Sverige år 2020

Sveriges Television har på sin hemsida (svt.se/opinion) de senaste veckorna låtit ett antal bloggare av olika bakgrund ge sin syn på hur det svenska samhället kommer att se ut år 2020. I samband med detta önskade de också en artikel av undertecknad, och det gav jag dem förstås så gärna.

Eftersom den publicerade artikeln skulle begränsas till max 5000 tecken erbjuder jag här bloggens läsare den längre versionen. (Ja, det är jag själv som har redigerat artikeln på SVT:s hemsida.)

– – –

ETT KLUSTERSAMHÄLLE AV SUBKULTURER

Det mest utmärkande draget för det svenska samhället anno 2020 kommer vara att det är ett klustersamhälle befolkat av livsstilsmänniskor. D.v.s. människor som vill vara, bo, leva och umgås på ett visst sätt för att det motsvarar deras ideal, och de ingår gemenskaper med likasinnade och bildar på så vis en mångfald subkulturer i samhället. På 1970-talet betraktades livsstilsmänniskorna – t.ex. dåtidens miljöfreaks och hippies – som jönsar som stod utanför samhället. Vadå vägra köra bil, vadå gå omkring och lyssna på obskyr musik och klä sig ”på sitt eget sätt”? År 2020 kommer livsstilsmänniskorna att vara ett dominerande inslag i samhällsbilden, och det handlar denna gång inte om att ställa sig utanför konformismen så mycket som om självförverkligande.

Några exempel på livsstilar: asketer, olika religiösa, höghastighetsmänniskor, låghastighetsmänniskor, intellektualister, äventyrare, olika musikstil, olika sexualitet, datanördar, futurister, antimodernister, knuttar, bratts. Människor med liknande ideal kommer att bilda gemenskaper där de odlar sina egna subkulturer – och det kommer ske i MYCKET större utsträckning och mera genomtänkt och upplevelsebetonat än idag.

Detta samhälle är definitivt segregerat, om inte i bostadsområden så åtminstone mentalt. Samtidigt finns det en etablerad respekt för ”det avvikande” som aldrig funnits under 1900-talet. Helt enkelt därför att olikheterna människor emellan är så framträdande i det offentliga livet. Jaså du äter inte glass, men beställ någonting annat då så köper jag glass.

Invandringen till Sverige, i stor utsträckning från islamska länder, pekar tydligt i riktning mot att islam kommer att vara en etablerad och erkänd minoritetsreligion i Sverige år 2020. Andelen muslimer i befolkningen kommer att vara stor, troligen betydligt större än idag. Världens mest sekulariserade land kommer inte längre att vara Sverige året 2020. Helt enkelt därför att religionsfriheten kommer att hävdas i mera påtaglig utsträckning, och detta i kombination med den växande respekten för ”avvikande beteendemönster” leder till ett större intresse bland andra troende att uttrycka sin egen tillhörighet. Tendensen att vilja märkas tydligare kommer förstärkas också bland dem som föredrager helt andra livsstilar – och genom respekt för andra blir det lättare att hävda respekt för sin egen livsåskådning och livsstil.

Att andelen muslimer växer tror jag också leder till att ”familjeismen” etableras som en ny ideologi. För dessa grupper är familjen, oftast i en vidare bemärkelse än de flesta svenskar är vana vid, oerhört central och inbegriper värden och värderingar som anses gjutna i sten. Precis som för konservativa västerlänningar. Här finns med andra ord utrymme för en mycket mera välutvecklad värdekonservatism i samhällsdebatten, och jag tror helt klart att familjen kommer att få sin politiska motivering i samband med det. Motiveringar som bygger på urgamla kulturmönster, och just därför har förmåga att taga stor plats i samhällsdebatten även om många alternativa livsstilar också kommer att florera i samhället.

Eftersom konformismen är socialdemokratins politiska grundsten, kommer socialdemokratins betydelse i politiken avtaga och socialdemokraterna kommer inte att fortsätta vara ”det alltid största riksdagspartiet”. Det är helt uppenbart att folk i mycket mindre grad än idag kommer att vara anslutna till facket, och eftersom facket därmed börjat spela ut sin roll som maktfaktor i samhällslivet kommer också politiska reformer taga vid som minskar fackens politiska makt. Även detta blir ett dråpslag mot socialdemokratin, som alltid stötts stadigt av fackrörelsen.

Det övervakningssamhälle som år 2007 har börjat byggas i Sverige kommer att knaka i fogarna om 10-13 år. Människors behov av kännbar personlig integritet kommer att öka rejält under de närmaste åren. Dels för att samhället kräver mer av oss, vilket medför att vårt privatliv minskar ännu mer från redan små nivåer. Dels för att särintressena blir så många i samhället att självhävdelsen hamnar i kläm, d.v.s. i termer av ”den som gör någonting speciellt betyder mer”. Resultatet blir större inåtvändhet mot ”det egna” och att man värderar sitt privatliv mycket mer än tidigare. Redan härigenom kommer familjelivet att nyupptäckas som en skyddad bastion för berikande samvaro. Men i det privata vill man absolut inte känna att någon annan bryr sig om vad man gör. Därför kommer folkopinionen mot kameror, telefon- och mailavlyssning m.m. att ha blivit så stark om ca 10 år att dessa företeelser avskaffas för att politikerna inte vill riskera att bojkottas i valen.

Förmodligen har man inom tio år konstaterat att välfärdssamhället inte kan upprätthållas längre. Den växande andelen pensionärer kommer att fordra en allt större del av statens samlade skatteintäkter, och det är ohållbart att höja skatterna ännu mer från dagens nivåer. Särskilt svårt är det att motivera ytterligare skattehöjningar efter att Europeiska Centralbanken år 2003 presenterade en rapport där det konstaterades att Sverige har västvärldens mest ineffektiva offentliga sektor, och att vi skulle kunna ha samma välfärdsnivå som idag med hälften så höga skatter. Det är mycket troligt att vi, med anledning av denna utveckling, kommer att se mycket genomgripande förändringar i skattesystemet under de kommande tio åren.

År 2020 kommer också det nordiska samarbetet att vara ett etablerat faktum. En mycket omfattande samordning mellan de nordiska länderna äger redan idag rum i det tysta. Vi har ett hundraårigt nordiskt lagstiftningssamarbete. På senare år har antalet nordiska företagssammanslagningar ökat. Inom politiken har påbörjats ett arbete för att utjämna gränshinder mellan de nordiska länderna. Vi har också fått en nordisk börs och en nordisk fotbollsliga. Det har redan observerats att de nordiska EU-medlemsstaterna är de mest samspelta i Europaparlamentet. Allt detta kommer troligen om tio år att ha tagit sig mycket mera konkreta former. Att Norge står utanför EU kommer sannolikt i sig spela roll för ett mera utvecklat nordiskt samarbete, för att tillgodose behovet av att tillvarataga både de gemensamma politiska, ekonomiska och kulturella intressena inom Norden i en värld av nya både större och mindre gemenskaper och intressesfärer.

Fram till år 2020 kommer vi också att ha genomgått en förnyad och fördjupad demokratidebatt. Är det demokratiskt det samhälle som vi har? Hur vill vi att det ska fungera? Det blir nödvändigt när den statsapparat som är byggd för en helt annan samhällsordning ska motivera kanske inte sin existens men väl sin funktion i samhället. Det marxistiska perspektivet kommer inte att försvinna ur politiken, men liksom det idag går igen i den nya ideologin feminismen kommer det att taga sin utgångspunkt i ett helt nytt klassbegrepp som bättre motsvarar verkligheten i det samhälle vi då lever. Det kommer att vara någonting i stil med följande upplägg: kändisklassen, politikerklassen, finansiärklassen, mediaklassen, entreprenörsklassen, konsultklassen och förvaltarklassen.

Jag är rätt säker på att konservatismens betydelse kommer att ha ökat märkbart i samhällsdebatten år 2020. Detta beroende på behovet av att hävda de naturliga gemenskaperna, det viktiga sammanhållande kittet i samhällslivet, den personliga integriteten, familjevärdena och vikten av ett kännbart ansvar inför tidigare och kommande generationer ifråga om både samhället och miljön. De stora utmaningar vi nu står inför pekar på många, olika sätt i den riktningen.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

16 Responses to “Sverige år 2020”


  1. 1 Carl-Robert maj 29, 2007 kl. 12:12

    Har du läst Crunchy Cons, Jakob?

    I vilket fall så tror jag, som jag skriver på min blogg, att du har någon poäng. Men texten ger upphov till fler frågor, än vad den ger svar på hur Sverige kommer att se ut (och det kanske inte är så dumt). Framförallt undrar jag hur det offentliga rummet kommer fungera i ett segregerat samhälle. Och kommer det alls vara möjligt att upprätthålla ett demokratiskt system, i den bemärkelse vi tänker på det idag? Vilka politiska institutioner kommer vi ha och kommer de klara trycket från ett samhälle med så många olika viljor?

    Lycka till i kväll!

  2. 2 Grimbart maj 29, 2007 kl. 13:25

    Av någon anledning känner jag mig lätt illamående av herr Söderbaums vision! Är det ett skräckscenario eller en utopi? Hm, i varje fall är det ett samhälle som jag inte skulle vilja leva i. Kanske dags att försöka sig på ett greencard.

  3. 3 Marthin maj 29, 2007 kl. 14:55

    Välfärd ställs mot mångkultur, det är korrekt.

    I övrigt en, av förståliga skäl, ”något” återhållsam text.

    Att texten ger fler frågor än svar, får den effekt som Gimbart visar i kommentaren ovanför; Vilket i sig är oerhört önskvärt till viss del.

  4. 4 Marcus Widgren maj 29, 2007 kl. 22:59

    Trist att de tre kommunisterna fick bre ut sig så mycket. Kan inte programledarna tysta en tjej när hon babblar i nattmössan och släppa in Jacob

  5. 5 Jonas maj 29, 2007 kl. 23:53

    Hallå!

    Bra presterat i argument

  6. 6 Gustav Hansson maj 30, 2007 kl. 0:17

    Riktigt kul att se dig på TV nu igen, du börjar ju bli lite av en D-känids (eller nått sånt) med alla dina TV-framträdanden.

    Tyckte du gjorde riktigt bra ifrån dig, till skillnad från de andra deltagarna.

    Keep up the good work!

  7. 7 Robert Holmgren maj 30, 2007 kl. 2:22

    Instämmer helt med Grimbart.

  8. 8 robsten maj 30, 2007 kl. 5:23

    De tre ”kommunisterna”? Hmm…..jag satt och tänkte ”de tre tokliberalerna”.

  9. 9 GS maj 30, 2007 kl. 19:37

    Varför kallar de sig själv framtidsvisionärer när det är samma nutidssmörja och neo-pretto argument som används.

    Framtiden stavas inte Södermalms-Queer och inte heller Förorts-Jihad.

  10. 10 Giulia Guidi juni 2, 2007 kl. 9:55

    Hej Jakob! 🙂

    Tyvärr anser jag att du har rätt. Jag skriver ”tyvärr” eftersom det finns någonting sorgligt i dina klockrena framtidsprognoser.

    De är inte helt pessimistiska – åtminstone kommer det att finnas respekt grupperna emellan – men samtidigt verkar du ha ”gett upp” (om du någonsin haft det) hoppet om ett sammanhängande och tämligen enade sammhälle med gemensamma kulturella och etiska grundvärderingar som delas av de flesta medborgarna, förutom möjligtvis just respekten och hänsyn.

    Jag förstår att respekt och hänsyn, såsom erkännadet att det faktiskt finns olika, skilda kulturer och civilisationer, utgör grunden till ditt etiska system, vilket gör dina framtidsvisioner mycket logiska och sammanhängande.

    Jag måste även tilllägga att även jag föredrar ett inklusivt, pluralistiskt och mångkulturellt samhälle där olika sorters människor och uppfattningar lätt kan koexistera, ett samhälle utpräglat av hänsyn och respekt, framför ett homogent sådant, där alla skillnader och alla olika kulturer och subkulturer utplånats för att ge plats åt en enda ideologi: den ”officiella”, gemensamma statliga ideologin.

    En svensk-britisk bekant har berättat för mig att ungefär ända till året 2000 var det inte helt acceptabelt för en svensk – och ännu mindre så för en ”nysvensk” – att vara kritisk gentemot det svenska etablissemanget, välfärdssystemet och status quo i Sverige. Att vara ”annorlunda” och ha avvikande ideer var inte heller uppmuntrat. Om en invandrare vågade uttrycka sin skepticism mot ”Folkhemmet” blev ofta svaret: ”Om du inte är nöjd får du gärna packa dina väskor och åka härifrån. Så här gör vi inte i Sverige”. Inte heller ”fullblodade” svenskar hade det mycket lättare, enligt honom.

    Observera att min milde och artige bekant inte talade om att bryta mot etablerade seder, den svenska lagstiftningen eller den svenska Leitkultur, utan bara om att föra en allmän diskussion kring olika politiska, samhälliga och kulturella teman. Han berättade att, om man ville utnyttja allt det ”goda” som Sverige har at erbjuda, var man praltikt taget tvungen att stämma överens med allt, ”köpa hela paketet” och ”hålla käften”. Han anser att den borgerliga segern ger uttryck till en djup förändring av dessa attityder. På den tiden hade jag tyvärr inga som helst kontakter med Sverige, men han låter tillräckligt förnuftig och pålitlig.

    Av hans berättelse tror jag förstå att dina programmatiska prognoser presenteras i en förhoppningsfull, positiv och optimistisk anda: De skulle utan tvekan utgöra en bra förädring (bort med det social-kommunistiska enfaldet) och likaså ett genomförbart, konstruktivt och tolerant alternativ både till Sverigedemokraterna och alla sorters högerextremister, och till den rådande ”politiskt korrekta”, postmoderna och relativistsika multikulturalismen. Ur detta perspektiv är din vision verkligen solid och oslagsbar: Bravo, Jakob! (Imponerande som vanligt, faktiskt.)

    Jag är dock inte fullständigt övertygad om att dessa visioner är hundraprocentigt önskvärda och lovande. Jag tror däremot att ditt scenario kan innebära ett par djupt oönskade sidoeffekter som borde tas med i beräkningen.

    Den första och främsta biverkningen av ”den goda segregationen” är, enligt mig, döden av ”det civila livet”.

    En av dina läsare vill ansöka om ”green card” om dina prognoser någonsin kommer att förverkligas. Enligt mig borde han tänka om: USA är just det landet där de redan har fullbordats.

    Det är faktisk ingen tillfällighet att under de senaste fem till tio åren har Förenta staterna blivit en drivande kraft både för den konservativa debatten (olika slags konservativism står ständigt i centrum av den offentliga debatten) och de kristna värderingarnas närvaro i den politiska arenan (amerikanerna är inte bara mer troende än européerna när det gäller den katolska och luterska tron och alla otaliga evangeliska väckelserörelser, utan även betydligt mindre blyga och återhållsamma när det gäller att vårda sina intressen som kristna och föra fram dem inom politiken).

    USA är samtidigt en av världens mest liberala, heterogena, mångfaldiga och multikulturella länder.

    För att fredligt och harmoniskt kunna kombinera dessa två till synes alldeles motstridiga egenskaper har befolkningen hänsysfullt segregerats precis som du anser man kommer att göra i Sverige i den närmaste framtiden.

    Detta har dock haft olika och relaterade negativa biverkningar.

    Det första och mest bekymrande följden har varit ett djupt och utbrett ointresse för det offentliga och traditionen: I ett segregerat sammhälle är det bara det ”egna”, det ”privata” som räknas. Till en viss grad är denna utveckling positiv och förenlig med konservatismens grundvärderingar, men över en viss gräns kan den enbart stämma överens med rent liberala eller till och med libertariska uppfattningar.

    Däremot tycker jag, lite som det välkända latinska ordspråket ”mens sana in corpore sano”, att det konservativa idealet är ”ett sunt privatliv i ett sunt offentligt liv”. Om man favoriserar den ena eller den andra får man liberalism respektive socialism. För att verkligen kunna vårda om ”det egna” (familjen osv.) måste man kunna leva i ett bra samhälle som tilllåter och främjar det. Om man verkligen ska få lära sig det som historiskt har visat sig funktionera (dvs. för att verkligen kunna ta del av ens kultur) krävs det en stor grad av jämförelse, interaktion, närhet och debatt. Utan ett välfungerande och livligt offentligt liv (både ett officiellt och ett spontant sådant) blir det praktiskt taget omöjligt att lära sig känna och uppskatta sin egen kultur.

    ”Jag respekterar dig, men ändå gör jag som jag vill” – i en sådan situation, av vem skulle man lära sig igenkänna det som historiskt har visat sig vara bra för människan?

    Bara av sin egen familj? Men i en segregerad värld följer varje familj mest sin egen (sub)kultur, – dvs. den kulturen som präglar den samhällsgruppen som själva familjen hör till – och inte någon allmänn kultur.

    I skolan, kanske? Men snart kommer föräldrarna att invända att skolan inte har rättigheten att lägga sig i barnens uppfostran (som självklart ska ske enligt familjens subkulturella och privata värderingar).

    I en skräddarsydd friskola som ger uttryck till familjens värderingar, då? Jag är oerhört positivt inställd till friskolor, men utan ett livligt civilt liv utanför skolan och familjen får barnen aldrig ta del av sin nationella kultur, av det gemensamma kulturarvet, de gemensamma historiska, filosofiska och andliga rötter (även minoriteterna har något gemensamt med majoriteten och landets Leitkultur, och det vore i alla fall nyttigt för dem att lära känna landets historia och kultur för att försäkra en viss grad av kontinuitet i framtiden – en framtid då även minoriteterna förhoppningsvis kommer att medverka och delta i det politiska och kulturella livet).

    Jag såg ett avsnitt av programmet ”Wife Swap” där en amerikansk familj ansåg det vara förnuftgt och önskvärt all leva som pirater, ständigt klä sig i piratdräkter, strunta i hygien, ordning och reda, slarvigt ”homeschool” (?) sina barn, osv. Jag medger att sådana fall är ett undantag, snarare än normaliteten, men detta oroväckande (och tragikomiska) exempel lätt kan visa oss vad som kan hända när traditionerna, det gemensamma och det offentliga helt prioriteras bort.

    Kanske är följden av ”den goda segregationen” tyvärr också att, inom ett par generationer, kommer man att leva i ett sammhälle där individerna inte delar någon annan värdering än det omsesidiga hänsynet (som lätt kan förvandlas till likgiltighet).

    Jag fruktar att resultatet skulle bli en befolkning bestående av isolerade, likgiltiga individer och egoistiska, självfokuserade grupperingar, snarare än av ansvarsfulla och kulturmedvetna medborgare som deltar i det civila livet. Är det verkligen en ”konservativ” önskning?

    Å andra sidan kan för mycket av den ”gemensamam kulturen”, som jag så gärna vill värna om, leda till någon slags enfaldigt, kontrollerande, exklusivt, ofritt, statiskt, homogent och inskränkande totalitärt samhälle. Det vill jag inte heller skapa. Jag undrar om det finns någon utväg, någon effektiv lösning till detta.

    Hjärtliga ”congratulazioni” (gratulationer) på ditt briljanta framträdande och vänliga hälsningar,

    Giulia

    PS: Jag har läst alla dina intelligenta svar till mina gamla kommentarer och har funderat rätt länge på dem. Tusen tack! Jag hade också besvarat ditt sista, långa e-mail: Jag hoppas du fick svaret (det var dock jättelänge sedan så det är förstås inget problem)! Min underbara tid i Tyskland börjar tyvärr närma sig sitt slut – Heidelberg är verkligen vackert, romantiskt och rikt på kulturupplevelser och konserter. 🙂

  11. 11 Giulia Guidi juni 2, 2007 kl. 10:07

    Jag verkar alltså dela lite av Carl-Roberts skepticism och perplexitet.

  12. 12 Söderbaum juli 25, 2007 kl. 0:07

    Giulia:

    ”samtidigt verkar du ha “gett upp” (om du någonsin haft det) hoppet om ett sammanhängande och tämligen enade sammhälle med gemensamma kulturella och etiska grundvärderingar som delas av de flesta medborgarna, förutom möjligtvis just respekten och hänsyn”

    Jag har personligen inte givit upp det som politiskt ideal. Däremot ogillar jag konformitet. Det kan låta motsägelsefullt, men för min del handlar det egentligen om att medborgarna måste ha frihet att utveckla sina goda egenskaper – men inte sina onda, destruktiva som förstår det mänskliga samröret och civilisationens positiva utveckling bland folket. För mig är det en mycket stor skillnad att ha historiens erfarenhet och lärdomar samt den traditionella religionen som utgångspunkt för samhällets ideal, än att ha en ideologi som statsmakten i det allmänna intressets namn påstår är bäst för alla. När ideologier blir statsbärande, som under 1900-talet, åstadkoms en påtvingad konformitet snarare än ”naturlig gemenskap”, och i den påtvingade konformiteten kan människan inte vara fri – lika lite som hon är fri förutan någon gemenskap. 1900-talet, som både du och jag fötts under och genomlevt en dryg femtedel av, är det blodigaste seklet i mänsklighetens historia – därför att ideologierna blev statsbärande, och folket kunde infogas i ordningar som enbart var någon populär radikals tankefoster. När jag talar om gemensam värdegrund menar jag INTE en ideologi som är gemensam för alla samhällets invånare. Jag menar det kulturella.

    ”En svensk-britisk bekant har berättat för mig att ungefär ända till året 2000 var det inte helt acceptabelt för en svensk – och ännu mindre så för en ”nysvensk” – att vara kritisk gentemot det svenska etablissemanget, välfärdssystemet och status quo i Sverige. Att vara ”annorlunda” och ha avvikande ideer var inte heller uppmuntrat.”

    Det är såvitt jag kan se en korrekt uppfattning. Om du är kritisk mot det politiska etablissemanget så placerar du dig utanför det, vilket innebär att du är en ”public enemy” både i etablissemangets, i medias och sedermera i folkets ögon. Att vara kritisk mot välfärdssystemet som sådant går inte hem, däremot kan man ha synpunkter på dess (in)effektivitet – även om etablissemanget är så rädda för att en debatt utlöses om den saken att ämnet ”välfärdsstaten” är totalt tabu på den rikspolitiska agendan. Att vara ”annorlunda” motarbetas från dagis, via grundskolan och ända upp i arbetslivet såväl av lärare som klasskamrater. Entreprenörer har alltid hatats ut i Sverige, både i den socialdemokratiska agitationspropagandan och genom skattesystemet – så eventuella okonventionella nytänkare ska straffas om de sticker ut näsan, istället för att (som är alternativet) att de rättar in sig i ledet som sämre åstadkommare än deras bättre konditionerade medarbetare.

    ”Det första och mest bekymrande följden har varit ett djupt och utbrett ointresse för det offentliga och traditionen: I ett segregerat sammhälle är det bara det ”egna”, det ”privata” som räknas. Till en viss grad är denna utveckling positiv och förenlig med konservatismens grundvärderingar, men över en viss gräns kan den enbart stämma överens med rent liberala eller till och med libertariska uppfattningar.”

    Detta är också min mening.

    Det du skriver i det följande, Giulia, är en utmärkt analys av problemet. Jag har ingenting att tillägga. 🙂

    ”Jag fruktar att resultatet skulle bli en befolkning bestående av isolerade, likgiltiga individer och egoistiska, självfokuserade grupperingar, snarare än av ansvarsfulla och kulturmedvetna medborgare som deltar i det civila livet. Är det verkligen en ”konservativ” önskning?”

    Absolut inte. I synnerhet inte som ett sådant folk vore otroligt lätt att förslava, eftersom de inte kan försvara sig mot en större och bättre disciplinerad ordning.

    ”Å andra sidan kan för mycket av den ”gemensamam kulturen”, som jag så gärna vill värna om, leda till någon slags enfaldigt, kontrollerande, exklusivt, ofritt, statiskt, homogent och inskränkande totalitärt samhälle. Det vill jag inte heller skapa. Jag undrar om det finns någon utväg, någon effektiv lösning till detta.”

    Den organiska samhällsutvecklingen, med en samhällsordning byggd på familjer snarare än individer. Jag tror att nuförtiden handlar detta mycket om att hjälpa fram småföretagandet samtidigt som statsmakten upprätthåller ”traditionella värden” och verkar för att medborgarna får ett privat liv vid sidan om arbetslivet (d.v.s. familjeliv och kulturliv; något som de flesta svenskar inte har en aning om vad det egentligen innebär – men som tvärtom tages för självklart nere på kontinenten).

  13. 13 Giulia Guidi juli 25, 2007 kl. 14:04

    Tack för det intressanta och värdefulla svaret!

    Nu förstår jag hur viktigt det är att tydligt skilja mellan “den gemensamma kulturen” och “en gemensam ideologi.” Att konstant poängtera denna skillnad verkar faktiskt minst lika viktigt som att förklara den som förekommer mellan begreppen “värdekonservativ” och “strukturkonservativ”.

    Detta är faktiskt särskilt viktigt i syftet att understryka vad som skiljer de konservativa från högerextremistiska grupper som t.ex. SD i Sverige och Forza Nuova i Italien. För dem är “det gemensamma” bara en ursäkt för att ge Staten tillräckligt med makt för att uppnå det “estetiska” idealet om ett enfaldigt och “rent” samhälle. Socialisterna försöker däremot att bilda en ny, gemensam kultur utav det universella erkännandet av vissa ideologiska principer.

    I båda fall är det ideologin och det abstrakta som kommer först, men det är faktikst den konkreta kulturen som alltid borde ha företräde.

    Slutligen håller jag fullständingt med din förvånande enkla men absolut klockrena lösning.

    Jag skulle vilja tillägga att en samhällsordning som är byggd på familjen behöver dessutom inte stå i motsats till en som bygger på individen eftersom det är just i naturliga gemenskaper som familjen och (gärna familjedrivna) privata verksamheter att indivden fullständigt kan utveckla och förverkliga sin personlighet och sin fulla potential. Ett samhälle som bygger på familjen och småföretagandet gynnar därför automatiskt även de enskilda individerna (som utgör dessa gemenskaper) och utökar deras personliga frihet.

    Att föreställa sig totalt obundna och helt självständiga individer är faktiskt en utopisk och generaliserad abstraktion som inte stämmer i verkligheten. Visst har denna abstraktion haft några positiva politiska och juridiska konsekvenser, men det är viktigt att inte inbilla sig att den skulle vara något mer än just en abstrakt och konstgjord modell.

    “Att vara kritisk mot välfärdssystemet som sådant går inte hem, däremot kan man ha synpunkter på dess (in)effektivitet – även om etablissemanget är så rädda för att en debatt utlöses om den saken att ämnet ”välfärdsstaten” är totalt tabu på den rikspolitiska agendan.”

    Orsaken till att jag beundrar Statsministern Reinfeldt är att han verkar ha inlett en mild debatt om välfärdssystemets ineffektivitet utan att ”skrämma bort” det svenska väljarkåret med alltför plötsliga marknadsliberala förslag, vilket också gav honom segern.

    Nu återstår det bara att se om detta verkligen är början av en ny, friare tid eller bara av en ny socialliberal fas där bidragen förblir nästan oförändrade och reformerna riktar sig i stället mot att ge flera förmån till homoparen, icke-gifta sammanboende par, ensamstånde mammor, kvinnor som vill göra abort och folk som önskar att byta kön, i stället för att förstärka småföretagandet (genom minskade skatter) och kärnfamilien (t.ex. genom en minskad skattebörda, ad hoc skattesänkningar och en skyddande lagstiftning).

    Jag hoppas dessutom att även Italiens osäkra och till en viss del oroande framtid kommer att utvecklas i samma riktning. 🙂

  14. 14 Vikingo del Caribe juli 25, 2007 kl. 17:12

    En pagaende och formodligen accelererande globalisering, innebar ett okat inflytande och kunskap om livsstilar, varden, kulturyttringar, och jag vill tro att detta i det langa loppet kommer leda till en rikare, lyckligare och battre varld! Men …

    … som signora Guidi papekar sa finns det risker forknippade med fenomenet, sasom okad segregation, ett fjarmande fran de som avviker, och en utradering av kulturyttringar och samhallen, och jag anser att det bor tas pa allvar. Vad hander med den trygga, lyckliga och varma by- och grannskapsgemenskap, som vi hittills endast kanner igen i mer homogena samhallen, som kanske inte sa ofta innehaller mycket tolerans mot de avvikande och frammande. (Forresten, bygemenskapen verkar ju i Sverige ha forsvunnit i stravan efter modernism och sjalvforkligande.)

    Det ar var utmanig, och jag tror att okat uttbyte mellan kulturer, och okad bildning, kommer att gora det mojligt! Det ar ett sadant samhalle jag vill leva i! Jag vill dock inflika, sasom ganska kulturkonservativ, att ett samhalle blir som rikast om det innehaller starka och tydliga kulturyttringar. Jag vill leva i en akta italiensk eller dominikansk by (dar jag nu lever), dar det spelas och dansas merengue, bachata, och man ater rustik kreolsk husmanskost. Ett sadant samhalle lever dock bast, nar det tillater alternativa livsstilar, ideer, religioner och kulturyttringar! Det ar genom varderingar av tolerans och odmjuket, saval som kunskap, efarenheter och utbyte som vi kan uppna det.

  15. 15 Giulia Guidi juli 27, 2007 kl. 0:34

    Vikingo: Jag håller fullständigt med allting som du har skrivit!


  1. 1 Svar till Giulia Guidi « Konservativa perspektiv i 2000-talet Trackback vid juli 25, 2007 kl. 14:11

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,753 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar