Konservatismen & den Franska revolutionens idéer

>Publicerat i Captus Tidning nr 80 2007  

KONSERVATISMEN & DEN FRANSKA REVOLUTIONENS IDÉER

Hur förhåller sig konservatismen, respektive bör den förhålla sig idag, till FRANSKA REVOLUTIONEN och dess idéarv? Frågan är något provokativ i vårt tidevarv, men spännande – och måste faktiskt sägas beröra själva essensen i konservatismen. Framför allt leder den in på en annan viktig och mycket omdebatterad fråga, nämligen huruvida konservatismen kan vara ”modern” – fastän jag tror att svaret inte alls landar på det enkla sätt som många nog skulle önska, oavsett på vilken sida man står i förhållande till konservatismen.

Konservatismen som utvecklad politisk idé uppstod, som bekant, just såsom en reaktion mot den stora revolutionen i Frankrike 1789 och dess ideal. Det skedde närmare bestämt genom att engelsmannen Edmund Burke skrev och publicerade konservatismens portalverk Reflektioner om Franska revolutionen året därpå, nämligen 1790. (Denna min artikel är dock ingalunda en sammanfattning av Burkes berömda verk, vilket läsaren strax blir varse.)

Det skrockas ofta över att konservativa anser att ”historien tog slut 1789”. Jag vet, uppriktigt sagt, också en och annan kuf som gillar att personifiera sig med detta påstående. Det betyder varken att det är en representativ uppfattning för konservativa, eller att det är korrekt att detta skulle vara en konservativ uppfattning överhuvudtaget. Det ska här inflikas, i förbigående, att en sådan uppfattning knappast syftar till att förneka varken de stora sociala framsteg eller stora mänskliga tragedier som inträffat efter 1789. Vad det handlar om är snarare en uppfattning om att civilisationen sprack som en bubbla 1789 och därefter aldrig har återhämtat sig. Detta om detta. Själv vänder jag mig starkt emot en sådan idé, inte minst för att den motverkar det för all konservatism fundamentala att vilja och kunna draga lärdomar av de historiska skeendena.

Konservativa är förvisso emot revolutioner och radikala förändringar i stort och smått, men de ser också till de LÅNGA LINJERNA i historien och drager sina slutsatser och politiska ställningstaganden av historiska fakta snarare än skrivbordsidéer och utopiska visioner. Franska revolutionen är ett historiskt faktum, som hade sin (uppenbarligen) rättmätiga grund i tidigare sociala orättvisor i Frankrike. Den ledde i sin tur också till ett helt nytt tidevarv i västerlandets tänkande. Framför allt de nya, formulerade, radikala och materialistiska idélärorna (socialism, liberalism, anarkism) har vuxit fram ur de under Franska revolutionen förhärskande tankegångarna. Konservativa har därmed efter 1789 i större utsträckning än tidigare behövt förhålla sig till den exploderande radikala idébildningen med en alltmer utvecklad egen, konservativ idébildning. Denna har också lett in på olika spår, beroende på tid och rum och de radikala utmaningar som dominerat just där och då.

Denna artikel syftar till att sätta konservatismen i relation till Franska revolutionens tankegods. Först vill jag söka förklara konservatismens syn på visionen om det upplysta samhället. Därefter går jag in på Franska revolutionens berömda paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap” i tur och ordning, följt av den viktiga frågan om fenomenet demokrati – och söker klarlägga konservatismens, ofta missförstådda, inställning ifråga om dessa. Avslutningsvis tänkte jag sätta perspektiv på innebörden av ”rätt” och ”rättvisa”. Ansatsen här får alltså sägas vara ett slags bredare konservativ infallsvinkel än Burkes, på en klart snävare del av Franska revolutionen än vad han på sin tid behandlade. Den gode Mr. Burke finns likväl med i bakgrunden hela tiden.

Visionen om det upplysta samhället

Den vision som föddes och odlades under Upplysningstiden, och som proklamerades under Franska revolutionen – VISIONEN OM DET UPPLYSTA SAMHÄLLET genom Diderots, Voltaires och Rousseaus teorier – kan sammanfattas som följer:

(1) Människan är rationell och ansvarsfull. (2) Hon föds med rätt till samvete, tro och ekonomisk aktivitet. (3) Inte längre behöver hon stå ut med högre statusgrupper i samhället. (4) Hon behöver enbart stå ut med statsmakten, (5) som i sin tur är bunden av lagarna. (6) Dessa lagar befriar också medborgarna från de traditionella auktoriteterna och (7) ska tillförsäkra samtliga medborgare lika friheter och rättigheter.

Detta låter väl, vid en första anblick, som en fin tanke. Framför allt var den ”modern”, sett till dess historiska kontext. Huruvida denna samhällsvision var nödvändig att sätta i verket för att komma bort från det gamla kan kanske diskuteras. Men det är i vilket fall ett faktum att det var på detta sätt som Frankrike beslöt att göra upp med sitt förflutna. Robespierres Skräckvälde, den veritabla massaker (då uppemot 4000 människor som haft något slags upphöjd position före 1789 avrättades i giljotinerna) som tog vid i samband med att denna samhällsvision manifesterades, torde väl alla utom ett fåtal blodröda vänstergardister idag anse var både vansinnigt och förkastligt.

Ur ruinerna av det, alltjämt stolta, franska samhället steg ”revolutionens son” Napoleon Bonaparte upp – och återinförde något decennium senare mycket av det som revolutionärerna hade vänt sig emot. Pendeln svängde tillbaka – inte ens fransmännen själva var helt nöjda med att göra upp med allt det gamla. Napoleons kejsardöme och nya adel får nog faktiskt betraktas som det tydligaste tecknet på Frankrikes överväldigande baksmälla. Men då var Karl Marx ännu inte född, och inte heller många av dem som senare skulle komma att förändra världen med sin idébildning grundad i Franska revolutionens tankegods. Kejsar Napoleon för sin del gjorde sitt bästa för att vända hela världens blickar mot Frankrike, en personlig insats som i det avseendet saknar motstycke i världshistorien.

Så – var det ett tankefel redan från början, denna idégrund som formades av särintressen hos en samhällsgrupp som plötsligt såg chansen att gripa makten, nämligen BORGARSTÅNDET? Den Franska revolutionen var de facto en borgerlig revolution, detta bör sättas i perspektiv till att konservatismen oftast utmålas som en borgerlig idélära. Rätt eller fel, den kritik som kan riktas från konservativt håll mot visionen om det upplysta samhället är, sett till numreringen ovan i tur och ordning:

1) Människan föds inte rationell och hon föds inte ansvarsfull. Det är inte heller egenskaper som hon får automatiskt av sin miljö.

2) Människan föds inte med några rättigheter, men samhället bör tillmäta henne både vissa friheter och rättigheter därför att hon för det första är just människa och för det andra är medborgare.

3) Människor har behov av att inordnas i statusgrupper. Detta bör företrädesvis ske utefter en moralisk norm som är historiskt och religiöst betingad, annars är det inte till fördel för samhället och därmed inte heller för människorna som befolkar det.

4) Att medborgaren endast behöver vara lojal mot Staten skapar en destruktiv paternalism där medborgarnas personliga ansvar för sin egen tillvaro utarmas, och där de små gemenskaperna betraktas som samhällets fiender snarare än dess grundstenar.

5) Staten bör inte bara vara bunden av lagarna – lagarna bör dessutom följa de långa linjerna i samhällets utveckling. Alltså: Statsmakten måste också garantera den organiska utvecklingen, och inte ägna sig åt att forma samhället med hjälp av lagarna (s.k. social ingenjörskonst).

6) Medborgare ska inte ”befrias” från det traditionella, snarare lära sig förstå att det finns ett egenvärde i det som visat sig långsiktigt hållbart. Det traditionella ska inte heller behöva motivera sig självt för att få bestå – men om någonting nytt förefaller alldeles överlägset och inte utan vidare kan fogas till det gamla, ska det finnas en möjlighet att ersätta det gamla. En möjlighet som dock bör användas med försiktighet.

7) Alla medborgare bör inte kategoriskt ha samma friheter och rättigheter. Helt enkelt därför att alla människor inte är lika ansvarsfulla. Vissa grundläggande friheter och rättigheter bör dock vara gemensamma för alla medborgare, med krav på motprestation. Frihet under ansvar!

Konservatismen kan således rikta kritik, som är intressant och befogad än idag, mot själva kärnan i Franska revolutionens idégrund. En idégrund vars arvtagare de POLITISKA IDEOLOGIERNA har präglat hela västerlandet intill våra dagar. Under 1900-talet blev ideologierna statsbärande, och det resulterade i det utan jämförelse blodigaste seklet i människans historia. Har den västerländska människan efter 1789 format ett mer rimligt och realistiskt samhälle för sig – eller helt enkelt fallit offer för skrivbordsidéerna?

Bör vi bygga framtida samhällen på basis av hur vi vill att människor SKA vara, eller på hur de faktiskt ÄR? Och HUR är de egentligen? Konservatismen besvarar den frågan med hänsyn till tid och rum. Människan är den levande länken mellan det förflutna och framtiden, hon har därmed ett personligt ansvar för sin tillvaro och det är viktigt att hon respekterar det hon inte förstår. Endast så kan hon i görligaste mån undvika att bli ett offer för omständigheterna.

Så hur förhåller sig konservatismen till ”frihet, jämlikhet och broderskap”?

Frihet

FRIHET är ett värde som konservativa erkänner och vill slå vakt om, fastän vi lägger in en något annorlunda betydelse i begreppet än vad liberalerna gör. Utgångspunkten är att den hänsynstagande, hederliga och moraliska medborgaren ska åtnjuta största möjliga frihet inom ramen för det samhälle hon lever. Den personliga friheten ur konservativ synpunkt är inte till för att personen ska kunna vara vad hon vill, utan snarare vara den hon ÄR. Varje person ska ha friheten att utveckla sin personlighet och finna sin rättmätiga plats i sitt sammanhang – givet samhällets lagar, moraliska normer och hävdvunna sedvänjor.

Den personliga friheten innebär inte utan vidare total frihet från alla ingripande åtgärder ”ovanifrån”. Sådana åtgärder har många gånger (men inte alltid!) en positiv, civiliserande inverkan på den enskilde. Den frihet vi konservativa värnar innebär under alla omständigheter frihet från godtycke och orättfärdighet, och det är mycket viktigt att understryka.

Med frihet följer inget krav på att den måste utnyttjas. Det är ur konservativ synpunkt en befängd inställning att man ska tvinga folk att använda de friheter som erbjuds. Friheter är MÖJLIGHETER och friheten inskränks av varje form av tvång. En människa som tvingas göra någonting nytt kan inte kallas ”fri”.

Jämlikhet

Det är klart att man ska premieras om man är en ”bra” och hänsynstagande människa. På samma vis som man inte ska tro att man duger för att man är en skitstövel. Ohederlighet och hänsynslöshet ska stävjas, det är ett vitalt samhällsintresse ur konservativ synpunkt. Likväl är JÄMLIKHET ett värde som konservativa erkänner och vill slå vakt om, fastän vi lägger in en annan betydelse i begreppet än vad socialister tenderar att göra.

Jämlikhet ur konservativ synpunkt handlar sålunda inte om att alla ska betraktas som moraliskt jämbördiga, utan jämlikhet i dess mest ursprungliga form: likhet inför lagen och samma möjlighet som alla andra att utveckla ens egna positiva talanger, förmågor och andra kvaliteter. Att alla människor ska kunna vara stolta över sitt eget ursprung är också någonting mycket grundläggande för konservatismen.

Broderskap

En konservativ framförhållning bjuder att man ska visa respekt och hänsyn, att rättvisa går före allt, att tävlan är ett sätt att både lära känna och stärka varandra och att våld/krig bara är legitimt i försvarssyfte. Allt vilket tydligtvis också är vad BRODERSKAP/SYSKONSKAP handlar om. SOLIDARITET och SUBSIDIARITET (d.v.s. att ett beslut inte ska fattas på en högre nivå om det kan fattas på en lägre) är viktiga sociala värden som politiken måste slå vakt om och befrämja.

Detta leder omedelbart in på frågan om konservatismens förhållande till demokratin och de demokratiska idealen.

Demokrati

Demokratibegreppet som sådant uttolkas idag på ett mycket vidlyftigt sätt. Ett påstående om att man värnar demokratiska ideal blir därför aldrig mer värt än dess motivering. Låt oss därför istället se till det sätt på vilket konservatismen försvarar DEMOKRATIN.

Till att börja med är konservatismen ANTI-TOTALITÄR. Totalitarism handlar alltid om att krossa alla alternativa strukturer i samhället. Konservatismen strävar efter att upprätthålla civilsamhället, och att värna de naturliga gemenskaperna med familjen som den allra mest skyddsvärda gemenskapen.

Demokratin är, precis som bl.a. den välkände konservative politikern Winston Churchill noterat, det ”minst dåliga av alla samhällssystem” – därför att denna samhällsorganisationsform omedelbart erbjuder medborgarna den frihet inom ramen för det egna systemet som de förtjänar, efter att nödvändigtvis ha givit upp andra friheter som är (potentiellt) destruktiva för deras medmänniskor. Som Edmund Burke skriver i det nämnda verket Reflektioner om Franska revolutionen: ”Det är bättre att vårda dygden och humaniteten genom att lämna mycket åt den fria viljan, även med risk att förlora en del av målet, än att försöka att göra män till blott maskiner och redskap för den politiska viljan.” Det är viktigt att människor känner sig delaktiga i den politik som styr samhället, eftersom detta är själva förutsättningen för att moderna människor överhuvudtaget ska känna något slags ansvar inför sina medmänniskor och inför samhällsutvecklingen. Att ett samhälles medborgare känner det ansvaret, är något av det absolut viktigaste ur konservativ synvinkel. Den som tror någonting annat har helt och hållet missuppfattat kärnan i konservatismen.

Kännetecknande för konservatismen är att man önskar LÅNGSAMMA, SUCCESSIVA FÖRÄNDRINGAR i samhällsutvecklingen, i den mån förändringar anses påkallade. En långsam samhällsutveckling öppnar upp för att så många människor som möjligt ska kunna taga del i beslutsfattandet. En snabb samhällsutveckling kräver tvärtom att besluten centraliseras – och ju fortare hjulen rullar på, desto mindre blir den politiska elit som ombesörjer det reella beslutsfattandet i samhället. En mycket central strävan för konservatismen är också UNDVIKANDET AV REVOLUTION, och demokrati är ovedersägligen det bästa sättet att undvika revolution i ett samhälle – förutsatt att demokratin är ordnad så att den inte motverkar sitt eget syfte, vilket ju är att kanalisera folkets vilja genom samhällssystemet.

Alla demokratiska stater idag har en REPRESENTATIV DEMOKRATI. De flesta ideologier är också emot direktdemokrati vad gäller statsadministrationen, istället företräder man lite olika uppfattningar ifråga om hur den representativa demokratin ska vara beskaffad. Konservatismen utgör här inget undantag. Vilka folkets representanter ska vara råder det delade meningar om också i det konservativa lägret, men utgångspunkten är att högre krav ska ställas på de huvudansvariga för statsadministrationen som personer, än på medborgare i gemen. Kunskap, plikttrogenhet, hög moral, inre styrka och erfarenhet konstituerar ÄMBETSMANNAIDEALET, och utgör personegenskaper som också är det bästa skyddet mot maktmissbruk. Det är egenskaper som bör fordras av rikets statsmän och lagstiftare, för att t.ex. tala med Friedrich Hegel. Den konservative eftersträvar, så sett, att göra den representativa demokratin både mer representativ och mer demokratisk – sett till resultatet. För den konservative är det alltid RESULTATET som räknas.

Rätt och rättvisa

Orden RÄTT och RÄTTVISA skymtar igenom på olika ställen här i framställningen. Vad innebär de då för den konservative? Svaret är egentligen ganska enkelt. Den sekulära idébildningen, som varit den stoltaste arvtagaren till Franska revolutionen, har genom romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin slutligen landat i ett totalt urvattnande av innebörden av ”rätt” och ”orätt”. Detta är omvittnat, och betraktas i vissa läger som ett problem och i andra inte. Inom den sekulära idébildningen kan det ”rätta” inte motiveras – bara proklameras. Få är dock nöjda med svaret ”det är så därför att det är så”, och det är kanske just detta som är det mest problematiska. Problemet, om man är beredd att erkänna det, leder oundvikligen till att man åter måste börja söka det ”rätta” i det hävdvunna, om man vill förklara varför det EGENTLIGEN är ”rätt”. D.v.s. förklaringen kan bara sökas på konservatismens spår.

Konservativa har dock redan från början insett att RELIGION och KULTUR är fröet och grogrunden för alla stora träd med förgreningar högt och lågt om ”rätt” och ”orätt”, som gör sig gällande på jordens yta. I globaliseringens och informationssamhällets tidevarv är det lättare än många gånger tidigare att konstatera att världen består av olika civilisationer, som var för sig vuxit fram ur en gemensam religion. Det ”rätta” och det ”orätta” förhåller sig till dessa genom kulturella mönster som kan variera delvis inom en civilisation – och mycket mellan civilisationer.

Man skulle kunna förklara det som så att det finns ett högre, gudomligt, ”rätt” som har att göra med civiliserat beteende. Men att människor i sin ofullkomlighet tolkar detta på delvis olika sätt beroende på sociala förutsättningar i det sammanhang där de befinner sig. Vi är själva ”bäst” eftersom alla andra har förstått det som är viktigt för oss sämre – så tänker alla, och det ska man inte förringa betydelsen av. Lika viktigt är det att förhålla sig till detta faktum. Den konservative inser att hon/han inte ensam kan förstå allt vad som är ”rätt” och ”orätt” för alla – och är därför respektfull i mötet med andra människor. Den konservative vet att vi människor är olika, att pluralism är bra, att vi är till för att komplettera varandra och att vi blir bättre människor just i det läraktiga mötet med andra människor. Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan. Endast så kan det som ÄR rätt BLI rätt i en vidare bemärkelse än att ”någon annan har BESTÄMT att det ska vara så”.

Slutligen: Jag är fullt medveten om att jag i denna artikel generaliserar på ett sätt som jag också antyder kan vara oklokt. Men som alltid behöver verkligheten förenklas för att kunna åskådliggöras och i någon mån kunna bli mer förståelig. Även om BILDEN är korrekt kan det alltid finnas andra SYNVINKLAR. Jag vill därför avsluta med ett av ”mina egna” ordspråk: Beroende på var man står ser man olika saker.

(Se även fortsättningsartikeln: Konservatismen vs. liberalismen & socialismen!)

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

20 Responses to “Konservatismen & den Franska revolutionens idéer”


  1. 1 robsten februari 10, 2007 kl. 12:07

    Bra artikel, mycket arbete nedlagt på denna artikel utan tvekan. Jag håller väl inte med om allt du skriver, främst frågar jag mig om inte konservatism egentligen är en ”underideologi”, och inte en ideologi bredvid de andra ideologier.
    Speciellt tänkvärt är avsnittet ”LÅNGSAMMA, SUCCESSIVA FÖRÄNDRINGAR ” under rubriken ”Demokrati”.
    Alltnog, jag skulle nog, med ditt tillstånd, länka denna artikel från min blogg om det går bra.

  2. 2 sbaum februari 10, 2007 kl. 19:56

    Det hade varit intressant att läsa om dina utvecklade tankar kring att konservatismen skulle vara en ”underideologi” – i så fall till vilken ideologi? Det är ju knappast någon vanlig uppfattning. Den allra vanligaste uppfattningen är att konservatismen inte alls är någon ideologi, utan snarare ett förhållningssätt med kulturen i fokus.

  3. 3 robsten februari 10, 2007 kl. 22:07

    Jepp! Jag anade det, har man sagt A. Jag får i alla fall delvis medhåll av Tännsjö, han pekar på att det under Sovjetregimen fanns konservativa och radikala kommunister, det finns konservativa och radikala Socialdemokrater (du skulle sannolikt inte kalla dem konservativa alls), detta indikerar att konservatism är ett förhållningsätt som går utanpå de vanliga ideologierna, eller kanske snarare ett förhållningsätt gentemot den egna grundideologin. Är man liberal så står det för en speciell hållning vad gäller marknad o.s.v. likaså socialdemokratin, detta är inte givet för en som kallar sig konservativ, han kan vara för ett blandekonomiskt samhälle vi väl är på väg bort ifrån, han kan också vara marknadsliberal. Sätter man konservatism till de olika ideologier så får man snarare ett förhållningsätt vad gäller förändringstakt och bevarande av traditionerna inom ideologin.
    Nu finns det de som bara kallar sig konservativa, de brukar dock ha en hel del liberalism parat med andra inslag av de ideologier vi haft i detta land de senaste hundra åren.
    Jämför med demokrati som räknas som Överideologi, du kan vara demokrat och Socialdemokrat (numer faktiskt tveksamt) du kan vara demokrat och liberal o.s.v. att vara demokrat står över de övriga ideologierna.

  4. 4 sbaum februari 11, 2007 kl. 1:20

    Jaså, du tänker i samma spår men på ett annat sätt. Jag har kommenterat Tännsjö några gånger här på bloggen, sök här i arkivet.

    Är man ”konservativ kommunist i Ryssland idag” så innebär det att man är gammal Sovjet-gardist, d.v.s. ömsesidig fiende till konservatismen.

    Är man ”traditionell liberal idag” så innebär det att man är socialliberal, d.v.s. i huvudsak den ideologi som Edmund Burke formulerade den konservativa idébildningen gentemot.

    Socialism och liberalism står båda i MOTSATS till (den äkta) konservatismen. Det är mycket grundläggande (även om den gamle kommunisten Tännsjö inte velat se klart därvidlag alla gånger). Det beror på att socialismen och radikalismen är de två huvudideologierna under socialradikalismen, som vill omforma det organiska kultursamhälle som konservatismen vill bevara. Anarkismen är en underideologi till samtliga (liberalism, socialism, konservatism), fastän jag har mycket svårt att betrakta de s.k. anarkokonservativa (t.ex. Ernst Jünger) såsom ”äkta konservativa” – eftersom det är grundläggande för konservatismen att bevara samhället och motverka alltför utpräglad individualisering.

    Se gärna min idéförklaring till konservatismen, som finns inlänkad i headern här på bloggen.

  5. 5 robsten februari 11, 2007 kl. 6:52

    ja, nu har du fåt mig att börja bläddra i gamla böcker;-) På sidan 26 i ”Konservatism” tar Tännsjö upp detta med konservatism som en underideologi, ISBN 91-574-5845-6, du har den säkert i din bokylla. Tännsjö gör även offentlig avbön från sitt socialistiska förflutna i denna bok, på ett snyggt sätt. Tännsjö är flera gånger inne på samma linje om Konservatism som en underideologi, han säger själv att han står i opposition till t.ex. Scruton som ser på konservatismen på ett annat sätt.

  6. 6 sbaum februari 11, 2007 kl. 13:18

    Jag ifrågasätter inte att Tännsjö skriver detta, det vet jag att han gör. Däremot menar jag att han inte vet vad han talar om, alternativt att han medvetet falsifierar konservatismen.

    Här är mina tidigare inlägg om Tännsjös syn på konservatismen:

    http://jesoderbaum.wordpress.com/2005/05/16/tannsjos-konservatism-tamligen-oinsiktsfull/

    http://jesoderbaum.wordpress.com/2006/09/26/tannsjo-talar-med-kluven-tunga-2/

  7. 7 Giulia Guidi februari 16, 2007 kl. 9:59

    Hej Jakob! Jag läser svenska utomlands, så förlåt mig mina språkliga fel, konstiga uttryck och otydligheter. Jag tycker det är ganska uppenbart att en ”konservativ” enligt Tännsjö (konservativ kommunist, konservativ socialist, klassisk liberal osv.) strävar efter att bevara, hålla vid liv eller återinföra en ideologi eller en planerad och ”konstgjord” samhällskonstruktion. Å andra sidan önskar en konservativ enligt din idéförklaring att bevara den befintliga balansen och de civila och sociala förhållandena som gradvis har utvecklats genom den historiska tiden. Tännsjös ”konservativa” vill altså bevara en abstrakt filosofisk byggnad som föreskriver hur saker och ting ”ska vara” eller ”borde vara” (och dess eventuella genomföranden i verkligheten, som t.ex. den f.d. Sovjetunionen eller den socialistsiska välfärdsstaten), medan en ”vanlig” konservativ vill bevara saker och ting ”som de är”, eller snarare ”som de har blivit” (om inte det nya visar sig vara ett uppenbarligen bättre alternativ). Jag är ingen jurist eller idéhistoriker men skillnaden framstår som kanska självklar. Jag har inte läst Tännsjös skrifter men dess tes verkar lite forcerad. Det räcker att konstatera att han måste tillägga ett adjetiv (kommunist, socialist, liberal osv.) till beteckningen ”konseravtiv” för att få sin tes att se ut som om den fungerar. En konservativ är ”konservativ”, punkt slut. 🙂 Tack förresten för en idérik och väldigt intressant blogg! Giulia (från Italien)

  8. 8 sbaum februari 16, 2007 kl. 12:42

    Hej Giulia, du skriver utomordentlig svenska för att vara från Italien!

    Tu sei allieva? Quanto vecchi siete? 🙂

    Det är i huvudsak riktigt som du skriver om Tännsjös respektive ”min” syn på konservatismen. Men det är också viktigt att förstå att ”strukturkonservatism” inte har så mycket att göra med ”vanlig konservatism”. Den strukturkonservative vill bevara det som är, alltså status quo. De svenska socialdemokraterna t.ex. är strukturkonservativa – men de är på inget vis konservativa i konservatismens bemärkelse. Konservatismen vill, kortfattat, slå vakt om det som har visat sig långsiktigt hållbart och ”gott” genom historien, alltså det som gör kulturen.

    Grazie!

    Arrividerci,
    /Jakobo

  9. 9 Giulia Guidi februari 17, 2007 kl. 14:09

    Tack för det intressanta förtydligandet! Du har naturligtvis alldeles rätt: konservativism handlar om att värna om kulturen, det kulturella kontuitetet och den spontana, gradvisa och naturliga civila och samhälliga utvecklingen snarare än att bevara det strukturella och institutionella status quo. Problemet med mitt inlägg var bl.a. att jag mycket slarvigt skrev “bevara saker och ting”, som kan betyda vad som helst! Ursäkta.

    Jag tycker dessutom att beteckningen “strukturkonservativ” är lite förvirrande och forcerad, så som Tännsjös sätt att använda sig av ordet “konservativ”.

    Det är lite paradoxalt att socialisterna kallar sig för “(struktur)konservativa” eftersom socialism i grund och botten är en radikal och revolutionär ideologi med målet att omorganisera sammhället enligt sina principer. Jag antar att de gör det för att inte skrämma bort sina socialdemokratiska väljare och för att ta avstånd från kommunism (?!).

    Det är samma sak som att påstå att konservativism är en ideologi: den konservative motsätter sig de moderna radikala ideologierna. Att kalla hans tänkesätt för ”ideologi” är forcerat, extremt relativistiskt och lite fräckt. Men nu har jag grubblat nog! 🙂

    Tack förresten för dina snälla och vänliga ord som glädjer mig mycket! Ho 27 anni e studio letteratura e linguistica a Bologna. Svenskan är lite av ett sidoämne och en hobby för mig.

    Grazie e ciao!

    Giulia

  10. 10 sbaum februari 17, 2007 kl. 15:51

    Ciao Giulia, jag vet nu faktiskt inte i vilket sammanhang som begreppet ”strukturkonservativ” har uppkommit. Jag tror i och för sig inte att socialdemokraterna använder det om sig själva, åtminstone inte i den officiella retoriken. Däremot har jag läst flera artiklar där skribenterna hävdar att ”de egentligt konservativa idag är socialdemokraterna, eftersom det är deras samhälle rakt igenom”. Det stör mig, förstås – utan vidare kan man säga att våra meningsmotståndare varit mycket duktiga på att manipulera ordet ”konservativ” så att det för det första är negativt i de flesta svenskars öron och för det andra inte kopplas ihop med de värderingar som internationellt betecknas ”konservatism”. 95% av alla svenskar har ingen aning ens om vad konservatism egentligen är.

    Så det är egentligen av dessa skäl som jag och andra använder begreppet ”strukturkonservatism” för att markera att det är någonting helt annat än ”äkta konservatism”.

    Jag är också 27 år. Kul att du läser i Bologna, är du därifrån trakten? Jag läser för närvarande rättshistoria, och då spelar ju universitetet i Bologna en tämligen central roll (med Corpus Iuris Civilis och så). Jag har dock aldrig varit där. Är det sant att ni har flamingos i universitetsparken?? 🙂 Har du varit i Sverige? Hur kommer det sig att du vill lära dig svenska?

    Viva Italia! 😉

  11. 11 Giulia Guidi februari 20, 2007 kl. 11:47

    Det var väldigt intressant att läsa lite mer om begreppet “strukturkonservativism”.

    Efter gymnasiet besökte jag Stockholm, Uppland och Höga Kusten och blev imponerad av Sveriges andlöst vackra natur och den eleganta arkitekturen. Att senare försöka lära mig språket och läsa lite mer om landets historia blev en självklarhet.

    Jag läser i Bologna av två anledningar: dels eftersom universitetet är ganska reputabelt, dels eftersom det ligger i närheten av min lilla hemstad Modena, känd bl.a. för bilindustrin (Ferrari, Maserati, Lamborghini och Bugatti), den romaneska domkyrkan, balsamvinägern, Luciano Pavarotti, den eviga dimman och ett otroligt stort antal myggor. 🙂 Tyvärr har vi inga flamingos: klimatet är alltför fuktigt och kallt. De finns däremot i Sardinien! Den mest ”exotiska” fågeln vi har är gråhägern.

    Jag har märk att du studerar vid det anrika universitetet i Uppsala, som är Sveriges äldsta, om jag inte misstar mig! Vilken vacker och livlig stad du bor i! Jag var där en gång, och jag besökte också Uppsala Slott.

    Även i mitt område är innebördet av begreppet ”konservativism” i stort sätt okänt: först var vi fascister och efter kriget blev vi övertygade kommunister. På den tiden blev min hemtrakt känd som ”dödens triangel” eftersom de kommunistiska partisanerna försökte att genomföra revolutionen genom att tortrera och brutalt mörda otaliga oskyldiga präster, affärsmän, bönder, affärsinnehavare och hantverkare som inte hade varit fascister. Så småningom blev situationen lugnare och mer ordningsam, men det kommunistiska partiet (PCI) lyckades med bevisat stöd från Moskva att etablera sig i området, behärska de flesta byråkratiska institutionerna (skolan, universitetet och andra myndigheter) och därmed radera och ersätta den lokala kuturen som hade existerat före fascismen och kommunismen. Man skulle kunna påsta att kommunisterna slutförde det arbete som Mussolini hade påbörjat. Konservativerna har det ganska svårt här i min region: det finns några enstaka s.k. ”liberalkonservativa” familjer, men det är allt. Även kyrkan och många kristna har kompromissat så djupt med den lokala makten att de nästan blivit oigenkännbara. Ungdommarna och skoleleverna får lära sig ”den enda sanningen” och det finns nästan ingen debatt kring dessa sociala och kulturella teman. Även den allmänna affärskulturen är minst sagt lite förlegad och mumifierad.

    I min familj har det däremot alltid pågått en ganska livlig debatt eftersom min pappa är nyliberal och min mamma socialkonservativ! 🙂

    Det stämmer att Bologna och sina glossatorer spelade en viktig roll i den medeltida rättshistorian. I staden finns fortfarande glossatorernas betecknande begravningsmonument. Man kan man t.ex. se Accursius grav. Relieferna på marmorkistan visar bl.a. olika undervisningscener där han laser Codex Justinianus och kommenterar den för dina medeltida kollegor. 🙂

    Oj, det här blev lite långt! Förlåt!

    Tanti saluti (= många hälsningar) da Modena!

    Giulia

  12. 12 sbaum februari 21, 2007 kl. 14:04

    Jag träffade faktiskt en tjej när jag bodde i Wien, Österrike, som läste svenska. Hon kunde typ 8 språk, och ville läsa någonting ”utmanande” – och tydligen går det kurser i svenska vid universitetet i Wien. Och så går det i Bologna, Italien, om jag förstår saken rätt. Fantastico! 🙂

    Jaså du är från Modena? Tyckte mig känna igen namnet, och när jag bläddrade igenom mina Nirvana-bootlegs (jag var storsamlare som tonåring) hittade jag mycket riktigt en inspelning från Palasport i Modena! Otroligt nog är den faktiskt från dagens datum (!!!) för exakt 13 år sedan just idag: 1994-02-21. Höll på att trilla av stolen när jag såg det. 🙂

    Så Luciano Pavarotti kommer från Modena? Härligt. Men han slår ändå inte vår gamle svenske tenor Jussi Björling, bäst i världen. 😉 I och för sig tycks Modena slå det mesta från min hemstad Göteborg, men Volvo är Göteborg i alla fall känt för. 😉

    Ja, Uppsala universitet är Sveriges äldsta. Jag ville inte läsa i Göteborg som min far och farfar, så jag sökte mig till Uppsala där släkten har läst i många generationer dessförinnan. Jag älskar verkligen Uppsala, med det gamla traditionstyngda nationslivet och så. Om jag minns rätt så har ni också kvar studentnationer i Bologna sedan medeltiden?

    Sverige har ju inte upplevt krig på nästan 200 år, men konservativa i Sverige har haft det svårt ända sedan 1950-talet. Vänstern har varit oerhört framgångsrik i att få konservatismen förknippad med fascism och nazism (p.g.a. att det innan WWII av gamla historiska skäl fanns ett stort utbyte och uppskattning mellan den svenska borgarklassen och Tyskland), och högerextremisterna har också varit väldigt sugna på att kalla sig ”konservativa” eftersom det är en trevligare etikett för dem. Men nu börjar det ÄNTLIGEN bli bättre – nu har vi t.o.m. en kulturminister som öppet kallar sig värdekonservativ, kulturkonservativ och socialkonservativ. Och om alla liberaler vore som nye skolministern Jan Björklund (Folkpartiet liberalerna) skulle det inte behövas några konservativa. 😉

    Du skriver att kyrkan där du bor har kompromissat så mycket med den politiska makten att de nästan blivit oigenkännbara – så är det onekligen också med Svenska Kyrkan. Den tycks idag uppfatta sin uppgift som att ”tolerera allt”. Kan du tänka dig att det t.o.m. förekommit en homosex-utställning i Uppsala domkyrka, alltså inuti själva katedralen??

    Det gör ingenting att det blir långa brev, det är bara roligt tycker jag.

    Salve,
    /Jakob

  13. 13 Giulia Guidi februari 24, 2007 kl. 11:17

    Det var väldigt rörande att läsa om Nirvana-inspelningen från Palasport i Modena. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen: Jag var bara fjorton men efter mycket mödsam haute diplomatie fick jag lov att gå på konsert med några av mina klasskamrater. Jag var ingen ivrig Nirvana-fan (konstigt nog föredrog jag hårdrocksband som Guns ’n’ Roses, Aerosmith, Bon Jovi osv.), men Nirvana var ju Nirvana och jag ville absolut inte missa årets största koncert. Det var helt vansinnigt! Kurt verkade lite apatisk och distraherad, men låtarna var andlöst kraftiga och musiken gick rakt till min själ så att jag glömde mig själv. Det var en väldigt stark och gripande erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma, fast nu att jag inser att det redan det har gått 13 år känner jag mig lite vemodig: Det må vara en sliten klyscha, men tiden går verkligen fort! Och det med datumet var verkligen en märklig tillfällighet!

    Tyvärr känner jag inte till Jussi Björling. Jag har hittat en inspelning där han sjunger ”O helga natt” och mitt första intryck är att hans vackra röst är mycket fyllig och naturlig. Jag är dock inte alls musikalisk (jag är min familjs svarta får, faktiskt) så mina musikrelaterade intryck ska räknas som helt värdelösa. Tycker du om opera? Om du är också musikaliskt begåvad blir jag verkligen avundsam (fast på ett positivt sätt)! 🙂

    Jag älskar havet och fascineras av allt som har med hamnar att göra, så jag tycker att Modena inte alls slår Göteborg. Jag har besökt hamnarna i Rotterdam, Hamburg, Bremen och Genua och de var helt fanstastiska. Hamburg var min favorit eftersom jag är intresserad av den hanseatiska historien och så. Dessutom är alla göteborgare som jag träffat väldigt sympatiska. Jag har dock aldrig besökt den svenska västkusten; bara Oslo. Jag blev också varmt rekommenderad att åka till Åstol. Tänker du återkomma till din hemstad efter dina studier?

    Vad roligt att du bodde i Wien, förresten: vilken vacker stad! Modena har alltid haft många kontakter med Österrike. Vistades du där som utbytesstudent?

    Tyvärr nedlagdes nationerna i Bologna på det sena 1800-talet. Om man besöker det gamla universitetet (Archiginnasio-palatset) kan man fortfarande se tusentals vapen som studenterna hade målat på väggarna och på taket tillsammans med sitt namn, sin ”natio”, sin stad och sitt land. I Bologna fanns det faktiskt ”nationes” inte bara från hela Italien utan också från hela Europa. En annan typiskt italiensk universitetstradition är ”goliardia”. Det är väldigt svårt att beskriva ”goliardia”: Den påminner om de tyska „Corps“, fast på äkta italienskt vis: Den är traditionsbunden men samtidigt galen, extremt busig och vanvördig, mycket livlig, parodisk och självironisk… “Gaudeamus igitur“ till hundra procent! 🙂 Jag är inte medlem i någon “balla“ (kår) men jag har många vänner som är med (inte minst flera juridikstudenter). Mitt stammiscafé, Caffé del Teatro, är dessutom “goliardias heliga tempel“. Tyvärr finns det inte måga “goliardi“: drygt 200 av över 130.000 studenter. Mussolini hade förbjudit “goliardia“ och, efter en strålande period då den hade återhämtat sig, föll den offer för 70-talets radikalkommunistiska våg. Det var först på 90-talet som en grupp modiga och envisa studenter bestämde sig för att återuppliva den ärade traditionen och sökte upp de gamla mästarna, som hade bevarat de ursprungliga kapporna, hattarna, metallplattorna och pergamenten, för att fråga dem om lov. Tyvärr gör universitetet (de vänsterlutande professorerna och rektorn) absolut ingeting för att främja traditionen. De gör faktiskt allt de kan för att motarbeta den. Trots det är “goliardia“ på stadig frammarsch, vilket glädjer mig mycket. Finns det något liknande i Sverige?

    Det var faktiskt sorgligt och indignerande att läsa om homosex-utställningen i Uppsala domkyrka. Helt otroligt! Det tragiska är att även många “progressiva“ präster i mitt område säkert skulle göra detsamma om de bara fick lov. Lyckligtvis står den katolska kyrkans ledning fast. Missförstå mig inte: Jag tycker inte att kyrkan borde vara ett politiskt parti eller någon slags temoporal makt. Å andra sidan borde kyrkan aktivt motstå alla politiska och temporala försök att påverka den kristna tron och förhindra dess spridning i samhället. Barmhärtighet mot vår näste, kristen kärlek och tolerans innebär dessutom inte att alla gör rätt. Alla kristna bör nämligen leva enligt Guds ord (och enligt Bibelns budskap) och kyrkan borde inte aktivt hjälpa människorna att synda! “Synd“… ett annat begrepp som har kommit i vanrykte!

    Din historia påminner mig om något som hände i Carpi, en krankommun norr om Modena. Det har ingenting med kyrkan att göra, men jag tycker att det är lika skandlöst (observera att jag inte är någon brinnande proisraelisk aktivist): I Carpi finns ett av Italiens viktigaste judiska Förintelse-museer. Inuti själva museet organiserades en utställning som hette ungefär ”De palestinska frihetskämparna” och som glorifierade bl.a. Hamas och terroristerna (eller åtminstone deras ädla ”ideal”). Hur osmakligt var inte det?

    Trevlig helg, önskar

    Giulia 🙂

    PS: Ursäkta alla språkliga fel som vanligt!

  14. 14 sbaum mars 6, 2007 kl. 0:41

    Giulia, så du var på Nirvana-konserten i Modena? Wow! De spelade bara en enda gång i Sverige, och det var i Stockholm år 1992. Jag var dock inte där och såg dem, jag var lite för ung då (13 år) och Stockholm var lite för långt bort (däremot har jag förstås en inspelning). Jag lyssnade faktiskt också en del på Guns’n Roses på den tiden, men det mesta i mitt liv då och många år framåt kretsade runt Nirvana. Vet du, när jag tänker på det har faktiskt halva mitt liv (liksom ditt) gått sedan dess… Jösses. Och nu är vi lika gamla som Kurt Cobain blev.

    T.o.m. era Tre Tenorerna (Pavarotti, Domingo och Carreras – eller hur?) har sagt att Jussi Björling är bäst genom tiderna. Ja, inspelningen med ”O helga natt” är enorm, men som julvisa kanske lite för mäktig. Jag tycker själv om opera, i lagom mängder – jag är inte en sådan som går på opera särskilt ofta, men jag tycker om det. Visst är jag musikaliskt begåvad, men inte så mycket vad gäller sången som själva det kreativa. Jag skriver egen musik med gitarr och egna texter som jag sjunger och spelar in sedan jag var 16 år. Givetvis var det Nirvanas otroligt lättspelade låtar som fick mig att vilja ”göra det själv”. Funderar på att spela in och ge ut en skiva via bloggen här om något år, med mina rockballader på svenska som jag skrivit under Uppsala-åren. Vi får väl se. 😉

    Jag har för närvarande inga planer på att återvända till Göteborg mera permanent, men som det ser ut nu kommer jag att göra mitt exjobb (avslutande delen av juristprogrammet) på ett företag i Göteborg.

    Ja Wien är en fantastiskt vacker stad, det är bara Prag som slår den av de städer jag sett (men då har jag t.ex. inte sett Rom). Jag var där och jobbade på Volvo Lastvagnars kontor, på ekonomiavdelningen som praktikant. Har alltid velat återvända dit. Det är lustigt, de flesta brukar känna hemlängtan men jag har aldrig längtat hem sådär att det knipit i hjärtat och jag kommer alltid att längta tillbaka till Wien och till Uppsala. 🙂

    Kan du förklara lite tydligare vad ”goliardia” är, rent konkret? Vad gör man där? Det låter dock inte som någonting vi har någon motsvarighet till i Sverige.

  15. 15 johan mars 15, 2007 kl. 9:10

    hej hej hahahahahahahahahahaha

  16. 16 Sebbs mars 21, 2007 kl. 11:45

    Hur kan man lyssna p Nirvana ? ;S det är ju en av de mest missrabla grupper som någonsån existerat!
    Om man ska lyssna på 80-tals musik så är det framförallt Aerosmith som gäller |,,|.

  17. 17 Jakob E:son Söderbaum mars 21, 2007 kl. 12:18

    Nirvana är i och för sig 90-talsmusik. Vad gäller 80-talsmusik föredrager jag The Wipers och Iron Maiden.

  18. 18 Giulia Guidi juni 4, 2007 kl. 15:16

    Tusen tack för de intressanta svaren! Förlåt att jag inte skrev tidigare, men jag läste och uppskattade dem direkt. Till en början ville jag inte besvara dina igenomtänkta och intressanta meddelanden med ett par snabba, meningslösa och opersonliga rader, men sedan hände det otroligt många saker (flyttet, jobbet, min födelsedag den 10:e mai, semesterresan, ett jobberbjudande i USA, svåra beslut, problem med datorn och internetuppkopplingen, osv.) och tyvärr sköt jag upp svaret ända till nu, vilket också beror på att jag skriver oerhört långsamt på svenska. Det var ohövligt, drulligt och absolut inte meningen. Förlåt (och tack igen).

    Välskrivna ballader ackompanjerade av akustisk gitarr är verkligen någonting som jag uppskattar! Om du någonsin kommer att ge ut dem ska jag gärna lyssna på dem! 🙂

    Grattis förresten på din sista tenta och ditt exjobb i Göteborg! Du blir snart färdig med ditt examensarbete, om jag inte misstar mig! Spännade!

    De som känner hemlängtan har ofta problem med att återvända hem, eller är de borta av enbart ekonomiska eller praktiska skäl. De som har valt att bo någon annanstans för att förverkliga sig själva eller helt enkelt därför att de tycker om en annan stad, och som lätt kan flyga hem närsomhelst, känner sällan en smärtsam hemlängtan. De saknar sin familj och sina gamla vänner, men någon svår hemlängtan känner de knappast. Detta är i alla fall min erfarenhet. Jag skulle till exempel kunna bo här i Heidelberg i hela mitt liv då jag trivs så bra! 🙂

    Om du tycker om Wien och Prag skulle du kanske inte uppskatta Rom lika mycket. Italien är först och främst ett land som består av provinsiella, mellanstora städer, eller ”små urbana salonger”, som någon har kallat dem. Våra storstäder är däremot inte särskilt representativa av landet i sin helhet. Rom må vara stort, intressant, livligt, hektiskt, fascinerande, måleriskt, romantiskt, rikt på underbar konst, imponerande piazzor och unika perspektiv och dylikt, men ”vackert” är det inte: Det finns för många kontraster och för mycket kaos, och staden är inte lika välplanerad.

    Venedig, Rom och Florens i all ära, men mina favoritstäder är Verona, Ferrara, Vicenza, Padua (”Padova” på italienska), Treviso, Udine och Trieste. Visst finns det städer som har mer att erbjuda turisterna och de konstintresserade, men ur ett rent urbanistiskt och livsstilsmässigt perspektiv är de ovannämda städerna bäst (enligt min smak, såklart). 🙂

    Jag håller för övrigt med dig om underbara Wien. Två av mina österrikiska vänner dansade faktiskt på Wiener Opernball! Helt sagolikt!

    ”Goliardia” är en alldeles galen och otroligt svårbeskriven form av studentförening. Strukturen påminner om Frimurerin (Goliardia är faktiskt en skarp och självironisk satir av Frimurerin). Det finns till och med olika ordnar, en strikt hierarki, ett ”skrämmande” inträdesprov, osv. Symbologin och kläderna är också i samma anda.

    Goliardia följer dock också den medeltida traditionen av ”Clerici Vagantes”. Från Wikipedia: “As many colleges at Medieval universities were restricted to members of the clergy, the term also survives in students’ organizations at some ancient universities, such as Goliardia. These are echoes of the Medieval Goliards, the clerici vagantes. The term clerici vagantes , or ‘wandering clerics,’ comes from the Medieval phenomenon of clergy who had either abandoned their diocese or otherwise lost their incardination, and so sometimes took to wandering as bands of entertainers particularly through university towns”.

    Hela idéen med Goliardia är att man ska träffas i ”hemlighet” (såsom frimurarna, fast oftast på ett stammiscafé eller i stadsparken), parta, dricka, organisera absurda och spektakulära skämt och upptåg, diskutera olika ämnen (ibland absurda och påhittade, ibland seriösa), dricka lite till, spela gitarr, sjunga studentlåtar på italienska eller latin (traditionella och seriösa, som ”Gaudeamus igitur”, eller påhittade, lustiga och vanvördiga galenskaper), dricka ett glas till, och så vidare.

    En gång om året organiserar goliarderna en stor fest i stadens centrum som heter ”Feriae matricularum” (flera inslag från ”Feriae Matricularum MMVII” i Bologna finns på You Tube 😀 hihi ). Fast om du tittar på dem kommer du troligtvis att tycka illa om oss studenter från Bologna! 😉

    Jag hoppas verkligen att du kan ursäkta mitt sena svar.

    Vänliga hälsningar från Heidelberg,

    Giulia

  19. 19 Söderbaum juli 25, 2007 kl. 20:09

    ”Välskrivna ballader ackompanjerade av akustisk gitarr är verkligen någonting som jag uppskattar! Om du någonsin kommer att ge ut dem ska jag gärna lyssna på dem!”

    Haha, trevligt! 🙂 Vi får väl se, jag hoppas i alla fall att kunna göra det under det kommande året. Men jag måste också få ordning på jobb och så, komma igång på allvar ”i verkliga livet”.

    ”Två av mina österrikiska vänner dansade faktiskt på Wiener Opernball! Helt sagolikt!”

    Åh, fantastiskt! Det lär vara världens tjusigaste bal. En vän till mig som är lite galen i baler har drömt om att köpa sig den billigaste biljetten, som kostar typ 1000 euro, och stå (typ) bakom en pelare i garderoben – bara för att få gå på denna storslagna tillställning.

    Det låter väldigt spännande det du skriver om ”Goliardia”! Fantastiskt med dessa urgamla studenttraditioner – hoppas att det alltid kommer att finnas de som vidmakthåller dem!


  1. 1 Konservatismen vs. liberalismen & socialismen « Konservativa perspektiv i 2000-talet Trackback vid april 2, 2007 kl. 18:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar