Blod är tjockare än vatten

BLOD ÄR TJOCKARE ÄN VATTEN

Utilitaristen och f.d. chefsideologen för Vänsterpartiet Kommunisterna professor Torbjörn Tännsjö har nu kommit fram till att barns rätt att ärva sina föräldrar måste avskaffas i modernismens namn. I en artikel på DN Debatt skriver Tännsjö bl.a.:

”En feodal mystik kring vad man förr kallade blodsband, numera operationaliserad genom det moderna gentestet, är här bestämmande för hur lagen har utformats.” Ur hans synpunkt handlar detta om fördomar, det är förkastligt, och enkelt att upphäva genom politiska reformer.

Han har givetvis fel. Ganska mycket, dessutom.

Banbrytande åsikter viktigare än hederlighet

Till att börja med är barnens rätt att ärva sina föräldrar inte någonting som kommit med eller följt av feodalismen. Redan innan den feodala epoken gällde i den ursvenska rätten att sönerna ärvde allting (att äldste sonen ärvde merparten kom senare), någon rätt att testamentera bort egendom ur släkten fanns inte – det är först med den romerska rättens inflytande på 1600-talet som man i små steg närmar sig detta. År 1686 infördes Karl XI:s testamentsstadga, som erkände den dödes rätt att fördela sitt arv bland arvingarna – dock inte att testamentera bort arvejord ur släkten. År 1857 infördes systemet med laglotter (då endast till äkta barn), vilket också innebar en lagstadgad rätt att testamentera bort även ärvd egendom och jord.

Sedan ska förstås påpekas att vi aldrig har haft någon feodalism i Sverige, liksom det bör noteras för tydlighetens skull att vi inte heller importerat idén om barnens arvsrätt från något av de feodala länderna. I själva verket var barn redan under yngre stenåldern för 10,000 år sedan de självklara arvtagarna till sina föräldrar. Detta vet förstås Tännsjö, även om historiemedvetenhet i och för sig aldrig har legat i vänsterns intresse. Men som gammal radikal är det förstås viktigare för honom att ha banbrytande åsikter som sin profil, snarare än intellektuell hederlighet.

Det synes mig under alla omständigheter vara ett utslag av påtagligt oförnuft att, som Tännsjö gör, hävda att en grund för samhället som fungerat väl i tusentals år skulle vara ”primitiv”. Tvärtom visar väl just hävden på denna ordnings kompletta rimlighet för människor i alla tider? De mest geniala lösningarna är oftast de enklaste. Tännsjös artikel är dock inte helt utan intellektuella förtjänster – trots allt är han ju professor. I en särskild passage lyckas han på ett trovärdigt sätt visa hur nära varandra liberalismen och socialismen ligger i sådana här frågor.

Min syn på sakfrågan

Jag har själv grundat en del på om jag är mer för fri testamentsrätt eller för komplett arvsrätt. Jag tycker förvisso att en förälder ska kunna sätta press på sina barn under uppväxten, och om barnen vet att de ändå kommer att ärva allt så behöver de inte lyssna på sina föräldrar. Om t.ex. äldste sonen inte förtjänar någonting och yngsta dottern förtjänar allt, så är det väl bara rätt om den senare får ärva allt i enlighet med förälderns vilja? Det betyder också att det goda exemplet alltid är tydligt i vardagen för barnen – samt att föräldrarna faktiskt kan uppfostra sina egna barn, och att det inte bara är staten genom skolan som gör det. Detta skulle alltså tala för full testamentsfrihet.

Å andra sidan anser jag inte att en far eller mor har rätt att godtyckligt förskingra familjens/släktens egendom. Varken genom oansvarig konsumtion eller genom att testamentera bort egendomen till vem eller vad som helst.

Min slutsats är därför att jag stödjer den nuvarande arvslagstiftningen i Sverige, där barnen (samtliga) alltid ärver minst 50% samt att man alltid har rätt att testamentera bort högst 50%. En viktig reservation har jag dock mot gällande ordning: jag anser att närmaste släkting ALLTID har förtur gentemot Allmänna arvsfonden och att denne också har rätt att återvinna en beslagtagen förmögenhet från Allmänna arvsfonden som vederbörande kan styrka sin rätt till genom blodsband.

Staten måste alltid i första hand vara till för, understödja och befrämja samhällets familjer.

Jakob E:son Söderbaum
 

Mer Tännsjö-kritik här på bloggen:

  • Tännsjö talar med kluven tunga
  • Tännsjös konservatism tämligen oinsiktsfull
  •  

    Annonser

    16 Responses to “Blod är tjockare än vatten”


    1. 1 populisten oktober 22, 2007 kl. 22:32

      Söderbaum, jag ser med intresse fram emot att se dig presentera en säker källa för arvsreglerna under yngre stenåldern. 🙂

      I övrigt har du naturligtvis många poänger.

      ”I en särskild passage lyckas han på ett trovärdigt sätt visa hur nära varandra liberalismen och socialismen ligger i sådana här frågor.”

      Detta borde dock inte förvåna. Det finns mycket som förenar dessa ideoligier, inte minst att de båda är radikala i sin grund.

    2. 2 Grue oktober 22, 2007 kl. 23:17

      Håller med om att den nuvarande lagstiftningen är bra. Och ja, liberalismen och socialismen ligger nära varandra i många frågor, t ex den här. Dom är modernistiska och rationalistiska.

      Tännsjö är inte bara ointresserad av historien utan av all empirisk vetenskap. Han drar alltid från höften med nån konstig idé han råkat läsa om istället för att sätta sig in i forskningsläget. Typisk filosofisk arrogans, att man kan lösa allt från länsstolen.

      Sen är hans idéer förstås fullkomligt idiotiska från en uppsjö olika synvinklar. Dock ser jag hans existens enbart som positiv från vår synvinkel. Han drar diverse modernistiska och rationalistiska resonemang till sin spets (doping åt alla, djur är lika mycket värda som mänskor, etc). Folk vänder sig då emot honom och hela det idékomplexet. På samma sätt som t ex konservativa lidit av att sammankopplas med nazismen, lider moderata versioner av modernismen av att kopplas samman med Tännsjö.

      Men han är en pajas, en clown. Det är på ett sätt tragiskt att han är en av Sveriges mest välkända akademiker – det säger nåt om Akademins tillstånd.

    3. 3 Giulia Guidi oktober 23, 2007 kl. 8:57

      “Jag tycker förvisso att en förälder ska kunna sätta press på sina barn under uppväxten, och om barnen vet att de ändå kommer att ärva allt så behöver de inte lyssna på sina föräldrar.”

      Att använda arvet som ett utpressningsvapen mot sina barn är bland det fulaste som finns.

      Jag föreslår därför att du tänker om.

    4. 4 Söderbaum oktober 23, 2007 kl. 9:53

      Populisten: Vad gäller arvsreglerna under yngre stenåldern (den neolitiska perioden), blev människan alltså bofast jordbrukare då. I samband med det vet man att familjens roll blev viktigare än stammens.

      Giulia: Jag menar inte att det skulle vara ett direkt utpressningsvapen. Snarare indirekt verksamt, genom att barnet förstår att det måste lyssna på sina föräldrar. Idag förstår barnen tvärtom att de inte behöver lyssna på sina föräldrar, och överhuvudtaget inte på äldre människor – de får hela kakan ändå.

      Den svenska lagstiftningen har skapat ett samhälle där barnen ska vara så fria från sina föräldrar som möjligt. Det är det jag vänder mig emot. Jag är säker på att den här typen av åsikter är onödiga i både Italien och USA. I USA uppfattar jag det som så att mentaliteten i stort sett är sådan att ”du får skylla dig själv om du hamnar på samhällets botten, för det här är Möjligheternas Land”. I Sverige är mentaliteten i princip sådan att ”det är borgarnas fel om du hamnar på samhällets botten, så allt som kan betraktas som borgerligt måste krossas”. Jag gissar att Italien inte befinner sig närmare Sverige i detta…?

    5. 5 populisten oktober 23, 2007 kl. 13:15

      Söderbaum, jag tror iofs du har rätt i att anta att arv inom familjen blev etablerat som princip då människan blev bofast (för ca 5000 år sedan i vårt land tror jag). Men man får nog låta det stanna vid ett antagande.

      Vad gäller argumentarandet för arv utifrån ett nyttoperspektiv så finns en klar svaghet. Med den medellivslängd vi har idag så är arvingarna i allmänhet inte direkt purunga då de får dra nytta av arvet. Uppfostringsargumentet försvagas ganska ordentligt av detta precis som argument om att ge en yngre generation en bra start i sitt liv. I verkligheten så tenderar ju släktegendomar och liknande att ständigt innehas av släkternas äldre medlemmar såvida de inte förs vidare till yngre generationer i form av gåva.

      Nu tror jag ändå på långtgående arvsrätt men baserar det mer på känsla för blodsband samt hänsyn till vår tradition på området.

      Om man verkligen ska analysera denna fråga så måste man nog för övrigt dela upp den.

      1) Hur ska arv skiftas efter personer som gjort sin vilja i frågan känd (t.ex. via testamente)? Ska de t.ex. ha full rätt att göra sina barn arvslösa?

      2) Hur ska arvs skiftas efter personer som inte gjort sin vilja känd? Mellan vilka släktingar ska arvet skiftas? Var går gränsen för vilka som ska anses arvsberättigade? Vad händer om inga arvsberättigade finns enligt den definition som man valt?

      Till slut hamnar jag nog i samma slutsats som dig Söderbaum, nuvarande lagstiftning är bra. Föresten varför försöka laga nåt som inte är uppenbart trasigt? En ändring kunde dock vara lämplig: utvidga kresten av släktingar som kan ärva innan allmänna arvsfonden får rätt till pengarna.

    6. 6 Giulia Guidi oktober 23, 2007 kl. 13:43

      Jakob:

      Stort tack för ditt vänliga och kunniga svar.

      I Italien gäller mottot “familjen först” och den äkta familjekärleken ska vara helt ovillkorlig.

      Ibland kan detta gå lite för långt och föräldrarna ursäktar och försvarar sina barn även om de är lata eller gör fel, vilket är beklagligt: I sådana fall vore en liten dos av den amerikanska livsfilosofin oerhört gynnsam!

      Ett bra exempel på detta är att, när jag som barn gjorde fel, vägrade mina föräldrar att ta min sida bara p g a att jag var deras dotter, och jag brukade tycka att deras beteende var mycket märkvärdigt och extremt orättvist, jämfört med hur ovillkorligt många av mina kompisars föräldrar försvarade sina barn!

      Denna “mjuka kärleken” reflekteras också i sammhället:

      I Italien är nämligen mentaliteten så att, om någon hamnar på samhällets botten, har han “haft otur”, “ingen förstår och uppskattar honom som de skulle”, eller “han saknar tillräckligt bra kontakter.” 🙂

      Resultatet är att alla tycker synd om alla och ingen har någont som helst ansvar för eller någon kontroll över sitt liv och sitt öde.

      Detta är naturligtvis fel och kan ha katastrofala konsekvenser bade för individen och samhället i sin helhet.

      Samtidigt tycker jag att barnen lär sig av sina föräldrars och omvärldens goda exempel, och inte genom att de vuxna retar deras girighet.

      Det är samma invändning som jag gjorde mot idén att sport och idrott skulle utgöra grunden för den konservativa uppfostran: Jag är fortfarande övertygad om att det är viktigt att vi lär våra barn att de ska vara bra människor eftersom det är så man måste bete sig för att kunna känna sig stolt över sig själv och tillfreds med sitt samvete (d v s av autonomt motiverade skäl).

      Att uppfostra barnen enligt “carrot-and-stick”-metoden (d v s först och främst genom belöningar och straff) lär dem i stället att bete sig på ett givet sätt för belöningens skull (d v s av heteronomt motiverade skäl).

      (Med det sagt håller jag med om att det är viktigt att generöst prisa sina barn när de gör rätt och tydligt förebrå dem när de gör fel.)

      Om, trots alla upprepade goda exempel, har baren vuxit till otrevliga eller odugliga människor, antingen har man misslyckats som förälder (och då kan man bara skylla sig själv), eller har de valt en annan väg än den som man hade hoppats för och förberett åt dem.

      Jag föredrar dock att acceptera en son som inte lever, tänker och tycker som jag hade önskat mig, framför en falsk och girig sådan, som lurar och fjäskar efter mig genom att låtsas att han lever enligt mina principer och värderingar, för att slutligen kunna stoppa mina pengar och egendomar i fickan, samtidigt som han föraktar och skrattar åt mig.

      Människor kan dessutom förändras och förbättras med tiden: Därför finns det alltid hopp att livets erfarenheter ska göra mitt svaga eller själviska barn till en ödmjukare, visare, ärligare, hederligare, modigare eller starkare människa. Därför skulle jag inte vilja lämna mitt jordliga liv genom att meddela till honom eller henne: “Du har misslyckats och gjort mig besviken.”

      Jag skulle i stället lämna honom eller henne mitt arv som ett tecken på min moderliga kärlek, mina förhoppningar och min förtroende.

      Vår familj förblir vår familj även om vi inte tycker om den, och likaså våra barn.

      Det enda undantaget är, enligt mig, om barnet har t ex misshandat eller försummat sina äldre föräldrar (också genom att instänga dem i ett ålderdomshem eller dylikt om det inte var absolut nödvändigt och oundvikligt). Jag tycker att i dessa fall har barnet ingen som helst rättighet till sina föräldrars arv: ingen – rättighet – alls.

      Ett juridiskt verktyg som jag tycker är bra och effektivt (men som inte finns i Italien) är derämot det “villkorliga arvet” (jag vet inte dess tekninska namn), d v s möjligheten att lämna någon ett arv, men bara på ett eller flera villkor (t ex: ”Du får ärva mitt hus, men bara om du aldrig river eller säljer det”). Om arvingen inte (längre) uppfyller dessa vilkor och krav, förlorar han rättighet att ta del av arvet.

      Villkoren blir på så sätt en påminnelse om den avlidna förälderns principer och värderingar, vilket gör denna lösning till ett bra alternativ till både fri testamentsrätt och komplett arvsrätt.

      Att införa denna möjlighet (finns den i Sverige?) är i alla fall mitt enkla förslag. 🙂

    7. 7 Giulia Guidi oktober 23, 2007 kl. 13:48

      PS: Opsan, det heter bl a ”mitt förtroende” (inte ”min”): ursäkta!

    8. 8 Söderbaum oktober 23, 2007 kl. 15:17

      Giulia: ”Jag föredrar dock att acceptera en son som inte lever, tänker och tycker som jag hade önskat mig, framför en falsk och girig sådan, som lurar och fjäskar efter mig genom att låtsas att han lever enligt mina principer och värderingar, för att slutligen kunna stoppa mina pengar och egendomar i fickan, samtidigt som han föraktar och skrattar åt mig.”

      Vad man som förälder vill se för egenskaper och tendenser hos sina barn är givetvis upp till föräldern själv. Vad jag menar är alltså att barn inte ska betrakta föräldrarna enbart som materiella försörjare. Så är det i allmänhet i Sverige idag. Jag tycker att barn ska vinnlägga sig om att visa tacksamhet för sina föräldrars omsorg.

      ”Det enda undantaget är, enligt mig, om barnet har t ex misshandat eller försummat sina äldre föräldrar (också genom att instänga dem i ett ålderdomshem eller dylikt om det inte var absolut nödvändigt och oundvikligt). Jag tycker att i dessa fall har barnet ingen som helst rättighet till sina föräldrars arv: ingen – rättighet – alls.”

      Ja du ser, du är också ganska sträng när det kommer till krita! 🙂 Inte för att jag inte håller med dig, för det gör jag. Det är alldeles för mycket så i Sverige idag – och lösningen är förstås inte att avskaffa barnens arvsrätt, som Tännsjö föreslår, utan att stärka föräldrarnas roll i barnens liv. Men det är ju precis vad socialisterna inte vill. Under 1900-talet har föräldrarnas roll i barnens liv urholkats på alla sätt i Sverige, nu senast är överideologin (också inom moderaterna!) att samhället inte är ”jämlikt” (honnörsordet Nr 1) om inte båda föräldrarna jobbar så mycket utanför hemmet att de kan anses kunna förverkliga sig själva. D.v.s. i praktiken så mycket att de ”slipper” träffa sina barn (för det är ju en ”fälla” att arbeta i hemmet enligt den etablerade jargongen – helt otroligt eller hur?!), med konsekvensen att barnen bara måste omhändertagas och uppfostras kollektivt i s.k. dagis.

      Vad gäller din fråga om man i Sverige kan villkora ett arv, så kan man förstås det – men bara så länge som den villkorade delen inte går ut över laglotten – d.v.s. att barnen ändå under alla omständigheter ska ärva 50%.

      Viva la famiglia! 😉

    9. 9 BERNT oktober 23, 2007 kl. 22:56

      Tar klart av avstånd ifrån professor Tännsjös idée, men tycker att hans akademiska metod ej är fel, för en intellektuell måste kunna använda sina åsikter i ett fritt utbyte med hur de förhåller sig.
      Samhället är ej svart eller vitt bara åsikter eller bara kunskap inte på de höjder där Tännsjö vistas, och till själva arvsfrågan.
      Det är klart barn skall ärva sina föräldrar.
      Gulia tycker synd att dina föräldrar ej stod upp för dig när du var liten.
      De påminner om min hustru Pattys förhållnings sätt till vår dotter Emma, men inte mitt sätt försvarar henne även när hon gör fel.
      När det gäller orsak att man hamnar på samhällets botten föredrar jag den italienska synen före den amerikanska.
      Kapitalism har inget med familjevärden att göra snarare tvärtom.
      Till Söderbaum hur den neolitiska familjen sinsemellan fördelade arvet vet vi ej om de ha premogentur eller lika arvsrätt.

    10. 10 Giulia Guidi oktober 24, 2007 kl. 18:23

      🙂

      Jakob:

      “Vad jag menar är alltså att barn inte ska betrakta föräldrarna enbart som materiella försörjare. Så är det i allmänhet i Sverige idag. Jag tycker att barn ska vinnlägga sig om att visa tacksamhet för sina föräldrars omsorg. […] lösningen är förstås inte att avskaffa barnens arvsrätt, som Tännsjö föreslår, utan att stärka föräldrarnas roll i barnens liv.”

      Jag håller fullständigt med dig.

      Skillnaden mellan våra synpunkter är alltså inte det önskade målet, som vi verkar dela, utan bara (delvis) hur man kan uppnå det: Jag tycker att ”carrot-and-stick”-metoden ökar avståndet mellan barnen och föräldrarna, men det är just för mycket avstånd generationerna emellan som är boven!

      Den traditionella familjen bygger på närhet och samarbete. Om man vill skaffa tätare och starkare familljer måste man därför försöka att minska detta avstånd, inte att ytterligare öka det: Man bryr sig som mest om de som står en närmast, och man respekterar och uppskattar som mest de som man bryr sig om.

      Att älska är dock inte lika med att lyda: Man kan till exempel lyda sin chef samtidigt som man skarpt ogillar honom. Att älska är en känska, medan att lyda är et beteende. Respekt är både och: ett beteende som bygger på en känska.

      Som förälder kan man (genom arvet och på många andra sätt) styra sina barns beteenden, och få dem att lyda en, men man kan inte kontrollera deras känslor och få dem att respektera en, om den grundläggande känslan ”respekt” inte finns.

      Genom en uppfostran som bygger på belöningar och straff (inklusive möjligheten att testamentera bort sina pengar) kan man få lydiga barn, men inte nödvändigtvis uppnå deras respekt.

      Annars instämmer jag till fullo med ditt skarpa och intelligenta inlägg.

      Jag tycker att det nuvarande systemet inte är så dåligt och, jag antar, komparativt sett en gaska vanlig lösning.

      I Italien gäller det ungefär samma regler, fast lite striktare och begränsande: Om den avlidne bara har ett barn, har detta barn rättighet till 50% av arvet, medan om barnen är två eller flera får man testamentera bort högst en tredjedel av arvet. Också i Italien är det tillåtet att villkora ett arv, men, precis som i Sverige, ”bara så länge som den villkorade delen inte går ut över laglotten.” Det är inte bara barnen som har rättighet till att delta av arvet, utan också äktenskapspartnern och barnens andra förälder (eller föräldrar, om det handlar om flera barn födda av olika föräldrar), dock inte några andra nära släktningar.

      Perosnligen tycker jag dock att de vore rättvisare att införa komplett (men potentiellt villkorligt) arvsrätt: Barnen skulle automatiskt få ärva allt, men det borde vata tillåtet för föräldrarna att villkora arvet (principen ” semel heres, semper heres” skulle därför aldrig vara obligatorisk, inte ens vad det gäller barnen). Jag tycker att mitt förslag är en bra kompromiss mellan testamentsfrihet och komplett arvsrätt.

      Ja, resultatet är kanske att jag är både emot den kompletta, ovillkorliga arvsrätten och möjligheten att testamentera bort allt till sin lilla katt, städerskan, en fransk gigolo, sin älskarinna, eller vem som helst, samtidigt som ett biologiskt barn kan bli helt utan arv.

      Jag är dock ingen jurist, så jag har säkert förbisett en massa problem med mitt förslag och dess potentiella dåliga konsekvenser.

      Tannsjös förslag är bara den sista av en lång rad galenskaper som man tvingas att lyssna på, och som förhoppningsvis kommer att förbli en teoretisk akademisk hypotes utan varken praktiska och politiska konsekvenser eller juridisk tillämpning!

      PS: Slutligen håller jag med dig om ditt förslag att:

      “närmaste släkting ALLTID har förtur gentemot Allmänna arvsfonden och att denne också har rätt att återvinna en beslagtagen förmögenhet från Allmänna arvsfonden som vederbörande kan styrka sin rätt till genom blodsband.”

      PS2: Ja, ibland är jag kanske t o m striktare än dig 😉 , men på andra premisser och ur ett annat perspektiv (du det juridiskt-politiska, jag det psykologiskt-idealistiska). Resultatet blir dock ungefär likadant. 🙂 Alla som känner mig påstår att, trots min djupa övertygelse att jag är avslappnad, mild och slapphänt, är jag ganska hård och sträng. Jag brukar svara att jag helt enkelt har höga förväntningar från mina medmänniskor, vilket också innebär att jag tycker att de kan leva upp till dem: Därför är jag än äkta, optimistiska filantrop! 😉

    11. 11 Giulia Guidi oktober 24, 2007 kl. 18:24

      Bernt:

      Stort tack för dina vänliga ord. Tvärr måste jag ha uttryckt mig lite otydligt (p g a min språkliga klupmpighet och okunnighet – förlåt!):

      Mina föräldrar brukade stå upp för mig när jag hade rätt, men värgrade kategoriskt att göra som mångra andra ”typiska” italienska föräldrar och försvara mig när jag hade fel (och urskulda mitt oansvariga beteende bara därför att jag är deras dotter).

      På den tiden kändes det oerhört strängt och orättvist, men nu med efterklokhet inser jag naturligtvis att de hade rätt.

    12. 12 Giulia Guidi oktober 24, 2007 kl. 18:31

      Rättelse: ”Ja, resultatet är kanske att jag både är emot …” Älskade, hatade bisatser, ni kommer att bli min död! 😦

    13. 13 BERNT oktober 25, 2007 kl. 1:01

      Bästa Giulia, tycker fortfarande synd om dig, föräldrars arbete är att stå upp för sina barn även när de har fel, men förklara vad de gjorde fel, man kan älska någon och tillrättavisa på samma sätt.
      Det är bestraffningar som skapar avstånd inte kärlek. Förlåter min dotter allt hon gör, för jag älskar henne.
      Förlåt om jag hela tiden blandar in min familj i allt.

    14. 14 Söderbaum oktober 25, 2007 kl. 10:20

      Jag måste nog säga att s.k. ”fri uppfostran” (omåttligt populärt i Sverige idag) är att INTE uppfostra sina barn. Vilket är hemskt, och följaktligen leder just till ouppfostrade barn.

      D.v.s. om man inte sätter gränser för barnen så kommer de själva att tänja på de gränser de upplever – och ju färre gränser desto farligare för omgivningen blir de när de växer upp. Det är detta som leder både till respektlösa individer och till brottslingar.

      Jag är absolut inte för barnaga, istället ska barn uppfostras genom att man spelar på deras samvete. Barn måste lära sig att skämmas, och lära sig att förstå när de ska skämmas. Därutöver ska ställas krav, statueras exempel och visas gott föredöme.

      Ett olustigt exempel jag drager mig till minnes, är en då sexårig lillebror till en av mina bröders dåvarande kompisar. Deras familj var på en bjudning hos oss, och den lille frågade sin mor hur många gifflar han fick taga. Alltså inte OM han fick taga en giffel, utan ”hur många”. Svaret han fick var ”tag tills du skäms”. Varpå ungen tryckte i sig tretton (!) gifflar. Det fanns inte så många kvar efter det, men förmodligen hade han gjort precis som han förstod att hans mor sade – han åt tills han kände skam, men skammen kom aldrig för han hade inte lärt sig var hyffsens gränser går.

      Bernt: Man ska inte racka ner på andra personers bakgrund. Framför allt förolämpar man aldrig personens föräldrar inför den man samtalar med.

    15. 15 Giulia Guidi oktober 25, 2007 kl. 14:40

      Jakob:

      ”Jag måste nog säga att s.k. “fri uppfostran” (omåttligt populärt i Sverige idag) är att INTE uppfostra sina barn.”

      Ja, i Sverige måste det vara väldigt populärt med “fri uppfostran” eftersom, när jag och min österrikiska väninna uttryckte samma åsikt under ett högt filosofiskt samtal om Britney Spears (sic! 😀 ), kallades vi för ”moraltanter” av två svenska utbytesstudenter!

      ” Jag är absolut inte för barnaga, istället ska barn uppfostras genom att man spelar på deras samvete.”

      Du har helt rätt! Enligt mig är detta den viktigaste principen bakom en sund barnuppfostran, och det enda som får oss att bete oss hederligt och hänsynsfullt även när vi inte blir tvungna att göra det.

      För tjugofyra år sedan hade vi också otrevliga gäster: en arkitekt och en professor från Paris och deras två småflickor. Mina föräldrar hade lärt känna dem på semester och växlat ett par brev och vykort med dem, men det var allt. En vacker dag ringde telefonen: Våra kära franska bekanta hade kommit på oväntat besök! ”Vi är i Modena just nu och ska komma och bo hos er!” När de kom var gästsängen inte tillräckligt stor och bekväm och, när min mamma bjöd dem sin egen säng, tackade de bortskämt ja! Sedan bad dem mina föräldrar att passa flickorna medan de besökte staden, för att senare återkomma med elva timmars försening!

      Med dessa trevliga föräldrar kan man lätt föreställa sig hur pass artiga deras barn var! Jag hade faktiskt två små röda leksaksbilar och en rysk porslinsdocka som jag hade fått i present, och just då var de mina favorita leksaker.

      Först tog deras yngsta flicka min docka (”Mamma, jag vill ha dockan!” -”Javisst, mitt älskade barn: För Amandine kan väl få dockan, eller hur?”). Sedan tog den äldsta flickan en av de röda bilarna, därmed började jag att bli lite ledsen (”Javisst, älskling: Visst får du bilen – eller hur?” Min mamma försökte att lugna ner mig: ”Men Giulia, var snäll och ge Sybille din lilla bil. Hon har kommit hela vägen från Paris för att besöka dig!”). Senare förklarade Sybille att hon också ville ha den andra bilen, och då började jag att gråta i protest. Tro det eller ej, blev hennes föräldrar arga på mig, och förklarade till min pappa: ”Barn måste få vara barn, och ska vara absolut fria. Om de vill ha eller göra något, borde man aldrig förvägra dem det!”

      Voilà, den fria uppfostran! 😀

      Bernt:

      Jag påstår inte att min uppfostran har varit ideel, men nu är jag ganska nöjd med den. 🙂

    16. 16 BERNT oktober 26, 2007 kl. 0:17

      Jag ber så mycket om ursäkt om jag skulle ha gjort, det var inte min mening.


    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s





    Organisationer & information


    Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



    Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


    Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



    Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

    Antal besökare

    • 954,951 träffar
    Bloggtoppen.se

    Politik bloggar