På sistone har det surrat lite inom journalistkåren (t.ex. Stina Dabrowski och på kvällstidningsredaktionerna) om det inte är dags att börja dua kungen och kungafamiljens medlemmar. Är det inte dags att sluta upp med allt ”omodernt” bejakande av auktoritet och överhuvudtaget skillnader mellan människor, tycks inställningen vara.
Jag tycker överhuvudtaget att duandet är överskattat, för att inte säga integritetskränkande till sin essens. Genom Du-reformen (som genomdrevs i ett par olika steg från slutet av 60-talet och början av 70-talet) avskaffades möjligheten att ha en särskild familjär tilltalsform för den närmaste kretsen av släktingar och vänner. Plötsligt skulle man bli ”kompis med hela världen”. Ett bisarrt utslag av jämlikhet och på samma gång ett utstuderat slag mot familjen som samhällets grundsten.
Att säga ”du” till kungen blir särskilt i ljuset av detta fullständigt orimligt. Han är varken kompis, kollega eller ens en privatperson. Han representerar Statsmakten. Han är kung. Det blir bara löjligt att tro att man ska kunna dua honom, det finns liksom inte på kartan.
Jag tror snarare att NIANDET är på väg framåt. Dagens ungdomar och unga vuxna uppvisar en tydlig tendens att säga ”ni” till personer som man vill visa lite extra respekt för. Det är nog bara en dödsryckning från 1968 att någon idag föreslår att vi ska börja dua Hans Majestät Konungen.
Även om kungen i stort sett inte har någon makt idag, så har han i alla fall makten att diskommunicera journalister som inte kan bete sig hövligt. Republikanskt sinnade journalister behöver ju inte säga ”Ers Majestät” nuförtiden – det går alldeles utmärkt, tycker han, att tilltala honom ”kungen”. Något annat sätt att dua en kung existerar helt enkelt inte. Kungen är kung, vare sig Du vill det eller ej.
Själv frågar jag mig om det inte är dags att sluta upp med att hylla alla nya idéer endast därför att de är just ”nya”. I synnerhet den sortens idéer som i själva verket bara är gamla, dåliga nyheter.
Läs tidigare inlägg:
* ”Dags för en Ni-reform?”
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Håller med till punkt och pricka! Du skriver bra!
Nu är det väl iofs så att det sant gammaldags sättet att tilltala alla och envar på svenska är just du. Användandet av Ni i singular är inte alls särskilt gammalt.
Personligen gör jag dock gärna undantag i duandet för kungahuset. Inte beroende på personerna utan av respekt för ämbetet. Det är ju vanligen kungen i egenskap av just kung man pratar med och inte privatpersonen Carl-Gustaf.
Torgny Lagman duade dock sin tids kung om man ta Snorre på orden. Men så hotade han ju förstås med att dränka Olof Skötkonung om han inte tog reson, så man kanske inte ska förvänta sig alltför underdåning tilltal i sammanhanget.
Populisten: Jag förordar ingenting bara för att det är ”gammaldags” – utan för att historien antingen har visat det gångbart över generationer eller för att det är det mer civiliserade. Sedan anser jag de 35 år Du-reformen har på nacken varken vara gammalt; än mindre befäst genom hävd. Tvärtom visar ju utvecklingen mot niande idag att Du-reformen misslyckades vinna fotfäste i hävden. Användandet av Ni i singular har faktiskt ganska lång tradition i Sverige, framför allt i svensk litteratur, och sträcker sig ända bak till 1800-talet. Det var ett mindre formellt men likväl hövligt tilltal som jag skulle tro hängde ihop med Sveriges begynnande internationalisering under industrialismen. Det korrekta sättet innan Du-reformen (som valdes istället för den då planerade Ni-reformen just för att det var ännu mera radikalt att dua vem som helst) var att titulera personer utanför vänkretsen vars namn man kände med efternamn (med eller utan åtföljande titel), underlydande med Ni och när man inte visste hur man skulle förhålla sig till vederbörande gällde opersonliga omskrivningar som t.ex. ”är det till att packa när det är till att resa?” (modern översättning ”brukar du packa innan du reser?”).
Min egen uppfattning är att ”ni” som tilltal till personer utanför familj och vänkrets, samt vidmakthållande av tilltalet ”herr”, ”fru” och ”fröken” (inklusive dubbeltitulering som ”herr doktor” etc) – så som alltjämt sker på kontinenten – är klart mer civiliserat och rimligare än både den äldre svenska formen och det nuvarande duandet. Därmed inte sagt att jag under alla omständigheter känner mig själv bekvämare med det – det är förstås en vanesak. Men jag uppskattar när försäljare niar mig, annars känns det faktiskt som att de försöker komma mig in på skinnet just i syfte att jag ska köpa någonting.
Vad gäller den vikingatida Torgny Lagman tror jag vi kan slå fast att han var en storman med samhällsomstörtande idéer, och därför inte särskilt representativ i sakfrågan.
H.M.K. skall naturligtvis varken nias eller duas, och jag känner på mig att förespråkarna för detta företrädesvis är personer som republikaner och på detta sätt vill undergräva ämbetet.
Apropå ”du” och ”ni”, kanske det vore vettigare att använda den nu mindre förekommande formen ”I”?
Avslutningsvis, Torgny lagmans historiska existens är väl något tvivelaktig, då han mig veterligen enkom omnämns i Heimskringla, och historien med Olof Skötkonung är nog icke helt otänkbart apokryf.
Oj då; ”är republikaner” och icke bara ”republikaner” – så kan det gå när timmen är sen.
Problemet med uttrycket Ni är att det inte är ett positivt tilltalsord till att börja med. När titulatur fortfarande var gångbart användes niandet, något nedsättande, till personer som man inte hade någon relation till. Ungefär på samma sätt som vi använder oss av duandet i dag. Hellre då en återgång till titulaturens dagar. Eller vad säger Herr Söderbaum?
MartinE: För mig, också med mina referenser i franskan och tyskan, är niandet helt visst positivt, givet att vi idag endast har duande. Just för att det markerar ett avstånd, och därmed respekt för den andres personliga integritet (för socialisterna är just markerandet av det avståndet det avskyvärda). För mig, Herr Edgelius, förblir titulerandet en formalitet som dock kan vara på sin plats just i mer högtidliga sammanhang eller för att tydligare understryka sin respekt inför en myndig person/auktoritet/dignitär. Där niandet handlar om aktning handlar tituleringen om högaktning. Det är en helt annan sak att vara servil och krypande i sitt förhållningssätt, då nedvärderar man ju sig själv – och ibland är det på sin plats. Som i förhållande till t.ex. kungen, biskopen eller Rector Magnificus.
Jag finner det i och för sig sympatiskt att man i Frankrike och de tyskspråkiga länderna alltid titulerar i tredje person. Har du (ni) träffat Herr Carlson på sistone? Nej men hej Johan, jag såg inte att du stod alldeles intill!
Jag skulle gärna se att svensk standard internationaliserades i detta hänseende.
Tredjepersonstilltal (”Har magistern rättat skrivningarna?”) förekommer inte i tyska, utan endast Sie-tilltal. (I vissa delar har det förr förekommit ett tredjepersonstilltal, men det är utdött sedan länge) Jag talar visserligen inte flytande franska, men de har väl en T-V-skillnad precis som tyskan?
Förlorar inte tilltalet sin innebörd när det är tvingande? Om man är låst i en variant, då försvinner ju den distinktionen som du vill kunna uttrycka. Säg t ex att jag inte ser någon anledning att särskilt högakta kungen, men däremot finner många andra i min omgivning som förtjänar en extra heder, där finns ingen möjlighet att uttrycka det du vill.
(en tänkbar variant, bra också av andra anledningar, vore att skilja på knugen som privatperson och i hans ämbetsfunktion, Carl Bernadotte vs Carl XVI Gustaf)
August: Vad jag menade var att man i de tyskspråkiga länderna inte säger ”Friedrich, har du rättat skrivningarna?” utan ”Herr Schmidt, har ni rättat skrivningarna?”. Är man lite mer artig av sig säger man ”Herr Magister Schmidt, har ni rättat skrivningarna?”.
Jag vet inte vad du menar med ”T-V-skillnad”.
Nej, tilltalet förlorar inte sin innebörd när det är tvingande. Ingen ordning förlorar sin innebörd för att den är tvingande – om den inte varit tvingande hade det inte varit någon ordning. Andra ledet i vad du skriver verkar något förbryllande i förhållande till det första. Det ligger helt enkelt inte i ditt personliga godtycke om du vill betrakta kungen som en privatperson, det var ju precis det jag skrev i mitt blogginlägg. Det existerar ingen privatperson Carl Gustaf Bernadotte.
Herr Söderbaum, jag avsåg inte alls de 35 åren sedan den så kallade du-reformen då jag antydde att duande av alla och envar har gamla anor i vårt land utan tvärtom ville jag påskina det faktum som Herr Söderbaum själv påpekar att Ni som tilltals ord endast är från 1800-talet. Som också påpekas ovan är ett omedelbart Niande av människor snarast oförskämt på svenska och kan inte alls jämföras med t.ex. det tyska Sie. För vidare utredningar av detta rekomenderar jag läsning av Magdalena Ribbings frågespalt på DN.se.
Min erfarenhet av tilltal i Tyskland stämmer inte helt överens med Herr Söderbaums. Visserligen är ”Sie” legio men (åtminstone i de ingenjörskretsar där jag rör mig) är förnamnstilltal det allra vanligaste så snart man känner varandra det allra minsta. Med betoning på allra minsta, ett handslag brukar räcka. Eftersom jag i allmänhet pratar engelska med mina tyska kollegor så kan jag ju inte helt utesluta att de är hövligare på sitt modersmål, men det är inte den uppfattning som jag får (jag hör ju hur de pratar med varandra t.ex.). Tvärtom verkar den som inte omedelbart lägger bort titlarna framstå som lite larvig. Antagligen beror allt detta på ett inflytande från engelskan och det amerikanska.
Naturligtvis existerar privatpersonen Carl-Gustaf Bernadotte, men inte utanför dennes allra närmsta familje- och vänkrets. Hur tilltalet sker där är inte en sak som angår oss andra. I alla sammanhang där vi kan träffa på kungen är han just kung och inget annat.
Populisten: All heder åt Fru Magdalena Ribbing. Men det är en modern myt att niande ”snarast är oförskämt på svenska”. Eller åtminstone en sanning med rejäl modifikation. Den som läser skönlitteratur från de senaste 150 åren inser ganska snart att niandet som artighetsgest lever och frodas där. Det må vara att det ofta är fråga om svenska översättningar av fransk och tysk skönlitteratur – men så är det i alla fall. Det är inte osannolikt därifrån som impulsen nu börjar komma att i faktiska verkligheten nia folk av artighet i Sverige. Folk har ju – bevars – börjat läsa böcker nu i IT-åldern.
Min erfarenhet av det tyska tilltalet är från den tid då jag bodde i Österrike (för ca tio år sedan). Dina erfarenheter verkar dock inte i sak motsäga vad jag framhållit?
Vi kan vara överens om att anglofieringen av svenskan är av ondo. Däremot är jag inte säker på att ”you” betyder ”du”, som ibland hävdas i debatten. Som jag uppfattar det niar engelskspråkiga alla i både pluralis (”you gentlemen”) och singularis (”how do you do”).
Att duandet som tilltalsform har gamla anor i Sverige har du förstås rätt i, i så måtto att det är frågan om kretsen av närstående. Det har Sverige gemensamt med de flesta andra språk – möjligen då engelskan undantaget.
”Naturligtvis existerar privatpersonen Carl-Gustaf Bernadotte, men inte utanför dennes allra närmsta familje- och vänkrets.”
Nej, det gör han inte. Att han för sina barn är ”pappa”, eller att han har ett smeknamn bland sina barndomskamrater ändrar inte på något sätt att kungen aldrig är privatperson. Det är han inte en enda sekund per dygn, aldrig någonsin. Inte ens när han i goda vänners lag hållit middagstal bokstavligen svajandes från knävecken i takkronan. Så länge vi har kvar vår tusenåriga monarki är och förblir han Kungen. Liksom ingen greve kan lägga titeln på hatthyllan för en stund efter jobbet. Sistnämnda är idag av födseln privatpersoner, helt enkelt för att statsmakten har genomgått en metamorfos och grevarna förlorat sin tidigare statsbärande roll. De är inte längre en del av statsmakten, men det är kungen.
Nej, man använder inte ett tredjepersonstilltal, utan formen Sie. ”Haben Sie die Schularbeiten korrigiert?”, någon tredjepersonsform som *”Hat Magister Müller die Schularbeiten korrigiert” finns inte.
T-V står för latinets tu och vos, alltså en abstraktion av moderna tilltalsformer.
Jag sa inte att det är så, men att det vore praktiskt om man kunde skilja på medborgare 460430-0014 i tjänsten och som person. Det skulle lösa en del problem med titulaturen med mera.
august: ”Jag sa inte att det är så, men att det vore praktiskt om man kunde skilja på medborgare 460430-0014 i tjänsten och som person. Det skulle lösa en del problem med titulaturen med mera.”
Eller så är det enklaste att alltid säga ”kungen”, så behöver man inte tänka på när man ska använda ett tilltal eller ett annat?
F.ö. är det inte korrekt att benämna kungen ”medborgare”, dels för att det finns lagar som reglerar hans liv (vilket det inte får finnas för medborgare), och dels för att han saknar en del medborgerliga rättigheter.
Problemet var ju att han knappast gjort något så ärofullt i sitt liv att han förtjänat ett särskilt upphöjt tilltal, och därför känns det för många mycket konstigt att krypa inför honom.
När han sedan representerar staten är den en annan sak. Men på Konsum känner de flesta knappast att han gör det (eller på restaurang Gondolen för den delen).
Du menar att han inte får resa utomlands etc? Man kan ju ifrågasätta ditt argument i och med att kungligheten ju är ett frivilligt åtagande, men det räcker nog med att säga att påståendet att kungen inte är svensk medborgare är lite…lustigt.
august: ”Du menar att han inte får resa utomlands etc?”
Utomlands reser förvisso kungen på både statsbesök och semester. Om du åsyftar medborgerliga rättigheter som kungen saknar kan jag nämna t.ex. yttrandefrihet och religionsfrihet.
”Man kan ju ifrågasätta ditt argument i och med att kungligheten ju är ett frivilligt åtagande,”
Nej. Kunglighet är någonting man föds till. Att bli monark är däremot någonting man kan abdikera ifrån (d.v.s. avsäga sig rätten till). I så måtto är det – som du mycket riktigt påpekar – inte något som den blivande monarken (idag kronprinsessan) tvingas till. Vilket republikanerna ofta hörs hävda att det skulle vara.
”men det räcker nog med att säga att påståendet att kungen inte är svensk medborgare är lite…lustigt.”
Medborgare lyder under lagen. Monarken står formellt över lagen, s.k. immunitet, förutom vad avser just de lagar som reglerar monarkin och monarkens rättigheter och skyldigheter.
Yttrandefrihet har han la, men får inte resa utomlands utan tillåtelse, om jag minns rätt.
Om du vill skilja på kunglighet och att vara monark, varsågod. Men jag tror ändå du förstår vad jag menar.
Sedan 1974 gäller ju endast immuniteten straffrätt, så där förstår jag inte vad du menar. Och sedan för att citera regeringsformen, 5 kap 2§: ”Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt aderton år.”
Jag antar att det betyder att han är illegal då.
Störta den skändliga! 😉
Herr Söderbaum, det är möjligt att denna tråd håller på att dra iväg alltför mycket åt fel håll. Jag tänkte i alla fall komma med en någorlunda avslutande kommentar från min sida.
Angående kungen som privatperson eller inte tror jag att vi kan komma till ett uttalande som kan tjäna som en kompromis. För herr Söderbaum och undertecknad är kungen aldrig privatperson.
Angående hövlighetsgraden på tyska så uppfattar jag den som betydligt högre i Österrike än i Tyskland. Jag hämtar mina erfarenheter från främst Tyskland och bör samtidigt tillägga att jag visserligen är en ganska frekvent besökare i landet, men dock endast en besökare. Mitt inpass om influens från engelskan avsåg främst förnamnstilltal. Troligen är det väl mer en influens från ”amerikanska”. Jag tror inte att våra erfarenheter egentligen motsäger varandra alls.
Att människor som inte har engelska som modersmål uppfattar det som att engelskan saknar motsvarighet för Ni / Sie är egenligen ganska fashinerande. Oavsätt åsikt om hövlighetsgrad så kan man konstatera att t.ex. svenskan och tyskan har två valbara ord för tilltal i andra person singularis medans engelskan har ett. You ersätter med andra ord BÅDE du och Ni. Vilket som ska väljas torde i en översatt text bero på sammanhanget.
Däremot menar jag att man inte heller kan dra en direkt parallel mellan användniingen av Sie och korrekt användning av Ni. Språk har ju inte sådana ett-till-ett-förhållanden. Ganska få minns väl idag hur ett korrekt Ni:ande fungerar, så teroin att (särskilt yngre svenskars) Ni:ande egentligen bygger på former från främmande språk är nog helt rätt.
Avslutningsvis, herr Söderbaum kan få skriva du till mig. I annat fall är mitt familjenamn Börjel. Populist är jag bara på fritiden så det är ingen helt rättvisande titel. 🙂
august: ”Yttrandefrihet har han la,”
Nej, han får inte uttala sig i politiska frågor.
”Om du vill skilja på kunglighet och att vara monark, varsågod.”
Även kungabarnen är kungligheter. Men de är inte monarker. Det är en ganska viktig skillnad.
”Sedan 1974 gäller ju endast immuniteten straffrätt, så där förstår jag inte vad du menar.”
I så fall får du förtydliga vad det är du inte förstår.
”Och sedan för att citera regeringsformen, 5 kap 2§: ”Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt aderton år.”
Som du förstår är detta en akademisk fråga. Innebörden av lagparagrafen du citerar är att den som är statschef måste vara medborgare i landet ifråga. Att vara ”svensk medborgare” (d.v.s. ha medborgarskap i Sverige) är inte liktydigt med att vara ”medborgare”. Se vad jag sagt tidigare, om kungens ställning i svensk rätt.
Att det är en s.k. akademisk fråga betyder inte att det inte har omedelbar bäring på verkligheten – kungen har en helt annan ställning i svensk rätt än vad ”medborgare” enligt lagens definition har. Men det finns inga problem i praktiken, så länge som kungen själv inte gör gällande att han borde ha rättigheter som alla medborgare har.
populisten: Att kungen aldrig är privatperson är inte en fråga om tyckande (och den uppfattningen är inte heller en åsikt). Detta är också, om det inte är uppenbart, en annan fråga än huruvida kungen är ”medborgare” eller ej.
Det går utmärkt här på bloggen att antingen kalla sig själv vid något smeknamn, eller (del av) sitt riktiga namn. För andra läsares skull är det dock bäst om jag kallar personen ifråga för det vederbörande själv kallar sig i samband med kommentaren. För egen del har jag inget problem med att bli duad – eftersom jag är van vid det (men jag tycker, som framgår, att det är någonting man inte ska behöva vänja sig vid i ett civiliserat samhälle).
”Nej, han får inte uttala sig i politiska frågor.”
Det hävdas ofta, men det enda som gäller är väl Torekovöverenskommelsen som ju inte på något sätt är bindande för kungen. Dock finner han bäst i att följa den, men det kan inte hända honom något om han inte gör det.
”I så fall får du förtydliga vad det är du inte förstår.”
Du säger att han står över alla lagar utom de som reglerar just honom. ”Monarken står formellt över lagen, s.k. immunitet, förutom vad avser just de lagar som reglerar monarkin och monarkens rättigheter och skyldigheter.” Men jag säger att det enda han står över är straffrätten. Innan 1974 var det dock annorlunda.
Nu har han ju i stort sett samma rättigheter som andra, han kan som statschef inte sitta i riksdagen med mera, men det kommer ju av ämbetet och inte personen. Det skulle gälla även en riksföreståndare.
Söderbaum, diskussionen om kungen som privatperson eller inte är i alla händelser akademisk och rent teoretisk för mig och kan få fortgå utan vidare inpass från min sida. För mig är hans majestät konungen inte privatperson att jag sedan kan tänka mig att han är det för andra, medans du inte kan det, kvittar egentligen fullständigt. Man kan iofs vidga vyerna och konstatera att det finns andra ”roller” i samhället som man inte heller tar ledigt från. Reinfeldt är ju t.ex. statsminister även om han blir väckt mitt i natten. Ringer någon av mina medarbetare mig på min fritid så är jag förståss deras chef även då. Jag drar inga andra paralleller med kungen, men kanske är det så du menar med att kungen aldrig är privatperson och i så fall förstår jag din poäng.
Angående tilltal så får du ursäkta min skämtsamma slutkläm. Efter att konsekvent undvikit ”du” i denna kommenterandet under detta inlägg så kunde jag bara inte hålla mig… T.ex. räknar jag såklart med att bli kallad för mitt alias i bloggosfären och att du är van att bli duad har jag märkt i tidigare debatter.
Mina slutord i denna debatt blir: Endast tölpar får för sig att dua kungen. Men ska man dua kunden (om man är affärsbiträde alltså)? Det är den intressanta tilltalsfrågan idag.
Populisten: ”Reinfeldt är ju t.ex. statsminister även om han blir väckt mitt i natten.”
Ja. Det är dock viss skillnad ifråga om dig som chef – du är inte chef när du inte är på jobbet. Som du säger är du dina medarbetares chef också när dessa ringer dig på fritiden med jobbfrågor, men inte när de ringer med fritidsfrågor. Liksom ingen officer är överställd den menige soldagen i det civila.
Nu lockar du mig till ännu en kommentar.
Ja visst är det skillnad. Stor skillnad. Men inte en skillnad mellan svart och vitt. Jag tror att man istället för innehållet av ett samtal ska fokusera på med vem det är det förs med eftersom alla som har det minsta chefsansvar måste komma ihåg att deras medarbetare är 100% medvetna om att de talar med sin chef även då de talar om annat än jobb. Likafullt har du naturligtvis rätt i din militära liknelse, men har man en chef/medarbetar-relation i en del av livet så kommer det att påverka allt annat umgänge också.
Skillnaden blir då hur sannolikt det är att man pratar med en hirarkiskt underställd person (eller en annan person som man har en ”affärsrelation” med) när man inte är på sitt jobb. Jag är chef över ganska få, så det är rätt osannolikt. Kungen är ”chef” över oss alla så sannolikheten för honom är 100%. Reinfeldt är chef över nästan alla han med (men inte kungen förståss) så låt oss säga >99% sannolikt.
Lite filosofiskt så kan man kanske konstatera att i och med att arbete och fritid flyter ihop alltmer för många människor så får de allt svårare att lämna sin yrkesroll på jobbet. Det är en intressant utveckling som ju faktiskt är en återgång till hur det var innan industrialismen.
Intressant diskussion som vackar debatt. Har kommer en kort kommentar fran en lasare i Frankrike.
Till att borja med anser jag inte att sprakbruk gallande T-V ar en statsangelagenhet.
Pa engelska anvander man ”sir” och ”Ma’am”. Notera att man i skriftspraket endast anvander stor bostav for damer, Madam.
Manga svenkar verkar tycka att niande stigmatiserar oonskad ojamlikhet. Jag har likt Soderbaum generellt inget problem med att bli duad oavsett samtalspartner eller situation – speciellt inte i Sverige – men haller trots det inte med om den allmanna uppfattningen. Detta eftersom det finns situationer i Frankrike da jag kanner att jag uppskattar tillgangligheten till niandet. I det ljuset kan duandet mycket val ta form av en onodvandig, framtvingad intimitet med frammande personer i Sverige i potentiellt obekvama situationer och annars, som man annars slipper till exempel har i Frankrike.
Avslutningsvis. Jag har levt langre perioder bade i engelsktalande samt i fransktalande lander och kan gora en jamforelse.
Jag tycker spontant att franvaron av niandet i modern svenskt talsprak snanare gor att spraket saknar nagat an att det forbattras eller forenklas. Tror att manga manniskor, som liksom jag har fatt uppleva fri tillgang till niandet i andra sprak, skulle halla med mig om detta.
Tyskan använder visst tilltal i tredje person som artighetstilltal.
Sie är tredje person pluralis och den moderna tyskans artighetstilltal.
Du är personligt.
Ihr, det vill säga andra person pluralis förekom tidigare som mindre högtidiligt artighetstilltal, men att tilltala en person i andra person pluralis anses idag föråldrat/bondskt.
Det allra artigaste tilltalet, titel för att därefter övergå till Sie. Det mera neutrala tilltalet idag är Sie utan titel. Du är mera personligt.
Oavsett den tekniska formen för artighetstilltal är det en stor brist att modern svenska saknar artighetstilltal. Jag tilltalar helst äldre okända med Ni och äldre kända men inte närstående med herr/fru.
Alla samhällen har hierarkier och att tilltala varandra som om sådana inte funnes är hyckleri.
Dessutom är det förstås så att ett mera formellt tilltal gör det lättare att uttrycka avvikande mening inför en överordnad. Säger man du till en professor så är det inte lika lätt att säga att åt honom/henne att man anser att han/hon har fel som det vore om man använde artighetstilltal.
Så duandet i parti och minut kan ses som ett sätt för elitens vilja att göra det svårare för dem som står längre ned på samhällsstegen att göra sina röster hörda.