Mer familjeliv, mindre arbetsliv

MER FAMILJELIV, MINDRE ARBETSLIV

Man skulle kunna förklara det stora sociala problemet idag så, att samhället dels har ett behov av förvärvsarbete (A), dels ett behov särskilt för barnfamiljerna av hemarbete (B) – vi kan för exemplets skull kvantifiera detta arbete till 5A + 5B. Man och kvinna ska givetvis dela på dessa mödor, och i egenskap av man och kvinna komplettera varandra. I det gamla samhället var det normalt att mannen försörjde familjen; han gjorde 4A och 1B och kvinnan för sin del 1A och 4B. Kvinnor var INTE mindre värda än männen, väl att märka (jfr ”kvinnor och barn först”) – men män och kvinnor betraktades såsom olika, och Familjen betraktades såsom ekvationens utgångspunkt. Båda utgångspunkterna är givetvis rimliga.

Idag har utvecklingen medfört att männen åläggs en fiktiv arvsynd för att i alla tider ha ”förtryckt” kvinnorna, och kvinnorna ska nu ”frigöra sig” från detta onda. Denna ”frigörelse” innebär att kvinnor ska göra minst 4A – ”eftersom männen gör 4A”. I många hem leder detta till att kvinnorna aldrig får ledigt, eftersom de också känner ett ansvar att göra 4B (oavsett hur många B mannen gör). För att ”frigöra kvinnan” har Dagiset inrättats. Därmed ”avlastas” mannen och kvinnan mycket av hemarbetet, inte för att de vill utan för att den rådande samhällsordningen tvingar både män och kvinnor att ”av jämställdhetsskäl” arbeta 4A men bara 1 B var. I linje med denna samhällsutveckling har Förvärvsarbetet kommit att ersatta Familjen som ekvationens själva utgångspunkt. Detta uppfattar jag som en mycket negativ, direkt inhuman utveckling.

Idag arbetar män och kvinnor tillsammans 8A, när samhället för att fungera (harmoniskt) i själva verket inte skulle behöva mer än 5A från båda könen sammantaget. Eftersom Dagis finns, och staten sålunda ombesörjer barnuppfostran, tvingas de som har ett förvärvsarbete att arbeta mer och mer – eftersom det för företagen alltid är lättare att begära en extra timmes arbete av en befintlig anställd, än att anställa en ny. Därmed är situationen låst för alla, som inte hör till den övre inkomstkvartilen, att ha ett kultur- och familjeliv vid sidan om arbetet – såvida man inte är beredd att gå ner under den genomsnittliga materiella standarden. Vilket ytterligt få är, eftersom pengar är det enda sättet att mäta status på idag och det är en mänsklig instinkt att eftersträva att bli jämlik dem man jämför sig med (för somliga innebär det att eftersträva status, för andra att hålla tillbaka dem som är bättre).

Viktigt i sammanhanget är att ju mer en person arbetar, desto mindre kan någon annan arbeta – vilket är själva anledningen till arbetslösheten. Ju mer varje förvärvsarbetande person jobbar, och ju större arbetslösheten i samhället blir – desto färre barn föds. Naturligtvis behöver befolkningen öka så att vi blir fler att dela på den gemensamma skatte-kakan! Med mer tid för familjen får man naturligtvis bättre förutsättningar att skaffa fler barn. Det allra värsta, är att i dagens situation drabbas barnen hårdast, som inte får tillfälle att vara med sina egna föräldrar (!) mer än några timmar i veckan. Undersökningar i USA visar också att det finns ett klart samband mellan avsaknad av barnuppfostran i hemmet och ökande kriminalitet i samhället. Kriminalitet kan stävjas med polis, men mer familjeliv i samhället skapar definitivt ett mjukare samhälle. Det anser jag betydligt mer eftersträvansvärt.

Ett antal reformer i den här riktningen skulle förutom att leda till ett mänskligare samhälle (med mindre stress!) skapa goda förutsättningar för att avveckla de ovärdiga förvaringsanstalter som Dagis och Äldreboenden utgör. Eller åtminstone medge att de som inte vill utnyttja dessa ”offentliga tjänster” slipper göra det. Så är det inte idag; idag finns det i princip ingen möjlighet för någon att taga hand om sina egna barn eller föräldrar på deras ålders höst. Den socialliberala politik som dominerat Sverige under de senaste 50 åren har sprängt familjerna och t.o.m. skapat människor som är mer främmande inför sina familjemedlemmar än inför sina kompisar.

Vi behöver i Sverige få till stånd en familjepolitik där familjemedlemmarna får mer tid tillsammans, och där det inte ska vara en ekonomisk fråga huruvida man har möjlighet att taga hand om och taga ansvar för sina familjemedlemmar eller inte.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

12 Responses to “Mer familjeliv, mindre arbetsliv”


  1. 1 Patrik M maj 20, 2008 kl. 17:52

    Lyckligtvis behöver inte Jakob byta parti. Han är redan kristdemokrat och de driver också den linjen, och faktiskt något mer framgångsrikt än mp som ju har dagiskramarpartiet socialdemokraterna att rätta sig efter.

  2. 2 Nina maj 21, 2008 kl. 14:34

    Det är väl bara mp och v som driver frågan om minskad arbetstid. Däremot värnar kd om familjen och det är bra. Eller dom låtsas iallafall göra det. Det skulle vara kul att se lite mer action.

  3. 3 Söderbaum maj 21, 2008 kl. 14:40

    Nina: Nja, jag tror inte på att vänsterblockets idéer om att minska från 8 till 6 timmars arbetsdag. Problemet är inte att folk förvärvsarbetar 8 timmar om dagen, utan att man inom den privata sektorn jobbar betydligt mer än så – och att nuvarande lagstiftning om 8 timmars arbetsdag inte förmår att ändra på den saken. Man kan alltså med rätta säga att vänstern vill öka klyftorna i samhället i detta avseende, medans det rätta trots allt vore att bättra på nuvarande lagstiftning i riktning mot större jämlikhet, ifråga om hur mycket man måste jobba, mellan den offentliga och den privata sektorn. Förutom att det skulle ge betydligt fler förutsättningar för svenska familjer, skulle det också innebära bättre folkhälsa (inte minst för att utbrändheten i samhället minskar).

  4. 4 Ullis maj 19, 2011 kl. 18:41

    Rika kvinnor har alltid haft tjänstefolk. Fattiga kvinnor har alltid arbetat. Det modell som förespråkas här har aldrig förekommit utom under en väldigt kort period på 50-talet och bara i en begränsad samhällsklass, medelklassen. Dagis är en naturlig och bra förälgning av skolan. Dagis har sen länge en egen läroplan och räcker inte alls till för att kvinnor ska arbeta heltid. Nästan alla småbarnsmammor jobbar deltid. Självklart tar inte dagis ifrån föräldrarna ansvaret att uppfostra sina barn Visst låter ursprungsinläggets teori bra i fantasin men i verkligheten är det så att kvinnan blir helt beroende av mannen och råkar väldigt illa ut om mannen inte sköter sin uppgift. När bran utsätts för sexuella övergrepp eller misshandlas osv så är det oftast en familjemedlem som är förövaren. Undersökningar i USA visar ett samband med kriminalitet i samhället är bara trams. I Sverige är det tydöligt så att personer med utlänsk ursprung är överrepresenterade i brottsstatistiken och dessa familjer har sällan haft dagis.

  5. 5 Söderbaum maj 19, 2011 kl. 20:15

    Ullis: De flesta hemmafruar som jag träffat under mitt liv (jag är född 1979, och min mor har gjort bättre karriär än min far) har varit mödrarna i arbetarfamiljer. Hemmavarande föräldrar blir beroende av den yrkesarbetande i det att inte båda får lika del i den pension som arbetas ihop till. Detta kan man lösa genom sambeskattning. Vill föräldrarna skilja sig så blir på det viset inte den som stannat hemma med barnen i sämre ekonomisk ställning än den andra föräldern.

    Att stanna hemma med sina barn ska kunna vara en möjlighet. Inte ett krav.

  6. 6 Ullis maj 25, 2011 kl. 19:15

    Söderbaum: Jag är född 1959 och jag har växt upp under den tiden då Dagis inte fanns dvs. den tiden du romantiserar. Det var inte så länge sen man tog bort sambeskattningen. Att återinföra den löser inte de stora problem hemmafruar har vid en skilsmässa.

    Vill upprepa igen att jag tycker det är väldigt trist med denna polarisering, allt eller inget, svart eller vitt. Nästan alla mammor i Sverige är faktiskt hemmafruar på deltid under en stor del av sitt liv. Vi måste våga börja inse det. Dagis är enormt bra för barnen men det ersätter inte familjen och ger inte mammor möjligheten att förvärvsarbeta på lika villkor som barnlösa.

