Dags för Ni-reform?

Henrik Scheutz har i Metro (10/8) initierat frågan om det respektlösa duandet, närmast med anledning av i Sverige vanligt förekommande tvivelaktiga översättningar av franska filmer. Herr Scheutz har (11/8) fått sina obligatoriska mothugg av två av Du-reformens hurtiga tillskyndare.

Det är riktigt, som en av skribenterna skriver, att det tidigare niades i Sverige med ”herrn”, ”frun”, ”Karlsson”, ”vaktmästarn”, ”disponenten” etc. Men, väl att märka, det hövliga niandet med ”Ni” har alltid förekommit i och aldrig försvunnit ur den svenskspråkiga skönlitteraturen.

Det betyder att de flesta någorlunda belästa i Sverige – också idag – har vuxit upp med att ”Ni” kan användas som en hövligare tilltalsform inför främmande personer än ”du”. Framför allt hövligare än det standardformulärmässiga ”Du”.

Personligen tycker jag att butikspersonal som niar, vilket idag blivit alltmer populärt i synnerhet bland de yngre, uttrycker en större försiktighet och därmed visar större respekt inför mig som person och kund, än om de duar. Större finkänslighet inför ens medmänniskor är alltid – oavsett historiska rötter – någonting eftersträvansvärt i samhällslivet

Med det normativa duandet som vi har i Sverige sedan början av 1970-talet har man framför allt berövat människorna ett tidigare känsloladdat begrepp för de nära och kära, och den i ett civiliserat sammanhang värdefulla möjligheten att språkligen kunna visa att det finns personer som står en närmare än andra som man inte alls känner.

Svenskar, det tycker jag gott att jag kan säga som ”gammelsvensk”, är överhuvudtaget tämligen respektlösa av sig, med internationella mått mätt. Kanske vore det på tiden att vi anpassar oss till livet i EU, eller överhuvudtaget denna växande värld utan gränser – där, ju, den absoluta majoriteten inte alls har gemene svensks förståelse för duandets förment höga mysfaktor?

Kanske har omständigheterna idag gjort det motiverat med en Ni-reform?

Jakob E:son Söderbaum