot stora delar av helgonkulten i den romerska kyrkan då man ansåg att den kommit att skymma Jesus. Man hänvisade till Första Timotheosbrevet 2:5, ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”. Anrop av helgonen förekommer idag åter i en del protestantiska sammanhang.

I Nya testamentet används ”de heliga” för att beteckna de troende i kyrkan. Från början betecknade alltså helgonen, de kristna. Helig betyder avskild. Avskilda för livet i Kristus blir en kristen i dopet. Dopet är en kallelse att leva ett helgat liv, ett helgonlikt liv. I den kallelsen finns gott om förebilder, i ortodoxa, romersk-katolska och ortodoxa traditioner. Svenska kyrkans kollektbön lyder på Alla helgons dag att Gud omger sig ”med helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”.

Staffan Andersson

Socialdemokratins vänstersväng

ANALYS | Socialdemokraternas pågående kongress har väl knappast gått någon förbi. I varje fall inte SVT som sänder kongressen direktsänt på svt2, tillskillnad från moderaternas stämma som fick nöja sig med det mer anonyma SVT24 (läs mer hos Dick Erixon). ”Jobben” står det med stora bokstäver bredvid den socialdemokratiska rosen som dekorerar kongresslokalerna. Och visst är det de frågorna Mona Sahlin prioriterar i sin retoriska framställning när hon på onsdagen höll sitt kongresstal.

Fackpamparna skrev igår på SvD brännpunkt om att Socialdemokraterna vandrar för långt åt höger. En tydlig vänstersväng skulle vitalisera partiet, menar de. Kritiken är inte ny. Mona Sahlin målades redan innan hon hade tillträtt som partiordförande ut som ett högerspöke i partiet.  Och visst finns det vissa sådana tendenser. Hon försvarar vårdföretags rätt att ta ut vinster. Och nyläggningen av den socialdemokratiska utbildningspolitiken pekar åt samma håll. Inte heller en fullständig återgång till skattesatserna före 2006 har utlovats.  Sahlin går t om så långt så att hon kallar den gamla förmögenhetsskatten för problematisk och rent av felaktig.

Men ur en annan aspekt har Socialdemokraterna under Sahlin tagit ett tydligt steg åt vänster. Regeringen Persson kan man säga mycket om. Men Persson lyckades stoppa många framstötningar från den socialpolitiska radikalismen i partiet. Bara det att han lyckades hålla äktenskapsfrågan borta från bordet under sina 12 år som statsminister är faktiskt imponerande. Lika så när Persson totalt avvisade långtgångna krav på kvoterad föräldraförsäkring. Med Mona är det annorlunda. När TT intervjuade henne här om dagen så jämförde hon en icke-kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Hon kommer att gå till val på att beröva föräldrarna rätten att själva disponera sin föräldraledighet. I äktenskapsfrågan målade hon ut kristdemokraternas kompromissförlag om en giftemålsbalk som något som i det närmaste borde föranleda Hägglund att skaka galler för hets mot folkgrupp. Och det är inte allt. Nu är det feminism, kulturradikalism och multikulti för hela slanten. Tillåt mig att tvivla på om dessa frågor är förankrade hos LO-kollektivet i allmänhet och byggarbetaren med jätteprillan under läppen i synnerhet.

Fler kloka röstar om S-kongressen: SvD, SvD2,  Baromtern, SMP, BT.

Dag Elfström

Politikerna kladdar med kulturen

Kommer ni ihåg när man blandade alla färger i bildsalen under lågstadieåren? Ju mer desto bättre, desto färggladare, desto mer kreativt. Blandningen gick inte så bra – när lågstadieeleven bekymmerslöst kladdar ihop olika vackra färger blir de till slut en brun sörja. Kreativt? Färglatt? Färgbejakande? Nyansrikt? Knappast. De olika färgerna bildar till slut en antifärg – brunt.

I Sverige har politikerna kladdat på ordentligt med kulturpaletten. I en del fall har det blivit färgsprakande målningar. Ofta har det blivit brunt. I Rosengård har det bevisligen blivit brunt. Det har bildats en anti-kultur när det blandats på ett oansvarigt och förhastat sätt. Vissa delar av Sverige, något enskilt område eller så, har säkert blivit så färgsprakande som politikerna ville. Ett kulturellt konstverk skulle man kanske kunna kalla det. Men när brandmän inte längre vill rycka ut utan att bli beskyddade av polisen, när samhällstjänare attackeras i sin gärning, då råder det ingen tvekan: någonstans blev det fel. Någonstans blev det brunt. Någonstans råder en anti-kultur, en allmän fientlighet och ett sjukt våldsdyrkande. Den senaste tiden har det rått kravallstämning i Gottsunda, Rosengård och Husby. Där har det uppenbarligen blivit fel.

Politiker har sällan visat särskilt stor respekt för kultur. Om det inte handlar om sån där förnäm kultur som kan beskådas på Moderna Museet förstås. Men folkkultur, nationskultur om man så vill, det ignoreras fullständigt. Häll maximalt av alla färger på en duk – massor av färg ska det vara, gärna så att det flyter sådär vackert och inte hinner torka. Det är en hänsynslös linje. Anti-kulturell. Anti-human om man så vill. Kulturen blir multikultur. Multikulturen blir anti-kultur.

Man kan inte behandla kultur och identitet hur man vill. Kulturen är starkare än partiprogram och multikulturella teorier, och vad som nu pågår är egentligen inget nytt. Det har hänt i Frankrike, det har hänt i Tyskland och det pågår i England. Så går det när politikerna kladdar med kulturen.

Andreas Braw

Bratt-kulturens efterlängtade död

’Greven’, en ofrälse men tvättäkta brattkung och överlevande relik från Stureplans storhetstid.

ANALYS | Efter prinsessan Madeleines förlovning spår Expressen bratt-kulturens snara död. Är det önsketänkande, att en hel subkultur som alla rödingar i det svenska socialdemokratifierade betongväldet hatar, är så intimt sammankopplad med en person att när hon lämnar scenen så faller den samman som ett korthus?

Till en början kunde det vara bra att kika på vad bratt-kulturen egentligen är och handlar om. Ordet ”brat” är engelska och betyder talande nog slyngel/ohängd barnunge. Arketypen av en bratt är en ung kille med lite längre, bakåtkammat hår (”backslick”, eller allra helst ”fläskkotlett” vilket är samma sak fast med mycket mera kemikalier i) som klär sig i högprofilerade kläder, har en översittarattityd, vet mycket om vad som är inne just nu och som är mycket ute på lokal där han gärna beter sig lite förnedrande mot tjejer. Kläderna ska vara dyra märkeskläder som andra blir imponerade av, och han går bara till inneställen – och det måste synas att han slösar med pengar.

Det finns förstås en kvinnlig motsvarighet, men eftersom unga tjejer med smak för det exklusiva och behov att framhäva sig själva knappast är en 2000-talsgrej så känns bratt-kulturen betydligt mer som ett modernt mandomsideal – för två olika huvudkategorier av unga killar. Den första, som är den förväntade, finns det en förälder – helst pappa – i bakgrunden som har mycket pengar och som alltid ställer sin plånbok till sina barns fria förfogande. Den andra är de som jobbar på ICA eller annat ”vanligt kneg” på dagen, och sätter sprätt på alla sina pengar på fritiden i den här typen av sällskap.

Bratt-livsstilen handlar sålunda om yttre högt materiellt välstånd, och brattsen som sådana är förhävda livsnjutare som framför allt tycker om att umgås med varandra så att det syns för utomstående att de är i sällskap med varandra och helst inte så många andra. I sociologisk bemärkelse är det ett utpräglat nyrikt beteende. D.v.s. extremt ytligt, självförhärligande och medvetet provokativt mot dem som inte är som de – som de senaste 10 åren har blivit huvudtrenden i Sverige. Så till den grad att både medlemmar av den egentliga överklassen (som per definition står över andra och inte har något behov av att framhäva detta) och lägre medelklassen (som i denna livsstil inte har råd med mer än det synliga) har kommit att ryckas med.

Det är i och för sig mycket spännande att detta blivit en förhärskande trend just i Sverige, det socialdemkratiskt genomsyrade, jämlika och konforma Jante-Sverige där ingen får tro att man är förmer än någon annan. Men bratt-kulturen är också ett tecken på en stor trötthet hos folket över allt detta. Den är ett ungdomsuppror mot Jante och konformism. Ett intressant tecken i sammanhanget är att man kan sammanfatta bratt-attityden med att ”du måste vara någonting, annars är du ingenting”. Pengar och börd har i bratt-kulturen åter fått en stor fanclub – från att ha varit dåligt ansedda sedan det illröda 1970-talet – men (eller och!) detta på ett annat sätt än det var längre tillbaks i tiden.

Prinsessan Madeleine och hennes trolovade Jonas Bergström civilklädda – också de ikoner på Stureplan, nu före detta.

Men faktum är att bratt-kulturen bättre än någonting annat illustrerar det problem som den konservative ekonomen Wilhelm Röpke (1899-1966) såg i massamhällets uppkomst och utveckling. Nämligen proletariseringen av borgerligheten snarare än förborgerligandet av proletariatet. Uppåtsträvarna anpassar sig inte till de inrotade högre idealen, de är överhuvudtaget trötta på att anpassa sig till medelmåttighet – och det är snarare detta än det aristokratiska och i egentlig bemärkelse överklassmässiga som de förhåller sig till. Brattsen vill höja sig över massan genom det ytliga överflödet, inte genom vad som en gång i tiden kallades för andens adlande. De tar därmed med sig massans beteende in i de finare salongerna, inbjudna av en överklass som liksom i alla tider har hållit de uppåtsträvare nära som vet att ha respekt för dem. Ur samhällsutvecklingsperspektiv är det tyvärr en fullständigt logisk utveckling inom ett samhälle där pengar är den enda allmänt kända indikatorn på status.

Så – tillbaka då till frågan om det är realistiskt att bratt-kulturen nu är på utdöende i och med prinsessan Madeleines förlovning. Nej, jag tror inte det. Tror man det så tittar man nog alltför enögt på det faktum att Stureplan i Stockholm var betydligt mera inne för tio år sedan än vad det är idag, och att den glamour det sätter på en subkultur att en medlem av kungafamiljen sällar sig till den skulle ha någon slags bäring på deltagarnas fortsatta intresse för varandra. Märkväl att modet har förändrats under perioden från slitna jeans för 5,000 kr till det mer välvårdade hållet. Det är en attitydförändring bland svenska ungdomar (och då menar jag ingenting annat än att bratt-kulturen också är en snäv del av dem) som snarare fångat prinsessan Madeleine under en period än tvärtom. Denna attityd

Artikelförfattaren på studiebesök i alla bratts drömstad St Tropez säsongen 2009, en liten fransk strandstad vars nergångenhet står i förvånande kontrast till lyxjakterna som flockas i hamnen.

genomgår självklart också en utveckling. Men den mest påtagliga är att den medfört ett intresse hos den breda allmänheten för detaljkunskap om exklusivare konsumtionssaker som t.ex. vin, champagne, choklad, cigarrer och bättre mat. Alla pratar om sådant nuförtiden. Och det är när man vinner allmänhetens acceptans och personliga intressen som man blir en långvarig härskare.

Däremot kunde man verkligen hoppas att prinsessan Madeleines förlovning och lämnande av bratt-scenen medför att de allra värsta avarterna inom genren – det uppenbart dåliga föredömet – förlorar sin legitimitet. Man kunde också hoppas att folk slutar att gå med i Moderata Ungdomsförbundet bara för att få del av den påstådda överklasstämpeln och tar med sig mängder av idéer in till detta traditionstyngda förbund, idéer som inte har någonting alls med höger att göra.

Jakob E:son Söderbaum

Rap mot social snedrekrytering

DEBATT | I förra måndagens DN mötte vi återigen rapporter om att det går trögt med att stävja den sociala snedrekryteringen till högskolan. ”I sju år har arbetet med att bredda den sociala mångfalden på högskolan varit ett krav från regeringen. Trots anslag, projekt och satsningar har inte mycket hänt.” Det är någonting som knappast bör förvåna men måste man betrakta snedrekryteringen som ett problem i sig? Finns det kanske en helt ny sorts socialsnedrekrytering som orsakas av arbetet mot den? En del arbete mot den sociala snedrekryteringen är ändå bra men kanske av andra orsaker än de tänkta.

Skillnader mellan högskolor

DN-artikeln redovisar statistik som visar på hur andelen studerande med högutbildade föräldrar varierar mellan ett antal högskolor i ett spann mellan 22% (Gymnastik- och idrottshögskolan) och 76% (Handelshögskolan). Totalt sett i landet är andelen 34%. Artikeln talar inte om hur stor andel föräldrar till barn i studentåldern det är totalt sett som är högutbildade (vilket ju är avgörande om man vill hävda att det är en snedrekrytering). I ett faktablad från Arena för tillväxt hävdas dock att det var 19 % av befolkningen i åldrarna 25-64 år som hade en minst 3-årig eftergymnasialutbildning år 2005.

Förutom Handelshögskolan finns störst andel studerande med högutbildade föräldrar på en del konstnärliga utbildningar med Kungl. Musikhögskolan i topp. Långa utbildningar som riskerar att inte bli ekonomiskt lönande förekommer alltså främst bland dem som kommer från en studerad bakgrund, knappast en överraskning. Inte heller bör det förvåna att andelen är lägre vid ett en lågstatushögskola som Södertörns högskola (32%) än den är vid Stockholms Universitet (44 %) eller Karolinska institutet(38%).

Södertörns högskola ser sin låga andel studerande med högskoleutbildade föräldrar som en bekräftelse på att man lyckats relativt sett väl i sitt arbete mot social snedrekrytering som pågått sedan högskolan startade 1996. Säkert kan man inhösta beröm från Högskoleverket. Själv tror jag att det också finns helt andra faktorer. Att flumstället Lärarhögskolan hamnar näst lägst med 25% bekräftar bilden. De som kommer från högutbildade hem vet oftare att söka sig till högskolor med viss tyngd, tradition och kvalité, medan de som inte gör det oftare blir offer för skattefinansierad reklam från mindre bra högskolor.

Rapp ska locka studenter till Malmö.

studiemotiverande?

När jag igår var på bio rappades det i en reklamfilm för att man ska söka till Högskolan i Malmö. Reklammakarna (som liksom filmen naturligtvis var betalda med skattepenningar) avsåg förstås att arbetarklassens och invandrarnas barn skulle lockas av rappandet. Detta ser jag snarast som en förolämpning av målgruppen. Jag har mycket svårt att förstå hur någon alls vill söka till nämnda högskola p.g.a. ett rappbudskap. Skulle så ändå vara fallet är det mycket illa ställt. Om barn till lågutbildade söker sig till Malmö högskola istället för Lunds universitet förstärks också den sociala snedrekryteringen mellan högskolor som Stockholmstatistiken ger prov på.

I högskolornas arbete för mer ”representativa” studenter görs ändå en del bra. Bl.a. agerar studenter mentorer för studieovana högstadielever. Detta är liksom läxläsningshjälpprojekt naturligtvis ett alldeles utmärkt arbete och är ifall det är lyckosamt bra för såväl samhället (fler studiebegåvade går vidare till högre utbildning) som eleverna (bättre möjlighet och motivation att välja högskoleutbildning). Man får hoppas att dessa projekt också leder till att man söker sig till goda utbildningsinstitutioner.

Liknande arbete som jag känner till utförs av studenter på frivillig basis och (kan säkert) organiseras av studentkårerna till en ringa kostnad. Det ideologiskt motiverade och politiskt ordinerade arbetet mot snedrekryteringen som kräver en massa anställda och kostbara ”satsningar” kan vi dock vara utan.

Snedrekrytering – naturliga och politiska förklaringar

För några decennier sedan talades det ofta om den s.k. begåvningsreserven, d.v.s. den andel av befolkningen som av ekonomiska skäl inte kunnat läsa vidare trots begåvningsmässiga förutsättningar. När de statliga studiemedlen infördes på 60-talet ökade antalet studenter på universiteten dramatiskt (högskolorna var tack och lov knappt uppfunna!) och den sociala snedrekryteringen minskade. Minskningen har nu förbytts i en ökning.

Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat. Föräldragenerationens mest begåvade hade ju redan dem möjlighet att studera vidare och många gjorde det. Begåvningsreserven minskade som följd och den första generationens högutbildade förde sina begåvningsgener vidare till sina barn som ökade på snedrekryteringstalen när de började studera. Det borde vara vanligare att begåvade föräldrar har begåvade barn än att mindre begåvade föräldrar har begåvade barn och fler begåvade föräldrar är högutbildade än vad som var fallet på sextiotalet. Nästan två generationer efter att statliga studiemedel införts är det därför kanske inte så konstigt om snedrekryteringen ökar. Den avgörande frågan är förstås hur många ur begåvningsreserven som började studera på 60- och 70-talen, förr eller senare borde en sådan effekt uppstå.
”Verkligheten är vår fiende” lär Olof Palme ha sagt. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det bara sociala faktorer som spelar roll för begåvningen. Tilltron till att ändra saker med politik är total. Man tror sig med olika åtgärder som ska kompensera intellektuellt torftiga hemmiljöer helt övervinna den sociala snedrekryteringen. Skolan måste ge alla samma chans, säger man, och resultatet är en undervisning som inte passar någon.

Den sociala motivationen och förutsättningarna för att läsa vidare betyder utan tvekan mycket och skolan är här ännu viktigare för dem med studieovan bakgrund. Gårdagens kunskapsskola, innan socialdemokraterna förstörde den, gav goda förutsättningar för alla att läsa vidare. Flumskolan missgynnar i synnerhet dem som kommer från studieovan bakgrund och detta spär på snedrekryteringen.

Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.

Snedrekrytering – ett problem?

Samhällets behov av fler med högre utbildning (som kan diskuteras men inte är ämnet för detta inlägg) är numera också en faktor bakom arbetet mot social snedrekrytering men det borde i detta fall kallas något annat – målet är ju då att få fler att studera överhuvudtaget – inte social utjämning.
Arbetet mot social snedrekrytering handlar i hög grad fortfarande om en socialistisk vilja att minska klassklyftor. Bakgrunden är den socialistiska synen på samhället som bestående av klasser mellan vilka råder en nödvändig animositet. Lösningen blir att avskaffa klassamhället. Arbetet mot den snedrekryteringen har då nått sitt mål när det är lika sannolikt att ett läkarbarn väljer att bli ”arbetare” som att en ”arbetarson” väljer att bli ”arbetare”. Hur sannolikt är det att det målet nås?

Grundfrågan är ändå: Vad är problemet med att barn till högutbildade väljer högre utbildning i högre grad än barn till lågutbildade? Vad är problemet med att läkarbarn blir läkare och målarens son blir målare? Klassargumentet håller inte, de sociala skillnaderna i Sverige är relativt små och det råder knappast klasshat i Sverige som måste stävjas genom större rörlighet mellan ”klasserna” med klassamhällets utplånande som det utopiska målet. Klass är överhuvudtaget ett svårt begrepp till att fånga in den sociala verkligheten i Sverige idag (högutbildade kan vara fattiga, lågutbildade rika och deras värderingar och intressen är inte alltid så olika) men visst kan man tala om grupper med skilda förutsättningar. Konservatismen anser inte att det finns någon naturlig antagonism mellan olika grupper i samhället. Men en rörlighet mellan klasser har alltid funnits i Sverige och det har varit till stor nytta. Konservatismen tror däremot inte att skillnader måste eller kan utplånas.

Såväl socialister som liberaler har en förenklad bild av människans frihet, liberaler bortser ofta från sociala och historiska faktorer, socialister (och ganska ofta liberaler) tänker sig att sociala och historiska faktorer utgör hinder för frihet och därför måste undanröjas. Sociala faktorer må begränsa antalet troliga utfall av en människas val, men frihet att välja är inte att undanröja betydelsen av alla faktorer av social art som kan tänkas ha betydelse för en människas val. Det är omöjligt att något sådant alls vore möjligt. För en konservativ är betydelsen av social och historisk kontext av väsentligen positiv betydelse för människan. För de allra flesta människor är ens bakgrund en källa till positiv identitet. Att man vill gå i sina fäders eller mödrars fotspår behöver inte vara resultaten av en social insnävning utan kan vara uttryck för stolthet över sina föräldrar, en vilja att fortsätta deras verk, ja en förnöjsamhet med det liv som man känner och vet något om. Frihet är inte frånvaron av sociala och kulturella sammanhang utan uppstår endast ur ett positivt bejakande av de sammanhang i vilka vi ingår. Vi lever i Sverige i ett samhälle med goda möjligheter till social rörlighet och det ska vi vara glada över. Klåfingriga politikers försök att med social ingenjörskonst leka ”hela havet stormar” kan vi däremot vara utan.

Vad vi behöver är en skola som är kunskapsinriktad, det är bäst för alla. En skola som inspirerar till att söka sig till högre utbildning men som inte nödvändigtvis ser det som ett misslyckande när vissa elever med studieovan bakgrund istället väljer att söka sig till yrkesprogram. De kommer också behövas i morgondagens samhälle.

Staffan Andersson

Sagittarius om… socialisering

SAGITTARIUS | Ånyo tid för Gunnar Unger genom Onkel Heliogabalus. Veckas ämne är samhällets och sjukvårdens socialisering.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Saken är sjuk

Onkel H. hade sorgligt att säga, fått lägga in sig på lasarett för någon tid och jag kunde inte gärna underlåta att besöka den gruvlige gubben för att gaska upp honom en smula. Mödosamt letade jag mig fram genom det stora Sjukhusets labyrinter. Vänthallar, trappor, korridorer, hissar och nya korridorer avlöste varandra i en oändlig och oöverskådlig följd. Man fick ett halvt surrealistiskt intryck av att vandra i ett mänskligt termitsamhälle. Jag delgav patienten mina upplevelser och han nickade dystert.

- Det är bäst att du först som sist orienterar dig i den moderna formen för samhällsliv, suckade han. Snart kommer hela tillvaron bara att bestå av en vandring mellan olika etablissemang av den här typen.

- Onkel överdriver, invände jag lamt.

- Nej, sanna mina ord, pojke, och hör vad jag säger. Från kollektivbarnkrubban till enhetsskolan, från enhetsskolan till kasernen, från kasernen till fabriken, eller kolchosen, eller kommissionen. Med en eller annan avstickare till Rikssara. Eller Fritidscentralen med officiella radioutsändningar, censurerade tidningar och böcker av statsanställda författare, auktoriserade föredrag, konstutställningar, teater- och filmföreställningar samt konserter med progressiv musik.

- Onkel har förläst sig på Orwell, Huxley och Parkinson, sade jag.

- Sen hem till sovplatsen på det statliga maximerade utrymmet i den kommunala bostaden. Och så tillbaka till fabriken, kolchosen eller kommissionen tills man blivit mogen för folkpensionärsanstalten och slutligen återfår friheten i kollektivgraven. Ett uppbyggligt kretslopp: från kollektivkrubban till kollektivgraven, slutade den oförbätterlige åldringen sin litania.

- Vad är det egentligen onkel talar om, undrade jag.

- Om den socialistiska framtidsstaten, ditt unga nöt, om Utopia, om det samhälle dit vårt folk utan att tänka på det, utan att märka det, utan att vara medvetet om det låter sig fösas.

- Senil hypokondri, framkallad av miljön, diagnosticerade jag.

- Hut, lymmel! gormade gubben. Vad är det förresten för fel på den här miljön? Tvärtom! Institutioner som dessa kommer att vara människors käraste tillflyktsort. Det blir sjukhusen man kan få en tids permission emellanåt.

- Onkel glömmer fängelserna, insköt jag med ett försök att vara ironisk.

- Visst inte, svarade han. I det socialistiska idealsamhället kommer fängelserna, som siarna så riktigt spått, att vara överflödiga. Vad ska man med fängelser till, när hela landet är ett fängelse? Min enda tröst är att jag är så gammal att jag inte behöver uppleva det där.

- Ser doktorn så allvarlig på saken? sade jag salvelsefullt.

Onkel H blängde ilsket på mig.

- Det är inget att skämta om, knarrade han. Dig, din sopport och dina sillmjölkar till likasinnade tycker jag inte synd om, ty vad har ni gjort för att hindra denna utveckling, som vi befinner oss mitt upputi, utom att voja er och bjäbba? Men, jag tycker det är synd om dina barn och deras jämnåriga som oförskyllt och utan att bli tillfrågade ska behöva leva i ett socialistiskt samhälle.

- Nå, men allvarligt talat då, sade jag som förstod att jag måste föra in den gamle kverulanten på ett annat spår, hur har onkel fallit i så dystra tankar?

- Jo, du förstår att när man är sjukhuspatient så har man tid att tänka. Jag ligger här och grunnar. Och ugångspunkten för de funderingar jag delgivit dig har varit mina iakttagelser av läkarens ställning i dagens samhälle. Läkaren är redan till hälften socialiserad, han har endast undantagsfall tid att intressera sig för sina patienter som människor, han har fullt upp att hålla reda på dem som fall, ja, som nummer. Samhållet har lagt beslag på minst 50 proc av hans arbetstid. Om du visste vilken pappersexercis han får ägna sig åt skulle du tro att du vore på ”De lycksaliges ö”: knappar utan ett hål, utan två hål etc. Och det är just vad jag säger, att vi är på väg till Utopia. Läkaren får inte längre vara läkare, han ska vara statlig medicinaltjänsteman.

- Men riktigt så illa är det väl ändå inte, sade jag försiktigt.

- Jo, det är just var det är. För ett dussin år sen upptäckte ett socialistiskt ljushuvud här i landet vid namn Axel Höjer att sjukvården i Sverige led av två allvarliga brister. Den ena att läkarena hade för goda inkomster och den andra att medicinalväsendet var organisatoriskt underdimensionerat. Dessa två brister ville han effektivt råda bor på just genom att göra alla läkare till statstjänstemän. All sjukvård skulle övertas av det allmänna oh läkarna få avlöning, arbetsuppgifter, arbetsplats och bostäder anvisade av staten. Till 100 % lyckades han ju inte förverkliga detta idealtillstånd, men vi är på väg mot det.

– Tänk att det ska vara så mycket märkvärdigare att betala 40 kr till en läkare än 10 kr till en frisör, sade jag avledande.

– Sublima tanke, utropade onekl H. Där har vi något som höga vederbörande förbisett. Hårvården, extemporerade han högtidligt, är en social uppgift av sådan betydelse, att den synes ofördröjligen och i sin helhet böra övertagas av det allmänna. Frisörernas merkantila synpunkter på sitt yrke bör inte få stå ivägen för en rationell och rättvis lösning av detta för hela vårt folk avgörande problem. Jag fodrar att hårvården förstatligas, frisörerna blir tjänstemän och det allmänna övertar kostnaderna för klippning, rakning, oljeschamponering, ondulering och lättkamning med Portugal. En första minimietapp på vägen mot härväsendets socialisering bör vara inrättandet av en generalhårvårdsstyrelse, länshårvårdsstyrelser, lokala hårvårdsnämnder, vidare hårvårdscentraler, hårvårdsfilialer, i daltigt tal kallade hårvårdsgårdar, samt hårvårdskort för varje svensk medborgare. Sedan detta grundläggande organisatoriska arbetet utförts bör en kommitté tillsättas för att skyndsamt utreda den öppna och slutna hårvårdens problem samt till statsrådet oh chefen för inrikesdepartementet inkomma med därav föranledda förslag.

Den gräslige gubben avbröt sig själv för att hålla andan.

- Tyst, onkel! Viskade jag förskräckt. Tänk om någon ung, framåtsträvande socialdemokratisk riksdagsman fik nys om ett så gott uppslag!

– Sagittarius

Redaktionen

Orangegrön röra?

Hotet från Åkesson (SD)...

Det alltmer uppenbara hotet om SD som vågmästare i Riksdagen efter nästa val har fått statsminister Reinfeldt att sträcka ut en hand till Miljöpartiet. Om det parlamentariska läget efter valet ser ut så att alliansen behöver aktivt stöd från Åkesson & Co, d.v.s. om inget block har majoritet, men de rödgröna är större än de orangea, så vill Reinfeldt i första hand samarbeta med mp, och om det inte går så avgår han hellre än ta stöd från SD.

Nu torde detta handla mer om politiska markeringar, att framstå som trovärdig i avståndstagandet till SD, än verkliga förhandlingsinviter, och miljöpartiet tycks i alla händelser rätt kallsinniga, men det torde ändå vara intressant att spekulera i vad som sker om valresultatet blir, låt säga, rödgröna 47%, orangea 45%, gulblåa 5%, eller för den delen om rollerna mellan blocken är omvända, en problematik som av olika skäl inte är lika uppmärksammad.

Mp som vågmästare istället för Sd?

Den negativa parlamentarismens princip ger den sittande regeringen företräde att sitta kvar i ett sådant oklart läge som kan bli aktuellt, i och med att regeringen inte behöver stöd av en majoritet, den behöver endast tolereras av majoriteten. Detta innebär att Reinfeldt kan sitta kvar om inte de rödgröna får egen majoritet och SD inte gör gemensam sak med Sahlin och fäller regeringen.

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

När sedan den politiska vardagen tar vid har det dock betydelse vilket av blocken som är störst. Det större blocket kan nu få genom sin politik så länge SD stödjer den eller lägger ned sina röster. Det mindre blocket behöver dock aktivt stöd från SD för att få genom sin politik. Det är här Miljöpartiet kommer in i bilden. Om alliansen blir mindre än de rödgröna skulle Reinfeldt ändå kunna sitta kvar, men blir då beroende av att något parti, SD eller något av de rödgröna, stödjer regeringens förslag. Eftersom Reinfeldt vägrar söka stöd hos SD återstår således något av de rödgröna, och valet har alltså fallit på mp.

Just nu verkar ju detta inte som en vinnare, givet mp:s svala mottagande. Efter valet, om problemet är ett faktum, torde saken komma i en annan dager. Då har mp lite att förlora på ett samarbete med de orangea. Som vågmästare torde de kunna få genom en hel del av sin politik, inte minst som Reinfeldt numera framstår som en fullfjädrad klimatalarmist av egen kraft. Sannolikt är detta det mest sannolika alternativet, men knappast önskvärt. För oss som redan är missnöjda med den urvattnade inriktning alliansens politik tagit, torde inte ett betydande miljöpartiinflytande göra saken bättre.

Storkoalition med s?

Vilka alternativ till detta kan man då tänka sig? Ett samarbete med Ohly lär man kunna utesluta. Då återstår Sahlin. Det finns ett och annat som skulle kunna tala för en sådan lösning. Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas. För båda finns också vinster att göra i att framstå som ansvarstagande, att ”uppoffra” sig för att frälsa landet från den bruna faran.

Ändå verkar inte det särskilt sannolikt. Just att de båda parterna är så lika innebär paradoxalt nog problem. Ju mer lika de blir, desto större tycks behovet vara av att utmåla sig som olika. Att i det läget inleda samarbete är i det perspektivet kontraproduktivt. Att sossarna skulle bli den mindre parten i ett sådant samarbete är också problematiskt. Det finns inget i det partiets historia som förbereder dem mentalt för att spela andra fiol.

Man måste också betrakta de inre förhållandena inom s. Sahlin har definitivt sina fel och brister. Med bästa vilja i världen kan man dock inte anklaga henne för at tillhöra partiets vänsterflygel. Det finns många på den flanken som gärna skulle se Sahlin falla, och ett samarbete med ”högern” skulle definitivt ge dem ammunition. Av den anledningen enbart är det tveksamt att Sahlin vågar sträcka ut handen till Reinfeldt.

Ett vänsteralternativ

Det finns dock ytterligare ett alternativ som inte kan uteslutas. Alla analyser tycks utgå från att alternativen handlar om vem Reinfeldt skall samarbeta med. Att SD skulle släppa fram en alliansregering tas som givet. Men är det givet? Partiets nyligen avhållna landsdagar visar ju tydligt dess vänsterprofil i ekonomiska och välfärdsfrågor, och i den enda fråga partiet egentligen bryr sig, invandringen, är ju de båda huvudalternativen ur SD:s horisont samma skrot och korn.

I ett läge där de rödgröna är större än de orangea skulle man kunna tänka sig att Sahlin bildar regering med Åkessons passiva godkännande, och sedan för en traditionell vänsterpolitik, vilket SD knappast torde motsätta sig, medan man i t.ex. invandringsfrågor kan påräkna säkert stöd från alliansen.

Det som talar mot detta är naturligtvis att man lika hårt som Reinfeldt bundit sig vid att inte samarbeta med SD, och att man fruktar att ett sådant handlande skulle kosta för mycket PR-mässigt. Mot detta står en stark lockelse att återkomma till maktens köttgrytor, och i praktiken med hoppande majoriteter få genom praktiskt taget allt man önskar.

Lösningens svagaste länk torde vara miljöpartiet som ju inte egentligen är särskilt tända på den folkhemssocialism som S och SD båda företräder. Även om S och V skulle vara beredda att regera med passivt stöd av Åkesson, är det inte säkert att miljöpartiet är det. Till skillnad från sina röda kollegor har de också ett guldläge att spela ut röda och orangea mot varandra och agera verklig vågmästare. Vi är så åter till den orangegröna röran.

Majoritet för alliansen trots allt?

Det alternativ som trots allt, vid sidan av den orangegröna, verkar mest sannolikt är att Reinfeldt kan sitta kvar stödd på en alliansmajoritet. Just nu kanske det verkar optimistiskt givet opinionsläget, men det finns två faktorer som ändå talar för det.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

För det första kommer valrörelsen att sätta strålkastarna på regeringsalternativen och statsministerkandidaterna. Hur man än vänder och vrider på saken framstår ju Reinfeldt som en vida mer kapabel ledare än Sahlin. Det tycker ju många sossar också. Likaså framstår alliansen som ett samspelt lag, medan de rödgröna spretar åt alla håll. När det kommer till kritan tror jag det fäller avgörandet för många mittenväljare.

För det andra måste man nog fundera på var de väljare kommer som eventuellt skulle föra SD in i Riksdagen. Tittar man vilka som gick till SD i 2006 års val, så kom nästan alla från vänsterblocket. Det är sådana väljare man lockar med sin politik, och torde än mer vara så sedan man nu skärpt sin ekonomiska vänsterprofilering. Om SD kommer in i Riksdagen för att de tar vänsterväljare så kan det snarare hjälpa alliansen att behålla sin majoritet, eller i vart fall förbli större än vänsterblocket.

Det finns som jag ser det två frågor som alliansen kan tappa väljare till SD på, det ena är försvaret där SD förvisso inte verkar ha så mycket att komma med, men där alliansen verkligen stampat en stor del av sina kärnväljare på tårna, och det andra är brottsbekämpning som SD verkar vilja göra till en valfråga, och där alliansen skulle kunna göra mer.

För att förhindra att även högerväljare letar sig iväg till SD vore det därför klokt av alliansen att neutralisera dessa två frågor genom att ta initiativet där. Ta fram en rad förslag för att bekämpa brottsligheten, och ytterligare ett antal förslag för att återskapa Sveriges förmåga att åtminstone hjälpligt försvara vårt territorium. Det är god borgerlig politik och bra frågor att mobilisera de egna kring.

Patrik Magnusson

T&F i etern

REDAKTIONELLT | Dag Elfström intervjuades idag, i egenskap av redaktör för Tradition & Fason, av SR Västmanlands förmiddagsredaktion. Temat var gentlemannen. Utöver Elfström fanns även Dan Sederowsky, styrelseledamot i Svenska Mustaschklubben, på plats för att reda ut begreppen.

Diskussionen kom bland annat att beröra de klassiska dygderna och samhällets normlöshet, är knappt 30 min inklusive pauser och börjar 12 min och 40 sek in i Del 1.

Lyssna här:

Del 1
Del 2

Programmet är tillgängligt digitalt fram tills måndagen den 23:e november.

Redaktionen

Alla är nazister

Godwins law - lagen om att alla hätska diskussioner förr eller senare urartar i nazianklagelser - uppkallad efter amerikanen Mike Godwin.

År 2009. USA:s populäre president Barack Obama utlovar fri sjukvård åt alla. Några kvicktänkta genier inom det republikanska partiet kommer på den briljanta idén att utmåla presidenten som en ny Hitler eller Stalin. Det är i och för sig inget nytt – samma sak råkade hans företrädare George W. Bush ut för när han invaderade Afghanistan. Samtidigt anklagas den svenska ministern Göran Hägglund, en norsk konstnär, redaktören Johan Lundberg och Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson mer eller mindre oberoende av varandra för samma sak – att vara nationalsocialister.

Låt oss bena ut anklagelserna en aning. Barack Obamas nazism (eller möjligtvis stalinism) består i att han, eftersom han inte anser att vanligt folk är försäkrade i tillräckligt hög grad, vill införa fri sjukvård i USA. Ambitionen att förstatliga ett tidigare privat ansvarsområde är då synonymt med en våldsideologi med striden mot den judiska bolsjevismen i centrum. Trådarna hänger väldigt löst ihop. De flesta människor torde tämligen lätt kunna inse att USA:s första svarta president knappast är varken nationalsocialist eller stalinist, utan snarare har ganska vanliga liberala värderingar. En politisk optimist med stora ambitioner och fantastisk talarförmåga, men knappast en svart Hitler.

Göran Hägglunds nationalsocialistiska engagemang är å andra sidan strikt kulturellt, i sann Goebellsk anda. Åtminstone om man får tro Aftonbladet-skribenten Åsa Linderborg, som tycker att Hägglunds försvar av ”vanligt folk” (tvåbarnsfamiljer med foppatofflor och gräsklippare) är ett direkt bevis på gammal välkänd nazism. Linderborg tycker nämligen att kritiken mot makteliten och Hägglunds politiska folklighet påminner om nazisternas dolkstötslegender och Sion vises protokoll.

Tillsammans med Hägglund har den svensk-norske kitschkonstnären Odd Nedrum anklagats för en finare form av nazism genom sin envishet att måla av saker. Sanningen är nog att Odd Nedrum förmodligen hade slutat sina dagar i ett arbetsläger om nationalsocialisterna fått bestämma, eftersom Nedrum i stort sett muckat gräl med alla andra inom och utom konstvärlden. Johan Lundberg, vars brott mot mänskligheten består i att han försvarat Nedrum och hans medarbetares rätt att ställa ut sin konst, ses av åsiktstribunalen som en ny Julius Streicher, och hans kulturtidning Axess som en nyversion av Der Stürmer.

Som om inte allt detta vore nog har sverigedemokraten Jimmie Åkesson faktiskt fått publicera en debattartikel efter många strider i det tysta. Debattartikeln handlar om att den muslimska invandringen till Sverige måste begränsas eftersom invandrarna inte assimileras och därmed isoleras och blir till ett samhällsproblem istället för en tillgång. Åkesson ser faror med att samhället i så stor mån anpassas efter nykomlingarna. Tycka vad man vill om det, men någon direkt nationalsocialism är svår att skönja även här.

Vad är då meningen med den här artikeln? Jo, att visa att majoriteten av de människor som blir kallade nazister, fascister eller stalinister ofta är ganska hederligt folk. Jag har aldrig hört Jimmie Åkesson tala om raskrig. Jag har aldrig sett Johan Lundbergs signatur på någon artikel om Herrefolket. Odd Nedrum är en excentrisk konstnär, Barack Obama en ambitiös liberal president och Göran Hägglund en socialminister med stort mänskligt patos. Jag kan med all säkerhet konstatera att inga av dessa människor är nazister.

Genom att kalla dessa helt onazistiska profiler för nazister fördummas debatten något oerhört. Nazismen är ett sista slagträ att ta till när argumenten tagit slut, eller när man helt enkelt är för lat för att göra ordentlig research eller föra en sansad debatt.

Varje debattör bör tänka till. Är det år 2009 verkligen nationalsocialismen som är det stora hotet mot det svenska samhället? Finns det någon sanning i att anklaga motdebattörerna för nazism, fascism eller stalinism? Och, om det inte finns någon sanning i anklagelserna, är det då rätt att öppet ljuga om andra människor? Är det kanske så, att det är det förljugna och fördummade debattklimatet där debatten vinns av den som skriker högst och svär mest, som är det egentliga hotet mot den svenska demokratin?

Andreas Braw

SD, antiislamismen och makten

Nu är SD på allvar på väg in i debatten.

ANALYS | Jimmie Åkesson (SD) har publicerat en redan från första stund mycket omdebatterad artikel i Aftonbladet, om att islam är det största hotet mot vårt samhälle sedan Andra världskriget. Utspelet är intressant på många sätt. SD har åtminstone från min horisont länge försökt att hålla emot antiislamismen i partiet, vilket jag tyckt varit konstigt eftersom det i mina ögon verkar vara en fråga som klippt och skuren för både värdesidan av SD:s politik och deras behov att hitta frågor som gör att folk intresserar sig för partiets argument.

Svenska Dagbladet publicerar idag ett helt uppslag där man på punkt för punkt bemöter alla argument värda att bemöta i Åkessons artikel. Något bättre är dock Stefan Olssons motsvarande genomgång.

Att kalla Åkessons artikel för ”rasistisk” är förstås inte oväntat i efterdebatten. Rasistiskt är väl dock främst i så fall det kategoriska utpekandet av muslimska män som mer benägna att begå våldtäkter i Sverige än vad svenska män är. Det låter som att den biten skulle kunna få sig åtminstone ett tappert försök till domstolsprocess, som då leder inte bara till enormt mycket uppmärksamhet för SD (vilket kanske var det strategiska övervägandet) utan också att SD-frågor hamnar i fokus i samhällsdebatten – och frikänns Åkesson av domstolarna så har han fått sig en lysande martyrkrona. Skulle han fällas är risken stor att det bara är han själv som faller, inte partiet. Av mycket stor betydelse är naturligtvis också detta utspels förmåga att leda in det påbörjade ihopsamlandet inför det kommande valåret på helt andra spår än vad de stora etablerade partierna vill. Att kontrollera samhällsdebatten – DET är makt. Det gäller att vara vaksam på rätt saker, och vad det egentligen handlar om.

SvD:s politiska kommentator Lena Hennels slutsats att utspelet är politisk-taktiskt ”förvirrat” verkar därmed ganska märkligt. Hon verkar utgå ifrån att SD vill samarbeta med antingen socialdemokraterna eller Alliansen i regeringsställning, och att de med en uttalat antiislamsk linje omöjliggör sig själva för samarbete åt endera hållet. I så fall förbiser hon att SD nu i första hand satsar allt på att komma in i riksdagen som ett sätt att vinna politisk legitimitet. Och medan SD inte har något att förlora – de kan inte bli mer hatade än de redan är, oavsett vilken politik de skulle uppställa – så vet de också att genom att satsa på väljare särskilt inom LO-kollektivet (vilket de nu framför allt gör i allting annat) så växer de successivt in i en situation mellan blocken där de kan utöva inflytande utan att BEHÖVA samarbeta med andra.

Åkessons utspel är förstås främlingsfientligt, såtillvida att det riktar sig mot en närmare definierad relativt ny grupp i Sverige. Men mer än att förfasa sig över att ”SD till slut har erkännt sig vara främlingsfientliga”, vilket verkar vara huvudspåret bland reaktionerna, borde man se med desto större betänksamhet på det faktum att SD nu tagit ett betydande steg mot att kunna fungera som en SJÄLVSTÄNDIG politisk kraft i Sverige. Utifrån den top-down-demokrati vi har, där riksdagspartierna sätter agendan, är det ovedersägligen ett misslyckande för etablissemanget. Ett misslyckande som inte bara är ett starkt vapen för SD i kampen om väljarna, utan också en källa till stor oro över hur det demokratiska systemet i sig fungerar – både bland dem som uppbär det genom sina röster, och dem som förvaltar det i egenskap av politiskt korrekta politiker. Och man måste hela tiden ha i bakhuvudet att ur demokratisk synpunkt kan man aldrig beskylla folket för att rösta fel. Ur demokratisk synpunkt är det dessutom betänksamt att vårt partiväsende nu mer och mer inriktar sig på partiers bekämpande av varandra snarare än representerandet av egna idéer och väljare.

Annars kunde man ju också fundera över SD-ledarens populism när han avslutningsvis skriver att han ska göra vad han kan för att vända den negativa islamska trenden NÄR partiet går till val nästa år. Alltså redan under valrörelsen och oavsett vad partiet får för valresultat? Tja, eller så är det väl bara är en undermålig hantering av svenska språket.

Jakob E:son Söderbaum