  7. 7 Ullis maj 25, 2011 kl. 19:33

    OBS! Inser ni att alla att Jakob E:son Söderbaum inte bara kritiserar Dagis här utan också åldringsvården? Jag är så gammal att jag kommer ihåg den stora missär och det mäskliga lidandet som kom av att medelålders kvinnor (för detta var kvinnans könsroll) dygnet runt under kanske 10-20 års tid var tvugna att ta hand om sina gamla vårdkrävande föräldrar.

    När åldriga föräldrar inte klarade av att bo själva längre fick de helt enkelt flytta hem till något av sina barn. Hur många av er vill verkligen ha svärmor boende hos sig år etfter år? Tänk efter! Var ärliga! Hur länge skulle ni stå ut?

    Förstår ni också vilket samhälle vi får när yrken går i arv från far till son? Ingen ide för någon duktig ingengör att försöka få jobb på ett företag om han inte var släkt med ägaren. Det var verkligheten förr när familjebanden var starkare.

    Jakob E:son Söderbaum beklagar sig över att vänskapsband kan vara starkare än släktband?!?!? Varför hör jag inte fler män berätta hur otroligt mycket roligare det är att dricka kaffe med svärmor än att hänga med kompisarna ut en kväll? Och självklart tackar ni män då Nej till det där intressanta högavlönade arbetet bara för att ni vill bo kvar på orten där er svägerskas familj bor och behöver hjälp med barnpassning? Eller?

    Tyvärr är ni män inte trovärdiga när ni vill värna familjen.

  8. 8 Patrik Magnusson maj 26, 2011 kl. 18:18

    Ullis:

    Jag har lite svårt att greppa vart du vill komma med din argumentation. Möjligen är det för att du målar upp en halmgube som du sedan med frenesi angriper som det hela blir obegripligt.

    Det är väl ingen som har hävdat att vi borde (eller ens kan) gå tillbaka till 50-talet då dagis var ett okänt begrepp och hemmafru var något man som kvinna ofta blev vare sig man ville eller inte.

    Det som däremot många – däribland jag – ifrågasätter är dagens samhälle där dagis inte bara är en möjlighet utan i praktiken ett tvång som man skall vara oerhört rik, eller villig att utstå extremt knappa förhållanden om man skall undgå.

    Du tar avstånd från polarisering säger du. Det glädjer mig. Då kanske du skulle känna dig beredd att stödja en ordning där det är föräldrarnas val, inte regeringens ideologi, som skall avgöra hur var och en löser sin barntillsyn, utan att enorma subventioner med skattemedel används för att påverka detta val?

    Jag ser inget fel i att föräldrar för vilka karriär är så viktigt att barn inte skall få stå i vägen har möjlighet att lämna sina barn i händerna på dagispersonal som förhoppningsvis både kan och vill ta hand om barnen på ett bra sätt.

    Däremot tycker jag inte att det är rimligt att föräldrar som gör andra prioriteringar skall tvingas på samma lösning, och därmed berövas möjligheten att njuta av det som de kanske skattar högre än ett välbetalt jobb och en fin titel, nämligen att få vara tillsammans med barnen under deras uppväxt.

    Inte heller tycker jag att det är rimligt att karriäristerna, som troligen kommer att belönas för sitt livsval med relativt höga inkomster, dessutom skall subventioneras skattevägen av de som troligen får betala med lägre lön för sin vilja att själva ta ansvar för de barn de satt till världen.

  9. 9 Ullis maj 28, 2011 kl. 11:19

    Dagis är för många och borde vara för alla en helt naturlig förlägning på valiga grundskolan. Jag hoppas ingen tycker att föräldrar som vägrar låta sina barn gå i skolan är bra föräldrar? Jag hoppas att ingen anklagar alla föräldrar som vill att sina barn ska gå i grundskoan och gymnasiet gör det bara för att föräldrarna vill slippa sina barn. Självklart hinner man vara tillsammans och dela sina barn uppväxt även om man låter barnen gå i skolan.

    Självklart ska Dagis subvetioneras på samma sätt som skola och sjukvård. Om inte Dagis ska subvetioneras med skattemedel borde jag som saknar bil också kunna vägra betala skatt till tex vägbyggen, åldringsvård, missbruksvård, idrottsevenemang, kungahuset, storstädernas operahus, SVT osv, osv. Framför allt åldringsvården! Om jag väljer att ta hand om mina gamla föräldrar själv varför ska jag enligt ditt resonemang betala en enda krona till åldringsvården? Som tur är resonerar inte så många som du och Jakob

    Dagis handlar inte längre om ”barpassning”. Det var på 30-talet det var frågan om förvaring. Dagis har en egen läroplan, lägger grunden för läsa, räkna skriva, upptäcker tidigt barn med säskilda behovmm. Dagis är också farmför allt viktigt för att barn ska få umgås med jämngamla och utvecklas social med barn från samhällsklasser och annan etnisk bakgrund, svd den typen av barn som de normalt annars inte skulle mött.

    Tyvärr far många barn illa i vårt samhälle. Många barn växer tyvärr fortfarande upp med örfilar och slag. Många barn blir tyvärr sexuellt utnyttjade och då är det nästan alltid en nära släkting som är förövaren. Föräldrar till dessa barn vill naturligvis inte att Dagispersonal ska upptäcka blåmärken mm så tyvärr är det ofta den typen av föräldrar som inte vill ha sina barn på Dagis. En annan stor grupp som är emot Dagis är föräldrar som tillhör någon extrem religös inriktning. Också dessa barn borde få träffa andra barn som inte tillhör församlingen.

    Enbart Dagis ger ingen möjlighet att göra karriär. Vill man göra karriär behövs minst en barnflicka också. Du är fördomsfull och provocerade (omedvetet?) som kalla alla som vill ha barnen på Dagis för karriärister. De flesta dagismammor är vaniga arbetare i lågavlönade kvinnoyrken så som kassörskor, vårdbiträden, städerskor osv.

    Gud ske lov! har även Göran Hägglund KD nu övergett vårdnadsbidraget!!!! (Fanns på textnyheterna igår) Äntligen!

  10. 10 Thomas maj 28, 2011 kl. 13:34

    Jakob E:son Söderbaum m fl,

    ”… Vi behöver i Sverige få till stånd en familjepolitik där familjemedlemmarna får mer tid tillsammans, och där det inte ska vara en ekonomisk fråga huruvida man har möjlighet att taga hand om och taga ansvar för sina familjemedlemmar eller inte.”

    Hear, hear!

    Mvh

  11. 11 essenonvideri maj 30, 2011 kl. 19:35

    Ullis:

    Tack för ditt klarläggande svar på min kommentar. Tidigare kommentar indikerade att du kanske föredrog en mera kompromissinriktad lösning än en polariserad. Nu inser jag att det var ett misstag. Du tror uppenbarligen benhårt på värdet av att tvinga på alla den lösning du själv föredrar, och väljer att misstänkliggöra de som inte vill ha den lösningen som antingen pedofiler, barnmisshandlare eller religiösa fanatiker. Med den utgångspunkten finns knappast särskilt mycket mer att säga.

    Jag skall ändå för andra läsare med ett mera öppet sinne försöka förklara hur jag ser på saken. Låt oss börja med frågan om skattesubventioner. Jag accepterar definitivt att det finns vissa funktioner i ett samhälle som behöver bekostas med skattemedel, däribland definitivt försvar, ordningsmakt, rättsväsende, statlig förvaltning (kungahus, diplomatkår, departement m.m.) och viss infrastruktur (vägar, järnvägar, flyg, telenät, elnät t.ex.). Annat kan finansieras via skattsedeln, men måste inte nödvändigtvis göra det. Hit hör skola och sjukvård (som nog i grunden bör vara ett offentligt åtagande), åldringsvård och barnomsorg (som jag mera lutar åt huvudsakligen bör vara ett privat ansvar).

    Ytterligare annat bör definitivt ligga utanför statens sfär, och istället frodas i det civila samhällets hägn. Hit hör t.ex. idrotts- och kulturevenemang, och naturligtvis all näringsverksamhet. Här anser jag även att olika försäkringssystem, såsom arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring med fördel kan placeras. Generellt anser jag att man bör minimera olika system för att överföra pengar mellan olika grupper av människor. Anledningen till att det är så svårt för nästan alla svenskar att kunna kosta på sig att köpa tjänster som barnomsorg eller åldringsvård är att så stor del av inkomsten försvinner i skatter. På så sätt skapas behovet av offentligt finansierade tjänster på dessa områden.

    Alternativet till att skyffla in skattepengar i offentligt subventionerad barnomsorg är inte att barnomsorg inte skulle finnas. Alternativet är att medborgarna själva skulle kunna behålla större andel av sin inkomst och sedan själva avgöra om man vill satsa dessa på att köpa barnomsorg, eller att avstå från att arbeta under en tid för att istället ta hand om sina barn. Kanske visar det sig även i ett mindre skattebaserat samhälle att vissa subventioner ändå är befogade för att det skall bli möjligt att skaffa barn. I så fall kan det vara befogat, men då bör subventionen utgå till föräldrar utan hänsyn till hur man löser sin barnomsorg.

    Om dagis är så överlägset alla andra lösningar som vissa tycks tro, så bör det inte bli så stor skillnad från idag. Då kommer ju alla att söka sig dit. Om däremot andra lösningar är mera samhällsekonomiskt lönsamma och/eller mera attraktiva för vissa av familjerna, så kommer andra alternativ att växa, och det är i mina ögon bra. Det ökar folks livskvalitet, och det rullar tillbaka politikernas makt till förmån för medborgarna.

    Dagis har sina fördelar och sina nackdelar. Hur dessa väger mot varandra är delvis en fråga om personligt tycke och smak. Att förskolan har en egen läroplan vet jag inte om det är så mycket att jubla för. Visst är det bra om barnen tidigt kan lära sig läsa, skriva och räkna, men det kan man faktiskt göra utan en plan. Det har generationer av barn gjort långt före dagis var påtänkt. Ser man till de resultat som presteras när barnen blivit ungdomar och lämnar gymnasieskolan är det svårt att på allvar hävda att saker blivit bättre. Det som är riktigt obehagligt med dagis och dess läroplan är att det blivit ett redskap för ideologisk indoktrinering av barnen, med genuspedagogik som det mest avskräckande exemplet.

    Naturligtvis är det så att det inte bara är karriärister som nyttjar dagis. Vi andra har ju i praktiken inget val. Men att ta denna stora dagisanvändning som intäkt för att alla vill ha det så är ungefär lika begåvat som att hävda att alla ryssar under sovjettiden gillade kommunisterna som ju alltid fick över 99 % i alla val. Säkert finns det även en och annan förälder som hellre går till sitt arbete som kassörska eller städerska än tillbringar dagen med sitt barn, men synar man det närmare tror jag inte de är så många som statistiken indikerar. De undersökningar jag har sett tyder på att en stor majoritet av dessa föräldrar, allra särskilt kvinnor, faktiskt skulle vilja stanna hemma med barnen längre än idag, om det var möjligt.

  12. 12 Ullis oktober 1, 2011 kl. 18:03

    Jag tror inte att vi är så långt ifrån varanda egentligen fast det är några fakta som är så obehagliga att mågna vuxna inte vill ta in det: Många barn far illa pga sina föräldrar. Samhället får inte svika dem.

    Det du romatiserar skapar också stora samhällsklyftor. När du beskriver hur det var förr eller hur det är i andra länder så måste man också ta hänsyn till vilken samhällsklass vi talar om.

    Dagis är inte överlägset allting annat. (Du vrider till det jag skriver. (medvetet eller omedvetet?) ) Dagis är ett KOMPLEMENT inte ett alternativ. Dagis på deltid tar på intet sätt ansvaret från föräldrarna. Varför välje det ena eller det andra när man kan få lite av både och?

    Det här med att föräldrar idag inte har något väl är inte heller sant. Aldrig någonsin har föräldrarna haft mer valfrihet. Det handlar bara om hur mycket materiell standard föräldrana är beredd att avstå ifrån. Min mormor och många, många i hennes situation hade inte råd att vara hemmafru på 1920talet Barnen fick klara sig själva på gårdarna i Stockholms innerstad medan kvinnorna arbetade i fabrikerna.

    ”Många kvinnor vill vara hemma längre än idag” påstår du. Jo takca sjutton för det. Vem vill inte slippa jobba. Men frågan är varför skattebetalarna ska betala det inte är för barnens skull utan för sin egen skull man vill vara hemma?Och GÅNG på GÅNG förtiger män det allra viktigaste förutsättnignen för att mammor ska kunna vara hemma nämligen att PAPPOR tar på sig försörjningsansvaret precis på samma sätt som de hande förr. Många mammor som vill vara hemma förstår nämligen inte hur dåligt skyddade de är i Sverige idag.

    Allvarligt talat så önskar jag verkligen att ALLA kunde läsa bokserien ”Mina Drömmars Stad” av Per-Anders Fogelström
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Mina_dr%C3%B6mmars_stad
    som beskriver vanliga människors liv i Stockholm från 1860-1960. Då skulle vi alla förstå varnard mycket bättre. (Fogelström gjorde mycket fakta-efterforskningar innan han skrev böckerna)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,741 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar