Konservatismen & liberalismen – två syskonideologier?

>Publicerat i Captus Tidning nr 68 2006  

KONSERVATISMEN & LIBERALISMEN – TVÅ SYSKONIDEOLOGIER?

Är konservatismen och liberalismen näraliggande politiska åskådningar? Ja, skulle ”de klassiska” moderaterna ha sagt med eftertryck. I samband med profileringen av ”de nya” moderaterna inför valet 2006 har frågan emellertid ånyo seglat in på ledarspalterna, och skiljelinjerna kommit att accentueras mer än det presumtivt förenande idégodset hos konservatismen respektive liberalismen. Alliansen vann, ledarskribenterna hade fel. Eller?
     Såsom själv helt entydigt varandes mera ”konservativ” än ”liberal-konservativ” vill jag snarare ge båda rätt.
     I det följande vill jag först ge min utvecklade syn på sakfrågan, för att avslutningsvis knyta ihop politikens teoretiska sida med dess praktiska, manifesterad genom vår nya mycket intressanta Alliansregering. Tyngdpunkten i min framställning kommer att ligga på KONSERVATISMEN, eftersom jag anser att den konservativa idébildningen är både mindre välkänd och dessutom mera missförstådd än den liberala.

Värnandet om människan

All politik landar i MÄNNISKAN och dennes vardag, varför det känns naturligt att börja framställningen i denna ände. Både konservatismen och liberalismen tager också själva sin utgångspunkt i just människan, till skillnad från socialismen som närmar sig människan först genom ”det allmänna” och Staten. Skillnaden mellan konservatismen och liberalismen i detta avseende är att den förra utgår från människan i objektiv bemärkelse, och hennes ”bättre sidor”. Den senare utgår från människan i subjektiv bemärkelse, och (vad jag kallar) hennes ”sämre sidor”. Detta leder till olika slutsatser om politikens konstruktion.
     Konservatismen för sin del vill ”förverkliga” sin ”bättre människa” med yttre faktorers hjälp, medan liberalismen vill ”befria” sin ”individ” från allt som håller tillbaka henne och hennes egna preferenser. Liberaler tenderar härvidlag att underblåsa särintressens KAMP för likaberättigande och mot allehanda hinder. Konservativa manar istället till SAMARBETE och ömsesidig respekt mellan särintressen samt största möjliga konsensus ifråga om det som är ”bra” med utgångspunkt just i respekt och hänsyn.
     Konservatismen har en ”realistisk” samhällssyn där människan är ofullkomlig och behöver yttre faktorer för att komplettera och i viss mån vägleda henne, i det att den enskilde inte alltid av sig själv vet vad som är bäst för henne och har en tendens att välja det kortsiktigt tillfredsställande framför det långsiktigt lämpliga. Liberalismen har istället en ”utopisk” samhällssyn där människan är i grunden god, och där människor anses klara sig bäst i så stor frihet som möjligt. Den enskilde individen ska helst inte styras av någonting annat än sig själv, och detta tager sig lite olika intryck mellan liberalismens varianter. Det är uppenbart att det häri finns både klara likheter och klara olikheter mellan konservatismen och liberalismen.
     I fokus för båda idébildningarna står alltså människan, och jag vill därför i det följande delvis ansluta mig till antropologin. Människan, som är en social varelse, uppvisar tre grundläggande KARAKTÄRSDRAG som var för sig manifesterar grundläggande BEHOV hos varje enskild person och utmynnar i olika BEGÄR: (1) det andliga, (2) det sexuella och (3) det materiella. Alla dessa sidor behöver få någon form av utlopp, för att man ska bli harmonisk som person.
     Det finns en avgörande skillnad mellan konservatismens och liberalismens syn på formen för detta utlopp, och hur människan uppnår en harmonisk tillvaro. Detta för oss in på de respektive åskådningarnas uppfattning om ”den eftersträvansvärda friheten”.

Värnandet om friheten

Värnandet om FRIHETEN är utan tvekan någonting som kan sägas förena liberalismen och konservatismen. Men det är med helt olika inställningar som de två åskådningarna går in för detta ädla syfte, och man drager också ganska annorlunda slutsatser.
     Liberalismens grundinställning kan sammanfattas med parollen ”laissez-faire” (ung: låt gå). Det betyder INTE att liberalismen tillåter riktigt vad som helst – för liberalismen är friheten det HÖGSTA, och det som allting måste låtas sträva mot. Liberalismen landar konsekventuellt i slutsatsen att endast den ”subjektiva friheten” har ett värde för människorna.
     Konservatismens ställningstagande kan på motsvarande kort och koncist sätt sammanfattas i parollen ”frihet under ansvar”. ”Ansvaret” i denna lokution går i riktning mot omgivningen och det ”objektivt goda”, snarare än gentemot egenintresset och det ”subjektivt goda”.
     För konservatismen är det just BALANSEN mellan de ovannämnda mänskliga behoven (se föregående avsnitt) som är det eftersträvansvärda. Allt annat är ”egoistiskt”, och negativt eftersom det på olika sätt är hänsynslöst gentemot ens medmänniskor. För liberalismen är det tvärtom respektlöst att inte ge ”individen” all den frihet hon själv tycker sig behöva, så att hon ”får göra det hon vill”. Liberalerna när en uppfattning om att alla människor i grund och botten ändå är egoister. Där konservatismen ser alla människor som ”födda ofullkomliga” och i behov av att komplettera varandra, betraktar liberalismen alla människor som ”födda fullkomliga” och redo att på alla sätt konkurrera med varandra om största individuella vinning.
     Man kan, något förenklat, förklara det som så att konservatismen vill ”hålla tillbaka” människornas begär i akt och mening att skydda alla människor från varje människas farliga sidor (som är de värsta av människans ”sämre sidor”). Liberalismen vill tvärtom låta begären styra ohämmat, och det enda som verkligen behövs är en ”fri marknad”. Även om både konservatismen och liberalismen tager sin utgångspunkt i såväl människan som friheten finns det alltså tveklöst klara olikheter.

Den återhållsamma konservatismen

Det finns en utbredd vrångbild att konservatismen har en tendens att ”gå till överdrift” när det gäller uppfattningar ifråga om människors behov och begär, och det finns också utbredda missuppfattningar om vad som överhuvudtaget är en regelrätt ”konservativ” ståndpunkt härvidlag. Konservatismen är alltigenom ”återhållsam” och företräder följaktligen inga ”ytterlighets-ståndpunkter” redan per definition. Konservatismen kan i ett ord sägas vara ”anti-radikal”, och har alltid stått som motkraft till de radikala ideologierna liberalismen och socialismen.
     För att illustrera hur konservatismen egentligen förhåller sig till människans behov och begär vill jag återknyta till detta om människans (1) andliga, (2) sexuella och (3) materiella sidor – och ge en kortfattad utveckling av de konservativa ståndpunkterna härvidlag. Först därefter blir det enkelt att knyta ihop säcken kring konservatismens respektive liberalismens olika grundsyn. Ett konservativt förhållningssätt bjuder:

1. Att förkovra sig i tillvarons andliga värden (t.ex. religion, kultur) är bra och nyttigt. Det lär människan om det goda och det vackra i tillvaron. För att stärka och inte försvaga den personliga karaktären måste det dock ske inom respektens gränser. Konservatismen bejakar inte t.ex. fundamentalism, fanatism eller nedbrytande av större gemenskaper. Det är ett egoistiskt sätt att vända sig bort från verkligheten och att därmed försvåra möjligheten till större samförstånd människor emellan.2. Att bedriva älskog inom ramen för en kärleksrelation är bra och nyttigt. Det får människor att komma själsligen närmare varandra. För att stärka och inte försvaga den personliga karaktären måste det dock ske inom respektens gränser. Konservatismen bejakar inte SEXUALISERINGEN. Den för med sig en skev människosyn att vi alla är sexobjekt. Redan själva utseende- och kroppsfixeringen leder bort från konservatismens bild av den enskilda människan som en ”person”.3. Att följa och utveckla sina egna materiella preferenser är bra och nyttigt. Det lär människan om hushållning och om hennes egen inneboende kreativitet. För att stärka och inte försvaga den personliga karaktären måste det dock ske inom respektens gränser. Konservatismen bejakar inte en överdriven kommersialisering, eller en alltför utbredd materialism. Om de materiella värdena själva står i fokus får vi ett samhälle där pengarna styr – inte den hushållande och kreativa människan.

Det är alltså BALANSEN i tillvaron som konservatismen betraktar som vägen till en harmonisk människa. För att sammanfatta det i ett ord: ”lagom” är bäst. Åtminstone enligt konservatismen.

Konservatismen också olik socialismen

Konservatismen tror, som sagt var, inte att den enskilda människan på egen hand är förmögen att åstadkomma denna balans i tillvaron, d.v.s. ett ”respektfullt tillstånd”. Konservatismen menar istället att vi människor behöver varandra för att komplettera oss själva, inom ramen för en på historiska erfarenheter byggd ordning, manifesterad genom en stark stat och dess lagar. (Ett problem uppstår förstås, ur konservativ synvinkel, om rättsordningen – som i Sverige – har förvandlats till ett redskap för statsmaktens sociala ingenjörskonst snarare än att återspegla de historiska erfarenheterna.)
     Den oinsiktsfulle (och säkerligen mer liberalt sinnade än någonting annat) vill i detta läge eventuellt påtala likheter mellan konservatismen och socialismen i deras vurm för en stark statsmakt ”på den individuella frihetens bekostnad”. Låt mig därför också för sakens skull tydliggöra konservatismens ståndpunkt i dessa avseenden i förhållande till liberalismen respektive socialismen.

Konservatismen vs. liberalismen: Det är inte i Dig själv man hittar det Goda, utan i Din respekt för att andra inte är som Du. Ställ krav på Dig själv i första hand, inte på andra.

Konservatismen vs. socialismen: Det är inte i själva Staten eller ”det allmänna” man hittar det Goda, utan i de enskilda människornas hänsyns- och ansvarstagande under statsmaktens överinseende. Statsmakternas uppgift är inte så mycket att styra som att understödja.

Det finns ett lite utnött uttryck med vilket konservativa i alla tider har markerat sin position mot såväl liberala som socialistiska tendenser: vi måste bort från den ”omedelbara behovstillfredsställelsen”. Det betyder ingalunda att man vänder sig ifrån det mänskliga, utan tvärtom att konservatismen vänder sig TILL det partikulärt mänskliga. Dagens lycka får inte bli morgondagens sorg. Det är INTE balans och harmoni i tillvaron.

Konservatismen och liberalismen sida vid sida

Är då konservatismen och liberalismen två ”syskonideologier”? Jag lämnar den frågan öppen. Jag gör inga anspråk på att i denna artikel ge en komplett idéanalys, mitt syfte har endast varit att med utgångspunkt i ”människan som de båda åskådningarnas politiska målsättning” bifalla vissa ledarskribenters höjda röster för en mer ingående diskussion om vad som är ”konservativt” respektive ”liberalt”.
     Jag noterar dock med både tillfredsställelse och ett slags nyvunnen framtidstro, att de nya moderata leden har släppt fram en profilerad konservativ (socialkonservativ, värdekonservativ och kulturkonservativ enligt egen utsago) som kulturminister. Lika positivt ser jag på folkpartiets nya skol- och utbildningspolitik, och att kristdemokraterna har hand om socialpolitiken är utomordentligt. Det är också förträffligt att arbetsmarknadspolitiken ser ut att få till effekt att fackförbundens enorma och odemokratiska inflytande över statsapparaten kringskärs.
     Ändå är det mest framträdande draget i Alliansen just socialliberalismen. Det är alltså uppenbart att moderaterna, genom Fredrik Reinfeldts nya grepp, återigen har lyckats bygga en politisk plattform på BÅDE liberalismen och konservatismen. Denna gång lyckades det också – och kan med rätta kallas succé, eftersom det resulterade i en borgerlig majoritetsregering.

Statsminister Reinfeldt har helt klart visat prov på en makalös lyhördhet och vågad initiativkraft i formerandet av sin politik och sin regering. Genom sin gärning tycker jag han bevisar vad jag alltid har framhållit: POLITIK handlar mer om personligt förtroende, handlingskraft och förmåga att få människor att samverka, än om idétuggande. Men idéerna är livsnödvändiga för den grundläggande SAMHÄLLSDEBATTEN, och förtjänar därför sin renodling i de elementära förklaringsmallarna. Endast så kan teoribyggenas brister avslöjas – och motverkas.

Jakob E:son Söderbaum