Fyrtio fördömda år -sedan 1968

I DN den 23 mars finns en ledare till åminnelse av revolutionsåret 1968. Det är 40 år sedan nu, då socialismen och sexliberalismen fullständigt tog över samhället, det traditionella akademiska livet rensades ut samtidigt som ordningen i grundskolan förbyttes i flum och familjen som företeelse skulle utrotas i sann marxistisk anda. Och dem i den offentliga debatten som inte kallade det för vägen till det socialistiska drömsamhället kallade det för vägen till ”frihet”. Något motstånd lyckades i princip inte tränga sig fram under den tunga, röda filt som lade sig över hela samhällslivet i samband med vänsterns totala övertagande av mediaredaktionerna under slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Det är först nu när 68:orna börjat gå i pension som förfallet har bromsat in. Värdet av ordning och reda i skolan är gällande politik. Dagens unga börjar Nia igen efter 40 år. Och även om vi har en politisk korrekthet som ett skruvstäd, så var det faktiskt ännu lägre i tak under 70-talet.

Men ännu återstår mycket att göra. Det är alltjämt ytterst lätträknat det antal röster som höjs till familjens försvar i samhällsdebatten, och inte heller för traditionerna eller mot sexualiseringen. På mediaredaktionerna är det fortfarande en övervägande majoritet med vänstersympatier – och det är förmodligen det största problemet i sammanhanget, i det att det är roten till mycket av det onda och inte bara ett symptom. Att göra upp med 68:orna, som Frankrikes president Sarkozy lovat att göra, känns t.o.m. ännu mer angeläget i Sverige än i det relativt sunda Frankrike.

I DN-artikeln, som faktiskt är tillräckligt objektiv med sitt perspektiv på hur det var innan och vad vi konservativa har tyckt om det hela, lyfts 1968 fram som lika mycket ett socialistiskt som liberalt år i vår nutidshistoria. Och så var det ju. Jag ger den rätt i det mesta – utom i det positiva perspektiv som ledarskribenten ifråga har. Trots allt känns det helt bizarrt att överhuvudtaget någon som betecknar sig ”borgerlig” kan se något positivt i detta mörka årtal. Men så har också den offentliga svenska borgerligheten lidit av identitetskris alltsedan 1968.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

13 Responses to “Fyrtio fördömda år -sedan 1968”


  1. 1 Grue mars 27, 2008 kl. 18:10

    Bra artikel. Men som sagt, det håller på att vända. Ska skriva om detta inom kort och ska referera till dig.

  2. 2 Robsten mars 27, 2008 kl. 20:02

    Du missar att effekterna av ”revolutionen” i huvudsak var liberala och inte socialistiska. Jag skrev en artikel om det, du har tydligen missat den.
    Socialistiska länder har aldrig infört något flum i skolorna eller ägnat sig åt sexualisering av samhället. Det är liberala strömningar och inte socialistiska. Nu kan man käbbla om pest eller kolera men det ÄR en mycket springande punkt då jag o många med mig menar att i det borgerliga blocket så har liberalerna vunnit en fullständig seger på de konservativas bekostnad. I dag kan man i alla fall ställa sig frågan om konservativa har mer gemensamt med de liberala än med socialdemokraterna (som inte är socialister i ordets egentliga mening) . Fordom gav sig det svaret av sig själv, inte i dag.
    T.o.m. KD har helt klart gått åt det liberala hållet sedan Hägglund tog över. Taktiskt obegripligt, fullständigt obegripligt, vad tänker partistrategerna med? Vilka tänker KD ta röster av när de går åt det liberala hållet? Jag vet inte, däremot vet jag vilka de tappar röster till, och DET käre Söderbaum, vill du inte ens veta.

  3. 3 Hans mars 27, 2008 kl. 20:28

    ”Och även om vi har en politisk korrekthet som ett skruvstäd, så var det faktiskt ännu lägre i tak under 70-talet.”

    Vad baserar du det på?

  4. 4 Lars Anders Johansson mars 27, 2008 kl. 23:04

    Väl talat. Jag erinrar mig Roger Scrutons förord till The meaning of conservatism där han redogör för hur han kom att inse att han var konservativ just våren 68, i Paris. Det känns lätt att förstå honom.

  5. 5 Torsten mars 28, 2008 kl. 14:33

    hihihihihihihiihhiih…

    Du är för festlig. Aldrig en sinande källa till förnöjelse. Skickar alltid vidare dina små tokigheter till mina vänner, kanske en av anledningarna till att din blogg anses så ”populär”.
    Keep up the good work.

  6. 6 Söderbaum mars 28, 2008 kl. 15:02

    Robsten: Nja. Efter 1968 följde det mörka 70-talet, med fruktansvärt många och genomgripande socialistiska reformer.

    Sedan ska man inte utan vidare blanda ihop rörelser med ideologi. Socialismen och liberalismen leder ofta till samma resultat i praktiken. Och bara för att Sovjet delade ut kilovis med ordnar och utmärkelser betyder det varken att ordensväsendet är kommunistiskt eller ens förenligt med kommunismen. Samma sak med skolorna – kommunismen vill ju inte gradera folk, så företeelser som betyg, lärares auktoritet och elevers kvalificerade ifrågasättande (grunderna för en bra skola) är inte alls lika socialistiskt som flumskola. Det är i själva verket inte socialistiskt alls.

    Jag vet mycket väl vart KD tappar sina röster. Jag tror att du för din del har en ganska överoptimistisk uppfattning därvidlag.

    Hans: ”Vad baserar du det på?”

    Jag skrev alltså att det var om möjligt ännu lägre i tak i samhällsdebatten under 70-talet, än vad det är idag trots att vi har en järnhård politisk korrekthet. Detta baserar jag på verkligheten. På 70-talet satt folk överallt på caféerna och läste och diskuterade Maos lilla röda. Att debattera politik handlade då om att debattera socialistiska perspektiv, aspekter och sakfrågor – ingenting annat. Det var omöjligt för privatpersoner att vara öppna med att man röstade på Moderaterna, och var man officer inom försvaret (vilket var en hel del på den tiden) betraktades man som fascist och behandlades därefter. Det var inte alltid bättre förr, helt enkelt.

  7. 7 Leif Axelsson mars 29, 2008 kl. 22:59

    Här får jag lust att citera nyhegelianen* Alexandre Kojèves ord om 68-rörelsen:
    ”Rien n’est passé
    Le sang n’a pas coulé”
    Dessvärre stämmer det icke. Men man kan ju alltid hoppas att 68-rörelsen i framtidens ljus kommer framstå som blott vågors krusningar i en historisk ocean.

    *Eller ny och ny, det är väl samma gamla hegelianism som alltid, precis som nyliberalism och nykonservatism är märkliga termer; vill man var riktigt ”ny” kan man använda prefixet neo-, som i neokonservativ (som faktiskt icke alls har något med konservatism att skaffa).

  8. 8 ajbraw mars 30, 2008 kl. 23:11

    Man kan konstatera samma sak om 68 som om alla andra stora omvälvningar och revolter: de som gick rakryggade ur det hela, det var de som gjorde motstånd. De som inte bar Mao i bröstfickan, de som aldrig gav pengar till Vietnam, de som aldrig skrev hyllningsdikter till Pol Pot, de som inte slogs för pedofilers och incestuösas rätt till fri sexualitet. De som behöll värdigheten.

    Allt gott,
    Andreas Braw

  9. 9 tegis april 2, 2008 kl. 2:29

    People who were left-wing in the 60s and the 70s should not be allowed to have jobs …

  10. 10 tegis april 2, 2008 kl. 2:34

    och för övrigt så håller jag med dig förutom i din analys kring borgligheten + ang sexliberalismen. Sverige har aldrig varit sig likt sedan hippisarna växte upp, men borgligheten var krossad redan innan på grund av svenskt konsensustänkande och jantelagen plus SAPs slughet. Lägg på det att borgligheten aldrig har kunnat enas förrens Raj-Raj tog över så får du en bra förklaring why.
    Sexliberalismen är ju alldeles underbar. Gillar du den inte behöver du ju inte befatta dig med den – vem är du att bestämma över andras liv? Så länge de inte tar dina pengar för det eller tvingar dig att delta i det så behöver du ju inte bry dig?

    C

  11. 11 Aloysius april 4, 2008 kl. 11:42

    Jacob,

    Du missade Robstens viktigaste poäng. Man kan inte dela upp verkligheten i socialism-liberalism. De är bägge modernismer och har många beröringspunkter. Det är ingen slump om om många i Fp står mycket nära kulturradikala i Vp(k).

    Om Sarkozy: hans utfall mot 68 var valstrategi. direkt efter valet plockade han in kända 68:or i regeringen. Ingen av de reformer han utlovade har heller genomförts. Enda ljuset är Darcos, skolministern. Men det har andra skäl.

    Sarkozy är en flopp. Det visade f.ö. kommunalvalen. Man kan även öppna en fransk tidning vilken som och känna av stämningen.


  1. 1 Falkblick.nu » 1968:as strukturella orsaker Trackback vid april 8, 2008 kl. 2:22
  2. 2 “Världsrevolutionen” har fyrtioårskris « strötankar och sentenser Trackback vid april 16, 2008 kl. 20:25

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 956,377 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar