Journalisterna – den nya adeln

JOURNALISTERNA – DEN NYA ADELN

”Istället för att skydda det fria ordet skyddar tryckfriheten en medial adel med juridiska privilegier, som dessutom inte bara ställer sig ovanför lagen utan också den måttstock som man dömer andra makthavare efter i den journalistiska granskningen.”

Det skriver det nyliberala Magasinet Neos chefredaktör Peter Wennblad på SvD Brännpunkt idag. Han har helt rätt i att journalisterna kvalificerar som adel i det moderna samhället. Det gör de eftersom de:

    * Har otvetydig makt enligt ett klart patron-klientförhållande. Liksom det tidigare fanns ett ömsesidigt beroende mellan godsherren och hans arendatorer där den förre bestämde villkoren för de sistnämndas livsvillkor, finns en direkt parallell idag mellan tidningarna och deras respektive läsekretsar. (En liknande relation finns mellan radio och lyssnare, och i någon mån även mellan TV och tittare.) Läsekretsen, ofta ganska klart bestämd till både politisk och social tillhörighet, tror på vad de läser helt enkelt eftersom de identifierar sig med tidningen ifråga – inte för att den står för en erkänt objektiv nyhetsrapportering. Tvärtom bestämmer varje tidning både urval och vinkling av sina nyheter (mer om detta nedan). Media bestämmer alltså, kort och gott, vad Du vet och vad Du ska tycka samtidigt som de tjänar pengar på Din olycka helt enkelt därför att Du själv önskar den relationen – liksom arrendatorerna gentemot godsherrarna (för att kunna försörja sin familj).
    * Har makt utan ansvar. Journalisterna skyddas vid utövandet av denna makt till hur slapp hantering som helst av sin egen brödföda faktauppgifterna, och kan inte hållas ansvariga inför lagen för att fara vare sig med osanning eller förtal.
    * Blir till skillnad från övriga folket inte avlyssnade enligt den nya buggningslagstiftningen.* Betalar sina välgörare tipsarna med oskattade pengar.

Det sistnämnda avslöjandet kommer Wennblad själv med, i ovannämnda artikel. Enligt honom har både Aftonbladet och Expressen satt i system att betala sina tipsare med obeskattade pengar, under orättfärdig hänvisning till meddelarfriheten. Den avgångna handelsministern Maria Borelius barnflicka fick t.ex. 50,000 kr av Expressen för sin story. Saftig dubbelmoral alltså, att kvällstidningarna avslöjat ministrarnas skattefusk genom (!) att själva skattefuska. Enligt Skatteverkets högsta ledning finns ingen som helst rätt för kvällstidningarna eller andra nyhetsredaktioner att underlåta redovisa skatt för utbetalad ersättning till tipsare.

Det rör sig, att döma av artikeln, om ca 15 års utbetalningar av pengar till tipsare som skett utan redovisning till Skatteverket. För tipspengar gäller samma skatteregler som för vilken arbetsinkomst som helst. Vilket alltså innebär att i princip lika mycket pengar som nyhetsredaktionerna har betalat ut till tipsare ska gå till Staten i form av arbetsgivaravgifter, och tipsarna ska sedan betala sedvanlig inkomstskatt till staten på sin arbetsinkomst från redaktionen. Det lär handla om MYCKET pengar det! Undertecknad ser med stor skadeglädje fram emot både den granskning som nu måste vidtagas gentemot i första hand dessa blaskor, liksom den skattesmäll som kanske (?) en gång för alla krossar kvällstidningsjournalistiken som egen särpräglad genre lektyr.

Debattinlägget av Peter Wennblad är också mycket välkommet just nu, när den svenska grundlagen (till vilka de i detta sammanhang aktuella lagarna Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen hör) håller på att omarbetas. Wennblad berör också en annan relevant juridisk fråga:

”Eftersom medieföretag är som vilka andra konsumentföretag som helst, borde det därför vara naturligt att de lyder under samma lagar. Med andra ord borde till exempel även mediekonsumenter skyddas av konsumentlagarnas reklamations- och skadeståndsrätt om de till exempel köper en journalistisk produkt som innehåller felaktiga uppgifter eller som marknadsförts med vilseledande löpsedlar.”

Ja, varför inte – det vore väl sannerligen en välgärning! Den mest intressanta juridiska frågan just nu är emellertid hur Skatteverket ska kunna få in alla uppgifter. Det måste till en nytolkning av meddelarfriheten om de ska kunna gå igenom samtliga utbetalningar hos de aktuella redaktionerna under de senaste 15 åren – för varje enskilt fall måste ju bedömas för sig i en sådan här rättssak. Och de kan ju liksom inte… betala ut tipspengar. Vilket leder till ytterligare en punkt i förteckningen om varför journalisterna är vår nya adel:

    * De kan (förmodligen) begå vad som är att betrakta som klara rättsövergrepp utan att riskera bli dömda för det av rättsväsendet, och det enda de behöver utstå är att somliga av deras gelikar, som har lite högre tankar om sig själva och rollen som journalist/adelsman, rynkar på näsan.

Hur ser då medias makt ut? Media har makten att välja vilka nyheter som ska publiceras, hur de ska presenteras och hur de ska kommenteras. Media styr vilka frågor som lyfts och inte lyfts och vilka begrepp som används. Media bestämmer vem som får komma till tals och vem som inte får det. Om någon opinionsbildare säger något som media anser dåligt ”går mediadrevet” och den personen hatas ut som ett statuerande av exempel på otillåtna åsikter. När media verkar eniga i en fråga så får folket intrycket att hela folket är enigt och vågar därför inte uttrycka en åsikt som går emot vad de TROR att majoriteten tycker… På detta vis placeras hela debatten, som i Sverige, inom ett enda politiskt fält. Nämligen socialdemokraternas. Det existerar inte en socialdemokratisk politisk fråga eller uppfattning som inte anses korrekt och rimlig av svenska media. Men både till vänster om socialdemokraterna och till höger (mest till höger) finns mängder och åter mängder av frågor som inte är comme il faut i den svenska samhällsdebatten, och det råder många tabun och åsiktsförbud.

Noteras skall att den riktiga, på Riddarhuset immatrikulerade, svenska adeln inte haft en tillnärmelsevis lika stark ställning i samhällslivet på minst 500 år. Den adel-i-praktiken som vi nu har att göra med är en klart avgränsad grupp i samhället (ett grundkriterium för hela diskussionen, för övrigt) som alldeles tydligt inte förtjänar sin ställning vare sig på historisk eller samhällsuppbyggande grund, och ej heller utifrån vad de gör eller hur de är som människor. När kommer reväljen?

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

14 Responses to “Journalisterna – den nya adeln”


  1. 1 sivan januari 14, 2008 kl. 23:23

    Bra skrivet. Tror dessutom att media blivit allt sämre. Säkert grundat på allt sämre utbildning i jounalisthögskolan. På 70 talet snackade man om röda skolan. Vad den kallas idag kanske någon annan vet.

  2. 2 Lars Anders Johansson januari 15, 2008 kl. 9:48

    Som varandes journalist måste jag tyvärr konstatera att du och Wennblad har rätt. Det är en farlig självgodhetens väg som de stora medieaktörerna slagit in på. Farlig för såväl samhällsdebatten som för journalistiken själv.

    sivan: skolan har förvisso inget namn men tycks präglas av en allmän politisk korrekthet där åsikterna kan skifta från dag till dag men dock har det gemensamt att de mer liknar vad som predikas av radikala världsförbättrare än vad som dominerar i det övriga samhället.

  3. 3 mymlan januari 15, 2008 kl. 20:45

    Sivan – idag är nästan alla journalister åtminstone utbildade, till skillnad från på 70-talet.
    Det är inte journalisterna det är fel på, det är medieägarna som styr innehållet. Ju.

    Annars håller jag med Lars Anders om självgodheten som finns, och i min egen yrkesroll försöker jag verkligen att motarbeta den…

  4. 4 Söderbaum januari 15, 2008 kl. 21:17

    Mymlan: Medieägarna, ofta borgerliga, borde kanske bruka sin makt mer? För enligt de senaste undersökningarna så är ju socialisterna fortfarande i majoritet inom journalistkåren, och har så varit i 40 år nu. Före 1968 var det socialdemokraterna som dominerade. 2/3 eller 68% av journalistkåren har enligt den senaste undersökningen (av Institutionen för Journalistik och Masskommunikation vid Göteborgs Universitet) sina politiska sympatier hos vänsterblocket.

    Det bizarra problemet i sammanhanget är att medieägarna vill tjäna pengar, och då går man förstås på popularisering snarare än egen maktutövning genom opinionsbildning. Och med en socialdemokrati som regerat landet i 71 av de senaste 86 åren säger det sig självt att idéer till höger om mitten inte kan bli riktigt lika populära som idéer till vänster om mitten.

    Läs gärna min bok Betongväldet, kapitel 12 (www.empron.se).

  5. 5 mymlan januari 16, 2008 kl. 3:02

    Problemet med medieägarna är ju precis som du säger att de är mer ute efter pengar än opinionsbildning. Där har det svängt väldigt kraftigt på bara några få år i och med ägarkoncentrationen.

    Och visst är det helt rätt att journalistkåren ofta är socialister när dom röstar. Samtidigt som de alltmer har kommit att tillhöra någon slags övre medelklass och ett problem som diskuteras är ju att de kommer allt längre ifrån de ”vanliga” människorna som de ska skriva om…

    Vad gäller journalisters politiska tillhörighet så tror jag iofs att det kommer att ändras snabbt, de som går journalistutbildningen nu är knappast övervägande röda.

  6. 6 Giulia Guidi januari 16, 2008 kl. 9:21

    Jakob:

    ”journalisterna kvalificerar som adel i det moderna samhället”

    Det är dock lite lättare att bli journalist än det var att bli adelsman!

    ”Har makt utan ansvar”

    Jag tycker att det med ”medias makt” faktiskt är ett överdrivet påhitt, em myt som springer ur den (enligt mig felaktiga) idén att det är möjligt att i så stor utsträckning påverka människornas val, värderingar och åsikter. Jag tycker däremot att vi inte funktionerar på ett så enkelt och mekaniskt sätt och att vi bara kan påverkas till en viss (begränsad) nivå.

    Den enda ”makten” som media har är att prioritera vissa nyheter, synvinklar och fakta framför andra, men även denna prioritering styrs i stort utsträckning av publikens intressen och preferenser.

    Din resonemang håller därför bara med avseende på offentliga, icke-kommersiella och regeringsstyrda massmedia, som t.ex. svenska SVT eller italienska RAI.

    ”medieägarna vill tjäna pengar, och då går man förstås på popularisering snarare än egen maktutövning genom opinionsbildning. Och med en socialdemokrati som regerat landet i 71 av de senaste 86 åren säger det sig självt att idéer till höger om mitten inte kan bli riktigt lika populära som idéer till vänster om mitten.”

    … vilket knappast är journalisternas fel.

    mymlan:

    ”idag är nästan alla journalister åtminstone utbildade, till skillnad från på 70-talet.”

    Jag tycker att det inte spelar någon roll om en journalist är eller inte är utbildad: Det viktiga är att han är duktig på att skriva artiklar!

  7. 7 mymlan januari 16, 2008 kl. 10:44

    Giulia – well. Jag tycker inte heller att det spelar någon roll om en journalist har utbildning eller ej, men det journalistiska jobbet är något helt annat än att ”vara duktig på att skriva artiklar”…

  8. 8 Söderbaum januari 16, 2008 kl. 11:15

    Giulia: ”Den enda ”makten” som media har är att prioritera vissa nyheter, synvinklar och fakta framför andra, men även denna prioritering styrs i stort utsträckning av publikens intressen och preferenser.”

    Har du läst ”Betongväldet” ännu? 🙂 Jag har nu med anledning av denna kommentar gjort ett par uppdateringar i min artikel ovan, se det rödfärgade.

  9. 9 Giulia Guidi januari 16, 2008 kl. 12:56

    mymlan:

    ”men det journalistiska jobbet är något helt annat än att “vara duktig på att skriva artiklar”…”

    På vilket sätt? 🙂

    (PS: Skriva bra artiklar, eller göra bra reportage/intevjuer/nyhetsrapporter, om det handlar om en TV- eller radiojournalist.)

    Jakob:

    Nej, tyvärr har jag inte fått den ännu. Jag kollar dock min lilla brevlåda varje dag! 🙂

    Tusen tack för svaret och det intressanta förtydligandet! 🙂

    ”Media styr vilka frågor som lyfts och inte lyfts och vilka begrepp som används. Media bestämmer vem som får komma till tals och vem som inte får det.”

    Precis: Jag håller med din analys. I sin tur styrs dock de privata (kommersiella) mediernas val och prioriteringar (åtminstone delvis) av publikens intressen och preferenser: Påverkan är alltså (ganska) ömsesidig.

    Man skulle kunna invända att de offentliga (regeringsstyrda) medierna också påverkas av medborgarnas politiska val, men det handlar om ett ytterst obalanserat och indirekt förhållande. Därför kan man påstå att din analys är korrekt och utmärkt vad avser de offentliga medierna.

    ”När media verkar eniga i en fråga så får folket intrycket att hela folket är enigt och vågar därför inte uttrycka en åsikt som går emot vad de TROR att majoriteten tycker…”

    Du kan mycket väl ha rätt, men jag tror att ”vanligt folk” har blivit lite mera skeptiskt och kritiskt inställda gentemot den mediala rapporteringen, världsbilden och samhällsskildringen än vad akademikerna och mediaexperterna tror. Denna utveckling beror i sin tur på befolkningens ökade utbildningsnivå.

    Därför är kanske ”medias makt” inte lika stark som den brukade vara – fast kanske har jag fel: Det här är bara mitt (optimistiskta) intryck! 🙂

  10. 10 Giulia Guidi januari 16, 2008 kl. 13:18

    ”Men både till vänster om socialdemokraterna och till höger (mest till höger) finns mängder och åter mängder av frågor som inte är comme il faut i den svenska samhällsdebatten, och det råder många tabun och åsiktsförbud.”

    Skarpsinnigt iakttagande!

    Men är det medierna och/eller journalisterna som har makten att tabubelägga dessa ämnen och frågor, eller är det bara så att mediadebatten och dess ton och innehåll återspeglar samhällets befintliga (och av media oberoende) värden och tabun?

  11. 11 Söderbaum januari 16, 2008 kl. 13:31

    Giulia: ”Men är det medierna och/eller journalisterna som har makten att tabubelägga dessa ämnen och frågor, eller är det bara så att mediadebatten och dess ton och innehåll återspeglar samhällets befintliga (och av media oberoende) värden och tabun?”

    Ja, det är ju så det borde fungera. Men så är det inte i Sverige. Socialdemokratin har bestämt politiken, och media (vänsterdominerat) har fastslagit bilden av samhället. Politiken har knådat medborgarna så att de blivit mottagliga, och media har talat om vad man ska tänka och inte tänka.

    Ett av väldigt många exempel är att socialdemokratin har bestämt att homosexuella ska få ingå ”äktenskap”. Så det är vad media har ansett i 5-6 år nu, och man har jagat dem som tyckt annorlunda med blåslampa. Vilket gör att alla medborgare vet att det är en dum åsikt att vara emot. Så de ”vill” inte vara emot, även om de innerst inne är det. Ett annat exempel är att man inte får kritisera islam. Det existerar ingen kritik mot islam i den offentliga debatten i Sverige. Däremot är det legio med kritik av kristendomen i den offentliga debatten. Trots att 2/3 av svenska folket fortfarande är medlemmar av kyrkan.

  12. 12 Giulia Guidi januari 16, 2008 kl. 14:28

    ”Politiken har knådat medborgarna så att de blivit mottagliga, och media har talat om vad man ska tänka och inte tänka.”

    Du har fullständigt rätt och desvärre har vi precis samma problem också i Italien.

    Jag är inte så naiv att jag tycker att väljarna direkt, fullständigt och kontinuerligt bestämmer över och påverkar regeringens politik, ideologi och agerande, särskilt när ett land har styrts av ett och samma parti under så många år.

    Det är faktiskt så en demokrati borde fungera, men maktdynamiken är inte så enkel, direkt och genomsynlig: När ett (demokratikst valt) politiskt parti har behållit tillräckligt med makt under en tillräckligt lång tid, börjar det att infiltrera, styra, påverka och omforma samhället på alla tänkbara (viktiga, strategiska) nivåer.

    Då blir det extremt svårt för medborgarna att helt enkelt ”välja bort” detta parti, som under tiden har ackumulerat ”otvetydig makt enligt ett klart patron-klientförhållande”.

    I praktiken får medborgarna rösta på ett parti, en ideologi, men ingen får välja de politiker, tjänstemän och byråkrater som utgör eller jobbar inom detta parti. Dessutom finns det otroligt många viktiga och oerhört inflytelserika politiska, verkställande (exekutiva) och administrativa tjänster och befattningar som inte tilldelas enligt meritokratiska, eller objektiva, kriterier och genomsynliga, kodifierade procedurer. Dessa mäktiga byråkrater har också makt utan (offentligt) ansvar.

    Därför skulle jag säga att de är de äldsta, största och mäktigaste politiska partierna (i Sverige Socialdemokraterna) som har blivit ”den nya adeln”! Massmediaeliten och journalisterna är helt enkelt deras trogna lakejer (alltid ”enligt ett klart patron-klientförhållande”): Det handlar alltså om en förfärlig och djupt ingrodd maktsymbios!

  13. 13 Anders februari 10, 2008 kl. 18:14

    Bah, Giulia tror att politiska partier har makt i Sverige. Det är media som har makt, liksom andra grupper utanför demokratin, som forskare, NGOs, fack, kulturrödingar. Listan fortsätter.
    Sverige en demokrati och rättsstat? Jo tjena.

  14. 14 Joakim Förars maj 9, 2008 kl. 20:53

    Avsnittet i rött får mig att tänka på en träffsäker iakttagelse av Winston Churchill: ”There is no public opinion, only published opinion.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 956,377 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar