Västerlandet, maktspelet & tänkandet

VÄSTERLANDET, MAKTSPELET & TÄNKANDET

Att kristendomen å ena sidan och arvet från Grekland och Rom å den andra format och särskiljt västvärlden som en egen civilisation, den starkaste världen hittills skådat, råder det inget tvivel om. Men vad har idéerna å ena sidan och de Stora Frågorna (som katalyserar tänkandet) å den andra egentligen spelat för roll för Europas (sedermera Europas och USAs) utveckling? Vad kom först, maktspelet eller tänkandet? Frågan är mycket intressant, inte minst som både liberalismen och socialismen förklarar historien i termer av materiell fördelning och tekniskt avancemang. Jag ska här i punktform ge min syn på de absolut mest avgörande dragen och linjerna i västerlandets utveckling.

* De urgermanska barbarerna krossade Romarriket för att de gillade att utmana och såg en stor ära i att slåss och att dö i strid. Det är inte mycket till idé, men det är definitivt höggradig idealism, vilket än idag skiljer väst från öst.

* Karl den Store grundlade Europa och den feodala samhällsformen, med kristendomen som verktyg. I och med kristendomen kan idén sägas göra sitt intåg som härskarteknik i västerlandet. Kristendomen förblir västerländsk överideologi (i den mån man kan tala om en religion som ideologi) i över tusen år framöver.

* Under medeltiden utvecklas och sprider sig feodalismen, den första formen av statsideologi, i Europa. Riddarväsendet uppstår, och med de ridderliga dygderna (ett mellanting mellan kristen etik och urgermansk kultur) uppstår den utvecklade personmoralen. Därmed vinner också hierarkierna legitimitet, och idén om att det är nödvändigt att ha folket på sin sida blir bärande för maktutövningen fram till absolutismen. Väst går för första gången i krig för en stor idé, i och med korstågen.

* Under renässansen sker en intellektuell uppodling i Europa i och med att det intellektuella grekisk-romerska arvet sprider sig här (vilket vi erövrat från araberna). De första regelrätta statsbildningarna, en utvecklad idé, äger rum och därmed är feodalismen slut och västerlänningarna börjar betrakta sin historia som indelad i epoker. De stora frågorna börjar diskuteras.

* Kolonialtiden är en konsekvens av urgermanskt självhävdelsebehov, konkurrenstänkande och erövringslusta jämte utvecklad teknik och en insikt om hur onödigt det är att slåss med de bästa när man kan slåss med många som är sämre – och därmed vinna mer åt sig själv. Såväl stormakterna som små, anonyma europeiska länder får plötsligt chans att bli världens härskare. En ny överideologi har etablerat sig. De värsta kolonialisterna är spanjorerna och portugiserna, som leder ånämnda grunder för kolonialismen till dess yttersta spets och inte bara utplånar hela befolkningar till följd av sitt eget självhävdelsebehov utan dessutom uppfinner rasismen som en hierarkisk färgskala att förstå och behandla människor utifrån.

* Absolutismen är en idé, men egentligen inte en ny överideologi utan en parallellideologi till kolonialismen och sedermera upplysningen. Den kommer sig av att européernas självbild av att vara världens herrar befästs hos såväl den europeiska eliten som hos folket. Det är i de allra flesta fall med folkets hjälp som kungarna genomför den första formen av totalitärism, och fröet till folkets hat mot eliten närs både genom att envåldskungarna lär folket att hata adeln och genom det maktmissbruk som äger rum på många håll, både från den pressade adelns sida och även från kungarnas sida.

* Med upplysningen leder den intellektuella uppodling som renässansen påbörjade ett par sekel tidigare till en regelrätt intellektuell revolution. Ifrågasättandet blir den nya överideologin, de lägre klasserna i Europa har insett att det finns en plats i världen för dem rentutav på hemmaplan och det är de som tager kommandot över utvecklingen på stort sagt alla områden – inom ramen för det skydd som den gamla eliten givit sina folk (vilket det tager ytterligare ett par hundra år innan de lägre klasserna börjar ifrågasätta). I linje med klassisk germansk idealism, självhävdelsebehov och konkurrensdrift blir inbördeskrigen och revolutionerna ”på modet”. Koloniernas frigörelse påbörjar, ofta influerat av västerländskt tänkande (att den första nya världsordningen sedan Romarriket sålunda rasar samman berodde INTE på att väst var militärt underlägset, snarare har det att göra med den självgodhet som är begynnelsen till den västerländska dekadensen).

* Under romantiken uppstår det kulturella självmedvetandet jämsides de politiska ideologierna, och människorna får en mängd nya verktyg att definiera sig själva utifrån (vilket i sig är det första fröet till postmodernismen). Romantiken kan inte klassas som en överideologi, men väl som en strömning som grundligt påverkar självbilden för dem som inte hör till den internationella överklassen.

* Andra halvan av 1800-talet: Kristendomen har börjat förlora sitt grepp utigenom Europa, och liksom denna stora idé tidigare beretts stort utrymme i samhällslivet och engagerat hög som låg i frågor (”stora frågor”) utanför ramen för den enskildes arbets- och familjeproblem, bereds ideologierna efterhand motsvarande utrymme inte i de stora gemenskaperna men väl inom de mindre (vilket utgör det andra fröet till postmodernismen).

* 1900-tal: Det för västvärlden mest händelserika seklet någonsin ska här sammanfattas ännu mera kort och koncist för att kunna utpeka det för ämnet allra mest centrala. Den industriella revolutionen är genomförd i både Europa och USA. Kolonialismen och romantiken kulminerar i första världskriget. Modernismen inträder som den nya överideologin, och alla upplysningsideal drages till sin spets. Under modernismen blir ideologierna statsbärande, och det blodigaste seklet i mänsklighetens historia är ett faktum. Tyskarna framträder som direkt arvtagare till all germansk självhävdelse, ordningsskapande och elitmentalitet som utövat stort inflytande på Europas historia. Nazisternas nya tanke (rasismen är som sagt en tidigare spansk uppfinning och antisemitism har funnits i Europa sedan medeltiden) är att ena hela västvärlden för att kunna bibehålla Europas roll som världshärskare. Denna ordning försöker de inskärpa i ”god” fascistisk anda medelst myter, exploatering av flockmentaliteten, pådyvlande av åsikter och terror. Den ideologiska totalitärismen blir mode, en parallellideologi i Europa under några decennier, men aldrig någon överideologi. Efter den ideologiska totalitärismens fall uppträder demokratin som ny överideologi JÄMSIDES modernismen. Demokratin blir också den första Stora Fråga sedan kristendomen stod på sin höjdpunkt som dessutom engagerar samtliga medborgare. I och med demokratismen kulminerar den gamla uppfattningen att härskarna måste ha folket med sig.

* Postmodernismen: Att den inträffat är ett faktum, och vissa hävdar att den redan upphört. I vilket fall som helst innebär den de stora idéernas och stora frågornas största hot samt raserandet av de stora koncepten. Därmed konstaterar jag att eftersom den utgör en reaktion mot just detta, så måste det betyda att västerlandet verkligen byggts kring både stora idéer och stora frågor. Postmodernismens överideologi är att tro på sig själv. I detta bär postmodernismen också med sig fröet till en stark konservatism, och gemenskapernas utmanande av och nödvändiga seger över individualismen. Innan postmodernismen är slut tror jag nog att vi grundligt lärt oss vad ”vi” är. Förhoppningsvis tillträckligt grundligt och i tid (!) för att kunna göra någonting STORT tillsammans som säkrar denna historiskt unika mänskliga självinsikt som den referenspunkt vi måste vara för andra civilisationer.

Är det någonting som VI har lärt oss om världen utanför vår egen civilisation, så är det att mänsklig utveckling har helt olika grund och form ”out there”. Vad är egentligen vårt eget, vad är någon annans och vad betyder det för vår egen framtid? Det, tycker jag, är den Största Frågan nu när omvärlden håller på att springa förbi oss i utveckling. Självinsikt är en grundläggande förutsättning för lyckosam konkurrens.

Jakob E:son Söderbaum