Skyll inte mobbningen på skolidrotten

>Publicerat i Kristdemokraten nr 35 2007

Andreas Olofsson skriver i Kristdemokraten nr 33 att ”mer skolidrott leder till mobbning”. Jag vill rikta ett par invändningar mot detta. Att det finns vissa som är duktigare än andra leder INTE per automatik till mobbning. Visst leder det till psykisk press på dem som (för tillfället) är sämre – men det är bara positivt, uppbyggeligt och karaktärsdanande.

Man tager inte bort det sämre hos mänskligheten genom att beröva människorna möjligheten att bli bättre.

Problemen uppstår när det inte finns en mångfald möjligheter att utveckla de personliga talangerna inom. Det är snarare så att ju färre möjligheter skolan erbjuder härvidlag, desto större blir risken för social utfrysning. Den som inte är bra på en sport kan vara bra på någon annan sport. Och den som, liksom undertecknad, alltid varit totalt ointresserad av sport kan vara duktig på någonting helt annat. Hur många rockstjärnor tror Du var klassbäst i gymnastik när de gick i skolan? Hur många präster var klassbäst på matematik? Hur många politiker var klassbäst på hemkunskap?

Det är absolut inte idrotten som är problemet. Den är inte ens en del av problemet. Tvärtom är den en del av lösningen. Inte minst av det enkla skälet att respekt för att människor har olika talanger följer som en omedelbar konsekvens av att alla elever tvingas till att positionera sig på NÅGOT sätt inom ”samma olika ämnen”. Få kan vara bäst på allt, men alla kan vara duktiga på något. En överlägsen positiv effekt av idrottsämnet är att det också medför motion, i kontrast till skolsalens stolsittande och slöjdsalens stående. Människan behöver kontrast i tillvaron, samtidigt som hon behöver trygghet.

Alla människor har behov av att känna uppskattning och få bekräftelse av sin omgivning – detta är grundläggande för självtryggheten. Det löser absolut ingenting att minska möjligheterna till utveckling av individuella talanger. Även om det kan vara lätt att tro, att bara man upphäver alla strukturer så att alla människor stöps i samma form så blir det bra. Men det är naturligtvis fullständigt fel: människan stod inte högre och mådde inte bättre på stenåldern än idag (även om en viss återgång låter sig anas).

Värt att påpeka i sammanhanget är också att utveckling av de individuella talangerna sker bäst genom utomstående faktorer som föredömen, förväntningar och krav. Den enskilde kan aldrig växa tillräckligt i sig själv, det krävs också vägledning. Det har man förstått inom idrotten.

Mobbning är en perverterad form av självhävdelse, och man kommer inte ifrån den genom att upphäva känslan för skillnaden mellan ”bättre” och ”sämre”. Enda sättet att komma till rätta med mobbning är att uppställa rätt föredömen, förväntningar och krav.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

9 Responses to “Skyll inte mobbningen på skolidrotten”


  1. 1 Christopher Dywik augusti 24, 2007 kl. 12:02

    Bra! Idrott är endast något gott. Jag själv har spelast hockey i ca 10 år, var aldrig särskillt bra, men jag lärde mig att kämpa och ska sanningen fram så mår man helt klart bättre psykiskt när ens kropp mår bra fysiskt.

  2. 2 Patrik M augusti 24, 2007 kl. 13:11

    Instämmer!

    Prestationskrav är något som vi ständigt kommer att möta i livet (ja, utom i dagens skola). Det är i det stora hela bra. Krav hjälper oss att växa och prestera bättre.

    Jag tror definitivt inte på tanken att ”skydda” barn genom att bespara dem prestationskrav i skolan. Snacka om björntjänst. Bättre då att från barnsben vänja sig vid det som ändå kommer när man blir vuxen, och att lära sig hantera sådana krav på ett konstruktivt sätt.

    Idrottsämnet är sannolikt en av de få kvarvarande bastionerna i skolan där prestationskrav fortfarande finns. Det hänger sannolikt samman med att det även i samhället i övrigt är legitimt att hylla duktiga idrottare, och att idrottare tillåts belönas efter prestation. Det vi skulle behöva är mer av den inställningen till fysik, språk o.s.v. i skolan och samhället i stort.

    Sedan finns det säkert förbättringar man kan göra av idrottsämnet, och enskilda lärares undervisning, men det gäller faktiskt i alla ämnen.

    Jag håller också med om att fysiska prestationer är ett viktigt komplement till teoretiska (man lär sig bättre i teoriämnen om man rör på sig mer), och att vi måste få ungdomar att röra på sig betydligt mer än idag, för sin hälsa och välbefinnande.

  3. 3 Giulia Guidi augusti 25, 2007 kl. 7:35

    — Andreas Olofsson:

    “De osynliga hierarkiska strukturer som finns på många skolor styrs till viss del av hur bra idrottare eleverna är. De duktiga fotbolls- och hockeyspelarna är populärast i skolan, oavsett hur de presterar i teoretiska ämnen eller hur bra kamrater de är.”

    Detta får Herr Olofsson tyvärr leva med: Det är faktiskt ingen nyhet och det finns väldigt lite man kan göra åt det.

    Annars instämmer jag till fullo med Andreas Olofsson, åtminstone vad det gäller situationen i Italien (fast jag antar att skolidrott funktionerar ungefär lika överallt i Europa):

    “Idrottsämnet i skolan handlar, liksom idrotten i stort, mycket om prestation och tävling. […] Skolidrotten är ofta en plats där elever utsätts för mobbning och de elever som presterar mindre bra på idrotten hamnar utanför kompisgängen.”

    Vad sant! Jag har ofta haft denna diskussion med många olika lärare, psykologer och forna elever i min familj och bekantskapskrets, som också verkar ha nått Olofssons slutsats och delar hans erfarenheter.

    — Jakob:

    “Det är snarare så att ju färre möjligheter skolan erbjuder härvidlag, desto större blir risken för social utfrysning.”

    Sant, men ju flera obligatoriska ostrukturerade aktiviteter (idrott, skolresor, osv.), desto flera mobbningstillfällen.

    Man borde dessutom skilja mellan tvång och “möjligheter.”

    Om skolan vill erbjuda och organisera olika frivilliga sportliga aktiviteter på kvälltid, d.v.s. efter de obligatoriska lektionerna, den får gärna göra det, men idrott (särskilt lagsporterna och tävlingsmässig friidrott, som innebär höga fysiska förväntnigar, krav och kompetition) borde absolut inte vara ett obligatoriskt skolämne.

    Om skolan vill befrämja elvernas hälsa kan den med fördel ersätta lagsporterna och friidirotten med ett brett utbud av icke-kompetitiva motionsformer, som t ex. joggning eller “power walking”, löpning, olika former av gruppgymnastik (motsvarande ett pass på gymmet) eller militärliknande “calisthenics” (d.v.s. olika varianter av situps, armhävdningar, och dylikt, på olika svårighetsnivåer).

    Jag vet inte hur gymnastiksalarna ser ut i Sverige, men jag tycker att alla skolor också borde kunna erbjuda åtminstone trettio-fyrtio moderna rullmattor, motionscycklar, “elliptical trainers”, skidmaskiner, trappmaskiner och dylikt (ungefär lika många som eleverna i en genomsnittlig klass).

    Slutligen borde lärarna ständigt och skarpt övervaka eleverna, eftersom mobbning oftast förekommer under de mest ostrukturerade och obevakade aktiviteterna, då lärarna inte är närvarande och de starkaste, dominerande eleverna får råda obehindrat (till exempel mellan lektionerna och på skolgården).

    Patrik M:

    “Prestationskrav är något som vi ständigt kommer att möta i livet (ja, utom i dagens skola).”

    Ja, absolut, men i det moderna samhället möts man knappast av några fysiska och atletiska prestationskrav.

    Intellektuella och atletiska prestioner är visserligen inte samma sak, och jag tycker att man inte ska blanda ihop dem. Man kan dessutom vara otroligt stresstålig, uthärdig, koncentrerad, seriös och ansvarig, men samtidigt ganska blyg och inte särskilt atletisk.

    Varför inte koncentrera sig på att att ställa och upprätthålla högre akademiska krav och mindre akademisk “laissez faire”, i stället för att ytterligare distrahera (särskilt de blygaste och svagaste) eleverna med olika sorters – akademiskt onödiga – kampaktiga tävlingar och bollspel?

    “Jag håller också med om att fysiska prestationer är ett viktigt komplement till teoretiska (man lär sig bättre i teoriämnen om man rör på sig mer).”

    Detta förblir obevisat och de flesta professorer och forskare i min familj och bekantskapskrets (inklusive mina egna professorer på universitetet) är faktiskt fysiskt blyga och inte alls atletiska, eller i alla fall enbart fysiskt aktiva på en individell och helt amatörmässig nivå: några av dem småtränar, cyklar, löper, vandrar, åker skidor osv., men ingen av dem engagerar sig i någon form av kompetitiv lagidrott eller tids- och energikrävande friidrott.

    Många av dessa akademiker påstår faktiskt ha hatat skolidrott och två av dem har berättat för mig att de till och med blev mobbade under gymnastiklektionerna, utan att detta hindrade dem från att nå akademisk excellens och en utomordentligt skarp teoretisk tankeförmåga.

    Och vad har ”mens sana in corpore sano” och hälsan med ”höga fysiska krav” att göra? En regelbunden långpromenad eller en vacker cyckeltur i stadsparken eller längst vattnet är utmärkta och tillräckligt uppiggande motionsformer! 🙂

  4. 4 Patrik M augusti 26, 2007 kl. 22:21

    Giulia,

    Du har flera intressanta kommentarer och relevanta invändningar mot mitt inlägg. En del av dem tror jag dock beror på att jag uttryckt mig otydligt.

    Det första man behöver veta om mig när man diskuterar idrott är att jag själv hör till gruppen ”blyga och oatletiska” och ingalunda alltid uppskattade skolidrotten när jag själv gick i skolan. Jag har dock i efterhand kommit att uppskatta den idrottsliga träning jag fick där, inte minst den förmåga till samarbete och laganda som utvecklades i lagidrotterna.

    Alla invändningar som går ut på att främjandet av hälsa (och teoretisk inlärning) inte kräver elitidrottande och/eller lagidrotter, utan att en promenad, cykeltur eller simning t.ex. duger lika bra, köper jag oreserverat. Skall tiden för idrott utökas tror jag definitivt att tiden skall utnyttjas till att eleverna får möjlighet att utöva någon idrott som de själva finner passande. Skolidrotten har ju definitivt missat sitt mål om den avskräcker eleverna från att idrotta i vuxen ålder.

    När jag läser om mitt inlägg ser jag att fokus hamnade väldigt mycket på prestationskrav. Detta skall ses mot bakgrund av den totala frånvaron av prestationskrav i den svenska skolans teoretiska discipliner, och således tolkas som ett allmänt försvar för att ställa krav på skolans elever, än särskilt applicerbart på idrott.

    Jag anser definitivt inte att det är mer befogat att ställa idrottsliga krav på eleverna än akademiska, men gott att man kan införa teoretiska krav hellre än att avskaffa de fysiska. Jag skulle också ha svårt att opartiskt motivera varför teoretiska ämnen (som jag är bra på) skall bedömas, men inte fysiska (som jag är dålig på).

    Det viktigaste från min horisont är dock att skoleleverna får tillfälle att röra på sig, och att pröva på olika former för träning för att finna det som passar dem bäst, och grundlägger sunda träningsvanor för framtiden. Helt klart är det få yrken i det moderna samhället som kräver extrem fysisk prestationsförmåga, men nästan alla kräver hyggling kondition för att orka ett helt yrkesliv.

    Idrottslärarna har ett stort ansvar för att undervisningen utformas på ett sådant sätt att alla får en möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar, och att elever som inte har idrottslig fallenhet inte försätts i situationer som inbjuder till mobbing.

    Ärligt talat tror jag att det största problemet med skolidrotten ligger just i enskilda lärare som inte insett detta, och som har en väldigt nedlåtande attityd till de som inte är duktiga och entusiastiska idrottare.

    Slutligen måste jag instämma i beklagandet att en persons status så intimt hänger samman med dess idrottsliga förmåga, och så lite med dess intellekt. Detta ser jag dock främst som en spegling av samhället i stort som hyllar idrottsliga bedrifter, men föraktar akademiska sådana.

  5. 5 Giulia Guidi augusti 28, 2007 kl. 15:15

    Patrik M:

    Tack så mycket för det intressanta och läsvärda svaret!

    “När jag läser om mitt inlägg ser jag att fokus hamnade väldigt mycket på prestationskrav. Detta skall ses mot bakgrund av den totala frånvaron av prestationskrav i den svenska skolans teoretiska discipliner, och således tolkas som ett allmänt försvar för att ställa krav på skolans elever, än särskilt applicerbart på idrott.”

    Tack för förtydligandet. Jag förstår att du utgick från det specifika inlägget för att påpeka ett större problem och införa och fordjupa en bredare samhällspolitisk debatt kring skolans roll, uppgifter och förväntningar.

    Jag är dock inte särskilt van vid den politiska och sammhälliga debatten. Därför missar jag ofta hela poängen och fastar vid det enskilda, specifika problemet, i stället för att ta diskussionen ett steg vidare, mot bredare fenomen och abstraktare, mer omfattande slutsatser. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag täckte över din relevanta och intelligenta resonemang med grova, onödiga detaljer.

    Din analys av det som funktionerar och inte funktionerar inom skolidrotten, så som dina förslag, är så exakta och skarpa att det inte finns någonting som jag kan tillägga till dem.

    För övrigt håller jag också fullständigt med dig angående skolans förfall, vilket tyvärr inte är ett svenskt, utan ett internationellt utbrett fenomen.

    Min faders generation (han är född 1950) var mycket kritiskt inställd gentemot “den auktoritära skolan”, och förkastade dess “rigida konformism.” Deras reaktion är kanske delvis förståelig, särskilt med tanke på att, i Italien, hade det dåtida skolsystmet organiserats av en fascistisk minister, och aldrig moderniserats sedan dess.

    Jag tror dock att de tog för givet allt det goda som den “gamla skolan” hade att erbjuda och underskattade dess enorma bidrag till deras egna kulturella och personliga utveckling.

    Denna otacksamhet, tillsammans med den då rådande radikala tidsandan, fick de att “kasta ut barnet med badvattnet.”

    Idén var att utöka elevernas värdighet och ge dem möjligheten att uttrycka och utveckla sina unika, kreativa tankar.

    I stället blev konsekvensen att nu får eleverna (eufemistiskt skrivet) sämre undervisning, sämre akademiska resultat, mindre kunskaper, ingen personliga stöd, inga råd, nästintill ingen individuell uppmärksamhet, ingen struktur, inga förväntningar (vilket kan förorsaka lågt självförtroende), ingen förberedelse för det vuxna livet utanför skolan, ytterst få objektiva etiska vägledande principer och, ja, inga krav på att förbättra sig som studenter, som människor och som medborgare.

    En annan stark invändig mot “den gamla skolan” var, ur ett marxistiskt perspektiv, att den var “elitistisk”, “orättvis” och “aristokratisk” (i den bemärkelse att den riktade sig särskilt mot ”de bästa” medel- och överklasseleverna, som i sin tur fick hjälp och stöd av sin ”privilegierade” uppfostran).

    I stället för att försöka att göra “den goda skolan” tillgängligare till samhällets sämre lottade barn, fick man den förbluffande idiotiska idén att ge alla “den dåliga skolan” för att hindra de underprivilegierade eleverna från att “hamna utanför.”

    “Slutligen måste jag instämma i beklagandet att en persons status så intimt hänger samman med dess idrottsliga förmåga, och så lite med dess intellekt.”

    Jag håller med dig. Detta är dock fortfarande inget problem i Italien.

    Här i USA, där jag befinner mig för mitt sommarjobb, är situationen säkert mycket värre än i Sverige.

  6. 6 Giulia Guidi augusti 28, 2007 kl. 15:20

    ”att den särskilt riktade sig mot …”

    Förlåt! Åh, dessa lurigt vandrande satsadverbial! 😉

  7. 7 Giulia Guidi augusti 28, 2007 kl. 15:54

    Ursäkta, jag hade glömt att besvara två viktiga paragrafer!

    ” Jag anser definitivt inte att det är mer befogat att ställa idrottsliga krav på eleverna än akademiska, men gott att man kan införa teoretiska krav hellre än att avskaffa de fysiska.”

    Absolut! Jag tycker inte heller att våra ”stackars” barn säkert ska knäckas av alla dessa ”onda”, ”orättvisa” krav, och det var aldrig min mening att stödja denna överskyddande och långsiktigt skadliga attityd.

    ”Jag skulle också ha svårt att opartiskt motivera varför teoretiska ämnen (som jag är bra på) skall bedömas, men inte fysiska (som jag är dålig på).”

    I italien bedöms även skolidrotten, men man måste vara verkligen mycket stökig och störande eller rentav fräck och lat för att inte få godkänt! 🙂 Fast i Italien betygsätts även elevens uppförande, vilket har debatterats i svensk media och verkar vara högt tabu-aktigt och kontroversiellt.

    Jag tycker att skolmotionen mycket väl kan bedömas, men kanske på ett annat sätt än alla andra ämnen: Det borde vara elevernas strävan att förbättra sin fysiska kondition och deras relativa framsteg som borde uppskattas, i stället för deras absoluta atletiska resultat.

  8. 8 Patrik M augusti 29, 2007 kl. 16:13

    Giulia,

    Jag ser att vi tycks nått en betydande samsyn inte bara om skolidrott utan även om skolans problem i stort. Det återstår bara för mig att kort kommentera några punkter i ditt inlägg vilka jag fann intressanta.

    Det är intressant att höra att att förfallet inte är unikt för Sverige, utan ett mer generellt fenomen, vilket väl i och för sig inte borde förvåna eftersom 1968 års vänstervåg, vilken bär huvudansvaret för förfallet, också var ett internationellt fenomen.

    Dessvärre (ur svensk horisont) visar internationella undersökningar att vi (trots generösa offentliga utgifter) placerar oss mycket dåligt jämfört med andra länder vad gäller studieresultat och ordning i skolan, vilket kanske får tolkas som att vi tagit täten i det sluttande planet mot avgrunden…

    Betyg i uppförande hade vi även i sverige till på 60-talet. Jag tror att det vore stor vinst att återinföra, men det tycks väldigt kontroversiellt.

    ”Här i USA, där jag befinner mig för mitt sommarjobb, är situationen säkert mycket värre än i Sverige.”

    Kan detta verkligen vara möjligt?? Min bild av USA är att man är extremt förtjusta i prestationer av alla de slag (akademiska, idrottsliga o.s.v.), vilket i och för sig sannolikt gör dem mera idrottsfixerade än vi svenskar, men samtidigt borde skillnaden vara ännu större vad gäller akademiska prestationer.

    I Sverige är det nämligen tillåtet, och till och med uppskattat, att vara duktig i idrott, medan andra prestationer ses med stor misstänksamhet och avund.

    Återigen – du behöver inte be om ursäkt för dina inlägg, vare sig språkligt eller innehållsmässigt. Tack vare att du hade invändningar mot mitt ursprungliga inlägg fick jag upp ögonen för en del otydligheter och fick tillfälle att utveckla mig så att det blev tydligare och bättre. Tack!

  9. 9 Giulia Guidi september 16, 2007 kl. 16:25

    Patrik M, det är alltid så intressant att läsa dina kommentarer!

    ” Kan detta verkligen vara möjligt?? Min bild av USA är att man är extremt förtjusta i prestationer av alla de slag (akademiska, idrottsliga o.s.v.), vilket i och för sig sannolikt gör dem mera idrottsfixerade än vi svenskar, […]”

    Det stämmer, faktiskt!

    ”[…] men samtidigt borde skillnaden vara ännu större vad gäller akademiska prestationer.”

    Jag vet faktiskt inte, men du har säkert rätt: din bild verkar mycket sannolik.

    Jag menade dock bara att visst beundrar och belönar amerikanerna alla sorters prestationer, men just inom skolan verkar den atletiska förmågan fortfarande ha företräde och ge betydligt högre status.

    Min jämförelse var alltså inte mellan de akademiska prestationernas prestige i Sverige respektive USA, utan mellan de akademiska och de atletiska prestationernas prestige inom de amerikanska skolorna.

    Enligt mina amerikanska vänner och bekanta och deras berättelser har de atletiskt framgångsrika eleverna (”jocks”) mycket högre status än deras akademiskt briljanta kamrater (”nerds”), som till och med kan bli mobbade p.g.a. sina kunskaper / sin intelligens.

    Detta verkar förekomma också vid de många universitet som har ett starkt atletiskt programm (i motsats till endast ”akademiskt starka” universitet, som t.ex. Ivy League-universiteten).

    Lyckligtvis är de vuxna studenterna starkare, mindre beroende av gruppens godkännande, statusfixerade och benägna att mobba, så det sistnämnda är kanske inget större problem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 953,021 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar