Kristdemokratin är en del av konservatismen

KRISTDEMOKRATIN – EN DEL AV DEN KONSERVATIVA IDÉSTRÖMNINGEN

Att inte bryta upp gemenskaper är en kristen princip. Men den gamle kd-riksdagsledamoten Ingvar Svensson försöker bygga motsättningar där det finns samförstånd. Han gör det dessutom under förevändningen att ”kd behöver inte konservatismen”, senast med inlägget på sin blogg ”Kristdemokrati är inte värdekonservatism”. Statistiskt sett behöver kd all hjälp man kan få – gång på gång noterar partiet stöd under ”det magiska” 4%-strecket som avgör möjligheten att stanna kvar i riksdagen. Det är dessutom en strategiskt olämplig inställning i det att alla de andra borgerliga partierna tävlar om att vara ”mest socialliberala”. På vilket vis skulle då Sverige kunna tänkas behöva ett nytt socialliberalt parti? Frågan är mer än befogad, och förutom detta är det rent logiskt uppenbart att kd aldrig kan etablera någon trovärdighet som socialliberalt parti så länge som man heter ”krist-demokraterna”.

Men Svensson har en annan syn på förnuft och samband än många, och ifrågasätter öppet i sitt korståg mot konservatismen påståenden (!) om att kristdemokratin skulle vara thomistisk och bygga på naturrätten. I sin egen värld kan vem som helst alltid ha ”rätt”. Möjligen är detta förklaringen till hur Svensson kan kalla kristdemokratin för ”värderadikal”. Även kommunismen är ju demokratisk i somligas ögon. Och nordkoreas diktator Kim Jong Il har bl.a. världsrekord i distanssimning – därför att han själv säger det och ingen där kan motbevisa det. Det råder ingen tvekan om att Svensson själv är värderadikal. Det betyder emellertid inte att han har rätt.

I det följande ämnar jag inte att ge en fullständig jämförelse över kristdemokratin och konservatismen, utan i första hand som en kompletterande betraktelse till min tidigare artikel på temat i tidningen Kristdemokraten 46/05 (Konservatismens gemensamma beröringspunkter med kristdemokratin). Jag kommer att göra det i enlighet med de etablerade akademiska uppfattningarna om vad konservatismen respektive kristdemokratin står för. Jag noterar att Ingvar Svensson för sin del hittar på egna definitioner av både kristdemokratin och konservatismen – och är dessutom både stolt över och öppen med det. Det får helt enkelt stå för honom.

Olika utgångspunkter och slutsatser?

Arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Man brukar säga att det är i detta som de konservativa värdena har formulerats. Redan i och med detta är det uppenbart att kristdemokratin är del av samma idéströmning. Konservatismen vill bevara de värden som visat sig långsiktigt gångbara. Den kristna etiken är för konservatismen lika mycket ett värde att bevara som den är en byggsten. Man kommer inte heller ifrån att en hel del av arvet från Aten och Rom framträder i Nya Testamentet. Det är också lätt att betrakta den katolska socialläran som en utpräglat konservativ ordning byggt på västerländska värden – arvet från Aten, Rom och Jerusalem. För den kristdemokratiska ideologin är den katolska socialläran en uttalad grundsten, möjligen inte lika tydligt uttalat en grundsten som bygger just på arvet från Aten, Rom och Jerusalem.

Konservatismen vill undvika alltför stora ytterligheter i samhällsutvecklingen, och kan därför ofta sägas anse att ”lagom är bäst”. Det är lätt att se att den kristna etiken ofta leder till samma slutsatser – inte som i konservatismens fall för att balansera intressen och undvika revolution, men därför att religionen har etablerat ett antal principer vilka leder till ett sådant förhållningssätt. T.ex. den gyllene regeln ”var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig”, eller dödssynden frosseri.

Det är en självklar konservativ utgångspunkt att vi lever mitt i historien, och har ett ansvar mot tidigare och kommande generationer. Konservatismen tror att kulturen och miljön påverkar den enskildes tillvarosperspektiv, och anser att ingen människa är fullkomlig i sig själv utan människor behöver varandra för att komplettera varandra. I synnerhet män och kvinnor är till för att komplettera varandra, och för konservatismen utgör familjen samhällsgemenskapens viktigaste grundsten. Den kristdemokratiska personalismen (som utgår från Aristoteles, Thomas av Aquino och Jacques Maritain) är mycket lätt att anamma för den konservative – d.v.s. den enskilde människan är inte en individ utan en person och en social varelse, färgad av arv och miljö. Konservatismen riktar inte så sällan kritik mot liberalismen för att vara alltför individualistisk.

Vilken är den etablerade uppfattningen?

För den insatte är det välbekant att förvaltarskapstanken, ofullkomlighetstanken, kulturbundenhetsprincipen, subsidiaritetsprincipen och värnandet om de naturliga gemenskaperna (särskilt familjen) och civilsamhället är grundpelare inom konservatismen. Dessa principer går igen också i den kristdemokratiska ideologin. Konservatismens politiska färg är av hävd vitt. Det är tydligen också den svenska kristdemokratins politiska färg.

Överlag så torde det vara uppenbart att kristdemokrati innefattas i de flesta vedertagna definitioner av konservatism. Därför är det helt rimligt att betrakta de kristdemokratiska partierna som en del av den konservativa rörelsen i Europa, vilket man allmänhet också gör i de flesta länder. Mycket riktigt står kristdemokratiska och konservativa partier samlade i Europeiska Folkpartiet (EPP) och de flesta kristdemokratiska partier – inklusive det svenska – ha helt eller delvis sin bakgrund i äldre konservativa partier.

Att någon anser att frågan är om konservatismen tillhör den kristdemokratiska idétraditionen, snarare än tvärtom, antyder onekligen ett lätt bizarrt sätt att se på idéhistoria.

Vad säger kd:s principprogram?

Ingvar Svensson förklarar på sin blogg att hans ”självklara” utgångspunkt är ”den svenska kristdemokratin”, inte den kontinentala. Nåvälan. Vill man läsa om konservativ politik – i konservatismens bemärkelse – kan man t.ex. göra det på följande ställen i Kristdemokraternas nuvarande principprogram:

    * Alla samhällen behöver en gemensam värdegrund (s. 8, s. 16).
    * Förvaltarskapstanken (s. 9, s. 71, s. 76, s. 137).
    * Vikten av god moral och karaktär (s. 9, s. 13).
    * Vikten av en socialt ansvarstagande marknadsekonomi byggd på hederlighet och personligt ansvarstagande och med hänsyn till försvaltarskapstanken (s. 9, s. 111).
    * Kritik av konsumismen (s. 10).
    * Vikten av naturliga gemenskaper (s. 10, s. 88).
    * Staten behövs som komplement till den enskilde (s. 11, s. 115).
    * Ofullkomlighetstanken (s. 12, s. 13, s. 25, s. 32).
    * Avståndstagande från alla former av utopier (s. 13).
    * Eftersträva samförstånd snarare än konfrontation (s. 13).
    * Värnandet om civilsamhället (s. 15).
    * Religionen är bärande av etiken (s. 15).
    * Mot moralisk relativism (s. 19).
    * Behovet av balansskapande maktdelning (s. 25, s. 33).
    * Subsidiaritetsprincipen (s. 26).
    * Respekt som viktig social princip (s. 26).
    * Vikten av en levande och medvetandegjord moral (s. 27).
    * Vikten av personligt ansvarstagande (s. 27, s. 35).
    * Försvar av den klassiska västerländska och svenska kulturtraditionen (s. 27, s. 31)
    * Måttfullhetsprincipen (s. 28).
    * Vikten av klar rågång mellan rätt och fel (s. 29).
    * Inrätta en författningsdomstol (s. 33).
    * Försvar av monarkin (s. 34).
    * Försvaret av familjen som samhällets minsta grundsten (s. 36, s. 88 f).
    * Vikten av effektiv brottsbekämpning (s. 39).
    * Vikten av fria domstolar (s. 40).
    * Vikten av ett välfungerande och starkt totalförsvar (s. 41 f).
    * Vikten av ett globalt samarbete för bättre miljö (s. 49, s. 142).
    * Människan är en gemenskapsvarelse som utvecklas i relation till andra människor och människor är olika och till för att komplettera varandra (s. 53 f, s. 87).
    * Vikten av utbyte av erfarenhet mellan generationerna (s. 56).
    * Det är inte en rättighet utan en möjlighet att kunna få barn (s. 64).
    * Vikten av kultur, och att kulturen stöds men inte styrs av det offentliga (s. 70).
    * Vikten av folkbildning (s. 72).
    * Vikten av akademisk frihet (s. 81).
    * Barnens och familjens behov måste vara utgångspunkten för familjepolitiken (s. 90).
    * För en bostadspolitik som underlättar flergenerationsboende (s. 91).
    * Försvaret av äktenskapet mellan man och kvinna (s. 91).
    * För ett narkotikafritt samhälle (s. 95).
    * Inför möjlighet till skatteavdrag för gåvor till den ideella sektorn (s. 97).
    * Stöd tredje världen genom hjälp till självhjälp, och genom goda råd (s. 106, s. 144).
    * Värnandet av den privata äganderätten (s. 113).
    * Försvar av den enskildes integritet (s. 123).
    * Vikten av att uppmuntra företagandet och att stödja småföretagare (s. 125 f).
    * Låt hela Sverige leva (s. 131 f).
    * Försiktighetsprincipen (s. 133).
    * Vikten av en långsiktig helhetssyn (s. 137, s. 141).

Några underbart konservativa direktcitat ur kd:s principprogram är också väl värda att återge här:

    ”Påföljder på brott ska tjäna flera ändamål: de ska avhålla förövarna från nya brott och de ska avhålla andra från liknande handlingar samt skydda samhället mot övergrepp och andra destruktiva handlingar. De ska också så långt som möjligt göra att förövaren gottgör brottsoffer ekonomiskt för det lidande eller den förlust som uppstått och visa brottsoffret respekt genom att samhället ställer sig på brottsoffrets sida.” (s. 38)”Genom kulturen får vi rötter till vår historia, mening i nuet, visioner för framtiden och möjlighet att ingå i ett sammanhang. Kulturen hjälper oss att bli hela som människor, och som en del i det har den ett unikt egenvärde och får inte begränsas till en avgränsad sfär utan måste få genomsyra samhällets alla delar.” (s. 70)”Kristen etik utgör till stor del den värdegrund som vårt samhälle vilar på. […] Kristendomen har också på många sätt bidraget till att forma det andliga, kulturella och demokratiska landskapet i Sverige. Vi har en förpliktelse gentemot kommande generationer att förvalta detta vitala arv. Att skapa en medvetenhet om den egna historiska identiteten är en central bildningsuppgift för samhällets institutioner och är därtill en viktig förutsättning för att kunna förstå människor som har en annan religiös och kulturell bakgrund.” (s. 73)

    ”Skolan har två huvuduppgifter: dels att stimulera elevernas intellektuella och praktiska kunskapsutveckling och kritiska tänkande; dels att fostra eleverna till ansvarsfulla samhällsmedborgare.” (s. 77)

    ”Det offentliga är ytterst ansvarigt för att alla ska kunna leva ett tryggt och värdigt liv.” (s. 93)

    ”Skatte- och bidragssystemen måste utformas så att människors egen kraft och engagemang uppmuntras, och att bidragsberoende motverkas.” (s. 115)

    ”En skattenivå som driver människor ut ur landet undergräver basen för företagande, arbete och offentlig verksamhet.” (s. 117)

Sedan kan man förstås som modern konservativ hålla med om ganska mycket mer i kd:s principprogram!

Vad har kd:s partiledare sagt?

Förutom detta bör även följande saker lyftas fram särskilt i detta sammanhang. När kd-ledaren Göran Hägglund senast besökte studentföreningen Heimdal i Uppsala sade han att man som konservativ ”självfallet är välkommen till Kristdemokraterna”, och att man ”gärna får kalla sig konservativ. Det är det många som gör i mitt parti”.

Och i ett TT-meddelande av Alf Svensson från 1984 skriver kd:s dåvarande partiledare:

”Då det gäller de svaga i Sverige och i fattiga länder är KDS utomordentligt radikalt. I andra frågor går vi gärna med på termen kulturkonservativ, det är också radikalt att stå för de värderingarna.”

Är kd värdekonservativt?

Värdekonservatism är den mest allmänna formen av konservatism. Man anser att det är viktigt att slå vakt om de värden som visat sig historiskt framgångsrika och tidlöst meningsfulla för befolkningen. Staten ska slå vakt om de kulturella värdena och de etiska normerna, och familjen är den viktigaste sociala enheten.

Det råder ingen tvekan att Kristdemokraterna är ett värdekonservativt parti. Jag tycker också att man med fog kan säga att kristdemokratin är en del av konservatismen – och t.o.m. att det svenska partiet Kristdemokraterna är en del av konservatismen, både internationellt och i Sverige. Det är för mig fullständigt självklart att man som konservativ i Sverige bör söka sig till kd. Till skillnad från andra tänkbara aktörer på fältet kan man med fog säga att kd, med ålderns rätt, har den viktiga förmågan att kunna leva upp till principprogrammet befäst i medlemsstocken. Viktigast att förstå, är att med dessa utgångspunkter är det solklart att kd:s största väljarpotential finns högerut – inte vänsterut.

Återstår bara så här avslutningsvis att konstatera, att Ingvar Svensson förklarar konservatismen och kristdemokratin ”som fan läser Bibeln”.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

29 Responses to “Kristdemokratin är en del av konservatismen”


  1. 1 Patrik M augusti 22, 2007 kl. 13:49

    Bra inlägg. För den som vill ha lite koppling till den akademiska synen på politiska ideologier kan jag bidra med följande citat ur Reidar Larssons bok ”Politiska ideologier i vår tid (5:e upplagan)”:

    ”Man kan urskilja tre, delvis motstridande huvudtendenser inom 1900-talets konservatism. Den ena tendensen är den politiskt och ekonomiskt liberala konservatismen, eller ‘liberalkonservatismen’. Den andra tendensen är socialkonservatismen. Den tredje tendensen är värdekonservatismen. I norden brukar den också kallas kulturkonservatism. Socialkonservatismen och värdekonservatismen är ofta förenade med varandra. Så är fallet i de europeiska kristligt-demokratiska partierna, som är konservativa partier (sic!) med en kristet grundad syn på etik och moral.” (s36)

  2. 3 Lars augusti 22, 2007 kl. 15:32

    Hmm. Den här Svensson ser tydligen Jakob och andra konservativa som några slags infiltratörer ”från höger” som sägs vara ute efter att ”ockupera” partiet och döma det till marginalisering. K-ordet är sannerligen kontroversiellt i det extremt vänstervridna Sverige (och då ska vi inte tala om nationalism)…

  3. 4 populisten augusti 22, 2007 kl. 17:37

    Vilket läsvärt inlägg! Ibland blir man verkligen glad över att bara ha ramlat in på en ny blogg.

    Att kristdemokrati och konservatism överlappar varandra är uppenbart. Jag förstår inte hur någon tänkande människa kan ifrågasätta det. Kanske är man rädd för att tappa röster, men då tror jag att man misstar sig. Konservatismen frodas i breda folklager i Sverige. Fast de inte vet om det själva så är många s-väljare sant konservativa och tillgängliga för ett konservativt parti.

    Jag tror delvis att det är vad moderaterna har upptäckt. Det skrev jag om redan innan valet här: http://www.debattforum.com/forum/viewtopic.php?t=5517

    (Har läst Tännsjös bok sedan jag skrev texten i länken och den rekomnderas.)

    Men bara för att moderaterna hittat tillbaka till lite av sina konservativa rötter så är ju inte utrymmet borta för ett konservativt KD. Så länge övriga partier är mer eller mindre socialliberala finns det alltid utrymme för ett uttalat konservativt parti. Eller ett uttalat socialistiskt för den delen också.

  4. 5 dagelf augusti 22, 2007 kl. 23:55

    Populisten: Har moderaterna hittat tillbaka till sina konservativa rötter? Är du go i pallet eller? Då vet du knappast vad konservatism är.

  5. 6 dagelf augusti 23, 2007 kl. 0:39

    Populisten: Läste din text du länka till. Du har fått allt om bakfoten. Och att nedvärdera Bagge på ett sådant sätt är ju rent oförskämt! Läs gärna Torbjörn Aronssons bok om Gösta Bagge, och be sedan om ursäkt 😉

    Du gör en rent ekonomisk analys av moderaterna, vilket är rent felaktigt om du ska göra en konservativ analys. Nya moderaterna har utvecklats rent socialliberalt i kulturella och socialpolitiska frågor. Och det är i dessa frågor konservativa i normala fall brukar profilera sig. Jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, bekämpa ”reaktionära kulturyttringar”, stryka de sista positiva skrivningarna om kristendom i handlingsprogrammet och nu senast ja till könsneutralt äktenskap.

    Andra samhällsfrågor kan också nämnas, Anders Borgs försvarspolitiska utspel exempelvis.

    Men om du nu måste se i ekonomiska termer är du också på helt fel spår. Din tes är alltså att om man verkar i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle så får man anpassa sig och rent av att omfamna det, om man ska vara en rent konservativ ideolog. Den tesen bygger verkligen på Tännsjös naiva världsbild. Det socialdemokratiska välfärdsbygget har redan från början motarbetats av konservativa samhällskrafter och går rakt emot organisk teori om naturliga olikheter. Att helt plötsligt omfamna det är ett hån mot tidigare generationers kamp. Bagge ägnade hela sitt leverne åt att motverka uppbyggnaden av den typen av välfärdsstat vi har idag. Om man nu skulle dra den konservativa försiktighetsprincipen till sin spetts så skulle man kanske genomföra ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska reformer ungefär i den takt som ministären Reinfeldt gör men man skulle vara väldigt tydlig med att inte försvara det socialdemokratiska bygget – som man gör nu. Det är en otroligt viktig , och avgörande, skillnad.

    För övrigt är Tännsjös bok om konservatismen bland de sämsta som skrivits.. kanske rent ut sagt en bok skriven endast för att skada konservatismen.

  6. 7 Patrik M augusti 23, 2007 kl. 0:45

    dagelf,

    Jag tycker att du är lite för snabb att avfärda ”populistens” ståndpunkt. Framförallt saknar jag underbyggd argumentation.

    Såvitt jag kan se (måste tyvärr medge att jag inte läst Tännsjös bok, men tror mig ha någorlunda god bild av dess budskap) handlar det om den klassiska frågeställningen hur man ser på konservatismen, som en ideologi med en egen uppsättning fasta värden, eller som en attityd till förändring.

    Populisten fokuserar, i Tännsjös efterföljd, på attityden till förändring. Gör man detta blir det heller inte obegripligt att betrakta de ”nya moderaterna” som mer konservativa än de (halv)gamla nyliberalerna, eftersom de förordar en mer försiktig samhällsförändring nu.

    Utifrån föreställningen att konservatismen faktiskt har en egen version av det goda samhället (präglat av tronen, altaret, svärdet, familjen, ägandet, civilsamhället o.s.v.) så är det däremot befogat att säga att moderaterna fortsätter sin marsch allt längre bort från detta ideal och mot ett (social)liberalt utopia.

    Frågan är då vilken bild av konservatismen som är den rätta. Om detta torde de lärda träta för all tid och evighet. Min inställning är att konservatismen är både och.

    Det finns en uppsättning ideal som i någon mening är konservativa, vilket pekar ut en riktning i vilket man vill att samhället skall utvecklas.

    Men det finns också i konservatismen en attityd till förändring, en önskan om en organisk samhällsutveckling, om att förändra med eftertänksamhet och försiktighet för att bevara samhället och för det centrala värden.

    Frågan om hur moderaterna rör sig ideologiskt blir därmed ganska komplex, och delvis beroende av hur den långsiktiga planen ser ut. Vad gör moderaterna om de får dominera svensk politik i ett par decennier? Kommer man gradvis att förskjuta sina mål i mer (ideologiskt)konservativ riktning, eller kommer man att stanna upp och försvara den ljusblå variant av sossesverige som man nu skapar?

    Taktiskt torde det inte råda något tvivel om att moderaternas mer försiktiga reformiver varit en förutsättning för att vinna folkets förtoende, och att möjligheterna fortfarande finns att moderaterna gradvis kan flytta fram konservatismens positioner.

    Det finns dock en del oroande tecken som tyder på att starka krafter inom partiet inte alls är intresserade av att gradvis flytta positionerna i konservativ riktning, utan tvärtom åt ett radikalt liberalt håll.

    Spariver på försvarsområdet, könsneutrala äktenskap, motvilja mot valfrihet inom barnomsorgen och drogliberalism är exempel på uttryck som allt annat än imponerar på en konservativ.

    Marken står således rätt öppen för ett kristdemokratiskt parti vars värderingar så väl sammanfaller med de konservativa att erövra de konservativa väljarna. Partiet behöver inte ens ändra politik, bara torgföra den redan befintliga och öppna stora famnen för nya väljare, istället för som Ingvar Svensson gripa efter vitlöken och träpålen för att mota bort dem.

  7. 8 Patrik M augusti 23, 2007 kl. 0:51

    dagelf,

    Måste delvis dra tillbaka mina invändningar. Jag ser att du kompletterat ditt inlägg medan jag skrev mitt. Nu saknas inte längre argumentation för din ståndpunkt vilket är välgörande.

    Jag delar också i stort din uppfattning, även om jag kanske vill vara lite mer nyanserad i min bedömning.

  8. 9 Giulia Guidi augusti 23, 2007 kl. 3:34

    Patrik M:

    ”Frågan om hur moderaterna rör sig ideologiskt blir därmed ganska komplex, och delvis beroende av hur den långsiktiga planen ser ut. Vad gör moderaterna om de får dominera svensk politik i ett par decennier? Kommer man gradvis att förskjuta sina mål i mer (ideologiskt)konservativ riktning, eller kommer man att stanna upp och försvara den ljusblå variant av sossesverige som man nu skapar?

    Taktiskt torde det inte råda något tvivel om att moderaternas mer försiktiga reformiver varit en förutsättning för att vinna folkets förtoende, och att möjligheterna fortfarande finns att moderaterna gradvis kan flytta fram konservatismens positioner.”

    Ja, jag har ofta undrat om de ”Nya Moderaterns” socialliberalism och deras (populistiska) etiska relativism bara är en politisk taktik, eller om Moderaterna verkligen har förkastat de konservativa värderingarna och den konservativa och marknadsliberala delen av sitt politiska arv.

    Jag tycker att den ovannämnda taktiken att anpassa patiprogrammet till de potentiella nya väljarna har det långsiktiga syftet att gradvis inleda opinionsförändring och sakta införa mer marknadsliberala och konservativa åsikter och programm utan att ifrågasätta den rådande politiska kulturen på ett alltför omfattande och plötsligt sätt.

    Taktiken skulle alltså vara ett sätt att tillsätta lite socker till den bittra medicinen, så att säga.

    Min enkla resonemang är att, för att kunna vinna valet, har Moderaterna fått flera röster (än vad de hade fått i förra valet), vilket innebär att de inte har förlorat så många av de ”gamla”, traditionellt konservativa väljarna, utan helt enkelt lockat flera nya simpatisörer.

    Som jag redan skrev i en annan kommentarstråd, misstänker jag att många av de ”gammalmoderata” väljarna kan ha tillfälligt kompromissat lite om vissa klassiska principer (både moraliska / konservativa och ekonomiska / marknadsdenliberala) för att försäkra den svåra valsegern.

    Resultatet av denna kompromiss kan mycket väl vara att den officiella moderata partilinjen är betydligt mindre konservativ är merparten av det moderata väljarkårets åsikter.

    Ibland misstäker jag också att ”gammalmoderaterna” har kompromissat och fortsätter att rösta på (m) trots dess oönskvärda förändringar för att få mer inflytande, i stället för ”slösa bort” sin röst på ett litet, ”maktlöst” parti, vilket ofta fruktas av väljarna.

    Att några kristdemokratiska politiker verkar vilja kasta bort sitt partis konservativa idéarv skapar mycket otydlighet och bidrar inte heller till att locka flera missnöjda konservativa moderata väljare.

    ” Såvitt jag kan se […] handlar det om den klassiska frågeställningen hur man ser på konservatismen, som en ideologi med en egen uppsättning fasta värden, eller som en attityd till förändring.”

    Bra skrivet! Tydligt, koncist och mitt i prick som vanligt.

    PS:

    Jag ber om ursäkt för min krångliga, ”latinaktiga” syntax och de långa meningarna!

  9. 10 Giulia Guidi augusti 23, 2007 kl. 3:38

    Jag ber också om ursäkt och lite tålamod för alla mina stavfel. Och det borde ha stått: ” att gradvis inleda EN opinionsförändring”. 🙂 Var snälla mot den lärande (och lite slarviga) utlänningen! 😉

  10. 11 Patrik M augusti 23, 2007 kl. 8:05

    Giulia,

    Jag tycker absolut inte att du behöver ursäkta din svenska, vilken jag finner imponerande bra, både till stavning och, vilket torde vara den svårare delen, korrekt meningsbyggnad.

    Faktum är att en mycket stor del av våra infödda ungdomar bara kan drömma om att uppnå den skriftliga färdighet i det svenska språket du uppvisar, vilket i och för sig kanske inte är värt så mycket som beröm, med tanke på utbildningens sorgliga tillstånd i vårt land.

    Vad gäller din analys av moderaterna tror jag att den är delvis korrekt. Det finns helt klart taktiska drag i den moderata positionsförskjutningen i främst ekonomiska frågor (mer måttfulla skattesänkningar o.s.v.), där man nog kan tänka sig att fortsatt regeringsinnehav skulle medföra mer långtgående reformer.

    Däremot finns även en annan trend, som går tillbaka åtminstone 70-talet, i partiet. Det handlar om framväxten av en ultraliberal falang (arkitekter bakom den ekonomiska politik som nu fått stå tillbaka något) som antagit allt mer radikala positioner i sociala frågor.

    Denna falang har nu mer eller mindre tagit över moderaterna och marginaliserat de konservativa. Hur långt denna process gått kan man se i en rad politikområden, inte minst när finansministern går ut och vill göra stora besparingar på ett redan sönderbesparat försvar.

    Här handlar det inte om att av taktiska skäl ”skynda långsamt” i rätt riktning, utan om att fortsätta den marsch i fel riktning som socialdemokraterna påbörjat.

  11. 12 Söderbaum augusti 23, 2007 kl. 9:39

    Moderaterna har egentligen inte varit konservativa på sisådär 35 år. Det var ett utpräglat liberalt moderaterna som bildade regeringen Bildt 1991, även om man då inte strukit alla konservativa skrivelser i partiprogrammet och hade Anders Björck som försvarsminister (det konservativa alibit, skulle man kunna säga). Numera finns ingen konservativ politik kvar i partiets agenda. ”Nya moderaterna” är framför allt ett maktpragmatiskt parti, och det är helt klart rätt att kalla dem ”socialdemokraterna light” – det är inte bara ett skällsord från konservativt håll.

    För mig gör det inte så stor skillnad om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som genomdriver socialdemokratisk politik. Men man kan konstatera att moderaterna i realiteten inte har givit sina konservativa kärnväljare minsta lillfinger på generationer. Så dessa väljargrupper torde nu till slut vara beredda att styra sin kosa någon annanstans. De kan inte räkna med att personer som vill ha en tämligen motsatt politik i de flesta avseenden fortsätter att rösta på dem bara för att de kallar sig ”moderaterna” och är arvtagare till det gamla fina Högerpartiet.

    Det är egentligen fånigt att moderaterna fortsätter vilja ingå i den konservativa partigruppen i europaparlamentet. Däremot har de under Reinfeldts tid som partiledare för första gången övergivit det republikanska partikonventet och istället besökt det demokratiska i USA. Det säger faktiskt en hel del.

  12. 13 Patrik M augusti 23, 2007 kl. 10:06

    Söderbaum: ”Så dessa väljargrupper torde nu till slut vara beredda att styra sin kosa någon annanstans. De kan inte räkna med att personer som vill ha en tämligen motsatt politik i de flesta avseenden fortsätter att rösta på dem bara för att de kallar sig “moderaterna” och är arvtagare till det gamla fina Högerpartiet.”

    Precis!

    Men det är just detta som jag befarar att (vissa inom) kristdemokraterna inte riktigt insett vidden av. Kristdemokraterna har en unik chans att överta en stor del av de traditionellt moderata väljarna, om man spelar sina kort väl.

    Det som krävs är att Kd håller fast vid sin måttfullt socialkonservativa linje, samtidgt som man tydligt positionerar sig i den marknadsekonomiska riktning som gamla moderater torde föredra, och lägger mer tonvikt vid traditionella konservativa hjärtefrågor som monarki, försvar och lag och ordning.

  13. 14 Lars augusti 23, 2007 kl. 15:06

    ”Det socialdemokratiska välfärdsbygget har redan från början motarbetats av konservativa samhällskrafter och går rakt emot organisk teori om naturliga olikheter. Att helt plötsligt omfamna det är ett hån mot tidigare generationers kamp.”

    Det är väl det där som gör att konservativa är chanslösa politiskt. Att utmana sossarnas välfärdsbygge är politiskt självmord. Om ett parti däremot omfamnar det och kombinerar det med värdekonservatism på det kulturella och sociala planet så finns stora möjligheter. I Danmark har Dansk Folkeparti fullständigt krossat sossarnas hegemoni och tagit över en stor del av deras väljare just med en sådan linje, givetvis kombinerad med kritik av den förda invandringspolitiken. I sammanhanget är det intressant att det faktiskt var konservativa som började bygga upp välfärdssamhället, kanske inte av så djup ideologisk övertygelse, utan mer som ett sätt att försöka motverka den framväxande radikala vänstern (socialisterna). Nu lyckades det kanske inget vidare men här tycker jag en av konservatismens positiva egenskaper kommer fram; pragmatism före ideologisk fundamentalism.

  14. 15 Söderbaum augusti 23, 2007 kl. 18:24

    Lars: Visst är välfärdsstaten en konservativ uppfinning, av tyske kanslern Bismarck och svenske statsvetaren Kjellén. Problemet är att sossarnas variant av välfärsstat för det första inte är vidare understödjande, och för det andra är den kontrollerande och manipulerande utifrån en socialistisk och radikal utgångspunkt.

    Så medan liberalerna vill upphäva välfärdsstaten helt och hållet vill många konservativa omstrukturera och omgestalta den – framför all effektivisera den.

    Sverige har västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor, enligt ECB. För konservativa är det därför självklart att den ska skäras ner – för redan omfånget gör att den kan ha en kontrollerande och manipulativ inverkan på folket. Detta är bl.a. förklaringen till att moderaterna länge kallat sig ”liberalkonservativa” och på detta vis kunnat förena både liberaler och konservativa (som annars står emot varandra som hund och katt) bakom en agenda för nedskärningar i offentliga sektorn.

    Men det är inte på något sätt konservativt att hata staten (som sådan).

  15. 16 Patrik M augusti 23, 2007 kl. 19:02

    Välfärdsstaten ger ett utmärkt exempel på hur den konservativa maximen ”förändra för att bevara” kan tillämpas.

    Konservatismen erkänner att social stabilitet och trygghet för medborgarna är ett centralt värde att bevara (något en renlärig (ny)liberal skulle fnysa åt).

    Samtidigt blir det för den konservative (liksom för den liberale) uppenbart att välfärdsstaten, vars uppgift är just att leverera denna trygghet, i nuvarande utformning inte förmår göra sitt jobb.

    Välfärdsstaten i socialistisk tappning har nämligen helt tappat bort det ursprungliga syftet. Den socialistiska välfärdsstaten är inte till för att garantera medborgarna trygghet och att hålla samman samhället, den är ett redskap för att tvinga på människor utopiska socialistiska samhällsprojekt.

    Dess uppgifter, former och metoder styrs inte av vad som är bra för medborgaren och för samhället, utan av vad som är renlärigt ideologiskt korrekt. Enorma resurser läggs ned på att med välfärdsstaten som slägga demolera samhällets naturliga gemenskaper och traditioner.

    Detta för oss till den konservativa devisen ”förändra för att bevara”. Det centrala värde vi vill bevara är tryggheten och den samhälleliga gemenskapen. Det vi måste förändra för att uppnå detta är välfärdsstaten. Som den nu är utformad gör den helt enkelt inte jobbet, tvärtom.

    Märk väl att den konservative inte (som liberalen) vill ta bort välfärdsstaten, bara omforma den så att den levererar det den skall.

    Det krångliga pedagogiska uppgiften är att för svenska folket förklara att valet inte står mellan sossarnas välfärdsbygge och den råa kapitalismen, utan mellan en gammal välfärdsstat som havererat och en ny (konservativ) som ger ett mått av trygghet, men utan att hålla tillbaka alla de kreativa och konstruktiva människor som skall bygga morgondagens samhälle.

    Det handlar, som Söderbaum skriver, om att effektivisera välfärdsstaten, men också och framförallt att ominrikta den. Det räcker inte att välfärdsstaten gör sina saker bra, den måste göra rätt saker också

    /Patrik

    Som av skattebetalarna, via försäkringskassan fått en t-shirt med texten ”pappaledig” till skänks.

  16. 17 dagelf augusti 23, 2007 kl. 19:56

    Nja, det är inte riktigt sant att man som konservativ per definition är för en – statlig – grundläggande välfärdstrygghet för medborgarna. Den socialkonservativa idétraditionen som uppkomm i slutet av 1800-talet står visserligen för detta. Men konservatismen är betydligt bredare än så.. den sk. anarko-konservatismen kan tålas att nämnas som motpol.

  17. 18 populisten augusti 23, 2007 kl. 21:47

    dagelf Patrik M har redan försvarat och förklarat den utgångspunkt jag hade in min text så det behöver jag inte göra mer. Däremot är den skriven för snart två år sedan och vatten har så klart runnit under broarna sedan dess. Vad jag tycker om Anders Borgs försvarsutspel kan du läsa om på min blogg.

    Visst kan man dela upp konservatismen i en attityd och klassiska konservativa åsikter. Jag tycker till och med det är vettigt. Men vad händer då förfäktandet av dessa åsikter kommer i strid med attityden? Gösta Bagge kämpade mot uppbyggande av den socialistiska välfärdsstaten, men förlorade. Välfördsstaten blev ett faktum. Om man då tror på ett försvar av det hävdvunna och innevarande hur ska man då kunna förespråka ett omedelbart nedmonterande av denna välfärdsstat? Det är faktiskt helt förväntat att personer som omfatter den konservativa attityden men i olika tidsperioder slåss för delvis olika saker. Olika saker är ju hävdvunna.

    Lars du har helt rätt när du lyfter fram konservatismens pragmatism som ett huvudvärde.

    I övrigt instämmer jag i att moderaternas omsvängning var helt nödvändig för att alliansen skulle ta makten. Taktik eller inte, men i mina ögon blev de åtminstone MER konservativa än Lundgrenmoderaterna. Och vad man än tycker så är det mycket bättre än GPs styre.

    Vad gäller könsneutrala äktenskap och så vidare så ska man komma ihåg att bara för att jag menar att de blivit mer konservativa så har de inte släppt sin liberala sida. Det är den radikalismen som talar i dessa förslag.

  18. 19 Marcus Widgren augusti 23, 2007 kl. 22:14

    Vi konservativa Kristdemokratiska sympatisörer måste fortsätta att debattera denna fråga. Vi har alla sakliga argument på vår sida.

  19. 20 Söderbaum augusti 23, 2007 kl. 22:39

    dagelf: Vad gäller just anarkokonservatism är det väl frågan om den ideologin är en inriktning inom konservatismen – eller inom anarkismen. Själv kan jag inte betrakta Ernst Jünger som någonting annat än en anarkist. Och om liberalismen är svårförenlig med konservatismen (konservatismen som idélära uppkom förvisso i skarp kritik mot liberalismen) så är anarkismen det alldeles tveklöst.

    populisten:

    ”Om man då tror på ett försvar av det hävdvunna och innevarande hur ska man då kunna förespråka ett omedelbart nedmonterande av denna välfärdsstat?”

    Här har du missat något. Konservatismen försvarar INTE det innevarande som sådant. Och konservatismen kan aldrig förespråka ett omedelbart nedmonterande av välfärdsstaten, åtminstone inte i bemärkelsen ”revolutionär förändring”. Ett successivt omgestaltande i linje med det hävdvunna är vad konservatismen kan sägas eftersträva i detta fall. Den socialistiska staten är per definition inte hävdvunnen – eftersom den är både radikal och kontrollerande, två egenskaper som konservatismen är emot definitionsmässigt.

  20. 21 dagelf augusti 23, 2007 kl. 23:06

    Populisten: Du säger att Reinfelds moderater är mer konservativa än Lundgrens. Detta är helt upp åt väggen enligt mig. På lundgrens tid var det raka rör, ”Homoadpotion – nej”, ”Skattesänkningar – ja”. Det var så mycket enklare då. Dessutom så var inte alls Lundgrens föreslagna skattereformer i närheten så omfattande som exempelvis Jarlens dito på 50-talet.

    Jag kan inte låta bli att koka lite inombords när någon beskriver Reinfelds krypande för sossarna och LO som konservativt. Den konservativa pragmatiken kan inte vara så långtgående att man börjar skaka i fundamentet för vad som är den borgerliga idégrunden, då är det inte längre konservatism. Moderaterna övergav först konservatismen, sen övergav de liberalismen – vad finns kvar? En allmänborgerlig gegga som inte tål att föras upp i ett ideologiskt ljus.

    Men visst erkänner även jag, maktskiftet skulle inte kunna äga rum utan nya moderaterna, men det betyder inte att jag kallar dem konservativa – tvärt om.

    Jakob: Men det finns ganska stort spelutrymme mellan anrakokonservatism och socialkonservatism. Man behöver inte vara för väldfärdsstaten, äns i slimmad version, för att vara konservativ – det var min poäng.

  21. 22 Christopher Dywik augusti 24, 2007 kl. 16:11

    Klassas inte Ernst Jünger som mer radikalkonseravtiv? Nån som ville förändra tillbaka samhället till så det såg ut under habsburgarnas välde? Eller har jag blandat ihop saker nu?

  22. 23 Lars augusti 24, 2007 kl. 17:08

    ”Så medan liberalerna vill upphäva välfärdsstaten helt och hållet vill många konservativa omstrukturera och omgestalta den – framför all effektivisera den.

    Sverige har västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor, enligt ECB. För konservativa är det därför självklart att den ska skäras ner – för redan omfånget gör att den kan ha en kontrollerande och manipulativ inverkan på folket. Detta är bl.a. förklaringen till att moderaterna länge kallat sig “liberalkonservativa” och på detta vis kunnat förena både liberaler och konservativa (som annars står emot varandra som hund och katt) bakom en agenda för nedskärningar i offentliga sektorn.”

    Ja, och det är ju när denna agenda ska omvandlas till praktiska förslag som problemen kommer. Då blir det Bo ”120 miljarder i skattesänkningar” Lundgren och folk ser moderaterna som välfärdens bödlar och skyr dem som pesten. Det är ju satsningar på det här området folk vill ha, inte ytterligare nedskärningar.

    ”Men det är inte på något sätt konservativt att hata staten (som sådan).”

    Nej, verkligen inte. Moderaternas konservativa föregångare satte ju statsintressets väl ”över individers och
    klassers särintressen”.

  23. 24 Söderbaum augusti 24, 2007 kl. 18:19

    Lars: ”Ja, och det är ju när denna agenda ska omvandlas till praktiska förslag som problemen kommer. Då blir det Bo ”120 miljarder i skattesänkningar” Lundgren och folk ser moderaterna som välfärdens bödlar och skyr dem som pesten. Det är ju satsningar på det här området folk vill ha, inte ytterligare nedskärningar.”

    Vet inte varför du nämner förre moderatledaren Bo Lundgren i sammanhanget. Han var långt ifrån konservativ.

    Enligt ånämnda rapport från Europeiska Centralbanken skulle vi i Sverige kunna ha samma välfärd för halva skatteintäkterna. Eller dubbelt så mycket välfärd med samma skatt som vi har idag. Vänstern och media har fått för sig att alla skattesänkningar måste ”finansieras” – som om det vore ett nollsummespel. Folk tror på det, och har fått för sig att bara vi skyfflar in fler skattemiljarder i det (s)varta hålet så blir det nog bra så småningom. Det är helt fel. Här har konservativa en mycket viktig uppgift i att förbereda en politik där vi både skär ner vårdköerna och förbättrar skolan jämfört med dagens situation SAMTIDIGT som vi sänker skatterna. Liberalerna är inte intresserade av den analysen för de vill bara skära ner den offentliga sektorn, och Nya moderaterna är inte heller intresserade av den analysen för de tror att de kan vinna förtroende hos väljarna genom att omfamna allt som socialdemokratin gjort tidigare (vilket är allt annat än konservativt).

  24. 25 populisten augusti 24, 2007 kl. 21:35

    dagelf jag påstår inte att Reinfeldts krypande för LO är konservativt. Däremot torde Ms försvar av LAS kunna räknas som konsetrvativt enligt min definition. Men förtrösta inte det rör ju på sig. Jag läste idag någonstans att LO måste säga upp en massa folk pga svikande medlemstal. Byggnads lär ha sagt upp 90 personer som de försörjde med granskningsarvodena.

    Intressenat sidodisskution om kostnaden för dne offentliga sektorn föresten. Jag tycker att regeringen gör för lite här. Om man kan effektivisera det offentliga så kan man ju både sänka skatten och ge väljarna mer som du Söderbaum påpekar. Det är märkligt att de inte tar chansen bättre. Dock måste man nog starta med effiktiviseringarna. Första skaffa pengar sedan spendera dem. Speciellt eftersom folk inte klarar av att skilja på en effektivisering och en nedskärning.

    Föresten, att påstå att den socialistiska välfärdsstaten inte är hävdvunnen är märkligt då den funnits i snart 50 år. Sedan kan man ju tycka att den är dålig och bör reformeras.

  25. 26 Patrik M augusti 26, 2007 kl. 23:22

    Lars: ”Ja, och det är ju när denna agenda ska omvandlas till praktiska förslag som problemen kommer. Då blir det Bo “120 miljarder i skattesänkningar” Lundgren och folk ser moderaterna som välfärdens bödlar och skyr dem som pesten.”

    Detta rör sig framförallt om ett pedagogiskt problem. Moderaterna har alltsedan de erövrades av nyliberalerna lagt allt för stor vikt vid att propagera för skattesänkningar, och allt för liten vikt vid att beskriva hur ett alternativt, mindre ineffektivt välfärdssamhälle skulle kunna se ut.

    I sak torde sådana omfattande skattesänkningar vara väl förenliga med bibehållen, och t.o.m. utvecklad välfärd (vilket bl.a. undersökningen som Söderbaum refererar till visar, och en rad västliga industriländer visar i praktisk handling dagligen). Problemet är att moderaternas ointresse för välfärdsfrågor gör dem sårbara för kritik som målar ut dem som välfärdens dödgrävare.

    På det sättet tycker jag Reinfeldts ”nya moderater” varit smartare än de gamla. I ekonomiska frågor är skillnaden mindre mellan ”nytt” och ”gammalt” än vad retoriken ger sken av.

    ‘Nej, verkligen inte. Moderaternas konservativa föregångare satte ju statsintressets väl “över individers och
    klassers särintressen”.’

    Jag håller förvisso med om att konservatismen, till skillnad från liberalismen, lägger stor vikt vid allmänintresset, och statsnyttan. Däremot måste jag varna för att enbart se till statsnyttan och glömma bort individen. Då hamnar man mer åt det totalitära hållet. Konservatism handlar om att finna en vettig balans mellan individers och samhällets behov.

    Dagelf: Jag håller med om att det är fullt möjligt att vara konservativ och mot välfärdsstaten. Däremot ställer jag mig tveksam till om någon någorlunda mainstream konservativ vill ifrågasätta välfärdssamhället.

    Populisten: Att sätta en konservativ etikett på försvarandet av LAS tycker jag nog är att dra tesen om konservatism som en attityd till förändring lite väl långt.

    Hela det socialistiska samhällssystem som s byggt upp sedan 30-talet, inklusive LO:s osunda styrkeposition på arbetsmarknaden (där LAS är en av hörnpelarna), är en abnormitet. Det strider mot alla de grundläggande värden som konservatismen hyllar (från familjens och civilsamhällets centrala roll till det privata ägandet o.s.v.). Det kan aldrig vara konservativt att försvara detta.

    Däremot tycker jag man kan finna skäl ur en konservativ synvinkel att förespråka viss varsamhet när vi söker finna vägen tillbaka till en sund samhällsutveckling. Det tog flera decennier att spåra ur samhället till den grad vi nu gjort. Det kommer sannolikt att ta flera decennier att fullständigt komma tillbaka på banan igen.

  26. 27 Söderbaum augusti 28, 2007 kl. 14:16

    populisten: ”Föresten, att påstå att den socialistiska välfärdsstaten inte är hävdvunnen är märkligt då den funnits i snart 50 år. Sedan kan man ju tycka att den är dålig och bör reformeras.”

    Nja, så märkligt är det inte. Anti-kultur kan aldrig bli kultur.


  1. 1 Reinfeldt bekänner sig till konservatismen « Konservativa perspektiv i 2000-talet Trackback vid oktober 9, 2007 kl. 14:17
  2. 2 Kristdemokratins framtid | Robert Tadjer Trackback vid april 14, 2011 kl. 15:42

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,951 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar