Sverigedemokraterna ett hot mot konservatismen

>Publicerat i Captus Tidning nr 85 2007

SVERIGEDEMOKRATERNA ETT HOT MOT KONSERVATISMEN

Carl-Robert Lindgren, som är en av initiativtagarna till den välkända bloggen Kulturrevolution.se, skriver i Captus Tidning nr 83 att anledningen till att ”mer intellektuella konservativa” inom kristdemokraterna känner sig föranledda att angripa sverigedemokraterna, är att vi känner oss hotade av att sverigedemokraterna växer så snabbt. Sverigedemokraterna är, enligt honom, ”det närmsta man kan komma en politisk konservativ rörelse i Sverige idag”.

Det är riktigt att t.ex. jag, som är konservativ och kristdemokrat, känner mig hotad av att ett växande sverigedemokraterna försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa. Det stora hotet mot konservatismen idag härrör nämligen från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja), men såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ”konservativ” än ”fascist”, ”nationalsocialist” eller dylikt.

Sverigedemokraternas bakgrund

Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ”demonisera den nya utmanaren”. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik. Det har i och för sig ganska tydligt framgått i deras fria argumentation i media att de inte har någon konservativ åskådning i konservatismens bemärkelse. Men det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ”bra människor” så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.

Det är nämligen inte sannolikt att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ”guilty by association”-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige. Därmed kan sverigedemokraterna heller aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen så som Lindgren skriver. Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ”tecken” på att rasismen ligger nära konservatismen.

Tålamod är en dygd

Det är fortfarande delvis oklart exakt var någonstans som konservatismens framtid i Sverige finns. Men jag tror att vi ändå alltjämt kan blicka med viss tillförsikt mot de etablerade borgerliga partierna. Vi har en kulturminister – Lena Adelsohn Liljeroth (m) – som öppet kallar sig själv för värdekonservativ, socialkonservativ och kulturkonservativ. Redan att hon medges att göra så säger en hel del, liksom det faktum att hon efterträdde en Timbro-liberal på posten. Och om alla liberaler vore som Jan Björklund (fp) skulle det inte behövas några konservativa.

Som konservativ är det i och för sig lätt att förtrösta i det politiska klimatet i dagens Sverige, som så totalt domineras av socialismen och liberalismen. Jag vet, som har varit aktiv på arenan i sju års tid och sett både moderaterna, kristdemokraterna och deras ungdomsförbund inifrån. Men jag kommer också ihåg att till för ungefär fem år sedan var det politiskt självmord att kalla sig själv öppet för ”konservativ”. Förutom att konservatismen vid den tidpunkten varit klart impopulär i 20 år internt i sitt ”hemparti” moderaterna, var Salt- och Engelbrekt-affärerna omkring millennieskiftet det senaste som då inträffat på vår planhalva. Idag går det utan vidare att öppet kalla sig för konservativ, det har t.o.m. för två år sedan kallats ”trendigt” av flera initierade bedömare på landets ledarsidor. Och då är det – uppenbarligen – inte att vara sverigedemokrat som är ”trendigt”.

Den första plikten man har som konservativ är att arbeta osjälviskt för det långsiktigt hållbara, och det sista man ska göra är att falla till föga för den omedelbara behovstillfredsställelsen. Att gå till sverigedemokraterna är som fåret som gömmer sig i vargens välkomnande famn av rädsla för mörkret.

Behovet av större genklang i Alliansen

Förhoppningsvis blir läget i detta avseende ännu lite… ljusare, för konservativa inom Alliansen – d.v.s. inte bara för partianslutna konservativa utan också i riktning mot väljarna. Annars ligger nog både Alliansen och konservatismen pyrt till vid nästa riksdagsval. De flesta har ju till slut börjat inse att det finns ett stort vakuum på den konservativa sidan av politiken, med reellt politiskt potential, och att sverigedemokraterna gör sitt bästa för att få sina grödor att slå rot där.

Jag vill bestämt uppmana mina egna partikamrater att sluta upp med att bara hålla med varandra i diverse utläggningar i interndebatten om hur viktigt det är att taga debatten med sverigedemokraterna – och istället gå från ord till handling. Förutom att vara det parti som sverigedemokraterna försöker kannibalisera mest på är nämligen kristdemokraterna nyckeln till en valseger 2010, i och med våra svaga opinionssiffror. Det är också kristdemokratin av idag som står närmast konservatismen, vilket många inklusive sverigedemokraterna har insett.

I så måtto gör Carl-Robert Lindgren helt rätt, när han vänder sig till kristdemokraterna och lyfter denna fråga. Låt oss hoppas att resultatet av det som nu påbörjats till slut blir det bästa tänkbara – för Sverige.

Jakob E:son Söderbaum
Kristdemokrat och grundare av Konservativt Forum