Sveket mot Sveriges pensionärer

>Publicerat i Captus Tidning nr 111 2008

SVEKET MOT SVERIGES PENSIONÄRER

Göran Skytte skriver angeläget om Alliansregeringens inställning till pensionärerna i en kolumn i SvD den 12 april. I denna hänvisas till en intervju nyligen med Statsminister Fredrik Reinfeldt (m), där statsministern säger att pensionärerna som kollektiv inte kan räkna med någon tilldelning nu i vårbudgeten. Han motiverar sin ståndpunkt med: ”Vem har mest på banken? Jo, pensionärer. Vilka förvaltar det mesta av ägandet i företag och fastigheter? De äldre.” Reaktionen, som Skytte återger från ett läsarbrev, är fullständigt självklar:

”Första intrycket vid läsningen är att det är ett konstigt språk. Det andra är att äganderätten far all världens väg. Att vuxna äger mer än barn förefaller mig naturligt och rätt. Livet igenom kämpar man för försörjning. Ofta är det knapert men ibland blir det något över. Det sparas i ladorna för kommande svåra år eller något annat viktigt ändamål. Är det fel?”

Naturligtvis är det Reinfeldts pensionspolitik det är fel på. Det är inte vare sig värnandet om äganderätten, viljan att hushålla och stå på egna ben, eller för den delen Sveriges pensionärer som det är fel på. Det har gått väldigt fel någonstans hos politikerna, när dessa – vilket Nya moderaterna gör i sin offentliga retorik (se även Stefan Olssons blogginlägg på temat) – betraktar våra skattehjältar pensionärerna som bidragstagare. Ålderspensionärerna har betalat skatt hela livet, de har stått på egna ben och de har försörjt en hel befolkning. Det är inte undra på att de Nya moderaterna nu tappar pensionärernas stöd, enligt en annan artikel i SvD från den 13 april.

Intet nytt under den röda solen

Sveket mot pensionärerna är en fullständigt fruktansvärd följetong i svensk politik sedan 50 år tillbaka. Låt oss göra en, i svensk samhällsdebatt mycket sällan gjord, återblick. Vid slutet av 1950-talet kom LO på att det måste vara orättvist att tjänstemännen, vars löner var proportionerligt högre, fick en motsvarande proportionerligt högre pension än vad LO-medlemmarna fick. Socialdemokratin, som suttit i regeringsställning varje år sedan 1921, konstruerade då det så kallade ATP-systemet, som skulle utjämna skillnaderna. I och med detta skulle LO-medlemmarna få samma pension som tjänstemännen, men bara betala en bråkdel av vad tjänstemännen betalade från sina löner. Kontentan var alltså att en omfördelning av pensionspengar skulle ske från tjänstemännen till LO-medlemmarna.

De borgerliga opponerade sig så gott det gick, dels ifråga om att tjänstemän och LO-medlemmar skulle ha samma pension trots att tjänstemännen under lång tid hade avstått egen löneutveckling till förmån för sina pensioner, dels att det var fråga om alltför låga inbetalningar från LO-medlemmarna. Efter flera års brinnande debatt gick socialdemokraterna segrande ur ATP-striden. Systemet röstades igenom i riksdagen år 1958 med minsta möjliga marginal: i sista stund hade en folkpartist lagt ner sin röst.

Denna utjämningsreform som innebar att LO-medlemmarna fick ut mer än de betalade in, medförde att den samlade pensions-kakan började täras på ganska rejält. Den socialdemokratiska regeringen lade också de pengar som kom in till pensionssystemet på hög, och återinvesterade dem inte alls under lång tid. Detta ledde till att den parallellt förda inflationspolitiken i mycket hög grad urholkade värdet av pensionerna. Själva inflationspolitiken, med galopperande priser och löneökningar, överansträngde också arbetsmarknaden och därmed handeln – varpå regeringen devalverade valutan, och därmed ytterligare försämrade värdet av folkets pensionsbesparingar.

De borgerliga höll låg profil

Efter riksdagsbeslutet år 1958 insåg oppositionen att ATP-systemet ändå inte gick att göra något åt med socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Att de höll låg profil i pensionsfrågan och fokuserade andra sakfrågor var en förutsättning för att den borgerliga regeringen Fälldin skulle kunna komma till stånd år 1976, och bryta den svenska socialdemokratiska enpartistaten. Troheten mot ATP-systemet stadfästes också ordentligt i de båda borgerliga regeringsförklaringarna 1976 och 1979. Systemet hade dock redan då vuxit sig så stort och sofistikerat att endast ett litet fåtal experter kunde överblicka det helt och hållet. Regeringen Fälldin började utreda dess faktiska konsekvenser och om det var långsiktigt hållbart, men pensionsfrågan överskuggades helt av 1970-talets debatt om de kontroversiella löntagarfonderna. På så sätt kunde socialdemokratin komma undan med detta missbruk av både välfärdssystemet och landets ekonomi under de nästan fyra decennier som ATP-systemet kom att bestå.*

År 1982 presenterades den återinträdda socialdemokratiska regeringen, med Olof Palme i spetsen, med den första rapporten om att pensionsutbetalningarna översteg inbetalningarna. Socialdemokraternas budgetproblemen var dock större än så, och kortsiktiga omfördelningslösningar valdes för att öka trovärdigheten i de socialdemokratiska löftena om att man hade situationen under kontroll medan den s.k. svekdebatten rasade. Bl.a. ”lånade” regeringen stora summor från de allmänna pensionsfonderna för att täcka sina budgetunderskott. Ytterligare ett ingrepp, således, i pensionärernas tillgångar. Dessa pengar kom aldrig tillbaka.

Framåt mitten på 1980-talet sade det stopp, när det gick upp för alla att det inte fanns tillräckligt med pensionspengar, och att någonting gått väldigt fel med pensionssystemet. ATP-striden blossade upp igen. Den alltjämt socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning, den s.k. Pensionsberedningen. Genom detta sänktes temperaturen i debatten snabbt, och den flyttades in i de slutna styrelserummen. När pensionsberedningens slutbetänkande lades fram år 1990 visade den sig ha präglats av oenighet både i utredningsarbetet och i slutsatserna. Slutsatserna motsvarade av allt att döma socialdemokratins uppfattning från 1980-talets början. Ledamöterna hade inte heller lyckats enas om en gemensam lösning. Trots de djupgående problemen i en för socialdemokratin mycket känslig fråga lyckades de hålla debatten om pensionssystemet under ytan i valrörelsen 1991. Detta hindrade inte att socialdemokraterna förlorade detta val, och den borgerliga regeringen Bildt (1991-94) kunde tillträda till följd av socialdemokratins allmänt kännbara tillkortakommanden.

Efter ATP-systemet

När man summerar erfarenheterna av ATP-systemet kan man konstatera att det medförde att nästan en hel generations pensionsbesparingar gick upp i rök. För att ha råd med pensionsutbetalningarna hade den socialdemokratiska regeringen i allt större utsträckning tagit pensionsinbetalningar från de yrkesarbetande för att finansiera utbetalningarna till de nuvarande pensionärerna. Följden blev att man alltså inte längre arbetar ihop till sin egen pension – utan till sina föräldrars. Därmed hade socialdemokratin också lyckats slå in ännu en kil i familjerna.

Med den borgerliga regeringen Bildt påbörjades en genomgripande pensionsreform, och det nya pensionssystemet fullbordades under den socialdemokratiska regeringen Persson år 1998. De borgerligas bidrag till förbättringen medförde bl.a. en minskad ekonomisk omfördelning mellan generationerna.**

Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. När 40-talisterna nu går i pension skall de alltså bli försörjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det är helt enkelt ohållbart. Problemet med en växande andel pensionärer i befolkningen hade aldrig uppstått om man bara hade betalat in till sin egen pension, så som det var innan ATP-systemet infördes. Problemet blir nu allt större i takt med att andelen pensionärer växer. Det kan innebära både att höjda skatter och höjd pensionsålder blir fullständigt nödvändigt inom en ganska snar framtid, oavsett vilket av blocken som sitter i regeringsställning.

Finns någon lösning i sikte?

En möjlig lösning på detta mycket akuta problem, är att Alliansregeringen genomför en sådan effektivisering av offentliga sektorn som undertecknad tidigare skrivit om, i Captus Tidning nr 60 2006. Sverige har, enligt Europeiska Centralbanken (ECB), västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha samma välfärd för bara hälften av skatterna – eller dubbelt så mycket välfärd för samma skatteuttag som idag.

Men tillbaka till den svenska verkligheten. Den 15 april skriver Alliansens partiledare på SvD Brännpunkt, för att tona ner kritiken, att ”Alla pensionärer får bättre ekonomi” i och med vårbudgeten. Argumentationen utgår ifrån att eftersom fler medborgare nu arbetar, så ökar den genomsnittliga löneutvecklingen i samhället – vilket är till fördel för pensionärerna som alltså är beroende av pensionsinbetalningarna från dem som yrkesarbetar idag. Det rör sig med andra ord varken om en absolut eller en relativ ökning av pensionen i ett långsiktigt perspektiv, eftersom de åsyftade utbetalningarna är beroende både av konjunktur och antalet nypensionerade medborgare. Som allom bekant går vi både mot en avmattning i konjunkturen och ett större antal nypensionerade.

Visst är det bra att Alliansen ökar antalet arbetande i den svenska ekonomin, särskilt eftersom det är förutsättningen för att kunna försörja den växande andelen pensionärer. Men det blir groteskt när man i samma artikel slår sig för bröstet med att ”Alliansregeringen har också genomfört flera viktiga reformer till stöd för de äldre som vill vara kvar i arbetslivet”. Så varför ”vill” somliga personer i pensionsåldern vara kvar i arbetslivet? Kan det vara för att de helt enkelt inte har råd att inte arbeta??

Den nymoderate statsministerns uttalande i riktning mot att det nu går bra att plundra pensionärerna i ekonomiskt utjämningssyfte, borde göra den mest förhärdade borgerliga väljare fullständigt mörkrädd. Betänk att pensionärerna av naturliga skäl är en samhällsgrupp som inte gör mycket väsen av sig. De vill framför allt ha lugn och ro, de behöver det – och är det någonting man verkligen förtjänar, efter att ha knegat och knotat ett helt liv för att försörja såväl sig själv som sin familj och hela det svenska samhället genom jordens högsta skatter, så är det definitivt lugn och ro på sin ålders höst! Ska man då sätta större politisk press på dem än på t.ex. dagens unga, för att pensionärerna inte har samma förmåga att klaga? Satsa på pensionärerna istället, Reinfeldt! Kanske att man, från borgerligt håll, istället skulle verka aktivt för att på lite sikt kunna bryta beroendeförhållandet mellan dagens pensionärer och yrkesarbetande, och återgå till så som det var tidigare, att var och en betalar in till sin egen pension? Pensionsåldern måste åter bli någonting att se fram emot, inte någonting att bäva inför.

(Artikeln bygger på ett avsnitt av författaren ur boken ) Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet

Referenser i sammandrag:
* Urban Lundberg: Juvelen i kronan – socialdemokraterna och den allmänna pensionen (avhandl. 2003), s. 121-156, s. 215.
** Lundberg, s. 157-159, s. 170, s. 195-197, s. 290.


Jakob E:son Söderbaum

Annonser

2 Responses to “Sveket mot Sveriges pensionärer”


  1. 1 björn carneholm maj 17, 2008 kl. 16:46

    Jag är pensionär sedan 2003, fast åländsk sådan. Och har det därmed bra. Får dessuton lite kaffepngar för de åren jag jobbade i Sthlm på 50-60talet. Vet att pensionärerna knappast skulle klara av att bo i Sthlm om det inte fick bostadsbidrag.
    Jag har inget bostadsbidrag och betalar ingen fastighetsskatt trots att jag bor i skärgården.
    Får göra avdrag för glasögon och tandläkare.
    Här finns dessutom Finlands bästa och ålands enda terminalvård;Hospitz. Flytta hit för 17!
    Brändö Kommun, Åland

  2. 2 Uffeh januari 23, 2009 kl. 8:27

    Hej!
    Jag har med stort intresse tagit del av ditt sakkunniga inlägg och kommer att vidarebefordra det till mina epostkontakter. Det är sedan lång tid dags för oss äldre att se till, att vi får administrativt direktinflytande genom något slags kraftsamling vid kommande val.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,741 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar